Tro mig, jag kämpar ofta för att förstå människor. När andra skriker pucko försöker jag förstå varför människorna beter sig som puckon. (Detta gäller av någon anledning inte kursare.)

Nåja.

Också jag har gränser.

Min gräns går helt klart innan man bränner en fyraåring med cigarett-tändare och tvingar barnet att äta upp sina egna spyor. Jag trodde det var sånt man bara läste om i riktigt riktigt hemska romaner. Jag hoppas på ett riktigt riktigt hårt straff. För jag blir riktigt riktigt upprörd av sånt här. Hur kan man ens komma på tanken? En fyraåring!

Jag tror inte på dödsstraff, jag tror inte på öga för öga och tand för tand, men om jag kom på någon med att göra dylika saker mot Kaspian skulle jag troligen inte polisanmäla (jag skulle åtminstone inte vänta ett helt jävla år med att göra det!) utan jag skulle gå och hämta en kökskniv och sen börja karva bort diverse delar ur personen. Tills den riktigt riktigt plågsamt dog.

DN: Styvpappa åtalas för barnmisshandel.
SvD: Styvpappa åtalas för barnmisshandel.

Återigen har DN och SvD publicerat samma telegram, så ni behöver bara klicka på ena länken. Och precis som med Bobby (ni har väl inte glömt?) kommer jag från nu stänga mina ögon och öron. Mitt psyke orkar inte med att läsa och höra om barnmisshandel. Eller tortyr som kanske är ett bättre ordval.

Någon har efterlyst andra exempel än från motoroptimerarnas värld när det gäller förståelsenivåer. Här kommer ett annat, aktuellt ärende.

Vellinge. Ja, jag vet vad ni tänker på. Hököpinge.
Koomunledningen i Vellinge säger att man inte vill ha dit flyktingbarn, så vitt man förstår är de farliga och kommer att utgöra ett hot mot Vellingeborna. Det är rationellt utifrån den förståelse de har. Utlänningar är farliga, se bara i Malmö. Och de kostar pengar. Nå, det är väl inte så anmärkningsvärt.

Men det som händer därnäst är det som tydligast visar på hur förståelse fungerar. Sydsvenskans undersökning visar att endast 18 % är emot flyktingmottagandet. En politiker som är emot flyktingmottande säger att ”jag anser mig ha en majoritet av invånarna med mig”. Hon läser alltså av utifrån sin egen horisont. Ännu tydligare är den 71-årige man som säger att ”Det … är inte alls det intryck jag får när jag pratar med folk här i Vellinge. Och jag är en snackebror som pratar med många.” Ja, men han pratar antagligen bara med de som tycker likadant. Och lyssnar han?
Sedan visar han att han inte kan förstå att andra inte tycker likadant, för han fortsätter: ”Innerst inne tycker nog de flesta som jag. Men de vågar kanske inte vara ärliga när de blir uppringda.”

Man kan bara förklara saker utifrån hur man själv förstår saker och ting. Är det inte som jag tycker eller ”vet” måste de andra ha fel.

Ett kanske lustigare exempel är de engelska tekniker som i början av 40-talet tog fram en fungerande radar för att tidigt kunna upptäcka anfallande fiendeflygplan. När en forskare på en föreläsning påstod att fladdermöss hade en mycket mer avancerad radar än vad människor skulle kunna konstruera blev det handgemäng. Hur kunde han påstå att fladdermöss skulle vara duktigare än människor? De kunde inte se att naturen genom naturligt urval kommit längre än dem.

Det bästa sättet att inte låsa in sig själv i sin egen förståelse är att lyssna på andra. Framför allt ska man spetsa öronen, inte vapnen, när någon med avvikande uppfattning yttrar sig. Då har man chansen att lära sig något nytt.

Nu ska ni få höra. I dagarna lanserades en fantastisk liten text på uppsatser.se. Den heter “Man måste bli helt svensk för att hitta någonting” och är skriven av mig själv. Det är mitt exjobb från språkkonsultprogrammet, och det är en studie i hur tre myndigheters webbplatser fungerar för personer som har svenska som andraspråk. Kan du inte bärga dig? Ladda hem texten direkt då. Ni andra kan få vila ögonen på min vackra framsideillustration, innan jag går vidare till att berätta vad jag kom fram till.

Uppsatsen bygger på ett test som jag fick göra på elever från Sfi och svenska som andraspråk. Jag gav dem ett häfte med frågor, och bad dem att söka svaren på webbplatserna för Sveriges domstolar, Försäkringskassan och Vasamuseet. Frågorna kunde till exempel vara vilken tingsrätt de tillhör, hur länge man kan få föräldrapenning, eller var Vasamuseet ligger. Efter testet intervjuade jag också tre försökspersoner. Jag ville veta hur informationen fungerar för dem, hur de kompenserar för språkliga problem, och vad de tycker om den begriplighetshjälp som finns på webbplatserna. Alla tre webbplatser hade till exempel ett lättläst alternativ.

Här är det kortfattade resultatet

• Hur fungerar informationen? – Bra, men inte tillräckligt bra.
• Hur kompenserar de för språkliga problem? – Vissa använde lättlästa texter, andra använde webbassistent eller sökfunktion. Några få ändrade språkinställningarna på webbplatsen, så att de kunde läsa på sina förstaspråk.
• Vad tycker de om begriplighetshjälpen? – Bra att det finns lättläst, men inte alla vill ha det. Ordlistor är alltid bra.

Här broderar jag ut mig
Webbplatserna i sig fungerade ganska bra för försökspersonerna, men inte tillräckligt bra. Det verkar som att många av försökspersonernas problem hade med ordförståelse att göra. Det är ett problem som är ganska enkelt avhjälpt: alla myndigheters webbplatser ska ha ett webbrum med enklare text, och i det webbrummet borde det också finnas en ordlista med svåra termer. Jag märkte också att de gärna använde sökfunktioner och webbassistenter. Den som känner sig uttråkad borde gå in på forsakringskassan.se och låta sig imponeras av deras Fråga Hanna. Webbassistenter är något som fler borde satsa på. Om de är välutvecklade är de verkligen användbara, särskilt för personer som inte vill eller kan eller ids läsa långa texter.

Mina informanter verkar ha haft en ganska tudelad attityd till lättläst. Å ena sidan tyckte de att det är bra med kortfattad och enkel text. Å andra sidan ville de utveckla sin svenska, och då kunde lättlästa texter vara för enkla. Vissa tyckte också att lättlästa texter var tråkigare än andra. Min slutsats är att alla medborgarvända myndigheters webbplatser borde ha lättlästa texter, men också annan mottagarvänlig information. Ett modernt informationssamhälle borde präglas av att medborgarna själva kan välja hur de vill ta till sig informationen. Det ska finnas utförlig information och kortfattad information, broschyrer och webbplatser, webbassistenter och internetartiklar. Det är naivt att tro att man kan skriva så att det passar alla – även om man förstås måste försöka.

Fotnot: Det som står i rubriken är “Välkommen till Skatteverkets webbplats” på turkiska. Jag tänkte att det skulle kunna uppfattas som lite fyndigt.

Att hålla vad man lovar är en fråga om trovärdighet. Bland annat.

Tre exempel ur levande livet.
Comhem erbjöd sina kunder snabbare internetuppkoppling och en hemsida på 100 MB. Fint som snus, tänkte jag och uppgraderade. Med en så stor hemsida skulle vi kunna lägga ut bandets musik i den digitala rymden.
Vi fick aldrig några 100 MB, trots 15 kontakter med kundtjänst inom fem månaders tid och sju löften om att nu skulle det minsann fungera. Först när jag kontaktade vd:n tog det fart (nåja, det tog några veckor i alla fall). Då berättade de att man gjort erbjudandet för att folk vill ha snabbare internet. Några 100 MB utrymme hade man inte tyckt var så noga, trots att man utlovat det. Trovärdighet på en skala?

En skola i Lund har skrivit konkretiserade kriterier i bland annat tyska. (Man har lagt hela tre månader på detta arbete!) I kriterierna står att man ska bedöma efter förmågan att kommunicera i text och tal. Det står ingenting om att glosprov och skriftliga verbförhör ska vara med i betygssättningen, vilket ju är helt in linje med Skolverkets kursplaner och bedömningsanvisningar. Ändå säger läraren att man i verkligheten betygssätter just utifrån resultaten på sådana prov. Trovärdighet på en skala?

På 70-talet skrev Göran Arnman en avhandling om att lärarkåren från socialgrupp 2B gav bäst betyg till elever som kom från… ja, just det… socialgrupp 2B. I en amerikansk undersökning bad man folk bedöma hur bra personer i en skolkatalog såg ut. Det stämde väldigt bra överens med hur bra betyg eleverna hade. Det finns flera andra undersökningar som pekar åt samma håll. Våra beslut handlar om annat än det vi säger att de ska göra. Vi är ju inte mer än människor, som tur är.

Det viktiga är att vi förstår att andra faktiskt tar det vi säger på allvar. Jag har stuckit ut snudan kring yttrandefrihet, och också fått ett par, ganska milda men ändå, snytingar. Det ska jag naturligtvis ha, och det gör att jag blir bättre i min ambition att gynna yttrandefriheten.

När vi skriver kriterier, löne- eller betygs-, ger vi ett löfte om att det är dem vi ska följa. De löftena måste vi naturligtvis hålla.

T

Till att börja med måste jag be om ursäkt om jag använde det där hippa stockholmsordet helt fel i rubriken. Jag vet att man kan säga att knäcket är det och det, men jag vet inte om man kan haja något knäck. Och haja är också helt ute som slangord. Jag är inte äldre än 23 år, jag lovar, och jag är inte med i flickscouterna. Hela syftet med rubrikens två slangord var inte ens att verka råball, utan snarare att ge ett exempel på något som kan vara svårt att förstå. Det här inlägget ska nämligen handla om förståelse.

Ibland förstår man inte budskap på sitt eget språk, och jag har tänkt ägna ett par akademiska år åt att fundera över vad det kan bero på. På något sätt skulle man kunna säga att det här är mitt första steg på begriplighetsvetenskapens sprinterbana (om man kan föreställa sig ett sprinterlopp som pågår i fem år). För första gången i mitt liv, men säkerligen inte sista, ska jag försöka komma på orsaker till att man inte förstår ett budskap på svenska. Jag kommer bara att bry mig om skriftspråk, och framför allt om samhällsinformation. Det är ju då som begriplighetsbetonggrisarna blir som mest nesliga. För vad är egentligen en demokrati värd om inte medborgarna kan ta del av informationen om den?

En av de mest uppenbara, och kanske också banala, orsakerna till att man inte förstår en text är att man inte förstår ett viktigt ord i den. Det är därför detta drag var så enkelt att imitera i min rubrik. Men även om det är enkelt att förklara, imitera, och även undvika detta, så händer det ofta att texter innehåller svåra ord som vi behöver förstå. Ta till exempel sammanträdesprotokollet som meddelar att “vi går till per capsulam-beslut i frågan”. Det meddelandet är omöjligt att förstå för den som inte känner till begreppet per capsulam. Å andra sidan finns ju uppslagsverk tillgängliga för alla som har en internetanslutning, och då är problem av typen “per capsulam” ganska lätt avhjälpta.

Värre är det med ord som vi redan har i vårt förråd, men som används på ett främmande sätt. Gissa vad man gör när man bestrider en kostnad! Jag tror att ungefär 7 av 10 faller i gropen. För det är inte alls så att man bestrider det faktum att man måste betala; när man bestrider en kostnad så betalar man helt enkelt. Bestrida kostnad = betala. Samma sak är det med verbet utgå: när en mascara utgår ur sortimentet slutar den att vara tillgänglig, men när en betalning utgår så betyder det att den kommer. Betalning utgår = betalning kommer = du får pengar. Man skulle kunna tro att byråkrater roar sig med att prata tvärtomspråket.

Svåra ord är alltså ett av alla hinder som kan finnas mellan text och mottagare. Du kan läsa om fler svåra ord i Statsrådsberedningens och Justitiedepartementets text Svarta listan. Det är en uppradning av ord och fraser som man ska ersätta i författningsspråk.

Nu mår jag mycket bättre igen, tack och lov. Tack och lov att jag har fått träffa världens underbaraste man! Som lyssnar, förstår, håller i mig och älskar mig precis som jag är! Jag ville först inte tynga honom med mitt men det fungerade givetvis inte. För min älskling är envis som synden och visar hela tiden att han finns här för mig. Så även denna gång. Min ångest handlar om att jag inte känt mig bekväm med min roll på jobbet. Jag har ägnat mycket tankeverksamhet åt detta och vridit/vänt på allt. Till slut hamnade mina tankar på ett existensiellt plan. Då blir det tung och jobbigt. Ni vet känslan av att man inte vet vart man hör hemma – vilken ens livsuppgift är. Inom mig så vet jag vart jag ska, men jag är inte riktigt mogen för det än. Den tiden kommer.
Men nu har vinden åter vänt, och jag har kunnat samtala och lägga upp lite nya planer för framtiden här på jobbet. Så nu känns det positivt igen. Nu känns det mer rätt i magen. För känns det inte rätt i magen så mår jag aldrig bra.

Andreas och jag bestämde oss från första början att vi skulle ha det Bäst! Att vi skulle ha ett fint och kärleksfullt liv tillsammans. Göra sådant som vi båda mår bra av och trivs med. Vi är duktiga på det tycker jag. Men ibland snubblar någon av oss till (alltid är det jobbet som ställer till det) men varje gång så finns vi där för varandra. Håller i och stöttar. Det är underbart! Så villkorlslös och ren kärlek. Jag är så oerhört tacksam för att jag får ha de så här!

Vi planerar för fullt inför vår flytt, vi räknar ner dagarna bokstavligen. Möblerar och möblerar om. Målar och inreder. Det är så härligt! Och jag längtar järnet tills jag får dela min vardag med honom och flickorna. Bli mera VI!

Kramen.

Arthur Schopenhauer lär ha sagt att ”alla sanningar går genom tre stadier. Först blir de förlöjligade. Sedan blir de våldsamt motarbetade. Slutligen blir de accepterade som alldeles självklara.” När de är självklara har de förståtts av majoriteten, det har skett en grundläggande förändring, eller som Bo Ahrenfelt skriver i Förändring som tillstånd: en förändring av andra ordningen.

Förändring av första ordningen innebär att vi identifierar och löser problem på samma sätt som tidigare, använder samma metoder, tänker likadant, letar efter möjligheter på samma sätt etc. ”Mer eller mindre av samma sort.” Resultatet blir förnyelse, inte förändring.

Att byta lärobok till exempel är en förnyelse, alltså en förändring av första graden. Att meta med daggmask i stället för med räkor eller degsmulor är en förnyelse. Det är också bensindrivna bilar som är bränslesnålare än andra.

Vad är då en förändring av andra ordningen?
Jo, det är när hela systemet förändras. Det organiska tänkandet och agerandet förändras kvalitativt, likaså verklighetsbeskrivningen. Vi ser verkligheten med en ny förståelse.
Man byter inte lärobok, utan man börjar kanske undervisa utan lärobok. Man producerar bilar som går på vind eller solenergi, eller kör inte bil överhuvudtaget. Jag vet inget bra exempel på hur man ska meta för att det ska vara en förnyelse av andra ordningen. Möjligen att använda dynamit som fiskemetod, men jag är inte så haj (!) på fiske, min förståelse inom området är inte på tillräckligt hög nivå för att jag ska kunna ge ett bra exempel. Någon som kan bidra?

Ledarens roll
Ledaren ska vara en lots, inte en kapten. En regissör, som skapar en pjäs ihop med medarbetarna utifrån en målbild. Skådespelarna/personalen återskapar pjäsen själva, regissören går vidare till nya uppsättningar…

Ledaren ska skapa och leda integrerande processer, alltså se till att alla arbetar mot samma mål. Det är därför vi har en arbetsplan, rutiner, värderingsövningar och så vidare.

Och jag måste få avsluta med mitt favoritcitat: Jag måste följa dem! Jag är för fan deras ledare! (Andrew Bonar Law, engelsk premiärminister på 1920-talet)

T

Jeg går tit på gaden i det indre København, og ser tiggere sidde på jorden, og spørge sødt om nogle penge. For det meste inde ved Nørreport station, hvor jeg tager tog og metro fra hver dag. Hver gang jeg ser dem, for jeg ondt af dem, og tænker på hvor skrækkeligt det må være ikke at have et hjem. Hvordan kan det være gået så galt, så man er kommet til at bo på gaden? Tusinde passere hver dag, men de tjener måske højst en halvtresser om dagen. Det er jo ikke fordi vi er fattige i Danmark, og ikke kan undvære en tier, eller måske bare en femmer. Men desværre så undrer det mig ikke, at de ikke tjener mere end de gør. Vi må jo konstatere, lige meget hvor meget vi ellers modargumentere, at vi lever i et grådigt og selvisk land… Vi unge løber rundt med vores nyeste mærke tøj, lommerne fulde med kontanter, og et hav af muligheder for at få en super uddannelse og fremtid. Men tænk på mennesker i andre lande, eller måske endda her i Danmark, der fra første dag i deres liv, skal kæmpe for at få føde på bordet. I Indien, som jeg snart har været i et par gange, ser man hundrede hvis af tiggere, hvis man går en tur i en lokal by. De sidder på kantstenen med deres mugne krus, og spørg om penge til den mindste smule mad. Og så spørg man sig selv, hvorfor er der ikke nogle der hjælper dem? Og når man bare har kigget rundt, finder man ud af at der ikke er nogle der kan hjælpe dem. De er født til at leve i slum. De er dømt til at leve resten af deres liv, på renden til sult, og tvunget til at bruge alle metoder til at kunne skaffe penge. Alle metoder siger jeg! Folk der ikke har været i områder som det fattige Asien eller andre fattigområder, kender ikke til den rigtige betegnelse af elendighed, for når de ser en mand på Hovedbanegården, stå med sin guitar og spille det bedste han nu har lært, så får de ondt af ham, og giver ham en skilling. Jeg derimod, glæder mig bare over at han i det mindste har en guitar, smiler for mig selv over at jeg lever i rige Danmark, og sender en hilsen til alle fattige rundt omkring i verden, der intet har.

Aller første gang jeg var i et rigtig fattigt kvarter, i Indien, fik jeg kvalme. Jeg kunne ikke engang trække vejret gennem næsen, før jeg fik lyst til at løbe tilbage i vores fine lejebil med dejligt airkondition. Senere har jeg oplevet ting, som jeg vil kunne huske resten af livet. En af de ting, var da en kvinde kom til min farfar, smurt ind i affald og skidt, og tilbød ham at købe hendes lille pige hun havde liggende på armen, for halvtreds kroner! Selvom vi alle havde lyst til at tage imod barnet, og skynde sig til et sted hvor man kunne pleje det, sagde man selvfølgelig takkede nej. Man kan jo ikke bare købe et barn, på et marked i Indien. Udover det, har jeg også set kvinder liggende på kantstenene, med deres barn, som de hurtigt efter fødslen, bevidst har brækket legemer på dem, så turister ville få medlidenhed med dem. Med sådanne oplevelser på samvittigheden, har jeg oplevet de værste kvarterer på vore jord, men selvom det har været nogle ubehagelige oplevelser, er jeg stadig glad for at have set, hvordan der faktisk er nogle mennesker der lever.

I somras hade jag den stora förmånen att träffa Muhammad och Ali, båda nyinflyttade till Sverige och den lilla norrländska ort där jag bor. Det blev ett möte som varade länge efteråt. Ända tills nu, tror jag. För ibland är det ju så, att ett möte kan sätta igång tankar som liksom legat och väntat på att tänkas, som behövde tänkas. Och just så var det den här gången.

Jag hade blivit ombedd att rycka in och skriva en artikel om hur våra nya invånare upplevde det att flytta hit och vad de tycker om vår bygd, och valet hade fallit på Muhammad och Ali som vänligt lovat att ställa upp. På väg till vårt möte tänkte jag på hur det var den där gången för många år sedan när jag själv flyttade hit, från storstan och rätt ut på landet, långt, långt ut på landet. Mindes med ens hur förundrad jag känt mig över hur vackert men framförallt annorlunda landskapet var här, med älvar, dalgångar och så skog, skog, skog. Skillnaden jämfört med min barndoms hembygd och dess slätter, åkermark – och hav – var påtaglig. Jag mindes hur förtjust förvånad jag varit över alla subtila men ändå tydliga skillnader i vardagslivet. Som den gången jag låste cykeln utanför mataffären – “Låsa cykeln? Varför då?” sade de undrade blickarna jag fick. Och vad praktiskt med torget mitt i byn, tänkte jag – vad nära och bra till allting, perfekt att parkera här. Men snart nog insåg jag att ingen, absolut ingen, parkerade där för att sen gå och handla. Här flyttade man minsann sin bil från butik till butik och ställde den givetvis så nära butiksdörren det bara gick. Vilken kontrast mot storstaden – där flyttade jag bara ytterst, ytterst motvilligt bilen när jag väl fått en parkering.

Och den gången jag sprang på en av mina nya vänner på OK och han undrade lite halvt skämtsamt om jag slutat hälsa? Nejdå, försökte jag, men några ”men vi möttes ju på stora vägen” senare gick det upp för mig att det var med bil vi hade mötts, och att det hörde till god ton att hålla koll på bilarna man möter och de som färdas i dem. Det var jag inte heller van vid från storstaden, om man säger så.

Men hur annorlunda kan det då inte upplevas att komma hit, inte bara från en annan del av Sverige, utan från ett helt annat land, en annan världsdel? Det skulle jag vilja veta mer om, tänkte jag. Och nu skulle jag få chansen.

Vi hälsar och slår oss ner. Muhammad och Ali är ganska olika, och har helt olika bakgrund. Muhammad, som till åldern kanske skulle kunna vara Alis farbror, har kommit hit med fru och tre döttrar. Han har varit bonde i hela sitt liv men just nu lär han sig läsa och skriva, och det går inte att ta miste på hans förtjusning och iver att lära. Ali är yngre, har studerat flera år vid universitet, talar god engelska och efter några månader i Sverige redan bra svenska. Ali tolkar åt oss, och med hans hjälp flyter snacket på bra. Muhammad är artig, tålmodig och vänlig. Han svarar omsorgsfullt och genomtänkt på mina frågor, medan Ali, med sitt smittande leende och nära till skratt, gärna kommer med kvicka inpass och förklaringar.

Det går lätt att prata. Inledningen av samtalet går bra, och det känns som att nu, nu ska jag få svar på mina funderingar om hur vår bygd uppfattas sedd med lite andra ögon. Men allt eftersom samtalet fortskrider inser jag att jag har haft helt fel frågor med mig, fel tankar. Mina frågor är inte relevanta, eller åtminstone inte viktiga. Visst, jag förstår att vår bygd, naturen, allting egentligen, är annorlunda här. Det omväxlande vädret. De ljusa sommarnätterna. Och snön förstås, som var något helt nytt. Faktiskt undrade de när de första gången såg snö på marken om det möjligen kunde vara salt? Så vadå? Det är helt enkelt inte den typen av skillnader som är viktiga, som verkligen betyder något. Hur har ni blivit bemötta? försöker jag desperat, fortfarande klamrande mig fast vid mina förberedda frågor. Känns det bra att flytta hit och bo här i vår bygd? Jodå, blir jag försäkrad, vi har blivit mycket vänligt bemötta. Men ortsbefolkningen då, undrar jag, hur upplever ni människorna här? Jag känner hur jag famlar. Men efterhand hittar samtalet en ny grund. Jag frågar mindre och lyssnar mer. Tar in.

Vi pratar om det som varit svårt och jobbigt, om sorg och oro för anhöriga som är kvar. Det var inte det artikeln skulle handla om, så pennan och anteckningsblocket får vila. Men jag förstår ändå att Muhammad har haft helt andra erfarenheter än jag, erfarenheter som gett honom ett större perspektiv på världen och livet. Mina tidigare frågor kändes plötsligt små och futtiga, fastän Muhammad hela tiden svarade tålmodigt och artigt. Vi pratar om framtiden här, och jag frågar vad han vill arbeta med så småningom. Muhammad tänker en stund och svarar sen att han redan förstått att vara bonde här blir svårt, att det är alltför annorlunda, med klimat och allting. Nej, något serviceyrke kanske? Han har arbetat lite som målare, fortsätter han, och tänker att det nog är ett yrke där han kan vara till nytta för Sveriges folk. Jag hajar till, för Sveriges folk, vem tänker så om sitt yrkesval? Knappast någon svensk i alla fall. Men innan jag hinner fråga hur han menar fortsätter Muhammad: jag hoppas att mina barn ska kunna växa upp under bättre villkor här, utbilda sig och ta arbeten där de kan hjälpa både Sveriges och sitt hemlands folks. Nu måste jag helt enkelt stanna upp en stund och ta in det där. Jag känner mig nästan lite skamsen, skamsen och samtidigt hedrad att möta en man som kan tänka så stort.

Mötet lämnade mig upprymd, full av nya tankar. Nya perspektiv. Rikare.

Hur svårt kan det vara att prata?
Ibland när man pratar med någon så kan man uppleva att man inte riktigt når fram till varandra. Man pratar om samma sak men ändå pratar man helt förbi varandra. Missförstånd uppstår och ibland kan det till och med leda till gräl för man tror man pratar om samma sak.
Hur förhindrar man då detta? Hur gör man för att prata om samma sak?
Ödmjukhet kanske? Eller ska man fortsätta ta förgivet att personen man pratar med förstår exakt vad man menar och tolkar exakt på rätt sätt? Det är ju omöjligt!
Känner man varandra väldigt väl så är det väl enklare att förstå varandra men det garanterar inte för att missförstånd inte uppstår.
Jag tror på mindre tjurighet och mer ödmjukhet. Man måste vara öppen för andra tankar och olika synsätt. Ingen människa fungerar exakt som dig. Lyssna med öppet sinne så begås färre misstag.

Når mænd kræver, at kvinder skal smide brystholderne ellers så får de pisk – så er det et slag i hovedet til Sharia…

Når jeg skriver dette så er det min forventning, at nogle af mine læsere tænker ”det er da ikke noget nyt, Sharia er jo vanvittig i forvejen” … Til dette vil jeg så svare, ja Sharialovgivningerne, som vi kender dem er vanvittige, men til dette må der jo findes en grund.

Grunden findes i, at Sharialovgivning, som vi kender det i dag, er ikke Islam, og jeg gentager … Sharialovginingen er ikke islam.

Hvordan kan jeg dog sige dette?

Det kan jeg af denne grund … Sharia i ordets forstand betyder ”Vejen til vandingsstedet”.  Ud af ordets rod ser vi også betydningerne ”at begynde”, ”at lave en plan” – Altså er Sharia den vej, en muslim skal følge for at opbygge det islamiske samfund….

I Koranen finder vi ikke Sharialovgivningen – da der ikke findes en detaljeret opskrift på en islamisk stat opbyggelse – i stedet findes Sharia som er åndelige og etiske principper, som dette samfund bør hvile på.

Såkaldte lærde muslimske mænd formulerede for første gang Sharialovgivningen 100-200 år efter Profeten Muhammeds død … Indtil nogle mænd bestemte sig for at nedskrive Koranens etiske budskaber i en lovgivning efter deres egne fortolkninger levede muslimerne efter de etiske bud.

Mennesket som socialt væsen har brug for en herre til at guide dem til svarene i livets store spørgsmål – dog er livets love, som vi finder i de hellige bøger som Koranen og Biblen nemlig moralske love, som ikke kan nedskrives i klare og overskuelige paragraffer … Lives grundlove – Livets Sharia er ikke regler om kvinder der skal fuldkommen tildækkes uden brystholdere under klædet … Det tætteste vi kommer på livets grundlove er de nedskrevne menneskerettigheder fra 1948 (jf. Hal Koch) og de ligger som bekendt langt fra brystholdere, pisk eller Vatikanets 7 dødssynder.

Men mennesket har som det sociale væsen i samfundet brug for en herre … En forklaring til, at der findes en ”herre” i Koranen eller Biblen kan være, at menneske fællesskabets menneskelige herre også har brug for en herre… og så er der blevet opfundet en … Kald herren Jahve, Gud eller Allah, det er egentlig irrelevant …

Problemet er, at de såkaldte lærde har bygget en lovgivning op på noget der reelt set ikke er andet end deres egen magtliderlighed … og så brugt religionens moralske princip om, at finde ”vejen til kilden” – og dermed lavet den plan, at hvis de nu bilder folk ind, at Sharia er det samme som Sharialovgivningen … så kan de dermed true de troende med straf fra deres øverste ”herre”.

Dette er at spille puds med mennesker … dette er at påtvinge regler og love og misbruge folks tro … dette er ikke religion!

 Det er den mandschauvinistiske magtliderlige fortolkning og bevidste misbrug af en, i forhold til tidsalderen den kom i, moralsk og etisk bevidst religion.

Det er det, som kort og konkret kan kaldes fundamentalistisk magtliderlighed brygget ud fra en religions etiske principper….

Åter till Sandberg/Targama och boken Ledning och förståelse. Författarnas grundtes är att vi måste skapa förståelse i organisationen för att kompetensutveckla. Det finns inom varje organisation och kompetens olika förståelsenivåer. Det svåraste är att kompetenshöja till en överliggande förståelsenivå.

Man skiljer mellan det rationalistiska perspektivet (den kognitiva ansatsen, den traditionella skolmodellen av överföring av kunskap från den som kan till den som inte kan lika mycket.) Här finns en sann verklighet. Människan tar emot och bearbetar information, som läggs till tidigare information. Människan söker också information rationellt. Här passar de nya bitar man hittar in i det mönster man själv skapat, och snarare bekräftar den förståelsenivå man befinner sig på än utmanar den, eftersom varje människa skapar sin egen förståelse. Den vanligaste formen av lärande sker inom ramen för vår befintliga förståelse av arbetet.
Alternativet är ett förståelsebaserat, tolkande perspektiv. Man menar att vår kunskap om verkligheten är en social konstruktion; det finns inte enbart en sanning, utan det finns utrymme för olika tolkningar. Vi grundar vår förståelse av verkligheten på egna erfarenheter, påverkan av andra och en jämförelse med andras erfarenheter i diskussioner. Man får en subjektiv respektive social förståelse snarare än en objektiv förklaring. Utifrån sin egen förståelse handlar man.

De nämner fem olika typer av lärande:
1. Ökande av kunskap, adderande.
2. Memorera; mekaniskt lärande.
3. Förvärvande av fakta som kan användas i praktiken.
4. Abstraktion av mening, lärande som en tolkande aktivitet.
5. En tolkande process

Kollektiv kompetens är när personer samverkar i arbetsutförandet som den kollektiva kompetensen manifesterar sig, t ex i arbetslag. När det gäller skolan kan målen inte nås via enbart en persons kompetens, utan man måste samverka.
För detta måste det finnas en gemensam förståelse av vad skolans arbete går ut på, vilket uppdrag vi egentligen har.
Det är i kommunikation med andra som en gemensam förståelse skapas och bildar grund för den kompetens som kollektivet utvecklar i arbetet.

Förståelse utvecklas…
… med personliga konkreta upplevelser (se, höra, upptäcka)
… vid känsloladdade upplevelser
… i dialog (t ex i arbetslag)
… med en färgstark symbolisk presentation (t ex verksamhetsidé); slagord, metafor…

Nästa vecka kommer jag att spinna vidare på temat verksamhetsidé och skriva om vad IKEA:s korvar har med saken att göra.

Torbjörn

Tisdagens språkliga filosofier har inte lämnat mig än. Det är minst en fråga till som jag vill undersöka, nämligen: Går det att tänka på något man inte känner till?

Jag tog ju upp ha på tungan-exemplet. Ibland kan det också vara så att man har ett spöke på tungan, det vill säga man letar efter ett ord som inte finns. Är det då så att man tänker på något man inte känner till? Ja, på sätt och vis är det ju det, men samtidigt har man begreppet färdigt för sig, det är bara det att det inte har något ord. Det går bra att konstruera ett. Alltså känner man till fenomenet, även om det inte har ett ord.

På det sättet gör man kanske också när man ser något som man inte har ett ord för. Säg till exempel vad det nedanstående är.

Det är förstås en blå gris med vingar. Jag tar för givet att du också ser det, och detta ger oss två värdefulla insikter om hur vi fungerar:

1. Du vet precis hur en gris ser ut, och även om den där hade varit rosa och varit utan vingar hade det varit en fruktansvärd avbildning av hur grisar faktiskt ser ut. Ändå ser du att det är en gris. Varför? Antagligen är det två signaler som spelar in: trynet och knorren. Det är allt du behöver för att sluta dig till att det var en gris. Vad fördomsfull du är. Egentligen skulle det lika gärna kunna vara en blå höna med tryne och knorr. Hm, även om jag hoppas att du nu inte tänkte att det var någon slags fågel med tryne och knorr, så faller min argumentation faktiskt ändå inte platt. Se nästa tes för motivering.

2. Den där skabrösa krumeluren liknar ingenting annat i vare sig verkligheten eller en lsd-babians fantasi. Ändå tror jag att du försökte lista ut vilket djur jag försökt avbilda med mina förödmjukande låga painttalanger. Du tänkte nog inte “det där är ingenting” utan snarare “undra vad det är hon försöker avbilda”. Ursäkta att jag berättar för dig vad du tänker, men jag tycker att mina gissningar på ett mycket illustrativt sätt förklarar min idé: Hos oss språkanvändande människor ligger det alltid närmare till hands att hitta betydelse än att inte förstå. Om vi inte har ett ord för något kan vi ändå beskriva det med andra språkliga uttryck.

Så låt oss gå tillbaka till ursprungsfrågan: Kan man tänka på något man inte känner till? Ja, man kan det, i den mån man får använda den kunskap man faktiskt har om världen. Du kan behandla informationen i bilden ovan om du får jämföra den med något som påminner om den – det är en gris, fast den är ritad, och blå, och den har vingar. På samma sätt är det ju med många klassiska fantasifoster som kentaurer, sfinxar, enhörningar och så vidare. Fast de varelserna är så pass etablerade i vårt medvetande att vi numer har ord för dem. Vi kan dock fortfarande beskriva dem: en enhörning, det är som en häst fast den har vingar och ett horn i pannan.

Men hur är det då med mindre greppbara saker än tecknade djur? Hur beskriver vi till exempel en känsla? Utmärkt faktiskt. Vi har ju kommit överens om liknelser som känns så självklara och verklighetstrogna att vi knappt kan upptäcka dem. Men ärligt – har vi verkligen kärleken i hjärtat? Kan ett liv verkligen slås i spillror? Sånt funderar kognitiva lingvister på, och deras slutsats är att man kan förstå väldigt abstrakta fenomen genom att likna dem vid konkreta fenomen. Därför jämför vi till exempel vårt liv med ett objekt gjort av glas, och genom att låta krossa det glasobjektet kan vi beskriva den ofattbara vidden av olycka som ibland drabbar oss. I den här teorins mest extrema form kan man påstå att människan bara kan förstå tre fenomen: rörelse, kraft och fasta former. Vi säger att tiden går - rörelse. Vi säger att hjärtat bultar för någon – kraft. Vi säger att liv kan krossas – fast form.

Tänk dig det senaste stycket som ett steg ut ur en cirkel, och att du nu ska gå tillbaka till cirkeln igen, för jag ska försöka sy ihop den här språkfilosofiska promenaden (EN TEXT ÄR EN CIRKEL, EN TEXT ÄR ETT SÖMNADSOBJEKT, EN TEXT ÄR EN RESA – så betecknar man konceptuella metaforer, det kanske är lite gapigt, men så är livet). Jag ska ägna mitt sista stycke åt att ge ännu ett svar åt inläggets fråga. Man kan inte tänka på något man inte känner till. Förr i tiden hade inte svenskan något ord för lila, utan man såg färgen lila som en del av det fält som ordet brun täckte. Man såg skillnad mellan en styvmorsviol och en bajskorv, men man tyckte inte att färgskillnaden var tillräckligt intressant för att beskriva med språket. Av en eller annan anledning började man plötsligt tycka det, och då skaffade man sig ett ord. Men före dess tänkte vi inte på lila saker. Jag tror att ett ords existens påverkar vårt sätt att tänka. Jag tror att det är mycket svårt att uppmärksamma fenomen som man inte har ord för. Så även om språket främst är en bild av vår verklighet, så tror jag att vi faktiskt ser på verklighet utifrån det språk vi har att tillgå. För enhörningar finns ju, men inte blå bevingade grisar.

Tackpresent:

Det sägs att krigets första offer är sanningen.

Är det första offret för införandet av semestertjänster vår yttrandefrihet?

Några har uttryckt att jag skulle ha hånlett i aulan under informationen i onsdags. Att jag skulle varit nonchalant eftersom jag tuggade tuggummi en stund.

Handen på hjärtat: Har jag någonsin hånlett mot någon? Ens mot någon utanför skolan? Skulle jag, fortfarande med handen på hjärtat, hånle mot någon här på skolan, oavsett om det är någon anställd eller någon studerande?

Jag är hemskt ledsen om någon uppfattat det så, men jag lovar och svär, med handen på hjärtat, att jag är full av förståelse och sympati för dem av er som tycker att införandet av semestertjänster är för jävligt. Det finns inte tillstymmelse till skadeglädje eller annat som skulle kunna leda till hånleende, tvärtom. Och jag tuggade tuggummi en stund eftersom jag blev torr i munnen av att prata så länge och pga en infektion jag har i kroppen.

I förändringstider blir vi alla känsligare och mer sårbara. Det innebär att vi blir mer mottagliga för framför allt negativa signaler. Tänk på hur du uttrycker dig gentemot andra. Det är en klyscha, men en sann klyscha: Vi är varandras arbetsmiljö.

Några jag har pratat med säger att man just nu ibland blir bemött på ett aggressivt, elakt och oförskämt sätt. Framför allt hör jag detta från personer som inte är negativa till semestertjänster. I aulan var det en som ville uttrycka en avvikande åsikt och sa “Får jag säga en sak?”. Svaret från några stycken var “Nej!”

Jag vet att ingen vill ha det så här, och det ligger kanske i människans natur att försvara sig. Men låt inte yttrandefriheten på vår skola bli det första offret för införandet av semestertjänster.

Torbjörn

Åter dags för min favorit-ET Bashar, som här inledningsvis tar upp frågan om användningen av droger och deras betydelse som redskap för att återknyta kontakten med ens högre medvetande. Föga förvånande får den marijuanarökande frågeställaren svaret att man mycket väl kan använda dessa redskap, men med det förbehållet att man måste ge sig tid att integrera de upplevelser de hjälper en att få, istället för att kontinuerligt droga sig…

Den här förhållandevis tidiga (2007) Basharvideon tar i övrigt upp frågor av allmänt intresse, som t ex den förestående transformationen av vår värld, vikten av att inte ha några specifika förväntningar etc etc…
Läs även andra alerta (?) bloggares åsikter om Bashar, Profetior, Förklaringar, Aliens, ET, Tips, Transformation, Cannabis, Redskap, Förståelse

Förra veckan fick du i läxa att översätta motoroptimerarnas förståelsenivåer till skolans värld. Så här kan man översätta det till läraryrket.

Förståelse I
Läraren ser sitt eget ämne och att uppdraget är att lära ut de egna kurserna. Den egna kompetensen räcker för att man ska kunna ge den studerande sina bitar av kunskap.

Förståelse II
Läraren ser behovet av att samverka med andra kompetenser för att den studerande ska lära sig de kurser läraren själv undervisar i. Det kan vara kompetenser kring att läsa, skriva eller räkna, miljömedvetande, studie- och yrkesvägledning, samarbete med administrationen etc. Läraren förstår att en individ/lärare inte ensam kan ge eleven alla dessa olika kompetenser. Samarbete mellan olika ämnes- och yrkeskompetenser behövs.

Förståelse III
Läraren ser vad som krävs av den studerande när den slutat skolan och ska ta nästa steg i livet. Den vuxne ska bidra till arbetslivet, men också vara delaktig i den situation som möter honom/henne i arbetsliv, privat, i det demokratiska livet etc. Utgångspunkten är alltså vad den studerande får med sig under hela utbildningstiden, och utifrån de mål som gäller för hela läroplanen, inte enskilda delar.
Perspektivet är snarast att man blickar tillbaka från efter det att den studerande lämnat skolan, och utifrån det formulerar vilka insatser skolan ska ge.
Att samverka mellan skolans alla kompetenser blir självklart. Att man ser sin egen roll som en integrerad del av helheten, där alla andra delar är lika viktiga, blir lika självklart.

Var tycker du att du själv befinner dig? Motivera svaret!

Nya uppgifter följer nästa vecka!

Torbjörn

Ledning och förståelse är en bok av forskarna Jörgen Sandberg och Axel Targama.

Ibland är det bra att titta på något annat verksamhetsområde för att få syn på saker hos en själv. Tänk bara på hur befriande det är att inleda en mening med “I Danmark så…” och så handlar det i själva verket om hur vi själva gör. Reaktionerna från omgivningen blir väldigt olika på t ex “I Danmark har de fula hattar!” och “Du har en ful hatt!”.

Nå, Sandberg och Targama studerade motoroptimerare vid Volvo i Göteborg. (En motoroptimerare har som uppgift att se till att motorn i varje bil som lämnar fabriken går på ett optimalt sätt.) De kom fram till att det fanns tre nivåer av förståelse på hur man utförde den uppgiften.

De som var på förståelsenivå ett skruvade i princip på en skruv och läste sedan av instrumenten. Sedan skruvade man på samma skruv eller någon annan och så vidare. En skruv i taget tills man var nöjd.

På förståelsenivå två skruvade man på flera olika skruvar innan man tittade på avläsningsinstrumenten. Man insåg på den nivån att olika delar av motorn samverkar.

De på nivå tre började inte med att skruva, de började med att fundera över vad den potentiella kunden skulle kunna tänkas vilja ha ut av motorn. Ett användarperspektiv, alltså. Först därefter började man skruva.

Om man sedan frågar de på olika förståelsenivåer vilka som är skickligast, så är alla överens om att de på förståelsenivå tre är skickligast. När man sedan frågar varför man tror att de är skickligast får man av de på förståelsenivå ett förklaringen att de på trean måste vara duktigare på att skruva på en skruv i taget, helt enkelt. De på nivå två säger att de på trean måste vara bättre på att skruva på två skruvar i taget. Man kan alltså bara förklara de andras skicklighet utifrån sin egen förståelsenivå.

Läxa till nästa gång: Om du skulle översätta detta till skolans värld, hur skulle du då formulera det?

 Torbjörn

I min treåriga språkkonsultutbildning har jag fått lära mig hur man kommunicerar med text så effektivt som möjligt. Det är inte alltid så kul; jag tycker ju om text. Jag älskar text. Jag älskar stilfigurer, rim, svordomar, överdrifter, okonventionella metaforer. Men för att bli en riktigt effektiv skribent av det som språkvetare kallar bruksprosa (=text som man läser annat än för sitt eget höga nöjes skull, till exempel brev från Försäkringskassan), för att bli det ska man skriva så att texten passerar så obemärkt som möjligt. Läsaren ska inte tänka på texten, hen ska tänka på informationen som texten förmedlar. Det är därför Försäkringskassan inte får svära. Men det är också därför vi inte vill ha något flashigt intro när vi går in på Konsumentverkets webbplats, och det är därför hen som verkligen vill kommunicera inte ska tro att hen är något.

Linus Salö har undersökt hur kommuners webbplatser borde se ut för att funka så bra som möjligt. Ett av hans kanske viktigaste resultat är att webbplatserna alltid måste motsvara användarnas förväntningar. Alltså: en kommuns webbplats borde se ut som kommuners webbplatser brukar göra. De ska inte tro att de är något.

Till råga på allt har Linus kaxigt nog presenterat sin studie på en webbplats. Det är en snygg webbplats. Gå och titta! Lär dig kommunikationens jantelag. Lär dig att mottagaranpassa för nätmedborgaren.

Gå dit!
Fotnot 1: Jag är lite jävig vad gäller mister Salö. Det är kanske säkrast att du undersöker själv om hans studie verkligen är så jävla bra.
Fotnot 2: Mitt jobb kommer ju handla om att skriva helt inkognitoish, och därför tar jag mig gärna en språklig svängom här i bloggen. Jag hoppas du ursäktar.

ALTSÅ. når jeg tænker, "jeg aldrig kunne finde på at begå selvmord", "jeg fatter ikke, nogen kan have det så dårligt" og at "jeg simpelthen elsker livet for meget til overhovedet at komme i den situation at overveje at slå mig selv ihjel" … så er det sgu da ikke en cadeau til mig selv og et klap på skulderen for at være lykkelig og "livsnyder". demonstrerer det ikke bare en total mangel på (vilje til) forståelse, mangel på indsigt?
jeg får en kvalm smag i munden over mig selv – over at kunne være så skråsikker på, at "jég i hvert fald ALDRIG kunne finde på sådan noget". måske passer det ikke, måske er jeg for hård ved mig selv – men jeg føler, jeg – ved så konsekvent at have tænkt sådan – stigmatiserer dem, stempler dem med et glødende brændemærke, som man stempler en flok beskidte køer. jeg distancerer mig, tager afstand fra det, fordi det er fremmed for mig, uhåndterligt og ubegribeligt, og fordi jeg er en kryster.
jeg forventer og forlanger ikke af mig selv, at jeg skal kunne følge (!!) et menneskes trang til selvmord, men … jeg må da forhelved (forsøge at) FATTE, at der huserer onder i denne verden, som tyranniserer menneskes liv; onder som flænser menneskes psyke og flår sjælene til blods; og dét i en sådan grad, at det kan dræbe os.
selvmord overgår min fatteevne. men dérfor giver det mig også trangen – behovet – til at vide … nej, ikke vide (for hvad ér der at vide og hvornår ved man?) – … forstå, SÆTTE MIG IND I, hvad disse mennesker tænker og føler; hvilken uudtømmelig sorg og frygt, usynlig for mig, der knuger deres bryst; hvilken uudholdelig smerte, der ligger tungt begravet i sjæl og krop – som en kødædende plante, der æder dem indefra …

Deltakere

• Antall
• Bakgrunn
• Forkunnskaper
• Hvilke interesser, behov, og forutsetninger har deltakerne i forhold til emnet?
• Eventuell behovsanalyse, forhåndsinformasjon

Målsetting

Hvilken :

• effekt
• resultat
• forandring

ønskes etter gjennomføringen.

Aktiviteter

Hvilke :

• aktiviteter
• oppgaver
• gruppearbeid
• etc.

kan gjennomføres for å engasjere deltakerne og bruke deres ressurser.

Hvordan skape

• variasjon
• avveksling

Undervisningsmateriell

Hvilket :

• arbeidsmateriell
• modeller
• illustrasjoner
• plakater
• bøker
• transparenter
• bilder
• etc.

kan anskueliggjøre stoffet og lette

• forståelse
• innlæring

Hva må :

• fremskaffes
• Lages
• kopieres

Gjennomføring

1. Gjennomføring
2. Motivasjon – betydning for deltakerne
3. Målsetting
4. Oversikt over innhold/arbeidsform
5. Formidling av emnet, stoffet

• Informasjon
• Problemstilling
• oppgaver/diskusjoner
• sammenfatning

     6.  Oppsummering. Avslutning.

Oppfølging

Hva skal følges opp. Når. Hvem.

Husk informasjon til overordnet og andre.

Del på bloggen

Av en slump upptäckte jag till min förskräckelse att jag har använt ett ord med en helt och hållet privat betydelse. Ni känner säkert alla till ordet kuriös. Det är ju ett ord man stöter på då och då. Man kanske inte säger det till sin vovve eller till varmkorvförsäljaren, men man ramlar inte av stolen om man läser det i en högtravande mer eller mindre vetenskaplig text. Så jag tänkte, att jag som trots allt läser på universitätet, hade ju egentligen ingen anledning till självaktning om inte också jag kunde lägga mig till med kuriös då och då. Jag kan påminna mig åtminstone två gånger under den senaste månaden då jag har använt ordet. En gång i det här blogginlägget och en gång när jag diskuterade en språkvetenskaplig författare med en ganska högt ansedd språkvetenskapare. Olycka.

Kuriös. Det borde ju vara en blandning av det engelska adjektivet curious och det svenska substantivet kuriosa. Jag tänkte att det framför allt var som ett adjektiv av kuriosa, betydande ‘fylld av kuriosa’, ‘bestående av kuriosa’ – på samma sätt som förhållandet mellan ambitiös och ambition, och religiös och religion. Det kan man också säga att det är, fast bara med viss krystning. Men nu måste jag ta er några steg tillbaka, närmare bestämt till ett uppslag i Svenska akademiens synnerligen nyutgivna Svensk ordbok.

Ordet kuriös kom in i svenskan på slutet av 1600-talet. Det kom från latinets curiosus eller franskans curieux och betydde ‘nyfiken’,'vetgirig’ och ‘egendomlig’. Några år senare uppkom också ordet kuriositet, för att beteckna sällsynta eller märkvärdiga förhållanden. Hundrafemtio år till och sedan kom kuriosum hit. Jag får lite kväljningar när jag stöter på ord som slutar på -um och ska pluralböjas med -a, men hur hemskt det än kan låta så är det på den vägen svenskans kuriosa blev till på mitten av 1800-talet. Därefter kom det sig att man sällan pratade om ett kuriosum, utan oftare om flera sådana – kuriosa. (Det är förresten ingen ovanlig företeelse att svenskan tar in ord i långivarspråkets pluralform. Så är det till exempel med kex som kommer från engelskans cakes och med paparazzi som är pluralformen av italienskans paparazzo.)

Jag tror att jag skulle vilja lägga en del av skulden till mitt missöde på nöjesjournalister. De berättar ofta lite “kuriosa” i slutet av till exempel en recension av en film. Då betyder det “Visste du förresten att det var i den här filmen som Brad och Angelina blev ett par?”. Uppenbarligen läser jag för mycket nöjesjournalistik och för lite Svensk ordbok, för det är just den här typen av användning som fick mig att tänka att information som lanseras på ett “visste du förresten att”-sätt kan sägas vara kuriös. När jag kallade en språkvetenskaplig författare för kuriös, så tolkades det nog som att jag tyckte att han var egendomlig och märkvärdig. Det kanske han är, men vad jag menade var att han har en förkärlek för att skriva om kuriositeter och undviker att gå ner på djupet och diskutera språkliga fenomen. Nu tror jag tyvärr att argumentationen föll lite platt.

Jag är inte den som böjer ett pronomen till flera pronomina. Inte heller är jag den som fnyser föraktfullt åt folk som stavar parentes parantes. Men jag tycker att det är viktigt att använda ord i samma betydelse som andra svensktalare. Inte för språkets renhets, styrkas och höghets skull, utan för ens egen. Inte för att folk tror att man är dum som använder ordet fel, utan för att man helt utan att mena det kan råka kalla en människa för märkvärdig. Ord är viktigt. Köp ordboken. Nej förresten. Skaffa bokmärke till wikipedia, saol och saob.

Fotnot: Svensk ordbok anser förvisso att kuriosum fortfarande är ett levande ord i svenskan, då det finns som uppslagsord och endast tar upp kuriosa som en möjlig pluralform. Jämför med google, folkets korpus: “kuriosum” får 3 250 träffar, “kuriosa” får 246 ooo.

“Jag misstänker, och många med mig, att svenska språket utarmas.”

Med de dystra och ganska omoderna orden inledde DN en kampanj i somras. Kampanjen hette Adoptera ett ord, och gick ut på att läsare skulle gräva upp ett gammalt ord från språkkyrkogården och lova att använda det minst 10 gånger i år. Det låter romantiskt, det låter som en hedervärd språkvårdsinsats i ett mäktigt och lyckat forum. Men ack.

Språk är komplext och självgående, och så länge människor använder det är det också komplett. Det ligger i själva existensen av ett språk att det är komplett. Det finns alltid ord för det ett friskt språks brukare vill säga. Och svenskan är ett friskt språk. Alltså: svenska språket håller INTE på att utarmas.

Jag misstänker, och  många med mig, att språkbrukarna låter ord falla i glömska när de inte längre har användning för dem. Hur många vet egentligen vad urarva betyder? En av tio? En av tjugo? Jag tycker, och många med mig, att det är rent och skärt snobberi att återuppliva gamla ord med motiveringen att språket var mycket bättre förr i tiden. Varför skulle man använda ett ord som ingen förstår?

Man ska inte vara rabiat. Det händer kanske ibland att ett ord blir mindre användbart under en viss tid och att alla språkbrukare under den tiden tyvärr glömmer bort ordet helt och hållet. Det är förstås synd, och i dessa fall är det bra om ordet återuppväcks från de döda. Men när det börjar användas igen gäller det att vanliga svenska språkbrukare förstår ordet. Vad fyller det annars för funktion? Ibland misstänker jag, men det kanske jag är ensam om, att folk använder svåra ord som ett antagningsprov till en fin skara intellektuella personer. Det finns såna människor som förstår och använder urarva, och så finns det packet, pöbeln, de smutsiga och outbildade, dumma som inte gör det. Men man skulle ju inte vara rabiat.

Som pausmusik kan vi titta på en bild som dyker upp bland träffarna om man bildgooglar på "urarva".

Och hör sen på alla dessa bakåtsträvande bakomvagnentapp till människor som motiverar sina adoptivord med “i stället för det avskyvärda …”, “i stället för det talspråkliga …”, “i stället för det infantila …”. Mellan varje bokstav jäser deras självgodhet upp som en spyluktande sörja. De får förstås använda vilka ord de vill, och det är väl bra om de inte ser sitt eget ordförråd som avskyvärt och infantilt. Men vad innebär dessa kommentarer för deras syn på andra människors språk? Och på andra språkbrukares karaktär? Det är inget fel på dem som säger orera – bara de inte tror att de är bättre än dem som säger jiddra.

Rabiat, ja. Jag får väl äntligen lov att erkänna att kampanjen också lyfter fram en del positivt. Det är en hel del hemmasnickrade slangord och smala dialektala ord som har skickats in. Som ett forum för att upplysa andra om skojiga ord fungerar ju kampanjen bra. I Ångermanland, eller åtminstone i en person i Ångermanland, finns det tydligen till exempel ett ord för att lägga täcket både på och under fötterna: det heter fotspönn. Fint. Och jag är inte heller den som inte tycker att det är lite skojigt att säga att jag ska på galej istället för kalas eller fest. Språk ska vara levande, kreativt, användbart, mångfacetterat. Men det är äckligt, motbjudande, vedervärdigt, skabröst att använda krångligt språk för att skilja mellan fint och fult folk.

Religion i Forsvaret

I sommer var Oslos biskop på visitas i Feltprestkorpset, og møtte prester og offiserer i Sjøforsvaret på Haakonsvern, ved Luftkrigsskolen i Trondheim og Hæren på Bardufoss. Feltprestkorpset ligger under Oslobiskopens tilsyn,

Noen vil hevde at religionen er roten til alle konflikter i verden, og at en kobling til de væpnede styrker derfor vil være uheldig. Ser man imidlertid tilbake på det forrige århundrets anti-religiøse regimer blir man raskt påminnet om hvem som stod bak de verste konfliktene.

Oppfatning har likevel gode kår for tiden, og som brukes av flere politikere og journalister for å skape opportune konfliktlinjer. På høyresiden brukes kristne verdier for å skape avstand til muslimske innvandrere. På venstresiden brukes kristne verdier for å skape avstand til jødiske israelere.

Både hjemme og ute bør man heller bruke det konfliktdempende potensialet som finnes i religionene. Der religiøse tradisjoner og felleskap inngår som en del av et situasjonsbildet, må de også brukes inngående for å etablere fredeligere løsninger.

Religionene må brukes for det de er verdt. Dette er man i ferd med å lære i både Midtøsten og på Balkan. Og her hjemme har stadig flere ulike kristne grupperinger ekumeniske gudstjenester. I bydel Gamle Oslo er det en god religionsdialog mellom muslimer, jøder og kristne. Med Sunniva Gylver i spissen arrangerer trossamfunnene årlig Religionenes dag i bydelen.

I arbeidet med internasjonal solidaritet og globalt samhold har nok teknisk, teknologisk og økonomisk forståelse av verden vært styrende. Men de kulturelle, etiske og religiøse sidene ved menneskelig samhold får en stadig større betydning. Forsvaret er i ferd med å bygge opp kunnskap og kompetanse på disse områdene. Kultur og religionsforståelse er allerede avgjørende viktig for at offiserer og soldater i internasjonale operasjoner skal lykkes med sine oppdrag.

Samtidig er det i egne rekker en stadig økende andel mannskaper med bakgrunn fra minoritetskultur/-religion. Disse mannskapers religiøse behov bør Forsvaret og Feltprestkorpset være rede til å møte. USA har for eksempel et feltprestkorps som er i stand til å betjene både jøder, muslimer og kristne.

Det viktigste bør være at mennesket har religiøse behov som de for sin menneskelighets skyld må få dekket.

Religion i Forsvaret

Biskopens visitasforedrag til Forsvarets ledelse

Pacem – militært tidskrift for etikk og teologisk refleksjon

Militært kristent felleskap

Ronny Fagereng – kandidat til Oslobispedømmeråd – kirkevalg 2009