Lördagsmorgonen började med att väcka alla barnen, äta rejäl frukost och sedan packa med deras prylar de skulle ha med sig. Vi hade nämligen bestämt att Stoffe skulle åka till Eigil, Lolla & Carl åka till mormor och jag & Staffan skulle shoppa loss på Gekås i Ullared! Vid 9-tiden, efter att ha släppt av barnen, var vi äntligen  på väg söderut med kontokorten laddade. Kändes skumt att från ha varit 5 i bilen, plötsligt bara vara 2 och dessutom utan tjat och gnabb.=) Väl framme, kunde man verkligen se att de flesta fått barnbidraget, för lååååååååååång kö var det! Väl inne på Gekås var det lika kaotiskt som vanligt. Kundvagnar som stod parkerade i någon gång och man själv var på språng för att plocka ihop det man skulle handla. Det gick nämligen inte att köra vagnen dit man skulle utan man fick ta varorna till den. Vi fyllde 2 vagnar med kläder, hygienartiklar, julpynt och leksaker med slutnotan på dryga 8000:-. Då räknade jag inte med sminket jag redan betalat i servicedisken. Som vanligt var vi riktigt nöjda med våra inköp. Nu skall vi bara komplettera de sista julklapparna. Skönt att ha det avklarat nu och inte typ dagen innan julafton…….

Söndagen började lika tidigt…i alla fall för Staffans del, då han & Martin fortsatte med att greja på tomten. Vi har nu bestämt att flytta på flaggstången, men först till våren då vi måste gjuta eftersom den inte längre skall vara fastsatt på stenen utan “nergrävd” i backen. Tills dess skall vi däremot pryda den med belysning. Sedan fortsatte killarna med att ta bort en del av muren på framsidan. Vi börjar smått se lite av hur det kommer bli, när det är klart…i veckan skall vi beställa bärlager till garageuppfarten.

Igår var även min mammas namnsdag och vår förlovningsdag. Det var för 1 år sedan som han föll ner på knä framför mig och frågade om jag ville dela resten av mitt liv med honom.=) Han hade då lagt ner hela sin själ på en perfekt förlovning och jag svarade självklart JA, då jag redan bevisat för honom min kärlek genom att skaffa barn med honom. Större bevis finns INTE enligt mig, då man för en lång tid framöver förbinder sig om ett “samarbete” föräldrar emellan gällande uppfostran, välbefinnande samt kärlek till sitt barn.Tanken var ju att vi skulle gift oss år 2009, men då min pappa dog, vi köpte huset och annat som påverkat oss, valde vi att vänta. Inget datum är ännu satt, men vi skall i alla fall gifta oss nu år 2010.

Helgen har med andra ord varit toppen och nu skall jag fixa lite frukost till oss 3 musketörerna ( mig, Lolla + Carl) som är hemma. Sedan skall vi pynta och göra hemtrevligt för jag har släpat hem den stora flyttlådan full av julpynt från garaget.

Liksom majoriteten av kvinnorna i min generation är jag en sucker för Sex and the City. Tv-serien, vill säga. Filmen är ju tyvärr en urspårad och själlös varumärkesorgie, där karaktärerna skriker och tjuter och fånar sig på ett sätt som de faktiskt ganska sällan gjorde i tv-formatet.

Men det finns en scen, när Carrie och Mr Big återförenas efter deras ganska osannolika uppbrott (ja men kom igen, efter tio år finns det inget annat sätt för honom att försöka nå henne än genom mail – trots att hon bor kvar på samma adress och har samma uppdragsgivare som alltid?) som jag ändå blir lite rörd av. Och det är när han konstaterar att deras första diskbänksrealistiska överenskommelse faktiskt inte alls var vad ett frieri borde vara. Sen gör han om det, den här gången knästående och med vackra ord om kärlek.

Ett av mitt livs underbaraste ögonblick var när jag blev friad till. Jag hade inte trott att ett konventionellt frieri överhuvudtaget skulle äga rum i vårt förhållande, och framför allt hade jag inte anat att det skulle ske som en utsökt uttänkt och innerligt genomförd överraskning. Därför kan jag inte annat än ge Mr Big rätt, när han till sist ger stunden och frågan dess rätta inramning.

Därför kan jag heller inte annat än skaka lite på huvudet, när jag läser Mammas pojkar-Izzas oromantiska beskrivning av hur det gick till när hon förlovade sig med sin flickvän. För det finns bara ett fåtal sådana stunder i livet, som har potential att vara helt livsomvälvande och fantastiska. Varför då tugga sig igenom dom ögonblicken med mat i munnen och tankarna halvt nån annanstans?

Finge jag rekommendera dom något, så skulle det vara att åtminstone satsa på ett skimrande bröllop. Det är kärleken värd.

Tospråklig bok om de gamle friertradisjonene i markasamisk område. Boka er laget i samarbeid med Várdobáiki samisk senter i Evenes. Forfatterne er Solfrid F. Pedersen, Kjersti M. Balto, Tone Elvebakk og Asbjørg Skåden.

Guovttegielat girji dološ suotnjodanvierut márkosámi eallimis birra. Giehtagirjjáš oahpaha suotnjodeami árbevieruid. Prošeakta lea ovttasbargu Várdobáiki Sámi Guovdážiin. Čállit leat Solfrid M. Pedersen, Kjesti M. Balto, Tone Elvebakk ja Asbjørg Skåden.

ISBN: 978-82-91973-35-7. Skániid girjie, 2009. Pris/Háddi:

Det var helt galet länge sedan vi skrev något nytt på inredningsfronten. Jag skyller allt på Herr som friade i Berlin i april och därmed flyttade fokus från inredning till bröllopsplanering.

Kanske hinner vi med lite inredningsbloggande i sommar. Även i år tänkte vi nämligen beta av så många antikbutiker vi hinner under vår hyrbilssemester genom Sverige.

Och såklart har vi en bröllopsblogg, så någon total bloggtorka är det ju inte frågan om.

Bild från Isa Form.

Nord-Italia er vidunderlig! Vi startet turen med et par dager i Venezia, en by med deilig sjøluft, flotte gamle bygninger og haugevis av skatter…

Vi besøkte Scuola Grande di San Rocco og så Tintorettos tolkninger av bibelhistorien – en utrolig imponerende samling. Jeg fikk også sett ett originalbilde av Titzian som jeg hadde håpet å se. Men til min overraskelse ble jeg veldig begeistret for treskjæreren Francesco Pianta (1650-92) som har skjært ut de 19 allegoriske trestatuene som utgjør brystpanelet i Scuola Grande di San Rocco.

Kanskje fordi jeg er svak for gamle bibliotek, de to bildene over er av to av utskjæringene. Det til venstre heter Biblioteket, og det til høyre heter Furore, jeg mener det ble oversatt til Sinne, en mann blindet av hevntanker. 

Vi var også innom Peggy Guggenheims samtidsmuseum, og så den avdøde, velbemidlede damens private samling. Både Picasso, Modigliani, og andre mer og mindre kjente italienere. Jeg ble spesielt imponert over futuristen Umberto Buccioni og hans “Materia”, ferdigstilt i 1912.

Etter noen herlige dager i Venezia sjekket vi ut av Saturnia og tok toget til Bassano for å møte vår nye turvenn, en rød MG – 56. Og derfra ble livet enda mer vidunderlig;

Den første natten, etter å ha lett frem og tilbake på den italienske landsbygda i flere timer etter en økologisk gård vi trodde het Gambellara, ringte vi til slutt gården og spurte hvor de holdt til, og siden det var blitt så sent – om de var klare for gjester – det var de, de møtte oss til og med og geleidet oss til gården sin, Pallazzetto Ardi het den, og lå i området Gambellara. Carlo, Michela og Bella (hunden deres) tok imot oss med et glass hvitvin, og en skikkelig god middag og dessert. Gården er en vingård, de blir blant annet distribuert av en leverandør i New York; Greeny Grape på Manhatten og i Green Point. Mens vi ventet på middag prøvde HH å lære meg noen dansetrinn til Billie Holiday på uteplassen, med Bella, en lat katt og datteren til Carlo og Michela på cirka syv som publikum.

Neste morgen fikk vi en lett frokost, og så var det rett ut på veien igjen (med økologisk vin og hjemmelaget jordbæreddik i bagasjen). Denne gangen i retning La Garda, Italias største innsjø. På veien dro vi innom Soave, en nydelig landsby innenfor murene til en eldgammel borg. Vi besøkte borgen, et offer for blodige og hyppige eierskifter fra 1200-tallet og frem til de nærmeste århundrene. 

Deretter var vi innom Verona, Romeo og Juliets by, og spiste litt. Gamlebyen var veldig fin, midt i byen er det gravd opp et gammelt amfiteater i samme stil som Colosseum. Litt utpå kvelden kom vi frem til La Garda. Det viste seg å være mye mer populært enn vi hadde forestilt oss. Det krydde av turister, selv om sesongen visstnok ikke var helt i gang ennå (da må man aldri finne på å dra dit i turistsesongen). Etter et bad i større og større bølger, kjørte vi litt nordover langs sjøen og slo oss til på et hotell i tettstedet Garda.

Neste dag var det videre til enden, den nordligste delen der altså, av La Garda, og Dolomittene. Vi badet i Riva d. Garda og spiste litt i Torbole rett ved før vi dro opp i fjellene. Jeg hadde funnet en liten vei på kartet som gikk over Valagar og inn i nasjonalparken Mont Lessin. Fjellene var gigantuøse! 

Det var en helt spesiell opplevelse å kjøre gjennom M. Lessin, vi var helt alene i verdens vakreste landskap i en  brummende, åpen veteranbil, med kuer, snødekte alper i det fjerne og gresskledde topper nært på, solen gikk gyllen ned bak fjellene og godt pakket inn i piknikpledd og håndklær og ekstra gensere kjørte vi ned fra fjellet på kronglete grusveier i stummende mørke, med månen klart over oss og klingende kubjeller rundt svingene. Vi kjørte gjennom flere små tettsteder før vi plutselig sto midt i et kryss med en svær, hvit kirke (obligatorisk i alle italienske landsbyer), bar, to bensinpumper, en stengt matbutikk og et åpent hotell hvor familien satt og så på TV bak resepsjonen, men smilte hyggelig da de så oss og skjønte godt at vi trengte å “Dormir?”, selv om de ikke kunne et ord engelsk og vi ikke mer italiensk enn at vi skjønte ordet dormir, et ord vi til gjengjeld skjønte til de grader etter en lang, inntrykksrik fjelltur. Neste morgen var det frokost, og så litt kjøring mellom små landsbyer før vi klatret opp i fjellene igjen.

Langt oppe i fjellene støtte vi på altre som dette, de var overalt, italienere må være verdens ivrigste katolikker;

Etter flere timer med sjokknaturopplevelse, igjen, ser vi en grønn alpeeng i veikanten på vei ned fra en fjelltopp og bestemmer oss for å ha piknik i blomsterenga. Vi plukker blomster og spiser, og muligens inspirert av det slående romantiske utsikten, etter en løperunde i enga post lunsj, frir HH. Det er helt greit for meg. Og så kjører vi storglisende videre etter tidenes beste piknik.

Etter pikniken var det på tide å dra i retning Bassano igjen, bilen skulle leveres 21.30 samme kveld. Vi dro videre i det flotte landskapet, og kom etterhvert ned til en større by, herfra bestemte vi oss for å dra til Schio og derfra velge noen små landeveier mot Marostica (som vi hadde vært innom på vei ut av Bassano) og derfra til Bassano. Halvveis til Schio har vi entret en motorvei og suser avgårde, stopper ved en bomring…og triller videre. Den lille røde ville ikke starte igjen! Vi trillet nedover motorveien mens HH bannet og jeg prøvde å si at det alltid går bra, og sant nok – ett minutt senere dukker betjenten på bomstasjonen (som også er mekaniker) opp og får startet bilen igjen etter å ha lokalisert det flate batteriet.

Men etter å ha startet igjen, kommet trygt igjennom Schio og deretter Thiene, såvidt på vei mot Lusiana (landeveien mot Marostica), så stoppet han igjen. Og denne gangen var det alvor. HH ringte de vi leide den lille røde av, og en halvtime senere dukket Stephan smilende opp med en blå Spider – 66 på lasteplanet . Og så var turen med MG – 56 over. Det var trist å forlate den etter en så fin tur, men hyggelig at vi fikk muligheten til å nyte de siste seks timene i en bil som virket.

Vi spiste en fin lunsj i Marostica, og kom til Bassano tidsnok til å titte litt på gamlebyen og spise middag. Så leverte vi Spideren og mente å ta toget, men en kommunikasjonssvikt førte til at vi tok biltaxi tilbake til Venezia, og derfra båttaxi til San Marcos plass hvor vi skulle bo de siste dagene. De siste dagene var fine, vi var litt slitne og forkjølet etter biltur, men knallfornøyde.

Vi presterte å gå til innkjøp av to flotte hatter som bare kan brukes i pompøse sammenhenger og var veldig fornøyd med det, jeg benyttet selvfølgelig anledningen til å spise middag med hatt samme kveld, hehe.

Jeg anbefaler Nord-Italia med veteranbil rett fra hjertet! (Og HH er helt enig)

- RR

Men gud i helvete!

Mannen ringde mig i morse. Ordern var: ta cykeln på tåget och gå av på Klampenborg station. OK, gjorde så.
Där stod Mannen och mötte och talade om var jag skulle parkera vidhängande hoj.

Han ledde mig bort till en vacker, blommande kastanj, därunder en hästskjuts med tillhörande svart häst. Rosa champagne och en tur i en vidunderlig park.

Och där. Där F R I A D E han!!!

Vi åkte karusell, åt på en solig uteservering, kyparen hällde en öl över mig, vi hade femkamp och sedan cyklade vi hem med en rosa kanin.

Nu har vi grillat och Mannen sover så gott i vår smala tempur. Lillebror njuter av sitt rum, spelar wow och har mekkat ihop förvaringen där. Jag ska strax krypa ner under täcket och ligga nära.

Han friade. Han gjorde det. Faktiskt. Han vill ha världens längsta förlovning. Och han har sett ut ringar.

Iiiiiiiiiih!

Och jag blev fjortis igen. Fjompig, lycklig, fnissig. Och så jävla vacker.

Här kommer då den utlovade beskrivningen av förlovningen från mitt perspektiv, Emma har ju redan beskrivit den hur hon upplevde det – o här är min del av det hela… Kommer dock inte ta med allt – tror inte det är nån som orkar läsa det då.. Here goes:

29 februari 2008 var det skottdag – och skottdagen är enligt traditionen den dagen som kvinnor ”får” fria till män. Den dagen (2008) var jag i Oslo och Emma i Alingsås, så något face-to-face-frieri låg inte i luften, men Emma hade förvarnat om att hon skulle göra något. Jag var bokad på möten hela dagen, så det hade nog varit svårt att få tag i mig på telefon – men min darling skickade ett sms… eller mer en uppsats med otroligt fina ord, sånt som får en gråsten att gråta. Det var rörande, men jag hade redan bestämt mig att när jag ska gifta mig så skulle frieriet ske mer traditionsenligt. Så jag tackade vänligt med bestämt nej till Emmas förslag – och på så sätt köpte jag mig 4 år till att spela på (till nästa skottdag).

Det som hände under våren förra året, samboskapet och ett liv tillsammans men framför allt Emmas graviditet och att vi förlorade Saga gjorde mig bara mer säker på att jag hittat rätt här i livet – Emma var och är den jag vill leva med – och någonstans långt bak började nog en tanke gro om att jag faktiskt skulle fria. Någon gång under augusti var vi i Nordby (stort köpcenter precis på svenska sidan av gränsen) och handlade, på något vis hamnade vi på Guldfynd och tittade på förlovningsringar. Här tror nog den insatte (eftersom jag och Emma sällan tycker samma sak om vad som är snyggt) att vi var helt oense – men faktum var att vi var överrens från början.. Ingen ville ha en extremt dyr eller stor ring, ”man ska ju våga ha den på sig också”. Så, vi noterade numret på ringarna och vilken storlek som kunde passa, och jag sparade lappen på ett säkert ställe.

När vi sedan började närma sig Sagas beräknade födelsedag så gick det upp för mig, jag skulle ju givetvis fria på ettårsdagen för hennes födelse… För att hylla henne och göra den dagen till något positivt, utöver det jobbiga att ha förlorat henne. Jag visste att Emma skulle tycka det var en bra idé, så när väl tanken kommit så var den där för att stanna. Tanken fanns där, men att börja förbereda var ju helt onödigt – det var ju över ett halvår kvar. Dock var det fantastiskt kul att jävlas lite med Emma och påpeka hur långt ifrån att fria jag var. Jag gick inte så långt som Chandler i vänner, som tycker att grisars liv är bättre än det att vara gift, men jag fick fram att det låg en bra bit fram i tiden. Har haft många kul stunder för mig själv

Tiden rullade på ruggigt snabbt, och helt plötsligt var det februari. Inte så långt till sista april (om man vet ju aldrig med leveranstider o sånt) så en dag när jag var själv hemma ringde jag till Guldfynd, inga problem här inte – jag hade ju lappen med nr o storlekar. Fast hon som svarade var av en annan åsikt, numret var bara till en damring – fanns inte något motsvarighet till herrar – och storlekarna var ju helt fel. Vanligt var 12 – 26 (eller nåt sånt) och jag satt med storlekar på 50-talet.. Helt fel! Blev lite smått frustrerad, och det var ju inte så att man kom förbi Nordby varje dag – och dessutom utan Emma. Men det löste sig efter några veckor – Emma hade åkt till Alingsås tidigt i veckan, och jag skulle komma efter lite senare. Skodan styrde välvilligt in till Nordby och jag fick tag i samma expedit som när vi skrivit upp storlekarna och tvärt emot vad den andra tjejen sa så var mina storlekar och ringnummer rätt. Så beställningen var enkelt avklarad, nu var det bara att vänta.

En månad efter beställningen ringde telefonen när jag satt på bussen på väg hem från jobbet, ringarna hade kommit och jag stod inför det troligtvis största problemet med hela frieriet. Hur fan skulle jag kunna hämta ringarna utan att Emma märkte det. Jag satte alla mina pengar på ett kort och chansade på påskresan, dvs. en sväng till familj i Alingsås följt av en sväng till Sala. Påsken närmade sig och vi packade bilen full och drog iväg. Hade inte riktigt lyckats komma på hur jag skulle motivera ett Nordbybesök på vägen, men jag drog till med ”kan vi inte ta en sväng till Nordby – jag är lite godissugen”.. Emma kollade konstigt på mig och tänkte nog ett och annat, men hon gick med på det. Första hindret var avklarat, men det återstod ett par. Planen var att fejka ett toabesök, skynda in till Guldfynd, hämta ringarna och komma efter Emma in på godisbutiken. Så, helt enligt planen stannar jag upp när vi är på väg mot godisbutiken och säger, jag måste nog på toa – men jag kan komma efter sen. Emma däremot, som inte hade hört planen alls, sa gör du det.. bara för att sekunden senare säga… fast jag kan följa med. Ridå! Som tur var menade hon inte till toaletterna, utan bara en bit på väg. Hon ville titta lite i en inredningsbutik, vägg i vägg med Guldfynd. Med hjärnan på högvarv förhörde jag mig om att hon skulle vara kvar INNE i butiken till jag kom tillbaka, sen gick jag avslappnat mot toaletten. Så fort jag såg att Emma försvunnit in i butiken ökade jag farten, fick springa runt hela ”kvarteret” med butiker där inne för att komma till Guldfynds ingång som inte syntes från inredningsbutiken. Expediten tyckte säkert jag var en smula otrevlig, men när jag förklarade att jag hade ca ett toabesök på mig i tid, för min blivande fru var i butiken bredvid förstod hon och skyndade på. En snabb språngtur senare var jag tillbaka hos Emma, som i efterhand har sagt att hon reagerade på att det tog ganska lång tid.. men inte tänkte mer på det. Nu hade jag alltså en ringask i fickan, och ni som vet hur de ser ut har koll på att de är ganska tjocka. Jag oroade mig hela tiden inne på Nordby att Emma skulle se att det var något tjockt och fyrkantigt som stack ut i min ficka, men jag klarade mig till bilen. Där blev det ju ännu tydligare att det stack ut något, så jag satt lite framåtlutad och försökte hänga över min tröja över låret, kan tänka mig att det såg rätt märkligt ut.

Nästa stopp blev McDonalds i Uddevalla, och här såg jag en chans att flytta asken till nåt mer strategiskt ställe i bilen, så när Emma klev ur bilen ryckte jag snabbt ur asken och försökte (sittandes i förarsätet) få ner den i fickan bakom förarsätet. Det gick .. inte alls. Nu satt jag istället med asken i handen när Emma kom runt bilen. Försökte diskret smuggla ner den i byxfickan igen innan vi gick in, och som tur var såg hon inget. Lunchen avlöpte som den skulle, och när vi skulle sätta oss i bilen igen – så sa jag nåt om att jag skulle kolla i bakluckan efter något.. Lyckades smuggla ner ringen i ett fack under golvet i bakluckan – och kunde andas ut.

Resten av resan avlöpte utan problem, förutom lite små oroligheter när vi städade bilen i Sala – tänk om Emma fick för sig att lyfta på locket och göra rent under där – men det fick hon som tur var inte..

Nästa tillfälle som förlovningen blev aktuell var veckan innan sista april, vi hade varit på NAV (försäkringskassan i Norge) och ansökt om föräldrapengar och var på väg hem till lägenheten. Emma stannade till utanför en guldsmed och tittade på ringar. ”Åååh, dom där var ju fina” sa hon och tittade på ett par silverringar, inte helt olika dom jag hade i bilen. ”Ja”, svarade jag.. ”vi kan ju bara byta bort dom vi tittade på i Guldfyndaffären, det är ju inte direkt så att dom är beställda”. Inom mig garvade jag högt, men Emma svarade bara något i stil med att det var ju sant. :)  

Så kom då dagen med stort D. Hjärnan var inte helt med den morgonen, Saga fanns i tankarna, och jag hade redan hämtat ringen från bilen dagen innan, så det var under kontroll men jag tänkte inte på att raka mig eller klä upp mig speciellt. När jag väl kom till jobbet, så var det fullt upp och dagen gick fortare än jag trott. Hade ändå väldigt svårt att koncentrera mig, och tänkte både på Saga och hur jag skulle lösa eftermiddagen. Som tur var sken solen från en blå himmel, så mardrömsscenariot med hällregn kunde strykas. Konstaterade dock att jag inte kunde fria orakad – vet att Emma gillar mig som bäst utan skägg, så det var nog det minsta jag kunde göra.. Det blev till att åka till ett köpcenter i närheten av jobbet när jag slutade, in på livsmedelsaffären och köpa engångshyvlar och skum, in på handikapptoaletten och raka bort det veckolånga skägget. Snabbt vidare in till blomsterhandeln och köpa rosor (ja, rosor – det hör till) o sen vidare på cykeln till Majorstuen där jag skulle möta Emma. Var ju tvungen att gömma blommorna, så dom låg och gottade till sig i min träningsväska som jag hade med mig.. Som tur var, inslagna både i plast och papper. Stannade en bit innan mötesplatsen och rensade bort omslagspapperet, kunde ju inte ta fram rosor med papper på under ett frieri – det går ju faktiskt inte… :) Under cykelturen slog det mig att jag faktiskt inte hade nån koll på vad jag skulle säga.. lite dåligt planerat, men fick helt enkelt bara köra på frihand – det som kom från hjärtat var nog ändå det rätta.. Kom iaf fram till Majorstuen och fick vänta lite på Emma, mkt trafik och kö på trikken.. Gjorde mig lite mer nervös – nu var jag ju klar… kände inte alls för att sitta där o tänka. Hon kom iaf till slut, och hade med sig blommor till Saga – som vi kommit överrens om. Vi började gå, och hon frågade nåt om vad jag ville äta sen – jag som var mitt uppe i frieriet i huvudet mumlade nåt om att jag vet inte… Märkte att det inte var rätt svar, för Emma blev lite sur och efter lite dividerande kom vi fram till att bara köpa lite picknickmat att ta med. Sagt och gjort och snart var vi på väg igen. Inte så långt till kyrkogården från Majorstuen, men den här gången kändes det jäääääääkligt långt. Till slut kom vi ändå fram, och vi la blommorna till Saga och satte oss på en bänk. Pratade lite om vad som kunde ha varit, vad som hänt under året innan jag kom på hur jag skulle börja.. ”Jag och Saga har en överraskning till dig” sa jag, ”men du måste blunda för att få den”.. ”Jaha, har ni det” sa Emma och gick med på att blunda.. Då blev det fart på mig.. var ju tvungen att få upp blommorna och ringarna, av med plasten på blommorna (det som Emma trodde var prassel från en godispåse) och sen gick jag ner på ett knä. Satt ett par sekunder och tittade på henne innan jag tog hennes hand (och här säger Emma att jag sa att hon kunde öppna ögonen – helt fel – när jag tog henne i handen öppnade hon dom själv utan att jag sa något :) ) Jag talade om för henne hur mycket jag älskade henne, att jag inte kunde tänka mig att leva utan henne och en del fler saker (tydligen för många eftersom hon han tänka att jag aldrig kom till saken) innan jag frågade ”Emma Viktoria Ryding, vill du gifta dig med mig?” Som tur var, fick jag ett ja, en jättekyss och sen ett ja till.. Vi fick på oss ringarna och satte oss på bänken och bara njöt. Resten av dagen gick hur fort som helst, vi hade en superbra dag och jag tror att Saga blev nöjd med hur jag utförde det hela… Nu återstår bara den lilla detaljen med bröllopet, men det tror jag att jag får lite hjälp att planera av min fästmö

Wanja Victoria Jevne - min nye, usedvanlig hete flamme – er den direkte årsaken til at jeg returnerer til gamet igjen. Hun brenner som blondiner flest med en utrolig uintelligent, ignorant, stereotypisk og overfladisk glød. Min overlegne intelligens, profetstatus og medfølgende brede erfaring på fittefronten forteller meg at hun dermed vil være en enkel match å slukke, og jeg uten større problemer vil kunne snurre henne rundt lillefingeren.

Å bruke lillefingerklisjén blir dog for enkelt, siden utsagnet ikke fullstendig rettferdiggjør hensikten bak uttalelsen min. Mine fysiologiske forutsetninger; de basale instinktene, de dyriske driftene og behovet for å knulle indikerer at man kanskje kunne byttet lillefingeren med staken. Dermed ville man skape et mye mer seksuelt ladet og passende uttrykk man kan bruke når man sjekker blondiner, og unngå sløsing av verdifull tid man kunne brukt på anskaffing av fitte på andre arenaer. Det utslagsgivende kvinnemennesket har vekket uante krefter i meg, og Wanja, jeg må avsløre at min søken potensielt kan være over.

I sjekkingens verden er blondinene tradisjonelt sett enkelt bytte. Man inntar rollen som den dominante hannen og bruker splitt/hersk-teknikk: kommer med tilsynelatende ubegrunnede påståander som godtroende idioter kan bite på, før man rykker i snøret og sliter løs sluken. Dermed overlater man disse idiotene med en opprevet og dysfunksjonell kjeft, og de vil forgjeves svømme videre mot ny trakter. Kritikk følger man opp med maksimum pwnage, og demonstrer dermed at man er alpha som faen.

Vampyrtilværelsen begynner smått å behage meg, for med udødeligheten i bakhånd blir den skrudde døgnrytmen bagatellmessig. Ingen kunne vel se for seg at det var akkurat denne natten jeg skulle gjenoppstå fra skyggene, men nå er jeg tilbake for fullt. Erfaringer rikere, amøber fattigere, men aller viktigst smartere, sluere, mer kynisk og kåtere enn noensinne. Vekkerklokkeren denger på gonggongen som et varsel om nye tider; en ny epoke hvor mine krefter får utvikle seg fritt og uhemmet. Verden vil knele for mine føtter, jeg vil høste overskuddet av den og jeg vil beholde alt selv og bli selvutnevnt seksualdiktator .

Wanja, du inviteres herved til å sitte ved mine side, være min dronning, elskerinne, fristerinne, medsammensvorne, stakepryd og  enehersker såfremt du ikke måtte drømme om orgier som involverer mitt vesen.

Du har frie tøyler til å utfolde dine lesbiske, sadomasokistiske fantasier med eller uten hensyn til mine ønsker om deltakelse eller bivåning av hendelsene. Du skal få en fin stol, fine klær og mye sminke. Du kan være nøkkelen til evigheten og kjærligheten. Du kan åpne dørene til søvnens rike igjen. Du kan utnytte min godtroenhet til din fordel. Du kan la kroppen din undergå drastiske forbedringer ved mine masserende hender. Du kan få være så blond du vil. Du kan få jordbær, smeltet sjokolade og krem akkompagnert av en omvendt blowjob fra min munn til ditt kjønnsorgan, til frokost hver eneste dag, livet ut.

Du er drømmekarakteren som har våknet og entret min virkelighet. Du er min übermennesket, redningskvinnen, superheltinnen og inspirasjonen min i hverdagen. Du tenner meg grenseløst, og tvangserigrerer mitt abnorme lem ved ditt blotte nærvner i mine tanker. Du pirrer meg til å bli fleksibel og  utføre autofellatio på meg selv, hvis det pirrer deg. Dine lyster skal få herske over meg som du, kjære Wanja, hersker over majoriteten av saueflokker i vår ganske land per dags dato. Din sarkastiske innfallsvinkel på livet er ikke bare intelligent, men hinsides denne verden. Du er tøffest, og jeg elsker deg høyt.

Underdanig eller dominant, trang eller vid, rolig eller intenst, offentlig eller privat – allsidigheten kjenner ingen grenser i min verden, for jeg vil gjøre alt som står i min makt for å alltid holde velværenivået ditt på topp, og regelmessig sende deg til orgasmiske høyder etter vi sammen arbeider for et felles mål. Skiller vi oss leverer jeg ringen tilbake, men jeg beholder ditt venstre øye som minne, edderkoppmat og dekorasjon som skal pryde slekstreet mitt hengende med fristende manér fra hyssing spunnet av ditt gyldne hår, uavhengig av dets fremtredens avtrykk på omgivelsene.  Håper på positiv respons.

Med vennlig hilsen,

syretryne()

]]> http://diamantsmykker.com/2009/03/11/5-romantiske-mater-a-fri-pa-frierringe/ Wed, 11 Mar 2009 14:50:00 +0000 Terje Gaupseth http://diamantsmykker.com/2009/03/11/5-romantiske-mater-a-fri-pa-frierringe/ http://yourchoir.wordpress.com/2009/02/26/dl-ja-ja-ja-jaa/ Thu, 26 Feb 2009 17:36:41 +0000 yourchoir http://yourchoir.wordpress.com/2009/02/26/dl-ja-ja-ja-jaa/

Känner ni igen rubiken? Varenda tidning hade den i onsdags.
För att kronprinsessan sa så till Daniel när han friade.
Vem säger så när någon friar? Det låter lite desperat, tycker jag.
Känns inte så adligt heller. Mer som en fantasilös fotbollssupporter.

Att ha en webkamera öppnar upp för ett helt nytt meningsfullt sätt att blogga. Som nu, när jag ska äta frukost. Detta är vad jag ska äta, i kronologisk ordning.

(Det var ett frieri i Morgonpasset i morse som gjorde att jag började böla. Som ett barn. Ett ensamt övergivet barn. Men jag är förståss GLAD ändå.)

Treårig bröllopsdag firades med barnfri weekend en Paris.

M är på Guldfynd, året är 2003.
M: Säljer ni askar för ringar?
Guldfyndstanten (GT): Ja.
M: Då vill jag ha en sån. Kan du slå in den också?
GT (med lite orolig min): Ehh, tom?
M (med väldigt glad min): Ja!
GT: Blir inte den som ska få den, ehh, väldigt besviken då?
M (fortfarande V-Ä-L-D-I-G-T glad min): Neheejdå! Det blir hon inte!

Det var mitt bästa paket någonsin. Jag fick det när jag fyllde 35 år. Det ingick i M:s frieri. Till hörde ett brev, som jag fick öppna innan det tomma ring-ask-paketet (bra logistiktänk där M!):

Jag läste det högt. Hade inte förstått något innan. “Du önskade dig en upplevelse i födelsedagspresent. Därför får du en upplevelse för livet. Jag älskar dig och undrar om du vill gifta dig med mig?”

J-A-A-A-A! Jag blev så glad så jag började gråta (mer än vanligt). Jag var väldigt gravid med L1 och hade bestämt motat bort alla förslag på att fira min födelsedag ute. Nej, Indisk take away hemma vid köksbordet. Hade inte räknat med ett frieri som efterrätt! Det var perfekt! Kan en födelsedag firas bättre?

Den tomma ringasken då? Jo den fick symbolisera ringarna vi skulle välja tillsammans. Efter 13 år tillsammans hade trots allt M lärt sig att hans blivande fru trots allt gärna vill ha ett finger med i spelet vid stora beslut.

Andras åsikter om: Frieri, Romantik.

- Anca – är du gift? frågar en elev idag.

- Jo, säger jag. För det är jag ju.

- Synd – för då kan du inte gifta dig med mig! svarar hon.

- Nej det är lite knepigt, men vi kan ju åtminstone börja med att förhandla med min man…

Det är inte varje dag som någon friar till mig. Och flickan ifråga är riktigt trevlig, men…

Idag har inte jag skrivit nån lista även om jag skrev upp på svarta tavlan att jag skulle väcka ungarna klockan åtta och halv nio.

Nu fick jag lite abstinensbesvär. Jag MÅSTE ha en lista att gå efter. Hur ska jag annars veta vad jag ska föra över till i morgon har ni tänkt?

De här punkterna hade jag kunna bocka av idag om jag hade skrivit min lista:

06:40 Remo (daghunden) kommer
- lägg upp foder.
Somna om.

07:30-08:30 Frukost (fil, flingor, kaffe, vatten) till Vakna med the Voice och Linda Rosing…

…å Josefins frisyrfunderingar får jag INTE missa! Jag har berättat det här förr va? Att jag är barnsligt förtjust i Josefin, Jakob och Paul och tycker det är sååå bra utom när de spelar samma jävla skitrap om och om igen. Och då äre faktiskt så att jag gillar R&B.

Varva med riks och lokalnyheter på 1:an och 4:an när VmtV spelar skitmusik.

Kommentar: Jag gillar Linda skarpt också – även om jag inte känner henne personligen. Lindas blogginlägg direkt från i morse.

Kommentar: igen Linda berättade att hon ska få hjälp med sin blogg nu, inte så att hon inte ska skriva den själv så men det är mycket att göra med den. (Ja, det vet väl JAG! )som lilltösen Blondinbella som tydligen leasar ut det mesta av sitt skrivande (wierdo) och att hon, Linda alltså, går powerwalk varje morgon direkt efter kaffet utom när hon lämnar barnen på dagis eller vad det var, då går hon efteråt.. Alltså, jag kan ha hört fel, för går inte hennes ungar i skola? Lämnar hon ungar som går typ 6:an?)

Soran Ismail , en av de unga grabbarna som brukar va med i parlamentet var öckså gäst i morse. Han har slutat blogga på 1000 apor för han iddes inte hålla på och blogga två gånger om dagen bara för att. Så kul var det inte tyckte han.

Schlaug och några till satt och snackade i ettan om att Lasse O nu har slängt fram en trevare om samarbete till sossarna. De trodde att Mona helst skulle se att V samarbetade utan nån slags allians alls det eftersom media skulle stalka henne till förbannelse tills valet för att få veta vilken ministerpost LO skulle få i så fall.

Jo jsut det, det var en tjej som friade till sin kille via The Voice i morse, det var bara så sjukt kul, med betoning på sjukt. (Viktigt: om nu nån blivande äkta man till mig (egalt vem) läser det här och kommer på den fantastiska idén att fria offentligt, gör ALDRIG det så att jag MÅSTE svara ja utan att ha förfriat först.)

08:00 Första väckningen av de värsta sjusovarna.
Se nyheterna på bägge kanalerna lite hipp som happ.

Kommentar: Nyheterna i morse handlade mest om Obama, han har börjat berätta mer detaljerat om vad han avser att åstadkomma när han blir president. Orkanen har tagit ännu fler människoliv och Michael Jackson fyller 50 år. Här i norrbotten får vi molnigt och lite regn emellanåt under dagen. På kustlandet kan solen titta fram.

08:30-09:00 Få upp de yngsta  (9:onde klassare) Ta till hot om utebliven moppetankning om det behövs.
Ombesörja att det funkar tidsmässigt med den enda toan/duschen för teenisen med bästis och teenisen med pojväns, morgonbestyr. Borsta tänderna och gör klart för att

09:20 skjutsa de äldsta ungarna (gymnasietvåor) till skolan eftersom de aldrig annars brukar be om skjuts för att de ska slippa ta bussen över en timme innan

09:30-11:00 Hundpromenad slash POWERDOGWALK på Udden med Roofer och Remo.

Kommentar. Det finns jättebra små uppförsträckor att pulsa uppför i 190 på, en del är det nästan 100 % stigning på  Hundarna iddes inte hålla på med det där så mycket, de ville frusta hysteriskt med nosarna i backen och pinka bägge två samtidigt på precis allt, så jag traskade runt hela området ett par tre varv extra för att slöskallarna skulle få motion och inte bara doftminnen.

11:15 Duscha och mejka.. NEJ fel.  Jaga Roofer, skulle det stå.

Kommentar. Han smet när vi kom hem. Jag har dålig inkallning på honom. Han kom när det passade och då blev jag så glad så. Man får va gla för det lilla

11:30 SNABB-duscha och SNABB-mejka.

Kommentar: Jag har världens bästa mascara, På tre drag har jag ögonfransar som den trendigaste 14-åring. Franssvärtade 14-åringar kan ALLT om mascaror. Fråga ska ni få höra.  

Hittade inte en enda hårborste. Inte ens min absolut egen som jag skrivit en magisk ramsa på; Ge FAN i min borste!  Ta nån av era 127 st egna.  Det är tur jag är tjusig även i tovigt rufs. Och hade en liiiiten liten kam längst ner i träningsväskan.

12:00 Träffa väninnan Agnetha på Roasters för lunchssallad och fika och vän-umgänge bara för att.
(Men spring först omkring och försök växla en tjuga till ett par tior för att inte få P-böter i P-huset.)

Kommentar: Vi valde uteserveringen. Nästan inga kunder, däremot landade en liten sparv på min tallrik när jag skulle ta första tuggan sallad. Vi har varit med förr och konstaterade att en liten sparv ser PRECIS ut som tiggande dogs när de försöker se ut som att de kommer att dö av svält om de inte får de matte äter. Pippin fick därmed int´nå´trots att den lade huvudet på sne och försökte se lidande ut trots sin välgödda lekamen.

13:30 Skjutsa Agnetha till skolan för nåt utv.samtal eller vad det var

13:33-14:30 Hundprommis

14:31 å framåt:

1. Blogga å kolla ifall nån bra ljudbok har kommit på nätbibblan.
2. Kolla mailen men svara inte för då kommer jag aldrig därifrån!
3. och favvofeeds
4. Förbereda för laxmiddagar, sätt på ugnen och gör i ordning.
5. Plantera om några blommor och byt plats på några för att det känns som att man har köpt nya då.
6. Häng upp halloweengardinerna och om behov finnes så här innan de värsta höststromarna – putsa fönstren. Mina höst- och vinterfavoriter! Ni får tycka vad ni vill, jag vill ha höst.
7. Snacka med ungarna, ska de ha sina grejer, behöver nåt tvättas till på måndag etc
8. Daghunden åker hem med husse.
9. Träna idag med? Nej, jag var på bodybalance igår och har pulsat i morse så det fgår räcka.
10. Ät
11. Portionsförpacka (det blir inte av..)
12. Drick kaffe på maten och läs lite på den där boken som jag läser nån sida då och då av för att den är för tråkig. Jag borde inte ha köpt den.
13. Genomför och slutför allt det där jag skulle…
14. Inser att jag inte har lust att göra nåt mer idag.

MEN så ringde Mumrikan som en skänk från ovan. Hon var på väg med bilen för att plocka svamp i helgen. Å vi surrade på med varandra i trekvart eller nåt sånt. Jag hann få undan disken och sopor i köket, portionsförpacka laxmiddarna, få upp gardinerna på stången, strunta i fönsterputsningen, torka skåpluckor, sopa lite, gå ett par gånger och pinka, dricka massor av vatten och mycket mycket mer och för att inte glömma det viktigaste; Lära mig allt om Karl-Johansvamp.

15: Blogga en efterskottslista

16: Realtid – Nu ska jag göra i ordning ett såpadoftande fotbad och njuta av den tonårsfria tystnaden.
Ha en bra fredagkväll – alla ni bloggare där ute.

——————————————————–
Läs även andra fredagsbloggares intressanta åsikter om karl-johan, svamp, en skänk från ovan, lax, portionsförpackningar, bodybalance, laxmiddag, mammamumrik, lista, punktlista, abstinensbesvär, roofer och remo, powerwalk, vakna med the Voice, Linda Rosengren, frieri, blivande äkta man, fria offentligt, daghund, orkan, obama, norrbottensväder, Birger Schlaug, Linda Rosing, blondinbella, Vakna med the Voice

Gårdagen blev lite annorlunda än planerat. Farsan råkade ut för en olycka och måste tillbringa dagen på sjukhuset så lunchplanerna gick i stöpet. Istället gick jag och lade mig, sedan käkade jag en sallad med mozarella och kollade på skitfilm. På gayfilmsbloggen uppmanar Johnny alla att inte se filmen, vilket såklart gjorde att jag bara måste.

Majstångsresning i Kråkberg blev det inget av på grund av vädret så det har inte riktigt känts som midsommar, men fest blev det i alla fall. Mojitos, my friends, mojitos. Massor med mat i Johannas föräldrahem. Först glömde jag både kamera och lime hemma så min chaufför fick åka och hämta. Tur var väl det för sedan var jag med om något helt fantastiskt.

Ett frieri.

Henrik friade till Johanna. Jag höll på att börja störtböla men hindrade mig. Det var en sån där dag då det var bäst att låta kranen vara stängd för jag skulle inte kunna stänga den om jag öppnade. Uttrycket i Johannas ansikte sade allt. Vi blev alla lite skakis. Speciellt sambon som ögonblicket innan tänkte skämta till det med att säga ”Vafan, ska du fria eller?”.

Grattis till Johanna och Henrik!

Best Friends Forever, Johanna.

Han hadde et lurt smil om munnen den ettermiddagen han kom fra jobb. Jeg begynte å le og fiske etter hvorfor han gliste så fælt og hva han holdt på med. “Jeg skal bare ut med søpla jeg!” sa han og forsvant like fort som han hadde kommet. Før jeg visste ord av det stod han der igjen med 50 røde roser nydelig satt sammen i en STOR bukett. Han spurte; “Vil du være med meg på en kjøretur?” Ute i bilen hadde han lagt lammeskinn siden det var midt på vintern og kaldt i kupeen. Han ville jo ikke at jenta si skulle fryse. Vi pratet om alt og ingenting i bilen, men jeg begynte å få mine anelser. Fikk kriblinger i magen, men turde likevel ikke tenke tanken om at jeg hadde rett i hva som skulle skje, fullt ut. Jeg husker jeg rakk å tenke kjapt; “er jeg sikker?” For så å berolige meg om at jeg var visst det. Bilen stoppet. Vi var i Frognerparken. Datoen viste 19 desember.

Jeg våkner alene og legger meg alene. Du er ikke lenger her. Gutten med rosebukettene. Aldri noensinne har jeg fått så mange buketter, du var alt hva en jente drømmer om. Den ene buketten avløste en ny, gaver kom i ny og ned, men på overraskende tidspunkt så man alltid ble kjempe glad og rørt. Gjerne var det små ting som skulle gjøre livet mitt litt enklere og lystigere siden jeg var syk, men ennå ikke visste hva som feilte meg. Du var klart mer enn bare blomster. Ubeskrivelig nesten. Det var sykdommens skyld dette bruddet. Sykdommen gjorde oss ulike. Sykdommen passet ikke inn i din optimistiske og aktive verden eller i forhold til alle dine planer for dagene og livet. Sykdommen min ble din bremsekloss. Det var ikke dette du hadde drømt om.

Vi gikk hand i hand opp til Monolitten. Vår monolitt. Det var der vi hadde truffet hverandre første gangen etter å ha snakket lenge sammen på nett. Den gangen det sa pang og jeg ble forelska fortere enn jeg trodde var mulig. Han førte meg til Monolitten med trygge skritt, mens han holdt meg i hånda og sakte strøk over tommelen min. Spenningen i magen begynte å vokse til enorme høyder. Det var i ferd med å mørkne, bare lyset fra lampene rundt la et vakkert sløv over podiet med Monolitten i midten. Rundt oss stod nakne statuer og var vitne det til som skjedde. Han gikk ned på kne og satte ord på den nakne sannhet. Det var meg du elsket. Meg du ikke kunne leve uten. Meg du ville ta med deg inn i livets slutt, meg du ville ha med deg på hvert lille steg du tok. Hjertet mitt brant. Jeg følte meg så full av kjærlighet for denne gutten som stod på kne foran meg. “Vil du gifte deg med meg Tornerose? “ . Ordene kom med et vakkert smil om munnen. Dette hadde han gledet seg til lenge, det kunne jeg se på øynene hans. Jeg husker ikke at jeg sa ja, for jeg var så forfjamset. Men jeg gjorde visst det. Flere ganger. Jeg felte noen tårer også, og kysset varmt og godt mannen som skulle bli min. Bare min. Vi kyssa bak Monolitten.

Jeg kom hjem fra jobben, svimmel og kvalm som jeg alltid var på den tiden. Du hadde et annet ansikt nå. Det var hardt, kaldt og lyste mot meg. “ Ikke kom for nærme nå for da klarer jeg ikke gjennomføre dette” fortalte blikket. Det kom som ut av vinden, ut fra intet. Det var et regelrett sjokk. Du tok av deg forlovelsesringen og la den på bordet og sa bare “det er slutt”. Jeg tror nesten jeg lo, og tenkte på hva slags dårlig spøk dette var og sa ”slutt å tull da”. Men hardheten fortsatte. Du sa du ikke ville bli lykkelig med meg. Du sa ikke så mye mer. Jeg krabbet bort til deg i soffan, prøvde å stryke på deg eller se deg i øyene med et mildt blikk for å endre hele situasjonen. Skru tiden tilbake. Late som ingenting hadde skjedd. Men det var ikke reversibelt. Blikket ditt forble hardt.

En dag så jeg kjolen med stor K i vinduet. Jeg hadde ikke tenkt å kjøpe kjole såpass tidlig, men denne måtte bare sees. Han var med meg. Jeg var ikke så nøye på at han ikke skulle se meg i brudekjolen, at det skulle bety ulykke. Ikke han heller. Kjolen var vakker, så vakker at jeg fikk “må ha”- trangen i meg med en gang. Organzastoffet med de flotte blomsterbroderiene i sølv lå florlett over tyngre stoffer. Overdelen var kroppsnær og gjorde magen flat og bysten flott. Han fikk et blankt uttrykk over øyene da jeg kom ut fra prøverommet med kjolen, sløret og tiaraen. Han mistet taleevnen, det gjør han jo aldri. Men denne gangen gjorde han det. Han felte en tåre og sa “den tar vi”. Han sa han aldri hadde sett meg vakrere. Jeg følte meg vakker også, ubeskrivelig vakker og rørt over orda til min fremtidige ektemann. Bryllupsplanleggingen gikk sin gang, gjestelister ble skrevet, bordkort, invitasjoner og sanghefte ble designet og laget. Jeg elsket det! Å utfolde meg med vakre detaljer og lage vårt bryllup, var som i en drøm. 9 juni-07 skulle bryllupsdagen være. På hjemplassen min. Vi skulle komme til festen i båt mens min fiolinspillende venninne skulle spille med i robåten. Akkurat som bryllupsfesten i Hardanger. Detaljene var mange og perfekte.

.

Jeg har aldri trodd jeg skulle være nærmere å dø enn da. Det gikk jo ikke an å leve uten han, det gjorde virkelig ikke det. Alle følelsene skylte så kraftig over meg som jeg aldri før hadde opplevd, hysterisk gråt, sinne, apati, sjokk. Jeg var knust. Og det i tusen biter. Det føltes som hele kroppen ville revne. Den kunne i og for seg bare gjort det uten at jeg hadde kjent smerte, for de innvendige smertene var så uutholdelige. Slik lå jeg i mange måneder. Som om hele verden hadde stanset. Jeg stirret apatisk i taket, jobbet med å bare kjenne på litt og litt av de overveldende følelsene. På likt var de nemlig dødelige. Kroppen hadde ikke krefter igjen. Han var hard og ville ha meg ut av leiligheten vår. Fort. Men jeg var syk og ting gikk sakte. Dessuten måtte jeg sortere og rydde i hvert eneste skap, for alle våre ting var blandet og innfiltrert i hverandre. Alt beholdt du, hus, biler, verdigheten. Jeg satt igjen like tom utenpå som inni meg. Jeg ropte til Gud: Jeg skjønner virkelig ikke dine veier. Og gi meg mannen min tilbake. Nå! Og jeg husker jeg klamret meg fast i han og ropte “ikke gå!”. Men han gikk…

.

Men jeg er stolt. Det har vært en lang vei. En tung vei. Men jeg klarte det. Det har vært et hardt stykke arbeid å komme dit jeg er i dag. Jeg har vært igjennom alle følelsene som går an, og sikkert enda litt til. For å overleve første halvåret tok jeg han med i tankene og livet mitt overalt. Jeg sa natta til han da jeg la meg, og liksom snakket til han og fortalte ting. Å gi slipp så tidlig klarte jeg nemlig ikke. Å skulle slutte å håpe var uttenkelig. Tiden jobbet hele tiden for meg. Jeg ønsket likevel sårt at den skulle gå fortere, eller at jeg kunne forflytte meg i tid, til den plassen det ikke var vondt lengre. Men allikevel, tiden gjorde minnene vagere. Og det trengtes.

Folk sa jeg var sterk. Jeg følte meg svak, svak. Men ser i dag at jeg var sterk som maktet å bare puste, når selv pusten fremkalte smerter i hele kroppen. Smerten over alt jeg hadde mistet.

I dag dukker du mest opp i drømmene mine, men også tankene mine titter du innom av og til. Men denne gangen med den nye jenta di inni bildet. Håpet er slukket for lengst nå. Jeg tror du er lykkelig. Jeg har sluttet å se på bilder av oss. Det er for vanskelig. Det er bedre å sette ett lokk på alt. Men brudekjolen henger fortsatt i skapet hjemme hos mamma. Skulle kanskje vært solgt? Bordkortene og brudestæsjet pent i eskene sine. Ringen i hvitt gull med diamant ligger i skuffen, etter å ha båret den på overtid ett år. Jeg har ikke orket å gjøre noe med tingene. Og det er greit. Alt til sin tid.

.

Jeg angrer ingenting. Du gav meg sjansen til å elske på en måte jeg aldri hadde elsket før. Du gav meg den flotte opplevelsen av å bli fridd til. Du gav meg følelsen av å være høyt, høyt elsket. Jeg ville aldri vært det forruten.

Så har vi ikke ett års bryllupsdag i dag. Men en flik av hjertet mitt har du fortsatt, og jeg litt av ditt. Jeg vil nok aldri glemme deg, og vår tid sammen. En del av deg vil være med meg resten av livet. Ikke på overflaten, men i tankene og i hjertet. Der ingen kan se.

Takk for alt!

Det var i staden där man firar sista april, på båten som är döpt efter konungen, som jag gick ner på knä.

- Vill du gifta dig med mig?

Han svarade ja.

Efter lite mer än ett år gick vi skilda vägar och ytterligare ett år senare sitter jag här. Tänker tillbaka, tänker på framtiden och försöker lära av misstagen.

Snart kommer Husbandet hem och livet är fullt av möjligheter.

Tre månader efter frieriet gifte vi oss. Vigseln ägde rum hemma i vår fantastiska trädgård. Det var en liten tillställning enbart för vår älskade familj. Nicklas mor med man. Min mor och far. Min syster med man. Och deras två små prinsessor som var brudnäbbar.

Trots den lilla tillställningen var jag oerhört nervös. Nervös inför vad?! Att han skulle säga nej?! Nä, absolut inte. Det fanns inte ens i mina tankar. Att gifta sig är ju trots allt någon man har längtat efter sen man var liten. Man har drömt. Fantiserat. Om min prins. Om min klänning. Lite som Askungen när hon ser sin klänning; “Den är ju alldeles, alldeles…underbar!”.

Kärlek. Och lycka. Orden som jag skulle beskriva denna dag med. Lyckan var obeskrivlig. Verkligen obeskrivlig. Att få se mannen i ens liv stå där framme och vänta på en medan ens älskade far leder en fram. Vilket ögonblick.

Efter vigseln, som var borglig och genomfördes av Tommy Wahlgren, fotograferades vi på några av Visbys absolut vackraste platser. Stunden var min och hans. Vi glömde bort fotografens närvaro.

Kvällen var allt vi kunnat önska oss. Middag med familjen på Oi San. Promenad längs med havet till den vackra solnedgången som satte pricken över i:et.

Natten spenderade vi i sviten på Wisby Hotell.

Förevig kärlek. Förevig lycka.

Fler fantastiska bilder från vår bröllopsdag hittar du här.