Von Bertram Reinecke

Als wir damit begannen, das Festival textenet.de zu organisieren, war eine der Triebkräfte auch die Neugier auf das, was in den verschiedensten literarischen Szenen gerade getrieben wird. Offenheit für viele Strömungen der Literatur war ja ein Grundanliegen des Festivals. Was lag da näher, als einen Literaturpreis auszuschreiben? Dass es nur ein kleiner im Konzert von Dutzenden verschiedenen sein konnte, war klar. Aber braucht es überhaupt einen weiteren Literaturpreis? Wir meinten: ja, wenn es ein besonderer Preis ist, wenn es ihm gelänge, an einigen Stellen besser oder zumindest anders zu sein als andere Preise. Unbefriedigend findet mancher Autor an verschiedenen Wettbewerben die Berechenbarkeit der Juryergebnisse. Es geht, so könnte man diese Kritik zusammenfassen, oft nicht darum, zu schauen, was es alles für Entwicklungen in der Literatur geben könnte, sondern im Fokus vieler steht es, einen bestimmten Inbegriff von Literatur zu würdigen. Das ist legitim und auch Preise für Haikus oder engagierte Literatur haben natürlich ihr Recht. Bei Preisen, die sich offener geben, weil sie auf solche Eingrenzungen verzichten, Bespiele tun hier nichts zur Sache, werden solche Tendenzen aber ebenfalls festgestellt und hie und da als unbefriedigend empfunden. Solchen Tendenzen wollten wir ausweichen, aber wie? Zunächst entschieden wir uns, den Wettbewerb für Hördateien auszuschreiben. Dadurch konnten Literaturen, die auf dem mündlichen Wort beruhen, besser berücksichtigt werden. Lautpoesie wirkt ja auf dem Papier oft nur wie eine Folge von wirren Buchstaben und erschließt sich erst beim Hören. Slam Poetry nutzt gern und überzeugend das Mittel der Wiederholung. Im geschriebenen Text sind solche Stellen oft blaß. Dies nur zwei Beispiele. Ein solches Auswahlverfahren hat aber auch den Vorteil, dass man es sich überlegen musste, ob man am Preis teilnimmt: Es macht Arbeit! Ewig Unentwegte, die nur auf die Entertaste drücken, um Alles mit ihren fix zusammengeklöppelten Elaboraten zu überschwemmen, blieben der Jury erspart. Auch das ist ja ein Problem: Der Flut der Einsendungen können sich Juroren oft nur erwehren, indem sie die für die weitere Diskussion nicht in Frage kommenden Beiträge schon nach kursorischer Lektüre aussortieren. Texte, die Klischees verwenden, um mit Ihnen zu spielen, fallen da schnell unbeabsichtigt unter den Tisch. Ebenso mitunter Texte, die sich klassischen Erzählstrukturen auf besonders hinterlistige Weise verweigern und so weiter. Außerdem waren Juroren gefordert, die in der Sache streitbar, dennoch konstruktiv in der Zusammenarbeit sind. Auch sollte ihre Sache eine möglichst unterschiedliche sein, ihr Herz möglichst für sehr verschiedene Arten von Literatur schlagen. Solche Juroren haben wir gefunden: ein hartnäckiger experimenteller Ironiker, ein lockerer Spassmacher, der aber mit allen Wassern gewaschen ist, wenn es gilt, einen Text packend für den Leser zu gestalten und ein tiefernster Mann, der sich an den Höhen der klassischen Literatur orientiert: unterschiedlicher kann der Zugriff auf Literatur kaum ausfallen. Die Juroren bewerteten die literarische Qualität der Beiträge, nicht ihre technische. Wer kein Tonstudio zu Hause hat, sollte nicht bestraft werden. Zu guter Letzt war ein Namenspatron gefragt, der das Anliegen des Preises verkörpern kann. Nicht ein großer Name, nicht eine Autorität, vor deren Meriten man die Arschbacken zusammenkneift, sondern ein interessanter Unbekannter, der in sich viele Strömungen seiner Zeit vereint. Michael Lindner, ein Leipziger Renesaincepoet, ist so eine Figur. Ein Schlitzohr, ein Krimineller, wie seine großen Kollegen Franz Villon und Ulrich von Hutten, aber ebenso wie diese ein hochgebildeter Mann, der mit machtvoller Stimme in die ethischen Debatten seiner Zeit eingriff. Einer, der Schwänke, ja Zoten veröffentlicht, um Geld zu machen, aber auch ein massiver Kritiker der kirchlichen Dogmatik seiner Zeit. Und stärker als andere damals spielte er auf der uns heute so modern anmutenden Klaviatur der diskursiven Identitätskonstruktion: Wer bin ich, der etwas sagt und was sage ich besser im Namen eines berühmten Kollegen oder lege es meinen Figuren in den Mund. Soweit die Vorgeschichte. Wir freuten uns über die Vielzahl der Einsendungen, die aufgrund unserer Ausschreibung eingingen. Dennoch bedeutete das auch Probleme, allein wegen der technischen Logistik. Auch die Juroren hatten in kurzer Zeit eine gehörige Portion Arbeit. (Denn die auf der Homepage anzuhörenden und zu lesenden Beiträge waren ja nicht alle, die zu bewerten waren.) Ich bin mit der letzendlichen Lösung der Dreiteilung des Hörkunstpreises zufrieden, auch wenn es so keinem Preisträger zuzumuten war, für den auf diese Weise sehr verringerten Preisanteil eigens anzureisen: Einer der Preisträger kommt aus Sarajevo. Die Sieger zeigen nun, ganz im Geiste des Preises, exemplarisch drei Utopien dessen, was Literatur sein kann. Die erste, eine gewissermaßen klassische Utopie liegt Milenko Goranovics Beitrag “Csárdás für den Alten“ zu Grunde. Literatur soll unseren Horizont erweitern, soll uns auf Ihre Weise etwas über die Welt erzählen und sollte auch unsere ungelösten ethischen Fragen in den Blick nehmen. Dazu muss Literatur glaubwürdig sein. Wir müssen ihr vertrauen können. Alles dies leistet der prämierte Text. Dies spiegelt sich, um es hier einfach und plastisch zu sagen, schon in der Kongruenz zwischen den erzählten Inhalten des Textes und der erzählenden Stimme wieder. Eine hörbar ältere erfahrene Stimme steht für eine Figur ein, die von Haltung und Erlebnishorizont ebenfalls diese Merkmale aufweist. Hinausgehoben über die durchschnittliche Lesebuchgeschichte, denn auch diese entspricht ja oft der angesprochenen Utopie von Literatur, wird der Text durch seine ökonomische Machart. In einfacher allgemein verständlicher Sprache, in nicht einmal 3 Minuten wird ein Riesenhorizont an Welt mit allen ihren Fragen eröffnet. Handelt der Text doch ebenso von der Fragilität unserer Wahrnehmung wie unserer Gesellschaften, thematisisert er doch exemplarisch, welche Möglichkeiten der Einzelne hat, innerlich unabhängig zu sein von einem sich verrohenden Gemeinwesen, aber auch, wie sehr der Mensch auf seine Natur als soziales Wesen, dass auf Mitwesen angewiesen ist, verpflichtet bleibt. Er sagt etwas über den positiven Wert von Traditionen und im selben Atemzug spricht er vom Scheitern dessen, der sich nicht verändert. Er ist nicht zuletzt in diesem Fragehorizont damit aber auch ein Text über Kunst und ihre Möglichkeiten. Und dies alles ganz organisch, aus einem Guss, ohne dass diese wenigen Minuten irgendwie überfrachtet oder heterogen wirkten. Dieter Atts “Poem to make ends meet“, seine Utopie von Literatur, will im Gegensatz dazu gar nicht homogen, nicht organisch sein. Er montiert unterschiedlichste Wirklichkeitsversatzstücke, je heterogener desto besser. Wir wissen längst, auch unsere Wirklichkeit ist fragmentiert. Aber Wirklichkeitsversatzstücke? Sind die zahlreichen Gegenstandbereiche, die diesen Text bedrängen, tatsächlich Wirklichkeiten? Nein: Natürlich sind es Ausschnitte aus Texten. Die Welt, das zeigen die Zitate in einer solchen Zusammenstellung überdeutlich, ist nie so, wie sie in Texten verhandelt wird. Wir sind keine Superhelden, wir sind keine Goetheschen Romantiker. Der fiktive Charakter jeden Erzählens wird herausgestrichen. Der Text kommentiert sich dabei selbst: So ist der Text gemacht. Auch ich bin nicht echt. Ich bin Sprache, aber ist das nicht etwas wunderbares? Aber nur Sprache? Das kann man nicht sagen: Er nähert auch ein altes Mißtrauen: Vielleicht ist nicht nur die Sprache schattenhaft, sondern auch die Welt? Haben wir denn eine Wirklichkeit, auf die wir jenseits der Zeichen verweisen können? Sind nicht Glaubwürdigkeit oder das Subjekt Funktionen des Spieles eben dieser Zeichen, dass man so, aber auch anders spielen könnte? In diesen impliziten Fragen nach den Grenzen unserer Erkenntnis scheint dann plötzlich eine Gemeinsamkeit mit dem erstgehörten Beitrag von Milenko Goranowic auf. Solche hochfliegenden epistemischen und ästhetischen Probleme sind dem Siegerbeitrag von Andre Hermann „Wenns ein Tittel ändern würde“ eher fremd, auch wenn sein Text enorme Weltkenntnis behauptet. Auch wenn in seiner Machart das Wissen des Autors um moderne Textverfahren, wie sie in esoterischen Literaturseminaren verhandelt werden, sichtbar wird. Den Ballast von Theorie jedoch wirft er von sich. Er besteht darauf, dass wir zunächst Subjekte sind, die in der Wirklichkeit handeln, die sich miteinander auseinander setzen müssen, er besteht darauf, dass Sprache vielleicht doch nicht so fragil ist, wie manche glauben mögen, weil sie ja als Werkzeug alltäglich zum Einsatz kommt. Befehlen, Danken, Bitten, aber auch Spotten und Darstellen (nicht zuletzt sich selbst darstellen), das alles kann die Sprache, dazu benutzen wir sie. Literatur ist eine Fortsetzung dieser Praxis. Sage mir, dass die Sprache nicht taugt etwas in ihr darzustellen und dann erzähle, wie Du es mir sagen willst, so möchte man es Andre Hermann in den Mund legen. Den Wirklichkeiten in seinen Texten sollen wir vertrauen, wie wir einem Mitmenschen vertrauen, aber auch manchmal nicht vertrauen.

Kraska könnte motzen...

Häuptling Dicke Lippe hat gesiegt. Das Karpfenmaul und seine Freunde grinsen den Demokraten feist & dreist ins Gesicht: „Wir scheißen auf die Verfassung! Verklagt uns doch, wenn ihr könnt!“ Nun, ich kann die Vergewaltigung des ZDF, die Schändung der Rundfunkfreiheit und die zynische Prostituierung eines Senders, der viele engagierte, demokratisch gesonnene und politisch helle Köpfe beschäftigt, zum Staatssender Adenauerscher Provenienz nur be-, nicht anklagen. Was ich sonst noch kann? Ich könnte François Villon zitieren:

„Man schlage diesem Lumpenpack das Maul / Mit einem Hammer / kurz und klein…“

Da ich mich vor lauter Kopfschütteln nur schwer artikulieren kann, verweise ich ausnahmsweise und verlinke nach linksliberal: Der Kommentar in SPIEGELonline triffts!

http://www.spiegel.de/kultur/gesellschaft/0,1518,663699,00.html

François Villon? Die Kopplung ist mir neu, aber Nerds können alles:

“Spiegel Online” – wie gerne wären die Jungs und Mädels aus Hamburg die Köpfe hinter dem anspruchsvollen Leitmedium der aktuellen Generation. Doch leider zieht einfach mal Nonsens mehr als Anspruch und der Boulevard ist halt doch wesentlich näher an uns Menschen dran als französische Lyrik des 15. Jahrhunderts!

/ schreibt irgendsoein egoBlog. Den Teufel spürt das Völkchen nie. Nicht den Teufel Havemann meine ich jetzt, sondern ihn, der ihr Urteil sprach:

Man schlage ihnen ihre Fressen
mit schweren Eisenhämmern ein.
Im übrigen will ich vergessen
und bitte Gott, mir zu verzeihn.

(K.L. Ammers Villon, von Brecht beerbt)

Und auch in Punkto Nonsens ist der französische Dichter des 15.. Jahrhunderts nicht leicht zu schlagen:

Schufft euch durch Strombart über Glentz,
Sonst menkelt gartes Lechem ihr,
Ohn’ Stefung hockt im Brix ihr hier.
Nur linkes Rusch dippt euch der Sentz,
Verkneistet, seid loo zikuß mir,
Beim Hochsentz dolft der Reppler sonst bereit.
Genf nopel Meß im Dorf, Bescheid,
Und troll dich aus der Gleicherey
Der Breger, Stromer weit und breit!
Tut einhar vor der Prinzerey!

François Villon, ins deutsche Rotwelsch übersetzt von Martin Löpelmann

Wörtlich übersetzt: Packt euch durch den Wald, über Feld / sonst eßt ihr hartes Brot / nur faules Stroh gibt euch der Herr / versteht, seid mir nicht blind / beim großen Herrn steht sonst schon der Henker / stiehl ungern Geld im Dorf, Spitzbube / und troll dich aus der Gesellschaft / der Bettler und Landstreicher weit und breit / “macht einen Floh” (= flieht) vorm Hochgericht.

Was heißt schon Nonsens? Sowas könnte der besagte Spiegel glatt für eine Reportage über Hausbesetzer in Berlin verwenden (die bekanntlich, Spiegelleser wissen mehr, Autos anzünden).

Löpelmann schreibt: “Es ist wohl hier überhaupt das einzige Mal in  der Weltliteratur der Versuch gemacht worden, eine Verbrechersprache für eine Kunstform zu verwenden.” (Villon, Dichtungen, München o.J. S. 227) Nun: Löpelmann konnte die neuere deutsche Dichtung nicht kennen. Urs Engeler hat Bücher von zwei Autoren verlegt, die dies tun: Bert Papenfuß und Ulf Stolterfoht.

Villons Originaltext:

Plantés aux hurmes voz picons
De paour des bisans si très durs
Et aussi d'estre sur les joncs
Emmahés en coffres en gros murs.
Escharicés, ne soiés point durs
Que le grand Can ne vous face essorer.
Songears ne soiés pour dorer,
Et babignés tousjours aux ys
Des sires pour les desbouser.
Eschec, eschec pour le fardis.

სიკვდილი

აკუტაგავა – “ცხოვრება იდიოტისა”, 1927

სანამ ეგეთივე ცდას ჩაატარებდე, სარეპეტიციოდ გასტროსკოპიაზე უნდა მიხვიდე. მანიპულაციის ჩატარებამდე უმკაცრესად იკრძალება ჭამა უახლოესი რვა-ათი საათის განმავლობაში.
გასტროსკოპიას ატარებენ ექიმ-ენდოსკოპისტები, რომლებმაც სპეციალიზაცია გაიარეს გასტროსკოპიაში. უსიამოვნო შეგრძენებების თავიდან ასაცილებლად პაციენტის ყელი მუშავდება ლიდოკაინით. პაციენტს სთხოვენ, კბილები მოუჭიროს პლასტმასის ალიკაპს, რომლის შიგნითაც ხვრელია დატოვილი, სადაც შეჰყავთ ენდოსკოპის მილი; მერე სთხოვენ, მოადუნოს ყელი და გააკეთოს გადაყლაპვის მოძრაობა, რომლის დროსაც ექიმს შეჰყავს გასტროსკოპი საჭმლის მომნელებელში. გამოკვლევის ჩატარების დროს ღებინების კრუნჩხვების და სხვა უსიამოვნო შეგრძნებების შესამცირებლად პაციენტს რეკომენდაციას აძლევენ მშვიდად და ღრმად ისუნთქოს. მოწყობილობას მიეწოდება ჰაერის მცირე რაოდენობა, რათა გაასწოროს კუჭ-ნაწლავის ტრაქტის ზედა ორგანოები. ექიმი ათვალიერებს მომნელებელ, კუჭის და თორმეტგოჯა ნაწლავის ზედაპირს. აუცილებლობისას, ტარდება ფოტო და ვიდეო გადაღებები და გამოსახულების ჩაწერა. ჩვენებების მიხედვით შეიძლება ჩატარდეს ბიოპსია ანდა ტრანსენდოსკოპიური pH-მეტრია. ასევე ჩვენებების მიხედვით ატარებენ ისეთ სამკურნალო მანიპულაციებს, როგორიცაა სისხლდენის შეჩერება, პოლიპების მოშორება, წამლის შეყვანა. მერე გასტროსკოპი ამოაქვთ საყლაპავი მილიდან.
ეს ჭირთათმენა სამი-ოთხი წუთი გრძელდება და რამდენჯერმე გეგონება, რომ უკვე დაიხრჩე.
მე თავის ჩამოხრჩობაზე არც მიფიქრია, ისე მომიწია ამ მანიპულაციის გაკეთება და რამდენჯერმე მეგონა, რომ უკვე დავიხრჩე, რადგან მესმოდა ჩემივე ხროტინი, ასევე რამდენჯერმე წამომაზიდა… და ამ ჭირთათმენის ბოლოს სულ ჭირის ოფლში ვცურავდი…
მოკლედ, ძალიან მაგარი რამეა ეს გასტროსკოპია – ისეთ ექსტრიმში ხარ, რომ შენი ცხოვრების გამოდარდებასაც ვერ ასწრებ და რაც მთავარია, ნელ-ნელა და მომაბეზრებლად, ცრემლიანი მოგონებებით არა კვდები…
მერე ექიმმა მითხრა, 1,0×1,2 სმ. ზომის წყლული გაქვსო, გამომიწერა ექვსი წამალი, რასაკვირველია, ულსეპანის თამადობით და ერთი თვით, და კიდევ დიეტა დამინიშნა, სადაც ყველაფერი უგემურია და რაც გემრიელია, არაფრის ჭამა არ შეიძლება.
დავიწყე ამეების სმა და დიეტობაც, მეტი რა გზაა – გრძელ შარში ხარო, ექიმმა შემაშინა, ვარიკოზული ვენის ამოჭრაზე არც იფიქრო, სანამ ეს წყლული არ შეხორცდება – სისხლდენა დაიწყება და ვეღარ გავაჩერებთო; ხომ არ გინდა, ნახევარი კუჭი ამოგაჭრათ და დაინვალიდდეო… ერთ თვეში მოხვალ და ამ ზონდს კიდევ ერთხელ გადაყლაპავო…

ანდრომ მითხრა, მოსკოვში ინდური წამალი იყიდება, სახელად “პილობაქტი”, თოთხმეტი აბი ორასი დოლარი ღირს, მაგრამ იმას რომ დალევ ერთ კვირაში, ხუთი წლით თავისუფალი ხარ წყლულისგანო…

ПИЛОБАКТ (PYLOBACT)

CLARITHROMYCIN, OMEPRAZOLE, TINIDAZOLE
Производитель: RANBAXY LABORATORIES Ltd
Представительство: РАНБАКСИ ЛАБОРАТОРИЗ Лтд
Код АТХ: A02BD

Форма выпуска, состав и упаковка

Комбинированный набор (суточная доза)
Блистер содержит:
капсулы (2 шт. в уп.) 1 капс.
омепразол 20 мг
таблетки, покрытые оболочкой (2 шт. в уп.) 1 таб.
кларитромицин 250 мг
таблетки, покрытые оболочкой (2 шт. в уп.) 1 таб.
тинидазол 500 мг
6 шт. (в комплекте – таблетки двух видов и капсулы) – блистеры (7) – пачки картонные.

Регистрационный №:
комбинированный набор (суточная доза): блистер.; капс. 20 мг: 2 шт; таб., покр. оболочкой, 250 мг: 2 шт.; таб., покр. оболочкой, 500 мг: 2 шт.; в упаковке 7 блистеров – П №012233/01-2000 13.09.00

Фирма-производитель — RANBAXY LABORATORIES Ltd

129223 Москва, Мира пр-т, ВВЦ
Деловой центр ТЕХНОПАРК
стр. 537/4, оф. 45, 47, 48
Тел.: (095) 234-56-11; Факс: (095) 234-56-19

Ranbaxy Laboratories Ltd
10th floor, Devika Tower, 6
Nehru Place, New Delhi – 110019

Ranbaxy Ireland Ltd
Spafield Cork Road
Cashel, CO, Tipperary, Ireland

Ohm Laboratories Inc.
(Ranbaxy Group Company)
1385 Livingston Ave, PO Box 7397
North Brunswick, NJ 08902, USA

და ეს ყველაფერი დავამთავროთ მხიარული, ჩიტირეკია და თან დარდიანი გენიოსის ერთი მაგარი ნათქვამით:

***
ფრანსუა ვარ, ესეც ისე,
მაწევს, როგორც განაჩენი.
ეუწყება მალე კისერს,
რას იწონის გავა ჩემი.

ფრანსუა ვიიონი

Ich bin so wild nach deinem Erdbeermund,
ich schrie mir schon die Lungen wund
nach deinem weißen Leib, du Weib.
Im Klee, da hat der Mai ein Bett gemacht,
da blüht ein schöner Zeitvertreib
mit deinem Leib die lange Nacht.
Das will ich sein im tiefen Tal
dein Nachtgebet und auch dein Sterngemahl.

Im tiefen Erdbeertal, im schwarzen Haar,
da schlief ich manches Sommerjahr
bei dir und schlief doch nie zuviel.
Ich habe jetzt ein rotes Tier im Blut,
das macht mir wieder frohen Mut.
Komm her, ich weiß ein schönes Spiel
im dunklen Tal, im Muschelgrund…
Ich bin so wild nach deinem Erdbeermund!

Die graue Welt macht keine Freude mehr,
ich gab den schönsten Sommer her,
und dir hats auch kein Glück gebracht;
hast nur den roten Mund noch aufgespart,
für mich so tief im Haar verwahrt…
Ich such ihn schon die lange Nacht
Im Wintertal, im Aschengrund…
Ich bin so wild nach deinem Erdbeermund.

Im Wintertal, im schwarzen Beerenkraut,
da hat der Schnee sein Nest gebaut
und fragt nicht, wo die Liebe sei,
Und habe doch das rote Tier so tief
erfahren, als ich bei dir schlief.
Wär nur der Winter erst vorbei
und wieder grün der Wiesengrund!
…ich bin so wild nach deinem Erdbeermund!

François Villon

.

Ausdrucksvolle Modernität des Saitenspiels

Walter Eigenmann

.

Weder beherrschte Genfs berühmtester Pfarrerssohn und der Schweiz wohl meistaufgeführter Komponist selber akzeptabel die Gitarre, noch komponierte der Schöpfer von Oratorien wie «In terra pax», Opern wie «Der Sturm» oder div. bedeutender Solo-Orchesterkonzerte dezidiert solitisch für dieses Instrument. Mit einer Ausnahme: Im Jahre 1933 schrieb Frank Martin (1890-1974) seine «Quatre pièce brèves» für Gitarre solo.
Der viersätzige, suitenartige Zyklus entstand wohl auf Anregung des spanischen Gitarrenvirtuosen Andrés Segovia, der um 1930 herum in Martins Heimatstadt weilte, der aber dann die Zusendung der Partitur nicht beantwortete und das Werk auch nie öffentlich spielte. Man kann spekulieren, ob Martins intime, auch herbe, fast spröde, mitnichten aggressiv atonale, aber zumal im Vergleich mit Segovias üblichem «folkloristischem» Repertoire durchaus sehr avanciert anmutende Tonsprache den weltberühmten Musiker abschreckten, oder ob Segovia einfach den spieltechnisch nicht unerheblichen Aufwand für dieses zehnminütige Werk scheute.
Der musikgeschichtlichen Reputation der Martinschen «Vier kurzen Stücke» tat’s indes keinen Abbruch: Inzwischen wurde ihre Spielbarkeit längst mit Aufnahmen so namhafter Künstler wie Jürgen Rost, Julian Bream, Jose Escobar oder Raphaella Smits dokumentiert, und sie zählen zu den unverzichtbaren Standard-Werken des klassischen Gitarren-Oeuvres wie des Gitarren-Studiums. Schon als personalstilistisch wichtige Station nach Martins intensiver Auseinandersetzung mit Schönbergs Zwölftontechnik, mithin als kompositorisches Experiment, das einen quasi neoklassizistischen Rahmen mit emanzipiertem Material füllt und dabei alle Klangsinnlichkeit behält, weist sich dies Opus auch im Gesamtwerk Martins als bedeutsame Wende seiner Entwicklung aus. Mit diesen «Pièce brèves» hat sich der Komponist bezeichnenderweise länger befasst; er bearbeitete sie sowohl für Klavier als auch später für Orchester.

Frank Martin (Genf 1928)

Die «Quatre pièce brèves» fungieren denn auch als sowohl zeitlicher wie stilistischer Ausgangspunkt einer Disk, welche unlängst der deutsche Gitarrist Harald Stampa gemeinsam mit Benjamin Scheck (Gitarre) und Richard Pechota (E-Bassgitarre) sowie den Musikern Tino Brütsch (Tenor), Samuel Zünd (Bariton), René Koch (Bass), Barbara Vigfusson (Sopran), Miriam Terragni (Querflöte), Antje-Maria Traub und Gregor Loepfe (Klavier) einspielte. «Frank Martin – Werke mit Gitarre» heißt die unterm bekannten Schweizer Label «Musiques Suisses» aufgenommene und im Rahmen des sog. «Migros-Kulturprozentes» realisierte CD, und sie präsentiert praktisch vollständig, was zu der Verbindung Martin&Gitarre zu sagen bzw. zu spielen ist. Da wären (neben den erwähnten «Pièces») als CD-Auftakt (aber zugleich Martins Spätwerk zuzurechnen) die drei «Poèmes de la mort» (für 3 Männerstimmen, 2 E-Gitarren und Bassgitarre), entstanden in den Jahren 1969-71, in der Zeit seines «Maria «Triptychons» und des Zweiten Klavierkonzertes. Ihre literarische Grundlage beziehen die drei «Todes-Gedichte» von Francois Villon, dem abenteuerlich-vagabundierenden, genialen Balladen- und Bänkel-Sänger des französischen Spätmittelalters, während sie musikalisch sogar taktweise Anleihen bei der (lyrischen) Popmusik – am hörfälligsten in der «Ballade» – machen. Dass der 80-jährige Martin hier nicht nur bezüglich Besetzung (mit der Verwendung von Elektro-Gitarren), sondern auch idiomatisch die damals aufkommenden populären jugendlichen Pop-Mainstreams aufgriff, spricht verblüffend für Martins Experimentierlust, seine lebenslang beibehaltene Auseinandersetzung mit neuen musikalischen Strömungen und für seine Kraft der Assimilation. Die vorliegende Einspielung legt Wert auf größte klangliche Verschmelzung und Dichte: Ungetrübter Hörgenuss bei diesem quasi mittelalterlichen Trio-Gesang in Kombination mit moderner Saiten-Elektronik. Dem warmen, tragenden Schmelz und dem nicht gar zu expressiven Intonieren der beiden hohen Männerstimmen kommt – gegenüber z.B. einer Bühnenaufführung – die Aufnahme in der Waldshuter Kirche «Waldkirch» sehr entgegen.

Martins «Prélude»-Autograph

Ein gewisses mittelalterlich-archaisierendes Idiom – Martin hatte eine erklärte, zumal literarische Affinität zu dieser Epoche – schlägt immer wieder auch in den «Drey Minneliedern» durch, welche Martin 1960 als RIAS-Auftragskomposition (für Sopran&Klavier) schrieb und später für die hier verwendete Fassung mit Flöte&Gitarre anstelle des Pianoparts bearbeitete: Einerseits schlichtes, pastorales Dialogisieren im «Ach herzeliep…» und im ersten Teil des «Ez stuont ein frouwe alleine…» mit einer streckenweise fast impressionistisch behandelten Flöte, wobei sich das Saiteninstrument mit der Basslinie auf rhythmisch markierende Stützung zurückzieht, und andererseits beschwingt-verspielte, teils tänzerische Ausgelassenheit im «Unter der linden…». Drei reizvoll intime, sehr inspirierte Textvertonungen, deren Ausdruckskraft durch eine in Volumen und Dynamik eher zurückhaltende, die große Phrase betonende Sopranistin sehr einfühlsam unterstrichen wird.

Technische Souveränität in Verbindung mit deklamatorischer Gestaltungskraft und feinem Klangsinn: Konzertgitarrist Harald Stampa (*1963)

Geschickt schob man auf der Platte nach diesen drei Liebesgesängen und der abschließenden, hübschen Kinder-Petitesse «Quant n’ont assez fait dodo» (für Tenor, Gitarre und Klavier 4-händig) wieder ein rein instrumentales Ludium dazwischen mit zwei der «Etudes» für Streichorchester (1955/56) in der Bearbeitung für 2 Gitarren von Harald Stampa. Hierzu der Arrangeur selber im (überhaupt sehr instruktiven, meistenteils von Thomas Seedorf verfassten) CD-Booklet: «Die Paul Sacher gewidmeten Etüden für Streichorchester hat Frank Martin selbst 1957 für zwei Klaviere eingerichtet. Für mich boten sich besonders die Etüde Nr. 2, original ausschließlich pizzicato von den Streichern gespielt und damit sehr gitarrenähnlich klingend, sowie die Etüde Nr. 3, die an einigen Stellen an den 2. Satz der Quatre pièces brèves erinnert, für eine Transkription auf zwei Gitarren an.» Auch hier wird mit der Gitarre wieder ein ganz eigener Frank Martin kammermusiziert, den Durchhörbarkeit, ja Schlichtheit des Satzes, originäres Melos, und «schöne Noblesse» des ganzen musikalischen Habitus’ auszeichnen.
In anderem Zusammenhang, nämlich über sein In-Terra-Pax-Oratorium schrieb Frank Martin einmal: «Ohne eine einzige Anforderung des Musikers in mir zu opfern, habe ich versucht [...] eine Musik zu schreiben, die das Ohr jedes Hörers erreicht: durch eine so natürliche Melodik und eine so direkte wie expressive Harmonik, als es mir nur möglich war.»

Frank Martin: «...Musik zu schreiben, die das Ohr jedes Hörers erreicht: durch eine so natürliche Melodik und eine so direkte wie expressive Harmonik, als es mir nur möglich war.» (© Copyright 1959 by Universal Edition A.G., Zürich/UE 12711)

Gerade diese kompositorische Intention ist auch omnipräsent in dieser Auswahl-CD für Gitarre: Eine feine, intime, bis ins letzte Arpeggio dem Instrument abgelauschte, wenngleich weniger dessen spieltechnisches Potential denn seine Klangwelt, sein «Fluidum» auslotende und bei aller harmonischen Fortschrittlichkeit immer spontan «nachvollziehbare» Musik. Herausragend bei der Realisierung dieses kompositorischen Willens dabei der  Hauptsolist der CD, der Waldshuter Konzertgitarrist Harald Stampa, dessen nicht nur technisch immer souveränes, sondern auch klangsinnliches, teils fast romantisch empfindsames, teils packend-herbes Spiel vor allem in den «Quatre pièces» eine intensive Beschäftigung mit der Martinschen Tonsprache vermuten lassen. Denn im Gegensatz zu manchen seiner Berufskollegen scheut er die starke agogische und dynamische Deklamation gerade im Zusammenhang mit Martins bewusst angestrebter satztechnischer «Durchhörbarkeit» nicht, womit er ausdrucksvoll und spannend der oft gelesenen (eigentlich nachgeplapperten) Einschätzung entgegentritt, Martins Melos sei «brav-ausgewogen», «typisch schweizerisch» halt…
Uneingeschränkt also präsentiert «Musiques Suisses» mit dieser niveauvollen Martin-Einspielung eine in dieser originellen Werkauswahl bisher nicht angetroffene, sehr begrüßenswerte CD-Produktion zum aktuell 25. Todesjahr eines der bedeutendsten helvetischen Komponisten.

Frank Martin, Werke mit Gitarre, Musiques Suisses (Migros-Kulturprozent), Audio-CD – 44 Minuten

Hörbeispiele

Hörvergleich: Frank Martin auf YouTube
a) Quatre pièce brèves

.

Inhalt

1. Poemes de la mort / Tenor, Bariton, Bass, 2 E-Gitarren und E-Bassgitarre (1969-71)
I. Mort saisit sans exception
II. Mort, j’appelle de ta rigueur
III. Ballade des Pendus

2. Quatre pieces breves / Gitarre solo (1933)
I. Prelude
II. Air
III. Plainte
IV. Comme une Gigue

3. Drey Minnelieder / Sopran, Flöte und Gitarre (1960)
I. Ach herzeliep…
II. Ez stuont eir frouwe alleine…
III. Unter der linden…

4. Etudes für Streichorchester (1955-56) / 2 Gitarren (H. Stampa)
Nr 2 pour le rythme
Nr 3 pour l’expression

5. Quant n’ont assez fait dodo / Tenor, Gitarre und Klavier 4-händig (1947)

.

.

.

.

.

Themenverwandte Links

Kismara Pessati – AllmusicImport – Chor-Biennale Aachen – Der Westen – Classical WETA – Classact – Ensemble Sobalt - Musiktheater Lübeck – Rolf De Marchi – Der Westen / Rheinberg-Konzert

Foto: Alice Drogoreanu

XVI. Tatonări

- Eu vă mai aduc un cocteil, domnu’ Vania, da’ aţi zis că azi vă apucaţi să-i scrieţi fetei ăleia din Austria…

Adina are acest dar, de a spune cele mai nepotrivite lucruri în cele mai inoportune momente.

- Şi ce-are una cu cealaltă? – ripostai. Îi scriu mai târziu…

- Dacă mai nimeriţi tastatura… – insinuă Adina nu se ştie exact ce.

- Nu sunt beat! – protestai, deşi-mi dădeam seama până şi eu că, dacă am utilizat coşul de gunoi în locul pisoarului, într-o mare măsură exageram cu această afirmaţie. La urma urmei, să-i ia dracu de bani! – o întorsei.

- Ei, ziceţi acum aşa, că v-a dat Irina, dar, mâine-poimâine, iarăşi vă sinucideţi în mod iremediabil… O să ajungeţi la Ştirile de la ora cinci!

- Să ajung! – mă încăpăţânai. Sunt beat de ură! – găsii un citat adecvat din Emil Cioran.

- Sunteţi beat pur şi simplu! – conchise ospătara, dar îmi aduse cocteilul cerut.

Curând, începui să lăcrimez, sufletu-mi posomorându-se de mila lui Jehan Cotard:

- Era din tagma voastră; la beţie

bea vin şi scump şi foarte aromat.

Nu-i trebuiau parale ca să fie

din toţi beţivii cel mai înzestrat…[1].

Apoi, mă simţii răvăşit de spaime puerile:

- Când doamna mea în faţă îmi apare,

Mă tem că-i sunt izvor de plictiseală

Şi mă cuprinde-o spaimă, o sfială

Şi-n inimă o crudă tremurare…[2].

„Ei, o rezolv eu cumva şi pe asta!” – îmi făcui curaj, dar simţii imediat nevoia să primesc o confirmare de undeva:

- Adina, tu ce spui? Dacă m-aş pune pe tine cu artileria grea, ai fi capabilă să-mi rezişti?…

Deşi tânăra-mi răspunse relativ prompt, aşteptai răspunsul nefiresc de tensionat.

- Parcă dumneavoastră vă poate rezista cineva!…

„Aşa o fi, dac-o spune până şi Adina, fiinţa cea mai insensibilă din întreg universul deservirii publice! Dar, o fi sinceră, sau uzează doar de-un truc ieftin, acela de-a cânta întotdeauna în strună clienţilor?…”.

- Pe bune? – cerui o garanţie suplimentară.

- Pe bune! – răspunse, fără a părea s-o bufnească râsul.

Astfel întărit, pornii spre casă. Ploaia de toamnă mă pătrunse pe dată, astfel încât eram aproape conştient de jilavul rece din văzduhul aromit:

- şi aerul mult şi abundent în jurul

meu atât de mic în moarte,

străzile una după alta treze

în Milano în tot acel vânt[3].

Computerul porni lent, dar, odată izbutite toate conexiunile, avui surpriza să mă fi aflat căutat între timp:

elise&cypris: Salut! Eşti acolo?

„I-a dat Irina ID-ul meu. De ce-o fi băgat-o şi pe Cypris? Mă socoteşte vreun Adonis?” – îmi veniră câteva întrebări.

- Jeliţi pe Adonis, strig eu: pierit-a frumosul Adonis!

Pierit-a frumosul Adonis, se vaită jalnic Eroţii.

Velinţa de purpur arunc-o, pe care dormit-ai, o, Cypris!

Somnul alungă-l, ia straie de jale, pieptul izbeşte-ţi,

Sărmano, plângând, şi vesteşte: Pierit-a frumosul Adonis![4]

„Hai, să-i răspund ceva mişto!” – îmi zisei, şi mă apucai de tastat:

Vania: Dacă mâine îţi sosesc nişte flori

greşeşti dacă te vei gândi la mine (eu greşesc dacă

cred că gândul tău spre mine s-ar putea

îndrepta, precum chipul tău zăvorât

cu mâini prea docile s-apuce

când de pe buzele tale mi se dădeau

sărutări din oraş) nu ştiu ce flori

or fi astea: ţi le-a trimis din iubire

pentru iubire unul întâlnit în cârciumă

unde cuvintele mele deseori se izbesc

de lumea ce-mi stă-n faţă[5].

Apăs pe Enter, desfac o bere şi rememorez că, după cum spunea Irina, tipa nu e la curent cu poezia italiană, aşa că ar putea să mă creadă pe mine autorul versurilor. „Să-i fi trimis ceva cu rimă? Văd eu… Bag şi din alea, mai încolo”. Răspunsul veni rapid:

elise&cypris: (emoticon cu figurină zâmbind larg) Nu-mi amintesc să ne fi sărutat deja…

Hait! Mi-a scăpat nuanţa…

Vania: Poemul se doreşte profetic…

elise&cypris: Te întâlneşti cu mulţi la cârciumă?

„Futu-i!” – îmi reproşai, căutând pe dată să mă corijez:

Vania: Aia e chiar ficţiune, doar pentru a introduce o tuşă de dramatism. Detest cârciumile!

elise&cypris: Mă bucur, deoarece eu am oroare de beţivani!

Vania: Şi eu! Sunt atât de groteşti, vânturând doar platitudini, izvorâte din inima lor năclăită şi sufletul pestilenţial…

„Am cam exagerat! Mai bine, schimb vorba şi mă dau sensibil…”.

Vania: Nu ai ceva muzică clasică? Mi-aş pune ceva frumos…

Elise, după ce va fi scotocit prin propriile-i foldere, mi-a trimis câteva mp3-uri cu Wagner.

Vania: Aurul Rinului… Minunat!

- tastai eu, în vreme ce dădeam delete tuturor fişierelor, ca să nu-mi aglomerez în mod inutil hard disk-ul.

elise&cypris: Pălăria ta se ridică încet, salută, pluteşte în vânt,

Capul tău descoperit s-a îmbrăcat în nori,

Inima ta are treabă aiurea,

Gura ta cunoaşte limbi noi[6]…

Vania: Ingeborg?

elise&cypris: Îhî! Îţi place?

Vania: E printre preferatele mele!

elise&cypris: Merg până la Crescentia… Te sărut! Şi să nu mai bei!

Vania: Dar, ţi-am zis că nu beau!

elise&cypris: Mi-ai zis, dar a sunat fals…

„Băga-mi-aş!” – răbufnii. Blocându-mă mintal, am ales o soluţie de tip panaceu, trimiţând un emoticon cu sărutări, dar Elise se dădu offline.

- Cel puţin, bine că le am şi cu Poezia! – îmi căutai o consolare.

…

Socotesc inutil să mai precizez că CIA interceptă această convorbire. Însă, de data aceasta, n-a mai fost o scăpare de-a mea, Igor de la FSB asigurându-mă că-i tot aia dacă folosesc vechiul nick.

[1] Fragment din Baladă şi oraţie – zisă a lui Jehan Cotard de Francois Villon.

[2] Începutul sonetului Când doamna mea în faţă îmi apare… de Cecco Angioleri (1250 – 1312).

[3] Finalul poemului Şase dimineaţa de Vittorio Sereni (1913 – 1983).

[4] Începutul poemului Prohodul lui Adonis de Bion (sec. III î. Hr.).

[5] Începutul poemului Dacă mâine îţi sosesc nişte flori de Elio Pagliarani (n. 1927).

[6] Începutul poemului Explică-mi, dragoste de Ingeborg Bachmann (1927 – 1973).

Dia 08 (sexta-feira, 29/05/09)

Certamente, Rubens é um artista/intelectual muito diferente tanto dos artistas como dos intelectuais.

Em Pindorama, tanto uns como outros parecem viver numa era muito mais parecida com a Idade Média do que com o momento pós-tudo em que vivemos. Não passaram por Andreas Vesalius ainda.

Em 1543, Andreas Vesalius publicou De Humani Corporis Fabrica, livro que revolucionou o estudo da anatomia.

A comparação entre o frontispício de uma obra medieval (Fasciculus Medicinae, por Jean de Ketham) e o do livro de Vesalius ilustra bem o espírito do antigo e o espírito do novo.

No livro de Ketham, datado de fins do século XV, o médico anatomista posta-se numa cátedra, acima de todos os demais.

Ele não toca no cadáver: seus auxiliares o fazem.

Ele não observa: ele apenas vê o que Galeno descreveu séculos antes, a partir de corpos de macacos, cães e porcos.

Vê de longe, não se suja, posta-se acima dos demais: é o intelectual típico das academias brasileiras, arcaico e arrogante.

Vesalius está junto dos alunos, no mesmo plano. Ele próprio demonstra o que observou concretamente. Dispensa os manuais e o conhecimento vicário. Não é o intelectual típico brasileiro, arcaico e arrogante.

A construção avança muito. Junia, Rubens e Rodrigo tocam a coisa rapidamente. O corredor está completo, já coberto pelo teto inclusive.

Muito se falou, com propriedade, sobre o fato de que a cabana parece um corredor iniciático. Que assim seja, e que ao final todos ganhemos um nome secreto, devidamente considerado e consagrado aos astros.

Como Vesalius, Rubens fica no nosso plano. Mas, como coloquei num texto anterior, demarca o espaço e provoca. É um hooligan que ensina.

Fico espantado com sua concentração. Apesar das brincadeiras, não há perda de foco.

E o caminho é sempre o mais curto, o mais direto.

Como em Pound falando sobre François Villon:

O mais difícil, o mais autêntico, o mais absoluto poeta da França. O pobre diabo, o realista, que era também um letrado. Mas que viu o sonho medieval ser-lhe arrancado à força.

(…) Escrevi meio de afogadilho este parágrafo. Usei o sonho medieval para não escrever um volume de 900 páginas.

Um espanto: duas palavras no lugar de novecentas páginas. Amo Pound por isso.

Da mesma forma segue a construção da cabana: o caminho curto no lugar do devaneio errático.

Que combina bem com a história do discípulo que saiu para comprar açúcar a pedido do mestre, que Rubens narrou ao final da reunião.

Rubens é uma aberração no contexto da arte brasileira. Ele pertence à era pós-vesaliana, diferente de seus pares, normalmente mais preocupados em comentar o que já foi comentado, em observar o que já foi observado e em fazer o que já foi feito.

CLVII

No es éste un juego de poca monta,
En él se arriesga el cuerpo, y acaso el alma,
Al que pierde de nada le vale arrepentirse
Para morir en la vergüenza y el oprobio;
Y el que gana no alcanza por mujer
A Dido, la reina de Cartago.
Bien loco y vil es el hombre
Que por tan poco se expone a tanto.

Al dorso de la carta

Andad, letras, dad un salto;
Aunque no tengáis ni pies ni lengua,
Demostrad en vuestro discurso
Cuánto me apremia la falta de dinero.

(F. Villon. Poesía completa. Trad. Gonzalo Suárez Gómez. Madrid: Visor, 1979)

Morality seems to be one word that is misunderstood as Truth. We explore the validity of truth like in a game, in the game of Life. We are blindfolded by our humanness and we feel the shape from our senses, what is an absolute value. Morality however holds different emphases. Truth we bear in our soul as though some gleam caught in our Self. With which we may embroider Selfishness in so many ways. A man like Gordon of Khartoum would invite death though his nemesis offers him a way out. He is not so much as troubled by his inconsistencies or dirty heel but to prove something to the world. Man who plays the part of Messiah unfortunately has to struggle with his inner demons or messiah complex in some cases.

Morality is not such selfishness that only clouds ‘the ray pure serene ‘ Truth.

What is it then? Morality is binding man’s essence or Soul to the wagon of Truth. As such his humanness may drag him through the streets and yet when he speaks it makes other take note of the Highest. He may be a thief and yet like Francois Villon gives man an insight into Truth. He is not pretending to be a moral reformer but merely following a bend of his mind. Take Percy Bysshe Shelley for example. His search for Truth got him kicked out of university since atheism was frowned upon as evil. All his life he followed his inclinations perfecting his craft and his Republican ideals like a moth trying to snuff out the false light of mercantile class of England. In the process he ruined the lives of a few women because he practiced free love!   Can we connect morality with such a man?

2.

Morality is what gives even a fallen leaf its poignancy. ‘I fall upon the thorns of life; I bleed!’ so lamented Poet Shelley. His moral sense was of the highest order despite his controversial life style. I cite his example specially to show morality is not to be confused with living true to the position the organized religion might hold. Position of any organization changes with times. Truth does not. This itself ought to  warn people not to sell their true selves like Esau did. (note: the story of Jacob and Esau is alluded here. Patriarch Jacob  had great many faults for which the world has often faulted his children ever since. A Jew in the former times signaled to the ‘gentiles’  certain characteristics which we see in the Patriarch who for all his unpleasant traits valued the worth of being first born correctly.) If we compromised our essence what else is there for us to cherish?

Alas my essence must burn with gem-like hardness drawing on the oxygen of the world. Moral sense gives the flame its shape, drawing others to bask in its warmth.

Let me define Moral Sense: It is your correct understanding of your self in context of something else. A moral Being has his sense to bring his world into a sharper focus by actions worth of his being and as in the case of Shelley through his poetry.
3.
Even mundane events in our world about us draw us to learn a moral lesson. Moral in the sense it gives us fresh insight to our life among myriad life forms. Thus a rose fades; or a flower in its bloom has fallen by the wayside. It doesn’t fade off uncared for. It lives still in our mind.
Morality is the celebration of humanness in the web of life. With such understanding we maintain correct sensitivity to appreciate the role of every life form. In what myriad ways we are served by it and in what ways we acknowledge our debt or repay it ought to keep our life significant. Such a moral sense is positive in nature.
Moral sense does not make a fuss about meat eating or sticking to a diet of herbs and greens. We need not forget: plants are also life forms. A glutton would say:‘making a fine salad is to celebrate the life of plants.’ A dyspeptic man might argue and he would say,” Eating sparingly is to celebrate life.’ Moral sense is much more than superficial observance of rituals and diet. It is your very life with which you negotiate with other lives. Our lives are on the line so to speak.
Tailpiece:  Moral sense is not counted in dollars and cents. If we do not get our way in a deal we do not have to hire a lawyer who (may) find a loophole in the law to make the other party pay. Do we have to have our pound of flesh every time we have walked an extra mile?

benny

Med vintern som mysig bakgrund har tvätthögen växt i korgen, och högarna av papper, böcker och skivor växt på skrivbordet, medan jag försjunkit i läsningen av medeltida, och därmed kristet färgad, litteratur. Här presenteras nu godbitarna:

Augustinus, Bekännelser

“För vem berättar jag detta? Icke för dig, min Gud. Men inför dig berättar jag det för människorna, mitt släkte, för den lilla del därav, som kan komma att läsa min bok. Och varför? För att vi, jag och läsaren, må betänka den avgrund, ur vilken vi böra ropa till dig.”

Med kyrkofadern Augustinus kan medeltiden sägas avlösa antiken. I sin bok Bekännelser talar Augustinus till gud, och tar sig själv som exempel. Boken är berättelsen om hans väg till omvändelse och om hans kristna tro. Augustinus far var hedning och hans mor, Monika, var kristen och spelar en stor roll i boken hon också. Augustinus sägs ibland ha skrivit den första självutlämnande bekännelseromanen. Men hans syfte var inte exhibitionistiskt, utan teologiskt. Genom att bekänna sina synder, och särskilt uppehålla sig vid beteenden i barndomen och ungdomen som han finner syndiga, vill han bevisa en tes för oss läsare. Den om arvssynden. Människornas ondska går i arv allt sedan syndafallet, och vi föds med en rutten vilja. Han tar ett exempel med en päronstöld han begår i sällskap med ett gäng andra ungar. En ringa kriminalitet kan tyckas, men just det är poängen. Det är i det lilla, i vardagen, vi vill det onda. För det är egentligen inte de ganska skraltiga päronen som lockar, det är förbrytelsen som sådan. Just det att päronen är förbjudna får oss att vilja snatta dem. Efter detta mönster fortsätter Augustinus att gå till rätta med sig själv och därmed med mänskligheten. Varför vill vi till exempel läsa litteratur, fast den inte innehåller någon “sanning” -när bara gud är i sanning åtråvärd, allt annat är distraktioner? Varför tycker vi om att känna medlidande med uppdiktade teaterkaraktärer, varför dras vi till uppdiktat lidande fast vi skyr lidandet för egen del? Den västerländska litteraturfientligheten börjar med Augustinus. Han är också mannen bakom predestinationsläran. Varför räddas vissa människor från den hemska materiella världen, trots att vi alla är förtappade syndare? Enbart av guds nåd är Augustinus svar. Och de som räddas är utvalda av gud att räddas, vi andra kan inget göra, guds nåd är selektiv. Härvid hänvisar Augustinus till Uppenbarelseboken, som ju säger att de som ska komma till paradiset är få och uppskrivna i livets bok från tidernas begynnelse. Varför läsa en taliban som Augustinus? Det tycker jag finns alla skäl i världen till! För att förstå den kristna ideologi som behärskat västerlandet i 2000 år, och därmed så många konstigheter i vår psykologi och våra värderingar än idag, är Augustinus en viktig nyckel.

Rolandssången

“Vad gagn dock? Om Marsil än flykten tar,
är dock hans farbroder, kalifen kvar.
Alferne, Karthago, Garmilie han har,
samt Etiopien, ett land förbannat.
Hans länder av den svarta ras bebos
med stora öron och med väldig nos;
väl femtontusen kvar kring honom stannat.
Med skri de rusa fram i väldigt lopp:
då säger Roland: `Slut är nu allt hopp:
vi skola slukas upp av denna tropp;
dock skam får den som hör med striden opp
förrn deras myckenhet oss övermannat.
En strid så länge livet återstår
med blanka svärd, den plikten är nu vår,
på det att Frankrikes beröm består:
det minnes väl, och tänk ej på annat.
När kejsarn till vår valplats hinner ner
och för envar av våra fallna fallna ser
väl femton saracener och än mer,
skall han välsigna platsen där vi stannat.´”

Rolandssången, Frankrikes nationalepos, är byggt på gamla folksånger om riddar Roland, som hamnade i bakhåll under sin krigstjänst för Karl den store. I det faktiska krig historien åberopar bistod Karl den store det då muslimska Spanien och bakhållet utfördes av kristna, en grupp basker. Men den folkliga bearbetningen gjorde istället muslimerna till Karl den stores fiender och lade dem i bakhåll för Roland. Eposet sattes ihop i politiskt syfte, för att man rustade till krig mot islam. Detta var inte långt innan korstågen sattes i verket. Rolandssången är en svartvit och actionspäckad skildring av de vita kristnas rättvisa strid mot de svarta muslimerna. Det är också en historia om internt svek och om högmod. Präster och biskopar är krigiska hjältar som slaktar urskiljningslöst och rättvist i guds namn. Språket är starkt religiöst. Att alla muslimer, och ibland till och med deras hästar, klyvs itu med svärd på grafiskt blodigt vis är ingen slump. Två är djävulens tal, och straffet för “hedningar” är klyvning. De kristna dödas däremot genom att genomborras av spjut, så som Jesus genomborrades av spikar på korset. För den som gillar ultravåld på vers, och står ut med grov rasism som bas för texten, kan jag rekommendera Rolandssången. Själv har jag svårt att gilla våldsskildringar där det inte finns personer som går att identifiera sig med, gäspade lika mycket som i ungdomen när jag uthärdade fredag den 13e filmerna, för att man “skulle” det. Nu hoppar någon fram igen och sätter en yxa i huvudet på någon, suck….

Tristan och Isolde

“Så vart det väl förklarat
0ch allom uppenbarat,
att vår rättvise Herre Krist
är som en vindflöjel till sist;
eller som en handske på en hand.
Var bön hör han, som han bör och kan.
Han fogligt svänger och följer smidigt
som handen rörts eller vinden vridit.
Han står varje hjärta bi
i trohet som bedrägeri.
Det må vara allvar eller lek,
han följer vår önskan, om än ett svek.
Det var väl uppenbart för den som såg den sluga drottningen:
hon hjälptes av att hon orden vred,
i sin bedrägliga falska ed,
där hon lät Herren ansvaret bära,
så att hon räddade sin ära”

Tristan och Isolde handlar om drottning Isolde som gifts bort med kung Marke. Men Isolde, som kommer från Irland, förs till Cornwall och det väntande bröllopet av Tristan. Denne och Isolde dricker på vägen ovetande en kärleksdryck, och därmed är triangeldramat igång. Tristan och Isolde är en riddarroman av klassiskt snitt, präglad av de speciella kärleksideal som rådde bland riddare och överklasskvinnor vid denna tid. Kvinnan idealiserades och sattes på piedestal, i en tid när kvinnan ofta föraktades och sågs som i lag med djävulen, får nog denna idealisering sägas vara andra sidan av samma sak. Antingen satan eller halvgud. Dessa höga kvinnor höll sig med älskare, en underförstått accepterad praktik. Tristan och Isolde smyger med sin kärlek och kung Marke gör flera fruktlösa försök att uppdaga det som alla egentligen vet. Han får till och med Isolde att lova att genomgå järnbördsprovet. Det gör hon och svär en halvfalsk ed, bara kung Marke och en tiggare (den förklädde Tristan) som hjälpt henne fram över den smutsiga marken har rört hennes kropp. Gud ger henne rätt, och hon bränner sig inte på det glödande järnet. Därav det underbart hädiska citatet ovan. Mitt under medeltiden kunde Jesus i en riddarroman liknas vid en vindflöjel, ett simpelt redskap för människornas individuella behov! Isolde och Tristan landsförvisas också ett tag och tar skydd i en kärleksgrotta, där de lever paradisiskt omgivna av natur. Kung Marke finner dem i grottan, som det antyds efter att de haft sex, men nu skenheligt dygdigt med ett svärd emellan sig. Marke fylls av en blandning av kärlek, misstänksamhet och upphetsning. Men Isolde och Tristans förhållande överlever fram tills det tragiska och romantiska slutet. Det är svårt att inte gilla denna amoraliska lilla historia som pläderar för att kärlek är rätt i sig. En kraft som är stark nog att få en vasall som Tristan att svika sin feodalherre (kungen), paret att strunta i förtal, och Isolde att svära falskt inför självaste gud. Och de får komma undan med detta.

Dante Alighieri, Den Gudomliga Komedin

“Men jag stod kvar för att betrakta andra
och såg då något som jag skulle frukta
berätta utan vittnen;  men min vetskap
om att jag talar sanning gör mig orädd;
den är det goda sällskap som ger djärvhet
och mod inunder skuldlöshetens harnesk.
Tro mig, jag såg, och ser den än framför mig,
en kropp förutan huvud gå därnere
precis som andra i den hemska skaran;
och huvudet som han höll fast i håret
hängde från ena handen likt en lykta,
och detta såg på oss och sade: “Ve mig!”
Utav sig själv hade han gjort en lampa
och de var två i en, och en i tvenne;
hur det kan ske vet Han som så har ordnat.”

Dante tar sina läsare med på en resa ner i helvetet, via skärselden upp till himmelriket och slutligen gud själv. En fascinerande resa också för oss nutidsmänniskor. Ännu häftigare måste den ha varit för medeltidsmänniskorna, som bokstavligen trodde på dessa världar. Tänk att få en guidning i helvetiska och himelska kretsar som man aldrig själv har möjlighet att uppleva alla. Dessutom har Dante, vars huvudperson också heter Dante, uppseendeväckande nog även placerat in samtida fiender och vänner i historien. Detta bidrog naturligtvis till sensationen för Komedin, som omedelbart blev en bestseller. Dante ledsagas genom helvetet av diktkonsten personifierad, idolen Vergilius (författaren till Eneiden som jag skrev om i förra utflykten). Men sitt geni till trots är Vergilius dock hedning och under skärselds och himelsutflykten kan han inte medfölja. Istället möter författren Dantes ungdomskärlek Beatrice upp. Förutom Dantes samtida möter läsaren i de olika kretsarna både historiska personer, äldre tiders författare och kända litterära figurer. Komedin är grafiskt berättad, så att man ser tydliga bilder framför sig, inte minst av de dömda och deras förvridna, plågade eller monstruösa kroppar. De fiffigt uttänkta plågorna följer principen punishment fits the crime. Själva kompotitionen är extremt välgenomtänkt. Efter ett öppningskapitel, där Dante övertalas att göra sin nedstigning, är boken uppdelad i tre lika stora avdelningar, 33 kapitel var, precis som den heliga treenigheten. Även rimmen är sammanknutna tre och tre.

Spelet om Envar

“Jag ber eder alla låna ert öra
att detta stycke med respekt åhöra.
En moralitet det är
och kallas Spelet om Envar,
samt visar hur snabbt vårt jordeliv förgår,
och hur döden allt förtär.
Det skänker en kostlig själsspis,
den som det anammar han blir vis,
och lugn i sin själ han bär.
Så lära vi: o människa, väl begrunda
medan du är ung de tider som stunda,
och håll aldrig vällusten för kär.
I förstone tycks dig synden så ljuv,
men den fyller själen med tårar till slut,
när kroppen förvissnad är.
Hur både Vänskap och Glädje svika
samt Styrka, Nöje och Skönhet tillika,
det skola vi visa här.
Nu kallar vår Himmelske Konung Envar
till räkenskap över allt han har:
åhörare, hör och lär!”

Spelet om Envar är en så kallad moralitet, en sorts kristen litterär rättsprocess där var och en uppmanas att pröva sitt livsinnehåll mot bakgrund av döden. Och på medeltiden innebar döden först och främst guds dom, eviga straff hotade. I denna pjäs vill man därför lära människorna att huka under gud. I allegorisk form träder vänskap, frändskap, skönhet, kunskap, rikedom, styrka, stolthet och kroppsliga sinnen in på scenen och prövas, och alla visar de sig svika och lämna Envar inför döden. Det visar sig att det ena vi har användning för efter döden är våra goda gärningar. Med hjälp av kunskap, vilket här betyder tron på gud och kunskap om hur han vill bli tillfredsställd, kan dessa goda gärningar växa till i styrka och kraft. Envar ordineras av visa ödmjukhet och förkrosselse inför gud. Kroppen ses som negativ och jordisk, att späka kroppen är gudi behagligt. Spelet om Envar är inte särskilt rolig eller spännande läsning, men kan vara intressant för den som intresserar sig för medeltidens världsbild.

Francois Villon, Det stora testamentet

“I realgar och utströdd arsenik
i osläckt kalk och spyor och saltpeter
i sjudhet bly och spad från gamla lik
i skit och piss och andra läckerheter
i talg och beck med flera rariteter
i flytningar från de spetälskas sår
i smuts från gamla tofflor och från tår
till huggormsblod skall inte heller nekas
i varg och grävlings galla
från och svår
skall alla avundsjuka tungor stekas.”

Francois Villons  värld är en urban och världslig stad, där vi befriande fritt från pekpinnar får möta diverse vanliga innevånare. Rumlare, horor, torskar, kriminella, dödsdömda. Villon målar upp mycket mänskliga bilder av deras liv. Ibland skrattretande, ofta vulgärt, och samtidigt rörande. Francois själv sägs ha varit en urspårad student, som kom att hänga med kriminella, och till och med en gång dömdes till döden genom hängning för ett våldsbrott, en hängning som dock inte blev av. Kanske är det dessa erfarenheter som gör att Villons figurer känns så trovärdiga. Villon är värd att läsa, och känns ofta väldigt modern.

Gisle Surssons saga

“Nu går någon tyst in strax före gryningen och ditåt, där Vestein ligger. Han hade då vaknat. Han märker ingenting förrän han får ett spjut i bröstet, så att det står rakt igenom honom. Och när Vestein fick stöten, då sa han detta: `Där tog det.´”

Gísla saga är historien om Gisle Sursson som dras in i en släktfejd som till slut leder till att han förklaras fredlös, med ett grandiost slut där han möter sitt obevekliga öde men också tar med många fiender i döden. Lojalitet, svek, hämnd och inte minst ödet är temat i denna intensiva historia. Vi kan inte undvika vårt öde, men vi väljer hur vi handlar när vi möter det. Det är två välbärgade och inflytelserika släkter och deras inbördes affärer som berättas. Den isländska sagan är alltid skriven i en skenbart objektiv stil, som registrerar karaktärernas handlingar och ord, men lämnar dem okommenterade. Den ende i sagan vars tankar och känslor vi i viss mån får del av är huvudpersonen Gisle. Och då är det genom de små diktstrofer han diktar i laddade lägen, och varseldrömmar han får under sagans gång. Gisles hjälteposition markeras genom hans fysiska styrka: han är överlägsen i lekar, och i slutscenen står han och slår ner en stor mängd fiender fast tarmarna redan börjat välla ut ur magen som i värsta hong kong-rullen. Berättarperspektivet växlar obesvärat mellan nutid och dåtid. Oftast genom att ny mening börjar med “nu sade” eller “nu gjorde”.  Bakgrunden till sagan är rättsläget på det vikingatida Island. Där fanns lag, men ingen makt som kunde genomdriva den. Därför utvecklades blodshämnden, fränder och familjemedlemmar förväntades visa lojalitet genom att döda någon ur den mördade anförvantens släkt. Detta blev till slut en sådan blodig våldsspiral att islänningarna tvingades ge upp sin självständighet till den norske kungen, mot löfte att han gick in och redde upp konflikterna och skipade rätt. Sagan börjar därför med en komplicerad uppräkning av släktskapsrelationer, för att läsaren ska veta hur lojaliteterna kan förväntas vara. Släkten lämnar Norge och kommer till det nyligen begyggda Island, där de bygger upp stor rikedom och därmed makt. De två släkterna gifter in sig i varandra. På tinget visar de sin makt genom arrogans. De bryr sig inte om att delta i tingsförhandlingarna.  Men högmod går före fall. Folk pratar bakom ryggen på dem och spår att de kommer att splittras. Då visar de sig vid förhandlingarna för att stoppa de onda tungorna, och söker sedan ingå ett fostbrödralag. Men alla vill inte svära sin lojalitet, med alla de risker det för med sig, och därmed är splittringen ett faktum. Nu börjar den nedåtgående spiralen. Stilen i Gísla saga är mycket återhållen, på ett effektfullt sätt. Ordkarg och exakt. Scenerna får utrymme efter vilken betydelse de har för handlingen. Replikskiftena i sagan är bygger ofta på understatements.Precis som andra isländska sagor är Gísla saga en ren njutning att läsa från början till slut. De är diktade som kung fu, perfekt och ekonomiskt. Det är den mest njutbara litteratur jag vet.

Medeltidsballader

“Emellan Berg och Lehna,
där såsom strider stodh,
en häst som kåster 12oo mark
han flyter i manna blodh

Emellan Berg och Halla
der gieller både örn och rambn,
där gråta så månge enckier
sine fattige faderlöse barn.

Frwerne stå i höga lofft,
dhe wänta sine herrer hemkomnma.
Hästarna komma blodige hem,
ooch sadlarne äre tomme.
-Dhe swenske dhe bryta den
Dhalbergs skylden,
dy gråte månge.”

Ballader, sjungna och dansade i festligt lag, är det västnordiska svaret på den samtida östnordiska sagoproduktionen. Ett ganska torftigt svar kan jag tycka. Jag är betydligt mer förtjust i skillingtryck. Men det kan ju också bero på att vi har melodierna till skillingtrycken. Om man hörde balladerna framföras i sitt sammanhang skulle man förmodligen kapitulera. Balladerna innehåller väldigt typiserade karaktärer. Det är den fagre ungersven, riddaren, jungfrun skär, ibland mytologiska företeelser som älvor och liknande. Balladerna är korta sagoliknande historier som nästan alltid har ett tragiskt slut. Ofta handlar det om kärlek och svek.

Birgitta, Uppenbarelser

“Jungfrun tog skorna av sina fötter, tog av sig den vita mantel hon bar och drog slöjan av huvudet samt lade plaggen bredvid sig. Så hade hon blott klänningen på sig, och hennes underbara, guldglänsande hår var utbrett över skuldrorna. Hon tog fram två små linne- och två små ylleplagg, mycket rena och fina, som hon hade fört med sig för att linda det väntade barnet i, och dessutom två andra små linnekläden, avsedda för barnets huvud, och hon lade dessa barnplagg bredvid sig för att kunna nyttja dem, när hon behövde. Då allt var i ordning, föll jungfrun vördnadsfullt på knä för att bedja, varvid hon vände ryggen mot vaggan men lyfte huvudet mot himmelen, i östlig riktning. Med upplyfta händer och blicken fästad på himmelen stod hon liksom i betraktelse och hänryckning, berusad av gudomlig ljuvlighet. Medan hon var försjunken i bön på detta sätt, såg jag barnet röra sig i hennes kved, och i samma stund, ja på ett ögonblick, födde hon sin Son, från vilken en så outsäglig strålglans utgick, att solen icke kunde jämföras med den. Det vaxljus, som den gamle mannen satt dit, spred icke något sken, ty den gudomliga strålglansen dränkte helt vaxljusets lekamliga sken. Och så hastig och ögonblicklig var denna födsel, att jag ej kunde iakttaga eller urskilja, hur och med vilken kroppsdel jungfrun födde. Jag såg emellertid genast det ärorika barnet ligga naket och klart skinande på marken. Dess kött var alldeles rent och fritt från all orenhet. Jag såg även efterbörden ligga insvept och mycket vacker bredvid barnet. Och jag hörde ljuvligt klingande änglasång av underbar skönhet. Jungfruns kved, som före förlossningen varit mycket uppsväld, drog nu ihop sig, och hennes kropp syntes vara spenslig och av sällsam fägring. När hon kände, att hon hade fött, tillbad hon gossen mycket höviskt och vördnadsfullt med böjt huvud och sammanlagda händer, och hon sa till honom: `Var välkommen, min Gud, min Herre, min Son!´Då började gossen gråta och liksom skälva för köldens och det hårda golvets skull, där han låg, vände sig sakta, sträckte ut lemmarna och sökte sin moders vård, och modern tog honom i sina händer, tryckte honom mot sitt bröst och värmde honom vid kinden och bröstet med stor glädje och öm moderlig medlidsamhet.”

Den heliga Birgittas uppenbarelser kretsade i mycket kring Maria, jungfrumodern, hennes son och Birgitta själv. Brigitta var del av en trend där Maria upphöjdes som gudsmodern, och därmed en sorts klassisk modersgudinnekult, med kärleken mellan moder och son i centrum, återuppväcktes. På Birgittas tid florerade mycket folklig kritik mot prästerskap och annat kyrkofolk. Inte minst var många kvinnor kritiska, och såg kvinnovärlden helt ställd utanför religionen. Trenden var att många unga kvinnor gick i kloster heller än att välja det världsliga livet med tidig sexualdebut i äktenskap där barnafödandet började i tidiga tonår, och många barnsängar riskerade kvinnornas hälsa och i många fall också liv. Den heliga Birgittas pläderingar för moderskapet kunde här ses som ett propagandistiskt alternativ, som kunde tala till kvinnorna genom den direkta erfarenhet Birgitta lägger i dagen. Hon hade själv gifts bort tidigt, fast hon hellre ville gå i kloster, men funnit sig i ödet som husfru och fått många barn. I hennes uppenbarelser manades också påvarna att lämna Frankrike och återföra påveämbetet till Rom. När påven inte brydde sig om herrens varningar genom Birgitta, om ofärd ifall han inte lydde och flyttade till baka till Rom, och han faktiskt kort därefter avled, blev Birgitta tagen på ett helt annat allvar. Uppenbarelserna handlar om politiska spörsmål, de Birgitta såg som syndare hotas med mycket grafiska och sadistiska straff. Förutom det handlar de ofta om moderskapet, och Birgitta utvecklar i uppenbarelserna en allt tätare relation med jungfru Maria själv. Hon är med när den heliga moderna lider vid sonens grafiskt skildrade korsfästelse, hon bevittnar sonens födelse. Men Maria är också vid Birgittas sida när sonen Karl dör, och benådar honom synder för Birgittas böners skull. I uppenbarelserna är kroppen med på ett naturligt sätt, vilket den inte är hos manliga kristna skribenter. I kristen litteratur från denna tid är kroppen något ont och lågt som ska späkas, utsättas för fasta och äntligen besegras i dödsögonblicket. Men hos Birgitta är den ofta vardaglig. Saker som efterbörd, blodiga menstruationstyg, navelsträngar och moderns kved nämns som självklara delar av livet. När det gäller sexualiteten anas däremot en dubbelhet hos Birgitta. Den är närvarande men problematisk. Att läsa den heliga Birgitta är ganska märkligt för en modern kvinna, som lever ett helt annat liv än Birgitta. Hennes brist på prydhet kring det kroppsliga är befriande, men den starkt religiösa föreställningsvärld hon lever i känns mycket avlägsen och nästan exotisk. Och hennes frustrerade sexualitet och fixering vid moderskärleken… Ja, jag vet inte. Jag har ju själv inte fött barn. Och därför kanske jag missar mycket som är relevant. Men nog känns det ganska sorgligt med den tillvaro de medeltida kvinnorna hade, där moderskapet gav dem deras enda värde. Och ännu sorgligare när moderna kvinnor söker sitt individuella värde på samma medeltida platser. Det är som när folk svamlar om hur bra det var för de vikingatida kvinnorna som minsann hade “hand om nyckeln till gården”. Jo, brukar jag svara, men själv har jag -utan att behöva vara överklass- 15 nycklar på min knippa. Modersgudinnan med sin gosseälskare i all ära. Släpp blicken från sonen, barnen, och kontrollen över det lilla -gård och hushåll. Det finns en värld därute för vuxna kvinnor, och i den finns fullvuxna män och fullvuxna kvinnor att samregera med erotiskt och politiskt.

Dites-moi où, n’en quel pays,
Est Flora la belle Romaine,
Archipiades, ni Thaïs,
Qui fut sa cousine germaine,
Écho parlant quand bruit on mène
Dessus rivière ou sur étang,
Qui beauté eut trop plus qu’humaine
Mais où sont les neiges d’antan?

Où est la très sage Héloïs,
Pour qui fut châtré et puis moine
Pierre Abelard à Saint-Denis?
Pour son amour eut cette essoine.
Semblablement, où est la reine
Qui commanda que Buridan
Fut jeté en un sac en Seine?
Mais où sont les neiges d’antan?

La reine Blanche comme lis
Qui chantait à voix de sirène,
Berthe au grand pied, Bietris, Alis,
Haremburgis qui tint le Maine,
Et Jeanne la bonne Lorraine
Qu’Anglais brûlèrent à Rouen;
Où sont-ils, où, Vierge souvraine?
Mais où sont les neiges d’antan?

Prince, n’enquerez de semaine
Où elles sont, ne de cest an,
Qu’à ce refrain ne vous remaine:
Mais où sont les neiges d’antan?

De naam NUt is een samentrekking van de beginletter(s) van de steden waar de oprichters op dat moment (en nu overigens ook) woonden. Word je gek van NUt, of heb je zin in wat nootjes, trek dan de woonplaats van de beschermheer erbij (nu het nog kan), hetgeen leidt tot NUtS. Er zijn ook andere verbanden te trekken tussen Nijmegen en Utrecht, en dan doel ik niet alleen op de spoorlijn.

Onlangs kwam ik er achter dat er achter de Dom een bronzen beeld staat van de Franse schrijver/ dichter Francois Villon (1431-ca 1463). Dat deed weer fijne herinneringen oproepen aan de lessen Franse literatuur op de middelbare school, een van de weinige waar ik in die periode intrinsiek voor gemotiveerd was. Overigens ben ik nu op zoek naar een goed boek met een overzicht van de Franse literatuur, liefst met boekfragmenten, dus ik houd me aanbevolen voor elke tip in deze.

Villon was niet alleen een schrijver, maar een echte boef. Hij zorgde voor de nodige opwinding. Na een snelle studiecarriere (kunst en letteren) schopt hij het tot notaris. In 1455 ging het mis. In een amoureuze tweestrijd slaat hij een concurrent dood, nota bene een priester. Later pleegt hij nog enkele diefstallen, maar telkens wordt hem gratie verleend. Villon is vooral bekend van zijn Ballade des pendus (Ballade van de gehangenen) dat hij schrijft als hij -eindelijk zou je haast zeggen- in de gevangenis zit.

Beeld Francois Villon in Utrecht door Marius van Beek. Bron: www.mariusvanbeek.nl

Het beeld van Villon in Utrecht is gemaakt door de beeldhouwer Marius van Beek, geboren te Utrecht in 1921. In de Tweede Wereldoorlog zat hij in het verzet. Het Polizei Standesgericht veroordeelde hem bij verstek, maar hij wist uit handen van de bezetter te blijven en zat enige tijd ondergedoken bij de beeldhouwer Pieter d’Hont te Utrecht, tevens zijn leermeester. Het verzet is een terugkerend thema in zijn werk. Na de oorlog werd Van Beek gevraagd een monument te maken voor de Nijmeegse student Jan van Hoof. Deze was tijdens de oorlog lid van de Geheime Dienst Nederland en verzamelde informatie over explosieven bij de twee Waalbruggen. Van Hoof stierf bij een mishandeling op de hoek van de Lange Hezelstraat en de Nieuwe Markt.

Uiteindelijk resulteerde dat in het monument ‘De Vaandeldrager’ dat bij het Keizer Traianusplein staat. Van Beek stierf in 2003 in Nijmegen.

Beeld Jan van Hoof, 'De Vaandeldrager' door Marius van Beek in Nijmegen. Bron: www.mariusvanbeek.nl