USA:s utrikesminister Hillary Clinton har besökt ett möte med arabiska utrikesministrar i Marocko, för att enligt vad som rapporteras “dämpa vreden” bland arabstaterna. Vreden gäller de israeliska “bosättningarna” på Västbanken.

Det är inte så lätt att begripa sig på den amerikanske presidentens politik visavi Israel och “Palestina”, sett i perspektiv av tidigare utveckling. Bloggen Fred i Mellanöstern gör i alla fall ett gott försök att reda ut begreppen.

Som FiM framställer saken, har följande hänt:
1. Arabsidan framställer ett anspråk – inga nya bosättningar får byggas.
2. Israel går med på det anspråket. USA också.
3. President Obama ställer sedan ytterligare krav på Israel utöver det arabiska anspråk som Israel redan gått med på. Kravet är att “naturlig tillväxt” inuti redan existerade bosättningar inte får ske.
4. Arabsidan är givetvis inte sena att hänga på.
5. Israel protesterar.
6. Araberna blir förbannade och vägrar förhandla.
7. Utrikesminister Clinton rycker ut och säger att Israel vill visa återhållsamhet.
8. Araberna fortsätter att vara förbannade eftersom detta ses som en eftergift åt Israel. USA har ju tidigare krävt totalt byggstopp, såväl av nya som inuti gamla bosättningar.

Obama tycks alltså ha givit arabsidan ett ytterligare argument, en ytterligare förevändning för dem att inte förhandla med Israel. I ett läge när de flesta palestinska politiska rörelser inte accepterar Israels existens överhuvud taget, var detta ett ganska oklokt drag. Araberna behöver inte få fler argument mot Israel. De är mycket duktiga på att uppfinna sådana själva, utan hjälp av USA:s president. Vad de behöver är att gång efter annan få höra att många av deras huvudargument är ohållbara. Till exempel kravet att upphöra med att bygga bostäder för judar i Judéen och Samarien (Västbanken).

För varför skulle inte judar få bo och bygga i Judéen och Samarien? Araberna får ju bo och bygga i Israel. Som FiM framhåller kommer i ett fredsavtal sannolikt de existerande judiska “bosättningarna” på Västbanken att utskiftas mot arabiska “bosättningar” i nuvarande Israel – där ingen f. ö. krävt stopp för “naturlig tillväxt”. Gränserna förändras men folken får bo kvar, och tillväxa naturligt, i fred, frihet och demokrati.

Detta vore något för president Obama att tipsa arabsidan om. Fast det skulle ju innebära att Israel fortsatte att existera. Och Israels blotta existens är i realiteten troligen i de flesta fall den egentliga bakomliggande orsaken till arabsidans “vrede”. En del vågar säga det rakt ut, som Hamas, och griper till vapen. Alltför många andra tiger men samtycker – och försöker att i det längsta med andra medel än vapenmakt förhindra ett avgörande som innebär fred med Israel. Ett sätt är att ställa ovillkorliga villkor för förhandling, såsom det villkor som Obama hjälpte dem med. Hittills har de alltså med god hjälp utifrån tyvärr lyckats rätt väl. Fred har, ännu efter mer än 60 år, inte uppnåtts.

För en mottagare av Nobels fredspris, som president Obama, är det dock inte särskilt hedrade att spela med i det spelet.

Länkar: SvD, DN.

***

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Judar, Palestina, Barack Obama, USA, Fred i Mellanöstern, Hillary Clinton, araber, antisionism, bosättningar, Judéen, Samarien, Västbanken

Nittonåriga Safia Benouda, dotter till ordföranden i Sveriges Muslimska Råd Helena Benouda, är den
“svenska kvinna” som gripits tillsammans med Mehdi Ghezali i Pakistan. “Barnet” torde vara hennes ettårige pojke.

Safia blev känd som den gravida tonåring som reste på semester till Somalia när inbördeskriget rasade
som värst 2007….

Tillsammans med sin libanesiske make (?) Munir Awad och den amerikanske jihadisten Daniel Maldonados hustru Tamekia Cunningham (som dog av malaria i Kenya) greps hon på väg till Kenya och fick sitta några månader i lokalt fängelse.

Helena Benouda startade en internationell snyftkampanj med temat Stackars gravid oskyldig flicka fängslad i Afrika…..

Det lyckades givetvis.

Nu får vi se om det är lika lätt att komma från Pakistan.
***

Safias reskamrater i Somalia
Uppenbarligen har hon valt sina reskamrater med samma omsorg denna gången…..
***
Gudmundson
Fred i Mellanöstern
Fria Nyheter

Thoralf Alfsson
(Med bildbevis !)

Läs mer på eminenta Jihad i Malmö!
****
S, G, A, Smp, H, SvD, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, DN, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, Gp, 2, 3, Ab, 2,
Vg, 2, 3, 4, Vl, Vk, Syd, 2, 3, 4, S, 2, Dag, 2, 3, 4, Tv2, 2,
D, 3, Bl, 2, R24, 2, 3, Smp, 2, Hd, 2, 3, Kt, B, 2, 3, N, T, N, FiM, 2, 3, 4.
svd, svd, svd, svd , vk, gp, pol, sds, nd, 24, dag, dag, svd, svd,

VG ,
Pakistan anholder terrormistænkt svensker
Eksperter: Al-Qaeda er i krise
Tv2.no
Pol1, Pol2

/Fröken Sverige

PRESSETIK: Uttrycket “nyttig idiot” antyder att den som sprider lögner gör detta omedvetet. När det gäller Aftonbladet och Donald Boströms antisemitiska artikel på kultursidan är det uppenbart att det inte handlar om okunnighet. 

Tre faktorer sammanfaller som förklarar varför Aftonbladet har accepterat publiceringen av en sådan artikel på sin kultursida. Det handlar om politisk övertygelse, kampanjjournalistik och en önskan om att se bevis där det inte existerar några bevis.

Jerusalem Post publicerade igår uppgifter som visar att den palestinska familj som spelar huvudrollen i tidningens historia om att israeliska armén skulle vara involverade i organstöld inte har några bevis för att så har skett. Familjens moder förnekade dessutom att hon ens skulle ha sagt till någon utländsk journalist att dådet hade utförts.   

Så vad är det som har hänt på Aftonbladet? Varför har Donald Boströms påstående om att israelisk militär dödat unga palestinier och skurit ut deras organ publicerats i Aftonbladet? Förklaringen är ganska enkel om än otrevlig.

1. Medvetet politiska vinklar: Aftonbladet är inte direkt känd för att driva en neutral nyhetsrapportering från Mellanöstern. Både ledarsidan och kultursidan – men även ordinära nyhetsartiklar – har länge haft en politisk vinkling som har varit utpräglat antiisraelisk. 

Är man per definition både antiisraelisk och propalestinsk är det inte konstigt om Boströms artikel inte ansågs behöva granskas innan publicering.

Varför kontrolla källor när man vet att man har politiskt rätt? Och även om källorna skulle vara “lite vinklade” så gagnar det trots allt den “goda saken”. Israel blir misskrediterat internationellt och dess fiender framstår som good guys oavsett hur många dödsbombningar man har på sitt rymliga samvete.

(Är det verkligen någon som tror att ett omvänt påstående - d.v.s. att palestinier stjäl organ från döda israeliska soldater - skulle ha fått publiceras i Aftonbladet utan bevis?)

2. Kampanjjournalistik: Att tidningar ägnar sig åt kampanjjournalistik är knappast någon hemlighet. Kampanjjournalistik argumenterar alltid för det som anses som ädelt och för det till synes självklara.

Avsikten är att läsarna utifrån denna nyhetsförmedling ska kunna dra sina egna slutsatser. Men om redaktionen från början har bestämt sig för vad som är rätt och fel, bra och dåligt, svart och vitt så är förstås risken uppenbar att rapporteringen om sakfrågan blir snedvriden. Journalistiken underordnas i praktiken målsättningen eftersom det knappast är troligt eller rimligt att redaktionen efterforskar och publicerar tunga argument och hårda fakta som talar mot den linje man själv går i spetsen för och uppmanar läsarna att ansluta sig till.

I frågor där en tidning är politiskt motiverad kan det naturligtvis vara intressant att ägna sig åt just kampanjjournalistik för att på så sätt också gagna det slutgiltiga politiska målet. 

3. Palestinsk propagandakrigsföring: I ett tidigare inlägg på denna blogg beskrivs den omfattande propagandakrigsföring som västerländska medier medvetet spelar med i.

Fabricering av pro-palestinska nyheter har tagit sådana proportioner att det har fått ett eget namn – Pallywood – ett palestinskt Hollywood där lögner paketeras som sanningar för att sedan kablas ut över världen via västerländska media organisationer.

Och varför vill västerländska medier spela med i detta spel? Objektivitet är ju annars det som all nyhetsmedia brukar förespråka. Melanie Phillips, författare och krönikör på Daily Mail, förklarar fenomenet;

The answer lies in a combination of their dislike of Israel, professional self-preservation, and the fact that they depend upon local stringers who are virtually all partisans of the Arab and Islamist cause.

Nu är Donald Boström inte en “local stringer” utan en svensk journalist, fotograf och författare som helt uppenbart har velat spela med i att sprida de palestinska propagandalögnerna.

Och Boström har nu också backat från sina själsäkra omdömen i sin artikel i Aftonbladet. På bloggen Fred i Mellanöstern kan man inte bara läsa om hans krumbukter i efterhand utan också hur svenska Utrikesdepartementet, kyrkor och fackföreningsrörelsen har bidragit till att göra det möjligt för Boström att sprida sina lögner.

4. Antisemitism som är förklädd till ”Israelkritik”: Det finns tre sätt att avslöja när ”Israelkritik” snarare är antisemitism.  

1. När statens Israel existens ifrågasätts

2. När Israel tillskrivs egenskaper och handlingar av “monstruös” art.

3. När det finns oproportionerligt negativt fokus på Israel jämfört med andra konflikter (eller andra folk som befinner sig i konflikt).

Här har Aftonbladet lyckats med konststycket att uppfylla två av tre kriterier för antisemitism.

STRATEGI: Lars Ohly har varit den stora vinnaren när Mona Sahlin var tvungen att retirera och ta med Vänsterpartiet i den rödgröna alliansen.

Nu rapporterar Dagens Media att Vänsterpartiet kommer att vässa sin informationsavdelning. Till skillnad från allianspartierna kommer Vänsterpartiet inte att hyra in några reklambyråer framöver utan istället bygga upp den interna kompetensen vad gäller politisk kommunikation.

En utökad informationsavdelning skall nu klara av att hantera exempelvis både nya medier och egen målgruppsanalys. Inhyrda konsulter skall dock fortfarande användas när så behövs, enligt Jenny Lindahl Persson som är informationschef.

Lindahl Persson citeras av Dagens Media;

Vi har identifierat en rad områden som vi behöver bli bättre på bland annat sociala medier och pr för att kunna genomföra kommunikation som inte bygger på att man sitter och skickar pressmeddelanden.

Nu är det ju inte så att Vänsterpartiet är det parti som har det svårast att nå ut. Eller för den delen har svårast att slippa negativ rapportering. Ibland har man en mirakulös förmåga att inte få negativa händelser rapporterade.

Tur eller skicklighet? Eller helt enkelt bara välplacerade allierade i media?

Bloggen Fred i Mellanöstern har bland annat rapporterat att TT – Tidningarnas Telegrambyrå – har undvikit att rapportera om att partiledare Lars Ohly med glädje läser en antisemitisk och judehatande blogg.

Inte alla partier skulle lyckas med det så lätt. Men nu är ju också TT känt för sin vridna och anti-israeliska nyhetsrapportering.

Undrar hur TT skulle ha reagerat om det hade varit exempelvis Maud Olofsson eller Jan Björklund som hade haft en sådan favoritläsning.

Kollage: Bertil Adania

Obs. Låt bilden cirkulera http://fredimellanostern.files.wordpress.com/2008/02/med-vilken-ratt.jpg /Red.

VASALOPPET är Årets händelse i Mora. Under den veckan också Biskopsmöte i Mora med temat Fred i Mellanöstern och världen. Bland deltagarna bl.a. Munib Younan, palestinsk biskop. Författaren och bibelläraren SVEN REICHMANN skriver om Munib Younan.

MUNIB YOUNAN

När Västerås stift och Mora församling skall överlägga om konflikten i Mellanöstern har de bjudit in den lutherske biskopen i Jerusalem, Munib Younan. Vem är han och hur ser hans syn på konflikten ut?

Younan studerade teologi i Finland och talar flytande finska. Under den s k al-Aqsa-intifadan (som började år 2000 efter sammanbrottet i Camp David) skrev han en bok vars amerikanska titel är Witnessing for Peace. In Jerusalem and the World (utgiven år 2003). Följande omdöme bygger i huvudsak på innehållet i denna bok men också på citat från hans olika senare tal som går att läsa på Internet.

Förståelse

Younan predikar försoning. Detta är alltid lätt att predika för andra men Younan vill poängtera att han gör det utifrån sin egen smärta. Han lider med araberna som är hans naturliga anförvanter och vilkas kultur han vuxit upp med. Men han lider också med israelerna. Hans egen kusin dödades i en israelisk buss som sprängdes av en självmordsbombare (1996) under den högsäsong som sådana sprängningar hade efter mordet på Rabin. Han beskriver hur reportrar mitt i denna sorg försökte provocera honom till att tala illa om muslimer eller islam men han vägrade. Han vill inte anklaga människor utan det är det politiska läget som bär ansvaret, menar han.

En viktig dimension i Younans sökande efter fred är hans uppfattning att Allah skulle vara samme Gud som judar och kristna tillber. Därför är det naturligt för honom att ledare för dessa tre religioner kommer samman och stiftar fred. Ett skräckscenario skulle vara att det blir två stater som styrs av judiska resp. islamiska extremister så att det inte skulle finnas någon plats för kristna i området.

Det politiska läge som enligt Younan bär skulden kan ju inte ha kommit som en meteor från himlen utan måste vara frukten av mänskliga beslut. Vems beslut är det då som ligger bakom? Att den andra intifadan planlades och startades av Arafat nämns inte med ett ljud. Inte heller får man veta att en stor del av palestiniernas lidanden på olika sätt beror på deras egna ledare, inte minst just på Arafat. Abba Ebans yttrande att palestinierna aldrig missat ett tillfälle att missa ett tillfälle kunde ha nämnts på något sätt men förbigås med kompakt tystnad. När man läser Younans yttranden som avgivits senare än boken så krackelerar den förståelse för israelernas situation – äkta eller ej – som boken ändå uttrycker. Bosättare, israeliska soldater, vägspärrar och – inte minst – den så kallade Muren ådrar sig hans alltmer energiska kritik. Behovet av en säkerhetsbarriär förbigås med tystnad.

Fredsförslag

När det gäller freden propagerar Younan med en sorts läpparnas proklamation för en tvåstatslösning som är tämligen lik den som erbjöds Arafat i Camp David och som denne då sade nej till. Dock finns det ett viktigt förtydligande i Younans fredsförslag, ett som man egentligen aldrig kom till skott med i Camp David nämligen de så kallade flyktingarna, en folkgrupp som nu med tredje generationen inräknad lär uppgå till mellan 3 och 4 millioner. Dessa skall enligt Younan ha full rätt att återvända.

Detta betyder att Younan i praktiken inte förespråkar den tvåstatslösning som han påstår att han vill se. Med arabisk folkmajoritet i nuvarande Israel torde varje tanke på ett separat Israel vara ett minne blott.

Younan eftersträvar alltså ett utplånande av Israel som judisk nation. Detta måste påpekas eftersom budskapet lindas in i långa och bitvis goda predikningar om kristen försoning vilket gör det aningen svårt att se vad det egentligen är som han strävar efter. Nyckelordet i sammanhanget är dock att freden och försoningen skall vara ”rättvisa”. A just peace – är målet. Vems rättvisa det är fråga om, vems krav det är som skall tillgodoses får man läsa noga för att förstå. Att resultatet blir just Israels utplåning är lätt att inse när man väl förstått vem som är anklagad och vem som är åklagare. Hamas och PLO har bägge just Israels utplåning som en evig förpliktelse inskriven i sina stadgar.

Talet om försoning, icke-våld och rättvisa blir alltså till sist en rökridå som skall dölja att judarna som folk åter skall jagas ut på flykt även denna gång till landet ingenstans. Lika lite som på Hitlers tid är några länder villiga att på en gång ta emot 4,5 millioner flyktingar eller ens delar därav. Men nu var det ju försoning som skulle ske. Då kan väl judarna bo kvar? Younan agerar som om Hamas och Hizbollah inte existerade. Så länge han inte också uttryckligen vänder sig till dessa med sitt tal om försoning blir det hela tyvärr bara ett spel för gallerierna, välment eller ej.

Sven Reichmann