In the summer,
I can see far and wide, color and shapes but
in the winter,
I can only see me, street lighting and candle pass

Idag lever vi livet litt lenger enn igår. Er du sikker på du vet hvor du er på vei? Verden er sydende av liv og likevel en avgrunn av tomhet.

Alt er en prosess. Du står aldri stille. Om livet er en vei så er alt i verden noe du går forbi, eller tar med deg et stykke på veien. Man finner andre mennesker, opplevelser, lykke, og depresjon. Du tar det med deg, og etterlater det på et punkt. På slutten av reisen er vi alle alene. Hva du har gjort i mellomtiden blir hvisket ut i sanden. Livet har aldri sin begynnelse, for tenker man på livet så lever man det samtidig.

Vi kan bruke dagene til å utforske verden, til å oppleve mest mulig, til å leve slik vi ønsker, til å føle sansene ut til det ytterste. Spør deg om det er verdt å ofre noe, eller vinne noe. Spør deg hva du elsker i livet, om du lever det eller om du er på vei dit.

Hvor er du idag, igår og imorgen? Eksisterer imorgen? Har livet eksistert fram til dette punkt?

Hva er verden? Hva er mennesket? Hva vil det sies å være et menneske? Man tolker og fortolker og kommer ingen vei. Hundrevis av maur som leter etter sannhet, men som er fanget i egne nett av fortolkninger. Vi ser verden gjennom innlærte kategorier, og kategoriene i seg selv er historiske produkter av liv som er levd tidligere. Disse liv former livene idag og sannheten idag formes av sannhetene alle tidligere liv har levd.

En sannhet som aldri viskes videre forsvinner, men alle sannheter som leves er produkter av de som tidligere er levd og vi vil kanskje derfor aldri være originale, og aldri miste mye hver gang en sannhet ikke viskes videre og dermed forsvinner i sanden når mennesket som levde den går tom for dager.

Alle er mennesker, alle er individer, men likevel lever ingen uavhengig av hverandre. Du ser det han ser som hun ser som alle har sett før. Tanker er tenkt, glemt, levd, og funnet igjen. Man kan miste ting i sanden, men sanden forsvinner aldri, og dermed vil det man mistet aldri helt forsvinne selv.

Til slutt går man tom for sannhet, går tom for dager. Man blir levende spøkelser som vandrer utover sanden. Mennesket blir selv et glemt objekt i sanden, forsvinner som sannhet, og vil aldri finnes igjen. Likevel forsvinner man aldri, og glemte sår vil rives opp igjen, de samme gledestårene vil igjen gråtes. Du lever siden han lever siden hun lever og man vil aldri helt slutte å leve. Selv om hjertet slutter å slå.

Jeg liker styrke, og jeg liker svakhet. Det skal stå i en komplementær dikotomi. Men jeg skal være sterk, alltid. Resten av verden kan være svak.

Jeg liker kampsport, og har trent det lenge. Problemet her er at jeg ikke kan omgås alfahanner. Ender jeg opp med å trene med macho menn pleier det å ende i blodig nærkamp. Jeg vet ikke hva som trigger det. Kanskje det er hatet mot autoriteter som slår inn, eller kanskje det er arrogansen om at de faktisk tror de er bedre enn meg. Skal jeg fortelle en hemmelighet? De fleste machomenn greier ikke å slåss. De har muskler og kraften, men ingen teknikk. Det de har lært om krigekunst er fra japanske filmer eller Bruce Willis. Så lenge man greier å hindre dem i å bruke full kraft (uansett hvor god du er så tåler du ikke en knyttneve i ansiktet) så vinner man som regel.

Før var jeg nødt å gjøre kompromiss, for det er mange machomenn i kamsportmiljøene. Nå, derimot, har jeg funnet meg min lille nisje med folk som passer sammen. Vi har samme prinsipper når det kommer til krigerkunsten. Det ender alltid i blod.

Vi samles flere ganger i uken. Møteplassen blir erklært en time før samling, og skifter fra urbane nedslitte strøk, til motorveier, til skogsområder. Man skal alltid komme seg til møteplassen til fots. Alle klarer det alltid innen fristen.

Selve kampene kombinerer flere teknikktyper. Lederen vår er godt trent i Krav Maga, som er slåssteknikken formet i den israelske hær. Vi andre har spredt erfaring med Tae Kwon Do, karate, Jiu Jitsu og annet. Reglene er fight club stil og kampen slutter ikke før en skriker stopp, tapper ut, besvimer, eller blir så sterkt skadet at man ikke kan fortsette. Den siste har vi ikke opplevd ennå.

Vi har trent sammen siden august, og blitt mer disiplinerte. Man skal prøve å hindre å skade folk så det ikke kan dekkes over. Man har jo liv man skal leve. Å gå på jobb eller studiested med blåmerker i ansiktet og opprevet leppe er ikke konstruktivt.

Selv har jeg ikke hatt større skader. Den store mistanken jeg har er at siden jeg er den minste (i størrelse og alder) så tar de lett på meg og vil ikke skade meg noe større. Det verste var en knivkamp der motstanderen min fant ut at han ville prøve å skalpere meg. Dette fikk han ikke til men et kutt i skallen fikk jeg. Han tok strupetak på meg isteden. Jeg tok igjen ved å bite han i armen. Store mannen måtte få stivkrampesprøyte.

Sensei Oleg (vår lærer og leder) har lagt sin elsk på meg og lar meg slippe unna med alt, noe som betyr at jeg kan bruke de andre som personlig boksesekk uten at det får konsekvenser. Det vil si; ingenting fikk konsekvenser før jeg utfordret sensei selv til nærkamp. Ingen våpen skulle brukes, bare ren teknikk. Han aksepterte. Jeg bruker primært Jiu Jitsu mens han bruker sine kjære Krav Maga-teknikker. Jeg trodde jeg hadde studert han grundig. Jeg trodde jeg var klar. Jeg tok veldig feil. Han lot være å brekke bein på meg men meg fikk et knuseslag mot kjeven som lot meg smake jekslene mine på en ny måte. Til gjengeld kunne jeg blinde han ved å spytte blod i ansiktet på han. Blod gir veldig god visuell effekt; det var Rambo som stirret tilbake på meg. Jeg hadde gjort han sint nå. Noen runder til der vi sparret hverandre av, og han fikk overtaket. Kroppen min lettet fra bakken og plutselig tok jeg svalestup ned i en haug med løv i utkanten av treningsarenaen. Løvet skjulte noen skarpe steiner som sa hallo til ribbeinet mitt og gav det et skikkelig knekk. Diagnosen ble bristet ribbein.

Nå blir jeg rundhåndelig bortskjemt av Oleg. Mannen var nærmest i tårer, ikke fordi jeg ble skadet, men fordi jeg ble så skadet at jeg ikke kan trene kamp på minst 4 uker. Et bristet ribbein kan brekke helt og trenge inn i lungen, noe som er litt blodige saker. Jeg har blitt oppnevnt som dommer og får sitte på sidelinjen ved siden av vårt passive medlem, den vakre Francoise, som til gjengjeld deler sin hjemmelagde veganersjokolade med meg. Livet er godt.

När jag tillfredsställer mig själv så brukar jag försöka tänka på så extremt icke-pk saker som möjligt. Detta är min tysta lilla protest mot all förlegad sexualmoral. När jag kommit brukar jag mysa åt tanken på att om Tomas Bodström eller Göran Hägglund visste vad jag nyss onanerat till så skulle de förlora hoppat om ungdomen helt.

En annan tyst protest jag brukar ägna mig åt är att gå över gatan fast det är röd gubbe. Ibland väntar jag ut den gröna gubben för att kunna göra det.

En lite mindre diskret protest är att jag alltid köper ut cigaretter åt fjortisar, ibland erbjuder jag mig till och med att göra det spontant.

Allt detta påminner mig om att kontrollen ännu inte är total och att det fortfarande finns tid att njuta av friheten på. Det är mitt lilla roliga, det.

Bilder på leksakerna som demonstrerade i Göteborg igår:

Alla foton tagna av Monica Hansen.

Det blev en hel del uppmärksamhet för En köpfri dag igår. Jag smög in en drös länkar i gårdagens inlägg och här gör jag samma sak, med en del av det som tillkommit sedan sist (en länk per ord).

Dessutom var en av frågorna igår i P4:s klassiska program Ring så spelar vi, vilken särskild dag det var idag. Det visste den svarande, och hon och programledaren var rörande överens om att de givetvis skulle delta i En köpfri dag! Ledtråden som de brukar ha i frågans rubrik var “nävton”, där “näve” skulle associera till “hand”.  “Ton” skulle associeras till tonen “la”, vilket tillsammans blev “hand-la”…

Det känns som att En köpfri dags budskap är mer angeläget och uppskattat än någonsin! Tack alla som deltog igår – nu passar vi på att smida medan järnet är varmt och fortsätter ifrågasätta köphysterin – den är ju som mest aktuell nu i julruschen. Om du är med på facebook får du gärna gå med i vår grupp där.

…og verdens internettgründere jubler! Selvmordet til Murdoch stenger jo ikke internett på noen måte, slik Dagbladet skriver – og det gjør ei heller at Dagbladet nå tar penger for at folk skal kunne kommentere artiklene deres. Vi jubler for dette, fordi det åpner for konkurranse – i alle fall så lenge internett i praksis er fritt.

Denne mannen vil lukke det åpne internettet, skriver Dagbladet – som selv tar betalt for at folk skal kunne kommentere i avisen. Gidder jeg å betale for å ytre min mening, kanskje? Ser det slik ut? Gjør jeg det nå? Selvfølgelig ikke. Jeg bruker en alternativ kanal for å ytre min mening, og som konsekvens har jeg nesten sluttet å lese Dagbladet.no da det ikke er så interessant lenger uten å kunne kommentere direkte. Åpenbart leser jeg fortsatt Dagbladet, men jeg er jo veldig takknemlig for at Dagbladet nå har utvidet min horisont. Det er jo tross alt så mye annet bra der ute, dermed trenger jeg ikke bruke tiden på gamle utdøende reptiler.

Det same gjelder selvsagt Rupert Murdoch. Han ønsker å gjøre alle hans nettpublikasjoner til betalte tjenester, ikke ulikt Dagbladets sjakktrekk med å gjøre kommentering til en betalt tjeneste. (Faen, det er jo jeg som gjør dem en tjeneste når jeg kommenterer dritten deres!) I tillegg ønsker han å gjøre tjenestene usynlig fra Google…

Så, hva skjer da, egentlig. Åpenbart kommer Murdoch fortsatt til å tjene penger. Det er nok av folk som fortsatt er interessert i å bruke penger på hans tjenester, akkurat som det fortsatt finnes nok av folk som lar seg lure til å betale for å kommentere på Dagbaldet.

Alle vi andre, vi finner alternativer, vi. Sannsynligvis kommer det kjapt tjenester på banen som tar over tomrommet fra Murdoch og andre nyhetsleverandører. Dette skaper bare muligheter for folk som har lyst å komme på banen – kanskje folk som DEG!

Verden er herlig, dere!

Übermensch… For et – ah  – smakfullt ord. Begrepet blei opprinnelig laga av den tyske filosofen, vår alles kjære Friedrich Nietzsche, men er også blitt anvendt av andre.

I det siste har jeg hatt mange tanker og teorier om overmennesket, eller Übermensch som det heter på tysk. Jeg har imidlertid ikke klart å sette meg helt inn i hva Nietzsche sjøl la i ordet overmenneske, men det er forsåvidt heller ikke det viktigste; jeg tror ikke en kan bli et overmenneske uten å sjøl vurdere kriteriene for hva som er høyerestående egenskaper. Det må sies at jeg tar avstand fra A.Hitlers definisjon av overmennesket, som etter min mening er for overfladisk og materialistisk. Den ekte overlegenhet finnes i ånd.

Jeg vil hovedsakelig gjøre rede for mine ideer om overmennesket, ettersom det er mest relevant i forhold til at dette er min blogg, og at historisk fakta kan dere finne på wikipedia. Her følger derfor noen punkter som jeg har hengt meg opp i:

Et Übermensch er sin egen mester. Sin egen Gud. Overmennesket forkaster alle kollektive normer fordi det er viktig  å ha en fri og ubunden tanke.  Underkastelse er for undermennesker. Du må dekomponere alle kollektive verdier, og skape en individuell og kritisk oppfatting av verden. Å la andre tenke for deg er uverdig.

Et Übermensch har på grunn av sin gode innsikt og kritiske tankegang bedre forutsetninger for å være en åndelig leder (politiker kaller vi det) enn de fleste andre. Som Platon sa: “Enten må kongene bli filosofer, eller så må filosofene bli konger”. Det er et godt sitat, sjøl om jeg ikke sier meg enig i at det enkelte individ nødvendigvis må underordne seg styremaktene i den staten det tilfeldigvis måtte være en del av, slik som Platon også har gitt uttrykk for.

Nietzsche

Et Übermensch revurderer alle verdier. Det er ikke en sau eller grønnsak, og gjør ikke nødvendigvis det samme som  liknende organismene i nærmiljøet i gjør. Tradisjon og ugrunna oppførsel er verdilaust for et individ med høyere bevissthet.

“Do what thou wilt shall be the whole of the Law.”
— Aleister Crowley

“Believe nothing, no matter where you read it, or who said it, no matter if I have said it, unless it agrees with your own reason and your own common sense.“
-Buddha

Idag har landstingsfullmäktige behandlat budget för färdtjänste 2010. Jag höll ett anförande som du kan läsa här:

Ordförande, landstingsfullmäktige

Att kunna resa, förflytta sig, styra sin kosa dit det behagar, att kunna röra sig bort från något eller mot nya mål. Det är frihet det. Och ”Frihet är det bästa ting, som sökas kan all världen kring” Så skaldade redan biskop Tomas i Strängnäs 1439.

Att ge alla människor frihet att resa är en viktigt liberal uppgift. Jag är stolt och glad över att få leda färdtjänstnämndens arbete under den här mandatperioden och jag kan bocka av flera viktiga frihetsreformer. Låt mig nämna bara några exempel:

Ökad resetilldelning. Efter den kraftig neddragning som gjordes för några år sedan har vi nu ökat resetilldelningen. Vi är inte framme vid helt fritt resande för alla kunder ännu, men har tagit viktiga steg framåt.

Rullstolstaxi är införd. Nu kan rullstolsburna resenärer resa mer flexibelt och med mindre krångel än tidigare. Månad för månad stiger antalet resor och det visar att reformen har betydelse för några av de allra mest utsatta, vars enda möjlighet att resa är med specialfordon.

Pålitligheten och tillgängligheten förbättras alltmer. Färdtjänsten har bättre tidpassning än någonsin. Kundservicen har bättre tillgänglighet än någonsin genom den fördubblade öppettiden. På Webben kan man nu göra resebeställningar och ta del av annan service och information. Utbildningsinsatserna för att höja kvaliteten i resandet görs numera kontinuerligt och med självklarhet. Tillgänglighetsarbetet fortsätter och många nya närtrafiklinjer har startats runt om i länet.

En nyhet: Från och med december kan resandet för rullstolsburna bli ännu bättre. Då finns de ”små” taxibilarna med plats för rullstol, som många önskat sig, äntligen på marknaden. Det är ett resultat av det projekt som färdtjänsten gick in i tillsammans med andra aktörer för att få fram en ”liten bil” som mest ser ut som en ”vanlig” taxi, men som kan rymma en rullstol och samtidigt uppfylla säkerhetskraven. Detta kan komma att innebära en historisk förändring i rullstolsburnas möjligheter att resa fritt utan krångel, väldigt likt när jag själv ibland tar en taxi hem. Rullstolstaxi har blivit en succé. Sedan starten har antalet resor mångdubblats flera gånger om. Med de nya mindre bilarna kan friheten öka ytterligare.

Nu vill jag ställa frågan till socialdemokraterna. Vad vill ni med rullstolstaxi. Jag noterar att era tidigare skrivningar om rullstolstaxi ”De resurser som den borgerliga majoriteten anslår till rullstolstaxi för dem som har råd att betala själva, vill vi socialdemokrater istället satsa på fler resor till oförändrad egenavgift för dem med störst behov.” Jag kritiserade cynismen i detta i förra årets budgetdebatt och är glad att ni strukit formuleringen i budgeten. Men frågan kvarstår: vad vill (s) med rullstolstaxi. Kan ni ge väljarna ett tydligt besked inför valet. Lovar ni att rullstolstaxi blir kvar, även om ni skulle vinna valet?

Under året har en ny organisation trätt i kraft som kommer att ge goda förutsättningar att utveckla tillgänglighetsarbetet och att synliggöra att färdtjänsten är en del av kollektivtrafikutbudet. Det markerar inriktningen att vi ska minimera särlösningar och istället inkludera alla människor så långt det är möjligt i det ordinarie kollektivtrafikutbudet. Därför är det offensiva tillgänglighetsarbetet – OTA – så angeläget. Färdtjänsten ska vara en väl fungerande, reseform för dem som inte alltid kan resa med SL. Det är vårt viktiga uppdrag att fortsätta utveckla färdtjänsten.

 Slut.

Tyvärr fick jag inget vettigt svar från socialdemokraterna på frågan om rullstolstaxi överleven en eventuell socialdemokratisk valseger.

Hvorfor tenker jeg som jeg gjør? Noen ganger ser jeg på meg selv som en biljardkule.

Parallellen handler verken om kroppsfasong eller frisyre. Den handler om hva som skjer med et menneske etter et kraftig sammenstøt.

Lesere av denne bloggen kan ha fått med seg at jeg har kollidert med min egen tradisjon. På et tidspunkt ble konfrontasjonen så kraftig at jeg og det jeg representerer ble kasta ut av et kirkesamfunn.

Det norske Baptistsamfunn, for å være presis. De skrøyt av at de ville ha mangfold, men brukte all sin energi på å diktere enfold. Slik er det ennå. Det blir faktisk bare verre og verre.

Ikke rart du ble kasta på dør når man ser hva du står for, vil man kanskje kunne mene om meg.

Men den gangen mente jeg ikke det samme som jeg gjør i dag. Jeg har endret syn på veldig mye.

Og det er der biljardkula kommer inn.

Når biljardkuler støter sammen, skifter de retning.

Jeg skiftet retning etter sammenstøtet med tradisjonen. Jeg vet ikke hvor jeg ville vært uten sammenstøtet, men jeg ville neppe vært der jeg er i dag.

Kanskje er det derfor jeg føler så stor avstand til dem som bare har rulla gjennom og forlatt tradisjonen uten sammenstøt; de har fortsatt i en helt annen retning enn jeg.

Noen ganger lurer jeg på hva som skjedde med retningen til tradisjonen jeg kolliderte med også. Forfengeligheten min liker å tenke at jeg – vi – endret den. Men dessverre ikke til det bedre.

Lars Johansson (s) skriver på SvD Brännpunkt om avdragsrätt för donationer till välgörande ändamål, och inte helt oväntat är han emot ett införande av en sådan:

“Offentlig finansiering styrs på demokratisk väg, ökad privat finansiering öppnar för starka givares påverkan. Jag är positiv till en vital ideell sektor men vill samtidigt inte försvaga den gemensamma sektorn.”

“Vi socialdemokrater vill inte att den svenska välfärdsstaten ska rustas ned och dess tjänster ersättas av verksamheter som vilar på gåvor. Vi vill att staten och det offentliga ska ha ett starkt inflytande över en stor del av forskningsfinansieringen.”

Men testa att byta ut ett par ord i dessa två meningar, och vips så ser man vad Johansson egentligen menar:

“Offentlig finansiering styrs på forcerad väg, ökad privat finansiering öppnar för ökad frihet. Jag är positiv till en vital ideell sektor men vill samtidigt inte försvaga den framtvingade sektorn.”

“Vi socialdemokrater vill inte att den svenska tvångsstaten ska rustas ned och dess tjänster ersättas av verksamheter som vilar på valfrihet. Vi vill att den politiska eliten och det som alla tvingas bidra till ska ha ett starkt inflytande över en stor del av forskningsfinansieringen.”

Simon Hedlin Larsson

Sitter och läser expressen om Peter Englunds appell för Dawit Isaak som idag publiceras i 91 svenska tidningar. Det är dags Rienfeld och Bildt gör något åt detta.  Dawit Issak suttit i fängelse över 8 år utan något rättegång. Hans brott var att han ville ha yttrandefrihet för Eritrea och pressfrihet och demokratiska val.

Vår svenska regering pratar hela tiden  om tyst diplomati, tydligen så har det inte funkat det, hade det funkat så hade inte en  pappa varit borta från sina barn och fru över 8 åtta år. Det är dags för högljudd Diplomati. Gå in på www.freedawit.com och skriv på protestlistan och visa ditt stöd.

Nu ska jag fösöka äta lite frukost innan jag drar till skolan.

Ta hand om er mina vänner

Yacob

” Han gav oss uppdraget att förkunna för folket och vittna om att Han är den som Gud har bestämt till att döma levande och döda. Om Honom vittnar alla profeterna att var och en som tror på Honom får syndernas förlåtelse genom Hans namn.” ( Apg. 10: 42 – 43 )
Citatet ovan är taget från ett sammanhang där Petrus försöker förklara den kristna tron för icke judar. Han berättar enkelt om hur Jesus gick omkring och gjorde gott: botade sjuka, väckte upp döda, undervisade,  lyfte människor från hopplöshet till tro på framtiden m.m. Som tack för detta spikades han upp på ett kors och dog för våra synder men sedan – berättar han detta
häpnadsväckande att Jesus uppstod från de döda. Jesus åkte sen upp till himlen för att någon gång i framtiden komma tillbaks för att döma levande och döda.
Det kan låta skrämmande med kommande dom samtidigt som det är hoppingivande att en dag skall det vara slut med ondska, krig, sjukdom, skvaller, förtal, svält, lögn, fattigdom m.m. Tårarna skall torkas och himmelriket upprättas där synden inte har något att säga till om. Hur ska det då gå för oss i domen? Ja det är ju inte såsom Gardell menar att alla kommer dit utan omvändelse. Då skulle himlen snabbt förvandlas till ett helvete. Näe himlen befolkas av frivilliga som väljer att tro på Jesus och efter bästa förmåga försöker följa hans liv och undervisning. Men har vi inte alla del i världens ondska? Har inte vi alla i nån mening misslyckats med att förvalta skapelsen, älska Gud och vår nästa som oss själva?  Jo det är det dåliga nyheterna: Vi faller också under domen men de goda nyheterna är att  genom tron på Jesus och hans verk får vi syndernas förlåtelse och blir  benådade. Biljetten in i himlen är därmed vår. Grattis!

” Obs! Ovan skrivna text om kristen tro är givetvis enormt komprimerad och är skriven för att väcka frågor. Har du en frågan om det skrivna är du välkommen att kommentera den här bloggen så svarar jag efter bästa förmåga. Allt Gott! Hälsningar Martin Kvidal“

Jan Guillou parkerar sin Citroën C6 var han vill:

–Här är en mycket bra parkeringsplats.
–Är det tillåtet?
–Nej, nej. Parkeringsböter ser jag som en extra kommunalskatt.

Intressant nog knyter detta synsätt an till ekonomipristagaren George Stiglers uppfattning, som skulle kunna tolkas som att man är fri att göra precis vad man vill även om det existerar formella förbud. Det är bara det att vissa beteenden är förknippade med en förväntad kostnad (i det här fallet i form av sannolikheten för böter multiplicerad med böternas storlek).

Folkpartiet de “liberala” visar framfötterna och garanterar ytterliggare en garanti. Märk ordvitsen. Ja, det är meningen att vara lite skämtsam. Dessa garantier som regnar över oss borde ju onekligen båda gott, tänk att kunna vara garanterade så mycket; frågan som uppstår, kan vi lita på garanten?

Först vill jag bara påpeka att givetvis bör äldre par få avsluta sina liv tillsammans. Har man påbörjat ett liv ihop med någon bör man även få avsluta det tillsammans. Däremot blir jag alltid lika förvånad över hur kritiken riktas. Läs citatet ur artikeln:

“I dag är det upp till kommunernas goda vilja om makar får fortsätta bo tillsammans när en make inte längre kan bo kvar hemma. I vissa kommuner finns möjligheten för par att fortsätta bo ihop, även när endast en av makarna har biståndsbeslut, men i många fall nekas livskamrater möjligheten att fortsätta leva tillsammans. I flera kommuner har under senare år en diskussion därför väckts kring en så kallad parboendegaranti.”

Idag är det alltså upp till kommunens goda vilja om par ska få dela ålderdomen på vårdhemmet. Genom de föreslagna garantierna måste vi alltså lita på att staten verkligen upprätthåller vad de lovar. Frågan för mig blir då; är man ens beredd att ge staten en sådan makt, att den kan avgöra om jag får leva ihop med den jag älskar innan jag lämnar jordelivet?

Sådana beslut är alltför viktiga för att läggas i statens händer och förlita sig på deras goda vilja. Vad ska vi då göra? Ge individen, människan makten att besluta detta! Genom avregleringar och sänkta skatter kommer människor att själva få avgöra dylika beslut. Privata vårdhem kommer med all säkerhet att inrättas som är specialiserade för just parboende.

Med detta system behöver vi inte oroa oss i ålderdomen över vem det är som styr avslutet av våra liv. Givetvis är detta resonemang gångbart på i princip allt där vi förlitar oss på statens goda vilja. Men exemplet konkretiserar en aktuell händelse där kritiken borde riktas mot grundtanken, istället för att införa nya statliga garantier.

Folkpartiet skriver om LAS i dagens brännpunkt. Finns det någon mer diskuterad fråga på Svenska arbetsplatser än LAS? Otaliga gånger har jag diskuterat denna lag med goda vänner, för att efteråt konstatera att diskussionen inte stärkte vänskapsbanden.

Jag minns en eftermiddag, när jag låg hemma och slötittade på TV:n. Talkshowen Oprah upptog etern och ämnet för dagen handlade om folk som fått sparken. Nu till kulturkrocken; Oprah och hennes gäster menade inte att man skulle reagera med ilska, rädsla eller hopplöshet vid uppsägning. Tvärtom, den uppsagda borde först gå hem och ta in vad som har hänt, för att sedan återvända till jobbet och tacka chefen för att han givit dem möjligheten till att påbörja någonting nytt.

Först kändes det lite löjeväckande. Tacka för att bli uppsagd? Mina svenska hjärnsynapser sände ut starka varningssignaler; här var det någonting lurt på gång. Men efter lite reflektion; varför inte?

Inte alltför sällan konstaterar vi att människor är vanedjur som uppskattar trygghet. Må så vara. Det svenska samhället har anammat denna uppfattningen om människan, lite djärvt skulle man kunna påstå att det är just denna föreställningen om människan som är fundamentet till folkhemmet. Vi har skapat lagar, förordningar och turregler som flörtar med denna trygghetsgen. Vi vet vad vi har, och vi ved vad vi ska förbli.

Sällan talas det om de mentala murar som sakta skapas, för varje dag på jobbet läggs ytterliggare en tegelsten till denna mur. Efter 30 år är muren hög, och det är svårt att se över till andra sidan. För att legitimera murbyggandet stiftas lagar som LAS, och en föreställning om att; det är en rättighet att ha ett arbete skapas. Konsekvenserna blir att förvirring uppstår när människor vill riva muren. Försöker ni beröva mig mina rättigheter?

Tillbaka till Oprah. Man skulle alltså tacka chefen. Märkligt eller hur? Poängen var inte att visa personlig tacksamhet mot chefen, utan att för sin egen skull visa att nya kapitel i sitt liv skulle skrivas. Livet byggs på tillfälligheter, och man kan inte räkna med konstanta tillstånd. Istället för att kämpa för något som aldrig kommer tillbaka, skulle man söka nya tillfälligheter som skulle bli en ny milstolpe i det som kallas livet. Genom att bli avskedad öppnades nya möjligheter, den gamla mentala muren raserades och världen låg åter öppen. Det lilla kontoret eller det insuttna fikarummet utjorde inte längre ramarna, nu var fältet öppet för framtiden.

Två skilda perspektiv, vilket tilltalar mest? Långt inne i själen, trots att de flesta inte vill erkänna det, kittlar det lite; nya möjligheter, nya kartor, kanske är det dags att öppna den där restaurangen jag alltid drömt om? För att exemplifiera med populärkultur. Filmen Into The Wild väckte många drömmar hos människor. Kan man göra sådär, bara vandra iväg, bort från det gamla? Den smått naiva unga mannen som lämnar det gamla och vandrar mot det nya. Han byter tryggheten som studierna givit honom mot spänningen av att vandra in i det vilda, det okända. Jag har sett flertalet inlägg på internet om hur härligt det vore att göra som han, att vandra iväg likt Supertramp mot ovissheten och söka nya utmaningar.

Även om förändringar inte behöver vara lika drastiska som Supertramps vildmarksliv, behöver inte ett avsked vara livets ände; utan början på någonting nytt. Lagar som hindrar människors föreställningsvärld från att inse vilka fantastiska möjligheter och vilken otrolig spelplan det finns för att förverkliga dem är att frånta en stor del av det som är människans innersta väsen; hoppet och framtidstron.

Så slopa LAS. Släpp lös kreativiteten. Att de rent praktiska fördelarna överväger för ett sådant ställningstagande är bara plus i kanten. Främst handlar det om att frigöra individens mentala landskap, och riva de murar som hindrar oss från att se världens möjligheter.

Även om jag personligen inte riktigt kan hålla med mutualismen i alla frågor så tänkte jag tipsa som en alldeles ypperlig blogg angående ämnet. Denna hittas här. Där skriver Emil mycket skarpsinnigt om just Anarkism, Socialism och frihet. Som sagt gillar han mutualism väldigt mycket men det finns ändå extremt mycket matnyttigt att läsa, även om jag inte håller med allt till 100%. I kort kan väl sägas att vi ändå står på samma sida mot stat och kapital och det är endast några smågrejer som skiljer oss åt, så det skulle mest kännas som slös på tid att debattera om detta. För att komma till poängen så skriver Emil på ett väldigt seriöst och nästan med en vetenskaplig ton som tilltalar mig. Jag rekomenderar alla att ta en titt.

Dead Prez – Politrikkks

http://www.youtube.com/watch?v=nXxUsjnCTMs

No disrespect, We need a red black and green party.

Miljöhotet diskuteras i SvD; och näringslivet får skäll för att de inte handlar klimatsmart.

Artikelförfattaren gör en relativt självklar poäng; företag kan tjäna pengar på att satsa på miljön. Givetvis är det så.

Inte sällan framförs det att med klimathotet förändras politiken. Vi kan inte längre leva som vi gör, utan nu är det tid för det västerländska samhället att ändra syn på saker och ting. Denna argumentation är oftast inlindad i konsumtionskritik och föga förvånande är lösningen; regleringar!

Klimathotet kommer inte att lösas med regleringar. Klimathotet kommer att lösas av människor.

Många försöker dock utnyttja klimathotet och använda det som regleringsverktyg. Detta är givetvis en motsägelse; reglerade människor skapar inte lösningar. Det är medvetna rationella individer är problemets lösning. Halsbrytande projekt är redan igång; vad sägs om det danska forskarteamet som vill bespruta molnen för att så förhindra problemet?

Staters förslag på regleringar är ineffektiva, och de minst verksamma.

Individers medvetenhet över miljön leder till att fler investerar och uppmuntrar företag till att handla klimatsmart. Konsekvenserna blir en bättre miljö. För tror någon på allvar, att om alla stater skulle upphöra existera imorgon; skulle även de som bryr sig om klimathotet sluta handla klimatsmart? Trodde inte det.

Hösten andas tungt, mörkret faller sorgset över landet. Vemodet griper tag i människorna, i oss som hastigt befolkar ytan för en stund, vi som stampar jorden. För en stund kan det kännas som en evighet, i ett ögonblick är det över; borta för alltid. Tiden stannar inte, den fortsätter. När allt känns stilla springer tiden, rentav rusar i vansinnig takt iväg; bakom släpas vi, antingen vi vill eller inte.

Ibland frågar vi oss om det var slumpen som satt oss till jorden. Ett klämkäckt svar är att så var det inte, utan det var våra föräldrar. En biologisk förklaring som kan synas acceptabel. Det ger en viss utgångspunkt, nu vet vi hur livet vi äger hade sin början; men den nyfikne frågar varför? Därför att Pappa ville, svarar någon. Jag svarar att jag inte vet. Det finns stunder när jag tror mig veta. Men hastigt kör jag på en betongsugga och färdriktningen möter ett abrupt slut. Målet som var så klart, meningen som hägrade någonstans där framme är nu långt borta. Det enda som finns kvar är vägen.

Varje gång mina tankar möter dessa mentala betongsuggor uppstår förvirring. Hur kunde jag ta så fel? Förstod jag inte att det var fel färdriktning?

Nej jag förstod inte. Jag förstår inte. Det enda jag är medveten om är att vägarna ligger kvar. Programmera om GPS:en och styr mot nästa mål, någon gång når jag destinationen som sökes. Man brukar lite föraktfullt fnysa över den Amerikanska frihetsglorifieringen som ofta symboliseras av en bil på en öppen väg. Inte jag, inte ens ironiskt. Känslan av att vara på väg framåt, från eller till, i flykt eller sökande; föder själen. På öppen väg trivs jag bäst, gärna med ett obestämt mål. Svänga mot det som för stunden verkar bära på sanning och frihet.

Avtrycken vi gör under vår korta stund på jorden är omtvistade. Vi försöker råda och styra andra var de ska svänga eller sätta sina avtryck. Det är många som vill bestämma hur jorden ska trampas av mig. Jag stampar jorden där mina fötter för tillfället ser målet. Mina steg bär alltid på tvivel, oro och vånda; men även nyfikenhet och glädje. Om inte ens mina hjärnceller eller min själ vet vart i världen mina fötter ska styra, hur kan de andra veta? Det är en strid att få trampa stigen dit man vill, det är en kamp att få svänga av dit jag vill.

I Steinbecks “Vredens druvor” färdas romanens karaktärer mot det som för stunden synes vara målet; Kalifornien. Där väntar frukt och arbete, drömmarna hänger i stora klasar framme i Kalifornien. Det som skiljer dem från drömmarna är en väg, en lång väg. Vid en rastplats lämnar den ena karaktären sällskapet som gett sig av tillsammans. Brodern frågar honom; vart ska du ta vägen?

Han ska vandra bort; utmed floden. Han vet inte var, men något säger honom att där finns hans väg. Hans väg är inte längre den till Kalifornien. De andra följer honom inte. Men han går, trampar sin egen stig och lämnar det som nu är de andras väg, inte längre hans. I sinnet vandrar jag med honom, trampar stigen; mitt val. Det inbegriper inte tvång eller fruktan, utan enbart förnimmelsen över att en ny väg behöver trampas; själen viskar att det är dags att trampa nya stigar. Andra följer sin väg i detta korta ögonblick. Tillsammans trampar vi jorden:

men vägvalet ska vara fritt, utan tvång eller välmenande förmaningar. Dessa förmaningar och regler; utformade till att skydda, blir den gråa betongsuggan; som hindrar oss från att trampa stigen.