Kvicksund klockan 21.42, har kommit hem från Kalmar nu, vistelsen blev kortare än väntat av diverse skäl. Skäl jag ej längre orkar att tänka på,
vrida och vända,
skruva till.
Läste en av mina favoriter inom mediebrusets böcker på tåget; Kraschad. När jag läste Fredrik Virtanens avslutande ord infann det sig, mitt upp i allt elände en harmonisk känsla av tillfredställelse. Fan vad bra du har det David. Detta kanske inte ter sig konstigt i era huvuden att tänka så, men just för den stunden, för att 20 sekunder innan känna en överhängande ångest, en förpestelse så var detta en förlösande tanke. Det var något Virtanen skrev om lättheten att gräva ner sig i, för vissa människor bagitaliserade problem. Jag satt och deppade över, för min mormor och morfar till synes idiotiska ting. En mormor och morfar som i unga dagar slogs med att kunna försörja och mätta sju hungrande magar. En annan aspekt att se på saker och ting är att jag kanske för första gången i mitt liv blivit behandlad som Jag
många
många
gånger behandlat andra. Kanske dags att växa upp, ändra sitt handlingssätt. Men för att återkomma till den där känslan (den goda känslan) så är jag inte luspank, jag har goda vänner, jag är inte dödligt sjuk och det som var mest glädjande var tanken över mitt liv som student. Vilket privilegium att få studera, leva livet, leva i bubbla som vuxen.

Internet är en plats för amatörer, konstaterar journalisten och författaren Fredrik Virtanen på debattsajten Newsmill. Och det har han, naturligtvis, rätt i.

Få människor tror att de kan ge aktieråd, byta motor på bilen, döma en basketmatch eller laga ett brutet ben.
De skulle heller aldrig ens försöka.

Däremot så tror varenda jävel att hon kan skriva.
Och det är internet ett bevis på.

Det ligger nära till hands att bränna av ett leende, både snett och ironiskt. För när majoriteten (?) av landets bloggare inte har lyckats utveckla sitt språk sedan mellanstadiet (är k-v-a-r på mellanstadiet?) så är det, faktiskt, lätt att bli raljant.

Det går att dra på munnen åt det faktum att någon skriver en vardagsblogg och tror att det i själva verket handlar om en “vardags blogg”.

Det går att kosta på sig ett skratt när trivialiteter tas till helt nya höjder, förklaras i meningar ihopsatta till stycken med på måfå utslängda skiljetecken. Och man kan då med ett höjt ögonbryn undra om ens skribenten förstått eller bryr sig om vad hon skrivit.

Och det går att skoja om att någon h-e-l-t utesluter personliga pronomen (nytt stilistiskt grepp? ett närmande av italienskan?) och samtidigt, inkonsekvent som få, plockar bort de bokstäver som inte hörs i uttalet. Och dessutom slänger in smajlisar som antingen är glada, arga, ledsna, fundersamma, uppspelta, generade eller förvånade på härs och tvärs i texten som om någon inbillat skribenten att det är omöjligt att förklara sinnesstämningar med bokstäver som bildar ord.

Och när man stängt ned den ena vardagsbloggen och just öppnat upp den andra så kan man krasst konstatera att internet inte bara är ett forum för amatörerna och deras bloggar. Det är också ett utrymme där språkpoliserna tillåts härja fritt och stärker sina egon genom att slå vilt omkring sig med batongerna.

Och de taffliga bloggarna har ingen aning om att de blir träffade. För de känner inte slagen.

- Marängen

Uppsnappat på MSN: “Fan vad irriterande att jag inte kan skriva kolon och S utan att det kommer upp en smajli.”

Inatt skvallrades det på Twitter. Det var Sigge Eklund och Fredrik Virtanen, två kända journalister, som skvallrade om att två andra kända journalister skulle ha en romans.

En av de utpekade, Amelia Adamo, har nu skrivit en artikel på Newsmill där man kan säga att hon rasar mot Virtanen och Eklund, men inte bara det, hon rasar mot hela twitterkulturen, och börjar blanda in motsättningarna mellan gammelmedia och nätkulturen i det hela.

Hon påstår att händelsen skulle visa att journalister inte tar något ansvar.
Utan att försvara nattens tilltag vill jag ställa några frågor.

För det första: om två journalister klantar till det borde väl Adamo med sin mångåriga erfarenhet i branschen inte vara så snabb att använda dem som representanter för en hel yrkesgrupp? Är inte journalistföraktet nog utbrett som det är?

För det andra: varifrån kommer de långsökta referenserna till gammelmedia in i bilden?

Föraktet för oss inom gammelmedia står mig upp i halsen. Vi har i alla fall en värdegrund att stå på. Jag köper inte ett försvar byggt på tesen “du förstår inte, det här är nytt och du är för gammal”.

Jag föraktar inte gammelmedia. Jag är själv en gammelmediajournalist. Men jag begriper det nya, och rätt använda är de sociala medierna så som bloggar och Twitter fantastiska verktyg för såväl seriösa som oseriösa journalister.

Skvaller och rykten har alltid förekommit, inte minst bland journalister. Ibland på hemliga mejlinglistor, andra gånger har de tryckts i tidningar. I gammelmedia. Men oftast över kaffeborden på redaktionerna. Nu har kaffesnacket flyttat ut i offentligheten och ut på nätet. Det kan givetvis ställa till det när omdömeslösa personer får idéer. Det skulle också kunna skilja agnarna från vetet.

Nattens skvaller har ingenting att göra med de motsättningar som finns mellan det nya och det gamla. Det är same old story, i en annan kanal. Eklund och Virtanen finns på Twitter som privatpersoner, de representerar såvitt jag vet inga mediaföretag eller utövar journalistik där. Dessutom är väl inte Virtanen känd för att vara särskilt försiktig eller genomtänkt alla gånger, inte heller när han har ett större medieföretag som plattform och kanal för sina tankar och infall.

Jag vill att Amelia Adamo ska veta att det på Twitter (och i andra mikrobloggar och bloggar) finns långt fler seriösa journalister än oseriösa, precis som gammelmedia där det också finns båda sorter. Många är de som använder Twitter som journalistiskt verktyg och gör det på ett bra sätt och som inte vill riskera sin egen trovärdighet och integritet genom att sprida lösa rykten.

Andra – som Eklund och Virtanen – använder den för just skvaller och trams, och ska jag vara ärlig så tror jag inte att så värst många tar tramset på allvar, det har långt ifrån samma genomslagskraft som gammelmedia och förmodligen kommer Newsmillartikeln att få betydligt större spridning än de stackars (numera raderade) tweets om 140 tecken vardera som skrevs inatt.

Amelia skriver:

I praktiken handlar det om brist på regler som får erfarna journalister som Fredrik Virtanen och Sigge Eklund att köra i diket.

Men Amelia. Samma regler gäller för journalister nu som förr. De är kanaloberoende. Eller vill Amelia på något sätt sätta upp regler för vad man får eller inte får tala om på just Twitter?
En klantig journalist är en klantig journalist, oavsett om klantigheten syns i en tryckt tidning eller på Twitter.

Uppdaterat: Virtanen gör en pudel.

Uppdaterat II: Jan Helin ger sin syn på saken. Mycket bra.

Har alltid gillat lika som bär-grejen.
Säger ofta att folk är lika någon, men får sällan medhåll. Kanske för att jag mest vill att folk ska vara lika varandra – rent utseendemässigt, alltså.

Här är två som jag tänkt på på senaste tiden:

Först har vi Anders “Ankan” Parmström, hockeyvetare, och Fredrik Virtanen, musikvetare(?).
Visst är de lika?

De andra två är Xavi, fotbollsspelare, och Robert Downey jr, skådespelare. Likheten finns ju där, visst?
Synd att jag inte hittade någon bild på en jublande Downey jr bara – för då hade ni ramlat av stolen på grund av likhetschock.

Jag förstår vad Fredrik Virtanen menar när han skriver att Tv 4 lämnade Katrin Zytomierska till sitt öde, som ett lamm till slakt. De visste vad de köpte och gav henne inga instruktioner, coahing eller annat inför sitt programledarskap. Jag håller fullt och fast med Fredrik i det mesta han skriver, men kan ändå inte låta bli att tänka: Katrin är 31 år gammal, oavsett arbetsplats, Tv, radio, hemtjänsten, McDonalds, så ska man väl vid den åldern begripa att man inte får håna och vara elaka med folk på sin arbetsplats? Ska cheferna behöva säga det åt människan? Om hon varit en taskig programledare på annat sätt hade jag inte sagt något, alltså om hon glömt orden eller snurrat till det, men nu handlar det om vanligt folkvett, som man måste ha på alla arbetsplatser.

Nu har hon ju i alla fall tydligen bett Marcus Birro om ursäkt, både direkt till honom och offentligt. Ja det är väl ett steg i rätt riktning förstås. Men jag undrar jag om hon gjorde det för att hon kände sig tvungen eller för att hon verkligen kände att hon betett sig illa? Nu känner jag inte Katrin, men av hela hennes uppenbarelse så känns det som att det är mer av tvång, för att hon inte ska skyfflas utanför mediavärlden och bli bortglömd. Hur som helst har hon väl fått sig en näsbränna nu, och man får väl hoppas att hon lärt sig något. Anders Bagge den lilla go´klumpen tycker dock att hon ska be även idolerna om ursäkt.

Virtanen????

Snacka om påhopp på Anders Lundin.
Jag tycker att Lundin är skitkul!

Jag tycker att det osar avundsjuka jag…

Men NEJ Virtanen, jag tycker inte att du har charm eller
karisma - inga intressanta texter heller för den delen.
Har du tittat på din egen sk. frisyr någon gång???
Enda anledningen till att jag läste denna artikel var att
jag gillar allt som har med Anders Lundin å göra.

Tycker du kan gå i pension själv - torrboll!
TASKMÖRT!

Jag måste vara ärlig.

Brutalt ärlig.

Dagar som den här steker jag mig hellre i en iskall öl i solen än sitter inne och bloggar.

Och ett dåligt samvete dränker man lätt med videos från youtube och svindyr bacardi under sitt parasoll.

Och…
…med bikinibrudar made in “Sats” med Fredrik Virtanen made in Whiskey.

Och…
…med lite låttips ifrån kvällens soundtrack. 

Tha Last shadow Puppets – “My mistakes were made for you”, “The Meeting place”,”Standing next to me” 

The Libertines – “Death on the stairs” “The delaney” “What a waster” “What katie did”

Babyshambles – “Baddies Boogie”, “Fuck forever”, ”8 dead boys”, “Bacardi”

Arctic Monkeys – “I bet you look good on the dancefloor”, “Teddypickers” “Fluorescent adolescent”

The Killers – “Mr brightside” “Somebody told me” “Shadowplay” “This river is wild” “Tranquilize”

Seglarsolbrända seglarmänniskor med seglarjackor och seglarskor.

Överallt!

Jaha… nu får vi dras med ett nytt modeord. På nöjessidorna i kvällspressen är allt “the shit”. Margot at the wedding är the shit. Angus And Julia Stones “A Book Like This” är the shit. Jag är fantastiskt trött på allt som är the shit.

Sådärja.

Nu har en landsortsbloggare skrivit “the shit” 5 gånger i samma inlägg. Nu kan det omöjligt vara the shit att skriva the shit längre… Sorry Fredrik Virtanen.

Sveriges härligaste tv-personlighet; Fredrik Virtanen (blogg) gör en version av Håkan Hellströms låt “För sent för Edelweiss“med Fredrik Wikingsson som kompar till. Virtanen är väl uppe i 200 program eller så? eller är det ännu mer…? Aja vore i alla fall grymt med ett skivsläpp vid program 300; “Fredrik Virtanen och Hasse Aros tolkningar av Håkan Hellström”. Jag skulle köpa…..

Fredrik Virtanen får köra på som vanligt trots utredning om narkotikabrott och kan fortsätta leda sitt program på TV8 som har cirka 25 000 tittare. Jag bara funderar; om det varit Anders Lundin på SVT som knarkat hade han då fått fortsätta? Är MTG-gruppen mer liberala och tycker att det är okej att en programledare snortar kokain på sin fritid? Är det skillnad på journalister och vanligt fä? Aftonbladets Jan Helin vill också dämpa ned Virtanens snedtramp, men hade säkert satt tio journalister i arbete om de hade den minsta substans att skriva om ”Känd allsångsledare i knarkskandal”.
Läs mer i Realtid.

För några slutade Grammisfesten med att polisen tog dem för kokaininnehav och kokainpåverkan. Bland annat, sägs det från flera källor, har Fredrik V***en tagits på bar gärning med näsan i godisburken. Han ska ha erkänt och nu får Jan Helin kanske sitt första personalproblem på halsen. Aftonbladet har naturligtvis inte skrivit en rad om detta. När Fredrik Strage däremot snortade koks på Spy Bar var de inte sena med att publicera: “Känd kulturjournalist tog kokain”. Jag tycker att Fredrik V**en ska träda fram. Jag vill veta varför en kille som Fredrik måste ta kola för att må bättre. Vad är grejen? Visst, jag förstår att det kickar till i skallen och att man blir världsfurste, men det är ju bara artificiellt. På låtsas. Vi som ser på tycker bara att kokain- och amfetaminsnortande människor är dryga och patetiska. Vem orkar lyssna på en skrävlande pundare, om så journalist, författare eller skådis, som bara pratar om sig själv oavbrutet tills käkarna går ur led? Fredrik; varför? Är det så fantastiskt kanske jag också ska prova att dra en lina? Mina systersöner kanske också borde prova?