Av de inlägg jag har läst tycker jag att PJ Anders Linder har den bästa kommentaren gällande svenska kommuners biståndspengar. Bland det värsta jag vet är slöseri med skattebetalarnas pengar – som om man kunde spendera de lite hur som helst.

Och den här historien om hur svenskt bistånd finansierar somliga kommunalråds semesterresor är knappast förvånande, men gör likväl att man mår dåligt av att höra det. Inte nog med att det är skattemedel som bekostar dessa resor, det är pengar som är tänkta att gå till att hjälpa de i världen som har det sämst ställt.

Det är för övrigt myket enkelt att få en bild framför sig av hur detta går till; jag skulle gissa att det ser ut ungefär såhär:

1) Någon på kommunen tycker det vore intressant att göra ett internationellt projekt. Man spånar på lite idéer och kommer fram till att det vore kul att göra ett intellektuellt utbyte med Indien.

2) Man kontaktar en indisk organisation eller liknande och planerar för ett studiebesök. En projektplan författas och används för att äska biståndspengar.

3) 4-5 personer från kommunen åker till Indien, är där i en vecka, träffar lite människor från den nämnda organisationen, ser sig omkring, och har allmänt trevligt.

4) Delegationen kommer hem till Sverige, och skriver en rapport som läggs till handlingarna under nästa styrelsemöte och sedermera arkiveras i en pärm. Klart.

Kan någon nu säga mig när dessa skattepengar, som också är biståndspengar, som för hundratusen eller så finansierade denna resa, användes så effektivt som möjligt för att göra maximal nytta för Indiens svältande barn?

Dessa resor och liknande kommunala internationella projekt är oftast flummiga, utan en tydlig målbild och konkreta resultat. De gör säkert ingen skada – man lär ju i alla fall bidra en viss del till landets turism – men särskilt mycket nytta gör de inte heller.

Jag tror att jag och PJ Anders Linder landar i ungefär samma slutsats, vilket är att kommunalråd får åka på dessa resor om pengarna tas från en budgetpost som heter något i stil med “Kommunens utlandsresor för långsiktigt utvecklingsarbete”, och om man lyckas få skattebetalarnas godkännande för att bekosta detta.

Men kom inte och ta pengar från statens utlandsbistånd, det slösas redan tillräckligt som det är i dagsläget. Vill man, som jag, på allvar hjälpa världens mindre lyckligt lottade är det knappast en bra metod att ge biståndspengar till kommunerna. Då är det istället minskad protektionism och avskaffande av subventioner som stänger ute fattiga länder från världsmarknaden som gäller.

Simon Hedlin Larsson

Jag fick äran och glädjen att bidra till en idétidsskrift som satts ihop av Liberala ungdomsförbundet. Mitt bidrag har titeln “Skyll inte finanskrisen på kapitalismen” och handlar om hur somliga felaktigt tror att det är marknadsekonomins misslyckande som gett oss krisen, och hur det faktiskt är frihandel som är den bästa kuren mot lågkonjunkturen.

Tidsskriften kan laddas ner här, och i innehållsförteckning hittas många intressanta texter.

Happy reading!

Simon Hedlin Larsson

I Aktuellt förra torsdagen debatterade Birgitta Ohlsson (fp) med Kent Härstedt (s) svensk biståndspolitik. Personligen är jag ingen stor supporter av FN:s enprocentsmål, men påläst som Ohlsson alltid är förstår hon till skillnad från de flesta andra som stödjer enprocentsmålet att bistånd ensamt aldrig kommer att kunna skapa välstånd och välfärd för jordens fattiga människor. Istället talar hon om frihandel, företagande och arbete som nyckelfaktorer för att utrota massfattigdomen, där bistånd kan hjälpa till att skapa förutsättningar för dessa.

Ohlsson och Härstedt diskuterade också FN:s World Food Programmes, WPF:s, avskyvärda sommarkampanj som gick ut att flyga fattiga barn till G8-mötet i Rom och låta regeringschefernas fruar få bjuda de på mat. Inte nog med att världens rikaste länder skriver av de svältande ländernas skulder, de bjuder deras yngre generationer på mat också! Så otroligt generöst!

Nej, sådant här ger en bitter bismak. Det som jag förmodligen tycker är värst är att många av problemen som har med global fattigdom, svält och ohälsa att göra oftast skylls på USA – som i sin tur gör att kapitalismen får bära skulden. Jag har absolut inget emot att kritisera USA:s utrikespolitik under det senaste århundrandet, men – och kanske just därför att – den har varit allt annat än kapitalistisk.

Bara för att USA på flera sätt är ett kapitalistiskt land betyder det inte på något sätt att allt amerikaner gör syftar till att “produktionens inriktning och omfång [ska] regleras av marknadsmekanismer” (NE.se). Detta är extremt naivt sätt att se på världen och det är så dumt att jag inte ens kan komma på en bra liknelse. Och om någon vill ha exempel på delar av USA:s utrikespolitik som inte är kapitalistisk så ta exempelvis: antidumpningsskydd, importkvoter, jordbrukssubventioner, tariffer, importförbud av farliga (begreppet “farlig” kan man i praktiken definiera lite hur man vill) varor, statliga upphandlingspolicys som gynnar inhemskt producerade varor och tjänster, extra hög beskattning av importerade produkter, importlicensiering, handelsembargon och så vidare.

Inte heller har det blivit ett dugg bättre med den nya presidenten Barack Obama som en del verkar tro ska frälsa världen; Milton Friedman vände sig förmodligen i graven när Obama skrev under Buy American-provisionen.

Så visst, kritisera USA hur mycket ni vill för att ha hållit kvar människor i fattigdom och hunger. I vissa delar av klagosången kan även jag stämma in. Men gör inte det fatala misstaget att blanda ihop USA:s utrikespolitik med kapitalismen och börja skylla på den fria marknaden. Att antalet fattiga människor utanför Kina enligt vissa sifrror har varit mer eller mindre konstant under de senaste trettio åren beror just på att världsmarknaden inte har varit fri.

EU har härmat USA och tagit dina och mina skattepengar för att stödköpa och subventionera mjölk, ägg och kött av i gnälliga bönder från i synnerhet Frankrike, Belgien och Tyskland. Samtidigt har man inrättat mängder av skydd som stänger ute Afrika, Latinamerika och Asien från den marknad där den absolut största delen av världens resurser cirkulerar.

Vad är resultatet? Du och jag och alla vi känner har fått sämre sjukvård, sämre skola och sämre äldreomsorg. Sverige betalar runt tjugo miljarder kronor till EU varje år – vilket är lika mycket som studiestödet till Sveriges miljoner studerande, eller dubbelt så mycket som går till kultur, media, trossamfund och fritid – och av dessa pengar har runt hälften gått till Europas lyxbönder som kan vältra sig i pengar, som istället skulle kunna gå till att stödja den välfärdssystemet.

Dessutom innebär den minskade konkurrensen att alla vi vanliga människor får betala mer pengar för sämre produkter. Nu talar jag inte bara jordbruksprodukter, utan även energisnåla TV-apparater, mobiltelefoner, miljövänliga bilar, kläder, tidningar, möbler och allt annat som importeras och från statligt håll regleras. Och till råga på allt håller detta kvar miljarder människor i sådana levnadsförhållanden att tiotusentals barn dör varje dag till följd av svält och ohälsa till följd av fattigdom.

Om det nu inte finns några vettiga skäl till att ha det såhär, hur kommer det då sig att detta trots allt är verklighet? I mina ögon är svaret mycket enkelt. Människor är ganska bekväma och rädda av sig. När någonting hotar, må det vara invandrare, lågkonjunktur eller globalisering, ropar samhällets gaphalsar varg och slår på gonggongen. Politiker som gärna vill bli omvalda reagerarar då instinktivt genom att göra någonting – det spelar inte så stor roll vad, men man vill absolut inte förlora det kommande valet på att man var för lamhänt. Och oftast blir lösningen någonting som har mycket med ekonomi att göra, för då kan man gömma uppenbart korkade förslag bakom modeller och teorier som visserligen helt saknar belägg, men som å andra sidan ingen orkar kolla upp.

Och vips stoppar Kina import av irländskt kött, italienskt starkvin och spanska mejeriprodukter. Argentina inför licenskrav på utländska bildelar, textiler, leksaker, skor och läderprodukter. Indien utfärdar ett handelsförbud på kinesiska leksaker. Och USA förbjuder kinesiska däck. Med mera, med mera. Och allt har hänt bara under det senaste året sedan finanskrisen bröt ut. För i dåliga tider vill politikerna visa ledarskap och aktion.

Det är en god vilja som världens människor får lida för.

Simon Hedlin Larsson

Tryck här för intressanta inlägg om:

Året var 1975. Iron Maiden blir dannet, David Beckham blir født og den norske regjeringen setter tollgrensen for hva man kan bestille avgiftsfritt fra utlandet til 200 kroner. Siden den gang har Iron Maiden gitt ut 14 album og David Beckham er blitt en av tidenes mest omstridte og suksessfulle fotballspillere. Men hva har skjedd med tollgrensen? Ingenting, nothing, nada!

Etter 34 år er tollgrensen fortsatt den samme. Dette til tross for at inflasjonen på den samme tiden ifølge SSB har vært på hele 367 prosent. Det betyr at 200 kroner i 1975 tilsvarer 933 kroner i 2009-penger.
Forbrukerrådet ønsket allerede etter valget i 2005 en heving av tollgrensen og forbrukerne har ventet forgjeves på en økning siden. I morgen legger den rød-grønne regjeringen fram statsbudsjettet for 2010. Trolig blir det ingen heving av tollgrensen denne gangen heller. Landet styres jo av sosialister og proteksjonistiske bønder. Dessverre…

Jeg ønsker en heving av tollgrensen, ikke bare fordi det vil spare meg for mange penger når jeg skal kjøpe gaver til jul, men fordi jeg ønsker en mer åpen og en friere handel. Mye av den fantastiske veksten verden opplevde på 1990-og 2000-tallet er takket være mer frihandel. Import av CDer, DVDer, kosmetikk, klær og annet nask fra ebay har trolig en liten effekt i det store bildet, men prinsipielt er det et rett steg i riktig retning.

FrP har foreslått å øke tollgrensen til 1000 kroner. Det er et bra løft, men etter mitt syn burde hele grensen vært fjernet i sin helhet, sammen med alle andre former for proteksjonisme.

I dag blogger jeg et alternativ til Fader vår – kapitalismens Fader vår, Friheten vår.

Friheten vår

Siviliserte samfunn, dyrkere av kapitalismen!
La den frie handelen holdes hellig.
La progresjonen komme,
la respekten for individene overstyre statlig tvang,
despotisme og tyranni.
Selg oss i dag det daglige brød som er fremskaffet
gjennom effektiv arbeidsdeling og fri handel,
og fremelsk vår individualisme, som vi og fremelsker
toleranse for annen tenkende.
Led oss ikke til bruk av fysisk makt og svindel,
men fri oss fra de sosialistiske vrangforestillinger.
For friheten er vår, og eiendomsretten over
egne liv i all evighet!
Amen!

Idag talar jag vid Regionkommitténs seminarium i Bryssel om framtidens EU-strategi för jobb och tillväxt, dvs fortsättningen på den så kallade Lissabonstrategin. För snart tio år sedan beslutades det att EU ska vara världens mest konkurrenskraftiga ekonomi. I vissa avseenden har strategin varit framgångsrik, i andra inte. Ett grundproblem har varit svårigheten att följa upp och utvärdera med så många mål och medel. Under det svenska ordförandeskapet startar nu diskussionen om framtiden och vi ska anta slutsatser om den nya inriktningen vid det Europeiska Rådet i december. Den nya strategin ska sedan beslutas under det spanska ordförandeskapet i mars nästa år.

Det är därför viktigt att vi inte levererar “en överdekorerad julgran” mot slutet av året. Vi vill fokusera på strukturellt riktiga och långsiktiga åtgärder som bidrar till att lösa vårt ordförandeskaps båda huvudprioriteringar, den ekonomiska krisen och klimatförändringarna. Den åldrande befolkningen och det därpå följande behovet av att öka arbetskraftsutbudet är en annan viktig utmaning som måste vara styrande för strategin. Vi måste också värna frihandeln inom EU och gentemot omvärlden. I svåra tider är det lätt att falla för frestelsen att gynna det egna näringslivet, även om vi alla vet att det är handel över gränserna gör oss rikare.

Ford bygger varebiler i Tyrkia, med passasjerseter i varerommet. Når disse bilene ankommer USA, blir de nye setene revet ut og resirkulert. Hvorfor? Jo, for 46 år siden innførte Europa toll på amerikanske kyllinger. USA svarte med å legge ekstra avgifter på europeiske varebiler. Fords europeiske fabrikker kommer unna denne avgiften med å sette inn passasjerseter, som rives ut straks bilene er på land i Baltimore, melder The Economist.

De mest tåpelige reglene ser ut til å ha lengst levetid. Denne har tilogmed overlevd sovjet-tidens bussfabrikk i Kurgan, der arbeiderne fikk utlevert nesten ferdig monterte lastebiler og brukte slegger for å fjerne alt, slik at de kunne bygge busser på chassiset.

I dag får hver norske ku om lag 68 kroner dagen i støtte, for at norske bønder skal være beskyttet mot konkurranse fra verdens fattigste. Det betyr at afrikanerne ikke får solgt sine varer til oss, og det er usolidarisk.

Norske bønder med Senterpartiet i spissen har gjennom en årrekke kjempet innbitt mot økt markedsadgang for utenlandske produkter til Norge. Tollsatser og subsidier har bare pekt i én retning i de siste årene, og i følge OECD utgjør samlede verdien av norske tollsatser og subsidier omlag 25 000 kroner året for hver ku i Norge.

Konsekvensen av denne politikken ikke at norske kuer eller bønder for det så forbannet mye bedre, for hvert år legges nemlig over 2000 gårdsbruk ned. Konsekvensen er at verdens fattigste stenges ute på våre markeder.

Jeg vil ikke ha ku-hjelp – jeg vil ha reel u-hjelp: Det er frihandel, der fattige land for selge sine varer til oss – uten tollmurer og uten beskytelsespenger til norske bønder. Jeg har nemlig mer solidaritetsfølelse med de fattigste i verden, enn jeg har med norske bønder.

Frihandel på tvers av landegrensene er den eneste måten de landene som i dag regnes som fattig kan få økt velstand på. Britiske Oxfam har beregnet at Afrika ville fått inntekter på rundt 70 milliarder dollar dersom de afrikanske landene økte sin andel av verdens samlede eksport med èn prosent.

Flere titals millioner mennesker kunne blitt løftet ut av fattigdom dersom handelsbarrierer i vesten hadde blitt fjernet. Frihandel er både det mest rasjonelle og det mest solidariske man kan gjøre for Verdens fattigste. Rasjonelt fordi det skaper mest mulig velstand ved å la bedrifter lokalisere seg der de best egner seg og kan produsere mest til lavest mulig pris. Solidarisk fordi det involverer fattige land uten egne markeder til å produsere enkle varer slik at de kan ta det i den verdensomspennende velstandsutviklingen.

De rød-grønne, og Senterpartiet spesielt, burde være ærlige nok til å kalle en spade for en spade – de kjemper ikke en kamp for de fattige, men for sine egne interesser.  Jeg er glad for at jeg støtter er parti som vil kutte tollmurene og som vil at Norge skal gå foran som det landet som åpner for mer handel med verdens fattigste.

Läste igår i SvD om bristen på “närproducerade” teveprogram. Fortfarande har de stora kanalerna mer än 50% svenskt programinnehåll och program från BBC och andra brittiska producenter finns det gott om. De mer nischade kanalerna har dock mer och mer utomeuropeiskt innehåll, framför allt amerikansk. I sig inget problem, kunde man tycka.

Fel.

EU har nämligen bestämt att alla kanaler måste se till att minst 50% av programinnehållet är producerat i Europa. Idag uppfyller inte alla kanaler det, vilket alltså är ett brott mot lagen. Kravet är dock orimligt. Vissa nischade kanaler har helt enkelt inte tillräckligt med kvalitativt innehåll att sända om minst hälften ska vara europeiskt producerat. Alternativen är att bryta mot lagen, sända undermåliga program alternativt en massa repriser, eller att dra ner på den totala sändningstiden per dygn.

Detta är ytterligare en del i den protektionistiska politiken som EU bedriver, med Frankrike och ett gäng vänsterpolitiker som ivriga påhejare. Det är symptom på samma sak som våra skyddstullar, vårt jordbruksstöd och en massa annan konstig politik. Europas producenter kan inte producera saker av tillräckligt hög kvalitet och/eller till rimliga priser. Istället för att ge upp så instiftar man olika handelshinder för att tvinga konsumenterna att köpa saker de egentligen inte vill ha. Dessutom får de betala dubbelt för det, genom att finansieringen går via skattsedeln.

Det är dags för EU att avskaffa alla orimliga regleringar som hindrar frihandel och manipulerar en tillgångs- och efterfrågansstyrd fri marknad. Tills detta är gjort hoppas jag att våra TV-kanaler går in för civil olydnad och fortsätter sända det som deras tittare vill ha istället för det som EU-kommissionen tycker att de borde titta på.

Intressant?

“Hvorfor SV er et mer troverdig miljøparti enn Venstre” heter en bloggpost skrevet av Ingvild Reymert. Man trenger strengt tatt ikke mentalkapasitet på nivå med Einstein for å forstå hva hun forsøker å si, men hele innlegget blir relativt pinlig lesning full av faktafeil og påstander som ikke holder vann.

I uprioritert rekkefølge vil jeg ta for meg hennes påstander først;

• “Venstre er uklare på hvilken regjering man vil støtte”.

-Venstre er klinkende klar på at den eneste regjeringen man vil støtte er en regjering bestående av Venstre, KrF og Høyre. Venstre vil ikke støtte noen slags form for regjering hvor FrP er en del av den, ei heller en regjering som SV er en del av.

• “Venstre er også ihuga fan av frihandel, selv om vi vet at økt verdenshandel er en stor bidragsyter til klimagassutslippene og en stor trussel mot miljøet”.

-         Når i alle dager har frihandel ført til økt verdenshandel? Frihandel er en form for handel uten hindringer eller fordeler i form av tollbarrierer og andre handelsvridende virkemidler. Hvordan dette har noe med økt eller redusert verdenshandel er for meg en fjern tanke. Forøvrig kan det legges til at jeg ikke oppfatter SV som noen motstander av frihandel i det siste.

Så til Reymert sin forherligelse av SV og deres resultater innen miljøpolitikken den siste fireårsperioden.  For det første så har ikke SV stoppet noen slags form for oljeboring i Lofoten og Vesterålen, snarere tvert imot. I skrivende stund foregår det seismikkskyting i det aktuelle området. Det vil si at oljeselskaper, med miljøvernministerens velsignelse, leter etter olje i områdene. Dette er noe ganske annet enn det Reymert forsøker gi inntrykk av, at SV har stoppet oljeboring i Lofoten Vesterålen. For hvorfor skal man bedrive seismikkskyting om hensikten ikke er å bore etter olje i det aktuelle området?

Det er prisverdig at SV også har bevilget 3 milliarder i året til å berge regnskogen, men det blir litt på feil premisser i all den tid SV også mener at klimakrisen løses ved å kjøpe klimakvoter fra andre land framfor å ta klimakutt i Norge. Klimagassutslipp kjenner ingen landegrenser, derfor er det viktig å fokusere på faktiske reduksjoner i utslippene. Her kjøper SV seg billig syndeforlatelse gjennom å kjøpe andre lands rett til å forurense. Dette er jo også besynderlig for et parti som har miljøvernministeren og bistandsministeren i samme person. Gjennom å kjøpe andre lands rett til å forurense så hindrer man også effektivt andre lands muligheter til å utvikle en industri og en egen lønnsom økonomi.

Jeg vil også spørre Reymert hva SV har gjort med Kårstø og Mongstad, når det gjelder CO2-rensing? Eller hva med å velsigne HydroStatoils involvering i tjæresandprosjekter i Canada? Er det slik at SVs grunnleggende filosofi dreier seg rundt ”out of sight, out of mind” – tankegangen?

Eller hva med Goliat? SV nevner aldri Goliat når de forteller om sin egen fortreffelighet innenfor miljøpolitikken. Goliat er planlagt midt i Barentshavet, eller matfatet til den siste bærekraftige torskestammen som finnes i verden. Ikke bare har de gått inn for Goliat, de har heller ikke satt noen krav om elektrifisering av sokkelen, så energien på Goliat hentes fra gasskraftverk ombord uten noen krav til rensing. Omtrent i samme åndedrag som de åpnet for Goliat så slengte de også på Jan Mayen, slik at man kan drive oljeutvinning på og rundt Jan Mayen, enda et sårbart område i nord. Hva er det for miljøparti?

Dette er bare noen eksempler på ting som SV gjerne ikke vil snakke om når de forsøker gi inntrykk av at de er så fantastisk dyktige  på miljø, eller hvor mye de har fått til i regjering med AP. For å si det slik, jeg er sikker på at SV har gått imot mye av det jeg har listet opp over, men de har tapt med stil i forhandlingene med AP og SP. Derfor er det så underlig at Reymert forsøker si at SV i regjering med AP og SP vil være noe som helst bedre enn Venstre i regjering med KrF og Høyre. I den sistnevnte konstellasjonen vil man i hvert fall ha to partier som er opptatt av miljø, mens SV er sørgelig alene om å tenke miljø sammen med AP og SP. Denne regjeringen har for øvrig også satt ny norgesrekord i antall konsesjoner på norsk sokkel, hvordan harmonerer dette med miljøpartiet SV?

For å fortsette påpeke Reymerts lemfeldige omgang med sannheter så kan vi se på klimaforliket som ble inngått mellom alle de seriøse partiene på Stortinget i fjor. Når regjeringspartiene møtte Høyre, KrF og Venstre så ba miljøvernminister Solheim Venstre, sammen med KrF og Høyre, om å dempe sine krav og forventninger fordi man aldri ville kunne klare levere, hvordan harmonerer dette med det ambisiøse miljøpartiet SV?

Det er skuffende at Reymert, som jeg personlig trodde hadde litt over gjennomsnittet med kunnskap og forståelse forsøker å svartmale Venstre som miljøparti samtidig som hun forherliger et SV som miljøbevegelsen også påpeker at er veldig langt unna å levere i henhold til forventninger og løfter. Om det er noen som har et forklaringsproblem innenfor miljøpolitikken så er det SV og ingen andre. Min oppfordring til Reymert og SV er å slutte ljuge om Venstre og heller fokusere på å levere i henhold til egne løfter og påstander.

Med et ønske om en fortsatt god valgkamp,

Torkild Strandvik.

Må citeres med fuld kildeangivelse:

Fremskridt nr. 4 / April 1993 / 21. årgang

Landsformanden har ordet 

Kære partifæller!

Hatten af for Pia Gjellerup (A), fordi hun så hurtigt tog konsekvensen af sin belastende rolle som bestyrelsesformand i ”Solhavegårdssagen”. Der er derimod ingen grund til at tage hatten af for regeringens (A, B, CD og KrF, red.) indsats i dens to første måneder. Arbejdsløsheden er i rødkløverregeringens korte tid allerede steget med 18.000. en dårlig start for en regering, der prioriterer arbejdsløshedsbekæmpelse så højt.

Samtidig med at Indenrigsministeren (Birte Weiss, A, red.) fremfører den nye holdning, at nogle af de jugoslaviske flygtninge kan få lov til at blive her i Danmark, stiger tilstrømningen af jugoslaviske flygtninge så stærkt, at det nærmer sig 1.500 pr. måned. Det er derfor vigtigt at fastholde den særlige ”jugoslaverlov”, der fastslår, at de jugoslaviske flygtninge kun er her på midlertidigt ophold og skal hjem så hurtigt forholdene tillader det.

I øvrigt er der grund til at frygte, at den tåbelige flygtninge-, asyl- og indvandrerpolitik, vi har her i landet, lægger grunden til helt uoverskuelige etniske og racistiske problemer. I øjeblikket hjælper vi faktisk serberne med deres etniske udrensninger og de kommende barakbyer til flygtninge kan meget hurtigt blive regulære ghettoer med den dårligst tænkelige mulighed for positiv udvikling af beboerne.

I skrivende stund blokerer de danske fiskere for fisketilførelser og landmændene er sammen med fiskerne begyndt på forskellige aktioner med det ene formål, at gøre opmærksom på de store problemer mange i disse vigtige erhverv kæmper med. Desværre har EF mere og mere udviklet sig til at blive et bureaukratisk, socialistisk kontrolsystem frem for det frihandelsområde som så mange erhvervsfolk, fiskere og landmænd forventede, skulle give dygtige, driftige erhvervsfolk stor udvikling og fremtidsmuligheder.

Den 18. Maj 1993 skal vi danskere igen stemme JA eller NEJ til en politisk udvikling af det europæiske EF-samarbejde, som i dag med kvoter, restriktioner, direktiver, strafafgifter, braklægningsordninger, strukturfonde, lovharmoniseringer, miljøpolitik, kulturpolitik og meget, meget mere, absolut ikke har givet dansk erhvervsliv og det danske samfund de muligheder, som flertallet forventede.

I Fremskridtspartiet har vi altid været og er stadig tilhængere af EF med dets oprindelige idealer for frihandel, samarbejde, varer og arbejdskraftens frie bevægelighed.

Vi ønsker fortsat udvikling af EF-samarbejdet ud fra Fremskridtspartiets politiske synspunkter:

1. Personlig frihed.
2. Mindre bureaukrati.
3. Forenklet lovgivning.
4. Lavere beskatning.

Derfor respekterer vi også din personlige holdning i dette vigtige spørgsmål om JA eller NEJ den 18. Maj 1993.

Det danske folketing har afsat 25 millioner kroner til EF-kampagnen forud for folkeafstemningen. Fremskridtspartiet fik, som en række andre partier, ikke andel i disse penge, men Junibevægelsen fik kr. 1.110.000, partiet SF fik kr. 760.000 og Venstres Ungdom fik kr. 220.500 til en kondom-JA kampagne. For fremskridtsfolk ville det være let at finde bedre anvendelsesmuligheder for disse millioner.

Johannes Sørensen, Landsformand

www.frp.dk

Læs også: Fremskridtspartiet forlanger fast procedure for hjemsendelse af flygtninge:

http://fremskridtdk.wordpress.com/2008/10/01/fremskridtspartiet-forlanger-fast-procedure-for-hjemsendelse-af-flygtninge/

Læs også: Eurostat-bedragerierne må koste hoveder:

http://fremskridtdk.wordpress.com/2008/11/18/eurostat-bedragerierne-ma-koste-hoveder/

Akkurat nå sitter jeg rundt et leirbål i tessungdalen, indre Telemark. Jeg hører sauer rundt meg, og lokalbefolkningen har en så brei dialekt at frøken brustad ville vært stolt. I dag har jeg padlet austbygdåa, en elv kjent blandt padlere som perlen av telemark. i tillegg til dette fikk jeg i kveld, ved leirbålet, en mail fra unge venstres hviterussiske samarbeidspartnere angående en rapport fra et felles prosjekt. Enda bedre, jeg kunne oversette hans erfaringer som var skrevet på russisk via babelfish, for så å lime dette inn i prosjektrapporten – alt sammen har foregått ved leirbålet! Det er på tide kalle seg internettifisert.

Etter den dyrebare erfaringen jeg fikk av å glemme igjen laptopen på hytta tidligere i sommer, bestemte jeg meg for å bli så lite avhengig av en bestemt maskin som mulig. Nå bruker jeg Google Docs dersom jeg skal skrive et dokument, e-posten min blir automatisk synkronisert med alle de maskinene jeg bruker oftest (den kan selvfølgelig også sjekkes på nettsider), og kalenderen min er nå på google sine hjemmesider, og lastes også ned til laptop og mobil. Det virkelige gjennombruddet var allikevel på fredag, da jeg gikk til innkjøp av den nye iPhonen – slik at jeg kan ha internett tilgjengelig så lenge jeg har mobilnett – til en pris selv en student kan ta seg råd til! Så etter å ha lest en stund i The world is flat av Thomas Friedman vil jeg gjerne hoppe på ordbruken hans: Im wireless and always in touch with friends from all over the world – I have been flattened.

Det er utrolig hva utviklingen av teknologi har gjort for oss mennesker. Å ordne til rette de instutisjoner i samfunnet slik at både du og jeg kan strekke oss stadig lengre etter det vi vil ha, er noe av det viktigste liberalismen kan bidra med. Slik kan den legge til rette slik at mennesker kan leve sine ønskede liv: som aksjemegler, sauebonde i tessungdalen eller padlende i samme dal. I en tid hvor sosialister forsøker å latterliggjøre frie markeder, roper land som India og Hviterussland etter mer handel som en del av løsningen på krisen. Globaliseringsmotstandere blir stadig svakere og forsøker å bruke finanskrisen som et siste argument mot frihandelen til ingen nytte – godene med en flat og globalisert verden har aldri før vært tydeligere, og de blir bare tydeligere.

Henrik Alexandersson angriper EU:s horribla jordbrukspolitik på ett kärnfullt sätt. Man kan inte annat än hålla med honom om allting som han skriver. Det är förkastligt att vi använder EU-pengar till att subventionera vårt jordbruk på det sätt som görs. Europas bönder producerar alldeles för mycket saker som konsumenterna inte vill ha. Mjölkbönderna producerar t.ex. kopiösa mängder smör som inte går åt. Lösningen? EU stödköper smör som sen helt enkelt får slängas på soptippen. Eller möjligen säljs till kraftigt (skatte-) subventionerade priser i fattiga länder, vilket slår ut inhemska bönder och befäster fattigdomen i länderna.

EU:s jordbrukspolitik (CAP) är ohållbar. Den äter upp över 40% av EU:s totala budget (trots det en viss förbättring; för några år sen var den gott och väl över 50%). Det bästa för konsumenter i EU, bönder i EU och innevånare i fattigare länder vore om vi helt avskaffade stödköp och liknande åtgärder samt öppnade våra gränser för frihandel även med länder utanför Europa. Konsumenterna skulle få billigare mat och lägre skatter. Bönderna skulle få börja producera vad som faktiskt efterfrågas och på effektivare sätt – vilket också skulle gynna miljön och klimatet. Innevånare i fattigare länder skulle kunna tjäna pengar på handel och självförsörjning istället för att vara beroende av bistånd.

Det är dags att avskaffa CAP och istället låta bönderna agera på en fri, konkurrensutsatt marknad precis som alla andra producenter. Jag hoppas Hax använder sin anställning hos PP i Europaparlamentet till att agera för förändring.

Intressant?

Dagens Nyheters ledare travar på i samma frihandelsspår som vanligt. När de i dag diskuterar EU: s jordbrukspolitik som än en gång stödköper livsmedel för att hålla jordbruket om ryggen. Det gamla vanliga argumentet om att “[b]önder utanför EU får då en verklig chans att konkurrera” och att det är “[s]ärskilt bönder i utvecklingsländerna som drabbas” upprepas som ett mantra.

Frihandel har bara ett egenvärde för en predikant. Frågan är långt mer komplicerad än så. Vad svenska forskare har påpekat är att om man skrotar nuvarande system så ryker även de avtal som fattiga länder har med EU. En ren frihandelspolitik skulle tvärtom gynna länderna på en mellannivå som Brasilien och Argentina, medan småbönder i före detta kolonier till Frankrike och Storbritannien inte skulle ha en chans att kunna konkurrera då de varken har tillgång till teknologi och kapital Dessutom agerar många stora företag från den rika världen genom dessa länder på mellannivå och skulle förstärka denna process.

Det är nog dags att DN och andra frihandelsvänner slutar med plakatpolitik och inser att världen är lite mer komplex än att “en mer marknadsliberal linje” åt alla lycka bär.

Artikel i ETC som bekräftar och diskuterar ovanstående.

Jag har fänglsas totalt av samhällsdebattören Naomi Kleins  verk, Chockdoktrinen. Här finns en vide osnutt som kanske sätter er lite på banan.

I boken står Milton Friedman som huvudfigur. Denne man kan ses som 1900-talets svar på Adam Smith och som genom sitt ämbete lyckats få sina ekonomiska teorier omsatta i verkligheten. Friedman förespråkar kanske den mest radikala formen av liberalism. Minimal stat, fullständig privatisering och en totalt oreglerad marknad är några ledord för hur ett land skall få bukt med sina ekonomiska problem.

Jag bär redan här säga att jag sedan jag ens började funderare på det här med politik och samhälle alltid har funnit mig själv på den liberala sidan av den ideologiska skalan. Jag tror på människans vilja att kunna självförverkliga sig själv och strävan efter att leva i frihet. Med min läsning av Chockdoktrinen har mina tvivel på den renodlade liberalismen börjat att tryta. Det är lite komsikt att att just detta tvivel kommer ifrån ett icke-akademiskt håll, av mina 90 hp i statsvetenskap har jag inte utsatts av denna sorts av tankeväckande litteratur som verkligen satt liberalismen på sin spets. Nu vill jag inte dra på alltför stora växlar på Naomi Kleins argumentation, jag vet att hon är en känd vänsterdebattör i nordamerika och har en agenda som hon vill få fram och som präglas av vissa ideologiska premisser. Ändå så anser jag att Klein är ett välkommet bidrag i samhällsdebatten och den person i den icke-akademiska sfären som kommit med den mest kärnfulla kritiken mot den radikala liberalismen som har  influerat inte bara västvärlden utan också utvecklingsländernas ekonomier och samhällen.

Så, nu till Kleins tes om chockterapi. Chockterapi är ett medel för att få bukt med ett lands skenande inflation, i boken kallad hyperinflation. Med detta menas att inflationen kan ligga på flera hundra procent och att vanliga medborgares löner äts upp av ett brödköp. Receptet för att bota detta denna form av extrema förhållanden är fullskalig avreglering av statens företagsägande, avreglarade marknader, fri prissättning och totalt öppna marknader. I praktiken har detta inneburit att ett lands naturtillgångar att sålts ut till privata aktörer, inte sällan multinationella företag och många gånger till skambud. Totalt öppna marknader har för många utvecklingsländer inneburit att deras egna jordbrukare och råvaruproducenter har slagits ut. När västvärlden förespråkar frihandel görs det ofta på västvärldens vilkor, det är västvärldens intressen som står på agendan. När en bonde i ett afrikanskt land skall producera samma mängd vete så går det åt mycket mer tid och resurser än för en svensk bonde. Med andra ord, frihandel mellan väst och syd kan i dagsläget inte ske på samma vilkor, konkurrensen är alldeles för snedvriden och att prata om verklig frihandel är för mig absurt i detta fall.

Nu till min huvudfråga, kan den renodlade liberalismen som Friedman och hans inflytelserika universitet i Chicago förespråkar verkligen förverkligas stabila demokratiska  institutioner? Med stabila institutioner menar jag att medborgarna åtnjutner fullskalig yttrandefrihet, det finns en viss åtskillnad mellan den lagstiftande och den verkställande makten, stabilt rättssystem och en så långtgående frånvaro av korruption och nepotism som möjligt. Klein menar att chockterapin är alldeles för abrupt och revolutionerande för att kunna mottas på ett tillfredställande sätt ifrån befolkning. Ingen vettig människa skulle acceptera att anställningsskydd förhandlades bort, fullskalig privatisering och minimal statlig inblandning infördes utan att man gick till val på en sådan politik. Det är en sak om en befolkning röstat fram en sådan politik, det är en helt annan sak att införa sådan politik i det tysta och plötsligt chocka hela samhället. Resultatet är att att hundratusentals arbetare inom olika sektorer skulle mobiliseras för demonstrationer och politiska aktiviteter för att mottarbeta en sådan radikal politik. I ett läge då ekonomin stormar har politiker inte tid att bearbeta oppositionella krafter, svaret blir då auktoritära åtgärder av olika slag, bortföranden, stora kravaller mellan demonstranter och polismakten, tystande av kritiska medier och andra intellektuella. Med andra ord, för att frigöra ekonomin behöver du ta till extraordinära politiska åtgärder, den politiska friheten står under den ekonomiska friheten, med andra ord, det är inte människornas politiska friheter som är de viktigaste utan det är ekonomins frihet som är den mest värdefulla.

Milton Friedman tycks inte vilja veta av en balans mellan politiska och ekonomiska friheter. I sin personliga sponsring iform av råd och försvar till nyblivna demokratier försöker han att svära sig fri ifrån mäniskorrättskränkningar.  Det är med denna bakgrund som man idag kan se Kina som en av världens störst marknadsekonomi och diktatur på samma gång. Han gav samma råd till Kina som han hade gett till Chiles diktator Pinochet, ungefär hårdare och inte lättare åtgärder är lösningen på erat problem, mer chockterapi är svaret på era problem. Och det är klart, alla vet vi ju vilken jättemarknad  Kina är. Alla har vi någon gång förundrats över detta lands enorma storlek och inflytande. Alla företag ska dit, att inte vara i Kina är en att vara utträknad. Så, omfattande ekonomiska reformer med chockterapeutiska inslag och en total öppenhet inför multinationella bolag har varit landets väg för att kunna utvecklas. Kritikerna mot denna hållning skulle säkert säga att många människor har lyfts ut fattigdomen, medelklassen har växt lavinartat och levnadsstandarden har sällan skådats. Men för mig är frågan, till vilket pris har detta skett? Är den kinesiska befolkningen verkligen friare än den var under Mao? Har den ekonomiska utvecklingen lett till att gemene kines fritt kan säga sitt ord? Vi såg under minnesdagen av massakern på Himmelska fridens torg hur man ifrån den kinesiska administrationen tysta allt som ens nämnde det, kinesen kunde inte ens söka på nätet efter massakern.

Som jag framförde innan, jag har alltid varit en förespråkare för den liberala sidan, alltid försvarat frihandel och att det nog faktiskt är vägen ur fattigdom. Men med de akademiska kunskaper har jag förstått att västvärlden inte har behandlat resten av världen som man har velat framställa situationen. För mig är det konstigt att prata om fred och säkerhet å ena sidan och frihandel på andra sidan. Allt prat om säkerhet och fred skall ställas i relation till för vem säkerhet betyder något. Vem definierar vad säkerhet är och vem är det som skall säkerhetiseras? Och fram för allt, till vilket syftet skall man säkerhetisera? Är säkerhetiseringen ett medel för att införa ekonomiska reformer så att vissa skall kunna få tillträde till en viss marknad? Och hur kan man prata om ekonomiska reformer i form av chockterapi som har förespråkats av IMF och Världsbanken å andra sidan inte förstå att dessa reformer lett till att undantagstillstånd införts och rättsliga lagar och mänskliga rättigheter åtsidosatts? Detta kanske manifisteras bäst av den lite smått ironiska tilldelningen av nobels ekonomipris tilldelades 1976 till Milton Friedman för hans tankar om ekonomi och Amnesty International som fick fredspriset 1977 för sitt arbete med mänskliga rättigheter. Är detta en slump? Vi vet med största sannolikhet att Milton utövade ett stort inflytande i Chile, flertalet av hans f.d elever arbetate under Pinochet. Samtidigt vet vi att Amnesty International utförde ett stort arbete på att kartlägga kränkningar av mänskliga rättigheter i latin och sydamerika. För mig är ironin total.

Det bör också sägas att Naomi Klein har fått ett svar på sin bok av den svenske samhällsdebettören Johan Norberg som är verksam vid den liberala tankesmedjan Timbro. Denna bok ska jag ge mig på efter att jag är färdig med ovanstående, kanske har Norberg något slags försvar för vad västvärlden har ställt till med. Det blir intressant. Men tills dess får jag hålla till godo med intervju med Johan Norberg. Ord står mot ord och uppfattingar mot uppfattningar.

Cecilia Malmström, EU-minister (FP), skriver på sin blogg om ett samtal hon haft med Vagabond i Varberg om EU:s strafftullar på skor mot Kina och Vietnam. Vagabonds vice VD berättar att de kostade företaget 25 miljoner 2007/08 och 14 minljoner 2009.

Precis som Cecilia Malmström skriver så måste dessa tullar avskaffas så snart det bara går. Frihandel är en viktig princip inom EU, men fortfarande är protektionismen förhärskande gentemot resten av världen (och jag misstänker att många EU-länder innerst inne helst skulle vilja ha tullar även mot vissa andra EU-länder). Utöver den liberala principen om frihandel skadar också strafftullarna EU-medborgarna. Varorna som belagts med strafftullar blir betydligt dyrare och vi kan också se att europeiska företag som Vagabond skadas på grund av att de valt att förlägga sin tillverkning någon annanstans än i Europa. Att flytta tillverkningen är inte görbart i efterhand eftersom de materiella investeringarna redan gjorts.

Sverige motsatte sig tullarna när de infördes 2006. Förhoppningsvis kan det kommande svenska EU-ordförandeskapet inleda processen för att avskaffa dem.

Intressant?

På 60-talet var det rödvinsvänstern som gällde,  nu är det lådvinshögern. Överrepresentationen av nykterister i riksdagen är sedan länge, liksom snart sagt även riksdagen, en obsolet företeelse.

Inför Sveriges omröstning om EU-medlemskap var det många EU-kritiker som var rädda att det skulle leda till ökat drickande, mer alkoholskador och mer våld. Man var också rädd för att Sverige skulle få ett ökat inflöde även av tyngre droger.

-Skrämselpropaganda, svarade den glättiga EU-kramande och ogenerat ja-sägande fyrtiosidiga fyrfärgsbroschyr som dåvarande utrikeshandelsminister Ulf Dinkenspiel ganska självsvåldigt beslöt skulle tryckas upp på skattebetalarnas bekostnad och skickas ut till samtliga hushåll som “information” inför folkomröstningen.

Idag har vi, förutom tv-reklam för sprit, öl och vin på bästa sändningstid, även facit beträffande de ökade alkoholskadorna och våldet - och ett samband däremellan som även om det är komplext ändå anses säkerställt av de flesta experter.

Alkoholkonsumtionen hade 2004 efter EU-inträdet 1995 ökat till över tio liter ren sprit per år och svensk över 15 år. Samhällskostnaderna för alkoholskadorna beräknas uppgå till 160 miljarder per år och de alkoholrelaterade dödsolyckorna hade under samma tid ökat med 50 %. Detta kan jämföras t ex med samhällets kostnader för hälsovård, sjukvård och social omsorg som under 2008 uppgick till 49 miljarder kronor.

Det mysiga kontinentala och mer eller mindre dagliga drickandet som gjort att mjölkpaketen fått konkurrens av lådvinet som måltidsdryck – vilka är det som fått betala priset  i hemmets olugna vrå för dessa drastigt ändrade vanor till följd av lådvinshögerns framgångsrika framfart? Jo där får kvinnorna och barnen ta stryket.

På gatorna är det unga män som invalidiserar andra unga män i fyllan och villan.

Och när spriten blandas med andra droger - som t ex legal narkotika eller anabola - då kan våldet bli riktigt bestialiskt.

Det är ju så viktigt att globala bryggerikoncerner och EU:s vinproducenter får ökad avsättning för sina produkter, sen att folk blir lemlästade både helg och söcken till följd härav, skit i det liksom.

Se tidigare bloggposter: Vintergata,   Den dysfunktionella samhällsfamiljen,  Tänk analogt, Nickedockorna som pratar Newspeak ,  EU – Vad är det, SVT?, Att främja demokratin, Det högerneutrala Piratpartiet,

Läs: SVD – Skop: S störst inför EU-valet,   DN – Vad ska du rösta på i EU-valet?   DN2,   DN – M och S kyler ner valkampanjen,      AB1,   AB2,   Expressen1,   AB3 – Rick Falkvinge, Piratpartiet: “Vi vill mer än gratis musik“,   SVD – Wallström in i internetdebatt,   DN4,   SVD3,   AB4,   SVD – Kritisk moderat lämnar riksdagen ,   DN5, - Riksdagen har blivit maktlös,  SR – Ekot: Statsvetaren Mikael Gilljam – “Ta EU-mätningarna med två nävar salt”

Läs Bloggarna: Svensson,  Schmolitik – Pirater skola styra jorden,  En okuvlig bibliotekarie,  Politikerbloggen,   Newsmill,   HAX – I Riksdagen finns inget utrymme för fritänkare,  HAX – Den svenska demokratin på dekis,  unt.se – Ledarbloggen,   Farmorgun i Norrtälje, Linnander tycker, Alliansupproret, DOOM4, annarkia,    Röda Malmö,    Röda Malmö2,    Robert Noord – (M) tappar och (S) går framåt,      Mullvaden, - Arbetarinitiativets kandidater: Manne Frisk, metallarbetare, Köping,  Newsmill: Helena Palena om Europa: Stöd Declan Ganley och Libertas, Per Altenberg – Ett liberalare Europa: Dawit Isaak och Rick Falkvinge för inte samma kamp,   Henrik S Järrel: Många och starka skäl att säga nej till Lissabonfördraget,  Peter Andersson – Piratpartiet ska ge fan i mina valaffischer!,  

Kristdemokraterna vill kraftigt begränsa hur mycket alkohol man får ta med sig från ett EU-land till ett annat, eller genom sitt eget sätt att uttrycka det, stoppa alkoholfloden till Sverige. Självklart är detta inte tillräckligt. Vi måste se till att alla provinser inom EU behandlas på samma sätt. Därför måste vi också se till att vi begränsar hur mycket alkohol som får medföras över gränsen mellan Götaland och Svealand, inte bara mellan Sverige och Finland. På så sätt ser vi till att all alkohol köps tätt intill konsumtionstillfället, vi kan ju inte låta människor ha alkohol på lager hemma, eller hur?

Tycker du att jag låter helt knasig nu? Det tycker jag också.

EU bygger på att vi ska öppna våra gränser. Fri rörlighet ska råda för människor, varor och tjänster inom EU. Varför ska alkoholen vara ett undantag? Om man inte ska få föra med sig hur mycket alkohol man vill från Köpenhamn till Malmö, varför ska man få föra med sig hur mycket man vill från Kiruna till Malmö? Det är ju så otroligt mycket längre sträcka. Enda skillnaden är att du inte passerar en landsgräns, men i och med våra EU- och Schengenmedlemskap ska ju inte gränserna betyda något längre. Hur motiverar man då kvoter på vissa varor som passerar denna allt mer imaginära linje?

Kristdemokraterna kan ju hoppas på att vinna någon extra tiondels procent på sitt utspel, men jag hoppas innerligt att de konservativa och frihandelsfientliga krafterna försvagas allt mer inom Europa så vi inom en snar framtid faktiskt kan uppnå ett helt gränslöst Europa, där det inte är någon skillnad på att åka från Uppland till Småland eller från Uppland till Bayern. Låt floderna av människor, varor och tjänster flöda fritt över gränserna utan att dämmas upp av införselkvoter eller för den delen främlingsfientliga fackförbund.

Här är några exempel på antiliberalism i sveriges radio P1, under 2008.

1. Filosofiska rummet diskuterar man individuellt ansvar, tillsammans med bland andra Anne Heberlein (1/6-2008). Någon nämner då begreppet “inlärd hjälplöshet”. Programledaren håller nästan på att trilla av stolen. Det här hade han inte hört förut. Det beror säkert på att begreppet var centralt för den tidiga nyliberala kritiken av den svenska socialstaten, på 1980-talet.

2. Jan Björklund beskrivs i public service som bestående av mörk materia. De går ofta långt i sin satir, men ingen annan än Jan Björklund har man på detta sätt beskrivit i rent metafysiska termer av gott och ont, där Jan Björklund får representera det onda. Av någon anledning tycks P1-vänstern nära ett närmast blint hat mot just Jan Björklund

3. Människor och tro har ett helt program som handlar om liberalismen (3/9-2008). Programmet går ut på att framställa nyliberalism som ett slags irrationell religion. Inspirationen hade förmodligen hämtats från Stefan Jonssons påhoppp på Johan Norberg i DN Kultur, 2007 (artiklen “Ur kryptans djup”). Ingen liberal är förstås med.

4. När Studio Ett skall lämna tips om bloggossfären (7/10-2008) nämns vänsterbloggare, men ingen nyliberal eller neokonservativ.

5. I Godmorgon världen! (26/10-2008) hävdar en journalist, att det nu råder samsyn om att en av finanskrisens orsaker skulle ha varit bristande regleringar på grund av en nyliberal ideologi. Detta trots att det i en rad program i veckan framgått att det inte finns någon sådan samsyn. Vad flera har sagt, däribland VD för svenskt näringsliv, är att det snarare har varit fel regleringar.

6. Programmet Konflikt (1/11-2008) handlar om Bill Clintons nymornade kritik av frihandel avseende mat. Denna kritik ges stort utrymme, och framställs av Mikael Olsson som en sanning. Mikael Olsson säger till och med att det skall bli Konflikts uppgift att följa upp att Bill Clintons syn på mat och frihandel får genomslag.

Denna veckan var jag på ett möte med andra gamla Handelsstudenter. Vi diskuterade hur vi skall komma ur krisen och flera bra idéer kom upp men dagens vinnare var nog att göra om Hisingen till en frihandelszon.

I övrigt har jag jobbat med en marknadsanalys över vindkraft-industrin hela veckan. Oerhört spännande ny bransch som redans växer starkt och som kommer att explodera så snart finansiering och regelverk fixats till. Speciellt spännande är den förväntade tillväxten på offshore-vindkraft. Kul film om vindkraft här.

Det händer så mycket mer i dessa turbulenta tider och det är verkligen så att kris=möjlighet!

Hur planekonomi ska kunna inbegripa handel har jag aldrig lyckats begripa, men tydligen anser självaste Fidel Castro – länge ledare i en av världens mest socialistiska nationer – att USA:s handelsblockad mot landet är “den grymmaste av åtgärder”. Det är klart att man kan förespåka fritt utbyte över gränser när man under decennier fick bistånd från dåvarande Sovjetunionen för att kunna hålla sig flytande (bildligt talat), men nu finns inte längre någon sådan bidragsgivare. Kuba måste uppenbarligen handla för att överleva, och det talar – som så mycket annat – för den nationalekonomiska forskningens rön.

Olika länder handlar enligt denna forskning med varandra för att de tjänar på det. De producerar inom de områden de har en komparativ fördel gentemot andra, och byter till sig det de producerar relativt sämre. Detta är den liberala grundprincipen inom all ekonomisk verksamhet: den enes rätt att behålla frukten av sitt arbete och handla med andra – som lever under samma frihet – för att gynna sig själv och maximera sin kaka. Kuba vill maximera sin kaka genom att konsumera även det andra producerar, och vill använda sig av liberala principer om fritt utbyte för att nå dit. Behövs det några tydligare bevis än så?

Frihandel är bra – det ska vi ha! Men vi ska ha gemensamma regler i EU för att inte företag ska kunna ägna sig åt social dumping. Låga löner och dålig arbetsmiljö kan aldrig accepteras. Handling behövs NU för att möta krisen Vill moderaterna stödja en klassisk socialdemokratisk krisbekämpning i EU?

Självklart är inte protektionism lösningen på krisen. Frihandel är bra och det ska vi ha. EU måste också vara öppen för handel med resten av världen. Ökad handel tjänar alla på.

Men när politiken nu börjar formas för att bekämpa krisen så är det viktigt att våga prata klartext. Det behövs ett massivt och omfattande investeringsprogram, inte minst miljöinvesteringar, som EU och medlemsländerna gemensamt genomför för att lösa den akuta krisen. Klassisk socialdemokratisk krisbekämpning med andra ord. I detta måste också ingå en satsning på arbetsmarknadsutbildning och det är medlemsländernas ansvar.

När övriga Europa tittar på hur den Socialdemokratiska regeringen gjorde på 90-talets så imponeras man av bl.a. den stora satsningen på kunskapslyftet. Ett flertal regeringar gör nu samma satsningar i sina länder på det livslånga lärandet och investerar i människorna. Samtidigt har vi en högerregering i Sverige som avlövar arbetsförmedlingen på möjligheterna att satsa på utbildning och som försämrar stödet till vuxenutbildningen. Det räcker inte med vackra ord – det behövs också politisk handling. Där lyser högerregeringen i Sverige med sin frånvaro.

Om EU samordnar krisbekämpningen måste varje land dra sitt strå till stacken. Är moderaterna beredd att stödja en klassisk socialdemokratisk politik för att bekämpa krisen?

Vi kan återkomma till den långsiktiga frågan om hur bank- och finansmarknaden ska regleras. Det behövs en gemensam tuff bankinspektion i Europa. Det behövs regler som vaccinerar mot girighet, flockbeteende och kommande kriser.

Jens Nilsson (S)

I disse dage er der møde i G20-gruppen af lande. Det finder sted i Storbritannien, hvor Gordon Brown vil være vært for bl.a. en middag i aften. For Gordon Browns vedkommende må man håbe det bliver en god aften; for med den indenrigspolitiske situation, hvor de konservative, under formidabel ledelse af David Cameron, i et stykke tid har ligget over Labour i meningsmålingerne.

G20-konferencen kommer unægtelig til at handle om finans-/kredit-/reguleringskrisen. Gordon Brown vil med sikkerhed, sammen med Barack Obama, agitere voldsomt og længe for endnu mere vidtgående socialistiske reformer end dem, som både UK og USA allerede har gennemført.

Heldigvis er der også fornuftige lande i G20; lande hvis ledere godt ved, at der ikke kommer ret meget ud af, at lade seddelpressens spinde og opkræve høje skatter.

Den nuværende krise skyldes som bekendt, at verden igennem de seneste par år har haft alt for let adgang til kredit; det har været alt for let at stifte glæd. Alle ved, at et kreditfinansieret boom altid vil føre til et bust, hvor markederne vil justere sig selv på plads igen…

… Eller det ville i hvert fald hvad ville ske, hvis man som regering og centralbank holdt sine naller væk.

Og nej: Når jeg skriver at markederne vil justere sig selv er det selvfølgelig ikke fordi, at der er en “usynlig hånd” som styrer økonomien; økonomien er dikteret af helt almindelige menneskelige handlinger. Intet mere, intet mindre.

Når regeringer skærer tilbage på rødt bånd, når skatterne er lave så folk selv administrerer deres penge og når man egentlig bare blander sig uden om andre folks sager, opstår der en spontan orden i tingene. Priserne fastsættes ud fra almindelige menneskers ønsker og ikke pr. regeringsdiktat gennem subsidieordninger og toldmurer.

Det er 100 % sandt når man siger, at jo friere en økonomi der er, desto friere er folket. Friere især fordi, at det er dem selv, og ikke statsmagten og det politiske system, som bestemmer, hvad ting skal koste og hvilke produkter der skal være tilgængelige på markedet.

Desværre er der ikke mange der har tillid til deres medmennesker. I USA har man f.eks. så lidt tiltro, at man i stedet for at lade folk gøre som de vil med deres penge, opkræver skatter for derefter at omfordele dem til offentlige infrastrukturinvesteringer.

Hvor er det egentlig ulogisk. Man tager penge fra den rationelle markedsøkonomi og lader politikere og administratorer fordele dem ud fra irrationelle, men politisk fastsatte, fordelingsnøgler. Det er ganske enkelt tåbeligt og egentlig også meget menneskefjendsk.

I Danmark har vi fået en moderniseringspulje. Det er en dårlig ide, sådan at bruge skattekroner på at forøge privatforbruget. Hvorfor? Fordi pengene jo skal komme et sted fra; nemlig dem, som kan søge pengene til forbedringer. Hvorfor dog ikke bare sænke skatterne, evt. momsfritage håndværk? Så skal der sgu nok komme gang i det byggeri.

Men problemet er jo slet ikke så meget privatforbruget, som det er de manglende investeringer i den private sektor.

Det nytter ikke noget med offentlige investeringer, al den stund, at offentlige investeringer finansieres med skattekroner, man har taget ud af den private sektor og det civile samfund.

Tænk engang, hvis man havde gjort samtlige aktie- og anpartsinvesteringer foretaget i 2009 for skattefri således, at man hverken skulle betale skat af dividende og af udbytte for al fremtid, på de papirer, man har købt og vil købe i år?

Så garanterer jeg, at vi kommer til at se en sand strøm af kapital til virksomhederne. Og vel og mærket en sund kapital, der kan optræde på passivpost I i årsregnskabet.

Til G20 mødet får UK og USA megen taletid. Det har de i hvert fald fået indtil videre. Det er beklageligt – for hverken Obama eller Brown har løsningen på nutidens problemer. Det eneste de kan diske op med, er halvfærdige ideer, hentet ud fra den socialistiske økonomis rædselskabinet. Politiker, som vi ved ikke virker.