Den kanske hetaste nyheten för tillfället är problemet med att hitta någon som vill äga Saab (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19). Själv är jag inte jätteintresserad av denna fråga, utan noterar mest hur ständiga motsägelser dyker upp i debatten. Vattenfall borde staten sälja. Saab Automobile borde staten äga, i alla fall enligt Mona Sahlin.

Att Vattenfall har gått som tåget de senaste åren och vill rena kolkraftverk i Tyskland och bygga klimatvänlig kärnkraft i Storbritannien – det är dåligt. Däremot verkar somliga tycka att det är helt naturligt att staten går in och räddar ett biltillverkningsföretag som ingen annan vill ha.

Personligen har jag alltid haft svårt för att se varför en liten politisk elit skulle sköta ett företag bättre än de som engagerar sig fullhjärtat och tar personliga risker för att driva en verksamhet. Sälj Vattenfall och köp inte Saab är min linje. Ganska enkelt och inte speciellt märkvärdigt.

Vad som däremot är intressant i sammanhanget är att försöka se hur det egentligen står till med Centerpartiet, som varit ytterst ansvariga för hanteringen av Vattenfall såväl som Saab. Hur mår centerpartisterna?

Jag vill inte överdriva situationen, men jag tror knappast det är kontroversiellt att påstå att centern har problem (se 1, 2, 3, 4, 5). Man har tappat liberaler till Piratpartiet, och förmodligen har även en del gått till Folkpartiet. Och sedan kärnkraftsuppgörelsen i våras har den lugna strömmen av centerpartister som vandrat över blockgränsen till i synnerhet Miljöpartiet mer eller mindre utvecklats till en strid ström. Får man tro en del opinionsundersökningar har Centerpartiet tappat nästan halva väljarstödet sedan detta förra riksdagsvalet.

Dagens problem för Centerpartiet ser ut att bero mycket på att man är just ett mittenparti. De två största kärnkraftsmotståndarna – Vänsterpartiet och Miljöpartiet – finns på den andra sidan av blockgränsen, samtidigt som man sitter i regering tillsammans med kanske de största kärnenergivännerna i Sverige, Folkpartiet. Detta klyver partiet – som fortfarande har synliga ärr sedan folkomröstningen 1980 – mitt itu. Samma sak gäller FRA-debatten då unga liberala företrädare som Fredrick Federley och Annie Johansson stod på oppositionens sida om att inte signalspana i kabel, medan partitoppar och tunga moderater piskade på för att hålla ihop den borgerliga alliansen.

Centerpartiet har dessutom kanske fler väljare som känner sig svikna än något annat av de andra borgerliga allianspartierna. Man gick till val på att förbättra situationen för småföretagarna. Och visst har är de fyra jobbskatteavdragen varit välkomna åtgärder för att ge enskilda näringsidkare mer pengar kvar i plånboken. Men 3:12-reglerna orsakar fortfarande krångligheter. Den övergripande byråkratin som plågar expanderande småföretag är värre än i många andra länder. Och den svenska arbetsmarknaden fortsätter vara bland de mest stela i hela världen.

I Sverige är det inte särskilt jobbigt att starta företag, men att vara småföretagare och anställa – det är jobbigt och svårt – och det har inte blivit mycket särskilt mycket bättre sedan de borgerliga partierna vann valet för tre år sedan.

På sitt sätt liknar faktiskt Centerpartiets problem det som Kristdemokraterna lider av. Man har svårt att profilera sig utåt i en moderatdominerad regering. Partiet står inför ett liknande val som det Göran Persson hade när han tillträdde som statsminister 1996: “Vad ska jag välja för fråga som är min /…/ och som inte går på kollisionskurs med fackministrar?” Skillnaden nu för centern är att hitta en fråga som inte går på kollisionskurs med den borgerliga alliansen.

Förmodligen kommer inga avgångar eller så kallade re-shuffles ske förrän efter valet. Det vore nämligen detsamma som att erkänna att man har inte har skött sig om man bytte partisekreterare eller liknande. Dock sjunker förtroendet för Centerpartiets ledarskap kraftigt till följd av att man framstått som lama och passiva vad gäller Vattenfall och Saab. Dålig kommunikation utåt har också varit en starkt bidragande faktor; människor har inte känt att de förstått hur man egentligen har hanterat dessa frågor från regeringens sida. Det man hört har mest varit bortförklaringar och skuldbeläggning av han, hon, den och det.

Ska Centerpartiet göra ett bra val nästa år bör man ena partiet kring en gemensam fråga snarast. Det får gärna vara någonting man är emot; gemensamma hot enar som få andra ting. Man behöver hur som helst ta patent på frågan och driva den stenhårt utåt. Och det är viktigt att det är en fråga där man faktiskt kan lova väljarna resultat om man får förnyat förtroende.

Simon Hedlin Larsson

Igår på Agenda i Sveriges Television “erkände” Maud Olofsson att hon under en längre tid än vad hon först hade gett sken av vetat om att det statliga bolaget Agenda varit pantsatt. Tidigare har hon sagt att hon bara känt till det i veckor, fast det stått i både årsredovisningar och i artiklar i bland annat Svenska Dagbladet långt innan det.

Frågan är ju om Maud Olofsson ljuger nu också. Om det helt enkelt är så att hon, när hon blir pressad, far med osanning för att slippa ta ansvar. Kanske är det så att Maud Olofsson är en sådan politiker som kan skrika lite i opposition, men som inte kan sköta verkstaden när hon blir satt att styra den. För om hon inte har ljugit om kunskaperna om Vattenfall har hon ju helt enkelt inte begripit vad hon har sagt. Och för en näringsminister i Sverige, under en tid av jobbkris och oro – vad vore värst?

För övrigt undrar jag om Centerpartiet verkligen klarar 4-procentsspärren i nästa års val, eller om de följer Krisdemokraterna ut ur riksdagen. Det har inte gått många dagar sedan Fredrick Federley, tung centerpartist, öppet gick ut och totalsågade centern. Bland annat skrev han:

Centerpartiet kom efter valet att tappa i styrfart, riktningen blev oklar och regeringsmakten det primära.

Jag håller med om det första, men tror Federley får fel i det övriga. Riktningen nedåt är väldigt klar. Regeringsmakten blir snart ett minne för Centerpartiet.

…när det gäller den svenska narkotikapolitiken.
Kanske är det för att Sverige är “Lilla Amerika”och
för att man i USA nu har börjat överge “War on drugs”-taktiken…?
Den i bilderna inlagda texten är citat från deras respektive motioner till riksdagen.

Liknande tongångar kommer från centerpartiets Fredrick Federley.

Jag har snott och bearbetat textmaterialet från den förträffliga Cannabis.se-sajten.

Intressant…?
Läs även andra glatt överraskade (?) bloggares åsikter om Vänsterpartiet, Elina Linna, Centerpartiet, Fredrick Federley, Droger, Politik, Narkotikapolitik, USA, Sverige, Motioner, Riksdagen, Eget bruk, Avkriminalisering, Resursmisshushållning, Cannabis.se, Wall Street Journal

Fredrick Federley har nyligen motionerat om att avskaffa förbudet mot sexköp vilket väckt viss debatt. Som regelbundna läsare av denna bloggen säkert kan gissa stödjar jag det förslaget. Jag tänkte kort diskutera varför och hur debatten förts.

Om man följer debatten om sexköpslagen är det slående hur dåliga argumenten från förbudsivrarna är. De påstår att den förbättrar situationen för verkliga och potentiella sexsäljare men deras argument för hur det ska gå till är oftast obefintligt. Man pratar om hur dålig situationen är för de prostituerade eller hur många av dem som varit utsatta för övergrepp i sin ungdom. Även om statistiken är korrekt, vilket jag inte satt mig in i i detalj, så visar den inte i sig om sexsäljare gynnas av lagen eller inte.

Man låter ofta känslor ersätta analys när man försvarar sexköpsförbudet, vilket gör mig väldigt skeptisk.

Om jag får tolka förbudsivrarnas argument, speciellt de mer feministiska, så är det ofta de egentligen menar följande: “Sexsäljare har fattat ett felaktigt beslut när de väljer att prostituera sig och genom förbudet mot sexköp skyddar vi dem från sig själva.” Det är inte så argumentet formuleras men enligt principen att man ska tolka sina motståndares argument så snällt som möjligt tror jag det är det de menar, och att det är paternalism det är frågan om.

Ett annat vanlig argumentationstyp skulle kunna kallas den moraliska. Man tycker helt enkelt illa om att sex utförs mot pengar eftersom sex ska vara något fint eller liknande.

Ett tredje argument är att det motverkar sexslaveriet eftersom det minskar efterfrågan på all sorts köp av sexuella tjänster. Jag tänkte kommentera argumenten en och en. Grundläggande, om man som jag är liberal, måste såklart vara att det är de som vill förbjuda sexköp som har bevisbördan.

Angående argument 1 kan jag konstatera att jag inte är någon större fan av paternalistisk lagstiftning. Förbudsanhängarna har alltså en rejäl uppförsbacke om de vill övertyga mig om punkt 1. Efter att ha följt debatten har jag inte blivit övertygad i alla fall. Vissa, kanske tom en stor majoritet av de, prostituerade har säkert gjort ett misstag. Men kan vi vara säkra på hur många? Och hjälps de verkligen av lagen? Kanske gör de ännu dummare yrkesval om de inte kan bli prostituerade? Eller så kommer de att jobba under mindre säkra förhållanden. Argumenten är alldeles för spekulativa för att jag kan acceptera att lägga dem till grund för ett förbud. Jag är inte övertygad om att sexköpsförbudet kan motiveras ens utifrån en rent paternalistisk bedömning och än mindre att det kan motiveras för en person med liberala böjelser som jag.

Det andra argumentet avvisar jag helt. Jag ser inte själv något fel i sexköp i sig, om det inte har negativa konsekvenser för de inblandades välbefinnande, och även om jag gjorde det skulle jag vara försiktig med att lägga det till grund för lagstiftning.

Det tredje vore så klart väldigt starkt om det kunde bevisas. Men jag är inte övertygad om att det kan det. Jag skulle närmast vänta sig att frivillig prostitution är ett subsitut för tvångsprostitution, inte ett komplement. Översatt från ekonomspråk väntar jag mig att lagliga prostituerade skulle konkurrera med verksamheten som drivs av människohandlarna, inte gynna den.

Slutsatsen blir för min del att jag förespråkar ett legaliserande av sexköp och koppleri. Det är inte lika självklart eller angeläget som att vi borde tillåta organhandel men jag är i dagsläget ändå rätt säker på min sak.

Som avslutningen tänkte jag kort kommentera den politiska bakgrunden till förbudet. Jag tror att det andra argumentet i listan ovan, det moraliska, har varit det viktigaste för att förbudets blivit accepterat hos allmänheten. Sexsäljare är ingen stor grupp och heller inte särskilt populär såvitt jag kan bedöma. Det faktum att en skärpt sexköpslagstiftning verkar vara den enda åtgärden som vissa politiker föreslår för att hjälpa prostituerade stärker mig i min tro om orsaken. Om väljarkåren var full av sympati för prostituerade och det var därför de stödde lagen kunde man vänta sig att politiker skulle tävla om att presentera även andra åtgärder till de prostituerades hjälp. (Ingen tror väl att sexköpsförbud löser alla problem.) Självfallet görs det en del andra åtgärder men att prata om det verkar inte var något politiker tror vinner röster.

Om förbudet handlade om sympati för de prostituerade vore det svårbegripligt. Om förbudet däremot handlar om att många människor tycker illa om sexköp av så kallade moralistiska orsaker, och inte bryr sig i någon större utsträckning om de prostituerade, är det fullt begripligt hur debatten ser ut. Jag menar så klart inte att det är ett argument i sig att förbudsivrarna inte alltid har snövita skäl för sin åsikt. Jag bara tar upp det eftersom jag stött på ett svartmålande av min liberala sida i den här debatten tillräckligt ofta för att göra mig lätt irriterad.

Fredrick, Annie och Staffan,

I stället för att samsas med en mängd andra kommentarer på era olika bloggar säger jag det så här istället. Det finns en hel del aspekter som förvånar inom ramen för er ”nya”, okritiska hållning, gentemot den massavlyssning som ert förslag till signalspaningslag innebär.

För det första verkar det som om ni ha anammat det för oss liberaler förbluffande ställningstagandet att staten är alltid god, denna mandatperiod, nästa mandatperiod, oberoende av regeringssammansättning och ideologisk hemvist. Det må vara en attraktiv tanke, men hur får man in det i någon form av liberalt kritisk tänkande?

Att likaställa den transparans som råder inom andra statliga myndigheter som delvis har tvångsmedel som verktyg, med en ljusskygg organisation av FRA’s kaliber är minst sagt genant. Vad vet ni som riksdagsmän/kvinnor, egentligen om vad som sker innanför de låsta dörrarna på Lovön, hur kan någon ha en seriös granskningsfunktion, utom på FRA’s villkor? Vem blåser i visselpipan när det blir fel och var fiinns den kritiska externa granskningen?

För det andra, vill vi medborgare ha detta? Är det din roll som liberal politiker att påtvinga oss en flytväst som skaver på det sätt som FRA-lagen gör, kan det kännas bekvämt att agera storebror med motivationen att vi (den dumma pöbeln) inte vet vårt eget bästa, hur hör det hemma inom ramen för det värderingsskifte du säger dig söka? Vi är många som känner extrem olust inför detta, som upplever detta som ett övergrepp mot vår frihet och privatliv, vi känner oss inte tryggare utan presis tvärtom. Att säga, att vi inte vet vårt eget bästa, hör inte det hemma i andra länder som du ofta är villig att kritisera?

För det tredje, septemberöverenskommelsen hade relevans, men du kan ju inte påstå att den överenskommelsen ens är i närheten av intakt. En av regeringen handplockad jurist, inget offentlig ombud m.m, hur kan det benämnas donstolsprövning? En avgränsing som är teknisk omöjligt, hur mycket e-trafik rör sig endast inom sveriges gränser, ingen ifrån mig i alla fall. När dessutom FRA redan har tillgång till allt, hur relevant blir det? En upplysningsplikt som FRA själva skrattar åt, har du läst remissen? FRA säger att ”detta inte kommer att bli aktuellt” eftersom de kommer att åberopa sekretess i varje ärende.

Poängen är att begränsingarna och prövningen inte är mycket mer en semantik, att du aldrig kan veta om det blir rätt eller fel på FRA, att befolkningen inte vill ha detta. Borde det inte räcka med endast detta för att stoppa lagen.

Är denna lag av sådan ideologisk vikt för dig som politiker att du är beredd att offra möjligheten att påverka i någon annan fråga, för att använda regeringens terminologi, förpassa Centerpartiet till permanent utanförskap? Har dynamiken och det mänskliga behovet av frihet helt gått dig helt förbi?

Mvh

M

To: karl.sigfrid@riksdagen.se; fredrick.federley@riksdagen.se; annie.johansson@riksdagen.se; birgitta.ohlsson@riksdagen.se; agneta.berliner@riksdagen.se; solveig.hellquist@riksdagen.se; maria.lundqvist.bromster@riksdagen.se; camilla.lindberg@riksdagen.se

CC: helle.klein@aftonbladets.se

Subject: FRA-lagen

Hej,

Om jag har fattat rätt börjar riksdagens utskottsarbete med FRA-frågan nu.

Jag sitter inte i riksdagen, men det gör du.

När frågan kommer upp till omröstning i kammaren, var snäll och rösta mot. Kompromissen är död. Min privata e-posttrafik kommer, om någon av de aktuella varianterna av FRA-lagen går igenom, att kopieras över till statens datorer.

Med tårar i ögonen ber jag dig om hjälp.

I all vänlighet vill jag även poängtera att du utan tvekan kommer att ställas till ansvar för hur du röstar, eller för ett grundlöst beslut om att kvitta ut dig.

Med vänliga hälsningar,
Torbjörn Stridh

Nu börjar det bli dags att öka trycket igen.

Ovanstående e-postade politiker har alla uttryckt skepsis mot FRA-lagen. Hellre än att se bakåt när det gäller enskilda ledamöters agerande, är det nu dags att se framåt.

Var på en debatt om sexköpslagen och prostitution igår som Liberala gruppen – ett initiativ av Fredrick Federley och Annie Johansson – anordnade. Fick med mig en liten videosekvens. Den fulla debatten kan du få som ljudfil om du skickar ett mail till vincent(at)8bitsofsushi.com.

Efter ett år av allt mer uppslitande intern diskussion runt Centerpartiets ignorerade integritets agenda, och i mitt fall, ett oundvikligt avhopp ifrån partiet, kanske det ändå börjar gro ett frö av insikt?

Efter EP valet där väljarna tydligt deklarerade att Centerpartiet inte behövs i svensk politik. Där integritetsrösterna gick till PP, miljörösterna till MP och de klassiska liberalerna omfamnade Maurit och FP, yttrar Federley det följande: ”Jag tro centerpartartiet behöver den näsknäpp vi nu får. Det är bara synd om de kandidater som slitit så hårt i valrörelsen. Men detta öppnar upp för en diskussion där vi kan komma tillbaka till det vi hade inför 2006 av framåtanda, samhällskritik och med en tydlig liberal hållning rakt igenom politiken.

Hade partiet agerat så som jag och Annie förespråkade redan tidigt i FRA-debatten och om vi därtill hade haft tre kvinnor i toppen är jag övertygad om att vi hade legat mellan 10-15 % nu.”

Bravo Fredrick, polletten har trillat ner, med FRA-lagen i ryggen kommer Centerpartiet att trilla ur riksdagen 2010, det är ett sänke som man inte kommer att överleva.

Min politiska logik har gång på gång misslyckats med att prognostisera ledningens beteende. Jag trodde i min enfaldighet att, om ingen vill rösta på Centerpartiet eftersom den förda politiken uppfattas som svek, om liberala och unga väljare vänder partiet ryggen i protest, måste man ta till sig signalen och vända om?

Döm om min förvåning när detta inte verkade ske, när man förödmjukade sig själv genom att avslå just en sådan motion på stämman i Örebro? Nu läser jag idag ytterligare ett kryptiskt meddelande på Federley’s blogg:

” Det har varit en bra dag. Det är inte tillåtet att referera från riksdagsgruppens möten men det var den bästa diskussionen vi har haft till dags dato. Det fanns en total medvetenhet om en rad saker som några av oss försökt att framföra en längre tid och dessutom en nästan sammstämmig bild av vad som bör göras.”

Ett råd till er alla; gör inte samma misstag som förra gången, kom inte tillbaka med någon ompaketering, samma skit i en annan färg kommer att ytterligare reta gallfebern på era potentiella sympatisörer. Riv upp FRA-lagen, gör avbön och återgå till den programförklaring som ni gavs mandat på 2006, det finns inga andra vägar som leder framåt för Centerpartiet.

Sedan måste jag ge min första eloge till Annie på länge, när hon konstaterar att valet till EP var en “pungspark”, jojo, bättre går det inte att artikulera saken, hoppas Flanking kände av den.

Mvh

M

Jag lämnade Centerpartiet eftersom jag inte kunde försonas med tanken på att parti-stämman sa ja till massavlyssning av svenska folket, att partiet därmed omfamnade FRA lagen. För mig var detta en gräns för vad jag som liberal kan acceptera. För mig faller detta i samma kategori som ett stämmobeslut som accepterar rasism eller avskaffar pressfriheten, det kan aldrig vara ok, inte under några som helst omständigheter, inte i någon kompromiss. 

Beslutet att inte längre kvarstå som medlem skall dock inte förväxlas med ett generellt förakt mot allt vad Centerpartiet står för, jag sympatiserar fortfarande med partiets ekonomiska politik och dess progressiva miljöpolitik. Jag har stort förtroende för en hel del Centerpolitiker även om jag förstummats av den repressiva syn på individen som verkar genomsyra ledningen, med Flanking och riksdagsgruppen i spetsen. 

Vad som dock allt mer förskräcker mig är den totala brist på självinsikt och politiskt initiativ som nu träder fram i partiet. I stället före att fundera över hur denna uppsjö av intern och extern kritik skall bemötas och hur partiet skall komma på fötter igen, verkar all energi läggas på patetiska och fullständigt menlösa försök att misskreditera Piratpartiet och dess sympatisörer, vilka till en stor del består av just Centerpartister i exil.

Några vansinnigt pinsamma exempel ur mängden;

Rickard Nordin, menar att Piratpartiet kan hamna bland högerextremister i Parlamentet eftersom ingen partigrupp vill ha sådana galenpannor som talar om medborgerliga rättigheter?

Anders Flanking, tar detta ett steg längre och hotar med att sabotera för Piratpartiet och dess medborgarrättsagenda i Europaparlamentet!
 
Marie Wickberg, föreslår att frihet, demokrati och medborgarrätt är allt för snävt för att centrera ett program runt, oklart vad som skulle vara mer relevant i en demokrati?

Johan Linander, menar att Piratpartister är egentligen är förklädda Sverigedemokratiska proteströster?

Federley oroar sig för Piratpartisters arbetsmoral…

I princip famlar all kritiken någonstans mellan ”det är proteströster” till ”Piratpartiet har inte en åsikt i alla frågor”. Är detta det bästa Centerpartiet anno 2009 kan komma på?

Ett, visst, det finns många förbannade tidigare trogna borgerliga/centerpartistiska väljare i Piratpartiets väljarstöd, kalla det proteströst om du vill, är detta ett problem för Piratpartiet eller Centerpartiet, fundera på det?

Två, Centerpartiet har en åsikt om allt, men är inte är beredd att stå upp för dem? Centerpartiet lade sig platt på marken och ligger fortfarande med huvudet i gyttjan när det gäller FRA lagen, man vägrar ta strid runt vare sig Ipred och Datalagringsdirektiv, vad i hela friden är en Centerpartistisk ”åsikt” värd … egentligen…???

Snälla tidigare partivänner, sluta upp med att förnedra er,

Mvh

M
 

Mvh

Än en gång visar sig Fredrick Federley vara just så sorglig som man skulle kunna tro. Karln är så ryggradslös att det är ett under av mirakel att han ens kan stå upp. I morse gick han ut och begärde en stor regeringsombildning, något han nu efter massiv intern allianskritik, tagit tillbaka. “Ett experiment” kallade han det, han ville se vilket inflytande sociala medier och bloggar har över gammelmedia.

Vilket givetvis är en fullkomligt patetisk ursäkt! Finns det någon som tror på Fredrick Federley efter hans totala ryggradslöshet i FRA-debatten lär väl den personen ha tappat allt förtroende för honom idag. Det är väl allmänt känt att bloggar spelar roll? Även min lilla i sammanhanget betydelselösa blogg har påverkat mediajätten Nerikes Allehanda och lett till artiklar där. Bloggaren Magnus Ljungkvist har fällt ministrar. Så att vad som skrivs på vissa bloggar påverkar är ju inte någon nyhet.

Och det är ju då heller ingen nyhet att Fredrick Federley inte förstår bättre än att det blir så uppenbart att han faktiskt är en ja-sägare, en nickedocka och en skam för svensk lagstiftningsmakt.

Nu börjar det bli slitningar i majoriteten. Riksdagsledamoten Fredrick Federley (C) begär att Moderaterna ska lämna ifrån sig några ministerposter till de övriga allianspartierna eftersom Moderaterna får “äran” (vad det nu är för ära att få) för regeringens politik medan de andra småpartierna inte får det. Centern är ju på väg att åka ut ur riksdagen idag med extremt dåliga opinionssiffror.

Federley vill att Sven-Otto Littorin avgår som arbetsmarknadsminister (men petar någon annan moderat för att finnas kvar i regeringen) så att Centerpartiet får den posten och att justitieministern Beatrice Ask avgår (och ersätts av en folkpartist (läs Johan Pehrson)) men att även “Bea” som Federley kallar henne blir kvar i regeringen på någon annan moderats bekostnad.

Fyra moderatministrar bör lämna sina poster för att ersättas av två centerpartister och vardera en folkpartist och en krisdemokrat.

Moderaterna har ju roffat åt sig ministerposter på ett storartat sätt, vilket blir än mer tydligt när man jämför med hur Moderaterna i Örebro kommun har agerat. Här har man lämnat ifrån sig ALL makt (Moderaterna som är största parti har vare sig KS-ordförandeposten, KF-ordförandeposten ELLER någon ordförandepost i de mäktiga programnämnderna). Något mer gentilt kan tyckas.

Nu i dessa påsktider, när vi reflekterar över död och uppståndelse, kan man inte låta bli att förundras över några näraliggande politiska processer.

Tydligen fälldes det kontroversiella Franska förlaget om att neka medborgare som ‘anklagats’ för illegal fildelning, sina medborgerliga rättigheter. Det känns märkligt att hurra över detta, men visst kan Fransmännen i alla fall glädja sig över ett parlament där ledamöter faktiskt våga göra rätt även när de fått ett skripta lagt framför sig av sin partiledning. Om man nu ska kalla fejkad sjukdom politisk ryggrad, ni väljer?

Är förslaget dött, kommer det att uppstå igen på sjunde dagen? Jag önskar jag kunde vara optimist.

Här har vi vår egen inkvisition, med kardinal Åkesson som duperat hela hovet. Händelseförloppet är rafflande.

1) FRA 1.0, saknar majoritet i riskdagen, Fredrick gråter i talarstolen och talar om mamma.
2) Försvarsdepartementet skickar förslaget på en 2 timmars remiss, återkommer med några rader på en kaffeservett
3) En seger ropar Fredrick, mitt i prick hojtar lilla Annie i kanon.
4) Medlemsraseri i Centern och Folkpartiet tvingar fram en majoritet mot det redan antagna FRA 1.1
5) FRA 2.0 slås fast, en seger ropar Fredrick, mitt i prick ropar lilla Annie så fräknarna nästan trillar av!
6) FRA 1.1 i laga kraft och av FRA 2.0 bidde det inte ens en tumme!

Ni vet väl att kablarna kopplas in första oktober och att FRA 2.0 inte kommer att kunna behandlas förrän tidigast några veckor senare, om det nu fortfarande fanns något att behandla?

Ni som röstade JA till FRA lagen kan gott sätta påskäggen i halsen. Alla er andra önskar jag en trevlig påsk och låt oss fortsätta nästa vecka med att arbeta för medborgarerespektens uppståndelse i svensk politik, det verkar som om vi förutom lite mer begåvade politiker också behöver ett mirakel.

Mvh

M

I helgen nåddes jag av ett mycket illavarlsande besked. Centerpartiet är på väg ut ur riksdagen. 

Jag hade ett gott öga till partiet redan på den tiden då de bara var allmänt reaktionära. När de sedan lyckades blanda in en sällsynt människofientlig nyliberalism blev det givetvis ännu bättre. 

Det finns inget parti som är så användbart som Centerpartiet. De är nämligen den perfekta kontraindikatorn. Så fort de dyker upp en politisk fråga där jag inte hinner kolla upp fakta, ta del av argument och bilda mig en egen uppfattning vänder jag mig till Centerpartiet och kollar var de står i frågan. Sedan tycker jag precis tvärtom. 

Vad ska jag göra nu? Jag klarar mig inte utan Åsa-Nisse-fascisterna. Ska jag bli tvungen att börja läsa borgerliga morgontidningar?

Är det någon som har Fredrick Federleys telefonnummer?

Staffan,

När du och dina kollegor ”en seger Johansson” och ”Jackpot Federley” i höstas basunerade ut er ”triumf”, ställde du den 26 september den följande frågan;

”Hur ska, och hur kommer, nu ”massavlyssningens” (inte mitt ord, obs!) kritiker förhålla sig till den förändrade lag som nu förhoppningsvis kommer att antas av riksdagen i vinter? Tja, det får ju Ni avgöra, och jag har med intresse läst en del färska kommentarer. Inte heller jag själv har fullt ut hunnit analysera de betydande förändringar som nu görs”.

Låt mig nu svara på din fråga runt de “betydande förändringarna”; vi är häpna över hur man fortfarande kan vidhålla att det föreligger en förändring av den repressiva lagen ifrån juni 2008. Alla de förändringar som den centerpartistiska riksdagsgruppen intecknat både sin heder och samvete gentemot visade sig vara just det rökmoln många fruktade.

Låt mig konkretisera de mest grundläggande punkterna;

• Kravet på en domstol för tillståndsgivning slopas i praktiken, eftersom det inte blir någon domstol, vilket i sin tur gör punkten om kravet på ansökan om tillstånd också för regering irrelevant.

• Kravet på begränsningar till ”trafikstråk” är i realiteten redan slopat eftersom det inte finns en praktisk lösning på detta, därmed är massavlyssningsargumentet fortfarande i hög grad aktuellt.

• Kravet på att Svenskar inte ska kunna avlyssnas faller med att Säpo föreslås åter släppas in i FRA shoppen. Dessutom är detta en teknisk anomali, som aldrig kunde anses realistisk oavsett, med den felaktiga massavlyssnings konstruktion som lagen bygger på.

• Kravet att endast Regering, regeringskansli och försvarsmakt skall kunna beställa signalspaning faller med samma argument som ovan, Polisär spaning föreslås åter bli en syssla för FRA. Att detta föreslås regleras i en egen lag är ju helt irrelevant för slutresultatet.

• Kravet på att sök begrepp inte skall kunna användas som härrör till en fysisk person avfärdas redan av FRA själva och med Säpo inblandat är det ganska uppenbart att detta inte respekteras.

• Kravet på att information infångad runt en enskild genast skall förstöras är ju direkt uteslutet om man dessutom skall följa kravet på underrättelseplikt. Dessa två krav faller på sin egen logiska orimlighet, de utesluter helt enkelt varandra. Detta visar ju på hur oseriöst man hanterat denna fråga.

• Kravet på skydd för själavårdande samtal har redan avfärdats i debatten av lagens företrädare och kan inte längre anses som relevant.

• Kravet om en möjlighet för den enskilda att begära upplysning om huruvida man varit föremål för FRA’s spaning avfärdas motiverat med sekretess, b.l.a av FRA själva.

Så kvar har vi en del syfteskonkretiseringar i förordet till lagen, fantastiskt. Men, låt mig påpeka, att detta handlade inte debatten om.

Jag är ledsen att behöva säga det, men regeringen har inte bara pissat i medborgarnas frukostflingor, dina också, även om du inte känner smaken än. Men jag lovar det kommer.

Vi är tillbaka exakt där vi var i Augusti 2008, det enda som förändrats är att regeringen fintat igenom lagen ifrån Juni medan Centerpartiets ledamöter sprang runt och gjorde vågen.

Vi kräver besked NU, inte sen, inte i höst, utan NU! Ska Centerpartiet representera medborgarna, sina väljare och sina Centerpartistiska medlemmar, eller ska ni fortsatt förnedra er inför Åkessons lilla privatlag.

Nog med utläggningar och förhalanden, sanningen minut är NU!

Mvh

Mikael

Det finns anledning att fråga sig vad våra riksdagsledamöter bedriver sina dagar på jobbet med. Inte för att jag ifrågasätter huruvida de är där eller fyller sina timmar, det gör de säkert. Frågan är ordagrant med VAD de bedriver sina dagar med. Man skulle ju förvänta sig att det handlar om att driva Centerpartistiska frågor, men är det så? Finns det några medarbetarsamtal där man tvingas redogöra för vad man har åstadkommit?

Utan att fördjupa mig i frågor om kärnkraft, sammanslagning av länspolismyndigheter och en del andra profilfrågor, så kan man undra; VAD har vi tagit strid om, VAR har vi vunnit argumentationen? Är det så att våra åsikter är så befängda att våra representanter inte KAN vinna en argumentation, eller är det en fråga om kompetens och lämplighet bland de som för fram dem?

I för mig den centrala Centerpartistiska kärnfrågan om öppenhet och integritet blir man både häpen och betryckt över frånvaron av intresse bland våra riksdagsmän. I realiteten är det endast Staffan Danielsson, vår försvarspolitiske talesman som verkar grunna över denna fundamentala fråga. Är det inte lite märkligt att denna person vars uppdrag är att fördjupa sig i säkerhetspolitiska frågor, är den enda som öppet tycks bryr sig om något, så långt ifrån hans område som personlig integritet? Det känns lite som en bilförsäljare som i sin förvåning inför en stum kund argumenterar lite med sig själv i avsaknaden av en förhandlingspartner. Ridderligt kanske, men slutresultatet är dömt att bli en riktigt dålig affär för kunden. All heder åt dig Staffan, men detta är inte något som du borde tvingas ta tag i och resonera runt. Det är inte din boll och ska inte vara det heller.

Annie Johansson som utsetts till talesman i dessa frågor svarar inte på tilltal, hon har fullt upp med att blogga om praoelever och låta sig fotograferas med gasbilar. När hon tvingas säga någonting i frågan blir det med innebörden att allt är en bra avvägning, t.o.m. FRA lagen var enligt Annie en bra avvägning, ”en seger” ”mitt i prick”. Hon hävdar vidare att Ipred lagen är naturlig för Centerpartiet eftersom vi är emot att småskalig fildelning för husbehov kriminaliseras, reportern i Studio ett var tvungen att fråga flera gånger, då han trodde sig hört fel. Det hade han inte, man tar sig för pannan.

Fredrick Federley som stundvis, mellan sina skattebetalda språkresor och Stockholms centrerade diskussionsklubbar, lyft profilen i integritetsfrågan vill inte längre prata om FRA-lagen och dess konsekvenser. Varför? Jo, för ingen förstår hur han tänker. Ja Fredrick, sant, ingen förstår hur du tänker. Ingen förstår hur FRA-lagen kan anses vara ”mitt i prick”, eller ”jackpot”, ingen. Fredrick har därför slutat prata om saken och fokuserar numera sin blogg runt mys kvällar med Stureplanscentern, gaybloggar och andra mer personliga reflektioner. Kanon, men vad står du för politiskt fredrick, vi vet att du också struntar i Ipred lagen, men vad står du för när det gäller integritet och öppenhet? Inget svar.

De 15 punkter som både folkpartiet och Centerpartiet argumenterar att just ”dem” tvingade fram, var i realiteten en konsekvens av ett medlemsuppror, där inte minst Erik Hultin, Ankersjö och, just det, Staffan Danielsson spelade den centrala rollen. I all ärlighet skall väl också enskilda folkpartisters engagemang lyftas fram. Tyvärr ledde inte den politiska överenskommelsen till något att bli verkligt upprymd över, några förord ändrades, syftet konkretiserades men problematiken kvarstod. Federley sa ”jackpot”, Annie ”en seger”, samtliga remissinstanser konstaterar att uppgörelsen har fört lagen ifrån djupt integritetskränkande och främmande till rättsäkerhet och demokrati, till en ineffektiv version av detsamma.

Parallellt jobbar vår rättspolitiska ”vakthund” Linander med Ipred lagen och kommer till slutsatsen, vilket vi kan anse som någorlunda vaket, att han inte är ”nöjd” med lagen. Så långt är vi med, men sedan blir det märkligt; trots detta och delvis inpirerad av EU röstar han för, och håller ett långt anförande i frågan.

Linander har ett intellekt och intresse som erbjuder honom möjligheten att förstå innebörden av lagen. Dock saknar Linander något annat nämligen mod att sätta ner foten, det som i vardagsspråk kallas, att ha stake. Angående ACTA förhandlingarna säger han att han inte kan bidra till en offentlig diskussion runt detta oerhört viktiga och relevanta ämne eftersom det är praxis att hålla käften till saken är klubbad och redan påtvingad Sverige. Johan Linander, detta är nonsens, det är den rädde politikerns retorik. Principfasta politiker kan gå betydligt längre än att irritera en amerikans chefsförhandlare. Att öppna upp för en nationell debatt om något som direkt kan komma att påverka medborgarnas rättliga status och grundlagskyddade integritet är din förbannade skyldighet, att du inte vågar ta den fighten är ren feghet och visar i så fall på en politisk omognad att agera på vårt mandat i dessa diskussioner. Vi behöver inga rädda företrädare, vi behöver tuffa, ärliga och öppna representanter.

Man kan fråga sig vad som gått fel med våra yngre riskdagsledamöter? Är det rädslan hos en ung politiker i början på sin karriär, är det därför äldre politiker som Staffan vågar prata om det svåra och ta debatt? Är det ledarskapet? Är det Maud och Flanking som manipulerar dessa oerfarna individer i syfte att skapa ett positivt och friktionsfritt klimat i partiledardiskussionerna inom Alliansen? Vi vet inte, vi ser bara resultatet och det är inte ens magert, det är värre. Vi kan all läsa datainspektionens redogörelse för integritetsåret 2008, ett fruktansvärt och skrämmande bokslut där ni som våra representanter bär skulden, eller är det inte så, i så fall vem ska vi hålla ansvarig? Röstningsknappen är ert verktyg att säga ja eller nej på våra vägnar, är det inte så? Om ni inte representerar era medlemmar och väljare, vem representerar ni då?

Kanske behöver vi medarbetarsamtal med både ledning och ledamöter, det är väl ändå vi som är deras uppdragsgivare?

Mvh

M

För en tid sedan startade jag en avdelning på bloggen som jag kallade för “Dagens citat”.

Avsikten var att publicera ett nytt tänkvärt citat varje dag.
Uppdateringen av sidan bröt dock samman.

Även om det är svårt att tro, så har jag nämligen ett liv förutom bloggandet… Som ett resultat av detta hinner jag inte lägga ner den kraft på citatsamlande som jag skulle ha önskat. Istället koncentrerar jag mig på att skriva meningsfulla blogginlägg.

Nedan återfinns de (få) citat som publicerades på citatsidan.

——————————————————————-

Söndagen den 18 januari
“Det enda sättet att samsas med en tiger är att låta den äta upp en.”
- Konrad Adenauer

Anmärkning: Först får man försöka samtala med sina fiender, med fanatikerna och med de egoistiska. Tyvärr går det inte att komma överrens med alla. Det gick inte att tala med Hitler; hans aggression krävde att annat agerande. Samma sak idag när det gäller vissa israeler och vissa islamister.

Måndagen den 19 januari
“En del människor byter parti för sin övertygelses skull. Andra byter övertygelse för sitt partis skull.”
- Winston Churchill

Anmärkning: Behöver man säga mer än FRA och Federley? Samtidigt som piratpartiets medlemsantal ökar kraftigt.

Tisdagen den 20 januari
“Vi använder inte tortyr.”
- George Bush

Anmärkning: En av de vidrigaste lögnerna i den politiska samtidshistorien.

Torsdagen den 22 januari
“Ge ungarna en chans och låt dem för död och pina slippa reklam i TV. Vårt parti får inte längre huka i den kommersiella högervinden, utan måste gå till en ideologisk motoffensiv mot yttrandefrihetens exploatörer i vilken förförisk slängkappa de än sveper in sig.”
- Socialdemokraten Maj Britt Theorin som ville förbjuda parabolantenner.

Anmärkning: Tack vare “yttrandefrihetens exploatörer” kan vi idag se nyheter och samhällsrapportering från hela världen på ett otal konkurrerande kanaler. Yttrandefrihet kanske inte var så dumt trots allt… Trots att den ofint nog låter även icke socialdemokrater komma till tals.

Söndagen den 25 januari
“Jag älskar att prata om pengar [...]“
- Blondinbella när Dagens industri bad att få intervjua henne.

Onsdagen den 28 januari
“Jag är för dödsstraff, för då lär de sig till nästa gång!”
- Britney Spears

Torsdagen den 29 januari
“Jag vet inte med vilka vapen tredje världskriget kommer att utkämpas, men fjärde världskriget kommer att utkämpas med käppar och stenar.”
- Albert Einstein

——————————————————————-

Andra bloggar om FRA, yttrandefrihet, dödsstraff, politik, Federley, Blondinbella, Piratpartiet, fanatism, kärnvapen, tortyr och demokrati.

Pingat på Intressant.

“Varför får människor inte leva, inte syssla med någonting förnuftigt, varför får de inte glädjas åt oskyldiga ting, inte sörja när det vore naturligt att sörja? Varför får vi inte ha en framtid? Varför får vi inte dö i fred? Är allt detta nödvändigt? Ja precis så länge som vi tror det själva.”

- Elin Wägner (1882-1949) ekofeminist i “Väckarklockan”

Det är många män som tror att det är nödvändigt att försvara en ockupation. De är vita, de är så kallad liberala (snarare fascister om ni frågar mig), de är oftast män. De har antagligen spelat mycket tv-spel som snoriga barn. Där har de sett krig, blod och våld, precis som de sett det på tv och i böcker. Alltid på avstånd, alltid utan att få en enda droppe blod på sig själva. På samma sätt nu, de sitter på sina vita arslen, dessa spöken och drömmer koloniala drömmar. Palestinierna, de mörka, är barbarerna, ”hatiska element”, terrorister hela bunten, ”inte en enda är oskyldig”. De sätter likhetstecken mellan nation och manlighet, våld och manlighet, våld och mänsklighet. Krigets första offer var sanningen men nu vet vi via bloggar och andra kanaler att dessa män ljuger när de säger att död är en nödvändighet, när de säger att det är palestinierna som orsakat sin egen ockupation och död. De står oemotsagda på Newsmill men det är inte för att vi inte vet vad vi ska säga, det är för att vi har gett upp på dem. Fredrik Federley, Fredrik Malm, Carl Svanberg med flera kommer att gå till historien som försvarare av en brutal ockupation och massaker av minst 600 oskyldiga. Det finns ingenting mänskligt som vi kan säga er. Vi hatar er och alla era meningsfränder för att ni vill göra era perversa fantasier till vår sanning.

Filmtips:

Nyhetsbyrån AP från inuti Gaza:

Riz Khan – Gaza war: What are the Israel’s Aims, från Al Jazerra 5 januari:

Läs istället de som är emot det manliga krigsmaskineriet: Svensson, Reza Javid om högerns apartheids vurm, , Motbilder om att Youtube samarbetar med organisationer fälld för spionage på araber, , alliansfritt Sverige om kvinnlig kristdemokrat som förespråkar folkmord, , Esbati om massaker på barnfamiljer, Rawia Morra skriver också om den, Jinge om medias lögner om raketerna, , SEMUS om svarta bandet för Gaza., Anna Wester skriver att svensk media precis vaknat, förstår verkligen vad hon menar. , approximationer har skrivit en fin dikt apropå “visa ingen återhållsamhet” – Carl Svanberg och Paolo Pissoffi om att vi aldrig kommer glömma dem som tog mördarnas parti.

Läs även andra bloggares åsikter om gaza, palestina, fredrick federley, fredrik malm, carl svanberg, ockupation, Israel

Tips: Lägg till Al Jazeeras Gaza kanal på Twitter för snabb uppdatering av läget. Guardian fungerar jävligt bra som alternativ gammelmedia. De har också en nyhetsblogg med bra uppdatering om Gaza. Electronic Intifada rekommenderas likaså.

Japp, without further ado:

Årets trend: Husockupationer. Lund, Malmö, Göteborg. Till och med ett gäng missnöjda byggjobbare i Stockholm. Keep on keeping on!

Årets hype: Barack Obama. Jimmy Carter eller JFK? De närmaste fyra åren lär visa det, men hur det än går kommer många många att bli grymt besvikna.

Årets mediekritiker: Ülkü Holago

Årets joråsatte… Shock horror! Mauricio Rojas lämnar Sverige!

Årets Det fanns inte med i Gröngölingshandboken: Nyköpingsbor med nyckelknippor.

Årets hybris: SD-anhängarna inbillar sig att nyckelskrammel och visselpipor mot deras torgmöten är högmålsbrott.

Årets tjatigaste: SD-anhängarna

Årets glädjespridare i höstrusket: Jörg Haider

Årets krokodiltårar: Fredrick Federley

Årets bevis för devisen egenintresset ljuger aldrig: Pophögern bloggbävar mot övervakning när det är deras egen integritet som hotas

Årets Inte om det gällde dina egna pengar: Jan Guillou är plötsligt FÖR stenhård övervakning

Årets “Upprepa lögnen tillräckligt ofta så blir det en sanning”: “Piratkopiering är stöld”. Olagligt, ja. Stöld, nej. Läs brottsbalken. Eller lyssna på juristerna.

Årets rökridå: IPRED handlar om fildelning. Joråsatte…

Årets revival: Italien drar på sig den svarta skjortan och visar världen att gammal är äldst

Årets pepp: Grekland

Årets värvning: Karin Magnusson rycker upp Aftonbladets kultursidor

Årets mellandagsrea: Ett par dar efter jul blev palestinska liv plötsligt ännu billigare

Årets Hopeless Case of a Kid in Denial: Trots Sveriges elittrupper i Afghanistan är vi tydligen inte i krig

Årets Sudetenland: Sydossetien

Årets minst överraskande: Kravaller i Rosengård

Årets get a grip: Kravallerna i Rosengård handlar om religion. Joråsatte…

Årets Sions Vise: I det fördolda drar AFA i trådarna bakom Rosengårdskravallerna

Årets tårtaktion: Skor på Bush

Årets fotbollsmördare: Svenska Fotbollförbundet

Årets comeback: Trettiotalet. Kommentarer överflödiga

Årets Danskjävlar: De “nya” moderaterna låter mer och mer som Dansk Folkeparti

Årets scoop: Motkraft nitar Niklas “Politikerbloggen” Svensson

Årets icke-scoop: Tidskriften Scoop, som egentligen ska ha något med grävande journalistik att göra, maler på om vänstern som ett “hot mot demokratin”

Årets roman: Jonathan Littell – Les Bienveillantes

Årets biografi: Jutta Ditfurth – Ulrike Meinhof

Årets film: Der Baader-Meinhof Komplex

Andra om Ülkü Holago, Fredrick Federley, Årsbästalista, Rosengård, SD, Sydossetien, Gaza, AFA, Svenska fotbollförbundet, Sions Vise, Jonathan Littell, Ulrike Meinhof, Der Baader-Meinhof Komplex, Husockupationer, kravaller, Grekland, Italien, Fascism, Ipred, FRA, Jan Guillou, Scoop, Niklas Svensson, Mauricio Rojas, Moderaterna, Dansk Folkeparti, Visselpipor, Barack Obama

Hej alla glada!

Nu är det bara några timmar kvar innan 2008 lägger sig att dö och bli ett minne blott.

Kort vad minns jag av nyhetsflödet från detta året:

Januari:
Micheil Saakasjvili omväljs till Georgiens president med över 50% av rösterna.

Februari:
Primärvalen i USA tar sin början och först ut som alltid är min gamla hemstat, Iowa. Det börjar bra bra för Obama, men under Supertisdagen tar Hillary Clinton över kommandot. På den republikanska sidan har John McCain knappt någon konkurrens över huvudtaget.

Kosovo förklarar sig självständigt från Serbien

Mars:
Vin & Sprit säljs till franska Pernod Ricard för 55 miljarder kronor.

April:
Engla – behöver jag säga något mer????

Maj:
Putin avgår som Rysslands president och blirpremiärminister istället. Att Medvedev bara är en av Putins marionetter är inte officiellt, mén min högst personliga åsikt som jag vet jag delar med många andra.

Juni:
FRA-lagen röstas igenom, trots “lite” protester. Vem minns inte den gråtande Fredrick Federley i talarstolen, innan han röstade ja.

Juli:
Bussförarstrejk i Stockholm – gjorde att resan till Arlanda blev dyrare än planerat när jag skulle till Barcelona, den 2:a juli.

På Sveriges bästa nöjesfält, Liseberg, kollapsar Rainbow. Inget guld fanns att finna vid regnbågens ände dock.

Augusti:
Ryssland invaderar Georgien i kampen om regionen Sydostsetien

Barack Obama utses till demokraternas presidentkandidat.

OS i Peking – vem minns det egentligen? Jo, jag minns Ara Abrahamians medaljprotest, allt annat har fallit i glömska.

September:
Finanskrisen kickar igång på allvar när Lehmann & Brothers begär konkursskydd

John McCain väljer sin vicepresident Sarah Palin och minst lika känd som henne blev snabbt SNL-komikern Tina Fey som imiterade Sarah Palin genom att inte överdriva något utan helt enkelt bara repetera det Palin sagt i tidigare intervjuer.

Oktober:
Socialdemokraterna och Miljöpartiet bestämmer sig för att samregera vid eventuell valseger. Ohly blir förbannad!
Sterling kursar och det var lite underligt att flyga några veckor senare och se Sterlings reklam på bagagevagnarna på Landvetter flygplats.

November:
Barack Obama väljs till USA:s nye president
Terrorbombningar i Bombay, Indien
Guns and Roses släpper nytt album för första gången på många många år. Dr: Pepper lovade tidigare att bjuda alla USA:s invånare på en gratis Dr. Pepper om gruppen skulle släppa skivan 2008. Intresset för en gratis burk läsk var så överväldigande att Dr. Peppers hemsida kraschade när man skulle anmäla sig och folk fick vänta i någon timme innan de kunde anmäla sig. Men- För en gratis burk läsk, hallå???

December:
Ohly får vara med i S och Mp:s sandlåda. Hurra!!! Alla nöjda och glada. Framförallt alliansen då oppositionens stöd störtdyker i SIFO-mätningar
Sverige får en jordbävning, mer finns att läsa under mitt inlägg Shake, Rattle and Roll
Och så har vi ju då Israel som vedegäller Hamas 10 gånger värre och en lösning i konflikten hamnar allt längre bort.

Men men. Nu väntar Nyårsfest hos kompisar i metropolen Floda och sen upp i kristlig tid för att åka med tuff tuff tåget till Stockholm.

GOTT NYTT 2009!!!!!

I DN.se/Politik 26/12-08 läser man att det kan finnas hopp om att Centerpartiet i framtiden skall kunna enas om en ny och modern syn på kärnkraft. Förr var bondepartiet hårdnackade motståndare pga en liten (men ändå) risk för radioaktivt nedfall på åkermark i samband med olyckor.

Under senare tid verkar Centerns syn på kärnkraft svängt, nu framstår Centern bara som högst ambivalent i frågan. Kan Centern rentav bli för kärnkraft om man låter tiden ha sin gång. Det är den så kallade Stureplanscentern som nu ger sken av nytändning inom partiet för ändrad energipolitik. Men har denna falang inom Centern legitimitet för sina frågor inom partiet, eller undergrävs deras trovärdighet av den något förlöjligande klassificering som dessa urbana och moderna bönder givit sig själva.

I slutet av artikeln ställer jag mig frågande till om Centern är ett parti som ser till Sverige och svenskarnas bästa. Det är Fredrick Federley som tvärtemot Stekarna anser att:

Centern bör lämna sitt nej till en utbyggnad av kärnkraften.

Jag tror att både basindustrin, elkonsumenterna och miljörörelsen behöver veta vad det är vi har att förvänta oss av en borgerlig regering efter 2010, och då är det oerhört viktigt att vara tydlig.

Den enda förhoppningen står till ordvalet: Utbyggnad. För avser FredFed enbart nej till utbyggnad så är det kanske inte helt uppåt väggarna. Vad detta kan betyda är att FredFed inte är fientligt inställd till ny kärnkraft – ja, så länge kärnkraftens totala kapacitet inte överstiger den nuvarande förstås. Håller man sig under en administrativ maximal produktionskapacitet skall det således vara ok med nyetablering, eller mer korrekt: ersättningskapacitet för uttjänta reaktorer?

Men om FredFed och Centern avser att reaktorerna skall drivas till dess att de tjänat ut efter 40 eller 60 år, och att vi först därefter tar oss en funderare, är vi riktigt illa ute. Detta förhållningssätt till svensk energipolitik är gravt destruktivt och i förlängningen extremt farligt för vårt land. Antag att de svenska reaktorerna stängs efter 40 års drift. Då kommer den första (tredje) reaktorn stängas redan 2012 – Oskarshamn 1. Övriga reaktorer stängs sedan i rask takt under en period om tolv år. Halva landets elproduktion försvinner. Detta sker under en period då Sverige dessutom lovat att gå i bräschen för globalt minskade koldioxidutsläpp. Med stängningen följer att Sveriges koldioxidutsläpp har potential att fördubblas jämfört med idag. Och var skall alla fler tåg och el-bilar ta sin energi ifrån?

Detta är en ekvation som inte går ihop!

Elektricitet och kraftvärme kommer med en ovan beskriven energipolitik att bli väldigt dyr, kanske rentav en lyxprodukt. Företag kommer att tvingas flytta utomlands. Massarbetslöshet och ökad fattigdom följer i nedläggningens spår. En avvägd gissning är att välfärdsstaten Sverige avvecklas lika snabbt som reaktorerna stängs.

Det är hög tid att inse faktum: För att Sverige skall klara av en framtida energiförsörjning – som inte bara ger möjlighet till allmän överlevnad utan även framgång, konkurrenskraft och gott industriklimat – krävs att vi redan idag stakar ut en blocköverskridande och sund energipolitik för alla de inblandade på spelplanen, dvs det svenska folket, företagen och samhället i övrigt.

Det är just en spelplan för framtidens energipolitik som FredFed menar måste presenteras av Alliansen inom den närmase framtiden. Frågan är bara vad den kommer att bestå av.