Efter den senaste veckans tanklöshet är jag återigen fattig som en idiot. Jag har spenderat mina pengar på de mest meningslösa sakerna och önskar att jag hade kunnat spola tillbaka tiden så att jag kan obegå alla mina misstag.

Lite om helgen kanske: (en superkort version finns i slutet, om du inte vill läsa allt)
i fredags var jag på tonår och skrev tillsammans med söta Maria en ny vers till UVs Lucia på tisdag. Den blev otroligt bra och vi är nöjda som tuppen!
Efter tonår stack vi till Max igen. Jag måste verkligen sluta upp med det! (En av mina fattig- och tjockhetsanledningar) Men det är alltid trevligt att umgås!
I vanlig ordning blev det sedan fika hemma hos mig. När vi kom dit var mamma och massa jobbarkompisar där så här snackar vi livat.

En god och lång natts sömn fick jag innan vi skulle åka till Bredaryd och för att fira mormors pensionering med en middag på Bambu. Bussen kom dit 100 minuter för tidigt så vi gick in på Smålänningens Marknad och Bredaryds Möbler en stund. Jag beställde “Bambus Super Buffé” (ja, det står så på deras meny). Det skulle jag inte har gjort. Fy f*n va mycket jag åt! F*n! Allvarligt, jag måste ha problem alltså… Bunkrar mitt psyke upp inför vintern eller? (tjockhetssanledning)
Hem en timma och sen åka tillbaka till Bredaryd igen för att basta hos Pettsson. Apelsin, clementin och läsk i magen, och hårinpackning i håret gör susen en kall höstkväll. Efteråt blev det lite pizza (måttlig mängd, faktiskt!) och film. Ante och Maria drog därifrån vid elva så jag låg på golvet och Albin låg i sin säng och halvsov/tittade på Air Force One fram till halv ett. Somnade trött så in i h*lv*t* när jag somnade vid två.

Söndag då… Hmm… Sova, spela spel, pussla, spela kort, fika (tjockhetsanledning), shoppa skor med Oskar och jag råkar köpa fem filmer själv (fattighetsanledning). Smördegsinbakad fläskfilé med gräddstuvade champinjoner och ungsbakade potatisklyftor till middag (tjockhetsanledning) och spela massa spel och kort igen. Till sist tittade jag på filmen ovan, Princess of Thieves, den var faktiskt rätt bra. Nedan är alla de andra filmerna jag köpte igår (de med prince/princess var i en box för 99 kr).

I korthet: En destruktiv och lat helg…

Det här tycker jag är en helt underbar händelse. Fascinerande att journalisterna så snabbt lyckats döpa mötet till öltoppmötet. Förhoppningsvis lyckas de med sitt raljerande lägga sordin över det mycket mer djupgående och beklämmande faktum att rasmotsättningarna i USA fortfarande är ett brännande och i högsta grad levande kapitel i USA:s  historia. Det är bra att rasism och intolerans ventileras och belyses, men det vore inte bra om detta ledde till nya upplop. Det bästa är att diskussionen denna gång har uppstått utan att någon kommit till skada. (Andra gånger har det varit flagranta brott mot mänskliga rättigheter eller grovt misshandlade svarta.) Jag tycker att Barack Obama lyckas med sitt enkla och rättframma sätt visa hur försoning kan vara möjlig. Inte genom massmöten och inte genom publikationer och inte genom lagstiftning, utan genom det enkla mellanmänskliga samtalet. Två individer möts och pratar med varandra. Att det är de berörda själva som möts är avgörande. Jag tänker annars på alla de samtal som vi sett i TV-rutan mellan palestinier och israeler genom företrädare som Arafat och Begin. Hur fruktlösa de måste bli då någon försoning eller mellanmänsklig förståelse aldrig kan komma till om inte de inblandade själva får mötas och söka en väg mellan två hjärtan. Verklig förändring sker inifrån när två personer möts. Om hundra personer möts blir det upplopp och masshysteri.

Sedan en tid tillbaka hålls rättegången för Duch, den före detta chefen för tortyrcentret Toul Sleng under 70-talets kommunistregim. Under hans befäl dödades minst 10 000 människor, i stort sätt alla som kom till centret. Dagen har en intressant artikel som beskriver lite av Duch historia.

Under 80-talet blev han kristen, och är nu den enda av de f.d. toppledarna från Röda Khmererna som har bett om förlåtelse för sina brott. Detta kan så klart inte göra historien ogjord, men är första steget mot försoning och helande.

Jag, liksom Dagens skribent tror det är Duch kristna tro som fått honom att be om förlåtelse.

Hur blir man rättfärdig eller blir förlåten sin synd?

Utomstående, främst kristna eller andra som tror på ”nya testamentet”, säger ofta att när andra templet revs år 70, då ersatte judarna offersystemen med bön.

Det är naturligtvis inte sant!

Att närma sig Gud i bön för att få förlåtelse för synder var ett ämne som Salomo (död ca 930 före modern tidräkning) tog upp redan i invigningen av det första templet 1 Konungaboken 8:46-50. Att uppriktigt vända sig till Gud och be om förlåtelse och sedan bli förlåten är ett gammalt koncept.  

Hosea levde på 700-talet innan modern tidräkning, samtida med det första templet och före Israels folk blev landsförvisade första gången (till Babylon). I Hosea 14:3 förespråkas bönens or som ett sätt att få försoning och i verserna 14:5-6 svarar Gud i positiva ordalag.

På samma sätt förespråkade profeten Jona, på 700-talet innan modern tidräkning, att de icke judiska invånarna i Nineve skulle be Gud om försoning. De gjorde det och hörde Gud deras bön och lät dem slippa hamna utanför Guds välsignelser (Jona 3:8-10).

Profeten Mika levde på 700-talet innan modern tidräkning. Han påtalade att Gud inte vill ha oändligt många djuroffer utan människor som gör bättring och lever ett gott liv (Mika 6:7-8). Bön om förlåtelse bör alltså kombineras med ett gott beteende, men djuroffer är ingen absolut förutsättning för att vända åter till Gud.

Precis som djuroffer ibland beskriv ”behaga” Gud så uppges att de ”redligas bön behagar honom väl.” i Ordspråksboken 15:8. Ordspråksboken uppges vara skriven av Salomlo, men vissa vetenskapligt orienterade menar att den sammanstäldes på 500-talet innan modern tidräkning.

Nej, judarna ersatte inte offersystemet med böner efter det andra templet revs år 70 modern tidräkning. Bön, uppriktig ånger och bättring har alltid varit vägen tillbalka till Gud. Hundratals år innan det andra templet revs hade bönen en mycket viktig funktion. Bön är ingen ersättning för djuroffer.

Även om ett nytt tempel skulle återbyggas någon gång i framtiden skulle det inte ändra bönens roll i judendomen. Främsta uppgiften för djuroffren var att försona synder som begåtts omedvetet, av misstag. Sådan synd som är svår att be om förlåtelse för (för man vet inte om att man gjort fel) (3 Mos 4).

/

Niklas

 Se även detta inlägg: http://noachid.wordpress.com/2008/05/27/ratt-fardig/

Bön i judendomen: http://www.mechon-mamre.org/jewfaq/prayer.htm

Nu leker livet igen, som det alltid gör efter en riktig dipp. Min sinnesstämning är som en berg-och-dalbana, det är bara att hänga med.

Hade ett rejält gräl med min sambo som avslutade det hela. Jag var sur/ledsen på att han är så kall när jag mår dåligt. Som vanligt när vi pratar om lite mer viktiga saker så följde det ett givet mönster. Först är jag känslosam och talar om vad jag skulle vilja att vi pratar om. Han blir arg och går. Efter en stund kommer han tillbaka fortfarande arg. Jag har då suttit och storgråtit för att när han kommer tillbaka bli mycket saklig och inte brodera ut någonting. Därefter blir han ännu argare och jag kommer med exempel från verkligheten. När han hör dem bryter han ihop och börjar storgråta. Jag tycker då synd om honom och ångrar att jag sa något och att jag förmodligen överdriver trots att jag mått riktigt riktigt dåligt. Vi lugnar oss. Vi älskar. Vi sover. Allt blir bra tills nästa omgång.

Suck.

Jag önskar att jag och en viss individ skulle kunna prata ut och bli vänner igen, att det inte skall behöva vara som det är mellan oss. Det vore fantastiskt!

På hebreiska kallas givandet till välgörenhet “Tzedakah”. Ordet “Tzedakah” har sin rot i ett ord om har med rättvisa att göra, inte välgörenhet.

När templen (det första och sedan det andra) fanns i Jerusalem, då gick rätt-trogna från hela landet med tionde till templet. Det var tio procent av avkastningen de fått på boskap och odlingar som de tog till templet där det offrades inför Gud och man åt en måltid inför Gud. Tiondet gav även prästerna och leviter uppehälle och det gavs också till de fattiga så de inte behövde svälta. De som hade långt till templet fick sälja tiondet hemma och sedan ta med pengarna till templet i Jerusalem.

Fortfarande idag ger många judar tionde, särskilt observanta ortodoxa. Ofta ger de till sin synagoga, men även till andra former av välgörenhet som kommer fattiga, lidande och nödställda till del, på samma sätt som tiondet på bibelns tid gynnade de nödställda.

På samma sätt som tiondet på bibelns tid var kopplat till offertjänsten i templet anses tionde-givande idag vara ett sätt att få försoning med Gud. En judisk sedvänja, som vissa noachider också praktiserar är att i sitt hem ha en burk där man dagligen ”offrar”.

Deu 12:17 Du får inte inom dina portar äta tionden av din säd, ditt vin och din olja och inte heller det förstfödda av din nötboskap och din småboskap eller något av de löftesoffer som du gett löfte om eller av dina frivilliga offer eller av dina händers bidrag.
Deu 12:18 På den plats som HERREN, din Gud, utväljer skall du äta det inför HERRENS, din Guds, ansikte tillsammans med din son och dotter, din tjänare och tjänarinna och med leviten som bor inom dina portar. Och du skall glädja dig inför HERRENS, din Guds, ansikte över allt vad du har förvärvat.
Deu 12:19 Se till att du inte glömmer bort leviten så länge du lever i ditt land.

Och lite senare står det:

Deu 12:26 Men de heliga gåvor som du vill bära fram, och dina löftesoffer, skall du ta med dig till den plats som HERREN utväljer.
Deu 12:27 Av dina brännoffer skall du offra köttet och blodet på HERRENS, din Guds, altare. Av dina slaktoffer skall blodet gjutas ut på HERRENS, din Guds, altare. Men köttet må du äta.
Deu 12:28 Var noga med att lyda alla dessa bud som jag ger dig, för att det till evig tid må gå dig väl och dina barn efter dig, när du gör det som är gott och rätt i HERRENS, din Guds, ögon.

Att ge tionde är ett bud som är ålagt judar, men som noachider får följa. Välsignelserna det medför och kanske framför allt att det ibland kan ha en försonande funktion gör att gåvor till välgörenhet starkt kan rekommenderas för alla noachider, men utan krav.

Personligen skänker jag mindre summor med viss regelbundenhet. Det är definitivt ett område som jag skulle kunna bli mer observant på.

/N

Judiska församlingen i Stockholm har en intressant pdf-fil på hemsidan som heter http://www.jf-stockholm.org/dokument/andra_religioner_steinberg_87.pdf

Det är den första svenskspråkiga skrift jag sett där de nochidiska buden omnämns. Jag återger delar av sidorna 87 och 88.
Där står att Judendomen ”hävdar att varje rättfärdig människa kan emotse belöning som tillkommer rättfärdigheten i denna värld eller nästa. Faktum är att det enligt den stränga traditionalistens synsätt i viss mening är lättare för icke judar än för judar att nå förlossning (om ej med samma säkerhet). Av en icke-jude fordras bara att han uppfyller »de sju budord som föreskrevs för Noaks söner», de principer om fromhet och moral som av de gamla rabbinerna ansågs vara bindande för hela människosläktet. Att avstå från (1) avgudadyrkan, (2) incest och äktenskapsbrott, (3) blodsutgjutelse, (4) missbruk av Guds namn, (5) orättfärdighet och laglöshet, (6) plundring och (7) omänsklighet, t. ex. att skära av en lem på ett levande djur. Därtill kommer att den Talmudiska litteraturen är full av berättelser om hedningar som sägs »ha fått rätt till den kommande världen» genom enstaka handlingar av utomordentlig godhet och redbarhet. Judarna däremot förväntas för sin frälsning åtaga sig att av de 613 budorden i Toran fullgöra vart och ett som gäller dem.
Judendomens beredvillighet att erkänna att andra än judar kan äga andliga förtjänster tillräckliga för frälsning är exempel på en liberalism som är nästan unik i den västliga världens teologi.”

Då kanske någon invänder att det finns ju inga perfekta människor, för alla gör ju fel ibland. Visst, men om man ångrar sig, beslutsamt gör bättring och arbetar med sig själv, gottgör personer som kan ha drabbats av den egna synden och uppriktigt ber Gud om förlåtelse, då förlåter Gud människan. Man behöver lita på att man är förlåten när Gud har hörlåtit. Se ex Jona 3:8-10.

Hos 14:2 (14:3) Tag med er ord och vänd åter till HERREN. Säg till honom: “Förlåt oss alla våra synder och tag nådigt emot oss. Då skall vi prisa dig med våra läppar.
Hos 14:3 (14:4) Assur kan inte rädda oss, vi skall inte mer sitta upp på stridshästar. Vi skall aldrig mer säga: `Vår Gud` till våra händers verk. Ty hos dig finner den faderlöse barmhärtighet.”
Hos 14:4 (14:5) Jag vill hela dem från deras avfall, jag vill älska dem av fri vilja, ty min vrede har vänt sig ifrån dem.

/N

Det är något visst med kärlek och andra världskriget.

Jag håller Casablanca (1942) som världens bästa film och således även min favoritfilm. Det är nästan omöjligt att inte känna med Rick (Humphrey Bogart) när han på flygplatsen låter sin livs kärlek Ilsa Lund (Ingrid Bergman) försvinna med Victor Laszlo (Paul Henreid), men han måste; “Inside of us, we both know you belong with Victor. You’re part of his work, the thing that keeps him going. If that plane leaves the ground and you’re not with him, you’ll regret it. Maybe not today. Maybe not tomorrow, but soon and for the rest of your life“. Avskedet på flygplatsen är kanske den mest gripande i filmhistorien och trotts att jag sett filmen antagligen mer än 30 gånger, hoppas jag fortfarande att Rick och Ilsa ska få varandra, och jag blir alltid lika rörd när filmen slutar som den gör.

Krig, kärlek,  Humphrey Bogart och en vacker kvinna (i detta fall alltså Ingrid Bergman), mycket mer behövs inte sägas, det är en film i världsklass.

Hursomhelst, 2007 kom filmen Försoning (Atonement), baserad på Ian McEwans bok med samma namn med bl.a. James McAvoy, Saoirse Ronan och Keira Knightley i rollerna och för regin står Joe Wright. Filmen erhöll sju nomineringar vid Oscarsgalan, bl.a. för bästa film (och jag måste nog säga att jag hade hoppats att statyetten hade gått till Försoning istället för No Country for Old Men, även om den är en fullgod vinnare).

Torn apart by betrayal. Separated by war. Bound by love.

Försoning utspelar sig i lantliga England sommaren 1935 där Keira Knightley är vacker som en dag i det tidsenliga modet och det är svårt att inte bli aningens förtjust i henne, då hon t.ex. vid en middagsbjudning har på sig en oerhört vacker smaragdgrön aftonklänning och hela bilden av henne får resten av världens kvinnor att blekna i jämförelse. En rad missförstånd och lögner, framför allt från Briony Tallis (Saoirse Ronan) sida resulterar i att kärleksaffären mellan Cecilia Tallis (Keira Knightley) och Robbie Turner (James McAvoy) får ett abrupt slut och Robbie hamnar i fängelse och sedermera blir placerad i armén, då kriget brutit ut. Tiden går och kärleken mellan de unga tu består, trotts att de inte kan träffas då Cecilia är sjuksköterska på ett sjukhus, och Robbie är ute och krigar.

Jag ska inte ge mig på att recensera den här filmen då jag för varje ord begränsar dess storhet, jag vill bara medvetande göra er alla filmen och ge er ett tips så här på vårkanten. Den nästan fem minuter långa scenen från Dunkirks strand i en tagning är världsklass och oerhört snygg och filmen är estetiskt vacker och fint filmad. Se den med någon du älskar och du kommer älska denna någon aningens mer efteråt.

The story can resume. I will return. Find you, love you, marry you and live without shame.

Jag har sett Försoning förut men såg den kväll igen, och trotts att jag vet hur det slutar blir jag mer berörd ikväll än första gången jag såg den. Försoning är kanske den bästa filmen som gjordes 2007 och kanske rent av topp fem den här sidan millennieskiftet. Har du inte sett den, gör det. Har du sett den, se den igen. Är en underbart vacker kärleksaffär under andra världskriget inte anledning nog att se en film är ju alltid Keira Knightley sjuksköterska, och jag menar vem är inte svag för Keira Knightley som sjuksköterska?

// DP

Fra Leonard Cohen (bør nok leses med hans stemme i hodet):

Boogie Street

O Crown of Light, O Darkened One,
I never thought we’d meet.
You kiss my lips, and then it’s done:
I’m back on Boogie Street.

A sip of wine, a cigarette,
And then it’s time to go.
I tidied up the kitchenette;
I tuned the old banjo.
I’m wanted at the traffic-jam.
They’re saving me a seat.
I’m what I am, and what I am,
Is back on Boogie Street.

And O my love, I still recall
The pleasures that we knew;
The rivers and the waterfall,
Wherein I bathed with you.
Bewildered by your beauty there,
I’d kneel to dry your feet.
By such instructions you prepare
A man for Boogie Street.

O Crown of Light, O Darkened One…

So come, my friends, be not afraid.
We are so lightly here.
It is in love that we are made;
In love we disappear.
Tho’ all the maps of blood and flesh
Are posted on the door,
There’s no one who has told us yet
What Boogie Street is for.

O Crown of Light, O Darkened One,
I never thought we’d meet.
You kiss my lips, and then it’s done:
I’m back on Boogie Street.

A sip of wine, a cigarette,
And then it’s time to go . . .

En stor del av Dyadebloggens faste bidragsytere er mindre opptatt av bruken av sentralstimulerende midler enn hva denne teksten gir uttrykk for, men poenget er et annet: Jeg syns Boogie Street illustrerer svært godt hvordan mye av Cohens tekster har en metafysisk dimensjon – eller kanskje mer presist: At tekstene hans ofte er møter mellom noe befriende konkret og noe metafysisk.

I’m wanted at the traffic-jam.
They’re saving me a seat.
I’m what I am, and what I am,
Is back on Boogie Street.

Min assosiasjon til dette strekket (og med fare for å snakke ihjel en stram og god tekst): Hvis vi tar utgangspunkt i at Cohen har en erklært forkjærlighet for buddhismen, er en mulig lesning av disse strofene at trafikkorken er opphopningen av sjeler fanget i en reinkarnasjonssyklus. Boogie Street kan dermed leses som et bilde på denne runddansen. Om man vil trekke lesningen et stykke.

Og så kommer det som for meg er høydepunktet:

So come, my friends, be not afraid.
We are so lightly here.
It is in love that we are made;
In love we disappear.
Tho’ all the maps of blood and flesh
Are posted on the door,
There’s no one who has told us yet
What Boogie Street is for.

We are so lightly here. Befriende enkelt og forsonende. Og igjen spennet mellom det konkret fysiske – kroppskartene – og livssyklusen.

Vi har tidligere referert Peter Brooks oppfatning av kunstens funksjon. For meg scorer Cohens tekster høyt på skalaen.

Upprepningens välsignelse.

Två gudstjänster igår, samma tema, men så in Norden olika.

Den ena, som det förväntades, men med igenkännandets glädje, då jag  och vi blir trygg i ritens upprepning, den andra var mer friare, men för mig för fri upptäckte jag. Det finns tydligen bra gränser. Man kan inte gå utanför de ramar som man faktiskt har i ett visst samfund.

De bägge predikanternas stilar och predikan var olika. Den ene strävade mot Kristus som försonare, den andre hade en predikan, så långt utanför vad man kan säga om Gud, eftersom man tydligen i detta fall inte kunde eller ville säga något om Gud, så att predikanten bara talade om Gud som något mystiskt oidentifierbart. Den predikan,  i alla fall för mig, landade i att alla tillkortakommanden skulle lösas i mänskliga förtjänster, processer och gruppsamtal och Gud på något märkligt mystiskt sett. Inget kors och Jesus och utan det så är det i alla fall för mig ingen kristendom.

Försoning.

Vi behöver en kraft starkare än oss själva, när vi inte kan, orkar eller vågar försonas med oss själva eller andra.

Vägen mot Korset går vidare även för mig. Lever i fastan och har bara druckit i åtta dagar. Centrum blir klarare när man tar bort allt som gör att man inte lever fullständigt i direktsändning, dvs. utan droger som ex: socker, kaffe eller onyttig mat. Jesus Kristus går både mot Golgata och mot mig och Dig, så vi kan leva autentiskt och älskade – trots allt.

En oppfordring til Dyadebloggens lesere om å dele dikt som berører temakretsen sorg, savn og forsoning. Kanskje handler de fleste gode dikt om disse temaene på en eller annen måte, men oppfordringen er herved overlevert.

Her er ett fra Raymond Carver:

Sleeping

He slept on his hands.
On a rock.
On his feet.
On someone else’s feet.
He slept on buses, trains, in airplanes.
Slept on duty.
Slept beside the road.
Slept on a sack of apples.
He slept in a pay toilet.
In a hayloft.
In the Super Dome.
Slept in a Jaguar, and in the back of a pickup.
Slept in theatres.
In jail.
On boats.
He slept in line shacks and, once, in a castle.
Slept in the rain.
In blistering sun he slept.
On horseback.
He slept in chairs, churches, in fancy hotels.
He slept under strange roofs all his life.
Now he sleeps under the earth.
Sleeps on and on.
Like an old king.

Teksten vekker flere assosisasjoner. For det første er diktet nærmest forførende lekkert gjennomført når det gjelder rytme og språkfølelse. Kontrasten mellom det som åpenbart har vært et omflakkende liv opp mot siste linje. Kanskje romantiserende, men også respektfullt for det å ikke ha et fast sted å sove – tydeliggjør hvor sårbare vi er søvnen, hvor sentralt det er for et hvert livsløp å ha et sted å hvile om natten. Særlig så langt nord som vi bor, selv en varm marsdag vil tanken på å skulle finne et sted å sove uten å kunne betale for seg være en utfordring, jeg kan godt tenke meg at all min mentale aktivitet i løpet av ettermiddagen/kvelden vil kunne gå med til å finne en plass.

Bruk gjerne kommentarfeltet – og skriv en kort begrunnelse hvis du orker.

Jag behövde verkligen inmundiga något för att inte svälta ihjäl. Jag var sugen på liv och rörelse men visste inte vad jag skulle inta. Vart skulle jag åka, vad skulle jag köpa? Livets kylskåp och skafferi hade stagnerat och bäst före datumet hade gått ut om inte annat. Jag satte mig på en parkbänk istället. Tänkte på allt gammalt, på allt nytt, på allt just nu och allt på en och samma gång. Klockan gick och jag satt bara där. Ett tag kände jag mig hjärndöd. Klockan gick ännu mer och jag satt fortfarande bara där. Hade kriminalare tagit in mig på förhör hade jag knappt kunnat svara på vad jag hette.

Jag har ingen föreställning om hur länge jag satt där. Om det var trekvart eller ett dygn, åtta år eller några färre, det har jag ingen som helst aning om. Efter ett tag tog tillslut magen över tanken och beslutsfattandet som en slags ockupationsmakt. Med någon ytterst märklig magkänsla började mina ben att gå. Jag gick mot bilen för att åka till en drive-through, allt för att spara på så mycket energi som möjligt.

Plötsligt var jag så där. Rutan var nervevad och en metallisk burkröst från en stolpe frågade:

– Välkommen till Fast life, vi tar strax din beställning.

Jaha, tänkte jag och ögonen började vandra i alla menyer och val som snabbt skulle komponeras ihop till ett mål. Innan jag ens kommit halvvägs i livets meny blev jag hetsigt avbruten av en uppstressad och flottig röst. Inövat och likt en robot:

– Välkommen till Fast life, vad får det lov att vara?

Jag tittade mig runt och blev förvirrad. Var kom rösten ifrån. En spontan sinnesförvirring som varade tillräckligt länge för att frasen skulle upprepas.

– Välkommen till Fast life, vad får det lov att vara?

– Ett liv tack. Tvåhundragram.

– Meny eller bara tvåhundragram?

– Ett liv & co.

– Någonting mer?

– Finns det någon dipp?

– Vi har omsorg, närhet, förståelse, stolthet, försoning och avståndstagande.

– Då tar jag två stycken omsorg, en försoning och ett avståndstagande, tack.

– Någonting mer?

– Det får räcka.

– Och vad vill du ha att dricka?

– En lugn och ro inombords.

– Då är du välkommen fram till lucka nummer tre. Tack för din beställning.

Jag skakade mig igenom hela beställningen och nu när jag skulle vrida om bilnyckeln kunde jag inte greppa nyckeln. Jag både skakade och krampade i händerna så oerhört att jag var tvungen att ge ratten en danskskalle. Alla spänningar i kroppen ersattes av en väldig smärta i pannan. En hisklig smärta. Och ett tut. Spänningen släppte och jag åkte chippandes efter andan och lugn fram till lucka nummer tre. Jag såg knappt hur jag skulle köra för hela min föreställning var i rött. Men jag kom fram.

– Då ska vi se, Ett liv & co, två stycken omsorg, en försoning och ett avståndstagande och en lugn och ro inombords. Var det bra så?

– Ja, eller ehm, jo det är bra så.

– Då blir det en oerhörd summa och en sanslös massa ören.

Jag gav ingen dricks, jag glömde faktiskt bort och hade nog egentligen heller inte velat göra en robot en tjänst. Mänskligheten hade fördärvats inombords och det var bara en fasad genom snabba affärer skulle fullbordas.

– Hur mår du egentligen, frågade helt plötsligt en överlevande mänskligcell inifrån robotfasaden. Du ser lite vimmelkantig ut.

– Det är ingen fara, en lång dag bara, svarade jag och log osäkert. Jag var livrädd för att jag skulle genomskådas och ryggade tillbaka samtidigt som jag gjorde några paniksnabba blinkningar med ögonen.

– Du blöder, vill du ha några servetter?

Jag tittade mig i backspegeln och såg att jag liknade både Jan Eriksson och Terry Butcher på en och samma gång. Jag blev rädd för mig själv, för det jag såg.

– Oj då, ja tack några servetter vore jättesnällt om jag kunde få, bara så jag kan torka av mig lite.

– Då blir det en liten nätt summa av otroligt många mynt.

Jag bad roboten att upprepa vad hon sagt, men jag hade inte hört fel.

Jag vred om nyckeln och åkte till ett närliggande industriområde. Vid hamnen. Där satt jag i min bil, på kajen och hade en stor påse med Fast life bredvid mig. Det var mörkt och det enda jag hade som ljuskälla var ljusen från den stora bron som sträckte sig högt över vattnet, från min sida av världen, till den andra.

Jag kände mig stinn men var så tom som man bara kan känna sig när man varken vet in eller ut. Jag satt där, och skulle någon kriminalare ta in mig på förhör skulle jag inte veta hur länge jag suttit där.

Jag kanske fortfarande sitter där.

En ting er å sitte i Norge og kreve forsoning mellom uenige parter i Midtøsten, en annen å lytte til mennesker som har opplevd og stadig opplever krenkelser som en del av hverdagen, og høre dem snakke om forsoning og tilgivelse og ikke minst vise det i praksis. Besøket ble et sterkt vitnesbyrd om ord omsatt i handling, og jeg tror jeg trygt kan si de aller fleste ble berørt i møte med S og R og Salim Munayer. (Les meir)

Jag har den gångna veckan haft tre upplevelser som känts tydligt läkande för min själ….

Den första är Obamas installationstal där han så tydligt talar om att vi måste förbättra världen TILLSAMMANS….vi kan inte lägga det på en enda ledares axlar…inte heller på många ledares axlar…jag tror …som Obama…att vi alla måste …var och en …ta vårt ansvar i just vår verklighet….

Den andra är artikeln på Newsmill av Bernt Hermele som jag länkat till i mitt förra blogginlägg… om en människa visar att det är möjligt att lägga hat och önskan om vedergällning för oförrätter åt sidan ….till förmån för förståelse och försoning…då är det möjligt för flera…i stort och i smått

Den tredje är det engagemang för en utsatt flickas situation som manifesteras av min bloggarvän mrmhalland och den unga kvinna som startat Facebook-gruppen ”kräv att Lollo 16 får stanna i Sverige” …jag återfår tron på mänskligheten när jag är med om att vanliga medborgare anstränger sig för att osjälviskt göra något gott för en utsatt människa….

Och just tro på mänskligheten behöver jag i dessa finanskrisens dagar då girighetens och uppgivenhetens ansikten grinar mot oss via bonushungriga bankdirektörer och pessimistiska politiker….allt förmedlat av en journalistkår som tycks leva i den föreställningen att det bara är eländesbeskrivningar som säljer….

Eller är det vi tittare/läsare som har ansvaret för att man inte gör stora löpsedlar om allt det goda om sker i det tysta?

Der var strømmet hundredetusind af amerikanere fra alle dele af USA til den amerikanske hovedstad denne aften. For at opleve den kommende præsident, samtidig med at nogle af verdens største stjerner gav en koncert til ære for ham. De var samlet foran Lincoln monumentet, der hvor borgerrettigheds forkæmperen Martin Luther King havde holdt talen ’’I have a dream’’, hvor amerikanere kunne samles på tværs af religioner og racer. Obama indledte aftenen med en tale, hvor han blandt andet sagde ’’ Når jeg står her i dag, er det fordi, vi tror på hvad dette land kan byde på og fordi i ønsker at hjælpe os med at nå målet, fortsatte Obama. Alt i alt fik folk et godt indtryk af Obamas budskab om forsogning blandt andet Chris Tilley, en hvid mand fra sydstaterne: ’’ Når man som jeg er fra sydstaterne, er man vokset op med hele denne skyldfølelse, men med Obama har det ikke længere betydning om man er sort, hvid, og gul, siger han med et smil.’’

Mahamed A., Mahamed I. og Daniel, 9. b, Ejbyskolen

Carl Bildt tycks alltid ha något att säga. Tycker han själv i alla fall. Men vad är det då han säger, blir det nåt mer än en lång radda av meningar, kan man ta denne man och utrikesminister på orden, på allvar?

Han är alltid orolig, läget är alltid oroväckande, men har han haft en enda åsikt dom senaste tio åren – skrev en TV-krönikör i DN i förra veckan apropå utrikesrapporteringen i TV. Lika blodfattig och oengagerad den, enligt krönikören.
Bildts debattinlägg i fredags i samma tidning gör ingen skillnad. Han är fortsatt orolig. Det är vi också, självklart är vi det, alla konflikter och oroshärdar världen över inte bara berör oss utan rör oss givetvis också.

Men vad säger Bildt? Vad har han mer än några tjusiga formuleringar om EU och Sverige som en europeisk kraft för fred, frihet och försoning, om att statsbyggande insatser är viktiga och centrala?
Och vad menar han med att 2009 blir ett avgörande år ”då den ekonomiska krisens olika följder ska hanteras och den kommande klimatkrisen måste förebyggas”? Vad då ”kommande” och hur då ”förebyggas”?

Det är sällan tal om en sak i taget. Att allt hänger ihop är lika sant som att ett elände sällan kommer ensamt, och klimathot och finanskris är inga undantag. Dom hänger ihop, kommer av varandra och kan inte lösas en och en eller en i taget.
Dessutom kommer vi inte undan, det går inte att bara prata och det är inte tal om att kompromissa sig fram. Särskilt inte som ännu fler konflikter och krig blir följden av klimathot och finanskris.

Det ligger en del i att EU är en stark grön kraft i den globala dialogen, men hur relativ ska en utrikesminister tillåtas att vara när tiden rinner iväg och det faktiskt inte, inte ens i början av 2009, finns några nödvändiga beslut för att hejda uppvärmningen?

Sverige skickade över 65 förhandlare till klimatmötet i Polen, USA över 80, men flera av dom afrikanska länderna hade bara två.
Med såna regler är det inte konstigt vi inte kommer överens i vår värld, så hur ska det då gå när dom politiska och sociala effekterna av klimatförändringarna blir kännbara? När konkurrensen om land, odlingsbar mark och vatten ökar, när klimatflyktingarna blir ännu fler?

Om världen ska få en politik som handlar om de verkliga problemen behöver också Sverige en utrikesminister som tar hoten på allvar.
Och slutar ge oss intrycket av att det görs tillräckligt för att stoppa klimatförändringen.

För ett tag sedan ringde en person som jag inte haft kontakt med sedan jag var kristen.  Syftet med samtalet var ganska uppenbart att försöka omvända mig tillbaka till kristendomen. Hans främsta argument var att eftersom alla människor syndar så går det inte att bli frälst (=räddad) genom att följa religiösa lagbud. I hans föreställningsvärld var det oändligt svårt att bli frälst.
Min respons var att när man har gjort något fel är får man vända om, göra förändring och försöka återställa och be Gud om förlåtelse. Min bild av Gud är att han faktiskt förlåter. Det finns massor av bibelställen som berättardet. Min favorit är Jobs bok där Gud förlät folket i Nineve.

Häromdagen läste jag följande:
Psa 25:6 Tänk, HERRE, på din barmhärtighet och din nåd, ty de är av evighet.
Psa 25:7 Tänk inte på min ungdoms synder och på mina överträdelser, utan tänk på mig efter din nåd, för din godhets skull, HERRE.
Psa 25:8 HERREN är god och rättfärdig, därför undervisar han syndare om vägen.
Psa 25:9 Han leder de ödmjuka rätt, han lär de ödmjuka sin väg.
Psa 25:10 Alla HERRENS vägar är nåd och sanning för dem som håller hans förbund och vittnesbörd.
Psa 25:11 För ditt namns skull, HERRE, förlåt min missgärning, ty den är stor.
Psa 25:12 Den som fruktar HERREN får undervisning av honom om den väg han skall välja.
Psa 25:13 Hans själ skall bo i det goda, och hans efterkommande skall ärva landet.

Gud förlåter överträdelser om man uppriktigt ber om det.Rakt igenom Tanakh finns en mängd passager som visar hur Gud förlåter människor. Det finns inget behov av nya testamentets försoningslära genom människooffret Jesus.

Att leva de sju buden är inte betungande. Snarare tvärt om, de är så självklara att man lätt glömmer att det inte bara är bra mänsklig etik, utan faktiskt bud som Gud givit mänskligheten.

/N