Hur mycket han än försöker så framstår han som löjlig och en förrädare. Hur fick han reda på IB? Troligtvis genom en mullvad som hjälpte han och vem fick Jan tipset av?

“Som tur är finns knappast någon kontroversiell samtidshändelse vars historik och uppkomst är så noga belyst i varje detalj som IB-affären. Inte av journalister utan av den statliga Säkerhetskommissionen. Där finns inte ringaste utrymme att klämma in någon anknytning till KGB. Mina kontakter åt det hållet avbröts naturligt nog så fort jag anade vart detta IB-spår kunde leda. (Säkert Jan,vi tror dig)Liksom för övrigt en del andra likaledes olämpliga kontakter med USA:s ambassad och den svenska regeringskretsen.

Det skulle ha sett ut det, om någon sådan utomstående intressent kunnat associeras mod IB-avslöjandet i Folket i Bild/Kulturfront. Problemet är bara att en del skumma krafter, och möjligen Expressen, vill kasta sådana skuggor över IB-affären. Det är lika lättbegripligt som osympatiskt. Liksom den skadeglada förtjusningen hos de kolleger som vill använda min valhänthet som avslöjare under mina fem första år som journalist till att fördöma hela min livsgärning. Men deras förhoppning om min moraliska och journalistiska död finner jag fortfarande, efter två veckors drev, något överoptimistisk.”

Den röda terroristen ger sig aldrig !

Mvh Varjager

Nu är det ytterligare en stolle, förlåt statsvetare som anser att de mordbrännande/stenkastande Jihad terroristerna är offer. Saxar ur GP.

“Bråken i Backa kan påverka kommunvalet i Göteborg nästa år. Det anser statsvetaren Folke Johansson.
- Oroligheterna visar att ingen debatterar ungdomarnas problem. Men deras röster kan bli viktiga, säger han.
Han anser att Backaincidenterna är ungdomarnas enda sätt att uttrycka sitt missnöje på. Och att de säger något om att de politiska ungdomsförbunden inte fungerar.
- Ungdomarna i Backa har så mycket större problem än många andra. Detta avspeglas dock inte alls i debatten, vilket det borde göra.”

Nu gjorde jag en verklighets kontroll i ett nästan rent Svenskt område i veckan.

*Kan ni gissa hur många bilar det hade eldats upp där? 0 just det 0 bilar.

*Hur många stenar hade kastats på Polisen och räddningstjänsten? 0 igen!

Detta är ett område som drabbats av arbetslösheten med då de största industrierna sparkat mängder av folk. Men inte bränner dessa unga ner bilar eller kastar sten för det. Men vad vet jag? Jag är ju ingen statsvetare…

Mvh Varjager

Nå, det var upptaget hela tiden så jag skickade en fråga per epost istället. Puh! Första steget taget.

Medan jag satt med telefonen i handen hörde jag argumenten mot att ringa i mitt huvud. De låter ungefär så här:

Ok, du är en slacker, det medges. Men har du inte klarat dig bra ändå? Du har ett lagom framgångsrikt företag. Hade det gått bättre hade du inte haft tid att läsa, slappa och se på TV. Och du klagar på att din skolgång och dina universitetsstudier gick dåligt. Men vad var det du gjorde istället för att plugga? Jo, du satt vid datorn och lärde dig programmering och Internet, långt innan Internet var upptäckt av medelsvensson. Så ditt prokrastinerande på universitetet gav dig faktiskt din karriär. Och vem har någonsin frågat om dina skolbetyg?

Människor är olika och en del behöver mycket “ställtid”. Du vet ju att du kan prestera bra saker och det du tycker är tråkigt lägger du precis så mycket tid på att det räcker. Varför skulle du engagera dig mer i det som inte ger dig något?

Du är ingen ensamvarg. Du har en del vänner, både gamla och nya. Kanske så många du behöver?

Jovisst, men när jag ligger och vänder mig i sängen och inte kan somna, när jag har ångest över obekväma telefonsamtal eller ser högar av kvitton som jag borde fått ersättning för är det inte lika roligt.

Eller när jag stod vid busshållplatsen efter att ekonomichefen på mitt dåvarande arbete berättat att Kronofogden skulle ta en del av lönen varje månad. Då funderade jag på att ta ett steg ut i gatan framför bussen. Att jag behöver “ställtid” var inte särskilt relevant då.

Nu är hon i farten igen. Den ökände knutbysektmedlemmen tillika kristi brud, Åsa Waldau. Nu inbjuden tillsammans med  imamen Abd al Haqq Kielan till en paneldebatt på Borlängefestivalen ”Peace & Love”.

Det klassiska försvarstalet, när någon kontroversiell religiös personlighet, sekt eller sektmedlem “råkar bli inbjuden” märker man i följande stycke:

“Festivalens presschef Ronny Mattsson försvarar Waldaus medverkan.

- Hon är ingen brottsling, hennes församling är fullt laglig. Och vi har yttrandefrihet i Sverige säger han..” Källa: Dagen

Detta försvarstal kan tolkas som att Ronny Mattsson vet att det är magstarkt att ta in Waldau i paneldebatten. Varför annars drämma till med att föklara hennes juridiska oskuld, hennes lagliga församling (scientologkyrkan är också laglig) och att vi har yttrandefrihet. Fattas bara en hänvisning till vår religionsfrihet också.

Malin, en kompis till en av våra bloggare här, låt oss kalla honom Simon, eller Tim, eller jag tror hon är kompis med båda, eller så har hon inte förstått vilken Tim det handlar om, var var jag nu igen, jo, hon vill försöka lösa gåtan med det här bloggmysteriet på sin annars jäkligt bra blogg, men det är ingenting hon borde hålla på med; och sluta pressa Simon, eller Tim, vad fan, sluta pressa dem på att veta vilka som skriver bloggen – vi vill vara anonyma, jag är tjejen med katterna och ibland kommer även min flickvän, min hatfulla flickvän, att skriva här, men vi kommer aldrig att signera inläggen, bortsett från med Stimon Timson, ett ganska töntigt alias som de båda killmupparna kom på och är mycket stolta över. God kväll!

Anledningen till att jag inte kan skriva i min vanliga blogg längre är att det är för många som läser den nu. För många som vet vem jag är och som kan förstå vad det är jag menar när jag skriver. Ja, eller tro att de förstår. Det räcker bara det för att få mig att känna att jag måste hålla tillbaka. Att jag inte kan skriva riktigt vad jag vill längre.

Till saken hör att det jag skulle vilja skriva om är så hemska saker som otrohet och svartsjuka. Sånt som alltid sårar och gör ont att få veta - om så bara genom att kunna ana sig till det genom någons hämmade ord om kärlek. Att skriva rent ut om hur jag känner vågar jag inte göra där längre för att jag inte vet vem som kommer läsa det och hur reaktionen i såna fall kan bli.

Så nu tänker jag istället försöka skriva av mig såna tankar och känslor här istället. Och får väl hoppas att ni som eventuellt kommer att läsa det kan förstå nånting av det i alla fall, även om det nog kan komma att vara rätt så lösryckta saker ur sitt sammanhang, mest av allt nedplitade för att få ge uttryck åt min desperation, min hopplöshet eller mitt ständigt återkommande behov av kärlek från just Hon den rätta.  Take it for what it is.  En dåres försvarstal.

Jerry skrev i en kommentar här på min blogg: Men du är ju så duktig. och jag förstår inte alls vadpå [sic] han baserar det uttalandet, men känner att jag ändå vill försvara mig. Eller åtminstone försöka krossa hans illusioner på den fronten.

Jag är inte alls glad på mig själv nu, för det går utför på de flesta områden och här skulle jag gärna tillägga något humoristiskt med anknytning till vikten, men det går inte för jag har just nu ingen aning om hur det går med den. Igår när jag kollade hade det inte hänt något efter matstarten och i morse glömde jag väga mig. Och håret blev inte borstat. Det var knappt att jag hann få i mig frukost eller packa matlådan, men det får ju vara måtta på stressen så jag bestämde mig för att hellre komma sent till jobbet än slarva med maten. Klokt val, tycker jag, och jag hade tur för mötet jag annars missat hade blivit inställt i sista stund.

Dåligt samvete har jag för att jag gjorde det valet och för att mina arbetsdagar nu för tiden ofta ligger på omkring sex timmar – vilket i sig känns rätt lagom, men det är ju meningen att jag ska jobba ungefär åtta. I helgen tänker jag kompensera för det, d.v.s jobba. Jag har två konkreta uppgifter som jag gärna vill färdigställa.

Den här veckan har jag återupplivat gamla fulmönster – bort med dem, fort!

Jag missköter nattsömnen, vilket inverkar negativt på förmåga till och motivation för arbete. Och det gör mig stressad, förutom att tankeförmågan försämras så att jag inte vare sig hinner eller orkar tänka och planera så mycket kring vad jag ska äta och också att disciplinen i största allmänhet försämras. Sömn av god kvalité och i rätt mängd är en av de allra viktigaste faktorerna för att jag ska lyckas med något alls här i livet. Om jag inte kan tänka så faller ju det mesta andra också.

Och så det här med att äta. Jag börjar inse att jag inte kan ha färdig mat stående i kylskåpet, för jag kan inte låta bli att gå och småäta. Den goda inkokta laxen är slut, fast den borde ha räckt till ytterligare två måltider. Framöver får jag se till att frysa in allt jag inte ska ha med mig nästa dag. Vilket fyller två syften: dels finns det inget i kylskåpet som frestar, dels blir det svårare att fuska. För att “tjuväta” skulle jag bli tvungen att ta fram maten ur frysen och så tina och/eller värma den och riktigt så länge borde det vara omöjligt att lura sig själv, tycker jag. Alternativt får jag köpa den mat jag behöver, när jag behöver den – matbutiken vid jobbet har nog det mesta jag kan behöva för en lunch. Men att handla ad hoc kan vara riskabelt, särskilt om jag är hungrig, så det får nog förbli ett nödfallsalternativ.

Så… kass på att äta, kass på att jobba, kass på att sova. Så duktig är jag alltså.

Det här är en ny sektion som jag kommer att uppdatera när jag känner för det i vilken jag tar en film, en låt, ett band, en person, ett spel eller något annat sanslöst viktigt, som enligt mig fått alldeles för mycket oförtjänt skit och ger det/den/han/hon/dem en klapp på axeln. Först ut är den kanske mest bespottade delen i en av världens mest solida spelserier; Silent Hill. Jag babblar givetvis om The Room.

Silent Hill och dess uppföljare, och då speciellt Silent Hill 2, är kända för att hålla en löjligt hög standard inom flera områden där spel oftast faller platt i; historieberättande och genuint äkta karaktärer. För att inte glömma obestridlig stämning, grafik och ljudbearbetning. Tvåan satte ribban för alla spel som verkligen ville beröra människor, och det är hittils totalt oöverträffat. Trean följde egentligen exakt samma formel men hade inte samma oomph som sin föregångare, mycket tack vare att storyn i sig inte var lika stark. Däremot var det i flera tillfällen precis lika obehagligt och karaktärerna lika trovärdiga och skrämmande som tidigare.

Så till fjärde delen, där många hävdar att serien “jumped the shark”, mycket beroende på större fokus på action är på pussel, samt ett antal oerhört korkade designval. Men här måste kritiken hejdas, för SH4 är nämligen inte alls dåligt, det har bara annorlunda prioriteringar än sina tre storasyskon. Till att börja med är temat i The Room voyeurism, något som återkommer i flera av spelets sektioner. Huvudkaraktären Henry är inlåst i sin egen lägenhet, som sakta håller på att sväljas av Silent Hills mörkervärld. Så vi befinner oss i en situation där något som borde vara en säker hemvist – ens lägenhet – helt plötsligt börjar tas över av en osynlig ondska som dessutom inte låter en fly. Sakta men säkert så bryts barriären mellan verkligheten som vi känner den samt den mörka, rostiga parallela världen.

Konceptet att bli sedd utan att veta det, och att se utan att göra sig sedd är mycket tydligt genom spelets gång och bidrar till att man själv som spelare ifrågasätter sin egen position. Linda Williams hävdar att skräckfilm tilltalar människor eftersom vi gillar att få en fysisk rush av vår underhållning, och spinner man vidare på det så undrar man kanske vad ens roll i SH4 är. Betraktare eller betraktad?

Storyn i SH4 är helt enkelt lysande, och jag håller den i jämhöjd med SH2, det enda nedfallet är att där James Sunderland i tvåan är en genuint tragisk och sympatisk karaktär som genomgår sitt eget personliga helvete så är Henry Townsend bara fel man på fel plats, och hans platthet kliver ibland i vägen för storyn. Jag antar att tanken är att Henry ska vara en everyman som spelaren upplever spelet igenom – vilket understryks av förstapersons-perspektivet när man befinner sig i Henrys lägenhet – men det fungerar inte alltid som det ska, och Henry framstår ibland helt enkelt som väldigt tunn, mycket i linje med flera av hans supporting cast. Detta till trots så är SH4 det spelet i serien som mest får en att känna sig personligen medsliten i handlingens gång, och expositionen är ibland fantastiskt väl strukturerad.

De problemen jag har med spelet är de som de flesta håller med mig om, nämligen att fienderna känns aningen oinspirerade och att de flesta pusslen är för simpla. Oftast handlar det om “hämta flaska, ge flaska till man” etc, och med tanke på seriens digra historia på just det här planet är det trist. Dessutom så är det oerhört korkat att tvinga spelaren att konstant återvända till lägenheten för att spara, något som bryter upp stämningen och som är alldeles för tidsödande. Dessa sektioner är ibland geniala, men de används för ofta och det gör upplevelsen aningen fumlig.

Men, som ni förstått så tycker jag att SH4 är klart underskattad, mycket beroende på att seriens tidigare delar satt en så olidigt hög standard, och med The Room gjorde Team Silent flera försök att förnya sig, medan de samtidigt trampade delvis igenkännbar mark. Men med en grym story och tät atmosfär?kan man komma väldigt långt, något som SH-afficinados vet mer än väl.

Läs även andra bloggares åsikter om silent hill, silent hill 4, försvarstal

Ibland glömmer man bort det kritiska tänkandet. Jag ägnar dagarna åt att försöka lära gymnasieelever hur viktigt det är, men ändå så tabbar jag mig. Till den som har läst gårdagens inlägg vill jag bara säga att jag har följt den efterföljande debatten på diverse bloggar och förstått att artikeln inte var helt okontroversiell.

Det ändrar iochförsig inte min uppfattning om att jag blir nedstämd av främlingsfientlighet och intolerans och det var egentligen det som var min poäng.

Jag såg precis på presskonferensen där finansmarknadsminister Mats Odell (kd) svarade på frågor om hur situationen med Carnegie påverkar utförsäljningen av statliga bolag. Han förklarade också sitt agerande när de gäller de tjänstemän som han har anställt och som har haft ett förflutet inom Carnegie.

Jag måste säga att jag blir mer och mer imponerad av Odell. Presskonferenser och mediedrev är extremt intressanta händelser och extremt jobbiga retoriska situationer. Men Odell förklarade tydligt sitt agerande och vägrade att göra en pudel. Vilket tyvärr är något som har blivit alldeles för vanligt i de poltiska korridorerna. Pudlar är vita och fluffiga och det är klart att det finns människor som tycker att dom är söta när dom ligger på rygg, sprattlar med benen och visar sin underkastelse….

Men om man är regeringsmedlem, har ett moraliskt civilikurage och inte har brutit mot några andra regler och riktlinjer än medielogikens och journalistdrevets. Då tycker jag gott att man kan stå rakryggad och förklara att man inte har en sådan människosyn att man vill “avhysa” sin anställda via media, utan att man vill ha tid att prata med dem och diskutera saken för att gemensamt lösa ut situationen.

Nu kommer väl Mats Odell förmodligen aldrig bli ett namn som klingar lika välkänt som Mona Sahlin eller Gudrun Schyman. Men för oss flesta vanliga dödliga så är han nog ett bättre exempel för att diskutera mediehantering än de båda nämnda damerna.

 Erik Bengtson