Friedrich Wilhelm Nietzsche (1844-1900) - Portrætteret af Edvard Munch

Men da Zarathustra var alene, talte han således til sit hjerte: ”Skulle det da være muligt! Denne gamle hellige har, ude i sin skov, endnu intet hørt om, at Gud er død!” - Friedrich Nietzsche: Således Talte Zarathustra – (min oversættelse)

Ja, således talte Zarathustra, og således skrev Nietzsche – og ja, det er primært disse linjer, der refereres til, når man taler om Nietzsches aflivning af Gud. Proklamationen er central for hans (altså Nietzsches) forfatterskab og filosofi, men hvad mener han i grunden med den?

Mange opfatter umiddelbart Guds-nekrologen som et antireligiøst eller ateistisk projekt; en påstand om, at de monoteistiske religioners skabende og lovgivende Gud ikke findes. Dette er måske nok også en del af Nietzsches pointe, men det er i hvert fald ikke det radikalt nye ved den. Helt tilbage i renæssancen, og måske endda før, havde man fået adskilt den skabende Gud tilstrækkeligt fra universets urværk, til at man – hvis man vel at mærke var fri for kirkens politiske indflydelse – så sig i stand til at strege Gud fra regnskabet. Med andre ord var ateismen allerede, teologisk set, en gammel sang på Nietzsches tid.

Gud, Fornuft, Vilje

Så vidt jeg forstår Nietzsche, er hans påstand mere snævert filosofisk. Den er et opgør med oplysningstidens forsøg på at bygge et borgerligt samfund på den antagelse, at alle mennesker er i besiddelse af den samme, universelle fornuft, som gør at vi alle erkender verden ens, og at vi alle, hvis vi tænker grundigt over sagen, er enige om, hvad der er rigtigt og forkert. For Nietzsche at se er både vores begreber og vores værdier altid opstået i konkrete samfund, på specifikke historiske tidspunkter og i bestemte situationer. Forskellige menneskers og forskellige samfunds begreber og værdier har altså vidt forskellige tilblivelseshistorier, og der er derfor ingen garanti for at de skulle være ens (- faktisk er det ganske tydeligt at de i virkeligheden er meget forskellige – mennesker bliver jo ofte uenige om et og andet).

At tro på en uforanderlig fornuft og moral i mennesket, er det samme som at tro på en Gud, hvis eksistens ikke kan bevises, men kun formodes. Den moderne filosofi, før Nietzsche, havde flyttet naturens eller universets rationelle love ind i mennesket selv, og gjort dem til erkendelsens og moralens love. Nietzsche skønnede at hans samtid var moden til dernæst at indse, at fornuften og moralen ikke følger nogen guddommelige love, men at mennesket derimod er i besiddelse af en vilje til at ordne universets kaos, og til at skabe sociale værdier. Denne vilje udmønter sig ikke i en forudbestemt fornuft, men rummer potentialet for en uendelig mangfoldighed af verdenssyn og værdisæt.

Hvad skal det til for?

Den mest solidariske beskrivelse Nietzsches dagsorden må være den, at han ville have os til at genfinde vores vilje til at skabe; til aktivt at forme verden som vi ønsker den, i stedet for at lade menneskeånden reduceres til den blotte fastholdelse af det minimum, de fleste kan blive enige om. Den guddommelige fornuft svarer for Nietzsche blot til den laveste fællesnævner.

Er dette en demokratisk tanke? Absolut ikke! Har det noget med fred og harmoni at gøre? Givetvis heller ikke. Alligevel er disse tanker svære at ryste af sig, nu hvor vi har gennemlevet det 20. århundredes globalisering. Har vi ikke yderligere fået styrket mistanken om, at menneskeheden er alt for forskelligartet en størrelse, til at den skulle kunne gå op i en højere enhed? Eller måske har vi bare fået en fornemmelse af, at en sådan enhed altid vil være en bestemt (stærk) gruppe menneskers idé om, hvad det er, vi alle burde have tilfælles.

Uanset hvordan vi hver især intuitivt måtte reagere på Nietzsche tanker (som unægtelig, for en stor dels vedkommende, er formuleret både rabiat og utrolig patetisk), så vil jeg mene at hans værker er et unikt udgangspunkt for at tænke forskellighed, mangfoldighed og, ikke mindst, uenighed – hvilket vi nok alligevel ikke kommer uden om.

Sidespor

Men det var jo slet ikke det, vi kom fra! Det var det med Guds død. Jeg er nok ikke den eneste, der i mange år hørte rygterne om dette foruroligende dødsfald, og følte mig instinktivt udfordret på min personlige Gudstro. Og vi har vel egentlig ikke fået afklaret, hvad konsekvenserne er for en religiøs kristen tro på Gud… det må der kigges nærmere på. Men ikke i dag. Dette indlæg er mere end langt og tørt nok nu.

Men jeg lover, at en fortsættelse følger.

Liberaler och socialister har väldigt mycket gemensamt. Skillnaden mellan grupperna ligger framförallt i hur mycket rättvisa eller frihet man förespråkar. En annan skillnad är socialisternas (eller kanske snarare vänstern i allmänhet) ständiga misslyckade försök att skapa ett bättre system än den fria marknaden. Liberaler förstår och uppskattar den socialistiska viljan att vara god men förfasas över hur denna vilja till godhet tryckar undan förnuftet. Ett typiskt exempel på detta är Fair trade eller rättvisemärkning. Viljan till en bättre värld är det inget fel på men medlet för målet är det.

Som förnuftig och liberal står man där inför ett problem när ens godhjärtade vänner vill förändra världen med ofönuftiga medel. Ska jag påpeka att rättvisemärkningen är ineffektiv och kanske till och kontraproduktiv eller ska jag låte dem leva i sin illusion om att göra gott. Det förra skapar en dålig stämning men är dels ärligare och kanske faktiskt hjälper världen en aning. Att inte bryta godhetens illusion är många gånger det enda socialt accepterade även om man får stå ut med självgodheten hos de oförnuftiga.

]]> http://jemte.wordpress.com/2009/11/13/kursliteratur-is-the-shit/ Fri, 13 Nov 2009 00:24:50 +0000 preskinn http://jemte.wordpress.com/2009/11/13/kursliteratur-is-the-shit/

” När ni sålunda format idekedjan i era medborgares huvuden, kan ni skryta med att kunna styra dem och vara deras härskare. En korkad despot kan tvinga slavar med järnkedjor, men en riktig politiker binder dem mycket starkare med kedjan av deras egna idéer. Det är på förnuftets fasta mark han fäster kedjans ände, en boja som är desto starkare som vi är okunniga om dess uppbyggnad och som vi tro den vara vårt eget verk. Hopplösheten och tidens tand gnager på bojor av järn och stål, men förmår intet mot idéernas vanemässiga förening, knyter dem bara ännu fastare samman; och på hjärnans mjuka fibrer vilar den orubbliga grunden för de mest stabila imperier.”

- J. M. Servan, 1772

Ni vet hur det är när man vet precis vad de ska säga på radio, för att man vet att någon känd person har dött. När man lyssnar förstrött på radion i bakgrunden, och det är nyheter på gång, och det dröjer en halv sekund innan nyhetsuppläsaren börjar prata och man plötsligt bara VET. Man vet att någon har dött; under den halva sekunden det tar för rösten att komma igång förstår man precis. Och hen börjar läsa titlarna och man försöker känna efter vem det är innan namnet kommer upp.

“Skådespelaren, författaren och artisten…”

Mer än så hörde jag inte innan klockradion började tjuta, så nu vet jag inte vem som dog i min dröm. Så frustrerande.

Jag vet att det stämplar mig som rubbad att jag överhuvudtaget tror på sånt. Jag vet att det gör mig galen, men det är ofta som jag drömmer sanndrömmar, och ännu oftare som jag bara VET. Jag har ägnat nästan 30 år åt att förneka det, och jag orkar inte riktigt stå emot det längre. I fem och ett halvt år har jag kämpat med min tro, och försökt att skapa mig ett eget andligt rum som jag kallar Trolldom. Det har gått alldeles utmärkt, sånär som på en sak: Jag har bara inte fixat att erkänna vissa saker ens för mig själv.

För det första är jag tänkt att vara intellektuell. Jag ska vara en logiskt tänkande, rationell varelse. Man får inte högskolepoäng av att sitta på en sten i skogen och prata med träden.

För det andra vet jag att i mina kontakter med psykiatrin kan jag inte på några villkors vis prata om min tro utan att riskera att få den sjukdomsförklarad på något sätt. Kanske inte till att börja med, men om jag skulle berätta allt. Jag har försökt, nämligen.

Om jag hade varit psykiskt frisk hade det inte varit lika stora problem; om jag hade kunnat intala mig själv att jag inte är galen utan bara synsk. Tyvärr vet jag att jag är galen, och tyvärr så tror jag inte på galenskap. Jag tror på psykiskt lidande och på extas, på psykoser och på världar som ingen annan kan förnimma. Jag vet att det är verkligt, och att det inte är något att förringa när folk drabbas. Jag har ju själv varit där, men jag har också undrat om jag är där när jag inte har varit det. Jag tror att det är skillnad på det verkligt sjuka och det som bara är. Men jag vet inte alltid vad som är vad, och jag brukar utgå ifrån att allt jag tror på är en enda stor vanföreställning.

Jag är en rabiat ateist och en präst i en och samma kropp. Jag inbillar mig att jag är en intellektuell akademiker och att jag kan prata med andar. Jag är rationell och jag är känslostyrd. Jag skäms för att jag är skeptisk, men jag skäms ännu mer för att jag inte är det. Jag önskar att jag kunde vara ateist. Det verkar så mycket enklare, och mer sympatiskt.

Tyvärr är jag galen. Det måste vara så det är att vara troende, för alla. Att ha en tro på något bortom den fysiska världen är att vara galen – men som tur var tror jag inte på galenskap.

Mycket intressant om HBT och asatro. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om tro, religion, trolldom, drömmar, sanndrömmar, ateism, sökande, andlighet, psykologi, psykiatri, psykoser, psykisk sjukdom, galenskap

Van Gogh - Man Digging

Mørke negle, jord i hændernes rynker, livslinjen markeret, med sveden i øjnene, kan jeg ikke fokusere.

Støtter mig til skovlen, tørrer panden, efterlader endnu en stribe i ansigtet, og jorden under mig, er jorden over dig. Hvis jeg døde lige nu, ville det være okay:

for hvert brud, et spring, for hvert spring, nyt system, for hvert system, kollaps, evolution, brudt af revolution, overskridelse til nye grænser, grænseløs fornyelse, for hvert liv er som en genfødsel, hvert brud som en brud, hvert kys som en skilsmisse.

Jeg misser med øjnene, graver videre.

»Många som ej lärt sig att tänka förnuftigt lever <ändå> enligt förnuftet [lógos].»
(Göran Ogén fritt efter Demokritos fragment nr. 53 πολλοὶ λόγον μὴ μαθόντες ζῶσι κατὰ λόγον.)

Nu på måndag, alltså den 12:e oktober, så är det exakt 10 år sedan som syndikalisten Björn Söderberg mördades i sitt hem av nazister, och uppmaningar här och var, bl a på olika bloggar på internet, i form av upprop och annat inför måndagen har börjat spridas.

Tydligen så ska det på måndag på vissa håll i landet arrangeras manifestationer till hans ära, och visst, självklart ska man få hylla någon om man vill.

Men vem är det egentligen som man hyllar? Jo, en människa som har förstört en annan människas liv.

För det var just det som Björn Söderberg gjorde, han såg till att en person som lyssnade på s k vit makt-musik på sitt jobb fick sparken ifrån det, och inte nog med det, personen blev utesluten ur sitt fackförbund på grund utav detta.
Han skulle ha fått ett förtroendeuppdrag på sin arbetsplats, om det inte hade varit för Björn Söderberg.

Så det som ska hyllas på måndag är alltså raserandet av en annan människas liv.

Men allt det här ställer ju en utav de demokratiska spelreglerna i ett nytt ljus.

Ska man ha rätt att se till så att någon får sparken från sitt jobb och få någon utesluten ur sitt fackförbund på grund utav hans eller hennes musiksmak?

Har man rätt att förstöra en annan människas liv på grund utav vilken sorts musik som han eller hon gillar?

Ska man som arbetsgivare få säga upp någon på grund utav musiksmak?

Ska man som fackman ha rätt att få någon utesluten på utav musik?

Är sådana saker demokratiska? Nej, naturligtvis inte, lika lite demokratiskt är det utav en arbetskollega att rasera en annan kollegas liv. För det var just det som Björn Söderberg gjorde i och med hans agerande.

Om jag skulle lyssna på t ex progg på min arbetsplats, ska jag få hela mitt liv slaget i spillror då? Proggen är ju kommunistisk musik.

Är man automatiskt neger, oavsett hudfärg, om man gillar hiphop?

Vad är det som säger att killen vars liv Björn Söderberg raserade var nazist? Hade Söderberg frågat honom?

Varför ska man hylla en person som har raserat en annan människas liv? De som har tänkt att hylla Björn Söderberg kunde ju lika gärna ha hyllat hans mördare, det hade varit precis samma sak.

För både mördarna och Björn Söderberg raserade ju en annan människas liv. Han raserade livet för den person som fick sparken ifrån arbetet, som blev av med sitt förtroendeuppdrag och som blev utesluten ur sitt fackförbund.

Och vad Söderbergs mördare raserade behöver jag nog knappast nämna.

Men det var inte Söderbergs sak att, som den syndikalist som han var, springa och skvallra för kreti och pleti och därmed rasera mannens liv. Det hade företaget skött självt, han behövde inte leka Mr Fascist. Fast å andra sidan så lekte han inte, han var ju en fascist.
Det bevisade han själv genom sin handling.

Björn Söderberg var en person som stod för värden som är totalt förkastliga, Syndikalisterna är ju knappast kända för att vara en demokratisk gruppering bl a med tanke på vad deras ungdomsförbund ägnar sig åt.

Att misshandla oliktänkande, förfölja dem för sina åsikters skull osv kallar inte jag för demokratiskt, och det tror jag inte att så många andra gör heller, ja, utom terroristiska vänsteridioter då förstås.

Syndikalisterna samarbetar ju med terrorgrupperingar som Antifascistisk Aktion, alltså AFA, vilket säger mycket om SAC:s “demokratiska” inställning, t ex deras ungdomsförbund samarbetar ju med dem.

Men tillbaka till Björn Söderberg.

I mina ögon finns det ingen anledning att minnas en sådan människa som han, utom för hans närmaste, hans anhöriga, hans vänner och hans bekanta då.

Men det är ju alldeles självklart det, det vore väl konstigt om de inte ville minnas honom.

Som sagt, DET är en helt annan sak.

Nu låter det kanske som om jag försvarar mordet på honom, om ni tror det så tror ni fel.
Men Björn Söderberg borde ha haft mer i skallen än han verkade ha, och inte arbeta emot åsiktsfrihet och yttrandefrihet, och därmed emot demokratin eftersom dessa två saker är några utav hörnstenarna i demokratin.

Men vad kan man begära av en inskränkt och antidemokratisk vänsterextremist?
Ja, säg det, i alla går det inte att kräva någonting som inte finns, t ex sunt förnuft, demokratiskt tänkande, samt respekt och acceptans för andra människor.

Dessa tokstollar borde lyssna på vad en man vid namn Sokrates (alla vet ju vem han är, utom möjligtvis vänsterextremisterna då) en gång i tiden sade.

Han sade följande: -Jag tycker inte om dina åsikter, men jag är beredd att slåss för din rätt att få uttrycka dem.

Någonting att tänka på för vänsterextremister kanske?

Men det klart, det förutsätter ju att de är demokrater. Och det är de inte, alltså går det inte.

Nej og dog – da det ene udtrykker en persons individuelle følelse med hensyn til personlig tro … og det andet udtrykker en persons holdning til andre personer.

Lad os først slå fast, hvad et symbol i sig selv er. Ordet stammer, som så mange andre ord, fra græsk – og kommer dermed fra et græsk verbum symballein – hvilket oversat kan forstås som at ”sammenføje eller at passe sammen”.

Symbolet træder så frem i form af en genstand eller et tegn, som i dens form repræsenterer et begreb, repræsenterer en sindstilstand. Det symboliserer altså hvad bæreren har ”grebet om” i henhold til dennes holdninger til samfundet og omverdenen. Det viser, hvad bæreren i sin fornuft for til at passe sammen. 

Den religiøse får altså fx korset og kristendommen til at fungere i en helhed, kalotten og jødedommen, bjørnekloen og shamanismen – Altså får den religiøse symbolet og troen til at høre sammen …. Og hvis den troende har forstået sin tro, så passer symbolet med kærlighed og respekt til verden, naturen og alle de medmennesker man møder.

Den nazistiske person får fx hagekorset til at passe med, at jøder og andre brunhårede mennesker ikke hører til på denne jord … og på ingen mulig måde kan jeg se, at nazister kan få nazi-symbolet til at passe sammen med kærlighed og respekt for omverdenen.

I religionen viser symbolet sig fra den troendes side. Den troende viser med symbolet, hvilken sindstilstand denne har valgt, hvilken tros sindstilstands begreb symbolet repræsenterer.

                      Det symboliserer et menneskes tro på sin religion og sin Gud – det er noget personligt, som ikke er et signal til andre mennesker om had eller ondskab.

De nazistiske symboler viser også hvilken sindstilstand bæreren af symbolet har anlagt sig. Nemlig en tilstand af selviskhed, uforståenhed, respektløshed og total mangel på accept over for mennesker, som er anderledes end en selv.

Så ja, man kan godt sammenligne symbolerne – men man kommer frem til to forskellige lister over, hvad de repræsenterer…..

Hvem har retten til at bestemme, hvad der er etisk korrekt? Hvem har ret til, at bestemme hvad andre individer skal have lov til at tro på? Og hvem har retten til at bestemme, hvem der skal bære hvad med hensyn til tøj?

Hvis vi kigger tilbage i historien… så har der altid været tale om, eller i hvert fald diskuteret, individets ret til at bestemme over sig selv, bestemme hvad de lader sig styre af – følelsen versus fornuften. Og særlig i oplysningstiden slog individets ret til frihed igennem.

Følelsen er troen, længslen og begæret – fokus ligger derfor på det individuelle plan.

Fornuften er derimod det almen menneskelige og handler om oplysning, videnskab og rationalitet. Fokus ligger både på det individuelle plan og på fællesskabet

I mange tusinde år har det været debatteret, hvad der påvirker vores handlinger og erkendelser. Svarene har været forskelligartede, afhængigt af om synsvinklen er religiøs eller videnskabelig inspireret.

Nogle epoker har været mere præget af fornuften end følelsen og omvendt …men aldrig har samtlige verdensborgere på noget tidspunkt været enige om, hvad der er det korrekte og det sande. Men det mest fornuftige, som fortidens filosoffer og teoretikere kom frem til, må da være, at mennesket har ret til individuel dannelse, selvstændighed og individualitet i fællesskabet. Dermed mener jeg, at vi bør bruge den divinatoriske evne og se tilbage på fortiden og lærer deraf, hvordan vi i nutiden kan være individualister i fællesskabet og hvordan vi nu og i fremtiden også lader alle andre mennesker være individualister i fællesskabet i vores globaliserede verden.

Lad være med at generalisere, lad folk tro hvad de vil – så længe de ikke fysik volder skade på nogen andre, så kan det vel være ligegyldigt, hvilket tøj de bærer eller ikke bærer – Så længe, at de SELV har valgt, hvad de vil …. Hvis de har en tro i deres hjerte, så lad dem have det – lige så vel som du selv gerne vil have lov til at tro, hvad du vil.

                              Vær mod andre, som du vil de skal være mod dig …