Adonis utdrag ur Boken, platsens gårdag nu Alhambra 2000 ISBN 91-88992-38-1

Berättarens minne

I minnet som föder orden
och föds i dem, som föder tingen
och föds i dem, i minnet
som inte längre känner någon gräns
mellan det förflutna och nuet,
föddes poeten.

Ingen snabbläsning …

Det är som att gå in i ett ökentält – man viker undan den ena tältfliken efter den andra men det tycks alltid finnas ytterligare en att ta sig förbi innan man är inne.

Efter ett par veckors läsning några timmar varje kväll är jag fortfarande inte inne. Inte för att det är så många ord men de är så avlägsna, stumma. Att läsa Boken av Adonis är en mycket lång resa till ett främmande land – för mig mer fjärran än till exempelvis antikens Grekland. Jag saknar de referenser som förmodligen är självklara för vem som helst som vuxit upp i den arabisk/islamska kulturkretsen. – Svårt. En viktig insikt, dock, hur bunden man är till sitt kulturarv.

“Boken” är en omfattande fantasirik rekonstruktion av den störste klassiske arabiske poeten al-Mutanabbis liv och verk. Han levde på 900-talet. Hur mycket av texten som är al- Mutanabbi respektive Adonis har jag inte förstått. Men att de båda är/var stora lyriker är klart. Det finns ju strofer som lyser av egen kraft. Jag kommer att återvända till Adonis.

Tronen polerar sin spegelyta
till en avbild av himmelen,
men smyckar sitt säte
med flisor av kranier
och fläckar av blod.

* * *

Fattiga och vilsna
återvänder de för att sova
sedan fälten täckts med deras suckar.
Deras dagar är en annan hemvist för lidandet,
solnedgången en god vän
och nedstämdheten deras skugga,
ett födelsemärke på stoftets kind.

Xiaolu Guo Kortfattad kinesik-engelsk ordbok för älskande, övers. Ulla Danielsson, Alfabeta 2007 ISBN 978-91-501-0910-8

Nu.
Klockan är tolv på natten i Beijing.
Klockan är fem på eftermiddagen i London.
Men jag är inte i någon av de där tidszonerna. Jag är på ett flygplan. Sitter tjugofem kilometer ovanför jorden och försöker komma ihåg all den engelska jag lärde mig i skolan.
Jag har inte träffat dig ännu. Du är framtiden.

Zhuang Xiao Qiao reser till England för att gå språkkurs och drabbas av isolering och främlingsskap. Hon brukar presentera sig som “Z” för att hennes namn är för svårt för engelsmännen. Hon kämpar med språket. Språk, kommunikation är ett viktigt tema, kärlek ett annat. Hon möter en man. Kärleken utvecklas liksom Zhuang och hennes språk. Man borde läsa den här boken på orginalspråket engelska – den är skriven på ett förenklat immigrantspråk som blir rikare och säkrare allteftersom huvudpersonens språkkunskaper förbättras. Det har charm och ger stark närvarokänsla ungefär som en autentisk dagbok. Men jag kan tycka att det blir en smula tröttsamt ibland. Annars hade boken varit en klar fempoängare. Jag har sträckläst den. Sorgsen humor, skönhet, detaljskärpa.

Och sedan dag. Sol sänder ljus genom trädgård till vår säng. Fåglar sjunger på tak. Jag tror i detta mörka land solsken måste göra människan lyckligare och sedan ser jag dig vakna upp. Vi ser varandra naken utan avstånd. I ljus från verklighet. “God morgon” säger du. “Du är till och med vackrare än i går.” Och vi älskar igen på morgonen.

Jag skulle kunna skriva ihop en efterkonstruktion.
Något om att jag var ett mobbat barn, att jag var utfryst och att dom andra barnen var elaka mot mig eller nåt.
Men det skulle inte vara helt sant.
Jag var inte ett mobbat barn. Jag var visserligen ett sådant barn som kunde ha varit mobbat, på en annan plats, i en annan omgivning, med andra barn omkring mig och om jag haft en sämre självkänsla i grunden, men nej, jag blev inte mobbad.

Jag var delvis ett ensamt barn. Jag kände mig aldrig som en i gänget. Jag var aldrig en i gänget. Jag förstod inte de andra barnen, kände inte att jag passade in, visste inte riktigt hur jag skulle uppföra mig eller vad som förväntades av mig. Så jag gjorde fel. Ständigt fel. Sade fel saker, tog fel sorts initiativ vid alldeles fel tillfällen. Andra tyckte att jag var konstigt. Men nej – mobbad var jag inte.

Utanförskap behöver inte bero på en elak omgivning. Utanförskap kan sitta inuti en själv. Vissa – ganska många tror jag – anpassar sig. Tittar på andra och tar efter. Lyssnar på andra och tycker som dom. Och lär sig passa in. Som när kvinnor tar på sig felformade skor som är trånga och gör ont för att de är snygga och man i vissa sammanhang förväntas ha höga klackar. Det skulle jag aldrig göra. Aldrig att jag skulle plåga mig själv med elaka skor bara för att se rätt ut.
Lika lite som jag skulle omforma mig och tycka saker för att passa in i ett sammanhang.

Jag gjorde det inte när jag var barn. Det kan ju bero på någon form av oförmåga hos mig, eller också som jag själv vill tro, på en i grunden väldigt stark självkänsla. Jag kompromissar inte med mig själv för att passa in, hur gärna jag än vill det. Passa in alltså.

Så när jag var barn var jag utanför. Men inte mobbad. Stundvis var jag till och med ganska populär. Särskilt i mellanstadiet. Då ville “alla” leka med mig på rasterna för att jag hade så roliga idéer, för att jag hittade på skojiga lekar och hoppade rep med samma entusiasm som jag orerade om min tro på Gud. Jag själv förstod kanske inte att jag var en pajas, jag var bara mig själv och ibland funkade det, andra gånger inte.
Men jag stod utanför. Jag tittade in. Jag var med men sällan på samma villkor. Jag hade ingen bästis. Ibland fick jag vara reservbästis, när något bästispar hade problem så kunde jag få ta över den ena bästisen under en period.
Perioderna var mer eller mindre långa och som jag minns det var det ofta väldigt skönt när de var över, för jag var inte riktigt skapt för att höra ihop med en person och tycka lika och förväntas finnas till hands alltid och berätta spännande hemlisar.
Jag blev bjuden på kalas. Men ville inte gå. Jag tyckte det kändes jobbigt, att komma till ett kalas och inte förstå tågordningen, etiketten för ett simpelt barnkalas. Jag ringde mig sjuk och stannade hemma med mina böcker.

Jag var inte mobbad. Jag valde ensamhet. Hellre ensam själv än ensam i grupp.

Jag fick gliringar. Massor. Var det inte för att jag var kristen så var det för mina konstiga kläder, eller något annat. Men jag var inte mobbad. Jag svarade på tal. Jag stod för det jag trodde på och mina kläder, för jag gillade dom. Det kanske är en efterkonstruktion. Jag minns så väl hur nöjd jag kände mig när jag fick en Bagheeraoverall och seglarskor som alla andra hade, att jag kände mig som om jag passade in. Hur gärna jag ville vara som dom andra, men aldrig klarade av det, inte utan att göra våld på mig själv.

Vuxna säger så ofta till barn och tonåringar att “var bara dig själv” så ordnar det sig. Det gör det fan inte. De stackars barn som verkligen är sig själva hamnar ofta utanför. De som inte anpassar sig, följer mönster eller rådande normer. Har de inte stark självkänsla i grunden blir de kanske mobbade också. Utfrysta eller så.
Man måste vara väldigt stark för att klara av att vara sig själv, i en värld där så mycket handlar om tillhörighet.

Det är inte konstigt. Människan är ett flockdjur. Men år 2009 är vi väl ändå så pass upplysta och pålästa att vi ska kunna omfamna även dom som är annorlunda oss själva?

På måndag sänder P3 Brunchrapporten special. Sex timmars direktsändning om intolerans, främlingsfientlighet och mobbning, klockan 10.02-16.00.
Dom uppmanar bloggare att skriva eller filma och publicera i sin blogg, gärna under rubriken “Då var jag en av Dom andra”.
Har du någonsin känt dig utanför? Varit en av dom andra? Följ uppmaningen och blogga om det! Vi är nog alla en av dom där andra, någon gång ibland om inte alltid och i alla sammanhang.

Jag skrev för några veckor sedan en annan text på temat. Underdog. Läs gärna den också.

Läs även andra bloggares åsikter om Dom andra

Åh äntligen. Att jag inte har förstått; mitt ärkenöt! Men idag såg jag äntligen ljuset, i form av en mångsidig artikel i SvD kultur: Segregationen beror på naturen. Om det inte var så förbannat mycket gräs mellan Rinkeby och Bromsten, eller för den delen ute på Årstafältet, DÅ skulle harmonin och jämställdheten breda ut sig. Det är gräsfälten – inget annat – som håller människor åtskilda. Och tesen bevisas också av ett äkta Rinkeby-par och en Bromstensbo håller med. Eller gör de det? “Folk umgås för lite mellan gränserna” Jepp – vem håller inte med om det. Men att det är så, beror det på grönområdena??

I artikeln beskrivs grönområdena genomgående som “blåsiga, på i södra och västra ytterstaden. Och det är klart: i april tenderar det att vara blåsigt ute (“Vårvindar friska, leka och viska, lunderna kring, likt älskande par” ni vet – Nej usch sånt snusk kan vi verkligen inte ha! Bygg, för tusan bygg!!)

Men är det blåsigare där än i innerstan – säg runt fd “Skatteskrapan”? Och hur är det till exempel på Norra Järva? Hur ser integrationen ut mellan Husby och Kista? Om tesen stämmer är de burgna bostadsrätts- och villaägarna i Kista ständigt på kafferep i de 2:or i Husby där det regnar in och innomhustemperaturen inte kan hållas dräglig om vintern.

Alltihop handlar förstås om något annat: Bygg igen de grönytor som medvetet sparades när miljonprogrammet byggdes. Iden var att bygga tätt och spara mycket grönt runt. Och när man frågar de som bor i områdena är det en kvalite som många uppmärksammar och gillar. Precis som trafiksepareringen – ett annat favorithatobjekt för proffsen. Faktum är att unga miljonprogrammare som inga andra unga svenskar gillar och omhuldar grönytorna. Men varför bry sig om dem?

Nu vill proffsen och innerstadseliten vara djärva. Som vanligt på någon annans bekostnad. Att det också skulle minska trycket att bygga nya bostäder i deras egna kvarter är naturligtvis inte fel ur deras perspektiv. Kanske börjar de bli desperata, men att påstå något så larvigt som att segregationen beror på gräsmattorna där vi förortsbor så snart vårvindarna lagt sig något ska springa, fika, spela cricket, fotboll, brännboll, odla och bara vifta på tårna i gräset. Eller att otryggheten här beror på att trafiken är separerad. Det är faktiskt löjligt.

Vill man på riktigt utrota främlingsskap, otrygghet och skillnaden mellan människors livsmöjligheter. Då måste man göra mycket mer än att plocka fram grävskopor och ägna sig åt den sociala ingengörskonst samma grupper av proffstyckare i vanliga fall rynkar på näsan åt

Då måste man ta itu med klassklyftor, maktfrågor och djupt rotade orättvisor. Och då kommer eliten att få maka åt sig på betydligt fler plan än vad gäller stadsplaneringen.

Läs även andra bloggares åsikter om segregation, SvD, Rinkeby, Bromsten, Årstafältet, grönområden, grönytor, gräsmattor, bygga, otrygghet, trafikseparering, proffstyckare, social ingenjörskonst, främlingsskap, otrygghet, klassklyftor, makt, orättvisor