Jag har försökt så pass många gånger att jag vet att bara för att det känns som att man blivit hux-flux frisk över en natt så behöver det inte vara så. Verkligen inte. Hur många gånger har man inte somnat peppad som attan med tanken om att imorgon är den första friska dagen i mitt liv, woho! eller vaknat peppad och känt att bulimin är så avlägsen att det aaaaldrig skulle kunna gå snett idag. Vissa gånger kan man gå över den där osynliga gränsen på nån minut. Vara glad över att man är “frisk” och välja att fira med något…godiswienerbrödmakaronerkladdkaka….ja vad som helst och hur mycket som helst.

Förr så innebar en dag med ett “misslyckande”  att börja om på noll för mig. Nu försöker jag att ta mindre kliv och inte ställa för höga krav på mig själv Jag har kommit så pass långt nu att jag accepterat att det är ok att ha bakslag. Förr var jag väldigt noga med att en lyckad dag var en hel dag utan kräkningar. Det var definitionen. Då fick jag en stjärna i en bok jag hade. Samtidigt var det väldigt viktigt för mig att hålla alla mina portioner på ett minimum, speciellt när det gällde kolhydrater, om jag hade med några alls. Inte så konstigt att det ofta var på kvällarna det sket sig när jag bara hade ätit havregrynsgröt, lite frukt mellan målen, och en portion linssoppa till lunch. Även fast jag egentligen visste att man måste äta ordentligt för att få det att funka, så trodde jag att jag var den första(?) som skulle lyckas att tillfriskna från bulimi på en bantningskur. Det är inte så troligt inser jag nu.

Jag tycker fortfarande att det är knepigt att äta lagom. Främst för att jag inte vet vad som är lagom riktigt än, och eftersom skräcken för vissa livsmedel sitter i. Feta produkter och pasta/bröd/ris/potatis är svårt. Men den friska viljan hos mig har växt sig starkare. (jag brukar uppleva att jag har en frisk vilja och en sjuk) Någonting som brukar hjälpa mig igenom en måltid numer (tillsammans med mycket annat) är i alla fall tanken på att den mat jag äter och behåller kommer 1. Ge mig välbehövlig energi och 2. Hålla mig mätt. Det har jag egentligen alltid vetat men först nu kan jag ta till mig det då jag vet vad det ska vara bra för, nämligen att minska risken att falla in i gamla vanor.
En måltid som inte går bra för mig kan utveckla sig på två olika sätt. Antingen äter jag en portion och sen en till utan att känna efter och gör mig av med det genom att kräkas (sker oftast om jag är med folk), eller så bestämmer jag mig för att bara fortsätta äta…o äta..o äta…när jag ändå börjat. (när jag är själv)
Det jag försöker ha i åtanke numer om jag är på väg att hamna i någon av de spiraler som leder till det beteendet, är att även om jag kräks så kommer min kropp att ta upp 30 – 60% av energin. Jag vet att jag senare kommer att bli hungrig och då måste äta igen. Rent logiskt måste det med andra ord vara så att jag tjänar på att äta mina måltider, utan att behöva oroa mig för att rusa upp i vikt. Eller hur? Nu menar jag inte att man ska fokusera på sin vikt, men hos mig och många andra finns en rädsla föra att gå upp en massa kilo bara för att man äter normalt. Det kan vara skönt att påminna sig själv om att det inte är så troligt.

Tillbaks till det ämne som det här inlägget skulle handla om. När det känns för enkelt. Jag har haft en väldigt bra vecka sedan Bulimibibeln damp ned på posten och sen jag var hos syrran och fick min eye-opener. Ibland grips jag av panik såna här dagar. Panik för att jag är rädd att misslyckas. Att trilla dit igen. Hamna i månader av hetsätning och kräkningar, avtrubbade känslor och isolering. För jag har ju försökt förr. Haft bra veckor. Men aldrig längre än veckor. Skillnaden nu är att jag börjat vara mer sann emot mig själv. Jag vet för det första att jag inte kan gå på diet samtidigt som jag blir frisk. Det är en viktig insikt. Jag har också bestämt mig för att slopa guldstjärnorna och att mäta allt utifrån lyckade heldagar. Ett steg i taget nu. Det får ta den tid det tar, och under den tiden ska jag också passa på att leva och inte bara vänta på att livet ska slå till den dag jag kan kalla mig bulimifri.

Halloisen!! I morgen, eller det er vel egentlig i dag, skal jeg på jobb igjen! Jeg vil ikke påstå at jeg gleder meg sånn kjempemye, men det skal bli litt godt å komme seg ut av huset igjen og få meg litt frisk luft. I tillegg er det fest på jobben i morgen, og jeg har bakt sjokoladekake nå i kveld Håper den ble god. Røra smakte godt, og fyllet smakte helt fantastisk, så jeg satser på det ble en bra kombinasjon!! Uansett, uken hjemme har blitt brukt til å komme meg ned til 0 uleste på bloglovin’, og det er en stor bragd syns jeg!

I dag har jeg også kjøpt meg domene!!! Så nå er jeg veldig spent på om jeg greier å få bloggen over på det i morgen. Jeg har googlet og lest til jeg har blitt sår i øynene. Sist jeg prøvde fikk jeg det ikke til, men jeg prøver igjen… Om jeg ikke får det til tipper jeg at jeg skal finne noen som kan hjelpe meg på f.eks. twitter. Før kunne jeg ALT om data og internett og slikt, men nå kommer det så mye nye ting på en gang at jeg datt av lasset for mange år siden. Jeg er fremdeles datageniet her i huset da, selv om jeg er redd for at så snart Trollungen lærer å lese kommer han til å skjønne mye mer av dette enn det jeg gjør!

Nå er det på tide å få seg litt skjønnhetssøvn kjenner jeg. Sambo maler stuen, så når han kommer i seng det aner jeg ikke… Ønsker dere alle en riktig god natt <3

… jag har dessutom haft en väldigt bra dag på jobb idag! Och just när jag är på jobb märks det att jag nu inte är sjuk mer. Orken är tillbaka och framför allt, tålamodet är tillbaka. Som jag har saknat dig, tålamod!

Idag gjorde jag saltdeg med ungarna och de gjorde jättefina ljushållare för värmeljus. Nästa vecka ska de fåmåla dem och veckan därpå, glittra på dem

Det har med andra ord varit en väldigt bra dag

Etter en særdeles kaotisk høst med mye opp-og nedturer sitter jeg nå og reflekterer litt over tiden som har gått. Det viser seg at ikke alt nødvendigvis er hva det ser ut til, og jeg har nå tatt et oppgjør med meg selv.

a)
Jeg er frisk. Føler meg frisk. Mens jeg av gammel vane har “skyldt på” ME’en når ting butter imot, så kan det nå (flere mnd etter) enkelt forklares av andre faktorer. Med en gang jeg tok steget ut av det sorte hullet jeg falt ned i, så kom godformen tilbake! Etter år med nedbryting av kropp og sinn, så er det lett for at små maur kan velte stor tue. Det betyr ikke at jeg trenger å ta alle sorger på forskudd. Jeg ser nå at det siste halvåret har lært meg en hel del, både om meg selv og andre. På godt og vondt! Den som tør å innrømme feil, kan gå videre og bruke erfaringen som en styrke. Hardt, men nødvendig. Jeg har nå begynt helt fra scratch, og skal gjøre alt det jeg ikke har trodd jeg kunne gjøre. Jeg er ikke ME. ME er ikke umulig å bli kvitt. Jeg liker å se på de siste årene som en reise inn i meg selv, og jeg føler meg definitivt sterkere nå enn da jeg var 17, ung og vill. I ettertid kan jeg si at jeg ikke ville byttet det mot noe! Jeg er nemlig ikke en av dem som kommer til å ende opp med midlivskrise. Jeg har allerede hatt min dose.

b)
Jeg må lære meg å leve livet igjen. No more excuses! Det er så mye jeg ikke har fått gjort, så mange sjanser jeg har latt gå forbi. Det er på tide å “grab life by it’s balls” for å si det sånn! Det blir en balansegang, jeg gjør rett i å ikke overdrive med en gang, men jeg kan ikke sitte på gjerdet lenger.
Lenge før jeg ble syk, så var jeg redd for mye rart. Du vet sånn typisk jente-tankegang: “Tenk om jeg ikke er noe flink til dette, nei jeg lar være.” Lav selvtillit og janteloven utgjør et fint par. Så det er ALL grunn til å ta fatt på slike ting nå, i en alder av snart 24.

c)
Jeg skal derfor opprette en liste over ting jeg aldri har turt å gjøre, som jeg egentlig har hatt lyst til. Noen som har sett “The Bucket List”? Noe i den duren, bare at jeg ikke har tenkt å begynne med halsbrekkende stunts helt enda. Sånne ting som å melde seg på dansekurs når jeg egentlig ikke tror jeg kan danse, tørre å utvikle sangstemmen som jeg vet jeg har, men ikke har turd å bruke utenfor dusjen. Gå ut på byen edru, danse og snakke med fremmede folk. Melde meg på diverse kurs alene og rett og slett ta litt hverdags-sjanser!

Som sagt har jeg reflektert, og kommet fram til at jeg ikke er enestående på noe vis i denne sammenheng. At jeg har vært og til dels er redd for å ta sjanser, er jo noe mange sliter med? Det er imidlertid ikke så mange som snakker om sånne ting. Det å synes livet kan være vanskelig å få til, og det og føle seg alene er ikke sosialt akseptert å snakke om, noe som fører til at mange sitter nettopp alene med disse tankene. Selv om man kan ha mange venner, er det ikke nødvendigvis alt man vil fortelle dem. Jeg ser på meg selv som en oppegående og utadvendt jente, og tar meg selv i å lure på hvor mange andre jeg kjenner som har disse tankene?

Det er jo tross alt ikke store halsbrekkende stunts mannen i gata trenger å manne seg opp til. Det er de helt dagligdagse, små tingene som ofte kan fortone seg som store. Generelt sett trenger vi nordmenn å øke selvtilliten vår, og tørre å gjøre ting på vår egen måte. Janteloven er til tider så sterk at den hemmer flotte mennesker i å utfolde seg slik de fortjener. Samtidig har vi alle hovedansvaret for vårt eget velvære, og det verste man kan gjøre er å resignere. Tro at dette er alt man får, og fortjener, og slik er det. Man fortjener akkurat så mye som man prøver å få til, og den grensen strekker man hver gang man prøver. Ergo: Man er sin egen lykkes smed.

Til sist vil jeg bare si: Det er ikke hvordan man har det, men hvordan man tar det! (som teller)

Igår fick vi ett telefonsamtal från en av grabbarna på gatan. Han var sjuk men eftersom vi hade mycket att göra och det inte var väldigt akut (i vår värld definieras det vanligen som ‘väldigt hög feber’ eller ‘diareér och kräkningar deluxe’) så lovade vi att titta förbi idag istället.

När vi kom dit strax innan lunch så fanns det bara en grabb där, som såg ut att ligga och sova bland massa stenar och kartonger. Vi gick dit för att fråga var den sjuke killen fanns. Grabben som låg där var sjuk i -tadaa- hög feber och blek som en utlänning. När sedan den som skulle vara sjuk kom så var han frisk och nöjd för han hade inte orkat vänta på oss utan provat “traditionell medicin” (vad exakt det var fick vi inte veta) och nu mådde han bra tyckte han.

Så det blev den friske killen som var sjuk som fick åka på klinik istället för den sjuke killen som var frisk. Och diagnosen blev inget mindre än tyfus.

Vilket automatiskt skapade vissa band mellan honom och Josse. Vid en snabb jämförelse kunde vi dock konstatera att gatukillar är lite mer… tåliga.

Han mådde prima tre timmar efter injektionen på kliniken. Det gjorde inte Josse.

i landets Nordliga del…….;))….En ytterst tidig och skön morgon….;)) Jag har fått medicin för mig mage i förrgår,den gjorde gott sitt jobb,så igår vid återbesöket på VC så stod det klart att jag inte längre behöver vara i närheten av WC,,,;))

Så äntligen,äntligen får jag gå på jobb…;)) jag har klättrat på väggarna i frustration av att bara vara stilla i flera dagar….Men nU är det helt klart över…;))

Dessa dagar har då gett en oväntad och oplanerad “bantningskur” så nu ska det ätas,,,;)) 3kg på 4 dagar,så recept från läkaren på viktuppgång…hehehehe….DEN trodde jag ju aldrig att jag skulle få uppleva heller i mina dagar. Men undervikt sån som den ser ut med näringstapp efter de här dagarna,den är ju inte helt okej…Så jag tar ett tag i kylskåpsdörren och rotar vilt efter goda nyttiga saker att stoppa in i huvudet…;)) Om en och en halv  vecka så ska jag tillbaka och då ska de vara 1,5 kg upp….;)) Å de kan jag nog få till …..utan problem….hehehhehe

På lördag, så ska jag på barnkalas…;)) Henning blir 7. DEN blir helt härlig den tror jag…;)) Fast jag har liiite problem att komma på vad man ger till en 7 åring….speciellt en sån som Henning…. Han är en stor liten Man….;)) Men jag kan nog komma på nåt under dagen idag…;))

The dogs ….får åka till Carro idag,så hämtar jag dom när jag kalasat klart i morgon….de blir bra. Så hinner jag förhoppningsvis,köpa färg,och slipa och spackla ikväll.Så kan första varvet färg vara på plats i morgon bitti…;)) De vore ju inte helt fel.Men osvuret är bäst….Vem vet vad jag kommer på är viktigt under eftermiddag och kväll idag….;))

Hur som haver barnen kär….Så ska de nu bli tur ut med de små liven. Sen,mer kaffe……nu när jag är frisk igen da…;)) Å sen JOBB…….;))

Sköna fredag….;))

Mellersta tjejen har inte spytt sen halv 12 och nu ikväll har hon ätit en bulle och en skiva blodpudding utan att kasta upp. Hon verkar piggare också. Hoppas bara att vi andra slipper eländet. Fast jag har känt mig lite konstig i magen. Bubblig och så och jag hoppas bara att det stannar där.

Nu ligger jag i minstingens säng för att hon skall somna. Det är fint när man kan mejla in till bloggen och att det är tur att jag har epost i mobilen. Skulle aldrig klara mig utan det.

Med mig är det bara bra.. Nu har ännu en helg passerat.. Denna helg har varit lugn, har inte hänt så mycket.. Har sett på lite film o umgåtts med familjen.. Är rätt så skönt att bara var hemma en helg o inte göra så mycket.. Har nu blivit frisk från min förkylning, men det är bara rösten som kan dala ibland.. Bara den är helt återställd tills på fredag..

Idag har jag varit på genomgång på Sensus, verkar vara väldigt bra där o de har bra utbud..

På fredag bär det av till Katrineholm med morsan för dans till Lasse Stefanz.. Ska bli sköj att få se pöjkarna igen, har varit en stor längtan sen September då jag sist såg dem här i Norrköping.. Det är det bästa bandet som finns, tycker jag i alla fall.. Deras musik kan man lyssna på jämnt, när man är glad eller ledsen.. Man blir alltid på gott humör om man lyssnar på dom, om man känner sig nere t.ex..

Annars så händer det inte så mycket idag, blir nog att se på nån film o sen läsa i boken jag håller på med.. Boken som jag läser heter “Nattfåk”, den är väldigt spännande.. Kan verkligen rekomendera denna bok, det är en svenskkriminalroman..

Ni får ha de så gött!!

Ibland blir jag så rädd. Jag vet att jag har PSTD vilket orsakar mina koncentrationssvårigheter och minnesproblem. Men när jag märker att minnet och koncentrationen blir sämre och sämre så blir jag livrädd. Jag blir helt blockerad och allt jag kan tänka på är: “Hur ska min framtid se ut, hur är minnet då?”, “Har jag fått alzheimers som bara är dold av PSTD:n?”
Jag har väldigt svårt att då förstå att jag är väldigt stressad för stunden eller känner mig trängd/tvingad. Jag kan heller inte tänka bakåt och se att jag haft sådana återkommande perioder av “glömska” som sedan blivit bättre igen.
Något i mig tvivlar hela tiden och är livrädd för att jag ska bli fast i mitt ingenmansland. Där jag tappat tidsbegreppet, minnet och ibland till och med vem jag är.
Många människor är ju livrädd för att drabbas av demens. De ser antingen sina egna föräldrar eller kanske närstående som “försvinner in i dimman” och de blir livrädda för det är okänt.
Kanske har jag blivit en sån? Jag har jobbat mycket inom äldreomsorgen och lärt mig acceptera demensen. Det är ju deras värld och man kan inte göra något åt det. De flesta människorna är rädd för att vara en belastning om de blir dementa och få dåligt samvete när de väl sitter där och är dement. Men det finns faktiskt många som mår riktigt bra i sin demens, som inte ens märker av det.
Jag jobbade med en tant en gång som ständigt sa hur hemskt det var med kvinnan nere på ettan som var dement, vilket jobbigt liv hon måste ha. Hon sa även hur skönt hon tyckte det var att hon iallafall fortfarande var kry och inte höll på att yra i nattmössan som kvinnan där nere.
Det halv roliga i denna historia är att hon var en av de mest dementa på den avdelningen men hon visste inte ens om det. Hon fick leva lyckligt ovetandes och känna sig frisk och nöjd.

Jag har dock tyvärr två värre historier som inte alls är så roliga. Den ena handlar om en tant som var vaken tre dygn och sov i tre dygn. Hela hennes liv hade liksom fastnat i den cykeln. När hon började vakna så mådde hon jättebra. Pratade på och var väldigt social nästan lite för uppåt. Men när det gått ungefär hälften av hennes vakenhet så gick kurvan kraftigt nedåt. Hennes ena barn var försvunnet och hon sprang och letade henne överallt. Hon trodde att hennes man som var borta hade skjutit skallen av sig. Till sist så orkade hon inte mer och då somnade hon om än oroligt men till slut efter ungefär ett halvt dygn så sov hon helt tills det var dags att börja om på cykeln igen. Henne led jag verkligen med eftersom jag såg hur hon gång på gång mådde så fruktansvärt dåligt. Gång på gång upprepades samma historia och det fanns inget varken vi personal eller hon kunde göra åt det här. Det är något jag vill kalla en verkligen dålig och hemsk demens där man fastnar i ett så fruktansvärt tråkigt minne som spolas upp om och om igen.

Min sista historia är något som jag förstår skrämmer många människor och det är nog från den här iakttagelsen som människor blir rädda för demens.
När jag började jobba inom äldreomsorgen hamnade jag på en jättebra avdelning med både trevlig personal och trevliga boende. En del dementa och andra var helt klara. Jag fick väldigt bra kontakt med en av de boende på avdelningen och det är honom jag vill berätta om.
Den här mannen var en tvättäckta gentleman och klarade sig i stort sett helt själv där på boende. Förr fanns det något som kallades för servicehus där man bodde som i vanliga lägenheter men med personal bara utanför dörren. Kanske lite som dagens plusboende fast med vården närmare. Han hade bott på detta ställe innan det övergick till att bli ett äldreboende det vill säga flera år. Anledning till att han bodde här överhuvudtaget var att han hade diabetes och lite problem att gå. Jag jobbade under sommaren och allt var frid och fröjd. När jag dock kom tillbaka för att jobba extra några månader senare så var han förändrad. Han var vresig och misstänksam. Något som han aldrig varit förut. Nu pratar vi inte om vanlig vresighet utan han kunde bli riktigt förbannad över småsaker. Sakta såg jag honom förändras från den trevlige mannen jag träffade i somras till någon jag inte alls kände igen längre. Han klagade över att saker försvann, någon hade stulit dem från honom. Mattiderna kom han inte alls ihåg utan kom tillbaka fem, tio minuter efter han ätit och frågade om det inte blev mat snart för han var hungrig och han hade ju väntat hela dagen på att få äta. Han blev argsint mot de andra boende när de var långsamma och upprepande. En av hans vänner som han skaffat sig under tiden han bott där blev han rejält ovän med och de gick knappt att ha i samma rum längre och när de var tillsammans så hittade de på en massa konspirationer som var mot dem. Han kunde inte längre sova om nätterna för han visste inte om det var natt eller dag. Det hjälpte inte att visa honom om det var mörkt eller ljust ute.
Jag levde som i förnekelse att denne trevliga man som jag tyckte så mycket om hade förändrats så totalt. Men en natt fick jag ett bryskt uppvaknade och var verkligen tvungen att inse vad som hade hänt.
Jag gick i vanlig ordning runt på avdelningarna för att kolla att allt var okej men när jag kom till han dörr så fick jag en konstig känsla av att något var fel. VI brukar normalt inte gå in till honom på nätterna men den här natten så fick jag just denna känsla. Jag tog nyckelknippan och började leta efter rätt nyckel. Då hör jag att något rör sig där inne och det låter som om någon flyttar möblerna. Jag var helt övertygad om att han hade ramlat eller liknade och att han försökte påkalla hjälp. Jag satte nyckeln i dörren och då kom ytterligare en känsla över mig att jag borde nog stå bakom dörren. Jag vet än i dag inte vad det var som sa åt mig att bete mig så men troligen så räddade det mig från diverse skador. När jag öppnat dörren så pass att jag skulle till att sticka in huvudet så kom en käpp farandes som att hugga den som kom in. Han hade satt på broddarna på den och för er som inte vet hur de ser ut så kan jag förklara kort att det är som en vass ispigg längst ned på käppen. Det var denna han försökte hugga med. Jag blev alldeles förskräckt och tänkte att nu måste det verkligen ha hänt något allvarligt. Jag öppnade hela dörren och där satt han på sin rullator i full stridsmundering. Han hade kuddar och käppar och jag vet inte allt. Han skrek åt mig att jag inte skulle komma här och bryta mig in. Jag försökte förklara att det var jag. Flickan han lärt känna så väl förra sommaren men han kände inte längre igen mig. Jag var en inbrottstjuv i hans ögon, en inkräktare och spion. Jag blev verkligen ledsen men insåg samtidigt allvaret i denna situation. Jag kallade på hjälp men inte förrän flera timmar senare hade vi lyckats lugna honom att det inte var någon fara och att vi bara var där för att sköta om honom och se till att han mådde bra. Kryckan försvann illa kvickt och alla andra vassa föremål på hans rum. Det här var en hemsk period både för oss och för honom. Mest för honom naturligtvis eftersom han inte förstod vad som föregicks. En dag kunde han vara helt klar och en annan helt borta. De dagar då han var halvklar var värst eftersom han blev plågsamt medveten om vad som hände med honom. Han höll på att försvinna som han själv sa. Flera dagar kunde försvinna för honom och detta plågade honom fruktansvärt.
Detta pågick i ungefär ett år sedan “försvann” han för gott om man ska prata i hans egna termer. Han hade nu nåt slutstadiet, enligt mig, i demensen. Han blev lyckligt ovetandes igen.

Den här historien har hjälpt mig otroligt mycket i mitt liv. När jag började märka att minnet blev sämre och även dagar försvann för mig så kunde jag i alla fall känna en liten tröst. Det skulle snart vara över. Jag skulle också snart få vara lyckligt ovetandes om mitt tillstånd. Min rädsla var dock att jag skulle hamna i en sån där cykel och må dåligt hela tiden.
Men här sitter jag nu nästan fem år senare och jag lever fortfarande, är fortfarande pinsamt medveten om mitt dåliga minne. Dagar försvinner fortfarande men jag mår i alla fall bra. Mina tankar gick ofta till dem där på äldreboendet när jag tvingades sluta arbeta. Men de hjälpte mig genom att jag fick hopp om att man kan leva bra även om man inte minns.
Många säger att de aldrig vill bli dementa. Jag säger att det märker du inte så ta vara på livet så länge du minns.
Lev nu för det spelar egentligen ingen roll om du minns eller inte. Huvudsaken du mår bra och trivs i det liv du lever.

Som sagt tidligere i noen andre innlegg var planen for i dag psykolog-besøk. Det gikk uventet bra, faktisk! Venke, som psykologen min heter, viste seg å være en ok dame. Til å begynne med syntes jeg at hun virket veldig boblende og overøsende, men det gikk etterhvert litt over xD

I alle fall! Etter å ha snakket litt fram og tilbake har vi nådd en avtale. Jeg slipper innlegging! Istedenfor skal jeg være hjemme og gjøre alt skolearbeid over internett. Jeg får litt spesialtilpassninger av skolen med hensyn til prøver etc. Planen er at jeg er hjemme helt til jeg begynner å føle meg sikrere på det å spise, både alene og sammen med andre. Jeg vet ikke hvor lang tid det vil ta, men håpet mitt er jo å være så frisk som mulig til jul! Kanskje et urealistisk mål, but a girl gotta have dreams, right? =)

Akkurat nå har jeg litt blandete følelser omkring dette. Jeg vil bli frisk og denne metoden virker som den beste for meg, men jeg er veeeldig skeptisk til det å måtte spise og etterhvert gå opp i vekt. Venke sa at vi først og fremst skal fokusere på det å stabilisere vekta og deretter sakte begynne med å kunne gå opp. En del av meg håper det blir LENGE til den vektøkningsdelen av programmet! Men innser jo sånn halvveis at det er nødvendig for å kunne bli frisk. Betyr ikke at jeg trenger å like det fordiom!

Men, ønsk meg lykke til! Dette er kanskje den eneste muligheten jeg har til å bli frisk uten å måtte bytte skole eller bli lagt inn på sykehus, så jeg krysser fingrene!

For fem år siden var 1. november en mandag. Jeg hadde prøvd å forestille meg hvordan dagen skulle bli. Det viste seg å være umulig.

Jeg husker hva jeg hadde på meg. Jeg husker hvor vi satt på Bastøferga. Jeg husker pappa kjøpte kaffe og Vestlandslefse, mens mamma strikka og jeg bladde gjennom Norsk Ukeblad. Jeg husker turen innom Torvbyen og at vi kom frem til Åsebråtveien 36 B i god tid. Vi skulle være der halv elleve. Jeg husker hvem som stod utenfor det gule huset og hvem som åpnet opp da jeg ringte på døren. Jeg husker veien opp alle trappene til det lille rommet der jeg hadde vært torsdagen før.  Dagen da jeg ble vurdert og da jeg bestemte meg for at  jeg virkelig ville ta opp kampen. Jeg trodde ihvertfall at jeg ville. Jeg visste jeg måtte prøve. Jeg visste at jeg både ville og ikke ville. Jeg visste jeg egentlig ikke hadde noe valg. Det var nå eller aldri, og jeg ville klare det! Jeg var glad og letta over at jeg fikk sjansen til å prøve, men jeg var fryktelig redd! Ord ble sagt og regler ble gjentatt. Mamma og pappa ble forsikret om at jeg skulle bli tatt godt vare på. Tårene pressa, men smilet satt hardt.

Jeg husker blomstene og kortet fra Pernille som ventet utenfor det som skulle bli “mitt” rom. Jeg husker at mamma og pappa dro etter flere klemmer og med blanke øyne. Jeg husker jeg satte meg på senga, nærmest ute av stand til å bevege meg. Jeg husker klokka som ble 12.  Jeg husker lunsj. Ulovlig mat. Ulovlige mengder. Ulovlige følelser og tanker. Jeg husker kaos, nummenhet, angst og smilet som fremdeles var på plass.

Jeg husker hvilrom, matter, puter og tepper. Jeg husker hvor vanskelig det var å puste og stemmen fra spilleren som ba tankene fly og kroppen spenne av. Jeg husker den trøstende hånden fra ei av jentene da jeg ikke lenger greide å holde tårene tilbake.

Jeg husker fika, middag og kveldsmat. Jeg husker det enorme voksende kaoset, angsten og nummenheten. Jeg husker smilet som igjen forsøkte å skjule alt sammen.

Jeg husker jeg skrev.

1. november 2004

Det meste føles kaos nå. Jeg føler masse, samtidig som jeg  ikke føler noe. Er fryktelig urolig. Må ha noe å holde på med, ellers sitter jeg bare og skjelver. Har så mange tanker, så mange spørsmål… Skjønner ikke min egen reaksjon… Føles som om jeg er en stor vulkan som ligger og ulmer før et stort utbrudd.

Det har vært en helt sprø dag. Er akkurat som om jeg har vært utenpå meg selv. Føler meg som en robot. Må være flink. Gjøre som jeg får beskjed om. Må være sterk. Samtidig så blir det bare så helt ufattelig feil. Hører at jeg har vært flink ved måltidene, og det føles ihvertfall ikke riktig. Hadde vært mye mer riktig om jeg protesterte vilt. Reiste meg opp og løp ut, heiv tallerkenen i gulvet eller noe sånt. Anoreksistemmen er rasende for at jeg ikke gjorde det. Det er ikke riktig at måltidene skal gå ”greit”. Det er bare feil feil feil. Jeg skal ikke spise den maten! Har ikke lov til det. “Kristin, du skal ikke spise i det hele tatt! Og nå sitter du der og spiser mer i løpet av ett måltid enn i løpet av flere dager tidligere. Du har absolutt ingen kontroll lenger.”

Det går ikke det her. Jeg kan ikke spise så mye.

Vil jo bli frisk, men kan ikke bli det. Åhhh, alt er bare kaos. Kaos!! Og det er bare helt fryktelig, forferdelig vondt å kjenne at magen min er full av mat. Helt stappfull. Skjønner ikke hvordan i all verden det skal være mulig og få i seg enda ett måltid i kveld.

Det er ikke frykten for at vekta skal fly til himmels som er det verste. Det verste er tanken på at jeg spiser. Skal ikke spise, kan ikke spise. Vekta blir et bevis på om jeg spiser eller ikke, om jeg gjør det jeg har lov til eller ikke. Og jeg har jo ikke lov til å spise. Trenger det ikke. Fortjener det ikke. Men her må jeg… Det er bare så vondt å skulle være den pliktoppfyllende jenta som gjør som hun får beskjed om og smiler og sier at alt er greit, når det egentlig ikke er greit i det hele tatt. Og når det i tillegg er helt umulig å forklare det, fordi det på en måte føles greit, fordi alle følelser er borte, og det bare er kaos igjen. Savner mamma, savner pappa. Savner tryggheten hjemme. Savner kontroll…

Jeg kan ikke helt tro at det “bare” er fem år siden jeg skrev dette. Jeg kan nesten ikke tro at det er jeg som har skrevet det. Samtidig kan jeg klart og tydelig se deler av dagen som en film inni hodet mitt. Detaljer. Hva som ble sagt. Ansiktsuttrykk. Tanker. Men noe er borte. Det forsvant i kaoset.

Dagene som fulgte bestod først og fremst av spise, hvile, spise, hvile. Og snakke. Sette ord på. Finne alternative tanker. Stadig høre nye virkelige sannheter – iherdig prøve å  legge vekk de gamle syke. Det var vondt. Det var tårer under dyna. Det var mye frustrasjon og en del overraskelser. Jeg trodde på forhånd at det var det å fysisk sitte ved bordet å spise som skulle bli det vanskeligste. Tygge. Svelge. Kjenne maten i magen. Være mett. Og det var vondt og fryktelig vanskelig, men det tøffeste var å skulle gi slipp. Gi slipp på det som så lenge hadde vært mitt, som hadde vært meg. Gi slipp på overbevisningen om at Kristin skal være syk. Kristin har ikke lov til å spise. I begynnelsen spiste jeg kun fordi jeg ikke hadde noe valg. Etter som ukene gikk begynte jeg å forstå at også jeg trengte det.

Jeg begynte å se at jeg hadde lov til å spise, at jeg hadde lov til å si at det smakte godt. Jeg prøvde hardt å gi meg selv lov til å bli frisk. Jeg kjempa og til tider var det ubeskrivelig vondt.

Men; mat i magen og næring til sulte celler gjorde det mulig å forstå og tenke klarere. Gjorde det mulig å kjenne på lenge bortsultede følelser -  på både godt og vondt. Gav rom og mulighet for gode opplevelser, ekte smil og en voksende livsglede og tro på fremtiden. I dag er det de gode minnene jeg husker best.

Jeg husker de flotte modige jentene og har fått venner for livet. Jeg husker måneskinnturene med Pernille og vårt “hemmelige” julekalenderprosjekt. Jeg husker ukens høydepunkt med massasje, levende lys og rolig musikk. Jeg husker den gode, varme tunge balldyna og avspennings-CD’en med “högra arm är varm” (som jeg lurte med meg opp på rommet, kopierte og har hørt på nesten hver kveld siden). Jeg husker besøk av mamma og pappa og første middag ute. Jeg husker personalet som hvitkledd og med lys kom syngende inn på rommet mitt tidlig 13. desember, og at det egentlig smakte godt med lussekatt og sjokoladenæringsdrikk som frokostdessert. Jeg husker kjøreturen behandleren min og jeg tok gjennom et snødekt postkortlandskap i strålende sol. Jeg husker adventstid med forventninger om en bedre jul enn på lenge, og hvor glad jeg ble da fastlegen min tok turen fra Skien til Fredrikstad for å være med på samarbeidsmøte. Jeg husker feiringen av min 21-årsdag med gaver, blomster, kort, kake og ønskelunsj, og jeg husker den dagen jeg bestemte meg for å  nyte desserten etter suppa. Jeg husker personalets mildt sagt overraskende uttrykk da Mia og jeg kom tilbake etter “fika” i byen, og stolt kunne fortelle at vi hadde kjøpt McFlurry. Jeg husker den altomvendende undervisningen Birgitta fra Sverige hadde, og da hun noen måneder senere fortalte meg at jeg var på god vei til å bli helt frisk – uten at jeg ble livredd for å høre det. Jeg husker trappene som ble lettere og lettere å komme opp, og den dagen jeg hoppet fra stein til stein for å kjenne på hvor godt det var å ha en kropp som hadde begynt å virke igjen.  Jeg husker gleden over å kunne legge planer for fremtiden uten å bli overveldet av angst, og gleden over alle mulighetene jeg kunne se åpnet seg i en frisk verden. Jeg kommer heller aldri til å glemme besøket på senteret ett år etter jeg ble skrevet ut. Alle smilene og tårene jeg ble møtt med, og at jeg stolt, glad og takknemlig kunne fortelle at jeg virkelig levde igjen.

Det har vært noe spesielt med 1. november siden den mandagen for fem år siden. Vemod, litt sorg, mye glede og en enorm takknemlighet. I år er det ekstra spesielt. Jeg “jubilerer”, mens senteret kjemper for overlevelse. Jeg gleder meg over livet, mens altfor mange andre strever og står på vent. Stagger hodet mot veggen og maktmenneskene, mens de kjemper for å holde fast på håpet. Jeg ber – ikke slipp!

5 år er gått. Motbakker. Snublesteiner. Oppturer og nedturer.  I dag er jeg først og fremst stolt! Og jeg smiler – på ekte.

Dette er kanskje i tidligste laget, men what the hell… Det er noe som jeg tenker mye på, og det er hvordan julen i år kommer til å bli. Jul er jo forbundet med masse gd mat, kaker og kos. Med en spiseforstyrrelse, er ikke akkurat dette noe å se fram til.Jeg har prøvd å fortelle meg selv at jeg kommer til å bli frisk til jul og derfor kan spise alle kakene som mamma så pliktoppfyllende lager hvert år, men jeg vet innerst inne at det ikke kommer til å skje.

I dag så jeg på vekta og jeg hadde gått opp hundre gram. Selv om dette nesten garantert er vannvekt, var det nok til å sende meg inn i en depresjon som varte hele formiddagen og som førte til at jeg løp rundt og rundt ute på gårdsplassen i en halv time, for å være sikker på å forbrenne det som har lagt seg på kroppen min mot min vilje. Ikke hadde jeg spist noe i dag heller. Kommer til å spise middag (fiskesuppe som jeg har laget, det vil si absolutt null mengde med fett bortsett fra det som finnes i vann, steinbit og kokte grønnsaker) og kanskje kvelds. Det spørs hvordan jeg føler meg.

Men tilbake til julen. Jeg er en av de personene som har veldig vanskelig for å si nei takk til godsaker. Jeg greier det fint hvis jeg vet jeg ikke har noen mulighet frór å bli kvitt det (enten ved å løpe det av eller kaste det opp), men hvis jeg har en sånn mulighet ender jeg ofte opp med å spise for mye. Siden jeg kvitter meg med det etterpå, legger jeg ikke på meg, men jeg føler meg helt forferdelig etterpå. Som en feit gris som ikke kan kontrollere seg. Disse følelsene kommer uansett, selv om det jeg definerer som “for mye”, gjerne er mindre enn det alle de andre spiser. Hvorfor må det være sånn? Hvorfor må min hjerne være så messed up at jeg ikke kan spise som vanlige folk? Jeg føler meg helt helt på bunnen nå.

Jeg er trukket mellom to sider, ambivalensen tar større og større plass i hodet mitt. Jeg vil bli frisk, men ikke hvis det fører til at jeg legger på meg. Jeg vil gå ned i vekt, men det fører meg bare videre ned i sykdommen.

Når mamma og pappa spør hva jeg ønsker meg til jul, er jeg helt seriøst fristet til å svare: Å gå ned i vekt. Men innerst inne vil jeg bli frisk også. Jeg vet bare ikke hvordan jeg skal greie det. Slik det ser ut nå, er det et umulig mål.

Tja!
Fan va skönt det va och komma hem ifrån farmor. Faster Pie från Finland har kommit för att hälsa på, och då var det ju självklart så att vi skulle åka dit. Eftersom jag inte träffar Pie mer än varannat år.
  Hur som helst så känns det lite tomt här hemma när det inte finns en Daniel. Jag får väl hoppas på att allting flyter på uppe hos honom och att han kommer ner snart. Det är nämligen så att han har åkt hem igen.
  Jag antar att jag inte hade så mycket att skriva. Men jag tänkte jobba imorgon, och jag är nästan frisk. Det hemska är att få ont i ryggen hela denna veckan och det finns ingen personlig massör. De är illa! Men jag står nog ut. Har ganska mycket och göra imorgon och ska försöka uppdatera mellan varven. Puss hej!

Idag gick jag på mitt sista återbesök på öppenpsykiatriska. Blev friskförklarad, utvärderade och ska trappa ut medicinen. Känns konstigt. Har ju traskat där fram och tillbaka i ett och ett halvt år… Gått på medicin i ca 15 månader… Och nu är jag frisk?

Det är coolt. Jag mår bättre. Samtidigt är det skrämmande, för nu har jag ju ingenting att skylla på längre. Den där bekväma ursäkten finns inte längre – men samtidigt har jag inte behövt en ursäkt på länge. För jag mår bra. Tillräckligt bra för att klara mig och för att kunna ta mig uppåt på egen hand.

Det som står skrivet på min lilla anslagstavla är: Pour le moment c’est tranquille. Je suis libre. (För stunden är det lugnt. Jag är fri.) Det uttrycker det rätt bra, faktiskt.

Läs även andra bloggares åsikter om depression, medicin, anti-depressiva, frihet, ursäkter, friskförklarad, öppenpsykiatrin, frisk, må-bra

Halvdag på  jobbet och halvdag hemma. Vid lunchtid var det så vackert väder, så då tog vi en jobbpaus och åkte ut i skogen med grannarna för långpromenad. Jag tänkte att om V blir trött kan jag ju alltid gå med honom kopplad. Men det var precis samma springglada, retfulla, oborstade pinntjuv som Zota och Enza är vana att träffa, alltså en frisk Vegas. Visst är han lite trött hemma nu, men det är han ju å andra sidan alltid

Själv har jag varit på pump ikväll med lite kompletteringar i gymmet. Och eftersom Vegas är i stort friskförklarad nu, så finns det väl inga ursäkter längre för att inte konditionsträna

Igår fick V jobba med matte hela dagen.. andra får vara hemma från jobbet när de är sjuka Men jag ville ha lite koll på honom + att han får typ mat hela tiden. Han har inte kräkts någon gång sedan han kom hem och bra i magen också. Så det går raskt framåt Tänkte låta honom vila i veckan och ta upp träningen igen framåt helgen.

Igår började jag och Anna vår valpkurs, och det blir bra!

Idag är det en klen och en stabil volontär på schemat. Den klena har fått “svininfluensan, tyfus eller kanske lunginflammation” (mer likt vanlig förkylning dock) och ligger hemma i soffan och lyssnar på när sopförsäljare går runt omkring och ropar “sopkvast, skurborste” på amharinja.

Den andre fixar allt annat som har med jobb att göra. Som att åka på polisstationen, Lighthouse osv.

Egentligen skulle vi ha åkt till storfängelset nu på morgonen men är man klen så är man.

Den klena är kort och har ett namn som börjar på E, den stabila är lång och har ett namn som börjar på J. Mer än så avslöjar vi inte.

Hmm, er da en lidt morbid måde de serverer det på..

Ok, här kommer förklaringen till min bloggtorka.

Jag har fått jobb. Efter att ha gått vidare till sista intervjusteget är jobbet mitt.

JAG ÄR ÖVERLYCKLIG. Det är precis vad jag har pluggat till och som gjort för mig.

Börjar på måndag.

På måndag börjar livet.

Detta blir mitt livs största utmaning. Har redan en deal med mig själv att aldrig någonsin låta sjukdomen få komma emellan mig och jobbet. Ätstörningar ska aldrig få vinna. Detta är jobbet jag har väntat på och på måndag och framåt kommer min anorexi att få det tuffare än någonsin. Jag är redo nu. Har övat i några veckor och kommer kunna ge 100% på jobbet utan att behöva tänka på träning och mat en enda sekund. Detta är meningen, jag känner det.

Har övat i några veckor på att vara träningsfri (glömde jag förresten blogga i måndags? Eller har ni koll? Hur många veckor är det som jag inte har tränat på? Sju eller åtta?) och samtidigt äta normalt.

Det ska bli så härligt. Längtar som sjutton. Ännu en sak som sporrar mig att bli ännu friskare och hoppas jag går upp i vikt snabbare än vad jag råkar göra för tillfället.

Åh, livet – NU ÄR JAG ÄNTLIGEN REDO!!!!!

Här kommer jag!!!!

Genusvetenskap med bibeln som utgångspunkt. Är inte det en motsägelse i sig? En kursare visade mig att det fanns en kurs som handlade om det, det känns som att det viktiga i kursen inte är genusvetenskapen, utan att bibehålla bibelns betydelse och i den mån det går ändå försöka hitta saker som pekar på orättvisor och/eller jämställdhetstolkningar. Varför ska man blanda in bibeln? Min erfarenhet är att personer med en sund bild av genus och jämställdhet är de mest sekulariserade. Kristendom schmistendom.

Att förkasta bibeln och kristendomen, varför inte islam och alla andra domar också för den delen, är väl ett steg till att komma ner till en kärna av vad det egentligen handlar om. Demokrati och dess budskap om att alla, precis alla, ska ha samma förutsättningar och rättighet. Detta oavsett vad man tror på(om man nu måste det), vad man har för sexuella preferenser(inom vad som rimligtvis kan anses vara friskt) eller var man bor. Att religion över hela världen påverkar vad människor väljer för jobb, hur de klär sig, om de får gifta sig eller när de egentligen får börja ligga med andra, det är så upprörande, så vore jag våldsam av mig skulle jag ge mig på någon. Istället får det här vara den smocka som jag tycker borde hänga i luften för alla präster, imamer, munkar och rabbiner. Sug.

Have you ever failed to pay all or part of a ticket, and then unknowingly had your license suspended, and then continued to drive using that suspended license?[1] Have you ever hung out in a club or bar where people were using drugs?[2] Do you know anyone who has failed to keep their property clean?[3] If so, it is possible for the police to arrest you and, until recently in New York City,[4] strip search you!

The law in New York states that a police officer may arrest you if he sees you commit a misdemeanor.[5] The three crimes listed above (and many others) qualify as misdemeanors, and so if the police observe you committing one of them, they are permitted to, but are not obligated to, arrest you.

The New York City Department of Corrections made it a practice to strip searchall misdemeanants charged with drug or weapons crimes who were detained upon arrest as well. The City claimed that “like felony detainees, [these misdemeanants] could never legitimately claim that they had a ‘right’ not to be strip searched.”[6] 

Unfortunately, there are major problems with the City’s logic. The 4^th Amendment to the U.S. Constitution, as applied against the States by the 14^th Amendment, prohibits the government from conducting “unreasonable” searches and seizures. Claiming that the Dept. of Corrections violated this Constitutional provision, a group of arrestees who had been strip searched at Riker’s Island without any individualized inquiry as to whether they were likely to be hiding weapons or contraband, sued the City of New York for violation their Constitutional right not to be searched “unreasonably.”[7]

Mark Hamblett, in the New York Law Journal, pointed out Southern District Judge Gerard Lynch’s recent finding in this case that the city is liable for violating the Constitutional right of those arrestees.[8]He pointed out that the Second Circuit Court of Appeals recently held that “it is ‘long-standing precedent’ that before a misdemeanant may be lawfully strip-searched on intake, the Fourth Amendment requires an individualized ‘reasonable suspicion that [he] is concealing weapons or other contraband based on the crime charged, the particular characteristics of the arrestee, and/or the circumstances of the arrest.’”[9]

Judge Lynch reaffirmed the notion that the Constitutional default setting of the police should be “Do Not Search” mode. Deviations from that require some specific, individualized justification. The police must have some specific reasons to justify a “reasonable suspicion” that a detainee may be in possession of either contraband or a weapon that poses a danger to the police.

The bottom line is that it is better not to commit any misdemeanors to begin with. But if you are arrested for one, the police need some specific facts on which to base a suspicion that you in particular have contraband or weapons (that would be revealed by a strip search) in order to conduct a strip search. If the police find anything illegal during a strip search, and the search was conducted without “reasonable suspicion,” you may be able to have that evidence suppressed. So be sure to hire a good criminal defense attorney to help you with this or any other criminal defense matter.

[1]NY Veh. & Traf. § 511(1) (West 2009)

[2] NY Penal § 240.36 (West 2008)

[3] NY Penal § 240.45 (West 2008)

[4]McBean v. City of New York City, 2009 WL 2524617 (S.D.N.Y. Aug. 14, 2009)

[5]NY Crim. Proc. § 140.50 (West 2004)

[6]McBean at *6.

[7]McBean at *1-2.

[8]McBean at *6.

[9]Kelsey v. County of Schoharie, 567 F.3d 54, 62 (2d Cir.2009)

 som Nasse sa. Och jag kan inget annat än att hålla med. Det blåser från sjön och tittar man på den så ser det riktigt kallt ut, men det är det inte. Varma vindar idag och det tackar vi för. Var till skogen med Svea och jag blir lika fascinerad varje gång. Jag hör hur det knakar i träden när vinden blåser, svamparna ser så underbart vackra ut, det luktar skog och höst och jag njuter!

Det är så fantastiskt att vara FRISK! Jag uppskattar saker på ett helt annat sätt än vad jag har gjort tidigare. Jag försöker att hitta nånting positivt med varje dag, även om det inte är så. Vissa dar är bara skit och det får man acceptera. Men idag är en underbar dag!

Njut av en underbar höstdag!

I dag har jeg hatt en svært deilig dag. Siden det er søndag og jeg er på internatet, sov jeg lenge og da jeg våknet, satt jeg bare i senga og sløvet i en time. Deretter gjorde jeg noe konstruktivt, det vil si gjorde leksene, øvde litt til en prøve og vasket klær. Eneste turen ut var en snartur nedom hovedbygget for å skrive ut noen ark. Grunnen til at jeg ikke gikk en tur eller noe er at det har blåst noe helt avsindig hele dagen og bare på min korte spasertur følte jeg at jeg virkelig måtte dra hodet godt ned mellom skuldrene og gå litt krokbøyd for ikke å blåse helt vekk!

Problemet er: når jeg ikke får gjort noe som kan brenne kalorier og jeg bare sitter stille hele dagen, føler jeg ikke at jeg “har lov” til å spise. Jeg må gjøre meg fortjent til det. Derfor er det eneste jeg har fått i meg i dag en kopp te. Punktum. Dette har nok også noe med at vekta ikke helt har lyst til å samarbeide med meg (det går nedover, men saktere enn det jeg vil). Jeg er bare så oppgitt over meg selv og tankegangen min! I det ene øyeblikket ønsker jeg fullt og fast å bli frisk, men så tenker jeg på hvordan bare et par kilo til vil føre meg videre nedover mot å bli tynn! Og det er nok til å sette hele mitt “bli-frisk”-prosjekt på vent.

Hvorfor er hjernen min sånn at den tror jeg kan spise BARE hvis jeg har vært fysisk aktiv den dagen?! Andre mennesker spiser og sitter på ræva hele dagen uten å legge noe på seg, så hvorfor kan ikke jeg?! Tror virkelig at den timen hos BUP på torsdag er nødvendig hvis de kan fikse opp i hodet mitt. Jeg er snart på grensen over hva jeg er i stand til, sånn rent psykisk.