NEW YORK, 13 augusti, 2009 (C-fam.org) – Världens största organisation som förespråkar fri abort, International Planned Parenthood Federation (IPPF), har nyligen erkänt det alarmerande  ”uppsvinget” av mödradödligheten i Sydafrika, vilket utmanar det rådande abort mantrat, att fria abortlagar minskar mödradödligheten. Dödsfallen har ökat med tjugo procent under perioden 2005-2007 i Sydafrika, ett land som sedan 1996 har haft en av de mest liberala aborlagar på den afrikanska kontinenten.

Utvecklingsländerna har de senaste åren ansatts hårt av olika FN-organ och icke-satliga pro-abort organisationer, inklusive IPPF för att avkriminalisera abort i syftet att minska mödradödligheten. Men den växande mängden bevis visar på det raka motsatta förhållandet, att fria abortlagar och hög mödradödlighet sammanfaller.

I jämförelse har andra afrikanska nationer med de mest pro-life vänligaste lagarna, den i särklass lägsta mödradödlighet på kontinenten.

Globalt sett är det Irland som har den lägsta mödradödligheten, en nation som förbjuder abort och vars författning uttryckligen skyddar rättigheterna för de ofödda barnen.

Läs hela artikeln:

http://www.lifesitenews.com/ldn/2009/aug/09081310.html

Sverige har många tonårsaborter om vi jämför med andra länder. Detta är givetvis inte bra och det ligger i vårt gemensamma intresse att minska antalet ofrivilliga graviditeter.
Nu förs det fram förslag om det ska upprättas ett register över utförda aborter. Många forskare är positiva vilket i sig inte är särskilt konstigt. De ser en mängd intressant data gå dem förbi och jag tror att vi kan finna en del intressant i ett sådant register. Dock är det ett hot mot kvinnans integritet.
Det är en kris att genomgå en abort och att då riskeras att registerföras för densamma känns inte rätt i magen.

Det är för sådana frågor som jag har engagerat mig politiskt. Forskare trycker på och vill veta en massa saker, andra organisationer ser sin chans att blåsa liv i abortdebatten och återigen ser vi ett öka registrerande. Här behövs en rejäl politisk diskussion – hur vill vi ha det?

Jag tror att vi ska undvika fler register som hanterar känsliga uppgifter. Just nu behöver integritet och respekt för individen få en högre status. Därför bör denna idé läggas i malpåse och inte bli ytterligare ett slagträ för Piratparti och andra särintressen.

Her er et par dejlige damer, jeg har stor, stor respekt for. Grundlæggerne af kvindesagen som vi kender den i dag.

Mathilde Lucie Fibiger, født den 13. december 1830 i Kbh., død den 17. Juni 1872 i Århus. 

Mathilde Fibiger var den første betydelige fortaler for kvindefrigørelsen i Danmark. Hendes debutroman Clara Raphael, 1851, handler om ulighed mellem kønnene og kvindernes manglende udviklingsmuligheder.

“For første Gang i mit Liv føler jeg Sorg over at jeg ingen Mand er … Er det med Rette at de halve Mennesker ere udelukkede fra al aandelig Beskjæftigelse? Eller har virkelig Vorherre skabt os af et ringere Stof end Mændene.”

Bogen vakte stor offentlig debat, fordi ligestillingskravet var politisk kontroversielt, og fordi det var usædvanlig klart udtrykt og begrundet af den kun 20-årige forfatterinde.

Maria Kirstine Dorothea Jensen, født 19. Januar 1876 i Farsø sogn, død 14. Maj 1957 i Bagsværd sogn. Født som den 4. ud af en søskendeflok på 11, berømt bror var Johannes V. Jensen.

Årene 1920-30 helligede hun helt til foredragsvirksomhed. Hun ville have uddannelse og arbejde til kvinderne, men også kærlighed og moderskab i det traditionelle ægteskab. Hun adskilte bevidst seksualitet og forplantning. Hun anså kvindens seksualitet som ligeværdig med mandens, og gjorde frivilligt moderskab til en mærkesag. I 1924 var Thit Jensen med til at stifte Foreningen for Seksuel Oplysning.

Thit Jensen var en personlighed. Hun kunne fange folks opmærksomhed, forarge og rykke folks tanker. Hun var overbevist spiritist. Hun troede på reinkarnation og interesserede sig for parapsykologi. Hun stod fast ved sine meninger og udbredte sine holdninger på trods af den store modstand, de mødte.

Nu är nån kristdemokrat och nosar på abortlagarna igen.
Och nej, jag är inte arg på det här för att han är man. Det har inte med saken att göra, men bara någon som inte har varit gravid eller kan bli gravid kan komma och säga att “Adoption är att föredra framför abort”.

Det handlar inte om barnafödandet, innan tiden för abort gått ut är det ett foster, inte ett barn.

Det handlar om att man, när man tvingats gå gravid tiden ut, skulle må sämre psykiskt och ha svårare att lämna allt bakom sig än om man kan göra en abort i någon av de första veckorna.
Det handlar inte om barnlösa par som inte kan få barn; det är en helt annan diskusison. Man väljer inte att behålla sitt barn för att sen lämna bort det till någon annan, tar man det stora och ganska svåra beslutet att behålla det är det för att man känner att man själv är redo att ta hand om det, inte för att man känner sig stark nog att gå igenom en livstid av ångest och undran över hur barnet mår hos sina adoptivföräldrar

Det handlar alltid om frihet att kunna välja och att inte bli utnyttjad av systemet som en maskin för barnafödande. Kvinnan är, tro det eller ej, inte på jorden för att försäkra sig om att mänskligheten överlever. Kvinnan är tro det eller ej, inte heller på jorden för att agera knulldocka åt kåta män eller redskap i diskussioner om luftslott som hysteriska kristna ibland blåser upp när det passar dem. En kvinna är inget redskap som män har för att kunna samla sperma i för att bespara sig kletet, inget man runkar inuti efter behag.

Efter mina två missfall vet jag att jag ändå skulle göra en abort om jag tyckte det var rätt för mig just då.
För det är mitt val. Alltid mitt egna val.

(På aftonbladet kvinna pågå f ö r en s k diskussion om det här mellan tre fyra personer och jag tenderar att hålla med de två tjejerna om att Zet är något…enfaldig.)