POLITIK: Sveriges Kristna Socialdemokrater – Broderskapsrörelsen har haft kongress i Malmö. Kongressen utmynnade bland annat i ett uttalande med spetsen riktad mot försvarsminister Sten Tolgfors (M) och Sveriges militära närvaro i Afghanistan.

Intressant är att uttalandet har många likheter med hur Vänsterpartiets utrikespolitiska talesman Hans Linde argumenterade i Aftonbladet.

Ett omständigt resonemang utmynnar i ett både-ha-kakan-och äta-upp-den-uttalande;

Sveriges regering ska kräva att FN tar över ansvaret för all utländsk trupp i Afghanistan, och göra detta till villkor för fortsatt svenskt truppdeltagande.

(Detta borde rimligtvis innebära att Broderskapsrörelsen kommer att kräva att alla allierade trupper skall lämna landet om de inte kommer under FN-flagg.)

Anna Ardin som är politisk sekreterare för Broderskapsrörelsen har sammanfattat inställningen till “Tolgfors krigsretorik” på följande sätt:

Säkerheten: Just nu är det faktiskt lika rimligt att argumentera tvärtemot det Tolgfors gör, det vill säga att Nato:s närvaro och bombningar bidrar till att öka osäkerheten i regionen. Det finns ingen militär lösning på konflikten.

Idag finns det ingen som påstår att lösningen bara skulle handla om militära insatser. Men att påstå att militära aktioner skulle vara helt öveflödigt är direkt orealistiskt.

Man dessutom undra varför Broderskapsrörelsen tycker det är OK med svenska militära insatser under FN-flagg om militär nu inte kan spela någon positiv roll för utvecklingen. Talibanerna blir trots allt inte mer tillmötesgående bara för att militärbaskrarna är blå istället för gröna.

Demokratin: Den militära närvaron riskerar på sikt att urholka den Afghanska demokratins legitimitet.

Hur kan man vara så säker på det? Det finns inget ödesbestämt med militär närvaro. Hur soldater uppträder (om det nu är det som åsyftas) beror på om de står under ett ledarskap som kan upprätthålla disciplin och respekterar demokratiska spelregler. 

Vad man däremot kan säga med säkerhet – med utgångspunkt från Afghanistans historiska erfarenheter – är att demokratin inte kommer att överleva om talibanerna tillåts återta makten i landet. 

Kvinnorna: Nya lagar i Afghanistan urholkar kvinnornas rättigheter, bistånd och stöd till utveckling skulle göra mycket mer än militära insatser.

Detta är ännu ett av argumenten som Hans Linde (V) har använt sig av.  Är det OK om militär från USA och dess allierade stannar kvar och garanterar fortsatt bistånd och utveckling? Eller bör dessa truppor också lämna landet? Och vem skall kunna garantera ”bistånd och utveckling” om talibanerna återtar makten?

Kvinnornas situation kommer knappast att förbättras om de allierade trupperna lämnar landet. Dessutom är demokratiska rättigheter – både kvinnor och mäns - ett problem i alla muslimska länder. Att Afghanistan skall genomföra ett val är inte något övriga muslimska länder kan skryta med.

Terrorismen: Natos bombningar väcker hat och känslor som underlättar rekrytering av terrorister.

De USA-ledda insatserna i Afghanistan har också gjort det möjligt att kanalisera en del av missnöjet till mer konstruktiva saker som demokratiska val, återuppbygg av delar av landet, ökad trygghet i vissa delar av landet, nyöppnade skolor och rätten att lyssna på musik för att nu bara nämna något.

Solidariteten: Solidariteten med Afghanistans folk kommer inte nödvändigtvis bäst till uttryck genom att vi fungerar som stödpatrull till USA och Nato. I stället skall vi satsa mer på dialog- och utvecklingsarbete.

[V]i kräver att all trupp i Afghanistan – inklusive USA – skall stå under FN:s ledning! USA:s insatser i Afghanistan sker utan samordning med FN:s trupp och USA attackerar civila – utan att skyldiga bestraffas. Genom ett rakryggat försvar för FN och folkrätten skyddar vi inte bara Afghanistan, utan i förlängningen även Sveriges intressen.

Detta är typiskt svenskt. En övertro på FN:s förträfflighet. En tro på att FN alltid är garanten för allt som är rätt och riktigt sitter så djupt hos svenska politiker att det nästan har blivit en del av den svenska identiteten.

Med tanke på FN:s långa historia av korruption, misslyckade internationella insatser och återkommande handlingsförlamning är det bra märkligt att organisationen har så gott rykte.

Inbördeskriget i Rwanda – som leda till mord på en miljon människor och två miljoner på flykt – fick inte FN (inte heller USA eller EU) att agera. Serbernas framfart på Balkan stoppades först när USA ingrep. Listan på FN:s misslyckanden skulle kunna göras lång.

Trots detta är FN något politiker alltid kan ta sin tillflykt till så fort det dyker upp problem som kräver mer än bara fina ord.

För Broderskapsrörelsen som utgår från kristna värderingar borde fråga sig om det verkligen är moraliskt försvarbart att inte ingripa bara för att det inte görs under FN-flagg?   

Det är självklart att ett agerande alltid leder till någon typ av konsekvenser för omgivningen. Men detta betyder inte att passivitet skulle vara något neutralt. Att inte agera får också konsekvenser.

Passivitet är aldrig något neutralt. Att exempelvis stå och se på när någon blir nedslagen – utan att själv ingripa – kommer definitivt att leda till konsekvenser för den som blir överfallen.

Ett tillbakadragande av allierade trupperna från Afghanistan kommer att få allvarliga konsekvenser för befolkningen. Det skulle i realiteten innebära att landet återigen hamnar under Al-Qaidas och talibanernas terrorrvälde.

Broderskapsrörelsens uttalande är därför typiskt för politiker som inte vill smutsa ner fingrarna men tycker det är okey om andra gör det.  

Det är alltid lätt att sitta i Sverige och försöka konstruera moraliskt oantastliga ståndpunkter. Ståndpunkter som innebär att man antingen accepterar att USA och dess allierade får göra grovjobbet eller också struntar i konsekvenserna om de egna kraven leder till större lidande för befolkningen.

KOMMUNIKATION: Försvarsminister Sten Tolgfors (M) har gett svensk avrustning ett ansikte. Men när det gäller svenska insatser i Afghanistan verkar han ha hamnat på rätt sida om opinionen.

I Aftonbladet (när detta skrivs endast i pappersupplagan, 5 augusti: 2009) får Tolgfors och Hans Linde (V) lista vars fem argument för respektive emot fortsatta svenska insatser i Afghanistan.

Tolgfors argument är ganska uppenbara: Svenska fortsatta insatser behövs för att 1) Afghanistan bygger demokrati och snart skall ha val; 2) för att skydda kvinnor och göra det möjligt för flickor att återigen gå i skolan; 3) för att fortsätta kampen mot terrorismen; 4) för säkerheten i området, och slutligen; 5) för att Sveriges insats bygger på ett FN-mandat.

Om detta kan man tycka vad man vill men argumenteringen håller åtminstone och framstår som både rimlig och logisk. Mer förvirrat blir det när Mats Linde, utrikespolitisk talesman för Vänsterpartiet, skall lista sina fem argument för att svenska soldater bör tas hem:

1. Svenskarna. Vi utsätter svenska män och kvinnor för oerhörda risker när vi deltar i kriget.

Mot detta kan sägas att det vore ganska meningslöst om Sverige bara skulle skicka trupper till fredliga områden. Hela poängen med svensk trupp är naturligtvis att området är oroligt och instabilt och behöver den typ av hjälp som bara soldater på plats kan ge.

2. Krigsföring. Styrkan, där svenskarna ingår, är inte längre fredsfrämjande utan krigsförande.

Möjligtvis kan detta vara logiskt utifrån Vänsterpartiets synvinkel. Men det innebär också att Hans Linde vill att svensk trupp skall dras bort så fort Talibanerna gör något försök att ta sig tillbaka till makten med hjälp av vapenmakt. Föga solidariskt med befolkningen som utsätts för deras terrorattacker.

3. Kostnaderna. De enorma resurserna borde i stället läggas på bistånd och utbildning för befolkningen.

Detta måste vara ett av de mer förvirrade argumenten. Om nu Hans Linde och Vänsterpartiet anser att Afghanistan befinner sig i krig och svensk trupp bör dras bort vem skall då garantera att “bistånd och utbildning” kommer just denna befolkning till del?

Antingen tycker Vänsterpartiet att det är OK att andra länder tar över svenskarnas uppgifter eller så bryr sig inte partiet om att ett svenskt tillbakadragande skulle kunna gagna Talibanerna. Föga solidariskt med vare sig andra länders insatser eller med befolkningens behov av just “bistånd och utbildning”.

4. Misslyckandet. Uppdraget har misslyckats. Säkerheten har försämrats för varje år och freden blir alltmer avlägsen.

Kommer säkerheten att förbättras om Sverige drar sig ur? Eller bryr sig Vänsterpartiet inte att säkerheten kanske kommer att försämras än mer vid ett svenskt tillbakadragande?

5. Omöjligt att vinna. Kriget kan inte vinnas militärt utan det krävs en politisk lösning.

Vänsterpartiets syn på historien och utvecklingen är tydligen deterministisk. Någon guru har sett i kristalkulan att kriget inte går att vinna. Punkt slut.

Dessutom hävdar inget land att lösningen på Afghanistans problem bara är rent militärt. Tvärt om ägnas mycket tid åt just det som Hans Linde efterstävar i punkt 3, nämligen att bygga upp det civila samhället och en demokratisk infrastruktur.

Afghanistan går till val den 20 augusti. Valet kommer sannolikt inte att bli ett perfekt demokratiskt val i västerländsk bemärkelse men det är bättre än inget val alls. Ett hyfsat genomfört val sänder en tydlig signal till befolkningen att deras åsikter och deras önskningar är värda respekt. Demokrati är inte bara till för människor i rika länder utan även för fattiga. 

Konstigt att Vänsterpartiet inte ens vill vara med och försöka upprätta möjligheter för ett av världens fattigaste länder att kunna genomföra ett sådant val. 

Det finns ingen anledning att tro att Hans Lindes argumentation inte är genomtänkt och väl förankrad inom partiet. Hela deras politik bygga på att fullfölja den “nationalistiska” och isolationistiska politik som präglade partiets strategi i EU-valet.

I det valet var partiet det enda som krävde att Sverige skulle dra sig ur EU. Man hamnade därmed närmare Sverigedemokraterna i sina åsikter än vännerna inom Miljöpartiet och Socialdemokraterna.

Valet blev ett tydligt bakslag för Vänsterpartiet men det är inte osannolikt att deras politik kring Afghanistan med tiden skulle kunna bli populärare än deras EU-politik.

Man kan dra en parallell mellan vad som hände FRA-debatten med vad som kan komma att hända i Afghanistan-frågan om Alliansregeringen inte ser upp.

Regeringen drev inte något tydligt opinionsarbete för att förankra och skapa en mer positiv bild av FRA-lagen hos allmänheten. Regeringen märkte inte ens av den kritik som sakta men säkert ackumulerades “under radaren”. Plötsligt fanns det ett välorganiserat FRA-motstånd och regeringen togs på sängen.

Om regeringen inte ser upp kan detta mycket väl också komma att hända igen. Den svaga länken här är just samma minister som under FRA-debatten, nämligen Sten Tolgfors. Ur regeringens synvinkel kan man bara hoppas att det finns bättre omvärldsanalytiker än det fanns när FRA-lagen var som hetast.

Och för Vänsterpartiet finns det kanske en möjlighet att här finna en fråga som kan engagera och återupprätta förtroendet för partiets politik. Partiet har sannolikt redan fångat in de flesta på vänsterkanten i Afghanistan-frågan. Men det kommer att krävas ett mer systematiskt opinionsarbete för att riktigt göra frågan riktigt het.

Övrigt: På följande sida kan man läsa olika politikers åsikter om den svenska insatsen i Afghanistan.

Igennem sommermånederne har nyhederne – både de svenske og enkelte danske med Computerworld i spidsen – været meget optaget af at følge den svenske sag om ’Försvarets Radioanstalt’ og den nye lov, der bemyndiger det svenske forsvar til at aflytte indholdet af al elektronisk kommunikation, der passerer Sverige.

Flere medlemmer af det svenske regeringsgrundlag med Moderaterne i spidsen har siden heftigt debatteret og kritiseret den lov, som de selv med et spinkelt flertal vedtog i Juli. Senest med en artikel i Svenska Dagbladet den 7. august (http://www.svd.se/nyheter/politik/artikel_1523835.svd)

Går et antal lokalpolitikere til angreb mod partiledelsen og kritiserer loven med udtalelser som ’Massavlyssninger av oskyldigas kommunikation är oacceptabelt.”.

I Danmark har især ITEK ved Tom Togsverd har også markeret sig i debatten ved først at bede Forskningsministeren om at sikre at Danmark fik garantier fra svenskerne, der sikrede mod overvågning af industriens og erhvervslivets datakommunikation,  http://www.cio.dk/art/46792?cid=2&q=Politik&a=cid&i=2&o=3&pos=4 og da Helge Sander og senere Statsministeren meldte hus forbi og senere Statsministeren erklærede at dette var et internt svensk anliggende (http://epn.dk/teknologi/sikkerhed/article1386830.ece , blev tonen fra ITEK mere sarkastisk, og Tom Toksverd meddelte så, at så måtte man jo sørge for at kryptere al mail, så det i hvert fald blev besværligt for svenskerne. Det begyndte nu at blive mere underholdende, da Computerworld kunne berette at det svenske forsvar ’fra gammel tid’ havde meget stor datakraft til sin rådighed, og man netop havde opgraderet supercomputeren.

Og så indtraf det forunderlige, at den svenske forsvarsminister (fra moderaterne), nemlig Sten Tolgfors kom på banen – dels for at dæmme op for eget internt oprør, og vel også for at berolige de kritiske røster fra udlandet (Hvor Ruslands protester nok vejer tungere end de danske avisers!)

Sten Tolgfors fremførte (http://www.computerworld.dk/art/47163?a=newsletter&i=1914, )

At for det første er efterretningstjenesternes overvågning af elektronisk kommunikation altafgørende for i tide at kunne forudse og afværge international terror og andre forbrydelser rettet mod Sverige og den svenske stat, svenske borgere, virksomheder og myndigheder. Det var jo netop hele begrundelsen for at gennemføre den omdiskuterede lov.

Men så tilføjede Tolgfors meget interessant, at den måde, som FRA vil arbejde på når den nye lov træder i kraft, vil være på en måde så svenske statsborgere og enkeltpersoner ikke vil være mål for overvågningen, men derimod organisationer, stater og personer i udlandet med en direkte interesse i at skade Sverige. Han frmeførte, at kun enkeltpersoner, der tilhørte kendte terroristgrupper eller organiserede kriminelle bander ville få deres kommunikation scannet. Og så løftede han sløret for den type teknologi, som vil blive anvendt: (http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1436287.svd):

– Det är inte så att man går igenom och läser alla mejl, utan FRA har sökbegrepp som plockar ut exakt rätt mejl. Det är inte så att om någon skriver “bomb” så blir det träff. Det är bara de mejl som möter sökbegreppen som tas hem för mänsklig läsning, resten passerar.

Tolgfors begrundede det også i helt basale kapacitetsbegrænsninger.

For de fleste vil dette sikkert være tilstrækkeligt til at trække på skulderen, men debatten viser et helt tydeligt dilemma: Selvom naturkatastrofer er langt hyppigere end terrorhandlinger, så har også de offentige myndigheder og efterretningstjenester i de vestlande lande en stadig mere kompleks og vanskelig opgave i at beskytte vores samfund mod terrorisme, og derfor har den svenske minister faktisk en pointe i at understrege, at formålet med aflytningen jo netop er at beskytte svenske interesser. Men så er det lavpraktiske, juridiske spørgsmål så blot, om hensigten og måden at føre loven ud i livet på er afbalanceret i forholdet til truslen og at der i loven eller de forskrifter, som loven skal administreres efter, klart tages de nævnte begrænsninger, som gør at den svenske lov kan siges at overholde de europæiske menneskerettighedserklæringer.

Argumenter som  at ’overvågning af alt er praktisk umulig’ er  derimod IKKE en acceptabel forklaring, da dette jo blot er et spørgsmål om tid, før udviklingen af lagringsmuligheder rent faktisk har fjernet forhindringer af denne art.

Derimod må det slås fast, at der faktisk eksisterer analyseværktøjer og redskaber, der på anonymiseret vis kan scanne store datamængder, foretage analyse af hvilke personer og organisationer, der har kommunikeret med hinanden, om der er identitetssammenfald og forbindelse mellem forskellige personer og kendte kriminelle, og først når et sådant sammenfald er noteret, advare, så f.eks. FRA kan henvende sig til en juridisk myndighed og bede om at få ophævet anonymiteten.

Værktøjer af denne art eksisterer og udvikles løbende, men formuleringen af den svenske lov og de tilhørende administrative forskrifter vil utvivlsomt med fordel kunne forelægges WP29 allerede i efteråret før loven træder i kraft, så man kan bringe den i overensstemmelse med hensigterne bag den Europæiske Human Rights og EU’s direktiv  94/96 om dataintegritet. (Se sidste blog om dette)

Flere kommentarer følger snarest!

Med venlig hilsen: Søren Duus Østergaard

Jag befinner mig på rekreation så jag tog en paus från bloggen, men jag har följt med noggrant i försvarsdebatten

Kände att jag är tvungen att göra ett litet inlägg ang. Försvarsminister Tolgfors försök till Damage Control och rädda ansiktet inför irriterade försvarsmaktsanställda. Förvisso är det bra att han lämnar puppan vid försvarsdepartementet. Men jag är inte nöjd ännu.

Nice try! Tyvärr är det uppenbart att Sten Tolgfors inte är insatt i det ämnesområde som han är satt att förvalta. I DNs artikel hittar vi endast gammal skåpmat. Och kovändningen om att han nu är överens med ÖB blir generande.

Många yrkesverksamma uppfattar måhända initiativet som billigt bete. Och på ren “jägarslang” skulle jag vilja beteckna det senaste utspelet som att försvarsministern haft svårartat chipsfinger då han velat förevisa sina kunskaper inom fältet försvarspolitik.

Vill det sig riktigt illa kanske försvarsministern blir betecknad som komatroll av sina underlydande inom kronan. Han riskerar nämligen att fippla bort förtroendet för svensk försvarspolitik hos andra av våra tänkta samarbetspartners.

Det är min förhoppning att statsminister Fredrik Reinfeldt som själv besitter grundläggande insikter i Jägeriets konstart från sin tid i I22 Kiruna beordrar höger om ang Kronan inom försvars och finansdepartementet.

Försvarsmakten måste få mer kulor i loppet enligt *Helge Helge principen.

* högsta hastighet

Så kom brasklappen. För imorse lystrade jag extra noga då jag informerades om att det kan bli tal om att lägga ner luftvärnet samt att en och annan stridsvagn kan få sluta rulla över stock och sten.

Jag har skrivit tidigare att jag tycker det är oerhört sniket av Riksdagen att inte ge mer pengar åt vårt inhemska försvar. Och jag ser med spänning fram emot dogfighten i triad som nu kommer att ske mellan Försvarsdepartement och Försvarsmakten och Sveriges Riksdag

I det här fallet gillar jag inte läget med de signaler som nu ÖB Håkan Syrén och HKV Högkvarteret tvingas skicka för att våra folkvalda ska ta reson.

I slutet av 90talet fastnade inte dåvarande ÖB Owe Wiktorin i tystnadens spiral då han insåg att försvarets livsnerv var uttömd. Men det kostade. Och nog fick han en och annan åthutning av politikerna. Jag tyckte han var modig och besatt det som vi kallar civilkurage. Han vågade nämligen göra ett politiskt ställningstagande fast han bar uniform. Hedrande.

Vi har otroligt duktiga människor som sysslar med försvarsfrågor, även inom det politiska så det är dags nu att dessa kliver fram och försvarar försvaret med hårdhandskarna. För annars så riskerar vi att vi ytterligare får en ÖB som avgår. För även Försvarsminister Borg/Tolgfors är i Kronans tjänst !

Läs gärna Jan von Konow lilla artikel Försvara Försvaret.

Mycket Mycket vresigt!
Anna Bella Bamse.

Min Mamma Berith med okänd soldat
på 40talet i Väst Värmland någonstans
och morfar Bror var vid luftvärnet utbildad vid
Karlsborg Luftvärnsregemente

Jag håller på och letar material som visar en annan bild av den svenska försvarsmakten än den vi serverats på senare tid. Vi måste komma i håg att det finns mängder av Fredarbetare och försvars-anställda som gör ett fantastiskt arbete. Både i Sverige och utomlands. Samt alla de frivilliga som ingår i vårt Hemvärn och andra frivilligorganisationer.

När jag lyssnar på Anders Borg och Sten Tolgfors, då de kritiserar försvarsmaktens ekonomi och brister så låter det som om de pappegojtuggar. För stora delar av det politiska rasslet, och de svepande argumenten som de presenterar förefaller misstänkt lik Statskontorets rapport som heter, omställning av det militära försvaret. Delrapport – Status i mars 2008.  Och på sidan 7 läser jag följande Risker.  Det som Tolgfors/Borg och andra politiker väljer att bortse ifrån då de orerar i folkviljanspalats.

Våra förtroendevalda ökar istället den samhälleliga kostnaden genom att dessutom förordna en analys via Ekonomistyrningsverket ESV.  Vilket jag tror var onödigt då man även gett statskontoret i uppdrag att granska omställningsarbetet. Det här kan vi utläsa på sidan  7 i rapporten från statskontoret .

Riskerna i omställningsarbetet är av olika slag. Ett riskområde rör omställningsarbetet som sådant, dvs. att uppställda mål för kostnadsminskningar inte nås och/eller att frigjorda medel inte kommer Försvarsmakten till del i avsedd omfattning och för avsedda ändamål.

Att frigjorda resurser kommer till användning för utveckling av insatsförsvarets förmåga förutsätter att motsvarande resurser inte omfattas av eventuellt ytterligare neddragningar inom försvaret.

Ett annat riskområde rör de långsiktiga konsekvenserna av omställningsarbetet,´dvs. att försvarsmyndigheternas leveransförmåga i fråga om inriktning, omfattning och kvalitet påverkas negativt av genomförda besparingar och rationaliseringar.

Ytterst är risken att framtida leveranser inte på ett fullgott sätt tillgodoser insatsförsvarets behov med krav på såväl kostnads-effektivitet som ökad operativ förmåga.

Hittillsvarande neddragningar bedöms dock inte nämnvärt ha inverkat negativt på försvarsmyndigheternas leveransförmåga. (Källa sid 7 Omställning av det miltära försvaret Status i mars 2008 )

Det känns sniket att Alliansen och Oppositionen i Riksdagen inte kan bevilja Kronan mer anslag. Även om det finns mycket som kan göras bättre beträffande ekonomistyrning processer och ledtider.

Samt det verkar som om våra försvarspolitiker suboptimerar rejält, med försvarsminister 1 och 2 vid styrspaken.

Ekonomistyrningsverket, ESV ska vara klar med granskningen 15 maj. Och statskontoret gör fortlöpande avsyning? Vi bör hålla i minnet att ESV gav Försvarsmakten högsta betyg senast 2007.

Andra bloggar intressant om Försvarspolitik JAS Försvarsdepartementet Sten Tolgfors FMV

Lästips Från Riksrevisionsverket: Reformen av Försvarets logistik. Blev det billigare och effektivare? (RiR 2006:29)

Statskontorets delrapport Omställning av det miltära försvaret Status i mars 2008

SOU 2005:96 En effektiv förvaltning för insatsförsvaret

Så har forsvaret sat navn på den seneste dræbte i Afghanistan, 24-årig overkonstabel Christian Raaschou.

Denne gang er det kommet lidt tættere på mig og mine venners hverdag, for Christian Raaschou gik i min parallel-klasse på folkeskolen i Vodskov.

»Det er lige før, at jeg ikke kan finde ord længere, hvor endnu en dansk soldat er dræbt. Og det kan lyde som en gentagelse, men mine tanker er selvfølgelig først og fremmest hos den afdøde soldats familie og venner både herhjemme i Danmark og i Afghanistan«, siger Søren Gade.

Det lyder efterhånden som tomme ord fra forsvarsministeren. Gad vide hvor mange af regeringens medlemmer der har familie eller venner udsendt i Afghanistan? De burde være de første der skal ofre sig for deres egne beslutninger.

Citat fra Politiken:

“Christian Raaschou var udsendt på sin femte internationale mission for forsvaret.

Han har tidligere været udsendt både til Irak og til Afghanistan, oplyser Hærens Operative Kommando.

Christian Raaschou var med sin enhed, det mekaniserede infanterikompagni (Piranha), indsat i en større koordineret operation sammen med britiske styrker.

Under kampe med Taleban cirka 20 kilometer nordøst for byen Gereshk blev Christian Raaschou og to af hans kammerater ramt.

Evakueret med helikopter
De blev hurtigt evakueret med helikopter til felthospitalet i Camp Bastion, men Christian Raaschou var afgået ved døden, da han nåede frem.

Dagens operation havde til formål at lægge pres på Taleban i et større område lidt nord for Armadillo lejren, hvor Taleban har været aktiv i den senere tid.

Christian Rasschou tilhørte hold 5. Holdet har mistet fem soldater på kun halvanden måned og er dermed det hold danske soldater, der har haft den hårdeste start i Afghanistan.”

Kilde: http://politiken.dk/indland/article489262.ece

Politiken 

Grøn er traditionelt kendt som håbets farve. Men for Dansk Folkepartis Søren Krarup vækker den afsky, når den bliver præsenteret på flag.

Så symboliserer den grønne farve nemlig islamisme, mener han.

Og netop 10 grønne faner bliver noget af facadeudsmykningen af Livgardens kaserne ved Rosenborg Slot i hjertet af København, når garden fejrer 350-års jubilæum til sommer.

»Grønne faner vækker afsky«
»Det ville vække afsky hos mig. Den er grim, og den kan ikke undgå at fremstå som et islamisk symbol med de der grønne farver på fanerne«, siger Søren Krarup til Ritzau.

I stedet mener Søren Krarup, at det burde være de traditionelle rød-hvide farver, der dominerede udsmykningen.

Onsdag spurgte han til forsvarsminister Søren Gades holdning til sagen i Folketingets spørgetid, men ministeren var ikke synderligt interesseret i at gå ind i problemstillingen.

Altså er grøn nu blevet islamisternes farve? jamen, så vil jeg da anbefale disse islamister i at gå klædt i Dannebrogs farver. Men nu skal vi da hellere ikke bebrejde manden, han er jo trods alt blevet for gammel, og vi ved alle sammen godt hvad der sker når folk bliver FOR gamle og FOR indflydelsesrige

Jag såg Tomhylsan, alltså försvarsminister Sten Tolgfors intervjuvas av Kerstin Holm i Gomorron Sverige imorse och jag kan verkligen förstå vad namnet Tomhylsan kommer ifrån.

Karln kan inte säga ett vettigt ord, inte en fråga kunde han svara på. Visst att politiker sällan svarar rak, men i Tolgfors fall så blev det bara löjligt. Det är inte troligt att det blir han som tar och städar upp i försvaret,  man kan förstå att militärerna kan fortsätta med sitt pengarullande som tidigare.

Det märks verkligen att Tolgfors fått strikta instruktioner från hussarna Reinfeldt och Borg att inte prata. Undrar hur Sten mår, kan han vara nöjd med sig själv, har han ingen stolthet? Mesigare karl var det länge sedan jag såg.

Läs även andra bloggares åsikter om försvaret, försvarsmakten, försvarsminister, gomorron sverige, Politik, regeringen, sten tolgfors, svt

Idag så kan vi läsa fortsättningen på den ekonomiska krisen inom en av våra största myndigheter, Försvarsmakten. ÖBs enda förklaring är att de “Räknat fel”. Karln är bevisligen inkompetent utöver det vanliga, som chef har han det yttersta ansvaret och kan inte skylla på någon annan.

Stefan Strömberg fick sparken som rikspolischef bl.a. för att han grovt misskött ekonomin, är det inte dags att ge Håkan Syrén samma behandling? Inte nog med att han räknat fel, han har även hybris och gör film där han hugger ved.

Alltid samma bortförklaring, omställningen från invasionsförsvar till insatsförsvar kostar mer än vi trodde. Detta är kvalificerat skitsnack. Om man granskar det hela lite närmare så ser man att skillnaden inte är så stor, soldaterna strider på samma sätt, ungefär samma utrustning. Vad är skillnaden? Den största skillnaden är att det är en bra ursäkt.

Det är 13 år sedan jag gjorde värnplikten, kommer inte ihåg exakt hur många som då gjorde lumpen men har för mig att det var ca. 30.000, och idag så tror jag att det är cirka 6-7.000. Hur kommer det sig att man för lite mer än tio år sedan hade pengar att utbilda fem gånger så många som idag? Det är något som inte stämmer. Jag påstår inte inte att allt var bra då, men vad får vi för pengarna vi betalar?

ÖB är nu så stolt över att NGB, Nordic Battle Group, är insatsklar sedan årskiftet, inte heller detta stämmer, viktig utrustning saknas fortfarande, det finns vakanser på viktiga poster, samtidigt så är resten av Försvarsmakten åderlåten, men allt kan skyllas på NBG.

I aftonbladet så menar ÖB att vi brutit ny mark med NBG, har vi inte haft större sammansatta förband tidigare? Vad är det som är så speciellt med NBG, förutom att ÖB försöker göra det mer komplicerat än vad det är.

Vi pratar alltså om ca. 2.400 soldater, vi betalar alltså nästan 40 miljarder om året och vad får vi för de pengarna. Och styrkan skall bara vara i beredskap i 6 månader, vi får verkligen valuta för pengarna?

Det finns fler överstelöjtnanter än fänrikar inom Försvarsmakten, vad kostar inte alla de som sitter på Lidingövägen, även här kan vi se samma tendenser som inom polisen, Stefan Strömberg fyllde upp sitt polishuset med folk som gjorde? Ja, samlade statistik. Det är precis som med all annan statlig verksamhet, för måånga hövdingar och ör få indianer. 

Nej, det är dags att fylla upp Tomhylsan med krut och skicka ut ÖB för att göra något annat. Guvetvis så skall man inte lägga allt ansvar på Tomhylsan, utan huvudelen av ansvaret hamnar tillbaka på Leni Björklund och Göran Persson som haft ansvaret undet så låmng tid. Men, helt utan ansvar är givetvis inte regeringen.

Läs mer

• ÖB: Penningbrist ingen överraskning, ab
• Strid mellan ÖB och ministern om försvaret, svd.se
• Djup ekonomisk kris i försvaret, svd.se
• Försvaret saknar miljardbelopp, dn.se

Läs även andra intressanta bloggar om försvarsmakten, försvar, försvaret, Håkan Syrén, inkompetens, NBG, nordic battle group, sten tolgfors, tomhylsan, värnplikt, vedhuggning, insats, försvarsminister, regeringen, alliansen, politik, sverige, öb, överbefälhavaren

Läste precis i DN att vår försvarsminister Mikael Odenberg kommer att avgå.  Jag tycker han visar prov på det som kallas accountability “ansvarskompetens” i politiska sammanhang. 

Det är hedrande att att han inte väljer att sitta kvar om han känner att det är oförenligt med den inriktning försvarsmakten har idag och kommer att styras mot i framtiden. Och jag kommer att följa det här med stor intresse.

I Sverige kanske vi borde inrätta ett s.k accountability office.

Läs mer i DN här och svd här..

 så här skriver wikipedia om begreppet.

 Political Accountability

The case in which the Congress, or the legislature, holds other civil servant accountable is part of political accountability. Mechanisms of political accountability are vested in constitution, either written or unwritten, or statute and implemented in three dimensions: election, legislature and ministerial.

Election is the most direct way for accountability, and is a way for enforcement. An election gives a chance for the proposed cabinet and proposed legislators to run for campaigns and attend forums so as to explain and inform their purposes and goals if they are elected. On the other hand, it is also a sanction for those who misbehaved or failed to act as a representative for one’s field in the past tenure – by giving the vote to someone else.

Constitution or equivalents also empowers legislature to hold civil servants accountable. Firstly, legislature may invite public servants for inquiry sessions to explain explicitly planning or policies made, or to unfold any misappropriates.

 Further, legislature can organize an investigation committee for particular issue by inviting outsiders as committees. Abovementioned are mechanisms aiming to compel civil servants in to dialogue and hence, gives answerability. It can introduce motions for impeachment and no-confidence in case for misbehavior or misconduct.

Ministers, as conceived as the top of the hierarchy of the ministry, are supposed to hold accountable for every affairs in the ministry; as all civil servant within are merely cogs and wigs and operate in the light of the ministers’ vision. However, ministerial accountability is vague in parliamentary system. The parliamentary have to constitute the cabinet to executive the government, yet, holding the executives accountable as abovementioned.