Allt om motor.se skriver om att Motormännen ska starta en kampanj för att vi svenskar ska ange dem som vi vet kör rattfulla. Det är ju en vacker tanke, men det finns nog effektivare sätt: som det sociala trycket, att ta nycklarna eller helt enkelt erbjuda sängplats eller ringa taxi till dem som druckit. Motormännen har nog helt rätt i att det är omgivningens acceptans som styr om någon kör rattfull eller inte. Om sen angiveri till polisen är rätt väg att gå vet jag inte. Det beror väl på vilken relation man har till den som tänker köra rattfull.

Sen läser jag med intresse den tabell som finns i artikeln:

Kolla nu listan. Om vi ska tro på att statistiken är insamlad på likartat sätt i alla län så blir man inte förvånad över att Jönköping har lägst andel rattfulla, för i Jönköping är de väl frikyrkliga allihop? Man blir inte heller förvånad över att ett norrlandslän har högst andel. Men så när man tittar igen så har Västerbotten “bara” 191 rattfulla/100 000 körkortsinnehavare. Det ligger granne med värstingen Västernorrland. Vad beror detta på? Är det poliskulturen som skiljer? Är det metoden att samla in statistik? Man blir onekligen nyfiken…

I någon mening bär det mig emot att driva debatten om församlingsmedlemskap vidare eftersom det så lätt blir konflikter, och det mellan människor som delar tron på en uppstånden Jesus Kristus. Men jag känner att jag inte kan tiga eftersom jag tror att delar av den svenska frikyrkligheten (den traditionella frikyrkan) är på väg mot en människosyn som mitt hjärta reagerar emot.

Stefan Swärd, som är ordförande i Evangeliska frikyrkan (EFK) med ca 30 000 medlemmar och fler än 300 församlingar, skriver på sin blogg den 26 april att:

Jag är ordförande i den bostadsrättsförening där jag bor. Vi har skrivit ett omfattande dokument med krav och regler som medlemmarna i vår förening ska följa. Om man bryter mot någon av reglerna kommer jag som ordförande och pratar med personen ifråga och föreslår en lösning på problemet. Om personen inte rättar sig efter våra krav skickar vi en rättelseanmodan via vår advokat, hjälper inte det blir man vräkt. Och man får dokumentet med ordningsregler och krav innan man flyttar in i bostadsrättsföreningen så att alla vet vad som gäller. Reglerna och kraven är till för att skapa en harmonisk boendemiljö så att grannarna inte stör varandra.

Så detta med villkor för att delta i en gemenskap är inget konstigt, det gäller på alla livets områden. Och där är jag väldigt kritisk mot de slappa strukturer som har utvecklats efterhand i frikyrkovärlden, ett passivt medlemskap utan någon överlåtelse och engagemang, är tvärtemot alla organisationsprinciper vi har i samhället, och det är dessutom tvärtemot Bibelns församlingssyn.

Han skriver vidare den 28 april att han varit på gudstjänst och lyssnat på:

“…pastor Bill Johnson från California. Oerhört inspirerande. Han talade om att vi ska göra Jesu gärningar, och att vi kan få kraften att göra samma saker som Jesus, bota de sjuka, befria de fångna, han strök under betydelsen av mirakler för att det ska bli genombrott för Guds rike.”

I flera bloggposter talar Swärd också om behovet av socialt engagemang och att komma ut ur “inlåsningen” i kyrkan liksom förklenande om “internkyrkliga debatter”.

Vad Swärd hela tiden gör i sitt skrivande är att han blandar samman begrepp som församling, kyrka, kristenhet och kristet liv.

Ett församlingsmedlemskap är en identitet och en lojalitet, inte ett intresse eller en förening som gemensamt förvaltar ett materiellt värde. Bibeln har ingen “församlingssyn”. Paulus har kanske en, metodismen har en och baptismen en. Församlingssyner är gestalningar av Kristi kropp i olika tider och inom olika traditioner.

Stefan Swärd och alla dem som delar hans syn på medlemskap bör skilja på Kristi kropp på jorden från de organisationstraditioner som förvaltas av olika samfund och kyrkor. Swärd bör också skilja på den kristne i samhället och församlingen som gemenskap. I församlingen får den kristne undervisning, hopp och gemenskap med andra troende. Ibland är det också en poäng att församlingen kollektivt bedriver social verksamhet. Men, i det svenska samhälle där välfärden är solidarisk och gemensam och i huvudsak ombesörjs av det offentliga är den enskilde kristnes eget liv den allra viktigaste kuggen.

När Stefan Swärd talar om att göra “mirakler” för att det skall bli genombrott för Guds rike blir jag ledsen. Samma sak med att vi kristna skall bota sjuka och “befria fångna” (om Swärd inte menar radikala aktioner mot fängelser). Ser inte Swärd alla troende människor som med brinnande ljus i sina hjärtan lever ut sin tro? Varför tycker Swärd att vi skall helbrägdagöra människor i kyrkan när Gud gett oss ett förstånd som gör att en läkare kan bota?

De som ser på människan som Swärd gör undervärderar inte bara Gud själv, utan också alla de människor som i alla upptänkliga situationer lever ut sin kristna tro. Visst finns det individer som är mer än rimligt passiva, men är inte jagandet efter allt större mirakel, allt fler mötesbesökare och allt mer verksamhet ett tecken på att man inte litar på Gud?

Jesus grundade ingen kyrka, han hade ingen församlingssyn och han satte inte upp några regler för medlemskap. Jesus frälste världen från sin egen inneboende destruktivitet, återupprättade världen och gav möjlighet för varje människa att leva sitt liv i skyddet av Guds nåd.

Församlingsmedlemskap är lojalitet. Jag älskar min församling eftersom den är min kristna mikrogemenskap och det mänskliga uttrycket för Kristi kropp på jorden, tillsammans med hundratusentals andra liknande församlingar. Jag är en del av min församling oavsett hur ofta jag är i själva kyrkan. Jag bär församlingen inom mig. Och det är i församlingsgemenskapen jag söker styrka och hopp i det arbete Gud kallar mig till. Det är Gud som verkar, inte församlingen och inte jag.

Men det var mig personligen Jesus frälste på korset, han ordnade inte en rabattkupong till St Jakobs metodistförsamling. Det var mitt personliga liv han förändrade och det är där min kristna tro tar kropp.

Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla dem som tror på hans namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon människas vilja, utan av Gud. (Joh 1:12-13)

Jag hör Choralernas “Befriad“. Kan inte låta bli att sjunga denna text högt för mig själv efter att ha läst Evangeliska frikyrkans ordförande Stefan Swärds senaste bloggpost om församlingsmedlemskap. När musikalen “Befriad” hade premiär 1973 gjorde den ett helt outplånligt avtryck i mitt kristna liv. Vinylskivan har följt mig på slingriga vägar och notböckerna har jag skaffat på senare år. För mig är detta Kristus i ett nötskal.

I tidningen Dagen och på andra sajter och bloggar har det uppstått en debatt om medlemskap i en kristen församling mot bakgrund av att Saronförsamlingen i Göteborg (som är Evangeliska Frikyrkans största församling) säger sig välkomna homosexuella som medlemmar – om än ej på förtroendeposter.

Stefan Swärd föreslår nu ett graderat medlemskap i tre nivåer där biljetten till uppgradering är graden av närvaro, verksamhet och ledarskapsutbildning. Detta tänkande återfinns enligt uppgift redan i en pingstförsamling i Malmö.

För mig kan det aldrig finnas någon annan väg till Kristi kyrka – och då menar jag vare sig byggnaden eller ett särskilt samfund – än trons väg. “Åt alla dem” skriver Johannes ovan, “som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn”. Han sa inte “åt dem som jobbade särskilt mycket” eller “åt dem som hade en viss sexuell läggning” eller “åt dem som hade gått ledarskapskurser”. Han sa ALLA, åt ALLA dem som tog emot Jesus, som tror på hans namn och blir födda på nytt gavs rätten att bli Guds barn. Dop och bekännelse är tecken i den mänskliga i tiden och rummet för den omvändelsen och därför medlemsgrundande i kristna samfund och kyrkor.

Menar Stefan Swärd att medlemskapet i en kristen församling är något slags föreningsmedlemskap ungefär som i en fackförening eller idrottsförening? Att det alltså är en slags verksamhet att vara kristen? Om man tar honom på orden så kommer en mängd kristna människor att ställas utanför de församlingar som Swärd vill skapa ety de inte är tillräckligt aktiva, inte har gått coachutbildningar (kan någon göra något utan s k  coach numera?) eller inte går tillräckligt ofta till kyrkan. Snart begär väl Swärd husförhören tillbaka.

Den stora kristna kyrkan består av alla oss som bekänner oss som efterföljare till Jesus Kristus. Av alla oss som tagit emot befrielsen och försoningen som Jesus gav med sin död och uppståndelse. Vi organiserar oss i olika samfund och kyrkor eftersom vi som individer är olika och har fått med oss olika traditioner.

Att sätta upp andra villkor för medlemskap i något av dessa samfund och kyrkor än de villkor Jesus satt upp för rätten av bli Guds barn är att inkräkta på Jesu försoningsdöd. “Gå ut i hela världen och gör alla folk till lärjungar, döp dem i Faderns och sonens namn och lär dem att hålla alla de bud jag gett er” så säger Jesus enligt Matteus evangelium kapitel 28, versarna 19-20.

Och vilka bud är det? Jo,säger Jesus “mitt bud är att ni skall älska varandra” (Johannes 15:12). På ett annat ställe säger Jesus att det viktigaste budet är att älska Herren din Gud av hela din själ och ditt förstånd och din nästa som dig själv (Mark 22:37-39). Jag ser inte att det står något om coaching eller aktivitet…

Nej, Stefan Swärd och EFK verkar på väg någon annanstans än dit Jesus gick – jag beklagar detta djupt, både personligt och utifrån en kristen ekumenisk synpunkt.

Jag har sagt det förut. Jag säger det igen. Jag nominerade honom till Stora Bloggpriset, och idag när jag läser det här inlägget vet jag precis varför.

Jag blir avundsjuk på Emanuel. Avundsjuk för att han är så ung, så intelligent, så begåvad med orden och så klok.

Han är något så ovanligt (i min värld) som en genuint kristen person fullständigt fri från dogmer, prestige, syndaregister och dömande. I hans inlägg om besvikelsen över Åke Bonniers avhopp från Jesusmanifestationen lyser det så starkt och jag hoppas, ja Gud vad jag hoppas att Dagens läsare läser och tar till sig:

Den kärlekslösa bild vi målar upp av oss själva: Den kristna familjen som inte klarar av ett oliktänkande syskon.
Samtidigt kanske det är en god läxa. En ögonöppnare? Att vi inte kan förvänta respekt eller nyfikenhet från en sekulär värld när vi inte ens klarar av att – inte ens för ett endagsarrangemangs skull – vara tillräckligt kärleksfulla mot våra trossyskon.

Här måste jag också passa på att slå ett slag för Åke Bonnier, tänk om det fanns fler präster som han:

P gr av mina teologiska ställningstaganden och mitt förhållningssätt till HBT-rörelsen, kulturfrågor etc har för många frågeställningar hamnat på Jesusmanifestationens ledningsbord. Min blotta närvaro där har försvårat ledningsgruppsmötet och därmed också försvårat att skapa en sådan Jesusmanifestation som vi gemensamt i ledningsgruppen har drömt om. Ingen i själva ledningsgruppen har begärt att jag ska avgå. Det är mitt eget val i en svår situation.
För mig har det varit viktigt att Jesusmanifestationen inte är emot en massa saker utan FÖR Jesus.

Några som borde plocka bjälken ur sitt eget öga innan de lägger sig i nageln i sin nästas finner vi däremot i kommentarfältet hon Emanuel. Några exempel:

martin kihlström:
Jag tycker det är bra att Åke hoppat av. För som jag ser det måste vi kristna visa en större respekt mot vår Gud. För vilka signaler skickar vi ut om vi med ena handen tycker det är okej att avbilda Gud som ett skämt och med nästa hand talar om att han är Gud.

Bengt i huvudstaden:
Fortfarande sitter Sveriges största kristna samfund i knät på våra politiker. Svenska kyrkan blir därmed ett offer för de rådande politiska vindarna och den politiska korrektheten. Åke Bonnier är troligen en av dessa kyrkliga ledare som fallit i den här fällan.

Nils:
Det tragiska är att SvK tillsätter människor likt Bonnier, som mer visar sig älska en odefinierbar Jesus än Bibelns Jesus.

Per Kårhammer:
Det var en ren lättnad att höra att Åke Bonnier tog sitt förnuft till fånga och hoppade av. Jag betackar mig för den sk. “kristendom” han företräder som innebär stöd för hädelse och att man spottar på korset.

Och så förstår jag också varför jag en gång för ungefär 20 år sedan valde att lämna frikyrkan. Vi väljer väl alla vad vi vill tro på. Vi tolkar Bibeln på våra egna sätt. Men jag tog fasta på saker som att man inte ska döma andra på det att man själv må bliva dömd, jag tog fasta på Jesus inställning till fariséer, jag tog fasta på det faktum att Jesus dog för våra synder som därmed är förlåtna. Och jag tog fasta på det att var och en själv får stå till svars inför Gud. Ingen annan kan veta vad min relation till Gud är, ingen annan än Gud kan döma mig till himmel eller helevete. Varför är det så många fundamentalistiska religiösa som gör sig själva till små gudar?

Emanuel. Dagen behöver dig. Dagens läsare behöver dig. Tack!

Läs även andra bloggares åsikter om Emanuel Karlsten, kristna fundamentalister, Åke Bonnier

Religion ör ett väldigt intressant ämne som verkligen kan diskuteras och analyseras. Sociologen Durkheim såg religionen enbart som ett medel för att bevara normer för att få ett stabilt samhälle. Men det stabila samhället förändras och därmed normerna som anpassar sig. I Sverige har vi gått mot rätt håll när det gäller utvecklingen av normer, men så är inte fallet i alla länder och alla människor…

Läste på Aftonbladet om den frikyrkliga som igår demonstrerade mot vårt land Sverige. Med plakat med texten God hates Sweden, djävulshorn ritade på Barack Obama, och slagord mot den svenska kungen stod en liten skala religiösa fanatiker utanför Sveriges ambassad i Washington och demonstrerade mot landet som gud hatar.

Tycker religion är intressant, men det är sådana här saker som gör mig mer och mer skeptisk till den. För man vet aldrig hur religionen tar sitt uttryck. Att med kristendomen som bakgrund stå och demonstrera mot mänskliga rättigheter gör i alla fall mig orolig. Lustigt är att det inte blir samma uppmärksamhet när dessa extremister släpar den svenska flaggan i leran pga att vi står upp för de mänskliga rättigheterna, som när det skedde i länder med islam som huvudreligion.

Arga demonstranter häcklade Sverige (Aftonbladet)

Igår förmiddag satt jag i källarvåningen på St Jakobs kyrka och förde ett informellt samtal med några representanter för Metodistkyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Svenska Missionsförbundet inför den upplösning av samfundsgränserna som vi ser framför oss. Samtalet utgick från en kortare föreläsning som jag hade genomfört på det s k Göteborgsmötet i juni i år. Temat var “Den kristna församlingen i en indivualistisk framtid”.

Många kristna i Sverige räds individualismen, men skrapar man på ytan så är det egoismen de flesta fruktar. Egoismen bryter sönder gemenskaper, sätter människor mot varandra och lever i den gammaldags föreställningen att livet är ett nollsummespel. Nätgenerationen behöver inte bli egoistisk, den lever snarare i en post-individualistisk framtid. För en ny generation är samarbete, nätverk, gemenskaper och massans intelligens utgångspunkter i det egna livet. Värderingar, kunskaper och erfarenheter uppvärderas eftersom de är individuella, de absoluta och generella (gamla) sanningarna är slut.

Kristendomen bejakar individualismen, men inte egoismen. En kristen tro har svar på många av de frågor som vår tid ställer, eftersom kristen tro bejakar individen fullt ut. När Jesus möter en kvinna vid brunnen i Sykar (Joh 4) talar han med henne, bejakar henne genom att be henne om en tjänst. Han ser inte hennes tillhörighet till vare sig ett kön eller ett folk som han som judisk man inte bör tala med. Han ser henne som individ. När Jesus uppväckte Lasaros som legat död i fyra dagar lät han sig bevekas av Marta och Marias förtvivlan över att ha förlorat sin bror (Joh 11:17-44). Han såg deras sorg och bejakade den. När Jesus uppstått kan Tomas inte tro på det, men Jesus låter honom känna på sin kropp för att Tomas skall tro (Joh 20:24-29). Jesus hänvisar inte Tomas till profetiorna, till Toran eller till de skriftlärde. Inte heller till sitt eget vittnesmål före korsfästelsen. Nej, han bejakar Tomas tvivel och låter honom själv förvissa sig om att Jesus verkligen har återuppstått från det döda.

En del människor säger att vi inte skall strida för enskilda öden och enskilda ärenden, att den egna erfarenheten är underordnad principer och lagar och att det enda verkligt intressanta är majoritetens vilja. Så tycker inte jag, och där känner jag stöd i en radikal kristendom. En kristen tro som bejakar människan, individen och subjektet. En kristen tro som ser att världen består av enskildheter, individer och subjektiva erfarenheter.

Det är utifrån en sådan tolkning jag tror att den kristna församlingen kan och bör möta framtiden. Kanske med de fyra nyckelord jag föreslog på Göteborgsmötet: Lyssna (på individen), Teologi (förmedla kunskap), Värdebas (prioritera värderingar), Rörlighet (antecipera och tänk strategiskt).

Kan bara tipsa läsarna om att ta en titt på Ola Larsmos inlägg i DN idag avseende huruvida Lunds universitet kan ha en rektor som är baptist, något som ifrågasatts på ett sätt som gränsar till religionsförföljelse.

Se även Gärningsmannen.

Som den regelbundne läsaren av Vandrarens inlägg vet så är Metodistkyrkan i Sverige, Svenska Baptistsamfundet och Missionskyrkan på väg att prata sig samman inför framtiden. Många förutser en möjlig kyrkogemenskap, även om det fortfarande finns en del problem att lösa. Dopfrågor, kyrkosyn, internationellt samarbete och Svenska Kyrkans roll tillhör de kniviga sakerna. Men ibland är verkligheten formbar, och språket formar defitinivt verkligheten. Vid ett möte med mina metodistiska vänner framfördes att namnet Kyrkounionen kanske skulle fungera som namn och ledstjärna för hur samarbetet skall utvecklas.

Några övriga samfund gick för en del år sedan samman i den s k Evangeliska Frikyrkan. Vän av ordning undrar förstås vad just EFK är fria från… Såvitt jag vet finns det i Sverige bara “fria” kyrkor och samfund (de “kyrkor” som består av fria församlingar föredrar detta samlingsnamn). Eftersom den kristna kyrkan är en, och strävar efter enhet, så tycker jag spontant att namnet Svenska Kyrkounionen faktiskt vore en bra benämning.

Namnet Svenska kyrkounionen pekar framåt mot många samarbeten, på olika nivåer, betonar rollen av kyrka (inte samfund) och pekar på att vi är en svensk organsisatorisk del av något globalt. Namn är verkligen mycket mer än bara en etikett, benämningar är makt och styr vårt beteende.

Så, Svenska Kyrkounionen, det blir väl bra?

Jävla humörsvängningar! Glad, bitter, trött, pigg. Kanske man ska bli alkoholist o köra jämnt intag hela dagen och på så vis glida omkring i nån form av “lagom dimma” för jämnan. Tror iofs inte det är lösningen just nu…skjuter nog på det ett par månader. Till att börja med. Får räcka med den vanliga helgkonsumtionen tillsvidare.

Kanske ska söka upp den lokala Pingstförsamlingen iställe. Dom verkar ju så j-a glada o sådär lagom omtöcknade i sin underbara tro på att finna Jesus i sina liv. Kan inte Jesus va en kvarting Explorer klockan tio? Blir jag pingstvän så måste jag ju dricka för att på så vis dämpa ångesten över att jag på fullt allvar gått med ett gäng frikyrkodårar som talar i tungor o dränker varann med kläderna på. Vilka påfund folk hittar på i sina samfund!

Ibland blir to.m jag glad åt andra. Den feta i Idol gick vidare..WoW!! Utseendehysterin gav vika för talang. Och på bästa sändningstid oxå.

/A

Har just läst ut antologin “Postmodern teologi” som sammanställts av Ola Sigurdson och Jayne Svenungsson. Jag är inte imponerad. Och ingen skugga på någon av redaktörerna, det är inte deras intellektuella halt jag ifrågasätter.

Filosofen Slavoj Zizek skriver i sin utvalda text t ex om Höga Visan. Höga Visan är en glödande kärlekstext som ofta läses som en allegori om Guds kärlek till det judiska folket. Men Zizek har kommit fram till att det kanske inte är fråga om antingen eller, istället bör man kanske “gräva fram den inneboende ‘andliga’ dimensionen” i människans sexualitet. Zizek skriver också att “kanske är det det som är unikt med kristendomen: inkarnationsmysteriet, att Gud (inte bara uppträder som) blir människa.” Zizek refererar också filosofen Hans Joas i samband med att den “radikala” idén att Gud inte är allsmäktig har lanserats. Bakgrunden är att vi inte kan förstå Auschwitz och en allsmäktig Gud i samma andetag.

Jag blir lite beklämd när jag läser en uppburen samhällsfilosof som lanserar så banala – om än viktiga – teologiska reflektioner. Att Höga Visan bör/kan ge upphov till en förståelse av människans sexualitet och dess relation till Gud och till skapelsen är en vedertagen tolkning bland teologiskt intresserade kristna människor. Att det är det faktiska och totala människoblivandet som är kristendomens unika budskap är i princip hela poängen med åtminstone min tro. Och att en allsmäktig Gud visserligen skapade världen, men också den fria vilja hos människan som nu regerar världen kom inte direkt som en överraskning.

Jag skriver inte detta för att vara tyken. Jag skriver det för att det smärtar mig att den teologiska debatten verkar ha somnat in i Sverige, åtminstone bland  teologer.

I samband med min läsning av Zizek läste jag också dokumentet “Gemensam Framtid?” angående samgåendet mellan metodister, missionare och baptister. Tyvärr återfann jag delvis samma brist på vilja till en verkligt intellektuell teologisk debatt och diskussion. I “Gemensam framtid?” beskrivs oavlåtligen olikheter som detsamma som splittring. I varje enskild detalj söker texten visa på likhet, gemenskap och samsyn. De gemensamma tolkningar som redovisas är oerhört banala och om dessa teser är vad som behövs för ett samgående borde vi bara ha ett kristet samfund i hela Sverige. Svenska kyrkan, Pingströrelsen och Sjundedagsadventisterna skulle säkert ställa upp på allt som står där.

Vad som saknas i svensk kristen teologisk debatt verkar vara en vilja att bejaka motsättningar och konflikter, en längtan efter att utvecklas och slipas mot det som är olikt. Det är genom motsättningar och olikheter som utveckling sker, det är så ett samfund, en teologi, en lära, en ideologi eller en tro utvecklas. I “Gemensam Framtid?” pekas gemensamma tolkningar ut, men jag är nyfiken på konsekvenserna, inte på tolkningarna. Jag ansluter mig till samhällsfilosofen Chantal Mouffes distinktion mellan antagonism och agonism: agonism är att respektera sin motståndare just för att han är en motståndare. Agonism leder vidare. Antagonism gör det inte, den är destruktiv och repressiv. Vi borde ha mer av agoni i den teologiska inom-kyrkliga debatten.  

Jag vet inte om mina erfarenheter är alltför unika men min bild av det radikala 1970-talet och en bit in på 1980-talet är att då fanns det en vital idédebatt i frikyrkorna. Undervisningen inför dopet var seriös och höll mycket hög nivå. Allt det där som Zizek skrev det pratade vi om i samfunden då. Och motsättningarna mellan oss (ÖM på den tiden) och t ex Pingst eller Alliansarna var en källa till ständiga preciseringar och reflektioner kring den egna tron. Under perioden när Magnus Malm började ge ut Nytt Liv i huset i backen i Mölndal (jodå, jag var där många gånger) så hade den intellektuella diskussionen inom våra samfund sin höjdpunkt. Varför är konfirmationsundervisningen idag så pinsamt banal och inriktad på minsta gemensamma nämnare?

Jag tror att diskussionen finns kvar, det lilla jag ser av den tyder på att den är alltför introvert och handlar för mycket om den egna organisationen. Men det är kanske inte sant. Kanske finns motsättningarna därute någonstans och är början till en ny era av spänst i den teologiska debatten?

Hela tiden lär jag mig nya saker.

Om mig själv också.

Inte minst genom bloggandet. Och särskilt de gånger jag bjuder på mig själv, och får gensvar.

Ullah skrev en kommentar som jag inte kunnat släppa riktigt.

“Och så blir jag så fascinerad av allt du skriver om din bakgrund. Du verkar ha tvingats att ta ställning till så många saker som jag aldrig har behövt, uppvuxen som jag är i en avslappnad och tolerant miljö.”

Jag vet inte hur länge Ullah läst min blogg. Hon kanske läste de här båda inläggen i min gamla blogg.

Själv har jag inte sett det så. Som att jag tvingats ta ställning mer än andra. Det kanske är så. Men oavsett om det är så eller inte fick jag en tanke som har att göra både med att ta ställning och min bakgrund.

Jag har inget förhållningssätt till mitt utseende. Inte till komplimanger. Inte till att fixa till mig och göra mig fin, eller att våga vara ful heller för den delen.

Jag fick lära mig att fåfänga är fult. Det är inte bara fult, det är synd. Syndar man kommer man i värsta fall till helvetet.

Alltså: Att göra sig vacker, fixa till sig, sminka sig, försöka se bra ut, är för mig förknippat med stor skam. Det är ju syndigt. Jag har inte riktigt förstått att det inte är så för alla. Jag har häpnat över alla tjejer som helt skamlöst pratat och grejat och fixat om och med sina utseenden, jag har gjort stora ögon inför tjejer som tar fram mascaran på krogtoaletten. Jag har tänkt att de har fan ingen skam i kroppen. Själv skulle jag aldrig visa för någon att jag faktiskt bryr mig om hur jag ser ut. (Det gör jag, som fan. Jag är fåfäng. Men det får inte synas att jag är det. Det får inte synas att jag ansträngt mig för att se bra ut.)

Jag har aldrig haft ett läppstift eller en mascara i handväskan. Sånt sköter man hemma. Bakom stängda, helst låsta dörrar.

Dessutom är det falsk marknadsföring. Att bättra på sitt utseende. Och man ska ju vara ärlig. Visa sin rätta sida, inte låtsas vara någon annan.

Och man får inte bli glad eller tacksam om någon ger en en komplimang, för det är som att erkänna att man är fåfäng.

Poletten trillade ner igår. Jag insåg att alla andra har lärt sig att det är okej. Att man får vilja vara vacker. Att det till och med är något som man får lägga tid och pengar på.

För mig är det för sent känns det som. Att vara 35 år och börja svettas av nervositet när jag kommer in på en kosmetikaavdelning är jobbigt. Vet inte hur jag ska ta mig ur det riktigt heller. Jag ser ut som jag gör och jag ska fan vara tacksam som har två ben som fungerar och inga missbildningar som drar folks uppmärksamhet till sig.

Men det känns ändå skönt att veta. Att de där tjejerna som skriver modebloggar och sminkar sig på krogtoaletten bara är att gratulera, för att de lärt sig bejaka och bry sig om hur de ser ut. För att de slipper skammen och skulden.

Andra bloggar om: frikyrka, fåfänga, makeup, smink, utseende, vacker, ful, mymlan, synd, skam, skuld

Kalasat klart utan alkohol för de är frikyrkliga det var bra för mig för jag skall på ceremoni idag och under natten då jag inte skall ha druckit alkohol åt mindstånde dygnet innan. Det skall bli spännande på många sätt och vis, att vara deltagare, att träffa nya människor och en ny plats och alla de Rådare som finns där. Jag saknar Vackras lukt och hand på mig.