För ganska många veckor sedan kom en korridorgranne på att jag kanske kunde byta till ett lite större men framför allt ljusare rum, som ändå stod tomt… och då hade jag inte tid att ta tag i saken, men förra veckan, när det där stora jobbet var gjort, slängde jag iväg ett mejl till den som ordnar med flyttar inom arbetsplatsen. Hörde inte ett ljud, och hade just idag tänkt ringa den personen för att höra om mejlet kommit fram… och när jag kom in i korridoren, stod där en hög flyttkillar och den som ordnar. De hade redan tömt rummet som jag skulle få flytta in i… och undrade nu när jag ville flytta in. Vi enades om i morgon bitti, och jag satte igång med att rigga hyllor och flytta över de lätta sakerna… det kändes riktigt roligt. Annars är jag väl en aning över-flyttad, sett över de senaste åren… men jag har inte samlat på mig särskilt mycket på det nya jobbet, fick gå igenom och sortera och slänga lite papper, men annars var det enkelt att flytta.

Det blir trevligt med mer ljus, i denna tid av tungt, kompakt mörker… det är inte klokt hur mörkt det är. Regn i luften och på backen gör att allt ljus verkar sugas upp, som av ett svart hål…

Lunchade med A. Hon berättade det hon ville berätta om sin tillvaro, vilket inte var så mycket. Sedan undrade hon hur det gick för mig… det står ju inte stilla så länge i min tillvaro. När jag berättade om det senaste samtalet jag hade med exkollegan, blev hon direkt upprörd å mina vägnar över att han har mage att bara förutsätta att jag besvarar alla hans tankar och känslor… att han inte ens frågat. Men nu har jag alltså sagt till honom hur det är för mig, och han såg lite snopen ut när jag klargjorde att… det inte handlade om så mycket känslor, för min del, utan mer tankar. Logisk värdering, liksom… en bedömning av det jag visste och såg av hans kvaliteter, och ett konstaterande utifrån det att en man som har hans egenskaper ganska troligt skulle passa mig bra.

A är mer känslomänniska än jag. Hon blir förtjust i män hela tiden, fast hon är sambo. Men hon agerar inte på sina känslor… hon vet att de kommer och går, och hon skulle aldrig komma på tanken att berätta för sin sambo varenda gång som hon blir förtjust i någon. Så hon tycker att det var rejält hänsynslöst av exkollegan att berätta för sin fru om hans och mitt samtal… och hon blev riktigt sur när hon också förstod att han förmodligen har beskrivit situationen, för sin fru, som om det var jag som uttryckte mitt intresse för honom. Han verkar faktiskt tro att det är så det är… och att jag varit tydlig med att jag inte vill hamna emellan dem eller ha en “affär” med en gift man, att jag rakt av accepterar att situationen är som den är och inte vill göra något åt den, att jag sagt flera gånger att jag inte vill såra vare sig honom eller frun… och att jag inte gjort några ansatser till att ta kontakt med honom under de här veckorna när han har hållit sig undan, det verkar märkligt nog leda till, för hans del, att han lyckas göra sig paranoid och inbilla sig att han har några skäl till att vara rädd att jag ska invadera hans hem och skada hans barn… typ.

A tyckte, precis som jag känner, att det var ordentligt oförskämt av exkollegan att nämna “Farlig förbindelse” i samma sammanhang som han pratade om “honom och mig”…

Tänk att maktkampen mellan könen verkar vara så fullständigt omöjlig att slippa ifrån…

Favorit-exkollegan ringde på eftermiddagen. Hon har varit sjuk ett tag, och ville kolla några saker för att komma ikapp med jobbet. Vi pratade en god stund, och mot slutet berättade jag för henne om mitt samtal med exkollegan. Hon reagerade likadant som A gjorde… tyckte att han betett sig fegt, och oschysst. Även om han velat skydda sig själv, och man kan förstå det, så var det taskigt att låta mig betala för något som han gjort… Sedan beklagade jag mig lite över att jag inte “får” umgås med några män som kompisar nuförtiden, för att alla är upptagna och för att det tydligen nuförtiden innebär att det är förbjudet att umgås med människor som inte kommer i par… och då undrade favorit-exkollegan om jag hade några planer för lördag kväll. För annars kunde jag följa med henne på en fest för en kompis, om jag ville… och jag blev alldeles rörd… visserligen tycker jag alldeles väldigt mycket om henne, och tror att hon tycker om mig också, men vi har inte umgåtts på fritiden. Och nu tänkte hon att jag kunde följa med henne på festen, och gå ut efteråt, för att kanske träffa på någon av de utrotningshotade singelmännen som bor där vi bor…

Hon har som sagt varit sjuk, och är inte helt frisk än, så hon skulle känna efter under veckan om hon trodde att hon skulle orka gå på festen. Så vi bestämde inget. Men tanken var så… underbart fin, så den lever jag länge på…

Och alldeles nyss upptäckte jag att en av de nuvarande kollegorna, som har en koppling till exkollegans svåger, ville bli “vän” med mig på det där nätcommunityt jag gick med i, i våras… Det är en oerhört rar kille, väldigt allmänbildad, engagerad, trevlig och intelligent. Har sådär osannolikt många vänner på det där communityt… har aldrig sett någon med fler vänner tidigare, faktiskt. Och väldigt ung – och väldigt gift… men ingift släkt med mig på håll, och det gör mig rörd att han ville knyta an med mig på det där communityt. Visserligen har jag så gott som alla hans kollegor som “vänner” där, vid det här laget, och de är kanontrevliga hela högen men jag skulle inte vilja påstå att jag känner dem, allihop…

Hittade två av mina kusiner på köpet.

I morgon bitti är det ett möte där jag ska redogöra för delar av mitt jobb, för att kanske få mer engagemang från andra inom det området. Sedan håller jag själv ett möte, där vi ska tänka ut hur vi ska fira vår enorma insats, och börja planera för det framtida jobbet. Och så är det kör i morgon, såvitt jag vet… Om jag orkar ska jag försöka göra yoga i morgon också. Vill gärna komma tillbaka till två gånger i veckan igen… om kroppen tycker att det är en bra idé.

Men nu blev det sängdags.

04:30 ger jag upp och tassar genom rummet, donar mat till råttorna, sätter på kaffet och tar mina barfota fötter längs det kalla golvet fram till fönstret, öppnar upp, virar filten hårt om mig och andas in morgonens nikotindos. Ljuvligheten i mörkret och tystnaden smeker mig och lugnar sinnet. När ljuset börjar sticka mig i ögonen vill jag helst inte gå ut längre. Det är mörkt i min lägenhet 24h om dyngnet. Stimulikänslighet till den grad att jag inte kan sortera, någonting, alls, alla sinnesintryck bombarderar min hjärna dagligen, konstant. Sådan har jag varit sedan barnsben, vilket kan förklara varför jag alltid helst har suttit i mörkret och läst framför allt annat i livet. Jag gillar vintern för att det är så mörkt, men jag avskyr kylan, jag gillar sommaren för att det är härligt att kunna sitta ute barbent mitt i natten, men jag avskyr värmen på dagarna. Våren är min favorit, vackert ljummet, brisar som smeker kinden och man kan känna kittlet i näsan av alla dofter när blommarna börjar vakna till liv igen.

Jag är trött, utmattad, orkeslös, tömd… För ett år sedan var jag ute oftare, gjorde mer, nu är jag sämre, det har gått sakta nedåt. Jag är ensam det mesta av tiden, jag behöver det, jag orkar inte med att umgås, orkar inte prata, inte svara på frågor…

Skalar av, river upp, läker men det kommer mer kaos, nytt kaos, till synes utan slut, sväljer mig, sliter, förlamar, konstant ångest, skrik i huvudet och jag vill krypa ur mitt eget skinn och gömma mig i ett hörn.

Är inne på min fjärde månad av usel sömn. Behöver inte ens gå in på vad det gör med min hjärna, äm mindre med mina känslor. Det är handikappande som det är, nu slår det mig på käften varje sekund.

Undrar om det var en bra ide att ta upp min abnorma fascination för mord, blod, våld, tortyr, skräck, slasher etc för min terapuet. Han såg så ypperligt bekymmrad ut. Inte för att det finns någon anledning för honom att oroa sig, är inte direkt våldsam av mig och jag har faktiskt ett samvete, till viss del iallafall. Men något i hans blick sade mig att det kanske inte var det smartaste jag gjort…

människor… liksom bara är. De vräker sin personlighet, eller sina känslor, över sin omgivning, utan minsta tanke på hur andra kan tänkas reagera av det. Och lite för ofta tycker jag nog att den sortens människor… kommer undan med det. Är man tillräckligt självklar i sin oförskämdhet eller direkta otrevlighet, så kommer man undan kritik.

En av mina tidigare chefer, som trakasserade mig hårt under en period, var en sådan. På arbetsplatsmötena kunde grodorna välla ut ur hans mun, och de flesta i personalen satt och var antingen chockade eller generade över hans övertydligt exponerade okunskap och fullständiga avsaknad av farstu. Men när det kom till kritan, när han gick över alla gränser i sin hemskhet mot mig (eller andra), så hade han en styvnackat uppbackande kör bakom sig, av framför allt män. Den arbetsplatsen och det området hade en tradition av “grabbighet”, som “grabbarna” tydligen tyckte var viktigare att bevaka och bevara än att själva framstå som om de besatt minsta gnutta intelligens…

Den chefen var väldigt extrem. Men det finns varianter av den oförskämdheten eller otrevligheten hos människor lite här och var. Och när man ser dem komma undan med en otrevlighet som vi andra vanliga dödliga inte kan komma i närheten av innan vi blir dömda av samma kollegor som accepterar den otrevligas beteende, så blir det svårt att inte tänka att… otrevlighet är tydligen lika med makt. Och status. För oss människor.

I mitt nuvarande jobb är det ytterst sällsynt med sådana otrevliga människor. Det finns några stycken som är socialt kantiga, men väldigt få som är direkt otrevliga, och kommer undan med det. En av dessa få var inne på mitt rum häromdagen och kläckte ur sig att han förväntade sig av mig, som inte jobbar inom hans område, att jag skulle ha bättre koll på detaljer inom hans område som han uttryckligen inte förväntade sig av en av hans egna anställda. Han insåg tydligtvis inte vad hans attityd mot mig och min kompetens sa om kompetensen hos hans egna anställda, eller om hans egen kompetens när det gäller att anställa “rätt” människor.

Men det är en sådan människa som exploderar fem tusen gånger om dagen. Hans vanligaste uttryck, vad det än gäller kring jobbet, är att andra människor är “idioter”. Sannolikheten att han kommer att få en hjärtinfarkt inom en relativt snar framtid bedömer jag som ganska hög. Är man sådär frustrerad exakt hela tiden så brukar inte hjärtat palla med det… Jag kan bli lite småförbannad över hans attityd, som han sprider till sina anställda, bara för att hans jobb är ett servicejobb. Man kan inte ha en sådan inställning som han har till andra människor, att “alla är idioter”, när hela ens jobb och arbetsplats handlar om att ge andra människor service… och det är vi runtomkring som blir lidande av att han odlar den attityden, dels för att omgivningen tror att vi alla är lika otrevliga och dels för att vi får mer jobb – för att folk såklart undviker denna chef och hans anställda så långt som de bara kan…

Nåväl. När jag jämför mig och min attityd mot människor, med sådana där som kommer undan med att vara otrevliga, så inser jag mellan varven hur enormt mycket jag anpassar hela mig efter andras behov. För mycket.

Det blir också tydligt för mig, när jag kommer på mig själv med att tycka att det vore enormt skönt om man kunde avskaffa alla födelsedagsfiranden och helgfiranden överhuvudtaget – för att jag tycker att det är så otroligt jobbigt att försöka hinna och orka tänka på och planera och genomföra en massa firanden av andra, medan hela livet är överfullt av jobb och inget annat bidrar med någon glädje eller energi till mig… och inte ens det är sant – folk gör saker för mig, och jag tycker att det är otroligt jobbigt, för att min känsla är att varje gåva eller generös handling som jag får, egentligen är ett pantkvitto på en mycket större tjänst eller “kärleksinsats” som jag förväntas ge tillbaka… jag kan inte riktigt bli glad över saker jag får, de överskuggas av vetskapen om att inget ges gratis.

Det är huvudskälet till att jag föredrar människor som är… lite själviska. För att jag kan slappna av med dem, och oftast veta att de inte förväntar sig att jag ska ge dem en massa saker, handlingar och ord, som motsvarar det som de ger mig. Själviska människor har fullt upp med sig själva, så de märker oftast inte om omgivningen gullegullar med dem eller inte. Det tycker jag är väldigt skönt…

Min korridorgranne, han som tar i mig så fort han bara får chansen och som strösslar komplimanger och varma blickar på mig, kommer också med små gåvor till mig. Hämtar kaffe åt mig som jag inte bett om, kommer med en frukt eller en godis då och då, kommer in bara för att höra hur det är med mig… och om hans uppvaktning inte var så romantiskt (eller sexuellt?) färgad, om han inte visade så tydligt att han ser ett rosa skimmer där jag borde befinna mig, så skulle jag kanske orka låta bli att bry mig. Men det här är en människa som jag har mycket att förlora på om han slutar gilla mig… och jag hatar att behöva smickra människor bara för att de inte ska börja hata mig. För med ‘känslomänniskor’ finns det oftast bara två lägen – i endera änden av spektrat… de älskar en, tills de hatar en. Och eftersom jag varken kan, vill eller orkar lägga massor av energi på att ge folk det som de ger mig utan att jag bett om det, så slutar det vanligtvis med att det blir djupt besvikna på mig och börjar avsky mig. Inte sällan jävlas med mig också. Jag har egentligen inte gjort vare sig bu eller bä – jag har varit trevlig, vänlig och respektfull, men det är inget som duger åt en passionerad människa som valt att sätta en på en piedestal… som de så småningom puttar ner en ifrån, när man inte lever upp till deras förväntningar.

Själv har man ingen talan alls i den processen. Det spelar ingen roll alls vem, vad eller hur jag är – spelet är deras eget, och jag får leva med att först bli hyllad och sedan hatad, utan att ha gjort något alls.

Men det är när jag inser att jag inte vill ha någon människa som ska hålla på och göra saker för mig (för att allt som andra gör för mig är en “förbetalning” för något som jag förväntas göra tillbaka), eller när jag inser att jag tycker att allt slags firande som innebär en massa förberedelser, arbete och “extra tanke” känns som något som jag skulle önska att jag kunde få slippa helt (utan repressalier i form av att bli avskydd eller utesluten), som jag får tanken att… jag håller kanske på att bli lika känslokall som min mor.

En riktig kvinna och mor älskar ju att använda all sin tid, ork, kraft och energi åt att ta hand om andra… att bara älska andra, det duger inget till alls. Man måste ge, och göra, och pyssla om och sätta alla sina egna behov av sömn eller vila åt sidan… man måste älska att göra det dessutom. För annars är man en känslokall människa. Det är så jag har förstått det. Och kanske ser jag det så för att jag har varit en sådan… jag känner inte igen mig riktigt, i önskan om att bara få slippa gullegulla med andra.

Kanske är jag bara helt vanligt utbränd. Kanske är det en effekt av att jag gjort för mycket för andra och hanterat för många “känslosamma” människor som kräver acceptans för sina tolkningar av allt som är och händer… jag känner inget behov alls av att själv ta lika mycket plats som andra, utan i stället önskar jag bara få slippa ställa upp på det som verkligen känns som “gullegullande” med andra… just nu känns det så i alla fall. Kanske är jag bara utsliten och behöver få vara i fred… samtidigt tycker jag att jag ju är väldigt mycket i fred, på min lediga tid. Och det känns lite sorgligt att känna det som om jag inte tror att jag skulle orka med att ta hand om en mans behov… för det är ju så det är, med könsrollerna. Det är kvinnors roll att ge män bekräftelse. Inte tvärtom, särskilt ofta…

När jag kommer hem och sitter och äter ringer telefonen. Eftersom det nästan bara är “försäljare” av något slag som ringer på vardagkvällar, och jag bara inte orkar prata med en sådan mitt i min middag, så struntar jag i telefonen. Och lite för sent inser jag sedan att min mobil ringer… jag hinner inte svara, och på displayen står att “dolt nummer” har ringt. Sedan visar det sig att någon lämnat ett meddelande på svararen.

Det är min vårdcentralsdoktor. Han ringer nästan alltid efter arbetstid… jag vet inte hur hans arbetstider ser ut egentligen, och om han brukar ringa sina patienter efter arbetstid eller om det bara gäller mig. Och han säger på svararen att han fått… “något”… från sjukhuset, om vidare utredningar av mitt hjärta… han låter undrande och nästan lite lurad för att han inte fått veta något från mig, och säger att han visst inte lyckas nå mig men vill att jag ska kontakta honom.

Och jag sitter där, i min soffa på min fritid, och inser att jag får skuldkänslor för att jag inte svarat i telefonen när min doktor ringt… och den insikten gör det ännu tydligare för mig hur överdrivet mycket jag förväntar mig av mig själv att jag ska ställa upp på andras behov. Jag har brottats med frågan ett tag nu, försökt att låta bli att lägga på mig fler krav, men ändå inte riktigt sett hur mycket jag ändå tar på mig, hela tiden… jag står alltid till tjänst och är alltid tillgänglig och flexibel för andras känslor eller behov. Och när jag får, från andra, så känns det bara som en extra börda… jag har lärt mig att alla människor förväntar sig något tillbaka, när de gör saker för mig (eller för andra). Lite extra vänlighet, om inte annat. Inga gester från andra människor, är gratis. Ingen gör som jag, dvs tar det fulla ansvaret själv för valet att ge eller göra, totalt utan några förväntningar på återgäldande… och jag har kanske inte ork eller tid att ge den där extra vänligheten, just då… men det måste jag göra, för annars tar “givarna” illa upp och tror att jag inte tycker om dem.

Det är sånt som gör att jag vill slippa ha närmare relationer än nödvändigt, med människor.

Och det är där som jag inte heller känner igen den människan jag är nu, jämfört med den som jag har varit i hela mitt liv tidigare.

Det känns sorgligt. Jag inser att jag nog inte kommer att kunna ha ett förhållande. För min bild av alla slags nära relationer, numera, är helt genomdränkt av krav… som jag varken kan, vill eller har orken att leva upp till. Man blir inte älskad “gratis”. Man måste börja med att ge, om man ska få… i alla fall som kvinna. Man får inte vara grinig, trött, besvärlig eller ogenerös – då blir man varken älskad eller accepterad. Tvärtom, då blir man ganska sannolikt motarbetad, och så blir livet bara ännu jobbigare… så jag måste ge av det som jag inte har, för annars blir livet outhärdligt jobbigt…

Just nu känns det som om ett skönt alternativ vore att gå i kloster. Fast det är tveksamt om inte ett sådant liv också handlar mest om att offra sig själv, sitt liv, sin ork, sitt liv, för att andra ska känna sig sedda och accepterade och älskade…

Måste sätta mig och skriva skolarbete, två ska vara inne om lite drygt 1,5 vecka och har prov då också, jag håller på att få en jävla panikångest attack. Varför varför varför lär jag mig aldrig att jag faktiskt borde sluta med att alltid komma på att jag ska göra saker i sista stunden, gärna natten innan? Inte för att det i sig skulle göra så mycket nu, har ändå sovit uselt i flera månader. Sömnbrist + Instabil Nyx = KAOS. Fast det säger väl sig självt egentligen. Alla blir lite knäppa av sömnbrist, jag blir bara helt jävla störd i huvudet av det. Och inga mediciner kan jag ta mot den heller, för *trummvirvel* jag har blivit resistent mot ALLT. Inklusive neuroleptika. Ironiskt skrattretande. Saker som klubbar de flesta känner jag inte ens av, och inte kan jag få något mot min ångest, är resistent där också, haha, funny, not.

Pratade med modern min i telefon i går, hon sa att hon tycker jag är oerhört stark att jag orkar plugga trots allt kaos och sömnbrist. Jag känner mig inte stark, jag har bara gett mig fan i att någon jävla gång ska jag faktiskt klara av gymnasiet och inte hoppa av som jag gjort alla de andra gångerna, någonstans, någon gång vill jag faktiskt kunna säga att jag har avslutat något. Dock är jag så oerhört van att byta jobb, utbildning och yadi ya konstant att faktiskt ha rutiner och mål som jag kanske kommer att klara är scary shit. Då blir jag ju ta mig fan vuxen och jag känner mig allt annat än vuxen… Kan inte fungera som en vuxen med ett känsloliv som pendlar mellan en trotsig femårings och en rebellisk tonåring alternativt inget alls.

Vill inte. Orkar inte. Kan inte. Borde. Måste. Ska. Orkar inte orkar inte… vill bara begrava mig under täcket men men skolarbete här kommer jag… Skjut mig…

När jag var och tog blodprov förra veckan (läs: nästan två veckor sedan) händer någonting som jag absolut inte kan få ur min skalle. Medan jag satt där och väntade på att provtagerskan skulle fixa sitt så flashade en sida ur mina journaler upp på datorskärmen. Överst hann jag se:

F60.3 Emotionellt Instabil Personlighetsstörning

Sen såg jag TVÅ diagnos rader under, dock han jag inte se vad de var eftersom provtagerskan började pyssla med annat på datorn. Man skulle kunna tro att hjärnan spelar spratt eller att jag inbillar mig saker och visst, det händer, ganska ofta dessutom, men inte i detta fallet. Jag har nästan alla mina psykjournaler hemma så vet hur det ser ut när diagnoser skrivs. Måste fråga terapeuten min i veckan om detta eftersom jag har fått höra att jag bara har EN diagnos numera och att de andra (tre stycken) ströks från mina journaler. Me not likey. Inte alls… Förrutom att det är allt jag kan tänka på, så irriterar det mig att ingen sagt något samt att varför i helvete ska en provtagerska på min vårdcentral läsa mina psykjournaler?! Okej, det mer än irriterar mig, jag är pissigt förbannad, dock inget att göra åt förrän på torsdag, kan inte med mig att ringa till min terapeut, dessutom avskyr jag telefoner…  Och på tal om irritationer… Min läkare skulle ha ringt mig för över en månad sedan, enligt min terapeut har hon nog “bara” glömt bort det eftersom hon visst disskuterat mig på team-mötena. Okej, jag kan förstå att man glömmer saker och ting men om man inte tänkt ringa säger man väl för fan inte att man ska ringa?! *muttrar surt* Det är ofta jag vill slå psykvården på käften. Visst, vissa vårdare är suveräna men som institution: it sucks… Big time.

Det blev inte riktigt så mycket sömn som jag behövt i natt heller… men i alla fall i ett sträck.

Inte förrän jag skulle till jobbet i morse, och letade rätt på mobilen, upptäckte jag att där kommit tre sms från dottern, igår… och de handlade om att hennes kamera blivit stulen. Hur de gått till polisen och anmält, och fått ett papper på anmälan att ge till försäkringsbolaget (jag tackar några högre makter för att hon skaffade sig en hemförsäkring, precis innan hon reste iväg!), att det tog en och en halv timme att gå fram och tillbaka… och att hon var less på det där semesterstället, nu… och mitt hjärta liksom bara… brast…

Jag tror inte att det finns något som gör så ont i hjärtat, som när ens barn blir ledsna, sårade eller besvikna. Och vetskapen om att:

1. dottern har drömt om detta resmål sedan hon var ganska liten, och är där för första gången nu,
2. hon var så slutkörd innan de reste, behövde så oerhört mycket få lugn, glädje och avslappning,
3. kameran har hon sparat ihop till själv, under ett par års tid, så den har starkt affektionsvärde för henne…

… gör att det gör så extra ont.

Det är sådana här gånger som ryggmärgen säger att den bara vill springa till sitt barn, med alla plåster och lagningar som man kan hitta… och så sitter man i stället massvis med mil bort, och har bara en ynklig liten mobilskärm att förmedla stödet genom…

Jag svarade något i stil med “åh älskling, så ledsamt… men det är en sak, och saker kan man köpa nya. Försök ha det så mysigt ni kan nu, de sista dagarna…” Men bilderna får hon ju inte igen. Och ingen mer kamera har de med, så denna semester blir inte förevigad på något sätt alls… så fruktansvärt ledsamt, jag känner i hela mig hur ont det gör i hennes hjärta…

Det sista smset var lite mer hoppfullt ändå. Hon skrev att de bestämt sig för att ändå ha så trevligt de kunde, efter en hemsk dag…

Men jag som redan var känslomässigt påverkad efter gårdagens anspänning, blev alldeles översvämmad av ledsenhet, en stund… det som gör mest ont, är hennes uttryckta besvikelse på semesterorten. För att jag vet hur hennes drömbild har sett ut av detta ställe, som hennes pappa lovade henne en resa till för massvis med år sedan, en resa som till slut blev till ett annat ställe, förra hösten… jag står inte ut med att min dotters drömmar går i kras. Jag vet att det gör så oerhört mycket mer ont i henne, att få sina drömmar krossade, än det gör för mig att få mina krossade…

Puh… men till jobbet for jag. Har fått en del gjort. Och så skulle jag bara äta lunch innan jag skulle lämna jobbet… och naturligtvis är den jag möter, när jag kommer ovanligt sent till lunchstället, exkollegan… med vad jag gissar är frun. Jag hade faktiskt inte en tanke på att möta honom där… så jag hade ingen aning om att det skulle kännas så obekvämt att mötas… men det gjorde det. Pinsamt, på något vis… och jag log lite och sa “hej”, och sedan gick jag snabbt åt andra hållet… och så satt jag själv och åt i ett hörn, medan jag kände att det skulle verka konstigt om jag tog en enorm omväg för att undvika bordet där han satt med frun, och kämpade med känslorna som… skämdes.

Jag verkligen klev ur mig själv och tittade på de känslorna utifrån. Konstaterade, logiskt, att de inte hade något fog för sin existens. Resonerade med känslorna, berättade hur det är i verkligheten, och att den där pinsamma känslan inte var motiverad alls… lite arg på mig själv för att jag tog på mig “pinsamheten” efter vårt snabba steg lite för nära varann, igår.

Gamla hjärnmönster ville få det till att jag har gjort bort mig. Att jag skulle ha “erkänt” känslor för honom, när det faktiskt var omvänt – men hans inledande attityd igår, av att hans avståndstagande från mig efter festen berodde på att han trodde att jag trodde “något mer” – ett antagande som jag faktiskt inte bekräftade, utan det jag sa var att jag förstod att han kanske hade trott… men att det inte alls var så… och han konstaterade ju själv, då, att han inte hade sett några tecken hos mig på att jag skulle vara mer intresserad efter än före festen.

Så varför fick hjärnan för sig att skämmas? Som om jag hade gjort bort mig… precis så ville hjärnan reagera.

Jag tittade på känslan, konstaterade att den fanns där, men lät den inte ta över. Men när jag väl reste mig och passerade deras bord, med blicken en bit bort, så klappade hjärtat ändå… och jag hoppades att han inte skulle få för sig att vilja presentera mig för sin fru, just då. Jag träffar henne gärna, självklart, men just idag kände jag mig inte redo för det… inte för att jag är kär i hennes man. För det är jag inte. Utan för att vetskapen om att han har berättat för henne om vårt samtal, i kombination med ovissheten om vad han har sagt till henne, fick mig att känna mig… utsatt. Och framför allt för att han och jag inte varit något annat än vanliga kollegor ända till igår… dvs alldeles nyss… att hans och min “relation” har förändrats väldigt mycket de senaste 24 timmarna, och jag har inte haft möjlighet att vänja mig vid tanken på att den har det eller vad det innebär. Det är osäkert så att det räcker, mellan bara honom och mig… med hans fru också, så känns det som om han får ett “kraftövertag”; att han är trygg i sin position och sin gemenskap, medan jag är alldeles bara jag, som vanligt, och dessutom inte har hunnit landa i vad detta väldigt nära samtal (där han pratade mest, det konstaterade han själv efteråt – han har blottat sig, inte jag) innebär för vårt sätt att umgås, framöver…

Jag passerade deras bord med blicken framåt, och hans fru pratade i telefonen, och han ropade inte på mig. Puh… Men om jag bara bundit ris åt min egen rygg genom att vika undan såhär, för det framtida umgänget, det vet jag inte… det får väl visa sig. Det vore tråkigt om jag sabbat det… men blir det så, så får det väl vara så också. Jag är väldigt van vid att människor inte finns kvar numera, och överlever det med råge ifall han skulle “försvinna” också.

Det är inte dödsstraff på att bli generad och osäker. Jag kan leva med lilla mig, även när jag skäms och beter mig pinsamt… om andra inte kan det, så kan jag inte göra något åt det.

Nu ska jag lämna jobbet och åka och handla lite på stan. Det blir en helg på egen hand… som vanligt. Och jag lär förmodligen fortsätta att brottas med mina känslor… det blir intressant att se vilka “mönster” som vinner.

Ha en fin helg, alla.

Och tystnaden tar över munnar och fingrar. Bakom skottsäkert glas ekar skriken i våra huvuden. Ord blir överflödiga och tappar mening i en värld där ytlighet spelar den största rollen. Sockerglansiga leenden klistrade på guldbruna ansikten som ser ut som tjugo men egentligen är trettio. Jag fylls av en överväldigande känsla att smeta ut sockret i ansiktet, suga ut botoxen från pannan och måla dem röda. Egentligen har det inte så mycket med saken att göra, dem är dem och vi är vi. Majoriteten som skriver med sina femhundra kronors pennor på pappret: ”du är sjuk”. Jaha, enligt vem? Enligt majoriteten. För den har ju alltid rätt det, det vet vi. Om allt alltid gick enligt en majoritets vilja skulle saker och ting vara betydligt mycket mörkare. Dock är frågan om det faktiskt inte är så ändå, mörkt, dystert, gömt bakom glättighet och en facad av fördomsfrihet och blonda slingor.

Och något suger kraften ur mig. Jag ligger och tittar in i väggen, funderar på om jag borde gå ut, om jag borde höra av mig till någon, göra något… Men det blir aldrig så. Lusten finns, viljan finns, dock inte starka nog för att slå kraftlösheten på käften. Inte ens oansenliga mängder koffein är nog för att banka kraft i kroppen. Kreativiteten har sovit ett bra tag nu, lite för länge för att det ska falla mig i smaken, jag blir aldrig nöjd. Raderar, skäms, svär tyst när det inte blir som jag hade tänkt.

Det bubblar, ekar, jag försvinner bort, tappar ord, tappar tid, tappar fokus. Så mycket blir till ingenting och orden räcker inte till, känns små och obetydliga. Även nu. Jag skulle kunna skriva i oändligehet och ändå aldrig få fram det jag vill. Jag behöver nya ord, nya meningar. De gammla är utnötta, ihåliga och trasiga. Kraft är stundens ord, den inre kraften som skriker och sliter som tär på kroppen, spelar spratt på sinnet och gör att självkontrollen oftan brister. Det är inte mycket som skrämmer mig här i världen, men det att självkontrollen en dag kanske skulle vara otillräcklig det skrämmer mig, det gör mig ta mig fan livrädd. För då mina vänner, skulle ni förmodligen känna igen mig lika lite som jag gör när jag tittar mig själv i speglen varje morgon.

Som en och annan läsare förhoppningsvis har förstått vid det här laget, så handlar mycket av min “distanserade” och nyktra attityd till livet och människorna, om att jag ser människan som ett av djuren. Jag tror definitivt inte på en “Gud” som skulle ha skapat oss, och jag tror att våra själar är ett resultat av biokemiska processer (som i sin tur i och för sig beror både på erfarenheter, ärftliga mönster och – medvetna val). Sedan tror jag att universum innehåller krafter som vi ännu inte har lärt oss se eller mäta, men de krafterna handlar om naturvetenskap. Ett “andligt” förhållningssätt kan handla om så mycket annat än en gudstro.

I dagens DN uttryckte Humanisternas ordförande Christer Sturmark detta: “Det ska inte gå att skylla på Gud, när man har handlat fel”. Det är nog det främsta skälet till att jag har svårt för religiös tro – att så många människor använder sin tro som en sköld att skydda sig bakom, när man beter sig idiotiskt och inte vill behöva ta ansvar för det… jag har helt enkelt svårt för människors ovilja att ta ansvar för sina egna handlingar överhuvudtaget.

Alla gör dumma saker. Den människan finns inte, som inte gör något dumt eller själviskt under ett helt liv… och man kan välja att ta ansvar för det dumma man gjorde trots att det kan vara superjobbigt att behöva “erkänna”. Eller så kan man skylla på någon eller något annat, eller helt enkelt försöka försvara sig… och det är det förhållningssättet som jag inte kan med. Allt du gör ska du vara beredd att äga ansvaret för, så länge som du är någorlunda frisk och intelligent. Det är mitt rättesnöre i livet. Och jag tror att om fler tänkte så, om sig själva, så skulle världen vara betydligt trevligare för alla att leva i. För man upptäcker ganska snart att det är lättare att göra “rätt” från början, än att behöva skämmas för att man gör dumma saker hela tiden…

Jag gör också fel. Jag har gjort en massa små saker som jag tycker, i backspegeln, att jag borde gjort annorlunda med. Saker jag skäms över. Särskilt sådana saker som har skadat andra. Jag bär på massor av skuldkänslor för saker som jag gjort, eller inte gjort, som berört min dotter.

Eftersom de senaste årens forskning visat allt tydligare att hjärnan kan förändras av att vi lär oss nya saker, och även att hjärnan är otroligt konservativ i den meningen att den helst vill följa reaktionsbanor som den är van vid – inte som den skulle må bäst av – så blir jag allt mer övertygad om att vi kan “tänka oss friska”, om vi pratar känslomässig hälsa. Vi har kapaciteten att faktiskt förändra våra egna personligheter, genom att lära våra hjärnor att följa nya reaktionsmönster och genom att lära oss nya färdigheter.

Och jag har konstaterat att det är oerhört svårt att få syn på vissa av sina tankar. Särskilt de som får en att må dåligt. Jag har tänkt en del på det här med “skam”, eftersom flera av mina vänner som har mycket ångest eller har utsatts för övergrepp, pratat mycket om att de känner mycket skam och skuld, och jag själv inte har kunnat identifiera särskilt mycket skamkänslor hos mig själv. Och jag tror att de finns där, skamkänslorna… så jag har letat en del.

Igår när jag läste i Anna Kåvers senaste bok om känslor, insåg jag att jag känner skuld för att förhållandet med exet inte höll. Inte direkt för att jag tycker att jag gjorde mer “fel” än han som ledde till att det tog slut, utan mer… ja, att jag inte lyckades få det att fungera, bara. För att jag älskade honom och hade bilden av min framtid tillsammans med honom… jag skäms, på något plan, för att jag var så naiv att jag trodde att han alltid skulle finnas där för mig. Under de åren blev jag ju grovt sviken av min pappa också, som liksom var den som lärt mig att man kan och ska lita på att familjen inte sviker – att människor inte sviker, om de inte är oerhört trasiga i sina själar av något skäl… Sedan pappa försökte krossa mig, och exet lämnade mig flera år senare, så har jag slagit på mig själv för att jag varit så “dum” att jag har litat på någon annan människa än mig själv, överhuvudtaget. Sista spiken i kistan var nog när dottern berättade saker för sin pappa som hon visste att han skulle använda emot mig… då försvann min sista rest av tro på att jag ska lita på någon.

Och jag slår mer på mig själv än på någon annan, för att jag har trott att människor går att lita på… orimligt mycket slår jag på mig själv, för det.

Jag har tvingat mig att lära mig att försöka lösa allt själv. När jag får konstatera att det finns saker som jag vill göra i livet men som jag inte vill, orkar eller vågar göra på egen hand, så gör jag det till mitt eget misslyckande att jag inte bara gör de sakerna på egen hand. Den rådande värderingen i vårt svenska samhälle som säger att “en kvinna utan man är som en fisk utan cykel” gör det inte lättare för mig att försöka lära mig lita på människor igen… för responsen jag får från många håll, är ungefär “du behöver ingen man” och/eller “men stick iväg och gör det där då!!”. I synnerhet från dem som har en partner som avlastar dem i deras orkeslöshet, rädsla eller behov av att höra till… jag tror inte att någon säger sådant för att göra mig illa, tvärtom tror jag att de flesta försöker peppa. Men att ge råd som utgår från ens egen position som utanförstående, att ge respons på andras känslor i form av “men så ska du inte känna”, leder bara till det som Anna Kåver beskriver som invaliderande: “den [andra personen] tar dig inte på allvar och ger dig inte rätt att vara den du är. Hur väl den andre än vill dig, är kommentaren inte respektfull.” Det är mer vanligt än jag skulle önska, att människor bemöter andras känslor utifrån sina egna känslor för stunden eller sina egna känslomönster, i stället för att kliva in i den andras skor en stund och visa empati. Det finns många skäl till att människor bemöter andras känslor med varianter av “men så ska du inte känna”, varav bristande respekt och omtanke bara är ett. Anna Kåver tar ett lysande fiktivt exempel, på två kvinnor vars barn just lämnat boet och hur dessa två kvinnor reagerar helt olika på den nya, barnfria situationen… den ena har gjort det till meningen med hennes liv, att ta hand om barnen, och mår därmed dåligt när barnen flyttar eftersom det tar ifrån henne känslan av att vara behövd. Den andra har gått och smyglängtat i flera år efter att få göra saker som hon inte kunnat göra medan barnen var små, och känner glädje och energi sedan barnen flyttat… och samma slags “råd” till dessa kvinnor, skulle givetvis få helt olika effekt hos dem.

Jag försöker i alla fall öva mig på att få syn på vilka tankar jag har, som leder till jobbiga känslor. Målet med det är att försöka minska mängden självskadande tankar och känslor – för till syvende och sist finns det ingen mening med att människor gör illa sig själva med sina egna tankar. Självskadande tankar och känslor finns där bara för att vi någon gång i livet dragit slutsatser av obehagliga händelser – och slutsatserna kan många gånger ha varit fel redan från början… men hjärnan vill gärna göra “mer av samma”, så har vi en gång plöjt upp ett negativt spår i våra hjärnor så fortsätter hjärnan att springa längs det spåret, helt utan att bry sig om ifall det stämmer med verkligheten eller ej.

Hjärnan vill gärna göra “mer av samma” också om det råkar vara så att vi har lärt oss att lägga fokus på självstärkande och -glädjande reaktionsvägar i hjärnan. En del människor är oerhört “bra” på att vara glada – och det beror både på gynnsamma gener, gynnsamma omständigheter under uppväxten/livet och på att de råkat “fastna” i självsnälla hjärnspår i stället för självelaka.

Men är man nu inte en sådan människa som oftare är glad/trygg/självsnäll, så… kan man faktiskt träna om sin hjärna. Ingen vet hur mycket man kan träna om hjärnan, men forskningen visar att det går. För att man ska klara det så måste man såklart vara motiverad att förändra sina mönster, och för att bli motiverad vill det till att man inte har lyckats skapa sig upplevelsen av att de självdestruktiva mönstren ger en belöning av något slag… och de flesta upplever tyvärr att det “lönar sig” att behålla en hel del av de självdestruktiva mönstren: man får andras uppmärksamhet, man blir tyckt synd om, det ställs lägre krav på ens insatser, man kan styra andras känslor och beteenden med sitt självdestruktiva beteende… det är förmodligen de vanligaste orsakerna till att människor som mår dåligt för att de inte fungerar fullt ut i sina liv eller relationer, trots allt inte försöker förändra sig. Ja, och så är man rädd att misslyckas om man försöker, man tror sig inte om att ha kapaciteten att klara av att förändra sig, eller man ser inte det “sjuka” i det sätt som man hanterar sin värld och därmed inte heller det “friska” alternativet…

Livet är inte enkelt. Människor är inte bara goda. Det finns faktiskt ingen som har sagt att det ska vara enkelt eller att alla människor är goda… så man gör det enklast för sig om man slutar förbanna sin eviga olycka eller önsketänka att livet borde vara en räkmacka… man får inte heller ett bättre liv själv genom att missunna andra den glädje de upplever. Faktiskt. Det man kan göra, är att öva sig på att lära känna sina egna känslomönster, att lägga mindre kraft på det som ger ångest eller oro och att uppmärksamma alla goda känslor som kommer… för i slutänden så är “känslan för livet” något som händer helt och hållet inuti oss själva. Vi påverkas självklart av vad som händer omkring oss, men tolkningen och känslan för det som händer, kan faktiskt ingen annan än vi själva styra över… och det är som sagt allt annat än enkelt, att lära sig göra det… Men det går. Till stora delar. Och det finns faktiskt inga andra sätt att må bättre…

Så när jag konstaterar att jag bestraffar mig själv, att jag skapar skamkänslor över att det tog slut med exet, så finns det inga andra vägar att förändra det än att jobba med mina egna tankar och känslor. Jag bestämmer om jag ska fortsätta att slå på mig själv eller inte. Ibland orkar jag inte tvinga hjärnan att styra om sitt självdestruktiva spår och då återfaller jag till att tro att jag inte förtjänar kärlek eller trygghet med andra människor. Det får man också acceptera – att man inte lyckas alltid med sitt känslostyrande. Men det är som när man lärde sig cykla – blås på det skrapade knät, och så “upp igen”… för att man faktiskt inte kan lära sig cykla om man ger upp efter första vurpan.

Det är så jag ser på djuret “människa”. Andra djur fungerar som vi – de lär sig fel “betingning” på vissa stimuli, kan bli rädda för trappor eller dammsugare eller brevbärare… och nuförtiden finns det “hundviskare” och andra djurpsykologer, som hjälper oss att få syn på varför våra husdjur inte mår bra och hur vi kan lära om dem. Vi människor är inte annorlunda… vi har inga magiskt givna “ursjälar”, som förutbestämmer att våra liv ska bli på det ena eller andra sättet. Vi kan också lära om… oftast inte lika snabbt och enkelt som andra djur, förmodligen för att vi envisas med att hålla på och tänka en massa… Vår förmåga till abstrakt tänkande är inte bara av godo för oss.

Men jag tror och tycker att det mellanmänskliga umgänget, och det individuella måendet, skulle kunna fungera mycket bättre om fler människor tillät sig att behålla en öppenhet för att saker kanske inte är så som vi bestämt oss för att de är, alltid… om vi var mindre rädda för att tappa bort oss själva, ifall vi gjorde oss mer flexibla.

Här har jag bara lyft fram delar ur boken, och tolkat det så som det passade mig just nu, men jag rekommenderar faktiskt alla att läsa boken. Den heter “Himmel, helvete och allt däremellan – om känslor” och är skriven av Anna Kåver. Förresten rekommenderar jag både hennes och Åsa Nilsonnes tidigare böcker också. Där finns mycket värdefullt att lära, för den som är intresserad av människan, psykologi, medicin, sig själv eller hur man kan göra för att må bättre med sitt liv.

När dottern ringde klockan fem igår, var jag kvar på jobbet… och så fullständigt slut i skallen att jag inte fattade vad hon sa, ens efter någon minut. Konstaterade att det var meningslöst att prata i telefon medan jag var kvar på jobbet, och så åkte jag hem och började med maten. Dottern hade sagt till pojkvännen att hon ville ha en mamma-kväll själv… så det blev hon och jag, vilket var skönt, även om det är mysigt när hennes pojkvän är med också.

Vi åt. Såg Doobidoo och konstaterade att den sortens program är den enda man borde se – dvs sådana som man blir glad av. Pratade… vi har inte träffats på ett tag nu, och även om hon avhandlat det mesta av sina lägenhetssökarfrågor per telefon efterhand, så har det hunnit hända en del som vi inte pratat ordentligt om.

Jag berättade för henne om TV-programmet jag såg härom kvällen, där en psykolog pratar med föräldrarna till skilsmässobarn som först fått berätta hur de känner om sin situation. Det programmet handlade om en 16-årig tjej med tre yngre bröder (varav en autistisk), som hon tog hand om väldigt mycket för att pappan var trött när han kom hem från jobbet. Hennes föräldrar skilde sig när hon var 9, efter att mamman träffat en ny kärlek och faktiskt flytt fältet (dvs familjen). Tjejen hade inte haft något riktigt umgänge med sin mamma sedan dess… pojkarna bodde varannan vecka hos mamman, men tjejen bodde bara hos pappan. Hon hade inte pratat “på riktigt” med sin mamma på månader, eller om hon sa att det var ett år… och hon uttryckte att hon undvek att prata med sin mamma efter att de blivit osams om navelpiercing en månad innan, för att, som hon sa, “till slut kommer vi att såra varandra så mycket att vi inte orkar förlåta varandra längre”…

När man sedan fick se föräldrarna träffa psykologen och där få se filmen som visade vad deras dotter sagt, blev det oerhört tydligt att denna 40-åriga mamma var väääldigt mycket mer omogen än sin 16-åriga dotter… Mamman sa att när dottern avvisade henne så reagerade hon med att avvisa tillbaka, “det är som om man vill ‘hämnas’, hehehe…” Det var väldigt tydligt att denna kvinna hade klarat sig genom sitt känslostyrda liv genom att själv signalera att hennes omogna sätt att hantera sina känslor, är “charmigt”. Och herregud, så mycket hennes attityd och beteende påminde både om min dotters pappas, och om min pappas sedan han träffade den nya frun…

Psykologen sa så här till mamman: “nu ska jag säga något snällt: du låter väldigt ung…” Och mamman valde att inte riktigt fatta att det psykologen menade, var “fruktansvärt omogen”. Den kvinnan verkade ha seglat genom livet på sin egen hemsydda räkmacka, som innebar att omvärlden bara fick lov att stå ut med att hennes behov av bekräftelse på “den charmiga rollen” innebar att alla andra blev lidande.

Men sedan var psykologen ganska rak mot föräldrarna också. Tydlig med att det är de som är vuxna och därmed de som ska samarbeta och se till att deras barn inte far illa. Inte dottern som skulle behöva ta hand om både sina syskon och sina föräldrars oförmåga att hantera sig själva… men det märktes tydligt att den enda riktigt “vuxna” i den familjen, var denna 16-åriga tjej.

Jag känner igen mig. Jag växte om mina föräldrar, i ansvarstagande och mognad, ungefär i den åldern. Men mina föräldrar “skötte sig” ändå, när det gällde att leda själva familjen och dess angelägenheter… det har däremot inte min dotters far gjort. Han har betett sig exakt som denna kvinna… och både jag och dottern har fått lirka med honom när han bestämt sig för att han blivit sårad av dottern, och inte sett någon annans känslor än sina egna.

Det gör mig tokförbannad att se föräldrar bete sig som treåriga skitungar när de inte får den bekräftelse som de kräver - från sina barn… det är helt enkelt inte tillåtet för föräldrar att brista så inihelvete mycket i sitt vuxenskap. Barns uppgift är INTE att förgylla sina föräldrars liv och ge föräldrarna en känsla av mening med livet – inga barn har fått välja om de ska finnas eller inte. Det är föräldrarna som har valt att deras barn ska finnas, och föräldrarna är vuxna och får tamigfan sätta sina egofixerade självkänslebrister åt sidan när det gäller att ta hand om sina barn. Basta!!!

Min dotter berättade i alla fall att när hon och lillasyster ätit middag med sin far häromdagen, så hade han sagt att nu skulle sambon flytta ut. Han hade tröttnat på att ha det som de har det. Men som vanligt lät det inte som om han berättade fakta – han berättade sin känsla. För sin 19-åring och sin 6-åring. Så dottern fattade lika sekundsnabbt som jag, att det är inte det minsta säkert att denna för barnen (ffa för lillasyster) enormt stora förändring i livet, kommer att inträffa… de gjorde ju slut kring dotterns studentfirande i juni, och det fick inga märkbara konsekvenser överhuvudtaget. De umgicks som vanligt, och firade semester tillsammans som om inget hade hänt. Jag hatar att han gör så här, att han drar in barnen som “pratpartners” när han har ledsnat på sitt förhållande, att han inte fattar att de barn som han säger sådana saker till är människor med egna känslor och liv och trygghetsbehov…

Dottern hade frågat lillasyster, när de var själva, hur hon kände det för att pappans sambo skulle flytta. Lillasyster hade svarat sådär som små barn gör när de pratar om förändringar som de inte kan överblicka: att hon skulle träffa sambon ändå… ja, hon upprepade tydligtvis de vuxnas ord. Denna sambo är uppenbart en trygg person i lillasysters liv, och har funnits med så länge som lillasyster minns… det kan nog bli en tuff period för lillasyster, som dessutom just blivit storasyster på mammas sida. Det är bara att hålla tummarna för att inblandade vuxna beter sig så sansat, vanligt och odramatiskt som möjligt…

Dottern sa att hon inte kunde minnas att det var ett dugg jobbigt på “min” sida, när exet och jag separerade – för att det var så otroligt dramatiskt och stökigt och rörigt på hennes pappas sida, eftersom han och lillasysters mamma råkade separera precis samtidigt… “Det är konstigt, för [exet] var ju en jätteviktig person i mitt liv medan jag tyckte illa om lillasysters mamma (som varit elak i för många år, mot dottern, som annars snarast är en överförlåtande person)… men det var nog för att det var så lugnt hos dig, jämfört med hos pappa”, sa hon. Och det är ändå en liten tröst i det elände som vi trots allt utsatte henne för, genom att exet valde att försvinna ur både hennes och mitt liv från en sekund till nästa… men jag befann mig säkert hundra meter under vattenytan, så dåligt mådde jag, och jag bestämde mig för att jag inte kunde kosta på mig att bryta ihop så mycket som  min själ egentligen gjorde. Jag gick till en läkare och bad att få antidepp-medicin, för det var helt nödvändigt att jag kunde arbeta och ta hand om min dotter… och någonstans är det ändå skönt att få höra, från dottern, att mitt desperata beslut att lära mig andas under vattnet, faktiskt fungerade för henne.

Att hon sedan bröt ihop fullständigt 1½ år senare, i samband med att hon drabbades av tvång, och då fick ur sig alla sina känslor av övergivenhet och besvikelse över exets sätt att liksom “glömma” att hon fanns, var faktiskt ändå något annat…

Just nu rör det på sig överallt inom min dotters två familjer.

Hennes mormor har ett hemligt förhållande med en passion, bakom ryggen på mormors exsambo som numera bor på servicehus. Mormor skäms och är exalterad samtidigt. Dotterns morbror (alltså min bror) har just blivit ihop med sin frus kompis, och ska skiljas från sin fru.

Hennes farmor har hals-över-huvud-flyttat och skilt sig från sin sinnesrubbade karl som ingen i familjen någonsin gillat eller förstått sig på (han är enormt otrevlig mot dotterns farmor, inför folk, och dessutom är han rik och snål – i min värld är det oförenliga “egenskaper”???). Farmor har flyttat hem till sin yngste son – vars fästmö sedan flera år lämnade både hemmet och förhållandet ungefär lika plötsligt, när det gemensamma huset var ungefär färdigbyggt.

Och nu separerar alltså hennes pappa från sin sambo, som hört till familjen ett antal år ändå.

Såvitt vi vet ska dotterns farfar inte skiljas från sin fru, inte heller hennes andra farbror från sin, eller min pappa från sin fru. Lillasysters mamma har ju just fått ett nytt barn med sin sambo, och jag skulle bli förvånad om de två inte håller ihop resten av livet. Men annars är det alltså bara jag som varken blir ihop, gör slut, strular eller gör något överhuvudtaget med något förhållande, som påverkar min dotter… och jag vet inte riktigt hur jag ska tänka om det. Eller, jag tänker väldigt både – och.

Naturligtvis är jag enormt glad över att inte vara en av dem som rör till det i dessa flickors liv.

Samtidigt tänkte jag på, häromdagen, att av de män jag känner till som är singlar i den här åldern, så är faktiskt de allra flesta fullständigt hopplösa fall… de är omogna, osociala, ofräscha och galet trista. Inte alla är det, eller, alla är inte allt det – ett par är bara en eller två av de sakerna… inte helt hopplösa, alltså. Men de flesta har förmodligen aldrig haft en kvinna, och kommer sannolikt inte heller att få det under sina liv. Otroligt sorgligt… verkligen. Jag hoppas att de flesta av dem inte heller vill leva med någon… att de är nöjda med sina specialintressen som de i bästa fall delar med ett par andra “nördar” inom sina områden. Det är min ärliga förhoppning.

Men min fortsatta tanke, var att jag är en av dessa som “inte har förhållanden”… det är över fem år sedan jag levde i ett riktigt förhållande senast, och jag måste erkänna att jag har tappat identifikationen med dem som lever i förhållanden. Jag har börjat bli en sådan som inte riktigt kan relatera till hur det är att ha en partner som allt man gör, är och pratar om, kretsar kring… en sådan “ungkarls-människa”. Jag är definitivt inte omogen, asocial eller ofräsch – lite lagom trist kan jag kanske vara, när jag inte tycker att jag har något att berätta om, så att jag bara pratar om det som andra väljer att prata om… fast jag är faktiskt ingen grå människa. Det reflekterade jag också över häromdagen, när jag mötte en sådan… liksom färglös människa, med omoderna kläder i osynliga färger, ingen frisyr och inget smink alls. Jag börjar nog bli allt mer kuflik, men färglös är jag definitivt inte. Faktum är att varje gång jag har på mig något av klädesplaggen i lila, rött, rosa, med markerade mönster och/eller personlig skärning, så får jag komplimanger, av både män och kvinnor… och det händer någon gång varje vecka.

Jag är glad att jag inte är färglös. Att jag inte har ett behov av att göra mitt bästa för att inte märkas. Jag kan förstå att man kan vilja inte-synas, och är glad att jag inte känner det så.

Men hur det än är, så tycker jag själv att det är en aning svårbegripligt att det har gått 5½ år utan att jag har lyckats få till ett förhållande som ens kan kallas “ett förhållande”… det gör jag faktiskt. Och då kan jag inte låta bli att jämföra mig med de riktigt kufiska, rädda, asociala och enfrågeintresserade männen som är singlar, omkring mig… och undra om jag trots allt har blivit lika “konstig” som de.

Samtidigt säger mig min historia att under de föregående 22 åren var jag singel som längst i ett halvår, ett par gånger… så jag förstår att jag inte är helt rättvis mot mig själv, när jag försöker hitta en “sanning” i de senaste 5.

Jag har massor av funderingar kring just det där med vad man gör till en “sanning”, av sina känslor, efter att ha läst Anna Kåvers senaste bok. Återigen, inget i boken var någon nyhet, men man behöver höra ganska många saker rätt många gånger för att de ska fastna… I synnerhet sådant som handlar om att lära sig att hantera sina känslor och tankar.

Om jag orkar ska jag skriva mer om funderingarna som kommit utifrån boken, i morgon. Nu önskar jag alla en fin lördagkväll.

… fick liksom aldrig chansen.

Jag vet faktiskt inte vad som var fel, redan från början… för jag kände mig faktiskt utsövd när jag vaknade. Men innan jag ens kommit ur sängen… var det som om något bara kändes väldigt fel.

Det spelade nog in att jag fick ont i magen igår kväll, i nedre högra hörnet, på ett sätt som… kändes annorlunda än bara vanligt magknip. Mer som om något fanns just där, och inte var som det skulle… jag tänkte “blindtarmen”, och gjorde vad jag kunde för att sova och hålla tummarna för att det onda skulle försvinna av sig självt. Med mobilen igång, bredvid sängen… utifall att. Och det gick bra att sova. Men jag har känt av det onda, till och från, hela dagen…

Jag vet inte om det var det som gjorde det. Men jag har inte känt mig så ur slag som idag, på… länge. Trött, javisst, men inte så här… ja, helt ur fas, framför allt fysiskt och därmed psykiskt. När jag försökte ladda tankarna och känslorna på väg till jobbet, var det som om allt bara rann rakt igenom och inget fastnade… jag kände mig… som ett stålskelett, kanske.

Och jag har verkligen gjort vad jag kunnat för att försöka höja humöret och måendet under dagen. Men kommit på mig själv med att prata med en röst som låter… mekanisk, helt energilös… och suckat och pustat och inte haft någon ork att engagera mig i alla miljarder människors frågor, som landat hos mig idag.

Lite nervös var jag i morse, för att jag visste att jag skulle prata med den där exkollegan idag. Och så gick jag till hans kontor, och han var inte där, det var släckt och stängt… och jag mejlade honom för att tala om att jag i alla fall försökt… och att han kunde höra av sig om han kom till jobbet under förmiddagen. Och så ringde han, och berättade att han stannade hemma under förmiddagen för att han var lite förkyld och ville bli så pigg som möjligt innan resan han skulle iväg på i morgon… men att han ju hade sagt till mig att han skulle vara tillgänglig… och han undrade om jag kanske kunde prata om vad-det-nu-var, på telefon i stället. Jag svarade att nää… det tror jag inte, det blir inte bra. Och jag hörde att han redan anat att vad-jag-nu-ville-säga var av det slaget att det inte funkade med telefon… men till slut klämde han ur sig att han var ju så himla nyfiken på vad det var jag ville… Och jag sa att det förstår jag att han är, att han måste ha undrat vad det kunde röra sig om, men att det inte var något farligt eller så och inget akut, så det kan vänta tills han kommer hem från resan. Han sa att han sagt till sin fru i morse att han ju hade “lovat” att träffa mig, så han kunde ju inte stanna hemma… och jag kan tänka att… undrar hur han tänker. Och vad hans fru ska tänka, om att han så gärna vill till jobbet för att prata om något (förmodligen av privat karaktär) med en kvinna som han inte jobbar med längre…?

Han var i alla fall rejält angelägen om att få veta, så han ville att vi skulle boka in en tid nästa vecka när han kommit tillbaka från sin resa. Han undrade om jag skulle komma till honom, eller han till mig, eller om vi skulle ses någon annanstans…? Om han trodde att det var något jobbrelaterat jag ville prata om, så skulle inte han ha föreslagit “en annan plats” än våra kontor… och vi enades om att gå till ett fik en bit från jobbet, och att han skulle komma förbi hos mig så att vi gör sällskap dit.

Som om det vore den naturligaste saken i världen. Det var i alla fall den attityden som jag hade… “full koll”, lugnt och trevligt och öppet… Men situationen känns klart konstig. Vi har inte den sortens umgängesrelation att vi går iväg och fikar, eller ens att vi bestämmer att fika ihop på det ställe som vi brukar äta och fika på… fast igår när han tagit sig mat, på lunchen, och gick runt och letade efter någon att sitta med, så sa han “där är du ju!”, när han till slut fick syn på mig och satte sig bredvid… vad då “där är du ju”? Som om jag var den han alltid äter lunch med… eller som om vi bestämt att luncha ihop? Ja, jag vet inte, han känner sig väl mer trygg med mig än med övriga kollegor, fast jag uppfattar ju honom som otroligt öppen och lättpratad med vem som helst… men dessutom ser han mig inte riktigt i ögonen när vi umgås, beter sig inte som om jag vore hans bästa kompis, så… jag får inte ihop det. Och nu känns det som om han ställer in sig på en riktig dejt nästa vecka, typ… samtidigt som han pratat med sin fru om det… jag undrar om han verkligen saknar förmågan att sålla, i den information som han delger andra? Och jag undrar både vad han tänker och känner, om mig, och vad hans fru tänker om vad detta handlar om… ja, jag vet förstås inte om han berättat några detaljer för henne om mig eller situationen, men han verkar i alla fall inte dölja ett dugg att han ska träffa mig – och vill träffa mig…

Och samtidigt ska han och frun ha några semesterdagar ihop, utan barnen. Hela situationen känns väldigt märklig – för det känns faktiskt som om han stöter på mig, samtidigt som han pratar om sin fru… det är som om han vore två olika personer, som gör två helt skilda saker… eller så är han inte medveten alls om… de möjliga konsekvenserna av hans val… Han pratar inte om frun som om han använder henne för att hålla mig ifrån sig. Så gör vissa män (säkert kvinnor också) när de vill tydliggöra att de inte är intresserade, eftersom de är upptagna… men det är inte på det sättet som han inkluderar sin fru i vårt samtal.

Ja, alltihop känns väldigt förvirrande. Och nu har jag satt mig i situationen att jag får gå och våndas lite, i en vecka ungefär, för att jag sagt A när jag inte riktigt tänkt igenom vad B är… Nåja, så orolig är jag inte. Hur det än blir så kommer inte jorden att gå under, på minsta vis. Men det är alltid lite frustrerande när man liksom tar sats, och får lov att bromsa igen… Jag hoppas ändå att vi ska kunna prata så ärligt som möjligt, när vi väl pratar. Liksom få någon slags rätsida på vilken slags relation som vi tycker att vi har, och vill ha… så att det blir mer avslappnat framöver.

Träffade han som jag försökte få med på den där aktiviteten i lördags, på ett möte idag. Han som liksom… verkar gilla mig ibland, och så mellan varven beter sig extremt undvikande, vilket får mig att känna det som om han tycker direkt illa om mig… och jag vet inte varför, så jag kan inte göra något åt situationen. Har tänkt på idag att jag nog får ta ett snack med honom också – om han har något emot mig så vill jag veta vad det handlar om i så fall, så att jag kan förhålla mig till det… för det här känns bara förnedrande. Som om jag gör bort mig hela tiden, trots att jag faktiskt inte tycker att jag är mer “personlig” med honom än med någon annan av de närmare kollegorna…

Nåja. Jag har inte tid med prat på jobbet, jag jobbar ändå till efter sex de flesta dagar, för att ha en chans att hinna med de saker som är mitt jobb… det hopar sig verkligen nu, folk vill ha hjälp och de vill att jag bestämmer och håller ihop saker samtidigt som jag också måste hinna med att göra mina arbetsuppgifter…

Men måendet och känsloläget har varit likadant hela dagen. Orkeslös… och jag vet inte säkert om jag är ledsen eller trött, eller både och. Eller något annat. Sjuk, kanske. Om jag kommer i säng tidigt i kväll kanske jag mår bättre i morgon… hoppas på det.

jobb idag…

Fotade kollegor för en kampanj. Fick konstatera att i den gruppen som de kollegorna ingår, går känslorna höga… kanske inte så mycket hos just dem som jag fotade, men andra kollegor tog ut några rejäla känslosvängar, under stunden då jag var där. Och jag förstod på de andras reaktioner att det inte berodde på mig, att de känslosamma betedde sig som de gjorde… men det fick mig ändå att fundera, igen, på det där med att vara väldigt känslosam. Och att inte vara det…

Sedan har jag redigerat bilder, skrivit mejl, tänkt och processat jobbsaker… fixat hemsidor, förklarat saker för kollegor på besök, lunchat med några av alla dem som jag inte heller hör ihop med men ändå liksom… jobbar med. Medan jag lunchade med dem och de pratade om gemensamma saker som de gjort på fritiden, för att de är ‘jobbarkompisar’, slog det mig verkligen att jag faktiskt inte ingår i någon sådan grupp. Det är jag och min chef, och jag tror inte att han och jag ska gå på after work, bara vi två… Om inte annat för att han är väldans gift, och jag inte vill ha honom som något annat än ‘min chef’. Det är han jättebra på att vara, men det blir inte mycket till ‘arbetsgrupp-gemenskap’, på bara oss två… jag är lika ensam som chefen, fast jag är inte chef, och dessutom har jag ingen make/sambo/särbo/partner att umgås med efter arbetstid. Mest bara minus på just den fronten, alltså…

Men herregud, världen är full av ensamma människor som ingen frågar efter om de försvinner. Jag har i alla fall några vänner… och en mamma, som kanske skulle upptäcka att jag dött (om jag gjorde det) efter några månader eller så… just nu har hon så fullt upp med att vara speedat besatt av mannen som hon träffar i smyg bakom ex-sambons och hans barns rygg. Det verkar ge henne en enorm kick, att vara ‘otrogen’… hon är verkligen totalt uppe i varv och uppenbart medveten om att hon ‘går bakom ryggen’, just nu. Och det verkar passa henne som hand i handske… vi har inte många lika egenskaper, min mor och jag… men inom ett halvår skulle hon nog kanske hinna reagera på att jag dött, om jag gjorde det. Resten av min familj skulle inte upptäcka det på många år.

Och, som den fina, kärleksfulla ‘vännen’ gjorde sitt bästa för att försöka gnussa in i mitt ansikte per mejl härom veckan: javisst, det beror förmodligen på att jag är en så fruktansvärt vidrig människa, att min familj beter sig som förbannade totalt samvetsbefriade jävla omänskligheter… ja o ja, det är säkert mitt fel det också, det enda jag fått veta av den ‘vännen’ är i alla fall att de ytterst sällsynta goda sidorna jag har, egentligen också är ‘fel’… Ja men vad skulle jag göra om jag inte hade alla dessa människor som har gjort det till sin livsmission att försöka knäcka sådana som mig. Jag skulle ju bli stor på mig… fast visst ja, det säger ju den ‘vännen’ redan att jag är… ’självgod’ är jag. Ja tänk, om jag inte hade dessa missunnsamma, osäkra människor som skaffar sig sin livsenergi genom att försöka ta ifrån andra deras… då kanske jag skulle kunna få känna att någon rentav tycker om mig? Det vore väl fruktansvärt… då skulle jag väl bli ännu mer säker på min rätt att vara den jag är… och då blir jag kanske oövervinnerlig. Den risken vågar vi väl inte ta, i detta Jantes land där ALLA ska veta hur värdelösa de är för att kanske kunna bli älskade av någon annan…?

Jo, jag är lite bitter och förbannad just nu. Jag har blivit en människa som är alldeles för dålig på att be otrevliga människor som bara försöker knäcka mig, att dra åt helvete…

Nåja. För att återgå till min dag. Som alltså mest av allt har varit både rolig och trevlig. På mitt jobb har jag nämligen en hel massa människor som både är trevliga, roliga, vänliga och intressanta… och det är jag väldigt tacksam över, för annars skulle nog de ‘onda’ som finns kring mig på andra sätt, lyckas ta ifrån mig all livsglädje.

På mitt väldigt försenade eftermiddagsfika, gjorde jag sällskap med ett par av dem som jag jobbade med under det gångna året. Mysigt, roligt, fint var det, att få prata med dem… jag gick därifrån med en varm känsla i magen. Och medan korridoren tömdes på folk som gick hem för fredagsmys med familjen, slet jag på med de sista sakerna… och slogs av insikten att under hela mitt tidigare liv så har fredagar varit en dag som präglas av glädje och förväntan inför en trevlig, mysig, lugn eller kärleksfull helg. Nu har fredagar blivit den dagen i veckan då insikten om att jag inte har någon familj eller någon som älskar mig genom att vara snäll, positiv och vänlig, slår till… märklig känsla.

Hela mitt liv har verkligen blivit… som någon annans, sedan det tog slut med exet… det kommer nya insikter hela tiden, om hur enormt mycket hela tillvaron har blivit till något helt annat än jag någonsin upplevt tidigare. Innan exet. Det är som om jag dött, och vaknat upp i en verklighet som jag inte förstår och verkligen inte vill vara en del av… i vissa avseenden. I andra avseenden har livet aldrig varit bättre. Men jag har fått erfarenheter och insikter om hur människor är, som jag faktiskt inte hade velat behöva få… jag får färre och färre exempel på att människor är bra. Färre skäl att se minsta lilla skimmer, runt en annan människa… och det känns tomt, kallt och tråkigt.

Det finns vänliga, trevliga och faktiskt välmenande människor på jobbet. Men de har sina liv… där jag inte ryms, de har fullt upp med sambos och småbarn… de befinner sig där jag tycker att folk borde vara kring 30. Men nuförtiden skaffar folk barn i 35-45-årsåldern… så de flesta är väldigt upptagna med sina familjeliv, säkert i 10 år till, minst. Jag klandrar ingen för det, men jag klagar över att det varken finns vänner eller potentiella partners att umgås med. När jag cyklade hem idag slog det mig att… innan jag träffade exet, så hade jag flera manliga kompisar som det gick bra att umgås med som kompisar utan att deras flickvänner eller fruar reagerade på det. De jag har omkring mig nu… ja, männen vill å ena sidan gärna få bekräftelse från bl a mig på att de ‘duger’ som män, men de blir å andra sidan så stressade av att jag är singel att de sätter igång med diverse märkliga krumbukter för att försöka hålla mig ifrån sig… och om det sårar mig, är det ingen som bryr sig om. Som väldigt ensam om att vara singel i den delen av världen där jag befinner mig, ska man tydligen finna sig i att bli betraktad som ett hot av både kvinnor och män… känns ju jättekul, när man inte har några sådana avsikter. Inte.

Men hem kom jag, även denna fredag. Och bestämde mig för att det skulle bli pizza till middag idag, för att jag bara inte orkade laga middag… och före mig i kön på pizzerian stod granntjejen och betalade för två pizzakartonger. “Jaha, det blir hemlagat hos er också idag, förstår jag”, sa jag… Och hon berättade att hon hatar att laga mat. Att hennes make många gånger undrat hur hon överlevde alls innan de träffades, eftersom hon bara inte lagar mat… och när jag gick hemåt med min pizzakartong, tänkte jag på att det tydligen finns män som gärna tar på sig matlagningen, för sin kvinnas skull.

För själv så får jag ju mest höra att jag har för höga förväntningar, på en man… samtidigt som jag också får höra att det är en brist hos mig, att jag råkar på det ena stolpskottet till karl efter det andra. Så är det ju att vara kvinna – vad du än gör, så är det alltid ditt fel… och händer det dig något bra, så är det någon annans förtjänst. Företrädesvis en mans. Och värst på att ‘dubbelbestraffa’ kvinnor, är andra kvinnor…

Men att jag skulle få träffa en man som:
1. tycker om mig
2. vill och GÖR mig väl
3. är beredd att göra något för min skull
4. ser något gott hos mig alls

… den sannolikheten verkar vara ungefär lika hög som att vi människor kommer att flytta till Mars vid årsskiftet. Det kommande, alltså. Och det är visst att ha för höga förväntningar, av mig, att önska mig en sådan man…

Nä, jag får allt nöja mig med män som antingen är så socialt och/eller psykologiskt inkompetenta att de knappt eller inte alls fungerar i sina jobb eller andra sammanhang, som tycker att ‘vitsen med kvinnor’ är att man ska försöka knäcka alt. övervinna alt. utnyttja dem, medan man hela tiden kräver tolkningsföreträdet för både sina egna och alla andras känslor, världsuppfattningar, åsikter och personligheter. Jag får vara glad om jag får lite uppmärksamhet från en man som bara upptäckt mig för att han tror att han kan pulvrisera mig totalt… för det verkar vara den sortens män som är singlar, i den här åldern. De som verkligen ingen står ut med… inte ens kvinnor som står ut med vad som helst, vilket jag inte gör. Eller så kan jag få en stunds uppmärksamhet från en upptagen man, som önskar sig lite bekräftelse innan han går hem till sin fru eller sambo.

It’s a hard, hard world, out there… M sa när vi pratade i telefon häromdagen, som väldigt många män gör, att ‘det var bättre förr’. Han hade en skimrande nostalgisk bild av att förr i världen så var människor så genuina, och de verkligen tog sig tid att prata med varann på riktigt och allt gick så lagom långsamt och fint… det är ju bullcrap såklart, men jag tror ändå samtidigt att samhället faktiskt har blivit… mer krävande, för oss alla, de senaste kanske 20 åren. Eller sedan Erlanders tid. Och i de flesta avseenden tycker jag att det är bra att människor får både lära sig och ta ansvar för att de själva kan skapa sina liv, i väldigt hög utsträckning. Men å andra sidan håller jag med M om att… toleransen för mänskliga avvikelser, nog har minskat. Vilket är synd…

I morse hörde jag en präst prata i ‘Tankar för dagen’ i P1, om ‘utanförskap’. Hon pratade om att hon själv, med det jobb hon har, lever ett ganska ‘udda’ slags liv, och kanske därför också är en ‘outsider’… och att de allra flesta av oss är… annorlunda. Jag minns inte om hon hade någon ‘poäng’ med sitt prat, mer än det. Men visst är det så att toleransen för ‘annorlundahet’ är ganska låg i vårt land. Som den just nu upphaussade Anna Anka sa, i kvällens Skavlan. Hon har absolut en poäng i att det kanske mest utpräglade, förutom demokrati, jämställdhetssträvan och en naiv tilltro till ‘människans godhet’, hos skandinaviska människor, är att inga människor tillåts sticka upp ur den där lådan som våra landsmän byggt åt oss. I Sverige får man skit för sina åsikter, sin kompetens, framför allt för framgång och för om man tycker att man är bra på att vara den man är eller inom något färdighetsområde. Det är väldigt mycket som inte är bra med Anna Ankas inställning – som den norska redaktören för någon TV-kanal sa, ‘visst tycker vi alla att det vore skönt att, som du, ha en stab hembiträden som bara knappt får betalt för att jobba för oss, men vi vill inte att våra döttrar ska behöva få det så jävligt’… det var osedvanligt klokt formulerat, tycker jag. Men det som kanske är bättre i den amerikanska kulturen än i den svenska, är att det faktiskt verkar som om ‘alla’ tillåts tycka vad de vill i USA… vi har åsikts- och yttrandefrihet i vårt land, men den fungerar inte så bra i praktiken, på ett socialt vardagsplan. Vi stöter ut dem som inte tycker som vi. Att utesluta och isolera människor är det mest effektiva sättet att få tyst på folk… och så missar vi också oerhört mycket av våra medmänniskors kvaliteter, genom att vi väljer att reagera mot åsikter eller sätt som vi tycker är oacceptabla, och därmed skickar vi ut hela människan med badvattnet.

Men att vara otrevlig, elak och fördömande, handlar inte om att ‘uttrycka sina åsikter’. Det handlar om att utöva psykisk misshandel mot andra.

I övrigt var det riktigt intressant att få se den enormt framgångsrike rapparen Jay-Z, i Skavlan. Man fick intrycket av att det är en sympatisk kille. Jag ska låta bli att jämföra honom ur ett ‘personlighetsperspektiv’ med Henrik Schyffert, som satt bredvid honom… bara konstatera att Schyffert har gjort många roliga och faktiskt också sympatiska karaktärer genom åren med Killing-gänget.

Men för att sammanfatta min egen tråd… så är jag oerhört less, förbannad, och skadad, av att behöva hantera människor som använder andra för sina mer eller mindre destruktiva syften. Det är så oerhört mycket på tiden att jag får omges av konstruktiva, äkta generösa (utan baktankar eller för egen vinning - vilket kan yttra sig på de mest märkliga sätt), byggande människor… som tillåter både sig själva och andra att få vara bra.

Människor som är och gör som jag själv.

… jag har vänner som har bättre koll på mig än jag har själv… jag hade visst skrivit om stugförsäljning, fast jag inte alls kunde komma på varför i hela friden jag skulle få för mig att göra det…

Nåväl. I övrigt är jag… snurrig, på något vis… har känt mig väldigt trött, rastlös och samtidigt uttråkad och på något diffust vis irriterad, idag… och hur jag än letar, så kan jag inte komma på vad det kan bero på. Måhända är det kopplat till det frekventa nysandet, på något sätt…

Men jo. Delar av frustrationen kan jag se vad den handlar om. Den har att göra med att… det var så väldigt trevligt förra veckan, med festen som höjdpunkt… och sätter man fart på känslorna åt ett håll, så slår de alltid tillbaka, förr eller senare. Ren biokemi, alltså… eller buddhistisk filosofi, om man föredrar det synsättet.

Jag är frustrerad över att jag åter är tillbaka i det där läget där jag är den som får stå för varenda liten kontakt-fiol, om det ska bli några alls… med alla herrar som jag kommit lite nära.

Framför allt de där männen som tycker att tiderna var bättre när en kvinna var en kvinna och en man var en man, dvs de där könsrollsbundna killarna, verkar vara extremt usla på att göra mansgrejen… fast de bestämmer kanske självsvådligt att just det där med att uppvakta kvinnan inte hör till mansrollen…?

Min dotters far gick en kurs medan vi var tillsammans. Den handlade om… Afrika, kan man säga. Han kom hem från ett kurstillfälle och var mäkta upprörd… de hade fått se en film som handlade om livsvillkoren i ett afrikanskt land. Och de såg ut så här: på kvinnans lott låg att ta hand om hemmet, och det inkluderade ALLT. När det var dags att sköta om markerna för att försörja familjen och få mat, så hade mannen och kvinnan varsina egna åkrar. Och först tog hela familjen hand om mannens åkrar, oavsett om det handlade om sådd eller skörd… sedan gick mannen och satte sig med de andra grabbarna på byns lilla kafé, medan kvinnan och barnen tog hand om hennes åkrar.

Så det lilla arbete som låg på hans lott att sköta… det hade han hela familjens hjälp med. Resten skötte kvinnan, och barnen.

Min dotters far var upprörd. Det var så extremt ojämlikt, att en vanlig svensk man reagerade… men vi ser ju vanligtvis inte våra egna tillkortakommanden. Det finns en hel del invandrare och turister i vårt land, som tycker att det är obegripligt att kvinnor i vårt land frivilligt har tagit på oss att försörja oss själva, samtidigt som vi faktiskt inte får någon särskilt märkbar och användbar uppskattning från ‘våra män’… svenska män är faktiskt rätt usla på att uppvakta kvinnor. Eller värdesätta, skulle man också kunna kalla det. Det ligger allt mer på kvinnors lott att inte bara stå ut med och älska män trots att de beter sig mer eller mindre oönskvärt, vi förväntas dessutom stå för hela uppvaktningen… men vi måste sköta det försiktigt, så att han inte märker att det inte är han som styr…

Ja, jag vet att det inte ser ut så precis överallt. Jag vet att det finns förmodligen lika många män som kvinnor, som far psykiskt illa av sina relationer… men när det gäller att få till en relation, så får kvinnor faktiskt rätt ofta stå ut med mer skit än vad som gör att det känns intressant… Många av mina killkompisar genom åren har beklagat sig över hur jobbigt det är att förväntas uppvakta kvinnor. Och jag tycker ärligt talat att det är lite konstigt att man kan tycka att det är så jobbigt att göra något som man hoppas ska leda till något som man vill ha…? Jag misstänker att de flesta män som resonerar så, är av det lata slaget som skulle passa perfekt in i den där afrikanska kulturen som min dotters far såg filmen om… och jag tror att lite för många svenska män tycker lite för illa om kvinnor.

Vissa kallar det för att de männen är rädda för kvinnor. Men jag vete tusan, jag… var går gränsen mellan att tycka illa om, och att vara rädd för…? Och vad ska jag, som kvinna, göra åt att en man jag möter i så fall är rädd för kvinnor? När jag vet att jag inte någonsin har gjort honom något ont? Ska jag bära ansvaret för hans rädsla?

Ja… det är ju det som jag får göra. Jag får anpassa mig, kameleontiskt, efter just den här mannens sätt att inte våga eller vilja ta på sig rollen av att uppvakta, uppskatta, älska kvinnor… jag får betala för att han någonstans i sitt liv har bestämt sig för att kvinnor ska angripas, om de alls ska hanteras. Eller att han har bestämt att en kvinna ska vara en vän och ljuv och hjälplös varelse… inte en hel och full människa.

Det gör mig emellanåt frustrerad. Just nu är det ett emellanåt. Jag vill också bli uppskattad så att det märks…

I övrigt har jag träffat min älskade dotter idag, som arbetar sin sista dag på det gamla jobbet. Där hon har dubbeljobbat den senaste månaden, enbart för att inte bara lämna dem i sticket sedan hon tackat ja till ett annat och fast jobb. Och som erbjudit sig att rycka in och jobba om de behöver hjälp – men idag fått veta av en kollega att deras chef hade sagt till dem, inte till dottern som det berör, att hon inte får ringas in om de saknar folk – för att dottern skulle ha brutit mot lagen när hon valt att byta jobb från en helt avtalsfri timanställning, till en fast anställning på ett företag i samma bransch… och den där chefen hade också sagt åt de andra att dottern inte fick komma på en fest som en leverantör anordnar om några veckor.

Psycho…

Tjejerna som jobbade idag, båda under 20, konstaterade att denna chef som är närmare 30, beter sig sämre och mer omoget än man gör när man är 14… ja, fy fan. Faktiskt. Jag svär inte så ofta, men denna chef har behandlat min dotter (och andra på samma ställe, vilket på sätt och vis är en tröst i eländet eftersom det innebär att det blir mer tydligt för dottern att det inte är henne det är fel på) så oerhört kränkande… skulle någon anmäla företaget skulle denna chef få erfara att det är chefen som bryter mot lagar.

Det känns rent ut sagt för jävligt att min dotter så här tidigt i livet tvingas lära sig att det inte lönar sig att vara schysst. Det gör mig så arg och får mig att känna sådan vanmakt över mänsklighetens jävlighet att jag faktiskt inte har ord för det.

Men jag försöker andas med magen… för det hjälper ju inte att bli förbannad. Jag vet att min fantastiska dotter kommer att fixa detta på ett bra sätt… men det gör ordentligt ont i magen att se en älskad människa tvingas härda och stålsätta sig så mycket, för att inte börja gråta över att den blir trakasserad helt utan anledning… jävla förbannade mänsklighet. Jag skäms tyvärr lite för ofta över att höra till denna usla, låga art…

Men dottern jobbar som sagt sin sista dag där. Förmodligen kommer hon att gråta, i natt… över att detta jobb som hon älskat så och gett så mycket av sig själv, sin tid, kraft och själ för, ska ta slut på detta vidriga sätt… och jag kan inte ens uppmana henne att be chefen dra åt helvete… för hon behöver sitt arbetsintyg, och ska hon arbeta vidare inom denna företagsbransch inom denna stad eller landsände, så har hon inte råd att skaffa sig ett rykte som ‘besvärlig’ eller ens ‘oprofessionell’. Trots att hon har chefer som verkligen är extremt oprofessionella…

Det känns för jävligt att inte kunna stå upp och ta strid för sitt barn… för att om jag gör det, så gör jag saken bara värre för henne…

Ja… andas in, andas ut… livet handlar om att lära sig… att anpassa sig när man måste… ta strid när det är rätt läge, men annars faktiskt bara försöka skaka av sig…

I morgon är jag kanske mindre trött än idag. Kanske mindre upprörd också. Så då kanske jag kan formulera en del av de… skörare, mer poetiska känslorna, som också snurrar i mig…

Modern ringde igår. Min, alltså. Hon berättade lite om hur det går för min bror, som plötsligt bestämt sig för att byta ut frun mot en ny kvinna. Fruns kompis. Tydligen påstår brorsan fortfarande att han och den blivande exhustrun är vänner… jag vet inte vad jag ska tro om det, det låter enormt olikt henne och med tanke på att hon är långtidssjukskriven och har ägnat de senaste åren åt att så gott som bara umgås med alla deras djur medan brorsan varit ute och rest i jobbet hela veckorna, så får jag en vag, obehaglig känsla av att hon kanske har… gett upp. Livet. Jag hoppas verkligen att jag har fel…

Igår morse slogs jag plötsligt av insikten att… sedan min pappa plötsligt blev ett läbbigt svin mot mig, och sedan dessutom exet bara lämnade mig och min dotter som om han aldrig hade varit en jättestor del av våra liv och vår vardag, så har jag faktiskt fullständigt släppt all tanke och känsla om att en relation kan vara något som man kan lita på.

Helt och hållet, faktiskt.

Jag har funderat en del på varför det verkar vara så oväntat svårt att få det att fungera ens en liten stund med de flesta män jag stött på sedan exet… och sedan jag rensat bort några av de uppenbara orsakerna som inte beror på att det är något “fel” på mig, som att det finns max 10 manliga singlar i åldern ca 35-50 i mitt geografiska närområde, och att de flesta av männen jag träffat varit så långt ifrån vad som fungerar ihop med mig när det gäller värderingar, attityd och intressen, så kvarstår ändå ett slags faktum som handlar om att… några av de männen jag mött som kanske faktiskt hade kunnat passa mig, har jag på något sätt “skrämt bort” genom att… ställa krav på deras ansvarstagande för sina egna beteenden.

Jag förstår att det… liksom inte går för sig. Man får inte ställa samma slags krav och förväntningar på en man, som han ställer på en själv… det stämmer inte med könsrollerna.

Men jag har nog tröttnat fullständigt på att behöva acceptera att jag ska prackas på en massa ansvar, inte bara för hur jag själv beter mig utan också för hur han både känner och beter sig… det är som om den tiden är förbi, när jag klarade av att tycka att en man kunde få komma undan med vad som helst och ändå vara gullig, bara för att han var man.

Dessutom har ingen av mina ex varit sådana män… de jag har varit tillsammans med, har varit ‘normala’, enligt min uppfattning. Vuxna. Fattat att de själva har ansvar åtminstone för sina egna beteenden… ansvaret för deras känslor har väl de flesta lagt på mig. Det verkar oundvikligt. Kvinnor har tydligen per definition ansvaret för mäns känslor… i alla fall om deras känslor får dem att bete sig illa på något vis.

Och det har jag totalt ledsnat på. Så jag har baxat tillbaka deras ansvar på dem, och bara tagit ansvar för mig själv. Det har lett till storartade konflikter, med några av dem… Jag förstår att det största felet som jag gör, är att behandla männen som om de vore vuxna och ansvariga för sina egna känslor och beteenden. Det är väl det man brukar kalla för att kvinnor över 40 blir bitches… unga kvinnor har fortfarande kvar sina veka hjärtan, som gör att de kan ta hur mycket skit som helst från en man och ändå fortsätta att svärma för honom.

Men den förmågan har jag alltså förlorat. Och det gjorde jag nog slutgiltigt i den vevan då exet svek… det blev den sista spiken i kistan.

Jag inser att min bild av en relation handlar om ‘fullständigt förtroende’. I min värld, fram till att det tog slut med exet, så var män (eller människor) inte otrogna och de svek inte sina familjer. Men när jag pratade med mamma igår, blev jag igen påmind om att… ingen av de andra medlemmarna i min egen utsprungsfamilj, lever efter principen att man ska kunna lita på sin partner… eller kanske på någon, jag vet inte riktigt.

Men det innebär att den bilden jag har haft av vad ett förhållande är… den bilden finns inte längre. Och jag kan inte komma på vad jag ska ersätta den med, som ändå känns… intressant att satsa på… Jag förstår att ’tillit’ inte är vad de flesta människor förväntar sig, eller kanske ens vill ha, i ett förhållande. Eller i en familj heller, för den delen. De flesta människor vill ha… det oberäkneliga, både hos sin partner men kanske framför allt för sin egen del… den konstanta möjligheten att ta den enkla utvägen, genom att vara otrogen eller helt enkelt bara… dra. För det är bara oberäkneligheten som kan hålla liv i passionen… och passion är vad nutidsmänniskan söker. Snabba kickar. Inte trygghet, stabilitet, pålitlighet eller… tillit.

Så jag vet verkligen inte hur jag ska tänka, kring ett framtida förhållande… för emellanåt saknar jag ju både kärlek, närhet, umgänge, gemenskap… den där gemenskapen som jag faktiskt inte ens reflekterade över utan tog för given, fram till att det tog slut med exet. De män jag mött sedan dess har inte ens försökt låtsas att de vare sig är eller vill ha någon pålitlighet eller tillförlitlighet… eller, fel av mig, några har försökt låtsas, och blivit jättearga på mig när jag har talat om att jag ser hur de beter sig och att det de gör är motsatsen till det de säger. Men ingen av det kanske tjugotalet män jag haft kontakt med sedan exet, har ens skämts över att de inte tar ansvar för sina egna beteenden eller söker tillit överhuvudtaget. De har bara förstärkt min upplevelse av att relationer verkligen inte är något som man ska försöka lita på…

Och… jag har fortfarande kvar uppfattningen, någonstans väl inhamrad i ryggmärgen, att ett förhållande är något som ska kännas… tryggt. Man ska kunna känna sig glad och trygg med den man inleder eller har ett förhållande med. Men eftersom jag samtidigt helt har förlorat tron på att relationer och andra människor är något man ska kunna lita på… så går det inte ihop.

Å ena sidan tänker jag att jag kanske borde gå i terapi för att försöka få tillbaka tilliten till män. Å andra sidan… ser jag, på något vis, att jag har varit naiv hela livet… och mest bara haft tur, som inte blivit fullständigt totalblåst av de flesta jag levt med eller haft andra slags nära relationer med. För jag ser ju, tyvärr… att det verkar finnas ungefär två kategorier människor: de som absolut inte ser sig som ansvariga för vad de gör mot andra, och därför sviker andra ganska hårt genom livet, och de som är så rädda för att leva ensamma att de hellre håller ihop med någon som de verkligen inte tycker om och kanske rentav mår dåligt av. Jo, jag vet att det finns några få som lever tillsammans i självklar trohet och egenansvar, som verkligen väljer sin partner hela tiden. Men… de verkar vara i sådan minoritet att deras syn på relationer inte ens kommer upp som samtalsämne…

Majoriteten av dem som skiljer sig, gör det för att en av parterna har träffat någon annan. Osannolikt få gör som jag alltid har gjort, i mina relationer – skiljer sig för att båda vet att förhållandet inte får dem att må bra, och utan att det finns någon ny runt hörnet… faktiskt har inte ett enda av mina uppbrott handlat om att någon träffat en ny. Men så är det alltså så gott som inga människor som gör när de bryter upp. De flesta gör som min bror – står ut med sin gamla ruttna relation år ut och år in, och väntar tills de hittat någon ny innan de skiljer sig.

Så fungerar de flesta. Och det är ur den där lilla gruppen av ‘de flesta’, som jag ska lyckas hitta en man som är singel och ändå har samma grundvärderingar kring självrespekt och egenansvar, som jag… jag tror helt enkelt inte att det är möjligt att det kommer att inträffa. Så jag försöker föreställa mig att jag ska försöka bli ihop med en man som är en av ‘de flesta’… som slirar på sanningen och ärligheten när det verkar passa hans syften, som är otrogen om andan faller på, och som kräver att få vara ‘herre på täppan’ i alla slags diskussioner eller sammanhang där han ofta inte vet vad han pratar om… och det blir där som min ryggmärgsuppfattning om vad en relation handlar om, totalkrockar.

Mamma, som själv i smyg har ett förhållande med en annan man än den hon officiellt fortfarande är ihop med, pratade igår lyriskt om programmet hon sett om Meta Velander och Ingvar Kjellson… som båda är över 80 år gamla, och har levt ihop hur länge som helst och fortfarande verkar göra det av kärlek. Det blir så konstigt, för mig, att höra min mamma glorifiera ett livssätt och en grundinställning till relationer som hon själv inte ens försöker leva efter, och inte skäms över att hon inte lever efter… hennes resonemang blir liksom en enda stor symbol för hur de flesta människor faktiskt är – otroligt självomedvetna men självrättfärdigande, ytliga och utan ett grundmurat eget ansvar för sina beteenden och val…

Jag tycker till slut att jag har att välja mellan pest och kolera, om jag inte ska fortsätta leva ensam resten av livet – antingen att fortsätta ställa krav och ha förväntningar på konsekvens och ansvarstagande hos de män jag möter, och därmed fortsätta att bara bli allt mer besviken, eller att gå med på att låtsas att jag inte märker att männen jag träffar inte är ett enda dugg pålitliga… och hålla tummarna för att jag ska ha turen att slippa drabbas av deras opålitlighet…

Jag fattar inte varför de flesta människor är så ointresserade av att vara ärliga mot sig själva. Att ha en moral och värderingar som stämmer med hur de faktiskt lever. Jag förstår inte varför man inte vill kunna se sig själv i ögonen och veta att man lever som man lär… jag förstår inte varför äkta självrespekt och självkärlek inte är det som de flesta människor självklart strävar efter. Jag förstår verkligen inte finessen med att… försöka skapa sig en tjusig drömbild av sig själv, som man någonstans vet att den inte stämmer eftersom man reagerar så oerhört starkt när någon råkar skrapa lite på den – när det enklaste man kan göra, är att bli sådan som man vill vara…?

Det är mycket enklare att leva efter sina värderingar, än att kämpa som ett djur för att försöka dölja att man inte gör det…

Häromdagen lunchade jag med en kvinna som jag träffade på ett seminarium om egenföretagande för något år sedan. Vi brukar ses med någon månads mellanrum, och igår kom vi att prata om ‘coaching-synsättet’ som innefattar att tro på människors potential. Om man ska peppa en annan människa till att tro på sin potential, så kan man inte samtidigt drivas av jante-värderingar som innebär att man försöker tysta människans minsta försök till att säga ‘jag är bra, jag duger’… och vi pratade om hur svårt vi båda tycker att det har blivit, att försöka förhålla oss till det ‘gängse’ umgängessättet bland människor i vårt samhälle, som handlar väldigt mycket om att klaga, prata skit och vara missnöjd. Båda har erfarenhet av sammanhang, tydligast i jobbet, som innebär att den som är glad och positiv inte uppskattas för det, utan snarare blir utfryst… av gruppen, som lever på missnöje. Det finns ett slags inställning hos många som handlar om att ‘om jag beklagar mig och inte framställer mig själv eller mitt liv i god dager, så slipper jag undan kritik och påhopp’… och vi pratade om hur oerhört paradoxalt och absurt det känns, att man kan bli mobbad för att man är för glad, positiv och trevlig…

I det ‘publika’ Sverige pratas det fortfarande ganska mycket om självkänslestärkande, positiva affirmationer, kbt och annat som handlar om att bli en gladare människa… men bland ‘vanliga Svenssons’ råder fortfarande en förvirrad förväxling mellan ’självförnekelse’ och ‘ödmjukhet’. Bland vanliga svenskar finns fortfarande en ganska stark misstro och misstänksamhet mot människor som… sprudlar, som tror på sig själva och säger det, som har mage att bara tycka att det är härligt när solen skiner – utan att samtidigt behöva säga att ‘men i morgon blir det säkert regn’… Vanliga svenskar tycker fortfarande att glädje, spontanitet och kärleksfullhet, är ‘något amerikanskt’ och därmed automatiskt ytligt och opålitligt. Vi litar mer på negativister… utan att ha minsta fog för den tilliten…

Men både jag och den här kvinnan som jag lunchade med, konstaterade att vi får allt svårare för att umgås med eller förhålla oss till jantedrivna negativister.

Och… ja, det hänger ihop. Jag orkar inte lägga tid på människor och sammanhang som inte handlar om att vara ärlig och kärleksfull mot sig själv, och därmed också mot sin omgivning. Jag har inte tålamodet att jamsa med och låtsas att andra är som de påstår, när skillnaden mellan deras självbeskrivning och deras beteende eller sätt att uttrycka sig, är så stor att man måste ljuga och hyckla grovt för att kunna bekräfta dem i deras självbild… En människa får vara hur kass som helst inom en massa områden, för mig, och är ändå lätt att tycka om och umgås med – så länge som den har en realistisk självbild, som den också förmedlar till omgivningen och står för utan att försvara sig när någon annan konstaterar bristerna… och jag orkar inte tycka synd om dem som inte gör annat än beklagar sig över sina i-landsproblem.

Och när kvinnorollen då handlar om att mjukt och följsamt acceptera att man själv får betala för mannens brister, som han inte ens går med på att erkänna att han har… ja, då kolliderar det. Då går det inte att få en relation att fungera… inte när man har tappat förmågan att tycka att det är gulligt med en vuxen människa som… faktiskt beter sig mer som ett bortskämt barn. Jag har blivit en ‘bitch’ som inte längre förmår tycka att det är charmigt med ansvarslöshet och opålitlighet, hos alldeles för många män… och jag vet inte hur jag ska kombinera den ’tillnyktringen’ i personlig utveckling, med möjligheten att både hitta och få till en fungerande relation med en man…

I övrigt noterar jag intresserat att den av de tre männen jag interagerade med under festen i förra veckan, som jag trott varit singel innan men som enligt eniro verkar ha en sambo (och som inte visade ‘för mycket’ intresse under festen), har blommat upp och tar kontakt och är trevlig och ger mig positiv respons på alla möjliga vis… och den mannen som ‘råkade försäga sig’, när han signalerade mer känslor för mig än han kanske vare sig tycker att han borde ha eller riktigt visste om, han ser ut som om han tuggade på en citron medan han inte vet var han ska fästa blicken, när vi ses… Han beter sig ungefär lika märkligt som den där första gjorde, efter en kväll med mycket personligt prat förra hösten. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka beteendet hos någon av dem… kanske var den första upptagen förra hösten, så att vår nära kontakt den kvällen blev besvärlig att hantera efteråt, men är numera singel? Eller så tycker han precis som jag, att vi inte kom varann ‘för nära’ under dagen och kvällen då festen var, förra veckan… så att han kan kosta på sig att fortsätta vara trevlig (ännu trevligare), för att han tycker att har koll på läget… medan den andra just nu inser att han klev lite för nära mig, i relation till att han är gift.

Den tredje har jag inte träffat än, han är bortrest den här veckan och vi ska ses på ett möte på måndag… hur ska jag gissa att han kommer att bete sig, då? Förmodligen mest likt den andra, av ovanstående… om det nu är så som ‘upptagna’ män reagerar, när de inser att de blivit lite för intresserade av en annan kvinna än sin fru, men vill vara trogna…

Det som känns lite trist är att ingen av dem verkar ägna en tanke åt hur det kan tänkas kännas för mig, som faktiskt inte har någon man att gå hem och bonda med, att bli konstigt bemött av dem utan att jag har gjort något fel…

Jag vet inte hur jag ska hantera den här andra mannen. Det är den som jag tror att jag skulle kunna passa ganska perfekt ihop med… och jag vet inte om jag ska försöka prata med honom och tala om att jag verkligen uppskattar honom, och samtidigt fråga om något blev fel… eller om jag ska göra som jag gjorde med den första – bara strunta i det. Låta det rinna ut i sanden, stabiliseras av sig självt, med tiden… förmodligen gör jag det senare. Det är enklare… men samtidigt mindre… lärorikt. Ja, jag får se hur jag gör.

Jeg fylder snart 30. Det i sig selv gør nu ikke at jeg føler mig gammel. Jeg har ingen 30-års depression – og det på trods af at de grå hår pibler frem og snart har et parlementarisk flertal stort nok til at danne ny hår-regering. Og så alligevel spiller skæbnen mig et puds blot en uge før jeg runder et meget skarpt hjørne…

Jeg var en lørdag eftermiddag på vej ned mod træningscenteret. Foran gik to 14-15 årige tøser. De delte en enkelt øl og var tydeligt på vej til noget fest eller andet socialt lag. Fnidrende og fjantende, som tøser nu en gang er i den alder. Majet ud i ansigtet som thailandske gade-prostituerede med en påklædning og attitude der matcher dertil. Lige som jeg passerede dem hørte jeg den ene fnise højt efterfulgt af lyden af en ølflaske der smadrer. Hun havde smidt ølflasken midt på fortorvet. Ikke i en skraldespand, ikke i en busk, men nej, midt på fortorvet så der var glasskår over det hele. Højt fnidrede hun nærmest triumferende “tihi, jeg er da kriminel”. Jeg kunne da ikke bare lade dette gå uden at reagere. Så resolut vendte jeg mig om og sagde med en myndig og bestemt stemme, at hun nok ikke var kriminel men hun var kraftedme ikke gammel nok til at gå og drikke på gaden, hvis hun lavede sådan nogle stunts. Jeg burde have forudset, at hendes reaktion ikke ville være en fyldt med anger og skam, og svaret lød da også prompte “hvad rager det dig?”. Jeg prøvede at forklare hende – stadig med den bestemte og myndige stemme – at jo, det ragede skam mig for jeg var jo en af dem der benyttede selvsamme fortorv, som nu var blevet en fare for mig, små børn og hunde. Hendes næste svar slog mig ud: “Arh, bland dig uden om… Gamle nar!!!”. Gamle nar? 30 år gammel og sat til vægs af en 14-15 årig pige … Lige der midt på gaden. Jeg anede ikke hvad jeg skulle sige og det blev også mit svar: Ingenting. Jeg stod der bare. Gamle nar. Med smagen af sød sejr på tungen fjantede de videre ned ad gaden, mens jeg bare stod paf og ude af stand til at tage til genmæle. Gamle nar. Hvad siger man til sådan noget? “Hør hov, respekt for alderdommen”. “Jeg er gammel nok til at være din far, så nu lytter du til hvad jeg siger”. Jeg overvejde faktisk et split-sekund om at bede om nummeret til hendes far, så jeg kunne tage en voksen-snak med ham om hans datters opførsel. Men jeg konkluderede hurtigt at den anmodning nok ikke ville blive fulgt op af et positivt svar – hendes reaktioner indtil nu taget i betragtning.

I træningscenteret gik jeg nærmest rundt i en tåge. Gamle nar. 30 år gammel og nu med betegnelsen “gamle nar” hængende over hovedet. Jeg følte mig vred og frustreret over at have været så magtesløs i situationen. For hvad skal man sige når andre folks børn ikke opfører sig ansvarligt og anstændigt. Ja, hvad siger man i det hele taget når der er nogen der ikke “opfører sig pænt”. Som en komatøs patient der glider ind og ud af bevidsthed svævede jeg mellem at være til stede i den virkelige verden på et løbebånd og en fantasi-verden, hvor små piger ikke smadrer ølflasker på gaden og man taler pænt til hinanden. Ind imellem dukkede en anden fantasi-verden op, hvor jeg med rappe replikker fik sat de to tøse-piger på plads og de ryddede ølflasken op. Det lykkedes mig til sidst at finde ud af tågen og jeg bevægede mig hjemad. På vejen hjem luskede jeg forbi gerningsstedet… Der midt på fortorvet lå den knuste ølflaske og hånede mig. Den nærmest skreg som et tydeligt bevis på at her blev en gammel nar sat på plads af to uregerlige 14-årige pop-tøser. Jeg satte tempoet så højt op som mine gamle ben kunne bære mig og skyndte mig hjem. Skamfuld og slået.For gammel til at tage kampen op… 

Derhjemme fortalte jeg min kæreste om hændelsen og at jeg nu for første gang var blevet kaldt for en gammel nar. Hun mindede mig kærligt om at jeg da også lige havde fået brev fra a-kassen om at det var tid til at tage stilling til om jeg vil indbetale til efterløns-ordningen, så måske der var noget om snakken? Dagen efter fortalte jeg min kollega om episoden. Han bemærkede, at jeg da også var ældre end de to piger var tilsammen, så de havde vel heller ikke været helt ved siden af i deres bemærkning om min alder. Der var åbenbart ingen opbakning at hente nogle steder i forhold til at jeg ikke retmæssigt kunne betegnes som en “gammel” nar. Men alle var enige med mig i “at verden da er helt af lave efterhånden” og at “det også er for galt at unge piger opfører sig sådan” og at “de unge nutildags da heller ingen respekt har”. Er det ikke sådan noget man siger når man er en gammel nar?

Jeg bruger faktisk ganske ofte offentlig transport, for jeg ejer hverken bil eller cykel. At have bil når man bor i storbyen er forbeholdt folk med en tåmodighed på højde med Gandhi’s eller forbeholdt personer, som ikke er bange for et forhøjet blodtryk. En cykel ejer jeg slet ikke. Det er efterhånden mange år siden at min jernhest udstødte sit sidste metalliske vrinsk. Efter ca. 3 vintre i det fri måtte krikken bukke under for min manglende pleje af den. Efter den oplevelse fik jeg aldrig rigtig taget mig sammen til at købe en ny. I baghovedet hørte jeg hele tiden mine forældres opdragende ord fra min barndom “hvis du ikke kan passe ordentligt på dine ting, så er du nok ikke gammel nok til at få noget nyt”. De havde nok ret, jeg var ikke moden nok til at holde hest.

Så når der er for langt at gå, må jeg se mig selv hensat til … offentlig transport!!! Nu skal det ikke lyde som en sygdom (selvom man snildt kan få op til flere af slagsen ved at udsætte sig selv for offentlige transport-midler), men nogen positiv oplevelse er det altså sjældent. Og dog, så er der undtagelser…

Det var en af de dage hvor det var omtrent lige så inspirerende at kigge ud af vinduet som at glo på grå maling tørre på beton. Dagen var så grå at selv maniske ville blive depressive og selv Richard Simmons ville virke ked af det og have en tåre i øjenkrogen. Men af sted på arbejde skulle man jo. Paraplyen var ikke meget hjælp for med regnen kom også blæst, så mit humør var omtrent på højde med linierne i et linoliums-gulv, da jeg nåede frem til stoppestedet. Og mit humør virkede endda til at være højere end hos den folkemængde, der allerede stod og ventede på bussen. Mængden af mennesker der stod og ventede på bussen, var omtrent på samme niveau som publikum til en koncert i Parken. 

Som jægerne i en stamme stod vi klar til at angribe byttet, som vi længselsfuldt spejdede efter. Den første bus var så fyldt at folk automatisk var faldet ud hvis chaufføren havde åbnet døren. Den kørte forbi uden så meget som at ændse os et blik og vi stod alle med det blik man har hvis man bliver vraget på en date. 

Det gav mig tid til at reflektere lidt over hele “offentlig transport”-fænomenet. Jeg blev glad for at det ikke var sommer, for det er værst at køre med bus om sommeren. Folk sveder i varmen og de lugter ofte fælt, og i myldretiden står man tættere end vi danskere normalt er bekvemte med. Bussens vinduer virker som en ingenørs ondsindede practical joke, for de er alt for under-dimensionerede i forhold til den mændge frisk luft folk i bussen har brug for på en varm sommerdag. Men hvis det er værst om sommeren, så er det værre om vinteren. Da er folk syge og snottede, de hoster og nyser, og de fylder alle bare ekstra meget med deres tykke overfrakker. Og chaufførens håndtering af den gule metal-bunke bliver ikke mere yndefuld i det glatte føre. Men uanset årstiden, så er det åbenbart svært for de fleste at forstå, at hvis man bliver stående midt i bussen, så står man i vejen for alle andre og det bliver umuligt at få bussen helt fyldt op for ingen kan komme ned bagerst i bussen. Med samme reaktions- og observations-evne som søvnige zombier bliver folk stående midt i det hele og ænser ikke at der er andre der skal med bussen. Jeg får altid lyst til at råbe “Så vågn dog op, I dvaske arbejder-bier!”, men bus-chaufførens hæse stemme der udspyer trusler over højtalerne ser ud til at virke fint. Sådan en “så gå dog tilbage i bussen”-ordre får dem til at flytte sig. Med slæbende fødder tøffer de ned bag i bussen, mens de mumlende skumler over ham den uforskammede chauffør. Jeg er ligeglad og fryder mig bare, for i det mindste flytter de sig.

Pludselig blev jeg revet ud af mine tanker og hevet tilbage til den virkelige verden fordi stammen var blevet sat i bevægelse. En af spejderne havde set det gule bæst vi jagtede dukke op ude i horisonten og havde bevæget sig helt ud til kantstenen. Det satte folkemængden i bevægelse og alle søgte mod det samme punkt, hvor bussen forventedes at holde.  Da bussen var kommet helt tæt på gik stammen i opløsning: nu var det var mand for sig selv, og folk var klar til at kæmpe for en plads i bussen som var det sidste mulighed ud af et naturkatastrofe-område.

Men da vi steg ombord i den alt for overfyldte bus, blev vi en efter en mødt med et smilende “Godmorgen, og velkommen ombord”. Bus-chaufføren var i forrygende humør og han havde åbenbart besluttet sig for at smitte os andre med det. Som kaptajnen på et charter-fly bød han velkommen “Velkommen ombord på denne bus på en grå og våd morgen. Som I kan se er vi lidt mange her til morgen, men jeg er sikker på at hvis vi hver især gi’r plads, så får vi plads til alle – og så kommer vi alle sikkert frem til vores slutdestination her til morgen, omened det måske tager en smule længere end vi er vant til”. Og snaksaglig var han også, men hans smil kunne høres gennem mikrofonen. “Hvis vi liiiiige trækker maverne ind og rykker lidt tættere på hinanden, så bliver der plads til de stakler der stadig står ude i regnen”. “Jeg ved at vi er lidt mange, men se det som en mulighed for at komme tæt på nye mennesker”. Han fyrede også jokes af og folk nikkede smilende til dem omkring sig, selvom de var fremmede for hinanden. Stammen var genforenet igen – og vi havde ikke til hensigt at efterlade nogen som helst stå tilbage ude i regnen. Alle var bare den tand mere opsat på at hjælpe andre den morgen. Alle forlod bussen med et smil og gav et “fortsat god morgen” på vejen ud til de der skulle videre. Og jeg kan love for at ingen var sure over at komme 5 min. senere på arbejde den morgen.

Da jeg kom frem til mit arbejde, var elevatoren fyldt til randen. Åbenbart var overfyldte metalbeholdere dagens tema for mig. Og før jeg vidste af det hørte jeg mig selv sige: “Velkommen ombord på denne elevator på en grå og våd morgen. Som I kan se er vi lidt mange her til morgen, men jeg er sikker på at hvis vi hver især gi’r plads, så får vi plads til alle – og så kommer vi alle sikkert frem til vores slutdestination her til morgen, omened det måske tager en smule længere end vi er vant til”. Alle smilede, de fleste dog lidt nervøst. Men vi fik plads til alle (jeg fik mest).

Jeg var ti min. for sent på den da jeg endelig kom ind på kontoret. “at du gider det med bussen”, sagde en af mine kollegaer. “Køb dog en bil eller en cykel”. “Måske”, sagde jeg og fortsatte med et smil “Men bussen er nu ikke så slem altid”.

vad jag schwamlar…

Kanske är det det som jag behöver få göra. Komma till ett läge där jag tillåter mig själv att vara… osammanhängande, oproduktiv, kanske t o m okonstruktiv… eller bara allmänt snurrig.

Kom i säng alldeles för sent i natt igen, och vaknade för tidigt – men jag har drömt en massa i natt. Den enda drömdelen jag minns handlade om svininfluensan – att jag och dottern fick konstaterat att det är den som vi har haft. Jag läste på någon löpsedel igår att hosta och feber var mest tydliga symptom, och det är ju precis det vi har haft, i vår i övrigt konstiga men långdragna “förkylning”…

Men, resten av drömmarna har på något vis handlat om att… sortera. Det var känslan jag hade när jag vaknade – att jag har sorterat… förklarat saker för mig själv… ordnat upp. Jag vet inte vad drömmarna har innehållit och inte riktigt vad jag har sorterat, det är bara en övergripande känsla. Men… på något vis känns det som om jag har skaffat mig lite… proportioner på saker.

Kanske handlar alltihop fortfarande bara om att bearbeta… allt som varit under detta år. Det känns inte osannolikt. Det enda jag saknar, är känslan av att själv tycka att det är helt okej att jag är så… oproduktiv, osammanhängande, okonstruktiv.

Och så känns det en aning frustrerande att halva semestern passerat… och jag har inte gjort något vettigt. Jag har inte ens lyckats klura ut vad jag menar med ‘vettigt’… men på något vis känns det som om… jag har inget att ’skylla’ på, ingen förklaring som jag själv tycker ‘duger’, till att jag tamigtusan inte får någonting gjort… kanske är det det som är hela problemet?

Att mitt gångna år har varit så fullt av saker som ska göras här och nu, och dessutom har jag lyckats fylla på med både nöjen och andra ‘nyttigheter’ – jag hade kunnat skylla hur mycket som helst på att jag faktiskt inte orkade mer än vad jag gjorde under våren, men det gjorde jag inte, utan i stället drog jag bara på några högre växlar och fick ännu mer gjort… jag har ju varit ‘duktig’ så att det borde räcka, åt mig…

Men jag tänker att… när man verkligen har anledning att inte ta på sig mer, att inte orka så mycket – jag tänker t ex på stackars Petra med familj, som verkligen har all anledning att inte orka… ja, något alls, nästan, utöver att försöka få sömn – så kan det också vara lättare att låta bli att lägga på sig själv dåligt samvete också, för att man inte orkar mer. För mig kan det vara det – det finns vissa livsomständigheter som innebär för mig att man både får och ska släppa alla andra krav på sig själv. Eller som jag har haft det under året – jag har använt helgerna till att gå i mentalt ide och sova så mycket jag kunnat, för att alls orka, men ändå har jag minsann sjungit i kör och deltagit i friskvårdsaktiviteter och ordnat studentfir och midsommarstång och träffat kompisar, t o m varit på bio…

Jag förstår inte varför jag ska hålla på och dissa mig själv. Så jäkla passiv har jag ju inte varit… jag har gjort en slags citrusdekoration (som är förbaskat svår att fota så att den blir bra, samtidigt som jag ska undvika att visa för mycket av hur det ser ut från mitt fönster), jag har rensat förrådet (med dottern), jag har gjort min yoga (sedan jag blev frisk – jag var ju för tusan sjuk den första 1½ veckan av semestern dessutom!!), lånat böcker på bibblan, lagat riktig mat, varit ute och fikat, städat, ätit frukostar på balkongen (när det inte varit för kallt, t ex alldeles nyss), hört flera Sommarprat, promenerat i naturen och legat på bryggor, solat så fort det varit möjligt… gjort några seriösa försök att lösa kappfrågan, både med att sy den själv och att se om det finns någon acceptabel att köpa. Jag har läst… böcker, både ren underhållning och ’själsutvecklande’, jag har kommunicerat med inte bara vännerna nästan dagligen, utan några herrar som det inte blivit något mer med… jag fattar inte varför jag inte kan tycka att det duger.

Jag vet inte ens vad det är jag förväntar mig av mig själv… men det är väl det där med att jag varit på gång med att resa iväg både norrut och söderut, för att träffa herrar jag blivit bekant med, och kanske åka båt, vara vid havet, vara i stugan, uppleva storstaden… det är väl det. Att jag har försökt åstadkomma aktiviteter åt mig själv, och allihop har runnit ut i sanden… och i stället för att nöja mig med att konstatera att jag i alla fall verkligen har försökt, så bankar jag på mig själv och tycker att jag inte har lyckats.

Och när jag kommer dit i tanken, landar jag i: “men gud så intelligent av mig… inte…”

Så på ett eller annat vis lyckas jag få det dithän, att jag blir missnöjd med mig själv. Allt är mitt fel – och jag vet inte ens vad jag menar med ‘fel’…!

Kanske är det så enkelt som att mitt liv har förändrats ganska radikalt på de flesta sätt, under det år som gått. Och att jag inte har stannat upp och hanterat det. Fast hur man ska hantera det, vet jag inte… det som låter mest rimligt handlar ju egentligen bara om att vila. Och det verkar någon del i mig inte tycka duger…

Jag kan ge mig tusan på att om hela min sommar hade spenderats på resande fot, med upplevelser både här och där av alla de slag, så hade jag kommit tillbaka till jobbet sedan och inte känt mig utvilad – och då hade jag säkert slagit på mig själv för det också!!

Vilken jäkla kompis jag är till mig själv, just nu… en sådan där som man helst undviker…

Fast jag får väl säga att jag har lyckats hålla mig undan från mamma-sorter (och ffa från mamma själv), de som tjatar om “men du behöver miljöombyte“… ja, mamma har hunnit säga det ett par gånger, men hon har i övrigt faktiskt blivit förvånansvärt bra på att inte ringa och tjata… det enda jag sa till henne sist vi pratade, förra helgen, var att jag funderade på att åka ner till henne, och att jag skulle höra av mig när jag bestämt mig… och nu är denna vecka snart slut, och jag vet att hon har sprungit på nålar ända sedan jag nämnde det, för att vilja veta… men hon har faktiskt inte ringt en enda gång, och tjatat. Jag vet att hon egentligen inte står ut en enda sekund med att inte veta exakt vilken tid jag kommer… och att jag inte skulle komma, finns inte med på hennes världskarta över vad som är möjligt. Hon är usel på att acceptera att andra inte följer hennes behov och förväntningar – och hon har blivit oerhört mycket sämre på det, de senaste åren… hon har blivit riktigt bossig och otrevlig, faktiskt. Vet inte om hon bara har tagit över mer och mer av mormor och morfars beteende, ju äldre hon blivit… det är väl inte osannolikt. Men hon var inte sådan när jag var yngre…

Så på det viset känns det väldigt skönt att jag inte har behövt beställa några biljetter i förväg, bara för att andra tjatar… och kunde jag kanske tillåta mig att tycka att jag har gjort det bra i alla fall – lyckats hålla mig undan från andras förväntningar?? Hmm… hm.

Jag är lillasyster, men i de flesta avseenden har jag nog fler ’storasyster-egenskaper’. Jag är, med tidens mått, extremt ansvarstagande, noggrann och ordentlig och håller rätt på både andra och mig själv. Men jag har nog en ‘lillasyster-egenskap’, ändå… att inte gilla att andra säger åt mig vad jag ‘borde’ behöva eller känna… Då blir jag obstinat. Och lite förolämpad också - jag tror inte att jag kan bestämma åt andra vad de behöver, så varför ska folk hålla på och tycka det åt mig? Jag har under så många år haft den självklara inställningen att i grund och botten, för det mesta, så vet människor själva bäst vad de behöver. Och jag tycker att det är respektlöst att säga åt folk att de behöver något som bara gäller för en själv… det finns en bortre gräns där jag inte kan tacka och ta emot, när människor helt och hållet använder sig själva som mall för att försöka trycka på mig saker som de faktiskt borde veta inte gäller för mig… någonstans finns en gräns där jag inte förmår tänka att ‘de vill bara väl’. För har man känt en människa ett tag, så borde man ha fattat på ett ungefär vad som funkar för den, och inte… och min mamma har ju känt mig hela mitt liv, men hon fortsätter att bara pracka på mig sina behov och värderingar. Hon förväntar sig dessutom att jag ska bli tacksam, när hon häver ur sig sina klyschor: “men gör det här, det är ju det du behöver…”

Sedan finns det förstås situationer där människor mår så dåligt av olika anledningar, att de faktiskt tappar förmågan att bedöma vad som är bra för dem och inte. I sådana lägen kan det vara rätt, och både omtänksamt och ansvarsfullt, att säga “gör det här, gå till doktorn, stick ut och motionera, drick mindre sprit”… eller vad det nu kan handla om.

Men i ‘normala’ fall, så… bör man visa andra människor den respekten att man tror att de kan känna efter och göra det som de behöver, på eget initiativ. Dessutom ska man inte ta över ansvaret för andras liv… det finns de som vill det, som faktiskt försöker få andra att ta över rodret – och tillfälligtvis tycker jag att man ska ta över rodret åt varandra, alla behöver vi både vila och få bli lite omhändertagna – men i längden hjälper man andra bättre genom att lära dem fiska, hellre än att fiska åt dem… det är jag övertygad om.

Och det handlar nog inte bara om ‘lillasyster-trots’…

Nå. Just nu verkar jag resonera som om jag förväntade mig att andra ska komma och ge mig tillåtelse att duga… och vad är det för trams. Sedan när har jag behövt det… nä, nu ska jag nog försöka ta mig i kragen och sortera lite mer, i den här skallen.

Ha en fin lördag.

… självkänslan ner i en grop i marken…

Plötsligt får jag jobba som tusan för att försöka hålla blicken på alla de goda, fina tecknen jag får från människor… och hålla undan de där som… bara ignorerar mig, utan att ens låta mig få veta vad jag gjort för fel… och ärligt talat fattar jag inte riktigt själv varför jag plötsligt bryr mig om dem som inte verkar gilla mig.

Ja, det är ju det där med att jag vill försöka förstå… se sammanhang, förstå vad som knyter ihop människor, och vad människor egentligen vill ha av varandra. För människor umgås ju med varandra för att de får ut något av det… och det är klart, de flesta umgås väl med andra för att få någon slags bekräftelse på en självbild de vill ha. Många umgås med andra för att de är rädda att de försvinner om ingen ser dem. Ganska få umgås nog med andra för att det verkligen känns utvecklande för dem… eller för att glädja andra.

Men de vänner som jag har… är ju sådana. Kloka, utvecklingsintresserade, nyfikna… otroligt generösa… och de vill gärna träffa mig. De säger det. Det är jag som… tydligen behöver mer egentid… fast när egentiden handlar om att jag bara slår på mig själv, så verkar det ju inte vara någon bra plan att fortsätta med det.

Nu fastnar jag på att den här Sl inte ens svarar på mitt meddelande. Det var ett lugnt, vänligt och faktiskt riktigt omtänksamt och förstående meddelande som jag skickade… jag blev tvungen att titta efter igen, för att se om det fanns något krävande eller kritiskt i det, men det gör det inte. Bara… respektfullt. Inget som var ‘för mycket’… faktiskt inte alls.

Jag skickade ett msn-meddelande till herr dansk, som var inloggad, och skrev att jag sett att han tagit bort mig från sin kontaktlista men inte blockerat mig, så jag antog att han inte ville kapa kontakten helt… och frågade om han kunde tänka sig att träffa mig i huvudstaden, ifall jag skulle ta mig åt det hållet nästa vecka. Antingen valde han att blockera mig då, eller så loggade han bara ut… det lär jag märka, vilket det var.

Och nu får jag lov att kämpa med mig som bara den, för att få mig att acceptera att deras sätt att agera bara säger något om hur de fungerar… och inget om mig.

Men jag vet ju att jag kan vara… väldigt framåt. Jag drar mig inte för att ta kontakt med människor som verkar intressanta på ett eller annat sätt… men på senare tid har jag blivit… bara ignorerad, av lite för många, för att inte alls tänka att det beror på… mig, och mitt sätt.

Allt handlar ju om summan av delarna. Så det är klart att något med mig bidrar till att de gör på det här sättet… det känns otroligt konstigt att en människa som jag pratat i telefon i ca 12 timmar med, för en dryg vecka sedan, inte ens känner så mycket respekt för mig att han svarar att ‘jag tror inte att vi ska träffas’… Vi hade ju den där diskussionen som handlade om hur man når fram till andra med det man vill nå fram med, jag och Sl. Det blev en ganska animerad eller frustrerad diskussion, men… det var han som kom med personkritik, inte jag. Vi kom faktiskt fram till ett tillfredsställande avslut av den diskussionen, och det är inte särskilt vanligt att man lyckas med. Dessutom sa han att han tyckte att sådana diskussioner var ett utmärkt tillfälle att lära känna varandra mer… och nu verkar han tycka att jag har kört över honom för mycket… så att han inte ens tycker sig behöva svara när jag frågar honom lugnt och vänligt om han tycker att det är någon idé att vi ses.

Jag vet ju inte varför han inte ens svarar. Jag bara antar att han på något vis tycker att jag har gjort/varit ‘fel’… men jag inser ju att jag är extremt ovanlig på det viset att jag vill prata öppet med människor även när det handlar om att man kommit fram till att man inte vill fortsätta ha kontakt. Jag får så gott som aldrig veta varför människor plötsligt väljer bort mig… och till slut blir det ju svårt att leta ‘felen’ någon annanstans än hos sig själv… det är det enda ‘facit’ som man har tillgång till. De människor som jag får mest skit ifrån, är de som inte väljer bort mig… så det blir inte så enkelt för mig att veta var jag ska lägga ribban när det gäller att vara rak och ärlig.

Att inte alls svara när en människa frågar varför man dragit sig undan, tycker jag tyder på bristande respekt. Och nu har jag tagit kontakt med några människor, den senaste tiden… som helt enkelt inte har svarat. Och jag har bett dem om ‘klarspråk’… Visst, man kan vara konflikträdd, men att bara ‘radera’ en människa för att man inte gillar den längre eller för att den har sagt eller gjort något som man tagit illa vid sig för är ju också att skapa en konflikt… om den människan frågar, och visar att den vill ha ett ärligt svar – vad har man då att förlora på att tala om det? Konflikten är ju där ändå, man har ju valt bort människan ändå… om man skulle berätta varför, så förändras inget i själva relationen – man har fortfarande valt bort den andra… däremot finns det en chans för båda att lära sig något som man kan ha användning för, och att få veta att relationen är avslutad. Det finns inget som är så orosskapande som ovisshet, för människan… det är ju därför vi tänker ut förklaringar till saker som vi inte förstår, för att slippa leva i ovisshet…

Jag pratade med en av vännerna som… liksom verkligen tror på mig, och säger det, igår. Vi resonerade lite om… fenomenet med kvinnor som blir elaka ragator, med åldern, i stället för att bli… livsvisa. Och min vän tyckte att… det enda man kan göra med den sortens människor, är att hålla sig undan. Jag vet ju att det stämmer, jag har ju sagt det själv så många gånger… Och det är verkligen inte som att jag önskar mig mer kontakt med den sortens kvinnor, verkligen inte. Jag känner en successivt minskande respekt för dem, jag förstår att de säkert har sina personliga skäl till att välja att utvecklas åt det negativa och elaka hållet, men… jag har fått för stora överdoser av min mamma, och hennes ovilja att bli en bättre människa medan hon kräver att man ska gå på det när hon låtsas vara en bättre människa, för att orka intala mig att det finns några goda skäl till att människor med åren väljer att bli sämre världsmedborgare när de lätt kunde välja att bli bättre. Det skrämmer mig när människor som tidigare i alla fall har låtsats vara ‘goda människor’, även om det bara har handlat om att de vill bli accepterade i sitt kollektiv, väljer att gå mot att bli mer och mer hänsynslösa och egoistiska… och jag tycker att det är svårt att förstå vad man tror sig vinna i sitt liv på att bli elak, för själv är jag så himla övertygad om att både jag och min omvärld mår bättre om jag fortsätter att sträva efter att bli mer… äkta, öppen, ärlig och omtänksam.

Men jag förstår inte vitsen med den ökande hänsynslösheten och narcissismen. Och håller mig undan i stället. Medan jag trots allt är glad att jag slipper försöka passa in i den sortens ‘kollektiv’, som handlar om att vara elak mot andra… jag vill verkligen inte ingå i det kotteriet. Det kommer från hjärtat. Där känner jag ingen tvekan eller osäkerhet…

Okej. Det är några som… fryser ut mig. Är det människor som jag verkligen respekterar och vill ha som delar i mitt liv? I vissa fall är det det, åtminstone skulle jag vilja få lära känna dem mer innan jag kan veta att vi mår bäst av att inte ha kontakt… men i de flesta av fallen handlar det om människor som… antingen själva säger att deras drivkraft i livet handlar om feghet och rädsla för att inte vara omtyckt, så att de kan göra alla möjliga märkliga och otrevliga krumbukter för att så många som möjligt ska gilla dem. Eller så handlar det om människor som säger “jag är en sådan som”… och så räknar de upp alla de ‘rätta’ värderingarna, godhjärtad och humanistisk och rakryggad och ärlig och… ja, alla egenskaper som de har lärt sig ‘är bra’. Fast sedan beter de sig inte alls så som de påstår sig vara… och ’schismen’ mellan mig och dem, uppstår när jag pekar lite försiktigt på det de gör. De är som min pappa – hela sitt liv har han spelat snäll, och de flesta omkring honom har gått på det… så väl att han själv tror att han är snäll, även när han beter sig jätteelakt. Och människor som byggt upp sin självbild på att lura i sig själva och andra att de är ’snälla’ när de inte är det, är den sorten som blir allra mest upprörd när man visar dem vad det är som de gör… de verkar faktiskt tro att om jag beskriver med ord det som de just har gjort, så innebär det att det är jag som är elak. Trots att de inte kan slå ifrån sig att de har gjort det de gjort, så… skjuter de budbäraren, dvs mig, hellre än att sätta igång och jobba på att bli sådär bra som de alltid har trott att de varit.

När jag talar om att jag ser hur människor beter sig, så är det oftast för att de själva har påstått att de är något annat. Och jag tycker att vi människor ska acceptera oss själva sådana som vi är, med brister och förtjänster… men i ‘att acceptera’ ingår att ha en självbeskrivning som stämmer med det man vet att man är. Att acceptera sig själv som man är, innebär inte att man kan fortsätta bete sig mer eller mindre illa, och veta om själv att man gör det – medan man säger till sin omgivning att man är och beter sig mycket mer ädelt och tjusigt… det är inte att acceptera sig själv som man är, utan att försöka lura sig själv så att man ska slippa ta ansvar för sig själv.

Jag säger inte att de här männen jag haft kontakt med och som sedan bara har struntat i att ge respons efter att jag har pekat på att jag ser vad de gör, är några onda eller dåliga människor. Däremot är det människor som jag kan förvänta mig kommer att bete sig illa mot mig någon gång i framtiden… eftersom de har visat att de inte lever efter sina påstådda värderingar. Jag kan inte veta hur de kommer att bete sig illa, men med ganska stor säkerhet att… så de är faktiskt inga människor som jag vill ha i mitt liv, i alla fall inte i några större doser. Sl skilde sig från sin fru genom att börja leta passionen på nätet, samtidigt som han intalade sig både då och nu att han inte alls hade några sådana ambitioner… och han rättfärdigar sin skilsmässa med att frun inte gav honom det han behövde (vilket säkert iofs stämmer, men han gav uppenbarligen inte henne det hon behövde heller – och hon löste inte det genom att leta rätt på en ny karl). Det jag alltså vet om honom, är att han inte är stark nog att stå upp för sin känsla och sitt behov på egen hand, och att han skriver om verkligheten den dagen som han vill lämna en relation men inte vill känna sig skyldig över det… så med honom skulle jag nog få räkna med att bli lämnad på liknande sätt, förr eller senare. Dr Phil brukar säga att det bästa sättet att förutspå framtiden är att titta på det förflutna, och det stämmer väldigt väl tycker jag… så som en människa har betett sig tidigare i livet, har man anledning att misstänka att den kommer att göra igen. Ändrar den sitt beteende, så får det bli den nya ‘historien’, som man lutar sina bedömningar mot… men att intala sig att en människa som inte har visat några tecken på att förändras, ändå kommer att göra det, det är ju bara… dumt.

Jag är inte ledsen över att jag slipper människor som låter sig drivas av feghet och självbedrägeri. Men jag är lite ledsen över att det är så många som lever så… och jag förstår att jag kommer att stöta på många fler som… bara glider undan, i stället för att åtminstone tacka för visat intresse, men avböja vidare kontakt… Jag förstår att jag upplevs som fruktansvärt krävande av många som… liksom mest lever på, klarar sig hyfsat i sin tillvaro utan att precis behöva ta reda på vilka de är eller hur de beter sig. Mitt sätt att visa mina närstående respekt, handlar bland annat om att förvänta mig att de ska… bete sig som de säger att de är. Att de ska sträva efter att bli så bra människor som de kan… och det är klart att de kan upplevas som… arbetsamt, för en del, ibland.

Jag tror inte att jag är bättre än andra människor… problemet, för mig, är ju just att jag tror att alla kan och vill vara så bra människor som de kan… och så förväntar jag mig det av dem, i stället för hur de faktiskt beter sig emellanåt, och jag kan bli ganska skarp när jag konstaterar det som faktiskt händer, om den andra vägrar tillstå det… och det blir väl inte så bekvämt, när man är van att omge sig med bara ja-sägare som egentligen aldrig har sett en. Och så häpnar jag över att människor hellre vill ha sådana som inte ser vilka de är, omkring sig, än människor som visar dem respekt och kärlek för deras faktiska personer… där tappar jag tråden, och fattar inte längre hur många tänker.

Ja, jag har ganska höga förväntningar på dem som jag räknar som vänner och närstående… lika höga förväntningar som jag har på mig själv. Fast jag tycker inte att de är höga… jag tycker att de är väldigt normala… för jag tycker inte att det är särskilt svårt att leva… ganska schysst, mot sig själv och andra.

Och då har jag några människor… nu ska jag lägga fokus på dem. Jag har C, som väldigt gärna vill att jag ska följa med henne på körläger senare i sommar, jag har K som vill att jag hälsar på, jag har mamma som verkligen lät glad på rösten när jag sa att jag funderade på att komma ner… jag har mina vänner Eva och Gunilla, som alltid är lika förvånade som jag över alla människor som väljer att bete sig otrevligt eller ohyfsat… Jag har A, som vill bjuda mig på fika och åka till en ö med mig senare. Jag har doktor N, som svarade som ett skott på mitt sms igår och undrade om vi skulle boka en middag hos honom nästa helg… och han är en sådan där självbedragande romantiker, men han är en snäll människa, som är bra på att skapa trevliga situationer. Jag har den manliga A, som… har en hel drös med mindre önskvärda egenskaper, men som är lojal mot mig och bryr sig om mig, vill träffas ibland och ringer då och då för att höra om jag ska hänga med honom ut med båten… och jag har M, som är närhetsrädd men väldigt ärlig om sig själv. Jag har fått fina små… budskap, till mig, på det där nätcommunityt… och det finns faktiskt andra bloggare som… har ungefär samma grundvärderingar som jag, och som vågar ‘bråka’ genom att skriva om dem också.

Det finns en man som… jag är förtjust i, som både berör mig känslomässigt och som jag delar många av grundvärderingarna med. Och… mot bakgrund av den senaste tidens erfarenheter, som säger mig att jag skrämmer slag på männen när jag kommer studsande som en glad cockerspanielvalp, så… tänker jag inte berätta för den mannen att jag känner det som jag gör. Jag är alldeles för rädd för att han skulle gå sönder av det… och jag skulle bli så väldigt ledsen om jag ‘förlorade’ honom…

Jag är faktiskt en väldigt vänlig och glad människa. Jag kan vara skarp i mina iakttagelser, och ser igenom det mesta och talar om det, men… som min vän sa igår, “det är ju bara delar av dig som syns på bloggen”… att jag är bra på att analysera och tänka logiskt, innebär inte att jag är någon stram människa. Eller att jag inte känner en massa… mest hela tiden, det är ju min känsla som gör att jag… fattar andra, såpass bra som jag gör. Jag är faktiskt mest som en ganska yster cockerspanielvalp… det kan man kanske inte tro när man läser mina ord här… men så är det faktiskt. Det är mer så att jag får lägga band på mig själv, i min vardag, för att inte spralla för mycket i opassande sammanhang…

Men det är många fler mänskliga tecken som är positiva, för just mig, just nu… och nu ska jag flytta fokus dit… om jag så ska dräpa mig på kuppen… Jag behöver nog ut och röra på mig. Skaffa mig andra intryck…

… skulle jag vilja länka, till diskussionstråden där en hel hög av de lite äldre damerna, som själva kräver sådan stringens och hålla-sig-inom-ramarna av sin omgivning, riktigt rockar loss i elaka hångarv över det där Sommarprogrammet jag nämnde härom dagen… men jag får säga som den som skriver just den bloggen där tråden finns, skrev när h*n hånade mig tidigare i vintras: jag vill inte bli associerad med dem…

Det är de mogna, kloka kvinnorna, som tycker att “man ska tåla att bli kritiserad” (dvs personangrepp och ren mobbing) om man befinner sig på nätet eller i medierna… och som samtidigt tycker att jag ‘inte visar ödmjukhet’ och skriver otrevligt om de för alla läsare helt okända människor som finns i min omgivning… mm, det är fint när människor föregår med gott exempel. Eller inte. Det måste handla om någon slags avundsjuka, som gör att sk ‘vanliga människor’ tycker att just ‘kända människor’ eller ‘den som visar upp sig på nätet’ ska ‘tåla’ så mycket mer skit än de själva någonsin skulle överleva. Det är en märklig attityd som odlas… att om man inte vill bli angripen så ska man hålla sig undan och hålla tyst, inte synas eller höras… för så fort man gör något som fler än en människa ser, är man tydligen ‘lovligt villebråd’ som ska trakasseras… jag har mött det argumentet både på min egen blogg och andras, att eftersom man skriver en publik blogg, så ska man ‘kritiseras’ (=angripas). Det tycks faktiskt finnas människor som tror att den enda anledningen till att en del av oss väljer att uttrycka våra åsikter på egna bloggar, är för att vi vill få deras skit kastad på oss… på riktigt. Samma inställning tycks de visst ha till människor som visar upp sig i alla andra medier också.

Det förvånar mig dock att dessa damer, som ger intryck av att vara kulturellt intresserade och bevandrade, förmår racka ner så enormt på denna prinsessas Sommarprat – som trots allt handlade om fler än en sak – medan de inte verkar ha några problem med enkelriktningen hos övriga omgivande Sommarpratare…? Idag pratade Katerina Janouch, och hon pratade bara om livet som missbrukarhustru och fembarnsmor – visserligen intressant för den som inte läst någon av hennes böcker eller sett hennes samlevnadsrådgivning, men enormt förutsägbart, och helt kopplat till ‘det som svenska folket vet’ om henne… vart har alla Sommarpratare som kunde överraska genom att visa sig även besitta helt andra kunskaper och förmågor än ‘det som de är kända för’, tagit vägen? Och hur kommer det sig att kulturtanterna inte ens verkar märka hur enkelspåriga alla andra Sommarprogram varit i år? Vart har deras stringens tagit vägen, den som de kräver av andra för att inte hoppa på dem med elakheter?

Jag tror att hela Sverige har blivit skogstokigt sedan majoriteten fick tillgång till internet. Bort flög respekten för andra, ödmjukheten för att livet kan vara tufft ibland för alla (även dem själva), uppskattningen av människors olikheter och framför allt, bort flög förmågan att ta ansvar för sitt eget beteende…

Jag vet inte, men kan man reagera på något annat sätt än att bli alldeles mållös, när de som frivilligt söker upp en blogg och läser där för att sedan (helst anonymt också) racka ner på allt som skrivs där – sedan börjar gnälla som småbarn hos mamma, när den som skriver bloggen inte bara lägger sig ner och självdör utan faktiskt ger igen med liknande mynt…? Visst, är man i åldern 0-10 år kan det väl anses… visserligen otroligt otrevligt, men ändå närapå begripligt, om man springer gråtande till mamma för att Kalle slog tillbaks, men… de här människorna är myndiga. Det är skrämmande att människor som faktiskt får rösta på vilka som ska styra det här landet, anmäler till polisen när den som de har trakasserat försöker freda sig genom att ‘offentliggöra’ så mycket som möjligt av de anonyma lortarnas identiteter… det som är allra mest skrämmande är att det tydligen är en kultur som vi ska odla i det här landet numera, att man ska kunna ge sig på folk oprovocerat, och inte straffas för det.

Är det skolans fel? Har det blivit så otillåtet att ha vanliga hederliga slagsmål på skolgården, att de som är vuxna idag inte har lärt sig att om man slår på någon så slår den högst sannolikt tillbaks!? Eller är det intelligensnivån som har sjunkit så kraftigt i befolkningen, att folk verkligen inte fattar att det inte är den som trakasserar någon utan anledning som det är synd om!?

Jeeesus… det är inte ofta jag vare sig läser eller länkar till kvällstidningarna, och det var ett tag sedan jag blev ordentligt irriterad senast, men det här passerar faktiskt dumhetsgränsen med sådana marginaler att jag inte kan hålla tyst. Jag tycker faktiskt att det är för jäkligt att de där rättshaveristerna som tycker att det är deras sak att bestämma vem man godtyckligt ska ge sig på när man plötsligt råkar ha upptäckt det fenomen som alla våra medier har genomsyrats av i flera år nu, ens får utrymme att uttala sig i media… men det är klart, vad annat vore att vänta av kvällspressen. Hallå världen, som tydligen inte har märkt (förrän nu) när ni har blivit manipulerade av mediautbudet – det är ingen nyhet att den västerländska kulturen genomsyras av ytlighet, mode, kändismingel, fylla, ’sexskandaler’… det handlar ju helt enkelt om det nöjesutbud som ni vill ha??? Ni vill ju ha dokusåpor, kvällstidningsjournalistik och reklamfilmer som anspelar på exakt just det?? Det är sorgligt att ni tror att det skulle göra någon skillnad att ge sig på denna enskilda bloggande partikel av kulturen och att ni tydligen inte ens nu har fattat att de ‘osunda värderingar’ som den bloggen står för, genomsyrar hela vår kultur. Eftersom ni är myndiga vore det mer rimligt om ni ägnade er åt att i stället starta en politisk rörelse för att förändra de värderingarna – i hela vårt samhälle, om ni nu tycker att det är ett så stort problem att ni tycker er ha rätt att trakassera en ensam människa… men det vore ju att ta ansvar, och det är det ju vuxenpoäng på, så det är väl inte så lockande förstås…

Det verkar som om den sociala kultur som mänskligheten har klarat att lära sig att förhålla sig till sedan årtusenden, genom fysiska interaktioner med både barn och vuxna från späd ålder, behövs läras om från början, när det gäller internet… det verkar faktiskt som om både barn och vuxna har stora svårigheter med att begripa att de sociala spelreglerna människor emellan är desamma på nätet som i verkligheten. Hur många år måste det ta innan internetanvändare (åtminstone svenskar) har lärt sig att sandlådeprincipen, dvs ’slår-du-en-annan-unge-i-skallen-med-en-spade-så-slänger-den-sand-i-ditt-ansikte’, gäller även på nätet? Hur svårt har mänskligheten för att lära sig att även cyber är verklighet? Det kanske måste till ett antal mutationer, och därmed några generationer människor, för att förmågan att förstå att även det som inte syns finns, ska utvecklas hos befolkningen…

Det är så jäkla trist att det anses så himla coolt att vara elak. Det är lite som gårdagens Sommarpratare sa, när hon berättade om sin episod i psykisk sjukdom: efter den, så kan hon bara inte med det där allmänna gnällandet över saker som inte är något problem… den där ’sociala negativismen’. Hon sa att hon tyckte att det verkar som om man anses ’smartare’ om man fokuserar på det negativa, och lite naiv och kanske korkad om man i stället fäster sin uppmärksamhet på alla glada saker som livet bjuder på… Jag har inte upplevt det hon har gjort, men jag kan ändå verkligen förstå hennes inställning. Hon sa också att det händer saker i allas liv som gör att vi behöver älta emellanåt, men dessemellan finns det ingen anledning att odla en allmänt pessimistisk attityd till livet, i tron att det skulle få oss att framstå som smartare… för så är det ju inte. När jag förfasar mig och gormar om att människor beter sig dumt, så är det för att det är något obekant för mig att så många människor kan bete sig så dumt, inom så kort tidsrymd… jag har helt enkelt inte vant mig än. Men jag jobbar på det… för jag tycker verkligen inte att någon verkar mer intelligent för att den är bra på att vara negativ eller elak.

Nu får det räcka med det. Nu vill jag inte vara irriterad mer.

I morse funderade jag mer på om jag ska åka till mamma. Kollade resmöjligheter, och tyckte att en resa i helgen skulle kunna funka… och så skrev jag till Sl, för att höra ifall han vill träffa mig om jag kommer ner. Jag frågade om han kanske känner att vi har sagt allt vi har att säga varann… så jag gav honom verkligen en öppning, om han vill backa ur det här helt. Och lite senare på dagen hade han loggat in, läst mitt meddelande – och bara loggat ut igen!! Inte ens ett svar!! Ja jösses, och det från killen som skrev att anledningen till att han inte längre skrev till kvinnor på dejtsajten, var att han hade gjort det flera gånger utan att ens få ‘hej’ tillbaks… men det är väl ofta så, att det som folk stör sig på hos andra är de dåliga sidor de har själva men inte vill kännas vid… inte alls alltid, men ganska ofta. Nåja, kanhända vill han få dagen på sig och fundera ordentligt, och svarar senare… men han borde ju fatta att jag behöver boka resan snart, om jag ska åka. Men nog blir jag lite trött… inte precis så besviken, men ändå lite trött. Så jag vet faktiskt inte om jag ska åka eller ej… mamma har jag ingen sådan jättelust att träffa… K ville ju att jag skulle komma på besök, och eventuellt vore det kul att träffa min andra längsta-barndomsvän när jag är där… och brorsan med fru, och kanske en tur till huvudstaden… jag vet inte. Lusten är inte gigantisk, för att resa iväg… inte som det var i fjol när jag och dottern tog vår turné. Då var det flera av dem som vi skulle träffa som jag verkligen såg fram emot att få möta… och jag var sugen på att ge mig ut på vägarna. Nå, jag avvaktar lite… lusten kanske kommer.

Härom natten drömde jag om en man… som jag är lite bekant med. I drömmen var vi jätteförälskade i varann… det var mysigt, vet inte om jag någonsin har drömt om besvarad kärlek förut. Och det är en man, i verkliga livet, som… på så många områden nog skulle kunna sägas vara lite av min tvillingsjäl. Han berör mig, i magen sitter värmen jag känner… och jag är helt klart förtjust i honom. Men det tänker jag inte berätta, för jag är för rädd att förstöra vänskapen… trots att vi inte känner varandra så väl, så är det en människa som jag inte vill förlora.

Jag tror inte på sanndrömmar heller. Och tur är väl det, för natten efter förälskelsedrömmen drömde jag hela natten om att jag och dottern hade brutit mot någon regel som vi inte visste fanns, och blivit anhållna – och innan vi visste ordet av, så hade vi dömts till dödsstraffet!!! Det skulle verkställas samma dag som vi greps, vi hann inte fatta att det var bestämt knappt, men på något vis lyckades jag få tag på en advokat som ville få fallet omprövat, och då blev ju mitt dödsstraff uppskjutet. Men dottern… fattade inte riktigt, och ville inte göra något åt saken, så hon skulle avrättas efter lunch… helt fruktansvärd dröm, och den tog aldrig slut heller utan började bara om hela tiden… huga. Jag tror att den kom till följd av ett par läskiga filmer jag sett på TV, och så tror jag att jag pratat eller läst om dödsstraffet bara någon dag innan… men hemskt var det.

Idag har jag pinat mig genom nästan 1½ timme på ‘min’ brygga, i den iskalla blåsten… det har varit en fantastiskt solig och fin dag, och i lä var det varmt, men det var inte många sekunder som det var lä på den där bryggan idag… nå, ska det nu bli en sommar med en varm dag i veckan ungefär, så får man passa på när det är sol, om man ska få någon färg den här sommaren… Jag hade i alla fall trevligt med radion i örat, och fick le lite åt en urcharmig golden som studsade runt och hämtade saker i vattnet.

Så for jag hem, och väl hemma blev jag påmind om varför jag inte la mig på gräset i närheten, just idag… det har klippts och trimmats gräs här så att det knappt gått att höra vad man tänker, ens inomhus… Tog en tur till affären, och handlade bl a Hälsofil med passion- och vaniljsmak – jättegod var den! Hemma igen åt jag en enklare middag idag, för jag åt korv och potatis till lunch. Och så har jag sett lite TV, chattat lite med Gunilla… och försöker klura ut hur jag ska göra med eventuellt resande. En helt okej dag, med andra ord.

… inte så särskilt framgångsrikt. Med mig själv…

Tankarna far. Jag vet att mina tankar kan få mig att känna mig på det ena eller andra sättet, och jag vet att jag kan bestämma vad jag ska tänka… i ganska stor utsträckning.

Jag vill må bra. Och att må bra, handlar mest om att trivas med nuläget… inte förvänta sig, drömma om eller längta till något annat… och jag försöker hela tiden tala om för mig att ingen annan än jag själv ‘dömer’ mig för att jag knappt tar mig utanför dörren, om dagarna… ingen mer än jag ‘underkänner’ hur jag lever precis just nu. (Och skulle någon annan döma och tycka att jag verkar jättetrist och feg och allmänt negativ… så är det ändå inget som jag vet – så det innebär att det fortfarande är bara jag som ‘underkänner’.)

Förresten slår jag bara ifrån mig om folk kommer med tips eller uppmuntrande tillrop… just nu. Eller… kanske inte bara. Men jag har ett behov av att hitta vad jag vill och behöver… och så lyckas jag inte med det, och blir bara mer frustrerad över mig själv…

Egentligen tycker jag att jag är dum med mig själv, som alldeles sågar det faktum att jag faktiskt var febrig och hostig hela förra veckan, och hade en rygg som var som ett dragspel… det drog snett i sicksack, från nacken och ner i rumpan. Nacken blev inte bättre av yogan, som det brukar bli… har jag ont i ryggen så brukar yogan kunna mjuka upp den så att den läker snabbare. Men jädrans i min lilla låda så stel jag är i nacken idag… jag vaknade varje gång jag försökte vända mig, i natt… Och så har jag konstant ont i galltrakten. Från molvärk till ganska skarp smärta.

Jag tänker inte på det. Nästan inte alls. Bara emellanåt, när nacken hugger eller jag måste ändra ställning för att magen gör ont. Eller när jag får snyta mig, eller hostar upp onämnbarheter… och det är ju faktiskt inte för det mesta. Så jag ignorerar att jag inte mår tipptopp, rent fysiskt… och låter inte det heller få vara en bidragande orsak till att jag känner mig… gnisslig, med mig själv. Men jag mår faktiskt inte riktigt bra, och har faktiskt inte gjort det sedan operationen… jag märker att kroppen inte fungerar fullt ut, jag är tröttare än vanligt och har faktiskt inte känt mig vare sig helt frisk eller riktigt… närvarande, sedan operationen…

Jag lagar mat, handlar, gör små utflykter och försöker ta tag i små projekt… men jag underkänner hela tiden det jag gör. Tycker att jag borde göra mer, och annat… det är lite den där känslan från att ha levt i 180 och inte kunnat fundera särskilt mycket på hur jag mår eller vad jag behöver, till att plötsligt försöka sitta alldeles stilla och bara vara… kontrasten är för stor, det skapar stress att byta tempo så extremt… och det stör mig jättemycket att det verkar ta alldeles för många av mina små semesterveckor, innan jag landat tillräckligt mycket för att kunna ta avstamp och börja röra mig åt något håll som nu-känslan säger att jag vill…

I bakhuvudet finns en nästan omärkbar liten röst, som påstår att det bara är jag som är så här tråkig. Att ‘alla andra’ har sådan full fart med härliga projekt, under sina semestrar… och jag har inga belägg alls för att det skulle vara så, de flesta jag känner semestrar hemma och ungefär som jag. Jag tycker att jag borde vara mycket mer social… umgås mer med folk på alla sätt, och räknar då inte riktigt att jag har pratat – i telefon och via datorn – med både vänner, familj och nya presumtiva partners, hur många timmar som helst sedan jag fick semester… när jag är självkritisk så säger jag till mig själv att eftersom jag inte träffar alla dem, i samma rum och fysisk närhet, så är jag inte ’social’.

Jag har hunnit läsa några böcker. Jag har städat och tvättat alla mina stora mattor, och putsat fönstren, rensat förrådet, läser tidningen, hör Sommarpratare och annat intressant på radio… pratar i telefon och via chat med vänner och familj, diskar och tvättar och slipar knivar och provar att laga nya maträtter… betalar räkningar, har faktiskt sått och vårdat (och kan nu börja skörda) en massa plantor på min balkong… träffar dottern någon gång per vecka, fikar på stan, går på bibblan, har t o m handlat nya fina sommarkläder, sådär i farten… men inget räknas, för den inre kritikern – nej, det är alldeles för lite. För lite roligt och för lite duktigt, för lite socialt och för lite coolt… vad nu ‘coolt’ skulle vara, inte ens det vet jag…

Egentligen lever jag nog ganska normalt, just nu. Är lagom aktiv… och ‘felet’ är väl kanske att jag har levt i alldeles galet mycket för högt tempo, under hela det gångna året. Jag började med tonvis av nya arbetsuppgifter på en helt ny arbetsplats, på halvtid, förra hösten… och jobbade närapå ihjäl mig… och sedan bytte jag jobb och fick nya arbetsuppgifter igen, och en hel del av dem har jag både fått uppfinna och lära mig, själv, från februari och framåt… samtidigt som jag har haft mer än ett getöga på dottern och hennes skolgång, jobb och övriga relationer. Operation för första gången i mitt liv, med efterföljande svaghet och smärtor, samtidigt som jag fick hantera en oväntat aggressiv man alldeles för nära inpå mig…

Men jag tittar mig omkring i mitt nystädade hem, och tycker att… inget duger. Allt det som jag egentligen vet att jag tycker om, trivs med och är ganska stolt över, känns bara… tråkigt, ointressant, fantasilöst… nästan dåligt.

Och så tänker jag, precis hela tiden, att ‘man har inte roligare än man gör sig’. Det är mitt eget fel att jag otrivs – det är bara jag som kan ta tag i att göra kul saker… och det är när jag kommer dit, och börjar försöka defininera vad det är som jag tycker att jag borde göra för att jag ska duga i mina egna ögon, som jag inser att… nä. Jag vill inte bjuda hem en massa folk på middag, jag vill inte ens bli bortbjuden. Jag vill ta en stilla fika på stan, på sin höjd… men inte umgås så himla länge med vänner som finns här… och jag är faktiskt inte sugen på att ge mig ut och resa, campa, gå på konserter, eller ens bio… det jag vill, är att landa i mig själv.

Landa i att trivas med mig själv, precis sådan som jag är just nu.

Jag tror att eftersom jag inte håller samma extremhöga tempo i min effektivitet just nu, som jag gjort det senaste året, så innebär det att jag inte gör något alls.

Jag vet att jag har saker att bearbeta, som det gångna året bjudit på… som innebär att jag faktiskt behöver både titta och känna efter. Men jag hittar ingen ingång… det går inte att bearbeta på kommando…

När jag gjort yoga och vilar efteråt, och suger i mig energi från universum… så fungerar det, en stund. Det går att fylla på… men ganska snabbt börjar jag ifrågasätta det också… eftersom jag också brottas med funderingar på i hur hög utsträckning man verkligen kan vara sin enda energikälla… om det inte är så att man faktiskt också måste få positiv energi från andra, för att påfyllningen ska fungera, riktigt.

Och så funderar jag på om vi människor verkligen är, och fungerar, mycket mer olika än jag har trott… om det är en anledning till att jag inte kan få det att fungera, i mötet med nya män. Eller om det kanske är så att ju äldre man blir, desto mindre flexibel blir man… desto mindre vare sig vill eller kan man tumma på sina behov och egna principer. Så att det vill till att man möter en människa som fungerar nästan exakt som man själv, på de övergripande områdena – tempo, värderingar, känsla/tanke, intelligens, självkänsla, sjävbild, närhetsönskan, kontaktförmåga, empatisk förmåga… ja, det är ganska många områden som faktiskt hör till ‘de övergripande’, som man kanske måste vara lika inom, för att lyckas trassla sig igenom de första nyfikna, men också kraftmätande, faserna i en ny relation…

Jag fick besök på dejtsajten av en man som verkade intressant för mig, på ganska många områden… men han skrev att han inte ville ha ett förhållande som övergår i vänskap. Det är ju möjligt att vi menar olika saker med ‘vänskap’, men själv kan jag inte tänka mig att vara tillsammans med en man enbart på passionsbasis… jag ser nog inte ett förhållande som… ett nöjesfält, där man provar olika åkattraktioner och det roliga med dem är att man aldrig är hundra säker på om de är säkra, om man kommer att överleva… jag ser nog ett förhållande mer som… en stor och trevlig del av basen för livet, för tillvaron. En gemenskap, och verkligen grundat i vänskap… en människa som man litar på.

Jag har fått syn på flera män på sajterna, som beskriver att de redan ‘har allt’ – och ett förhållande ska vara något som man smyger sig in i, lite sådär utan att det märks så mycket, och förhållandet ska liksom utgöra… mintkakan, till kaffet efter maten. Man träffas när det finns en lucka i resten av ens välfyllda tillvaro… förhållandet ska stå för lyxen. Men jag undrar vem som ska ta hand om dem, när de blir gamla eller sjuka… för inte lär väl den där mintkakan finnas till hands för att göra det… kanske har de här männen så gott om pengar att de tänker sig att de ska anställa folk som tar hand om alla de trista och inte alltid så fräscha delarna av människolevandet. Så att förhållandet alltid kan få fortsätta att… se väldigt fräscht ut, på ytan, stå för ett nöje och något vackert att titta på… så är det nog.

Och dem passar jag nog inte ihop med. Jag vill ha… en vanlig, riktig människa, att leva med, på riktigt. Inte bara en att åka på tjusiga semestrar till Egypten eller New York, med… riktigt så mycket vill jag nog inte att man ska fortsätta sina egna separata liv, som om den andra inte fanns, under de övriga 95% av livet… men ju mer jag ser av män som beskriver sig så, desto mer tror jag att det var precis vad herr dansk ville ha. En… dröm, som man ägnar sig åt när det råkar uppstå en lucka i ens välfyllda almanacka… fast hur de som har sådana förhållanden lyckas skapa sig luckor i sina almanackor samtidigt, det begriper jag inte. Kanske ses de bara en vecka vartannat år? Och är nöjda med det?

Jag har nog inte… bytt ut min bild av vad ett förhållande ska innebära, sedan jag var i den där åldern då man bildar familj, och definitivt tycker att det är självklart att båda vill bli sambo… men jag undrar om inte ganska många i min ålder har gjort just det. De vill verkligen inte ha sammanlevandet… utan bara någon som man gör trevligheter med. Som en bra opera, ett teaterbesök, eller en tur i luftballong över Paris… och i övrigt vet man inget om varandras liv…

Den dejtsajten där herr dansk hittade mig, och jag hittade både doktor N och Sl, är… ganska olik övriga gratissajter. På den här sajten beskriver människor verkligen sig själva… vad de vill, känner… även männen gör det, i allmänhet. Det är en sajt för människor som… verkligen vet vad de vill, vad de söker. Men trots att man beskriver vem man är… så är nog det här med förhållanden något som de flesta tycker att ‘man vet vad man förväntar sig’ – man tror nog att alla har samma bild av vad man vill få ut, av ett förhållande… så när man läser andras beskrivningar av sig själva, så förstår man nog ofta inte det som står där… om den andra har en väldigt olik bild av hur man vill ha det, jämfört med en själv. Det är nog lite som med att cykla – man har lärt sig hur det känns… och sedan applicerar man den känslan på alla nya potentiella relationer, för att man faktiskt inte kan föreställa sig att andra känner på något helt annat sätt inför att ha ett förhållande…

Nåväl. Det finns mycket mer som jag behöver… sätta ord på. Tills jag lyckas landa i mig själv, så ägnar jag mig åt vänsterhjärnhalvespel som sudoku och liknande… och läser böcker, i den mån jag klarar att fokusera. Nu regnar det igen, det har annars varit uppehåll idag… men himla blåsigt, och kallt. Jag ska äta lite middag. Det får bli dagens insats…

… har skinit idag, största delen av dagen. Jag har känt mig… ur slag, fortfarande… i ofas med mig själv, på något vis.

Men idag har jag suttit en stund på balkongen och försökt sola – kallt och blåsigt var det, och mattan på golvet var genomvåt, efter gårdagens hällregn… så jag satt på ett sittunderlag, och inte särskilt länge.

Och så har jag gjort yoga. Långsamt, långsamt… och efteråt låg jag på spikmattan och slumrade bort en stund, innan jag tog mig iväg till affären och köpte en del mat. Idag blev det lite lax, creme fraiche med franska örter, en näve färsk dill, citronpeppar och så en näve räkor på det, som sås till pastan. Dottern kom efter en stund, hon hade jobbat… och saker hade blivit bättre på jobbet, hon har plötsligt fått bli chef för en av verksamhetsdelarna… Ingen högre lön för det, tyvärr och så klart… men ett löfte om ett arbetsintyg om vad hennes chefsansvar inneburit, i alla fall. Det verkar som om den chefen som pratat bakom ryggen på henne, har pratat med de andra, “gamla” cheferna om dottern, och nog fått klart för sig av dem att dottern faktiskt är väldigt duktig. Dottern hade i alla fall klargjort för den chefen hur hon ser på att h*n inte pratar direkt med dottern om h*n har några invändningar mot hur dottern sköter jobbet. Tror att den saken kan vara utagerad nu… men när hon kom hem idag, var hon trött och tyckte att hon haft en skitdag. Nästan det första hon sa, var att hon insett att hon behöver vänja sig vid att inte förvänta sig att jobbdagarna ska bli underbara, eftersom hon då blir så himla besviken när de inte blir riktigt så fantastiska. Det är fint att få höra att jag nog har lyckats lära henne en del, både om hur hon fungerar, och hur man kan göra det lättare för sig i livet… hon är bra, min dotter.

Jag har tänkt att om det nu blir så att hon äter här en gång i veckan ungefär, så ska jag nog öva mig på att komma på fler fiskrecept, eftersom jag vet att fisk är något som hon absolut inte lagar själv, och inte äter på jobbet heller. Vi behöver ju fisk en gång i veckan… det gör ju människokroppen, för att må bra. Vi har slarvat en del med det…

Idag bjöd jag på efterrätt också. Köpt äppelpaj med vaniljvisp till. Så nu vet jag att hon har ätit både “brett” och lagom mycket, idag i alla fall…

Det var skönt att få prata med henne, även om det blev en ganska kort stund eftersom hon skulle hem till tvättiden. För att hinna prata mer, promenerade jag med henne nästan ända hem till henne… så jag fick mig en ganska ordentlig promenad idag, också. Snorar gör jag fortfarande, och hostan sitter i, men den är lite lättare… tror det går åt rätt håll.

Jag vill bli frisk nu. Inte vara förkyld, och inte ha ont i magen precis hela tiden… det tär på krafterna att ha det… frisk och pigg och på alerten vill jag bli, och så vill jag få lust och ork att göra något av denna min semester… jag blir bara rastlös och otroligt missnöjd med mig själv, av att gå här och inte få något vettigt gjort…

Funderar på att åka ner till mamma nästa vecka. Träffa K och hennes familj, kanske brorsan, kanske en tur till huvudstaden också… och så vill jag träffa Sl, trots att han var inloggad på dejtsajten en gång under hela gårdagen och en gång nu i kväll, utan att skriva något till mig… jag har inte hört alls från honom sedan vi pratade i förrgår kväll. Min känsla säger mig att han vill backa ur… men den här gången tänker jag inte driva på alls för att få veta. Kanhända får han lust att ha mer kontakt igen, om han får gå och grunna och vara med barnen, några dagar… han får vara i fred i alla fall, och jag tänker inte ens skriva till honom. Det är hans tur att ta steg, nu… om det ska tas några.

Jag funderar också på att höra med herr dansk om han vill träffa mig ifall jag åker till huvudstaden. Jag skulle ju fortfarande ha velat träffa honom, i alla fall… det känns så himla rumphugget att kommunicera så mycket och ganska länge med en människa, och så inte ens få träffas. Om jag meddelar honom att jag åker dit den eller den dagen, och frågar om han vill komma dit och träffa mig då, så är bollen helt hans, och tackar han nej till det så kan jag släppa honom helt sedan.

Jag har insett att han har tagit bort mig från sin kontaktlista, i msn. Så han ser inte när jag är inloggad… men jag ser honom, för jag har inte tagit bort honom. Och han har inte blockerat mig… vilket han lika lätt hade kunnat göra, om han verkligen inte ville ha mer kontakt med mig.

Jag tror att en stor anledning till min frustration, är att medan jag inte alls hade tid och ork att fokusera på de här dejterna, dvs medan jag jobbade som en dåre och dottern tog studenten och vi hade en massa besök, och hon flyttade hemifrån… då fanns det män som ville ha kontakt, och helst planera för att träffas också. Och nu, när jag äntligen har tid att fokusera… då finns det ingen alls… jag hade verkligen sett fram emot att bli ledig, och ha orken och tiden för att planera och träffas med ffa herr dansk. Och så föll han bort, och så hade jag lösa planer på att träffa andra också, vänner… och så funkar inte det heller, av olika anledningar.

Det känns helt enkelt helt galet, att försöka göra allt samtidigt och i 180 knyck… för att sedan, när det äntligen blir lugnt, inte ens ha möjligheten att göra sådant som jag hade velat.

Jaja. Nu får det bli lite TV, och sedan sängen. Behöver en normal, och hel, natts sömn…

… sitter visst i än – nu har jag börjat nysa och snora… konstig förkylning, detta, liksom bakvänd… Och för mitt mentala välmående skulle jag behöva yoga. Men det gör man inte med förkylning i kroppen, i alla fall inte när luftrören är så täta som mina är nu… det går ju inte att andas rätt, utan att hosta… lite frustrerande är det.

Jag har haft ont i galltrakten idag. Rejält ont. Det tar på orken att ha ont, också… och jag har känt mig trött, snurrig som vanligt nuförtiden, och samtidigt rastlös…

Efter att egentligen inte ha gjort något vettigt alls på hela dagen, utom att chatta lite med Gunilla, kom jag mig till slut iväg med bussen till stan för att köpa tyg till kappan. Väl på tygaffären tog jag med mig rullen som jag tänkt köpa av, och slängde upp den på disken – och då insåg jag att… nej, den här färgen funkar inte, den är alldeles för klarröd. Så sedan letade jag runt i tygaffärerna för att se om jag kunde hitta ett mer rätt tyg… på en affär hittade jag ett som var tillräckligt tättvävt, men det var snarast rostbrunt… och jag vill ha vinröd, gärna ganska ljus vinröd dessutom. Så… jag fick ge upp. Handlade fisk och lite annat, och sedan blev det bussen hem igen. A ringde när jag satt på bussen och undrade om jag ville komma och äta muffins hos henne, och det lät ju både gott och trevligt, men med min förkylning, och det faktum att dottern och jag halvplanerat att hon skulle äta hos mig, så avböjde jag. A hade just fått semester, och var mitt i det där rastlösa läget där man vill göra en massa saker, men av olika anledningar inte kan komma till skott… och jag sa att jag är väl delvis fortfarande i det läget, fast jag har redan ‘tappat’ en hel semestervecka…

När jag kom hem lagade jag fisksoppa. Sej, lite lax, purjo, paprika, squash, morot, saffran, buljong och en burk creme fraiche med franska örter, snodde jag ihop, sådär på en höft. Sms:ade dottern, och fick veta att hon inte skulle komma idag, så då åt jag. Mmmm… otroligt gott, med en bit bröd och ett glas vin till… Jag behövde lite riktig mat i kroppen också, det har varit lite varannandagsläge på ätandet nu.

Skickade ett meddelande till han som jag pratade med i natt, via sajten, men han verkar inte ha varit hemma för han har inte varit inloggad sedan vid lunch. Skickade ett sms också, som han inte svarat på… han har ett konstigt specialnummer, och jag är inte säker på att han fått mitt sms… jag kanske ringer lite senare, mest som en ‘avstämning’. Jag tycker att det har blivit väl många kontakter som har bestått av ett enda långt och bra telefonsamtal, som sedan… liksom inte har blivit mer…

Ska jag vara ärlig så skulle det inte förvåna mig om han har träffat sin exsambo. Och kanske blivit ihop igen… eftersom han sa att “nej, nu blir det inte fler försök – hon mejlade häromdagen, och jag känner inte att jag vill ha mer kontakt med henne”… och det låter kanske som en ologisk tanke av mig, att tro ATT han träffat henne när han sagt att han INTE ville det, men jag har flera erfarenheter av att kontakten med mig har lett till att den andra har återknutit till sin ex. Jag vet inte vad det är för mekanism som slår till, men något verkar det vara… så jag skulle inte bli förvånad. Men vi får se.

Annars… regnar det, till och från. Och är kallt. Jag har ingen större lust med något, men känner ändå stress och frustration över att jag inte gör något… hoppas att inte hela semestern ska bli så här oinspirerad…

det var det. Nu har han tackat för sig och gått vidare, P.

När vi pratade i förrgår, kändes han först väldigt säker på att han tyckte att vi skulle bryta. Men när jag frågade om han kanske kände sådär som jag har gjort med de flesta av dem som jag dumpat ganska raskt – att jag får anstränga mig och leta i minnet för att komma på vad det var som jag tyckte var bra med den killen – så sa han att… nej, så kände han det inte. Han hade tyckt att det hade känts bra när vi pratat första gången… bara bra. Just då var han ju inne på att försöka motivera både för sig själv och mig varför vi inte borde fortsätta, men när han svarade ärligt på mina frågor märktes det att det blev uppenbart för honom själv att han faktiskt bara kände och tyckte positiva saker, för mig… så efterhand lät han ganska säker på att han ville fortsätta, och prova ändå.

Så… mina erfarenheter, när vi lagt på, sa mig att han mest sannolikt skulle bryta. Men känslan av vad han kände… gjorde att jag snarare landade på 50-50 chans att han skulle vilja träffas, ändå… och jag släppte faktiskt hela saken, eftersom han sagt att han ville fundera ‘några dagar’, och sedan skulle han ringa mig.

Dottern kom hit igår eftermiddag och vi åt tillsammans och hon pratade mycket om jobbet… att den som nu har blivit chef, för att de två som startat företaget och egentligen är chefer är upptagna med annat, uppenbarligen har något emot dottern… hon hade fått veta av jobbarkompisarna att den chefen uttalade kritik mot dotterns sätt att jobba – till dem… och till dottern har den chefen inte sagt ett ord – men ena kompisen trodde att chefen ville göra sig av med dottern… så hon var självklart väldigt upprörd, besviken, chockad rentav. Nu sa hon att hon ville ha hjälp med att skriva ett ‘riktigt’ CV, för att söka nya jobb…

Det är inte alls säkert att chefen sagt något om att h*n vill bli av med dottern. Men dottern måste såklart prata med chefen, och höra sig för… eftersom hon nu har en lägenhet att betala hyra för och ett helt eget liv som kostar pengar, och har blivit lovad att få jobba så mycket hon vill på det där stället… så vi pratade igenom hur hon kan göra när hon pratar med chefen. Jag vet att dottern är ganska lätt att styra så att hon tappar sin ‘agenda’ och i stället hamnar i att försvara sig mot andras påhopp, och jag sa att hon måste göra en lista på alla fakta som hennes kompisar har sagt, och fråga chefen om det stämmer. Sedan behöver hon tala om att hennes “ursprungliga” chef sagt att hon är väldigt bra på just de sakerna som den nya chefen visst kritiserat… och att hon jobbat där ganska mycket under ett drygt års tid, så att hon faktiskt kan jobbet, som en av bara tre som faktiskt kan det vid det här laget. Jag tyckte också att hon skulle fråga den nya chefen om h*n hade pratat om saken med de ursprungliga cheferna… eftersom de tycker att dottern är en nödvändig komponent för att företaget alls ska fungera, i höst…

Sedan hade hon funderat på att själv ringa någon av de ursprungliga cheferna, som alltså fortfarande har ansvaret, men inte deltar i arbetet just nu… och jag sa att jag tyckte att hon skulle göra det. Förklara läget, och undra hur hon förväntas göra… men först prata med den nuvarande chefen, och se om det går att lösa direkt med den. Men om det inte går bra, så borde hon prata med de ursprungliga.

Ja… suck… det här var en av de saker som jag befarade skulle kunna hända – att det inte blev så mycket jobb som dottern blivit lovad, så att hon inte skulle kunna betala sin hyra… nu är vi ju inte alls där än och förhoppningsvis var det bara kompisen som tolkat chefen fel, men… ja, det är ganska ofta som jag inte vill ha rätt i mina farhågor, och det här är ett sådant tillfälle. Dottern har visserligen bra erfarenheter från branschen där hon jobbar, nu, så hon skulle nog ha lättare att få ett jobb för ett annat företag – men inga ungdomar har lätt att få jobb, just nu… det finns inga jobb, helt enkelt… Vi får se hur det går.

Kompisen hade sagt till dottern att hon tyckte att dottern skulle “hålla en låg profil” ett tag, så att chefen kanske skulle sluta reta sig på dottern… samma slags inställning som mitt ex hade, när jag blev trakasserad av en dåvarande chef. “Håll käften, ta inga diskussioner, försök inte reda ut eller stå upp för din rätt – lyd bara chefen vad h*n än gör eller säger – och sök ett nytt jobb och säg upp dig när du fått ett nytt”… så tyckte mitt ex att jag skulle göra. Det han inte kunde sätta sig in i, var att det inte fanns några jobb för någon med min bakgrund att söka, just då… dessutom kunde jag inte förstå hur han kunde tycka att det är bättre att tiga, lida och fly, än att stå upp för sin rätt att bli behandlad med respekt. Det var såklart en väldigt avgörande personlighetsskillnad mellan oss, som absolut bidrog till att det inte höll… han ville ha det lugnt, och blev hellre kränkt än skapade respekt för sig själv. Och så kunde han inte prata om vad han kände alls, heller… han blev ju tvungen att förtränga så många kränkningar att han till slut inte kunde veta vad han kände.

Dottern vill prata med sin chef. Om hon inte ville det, men tyckte att hon skulle kunna stå ut och fixa situationen ändå, så skulle jag inte uppmana henne att prata med chefen… hon måste få göra som det känns bäst för henne, samtidigt som jag såklart måste uppmana mitt barn att kräva respekt, värna om sitt värde…

Sedan tog vi itu med förrådet. I flera timmar bar vi ut saker, ställde det som säkert skulle vara kvar på ena sidan, och det som ska bort på andra… skulle tro att ca 4/5 ska bort. Minnen, bra-att-ha-saker… nu får det vara dags att göra sig av med det. Jag använder det ju inte… och kanske slänger jag för mycket, dotterns bebiskläder och en del leksaker som kanske kunde ha varit roligt för henne att ha kvar när hon får barn, men… hon fick vara med och tycka till själv, och hon var lika inne på att rensa bort, som jag.

Det var jäkligt tungt, vi bar möbler och kartonger och gick emellan säkert 100 gånger var… ställde in allt som inte ska vara kvar, i hennes numera ganska tomma rum. Nästa steg blir att försöka få tag på bil, förare, släp och helst några fler starka armar… och faktiskt forsla bort alltihop. Så det är absolut inte klart – snarare har jag ställt “skräpet” mitt framför min egen näsa, så att det inte ens går att låtsas att det inte finns där… och det luktar ofräscht av gamla kläder och inpyrt damm i hela hemmet. Så jag är ganska angelägen om att få detta klart så fort som möjligt… en liten gnutta duktig känner jag mig ändå. Det är i alla fall på gång, nu… ska rensa i klädkammaren också, och sedan är det en eller annan låda med sladdar och elektronikprylar som behövs dumpas, men efter det har jag nog städat bort ganska bra. Om jag bestämmer mig för att flytta, eftersom hemmet är lite för stort för bara mig, så blir det ju till något mindre… så jag lär knappast sakna det jag slänger ändå.

Vid åttasnåret såg jag att det kommit ett meddelande på mobilen. Ett mms hade skickats till mig, från P… och jag hade inte tid att gå in på webben och kolla det just då, så när vi till slut var klara med flyttandet vid tiosnåret, kollade jag. Han hade skickat en bild från där han befann sig, med sin båt… och bara orden “Här är vi”. Jag tolkade det som en önskan att nå fram till mig… han tänkte uppenbarligen på mig, och ville att jag skulle få del av hans värld just då. Jag skickade ett sms och tackade för bilden, frågade var den var tagen, och så skrev jag om vårt förrådsrensande och att vi nu bara behövde hjälp med att forsla iväg det hela… glatt och trevligt, bara, och så “kram”.

En dryg halvtimme senare… hade han skickat ett mejl. Där han skrev att han inte “orkade” prata i telefon, att han tyckte att jag verkade vara “en fin människa som vet vad som är viktigt i livet, en egenskap som fler skulle besitta”, men att han såhär med “lite distans till allt som hänt under den korta tid vi känt varandra inte kände sig trygg med att gå in i något” med mig. Sedan skrev han att han förstår om jag är arg och ledsen på honom – så skrev GK också, uppenbarligen vet de själva om att de väljer att skriva och vara diplomatiska just för att de är fega… Och så skrev han, det var faktiskt nästan en kopia av GK:s “slut-brev”, att han visste att jag kommer att hitta en fin kille som kan ge mig det jag vill ha – “och nöj dig inte med mindre!”

Finns det en Hermods-kurs för män, där de får lära sig hur man skriver diplomatiska slut-brev och -mejl…? Det skulle vara intressant att få veta vilka verkliga känslor och åsikter som döljer sig bakom deras plötsligt så balanserade och vänliga avspisanden… efter att de oftast har skapat jättevågor, med sina aggressiva reaktioner, så slår de om till… ja, verkligen diplomater. Nu har ju inte P varit direkt elak, bara små utfall av defensiva undanflykter, men visst är det ganska överdramatiskt att vilja bryta med en människa bara för att den blir ledsen, och förklarar vad den blir ledsen över, och varför…

Jag tänkte på, sedan vi pratat i telefon i förrgår, att om situationen varit omvänd och det hade varit han som reagerat som jag gjorde, och dessutom berättat ur sitt liv och förklarat sina reaktioner, så… skulle det för min del sannolikt ha lett till att jag skulle ha tyckt mer om honom. Jag skulle ha blivit glad och känt mig nära, om jag hade fått del av så personliga delar av honom… men jag förstår att det enda som han nog hörde, var att han inte dög och inte räckte till. Jag frågade honom om han hade lärt sig något om mig, av det som jag berättat och hur jag reagerade, och han gjorde en ansats… började säga något… som faktiskt bara landade i att handla om honom. Han hörde nog själv att han inte hade något att säga som visade att han kunde se mig… så han gav faktiskt upp. Då sa jag att… “jag vill veta hur det är. Oavsett hur det är, så vill jag veta det, hellre än att få en tjusig omskrivning som ska skydda mina känslor… det gör mig bara väldigt förvirrad och osäker, när människor säger en sak och gör något helt annat. Jag blir inte tacksam över att den andra försöker ’skydda mina känslor’, utan bara förvirrad, i stället…” Och han upprepade just det: “du vill veta hur det är”. Han fattade det, och jag får väl säga att han nog tog fasta på det när han så snabbt medddelade att han inte ville mer…

Men jag fattar inte den där grejen med att säga att “du är värd det bästa”, när man själv säger att “jag vill inte ha dig”… även om folk har dålig självkänsla, som de här männen uppenbarligen har, så tycker de väl ändå att de själva är eller kan ge det bästa? Om de inte tyckte det, så borde de väl göra något åt saken ganska omgående, eftersom de tycker att jag förtjänar att både kräva och få det?

Det är märkligt… att den här sortens män är så urusla på att faktiskt göra bra saker och förändringar medan relationen pågår, men sedan kan bli diplomatiska experter när de vill “göra slut”… Exet var också sådär. Medan han ville ha mig betedde han sig på ett sätt som försämrade relationen, men sedan han tappat intresset så var han som en ängel, så underbar och respektfull och kärleksfull… hur ska man fatta det? Vad är vitsen med att vara trevlig mot en människa som man tänker göra sig av med ur sitt liv, men inte vara trevlig mot en som man vill ha kvar i sitt liv??? Handlar det bara om dålig självkänsla och självdestruktivitet?Eller förstår inte de här männen konceptet “att ha det trevligt” – har de bara “makt” på sin agenda? Är det enda som de är intresserade av, i en relation med en kvinna, att ha makten över henne?

När P berättade om släktingens “totalt oförlåtliga klavertramp där h*n gjorde bort sig för livet”, sa han att släktingen hade försökt förklara sin surhet bl a med att h*n varit hungrig och haft lågt blodsocker. Jag sa att “ja men så kan det väl säkert ha varit, ni var ju hungriga allihop så kanske blev konflikten större för att alla hade lågt blodsocker…?”. Det avfärdade han hårt: “är man vuxen så ska man ha lärt sig hur man fungerar av för lågt blodsocker – då borde h*n ha ätit något! Lågt blodsocker ursäktar inte det skedda alls!”… Jag släppte det hela, men kände att… han sa flera sådana saker, som tyder på att han helt saknar tolerans för mänskliga brister, om de drabbar honom. Ganska oroväckande, kände jag… undrar om han egentligen kan leva med någon…?

Jag svarade P på hans mejl i alla fall. Skrev att jag såklart inte blev arg, men däremot lite ledsen… eftersom jag hade känt det som om han kunde vara en fin människa. Men jag skrev också, väldigt försiktigt, att jag fått intrycket av saker han sagt om sina relationer, att han nog har väldigt liten tolerans för mänskliga brister som han inte gillar, och att han väljer bort dem som gör saker som han inte accepterar, på två sekunder… och att eftersom jag är mänsklig, så är nog risken ganska stor att jag kommer att göra något som han inte tolererar. Det skulle göra att jag nog inte skulle känna mig särskilt trygg med honom, så kanske hade han helt rätt i att det bästa är att bryta nu…

Och så skrev jag: “Som jag sa, så behöver jag nog någon som… tänker som jag, att relationer behöver att man är beredd att… ha en buffertzon, och en vilja att förstå och hantera saker även när allt inte går som på räls. Kanske hittar jag någon sådan, till slut… vem vet. Jag tyckte att du verkade fin och det kändes lätt och öppet att prata med dig, och så är det verkligen inte med alla. Men, du känner som du känner, och det kan jag inte göra något åt.” Och så önskade jag honom en fin sommar… och det var väl det.

I övrigt höll jag inte på att kunna somna igår, för den svullna halsen gjorde att det kändes som om jag höll på att dö hela tiden, när jag slappnade av… jag slutar andas just när jag somnar, ibland. Just igår gav det mig verkligen känslan av att vara på väg att dö… så det tog någon timme innan jag somnade. Och vaknade lite innan sex… inte så mycket sömn, och för jädrigt svullen och ond i halsen. Helt tät i luftrören… Det har regnat i natt, men nu skiner solen igen. Jag vet inte om jag kommer att göra något alls av denna dag… sova kanske, om det går…

Jeg er efterhånden kommet til den erkendelse at man ikke bare længere kan forvente god service når man går ind i en butik. Som en kollega med et saligt smil på læben huskede tilbage på, da vi snakkede om netop dette emne: “ligesom da man kunne gå i en specialforretning. og tale med en ekspedient der havde en professionel stolthed i at vide noget om produkterne og vejlede til et godt køb. Modsat i dag, hvor der står en snottet 10. klasse elev med hængerøvsbukser, som efter skole står i en tv forretning og skiftevis siger “det ved jeg ikke” eller fyrer en løgn af for at dække over manglende indsigt”. Jeg tænker også selv tit over hvad det er der får en Fona-sælger eller 7/11-ekspedient til at virke omtrent lige så mentalt fraværende som en grønlænder på Vesterbro Torv den sidste bankdag i måneden? Er jeg virkelig den eneste der tænker: “Har jobmarkedet virkelig været så gunstigt for de jobsøgende?”

Og det får mig til at føle mig tudsegammel, for det betyder at jeg ofte fanger mig selv i en samtale med mine venner om “hvor sjældent man efterhånden oplever god service”.  Og at høre sig selv udtrykke sig i sådan nogle “ungdommen-nu-til-dags”-vendinger, er endnu mere skræmmende end at tænke på at “De unge mødre” faktisk er virkelige historier. Men mon ikke du kender den der helt særlige følelse, der opstår når man går ind i en butik og føler at man nærmest skal råbe i en megafon mens man står nøgen og indsmører sig i peanut-butter for at få bare et løftet øjenbryns grad af opmærksomhed fra ekspedienten – og når man så endelig får den beskedne mængde opmærksomhed han eller hun kan afse til dig for også at kunne fortsætte med at tygge sit tyggegummi med åben mund, ja, så fortryder man faktisk at man anstrengte sig for skabe kontakt. For magen til ligegyldighed skal jeg faktisk selv anstrenge mig for at matche.

Er jeg virkelig blevet så gammel at jeg har været vidne til den gode service’s død? Kan man være så gammel selvom man kun er næsten 30?

På det seneste er jeg begyndt at tro at den der følelse ikke kun kommer jo ældre man bliver. Jeg tror ikke det handler om alder faktisk. I stedet tror jeg at vi alle har et bessefar-gen, og at netop det gen bliver aktiveret når man udsættes for en mangel på god service hvor den faktisk burde være. Det kan ikke aktiveres når man er for ung – lidt ligesom at man ikke kan høre musikken hvis volumen er sat på lavere end “jetjager-på-10-meters-afstand” når man er teenager. Jeg tror man skal være mindst +25 før denne grusomme genetiske abnormalitet kan blive vakt til live . Når først bessefar-genet slår til så ved man det. Du ved det hvis det er sket for dig. Din adfærd bliver præcis som den der kendertegner gnavne gamle mænd. Du bliver vrissen, kan slet ikke udstå unge ekspedienter, alt er kun til for at være til besvær for dig, og du kan slet ikke holde op med at tænke på, for slet ikke at nævne, de gode gamle dage. Bessefar-genet har også konsekvenser for dit syn : du bliver ude af stand til at se det gode i mennesker omkring dig, men pludselig kan du stille skarpt på fejl og finder dem alle.

Vær opmærksom på følgende kendetegn når du næste gang er i butikker, de kan nemlig alle aktivere bessefar-genet. Ekspedienten har hængerøv i bukserne, så man kan se ca. halvdelen af hans boxershorts og i hvert fald får en klar fornemmelse af formen på hans balder. Ansigts-piercinger (ikke dem i ørerne). Ekspedienten svarer på din henvendelse om hjælp med næsten-ord-udtryk  , som for eksempel “huh?”, “hvaarrr?”, “uhuh?” eller “arrjjjjjjj”. Læg mærke til at i hvor høj grad genet aktiveres er direkte proportionalt med ekspedientens evne til at fungere på lige fod med os andre i samfundet.

Når jeg er i en butik, hvor ekspedienten har travlt med en åbenlys privat samtale med sine kollegaer, eller har for travlt med at tygge tyggegummi og kigge ud af vinduet til at kunne koncentrere sig om også at ekspedere kunder, så aktiveres mit bessefar-gen helt sikkert. Jeg mærker vreden ulme, harmen strømmer over mig, og får tanker såsom “hvorfor “de unge” dog ikke sætter en større ære i at yde en god service”. Indeni mig lurer en hævngerrig lille vred mand, hvis eneste ønske er at kunne belære den lille knøs om hvordan der engang fandtes god service og hvordan man praktiserer den. Men jeg (og den vrede lille mand) får aldrig den fuldkomne hævn, jeg får aldrig den der “hah, der fik jeg da godt nok lært ham/hende hvad god service er”-følelse. For det våben jeg trækker er altid det samme. Den sikre strategi til den erfarnes (mig) klare sejr over den mindre-bemidlede (bumsebefængt ekspedient): jeg går fra butikken i vrede uden at sige noget (men jeg ser meget bister ud i ansigtet). “Ja, så kan de lære det, kan de – for mine penge får de jo ikke”, tænker jeg. Helt sikkert!!! Bag mig på vejen ud hører jeg et højt knald af en tyggegummi-boble, der brister – og jeg bare ved at de enten slet ikke har bemærket min tilstedeværelse eller bare tænker at de er glade over at jeg skrider. Og så står jeg tilbage med den der irriterende følelse af “årh, det skulle jeg da også bare have sagt – så ville jeg bare være totalt sej og ham eller hende ekspedienten kunne bare stå og sige øh-bøh-øh”. Ikke at kunne det er ligeså frustrerende som at prøve at få det sidste Heinz-ketchup ud af en af de gamle glasflasker.

Det sker bare aldrig for mig når jeg prøver at være rap i replikken. Normalt så flyver det der nu en gang flyver igennem hovedet på de her unge åndsfraværende ekspedienter (som man faktisk typisk finder i 7/11) altså for hurtigt til at de kan følge med. Tilgengæld så er det som om den del af hjernen, der producerer dum-smarte bemærkninger fungerer upåklageligt på dem. Den samme del fungerer desværre kun i sløvt til moderat tempo hos mig, når bessefar-genet er årvågent samtidig – så den vattede reaktion med et storme vredt ud af butikken som en teenager, der har fået nej til at være sent ude, er måske bare alt jeg kan mønstre.

En gang imellem lykkes det mig dog at holde et aktivt bessefar-gen i skak. Jeg var fornylig i en teknik-butik (sådan en der sælger ting, der får mænd til at savle og stå i timer og læse på specifikationerne på pakken, mens kvinder kun har hovedrysten til overs ). Netop her skulle man jo tro at sælgerne var bare sådan lidt faglige og udstyret med bare en basal fornøden viden til at rådgive kunderne på det mest grundlæggende niveau. Mens jeg stod og læste specifikationerne på et eller andet produkt på ca. 2. time, fik en anden kunde lidt “god service”. Han havde cirklet rundt efter en ledig sælger i omtrent den samme tid som en vel-lagret Klovborg ost at blive salgs-klar (iflg. reklamerne, så er det pænt lang tid). Og nu hvor han havde fundet sælgeren begyndte han at fortryde det. Den meget unge sælger var ude på meget dybt vand og han havde vist aldrig fået det store svømmebevis i folkeskolen. Han førte sig frem med samme usikkerhed som en kåd teenager første gang han har et pigebarn med i sengen – hans rådgivning af kunden tog også omtrent samme tid. Ligeså hurtigt var sælgeren væk igen (han skulle ikke have sin uvidenhed udstillet mere og håbede bare at illusionen om professionel rådgivning var intakt) og kunden stod med et produkt, som han med rette ikke var helt sikker på var det rette for ham. Det var så gru-opvækkende. Stakkels kunde, hvis eneste synd var at have håbet at finde god service. Men god service var ikke på lager den her dag. Mit bessefar-gen blev helt hold i skak, fordi jeg bare flød over af medfølelse for den arme kunde, som sælgeren havde formået at forvirre så meget at han ikke ville kunne finde op eller end på en lodret pind. Jeg forbarmede mig og sagde til kunden, at han måske havde fat i det helt forkerte produkt – jeg stillede ham et par spørgsmål om hvad det var han havde behov for og vi fandt frem til det rigtige produkt (det betaler sig at bruge så meget tid i butikkerne på at læse specifikationerne på pakken). Det ville have været fedt hvis sælgeren bare havde været i nærheden til at høre det, men ak, som jeg allerede har skrevet, så får jeg aldrig den der “rigtige” mulighed for at lære en ung snotnæset ekspedient hvad “god service var dengang far var ung”. Det vigtigste er også at jeg fik vist mig selv at mit bessefar-gen kan undertrykkes – for jeg har opgivet håbet om at den gode service er at finde alle steder, så jeg ønsker bare at kunne blive immun overfor den dårlige.

Jeg må nok understrege at jeg naturligvis intet videnskabelligt bevis har for eksistensen af et sådant “bessefar”-gen, men jeg tror altså det findes. Nu hvor jeg sidder og skriver det her, så kan jeg da godt se at mit bessefar-gen har været aktivt det meste af tiden. Måske jeg bare skal give det frit løb fremover.. Jeg mener virkelig frit løb: hysterisk skrige til ekspedienterne at de skal trække de hængerøvs-bukser op og få undertøjet ind på den rigtige side af tøjet, fable højlydt om hvor den gode service dog er henne hos de unge nu til dags og med ekstra volumen kræve at snakke med chefen. Hmm… Jeg tror bare jeg vælger min faste strategi og vredt stormer ud af butikken. Så kan de lære det, kan de.

När dottern till slut kom hem från sitt blivande hem igår kväll, efter att ha städat köket noga, satte hon sig på min sängkant och såg lite orolig och nästan olycklig ut… Jag frågade vad det var, och hon sa: “Alltså… det är ju helt gigantiskt, det här, att jag ska bo i egen lägenhet… och handla min egen mat, hur ska jag veta vad jag ska handla när det är till mig, liksom…? Det känns… för stort… ska jag vara vuxen nu, liksom? Det kan ju inte jag…” Och jag sa att jaa, jösses vad ditt självförtroende kommer att växa, för varenda gång som du får upptäcka att du kan och vet en massa saker som du inte visste att du kunde…!” Och då lyste hon upp lite igen, den lilla skruttan… Fast sedan sa hon att… “jag kanske får ta den här flytten en liten bit i taget… kanske inte sova där alla nätter… utan sova hemma kanske varannan natt, åtminstone i början…?” Jag sa bara att “det ordnar sig, vännen”, och så kramades vi lite, och gick och la oss…

I morse hade följande sms kommit från min dotters far, som svar på det jag skrev igår:

“Hej Leva! Jag hjälper väldigt gärna dottern att flytta.  T ex med kartonger, köra släp, sängar, bära mm. Jag gläds med dottern dessa dagar. Nu var det shopping på [datorbutik] och som vuxen tycker jag att dottern kan få vara med och dela på kostnader för t ex billån. Om hon var ledsen över detta ska jag reda ut det med henne. Xx”

Sedan jag kommit till jobbet svarade jag: “Ok, förstår hur du tänker. Men kan du inte bara vara lite extra generös med henne nu när hon flyttar… det är ju inte som om hon har en ‘full lön’, som vi… Du kan väl betala henne en hundring för att hon tar av sin tid, och följer lillasyster till simhallen? Hälsningar Leva”

Jag tyckte liksom att om han nu tycker att hon är ‘vuxen’ och att det ingår att betala för tjänster som andra gör för en när man är vuxen, så kunde han väl ge henne den där jäkla hundringen som hon fick betala för bensinen igår, utan att ens behöva tappa ansiktet genom att backa på sin princip…

Några timmar senare kom ett sms från dottern: “Tack för att du står upp för mig när jag inte gör det. Puss!”… och det värmde väldigt i modershjärtat… jag hoppades också att det betydde att något blivit bra, på något sätt, med hennes pappa som hon träffat på morgonen när hon ställde upp med att ta lillasyster till simskolan, för att pappan inte kunde eftersom han skulle på familjerådgivning med sin sambo, samtidigt… Dottern gjorde alltså honom en tjänst. Alternativet hade varit att han hade antingen fått ställa in samtalet med sambon, eller be lillasysters mamma, vilket enligt dottern hade inneburit ‘ett jäkla liv’…

Men inte tusan hade han betalat henne någon hundring. Eller ens tagit upp frågan med dottern… nej då, han hade bara förklarat för henne igen hur enormt mycket han ville hjälpa henne men att han tyckte att hon rent principiellt skulle betala när han gör henne tjänsten att låna ut sin bil… när hon ska göra honom en tjänst, så betraktar han tydligen henne som sitt barn som han kan ‘kräva’ arbetsinsatser av. Och när han ska göra henne en tjänst, så är hon plötsligt vuxen, och ska betala honom… fy fan.

Den som läser detta och inte tycker att min dotters pappa beter sig som en jävla skit mot sin dotter, har något allvarligt fel i sin uppfattning om hur människor har rättigheter och skyldigheter att bete sig mot varandra. Den som kan läsa in några som helst förmildrande förklaringar i min dotters pappas attityd mot sin dotter, en attityd som alltså bara har blivit värre för varje år som gått och som till slut fick mig att inse att min dotter skulle få stora psykiska problem i sitt vuxenliv om jag inte såg till att ta henne ur den miljön… den som tycker att det är jag som resonerar fel eller tycker synd om min dotters pappa i stället för om mig och min dotter, den är den sortens människa som jag inte vill veta att den finns ens genom en stjärnkikare på 14 ljusårs avstånd…

Nu i kväll skrev jag till honom: “Xx, om du tycker att dottern ska göra dig tjänster utan att få ersättning för det för att hon är din dotter, medan du tycker att hon ska betala dig när du gör henne tjänster för att hon då plötsligt är en vuxen, så får du inse att du resonerar inkonsekvent och att det ser snålt ut. Om du vill slippa att din dotter kräver betalning för allt du ber henne om hjälp med framöver, bör du nog inta en mer generös attityd mot henne… Mvh, Leva”. Han kommer förmodligen inte att förstå ett dugg av det jag skrivit… men jag tycker att han kan få möjligheten att välja – antingen ha en otrevlig och självgynnande kommunikation med sin dotter, eller släppa taget om snålheten och få en trevligare relation med henne…

Han svarade: “För bövelen, ta det lugnt! Dottern ska få inflyttningspresent och ersättning för barnvakt och hjälp. Just nu ska jag lägga lillasyster och senare i kväll ska jag tömma släpet som är fyllt med skrot eftersom släpägaren inte tömt det, samt sedan packa dotterns grejor samtidigt som jag och sambon har gjort slut. Ta det lugnt! Xx”

Och jag svarade: “Jag visste inte hur läget var hos dig, och är ledsen för din skull… Han en så bra kväll du kan. Dottern hälsar också. Leva”.

Sådan är jag… tyck vad ni vill om det svaret, men när jag och min dåvarande som varit ihop i fyra år, just gjort slut, och jag bad dotterns pappa att ta dottern redan från söndag kväll så att jag fick några timmar att bearbeta mina känslor utan barn eller jobb omkring mig, så lovade han att ta henne – men sedan ringde han på söndag eftermiddag och sa att nej, han kunde inte ta dottern, för han hade ju lovat sin dåvarande (lillasysters mamma, långt innan de fick barn ihop) att de skulle gå och dansa gammeldans på kvällen och hon blev så ledsen om dottern måste följa med, för då skulle ju pappan vara tvungen att engagera sig i dottern också och inte bara i henne… så generös har han varit när det krisat för mig. Varenda gång. Vissa gånger har han passat på och skällt ut mig efter noter, när jag har berättat att jag har mått akut dåligt pga något som hänt… han har också sagt till både mig och dottern att han tycker att det är fel av mig att vägra träffa min pappa, eftersom det innebär att vår dotter inte får träffa sin morfar… han bryr sig inte ett enda dugg om hur någon behandlar mig. Verkligen inte ett enda dugg.

Jag är inte särskilt gammal, men när jag var ung var det fortfarande pinsamt att framstå som snål och otrevlig. Det var fortfarande den som inte hälsade på en bekant när man råkade träffas (oavsett vad man tyckte om människan i fråga), som var pinsam och ‘onormal’… och jag förstår faktiskt inte vad det är som har hänt, de senaste 15-20 åren. Det har hänt något stort och enormt destruktivt med den svenska delen av mänskligheten, något som innebär att det inte längre är den som inte klarar att bete sig artigt och civiliserat emot andra människor, som är pinsam – nej, nuförtiden anses det normalt att bete sig som ett as mot sina närstående, arbetskamrater, vänner och bekanta… ingen runtikring reagerar längre. Det är den som beter sig trevligt och civiliserat, som ses som en ‘looser’… det är vi som förväntar oss att folk ska uppföra sig trevligt, vänligt artigt och oaggressivt utan anledning, som blir angripna. Det är verkligen något allvarligt fel med mänskligheten.

Och jag kommer aldrig att acceptera det. Jag kommer aldrig att sluta tala om vad jag tycker om det.

Mr Morris skrev igår om hur vi väljer att tolka andras ord:

“Jag, likt många andra, har läst in saker i en text – och känt oss illa berörda, träffade och ibland till och med utpekade, utan att någon annan sett det, förstått det, känt det så och det har ej heller varit avsändarens tanke.

Det intressanta uppstår när jag granskar mig själv. De gånger som jag läst in saker i texter, kännt att någon tryckt ner mig och liknande – så har jag själv mått dåligt. Antingen för saker som jag gjort eller borde gjort. Men min själ får mig att må dåligt över orden som jag läser. Insikten kommer nu att jag aldrig kan ta andras ord som mina egna, utan känslan som jag får av dem är min inte någon annans.

Blir jag glad eller ledsen över en text inser jag att jag måste stanna upp och se på min själv. Varför känner jag så, vad har jag i mitt bagage som gör att jga uppfattar det så?”

Och jag har insett för ganska länge sedan, att när människor läser eller hör mig säga vad jag tycker om hur man borde uppföra sig mot andra – och framför allt hur man inte får uppföra sig mot andra – och reagerar på det… så beror det på att de anar att de själva besitter den där sidan som jag talar om att jag inte gillar, och som de själva nog inte är så himla stolta över heller, när de ‘tvingas’ tänka efter, av att jag talar om vad jag tycker…

Men saken är den att valet är vars och ens. Vill jag känna mig påhoppad av vaga antydningar som skrivs på en blogg, eller sägs när jag hör det, så kan jag antingen välja att fråga: “menar du mig, och i så fall, kan vi prata om det för jag vill gärna förstå hur du uppfattar mig?”, eller så kan jag helt enkelt förutsätta att det inte handlar om mig… men genom att reagera med att angripa den som säger saker om mänsklighet som jag inte vill höra för att det tvingar mig att ta ansvar för mina egna val, så visar jag egentligen inget annat än att… jag är precis en sådan som den andra beskriver. En som inte lever upp till devisen “lev och låt leva”…

Sedan tycker jag ju, ganska självklart, att när för mig okända människor raddar upp hårda och väldigt negativa ord i sina beskrivningar av mig, i kommentarer på min blogg, så vore det väl ganska konstigt om jag inte tog illa vid mig… det är ju meningen att försöka såra, med sådana ord. Saker som att “släpp din dotter fort – hon får det mycket bättre utan dig”, när det inte finns fog för en sådan åsikt utifrån något jag berättat, är ju uppenbart bara avsett att försöka göra mig illa…

Människor gör faktiskt saker med avsikten att skada andra. Det handlar inte bara om hur man väljer att tolka andras beteenden… det finns en bortre gräns där, om man inte reagerar på något adekvat sätt (genom att gå sin väg, är det enklaste, om det är möjligt), resultatet faktiskt inte kan bli annat än att man låter sin själ kränkas och bli trasig och krokig… Med en psykopatisk våldsmänniska finns faktiskt risken att man blir ihjälslagen om man bara ler glatt och svarar vänligt på dens angrepp. Ickevåld fungerar bara så länge som man lätt kan gå sin väg från den som angriper med avsikten att skada… men jag tänker inte låtsas att ansvaret för att jag blir sårad, arg eller ledsen när en människa använder ord eller beteenden som det inte går att hitta några konstruktiva förklaringar till, är mitt.

Det är inte alltid bådas fel när två träter. Det finns faktiskt människor och situationer, då det bara är den enas fel att det uppstår konflikter.

Vilket ändå aldrig hindrar mig eller någon annan från att stanna upp och titta efter i oss själva, när vi reagerar…

Sedan jag inte följt med på arbetsplatsens utflykt, och i stället arbetat en massa till strax innan fem, for jag till affären och handlade en massa mat. Där träffade jag ena halvan av psykologparet som är föräldrar till en av dotterns dagiskompisar, och vi pratade en stund om skolan (deras dotter går där också) och så bad h*n mig hälsa till min dotter och önska henne lycka till så mycket… trevligt.

Och när jag kom hem tog jag itu med att laga en lasagne, som dottern (och vi som hjälper till) ska få som flyttgröt i morgon när vi flyttat åt henne. Sedan stekte jag falukorv och stuvade makaroner till dagens middag. Dottern kom hem ungefär i den vevan, och jag svor lite över att hennes pappa inte alls hade förstått ett enda dugg av varför hon blivit ledsen, trots att hon uppenbarligen berättade det väldigt tydligt och begripligt… och sedan gjorde hon sallad, och vi åt.

Nu packas det för fullt här. Jag ska gå och hjälpa henne nu. Ha en fin tisdag afton.

… med värsta ångestkänslorna, i morse… har sovit rätt okej, men drömde en hemsk dröm om att jag fick veta att jag inte skulle bli tillsvidareanställd på jobbet. Sedan satt jag och pratade om det med min förra chef, den med psykopatiska drag som man får akta sig lite för, och h*n sa till mig att “jamen det visste du ju att eftersom du själv valde att bli uppsagd, så skulle du aldrig mer kunna få en tillsvidareanställning inom det här företaget”… och jag visste att jag inte hade fått veta det, och att jag inte precis hade valt att bli uppsagd heller, men jag hade väl inte protesterat särskilt högljutt eftersom det kändes enormt pinsamt att försöka bråka sig till att få behålla jobbet – som jag dessutom var ganska less på… men känslan av vanmakt, av vetskapen om att jag blivit orättvist och kränkande behandlad utan att vare sig jag själv eller någon annan gjort ett dugg för att försvara mig, gjorde att jag bara grät, i drömmen… Jag kände mig så sårad, och samtidigt så… gav jag ju bara upp. Orkade inte kämpa mer för min rätt.

Och jag vet inte exakt vad den drömmen handlade om, eller kom ifrån… kanske en väldigt senkommen bearbetning av tidigare upplevelser av blandat slag. Kanske i kombination med att jag känner mig väldigt… bortkopplad, från allt – mitt liv, jobbet, vännerna, familjen – allt och alla…

Jag gjorde ett relativt seriöst personlighetstest på nätcommunityt igår. Det påstod att jag är väldigt fåfäng och självcentrerad… och fåfäng tror jag faktiskt inte att någon skulle kalla mig, snarare tvärtom i så fall, men självcentrerad har jag ju fått höra att jag är, av dem som avskyr mig här på bloggen. Jag inser allt mer att folk ger sig på andra enbart för att det verkar vara möjligt… de som är otrevliga och väldigt krävande för sin omgivning att hantera, de blir sällan illa omtyckta eller ens kritiserade. De mest själviska människorna, de som är öppet elaka mot sin omgivning, de får hållas… de blir inte ens skitsnackade om, ofta. Det är väldigt konstigt… men de signalerar väl att de verkligen struntar i vad andra tycker om dem, så de får väl “makt” på det viset… jag är i alla fall genomslitet trött på att det är så. De gånger då jag har blivit personangripen i livet, har antingen handlat om att den som angriper försöker hålla sig väl med någon annan och skaffa sig “poäng” hos den elaka, eller att angriparen uppfattar mig som tillfälligt försvagad och därmed kanske möjlig att knäcka. Människor är verkligen inte i grunden goda mot varandra…

I gårdagens DN var det en kritisk debattartikel mot KBT. Psykiatern som skrev artikeln vände sig mot att det inte finns tillräckligt tydliga och entydiga bevis för att KBT fungerar… fast det lät mest som om han kände sig hotad i sin medicinskt fokuserade psykiaterroll. Jag har hört andra kritisera KBT som metod för att få djupt traumatiserade människor med mångåriga psykologiska sår, att komma på fötter – att det fungerar med KBT på kort sikt, men i längden kan effekten snarast bli sämre… Men, alla som har provat har ju märkt att hur man tänker som sig själv och sitt liv, är vad som skapar glada eller obehagliga känslor. Att tankarna påverkar känslorna är givet – sedan är det kanske inte alltid rätt metod, att försöka tvinga sig till att tänka annorlunda… det beror kanske på vad som är problemet. Jag vet också av erfarenhet att mediciner kan ha bra effekt för måendet. Det ena måste kanske inte utesluta det andra… själv har jag tänkt så, i min process efter att det tog slut med exet, att det bästa är om man kan prova så många man kommer på av de sätt som finns, och behålla dem som man tycker fungerar… de som inte fungerar kan man ju bara släppa, liksom. Man måste ju inte säga att de är fel, bara för att de inte fungerar för just mig…

Men av orsaker som jag inte riktigt kan sätta fingret på, eftersom jag logiskt kan inse att det inte har särskilt mycket verklighetsgrund, så känner jag mig just nu… liksom avskuren från omvärlden. Samtidigt som jag inte känner någon längtan efter att ingå i några sammanhang heller… jag gissar att jag helt enkelt bara är väldigt utmattad, efter allt som är och varit… Jag känner mig stressad, rastlös och uttråkad samtidigt. Märkligt.

Idag har jag arbetat i mitt anletes svett igen, sprutat ur mig mejl som krävt väldigt fokuserat tänkande innan jag kunnat skicka dem, och deltagit i ett par möten som både handlar om det pågående arbetet, och om hur mitt jobb kan förändras på sikt. Jag har skrattat väldigt gott ett antal gånger, känt samhörighet och glädje med kollegor, men… det är som om det inte går på djupet. Jag kan bete mig glatt, och verkligen skratta ärligt… men det är som om det ändå är på ytan. Och egentligen har jag väl inte känt något sådär på riktigt, på väldigt länge… det är som om mitt känsloliv fortfarande är ganska avstängt… jag blev en annan människa efter exet. Det gjorde så ont när han lämnade oss, att jag faktiskt inte stod ut… jag stängde av känslorna. Och blev så småningom en annan människa… en lugnare, mer logisk, och mindre kännande. På gott och ont, alltså…

Jag är ordentligt besviken på herr dansk… och ordentligt trött på att bli besviken. Kunde jag inte få bli lite positivt överraskad någon gång – kunde inte några nya människor visa sig vara väldigt mycket bättre, klokare, roligare och trevligare, än jag ens hade kunnat ana…? Visst har jag massor av fina, trevliga och roliga människor omkring mig, men kunde inte överraskningarna och de oväntade och oförutsedda beteendena från nya människor (kanske ffa män), sluta vara av det hemska, knäckande, kränkande och energidödande slaget, någon gång… ska det aldrig bli min tur att bara få bra saker…? Jaja, en och annan som tror att vi människor alltid får vad vi förtjänar, tänker säkert genast hävda att det är för att jag är så himla hemsk som jag drar till mig hemskingarna… men det köper jag faktiskt inte alls. Jag är väldigt, väldigt sällan otrevlig mot andra människor… snarare är det det som är felet – ska man bli s.k. “respekterad”, så ska man sätta skräck i sin omgivning med sitt oberäkneliga och fientliga beteende… det är den observationen jag tyvärr har tvingats göra, de senaste åren…

Ett bra, men för jävligt, exempel på det, kom min dotter hem med idag. Hon hade gjort upp med sin pappa sedan några dagar tillbaka, om att hon skulle få låna hans bil och kompisen skulle köra dem till ett ställe en bra bit bort för att kanske köpa en skärm till hennes dator där. I morse både ringde och sms:ade dottern till sin pappa, för att säga att de skulle hämta bilen vid halvtolvsnåret… men hon fick inga svar. När hon ringde växeln på hans jobb sa damen där att han skulle vara på sitt rum… men dottern fick inte tag på honom. Till slut ringde hon i desperation till hans sambo – och fick då veta att pappan var på simträning med lillasyster, men att sambon hade bilnyckeln, fast ingen aning om att dottern skulle få låna bilen… Dottern frågade om de hade tagit med flyttkartongerna som hon tjatat på sin pappa om i flera dagar, och sambon sa “vilka flyttkartonger?”… det är som om de inte hade en aning om att dottern ska flytta nu – utom när det gäller att försöka skuldbelägga henne för att hon “inte bjudit in sin pappa att hjälpa till” – fast hans svar, när dottern frågade, var att han jobbade ju och det var så mycket annat den veckan så han trodde inte att han skulle kunna hjälpa till…!

Nå, till slut fick dottern i alla fall svar från sin far. Han skrev att bilnyckeln var hos hans sambo, och dottern svarade lite ilsket att nej, nu hade hon själv nyckeln, eftersom de kommit överens om att hon skulle ha bilen nu… Han svarade bara att det nog var lite dåligt med bensin i tanken – så hon fick nog lov att tanka bilen!!!

Det slutade alltså med att dottern fick låna sin pappas bil, efter att ha fått krångla extremt mycket för att få tag på bilskrället trots deras överenskommelse sedan flera dagar tillbaka – och så fick hon betala för hans “hjälp” med hennes flytt… det är ju helt sinnessjukt – hans äldsta dotter flyttar hemifrån för första gången i sitt liv, och han erbjuder sig inte självmant att hjälpa till, och när hon ber honom så säger han i princip nej – och ovanpå det, så låter han denna underbetalda 18-åring betala för bensinen till hans bil!!! Vilka mentalt friska föräldrar skulle komma på tanken att göra så mot sina barn!? Inte ens dotterns kompisar som har extremt trassliga hemförhållanden, har föräldrar som låter ungarna betala bensin, och hjälper inte till alls med själva flytten…

Det verkar faktiskt inte bättre än att min dotters far har samma slags sinnessjuka inställning till sin äldsta dotter (men en helt annan till sin yngsta – med henne är han så menlös så det slår alla rekord i stället, på ett sätt som han aldrig har varit mot vår dotter), som min pappa la sig till med sedan hans fru hotade med skilsmässa om han inte tog parti emot mig…

När jag säger ifrån, så får jag höra att jag är “bråkig”. “Ställer till med konflikter”. Att det inte skulle bli några konflikter om de här människorna behandlade mig och min dotter på samma sätt som de behandlar resten av världen, det gills liksom inte… nej, det är jag som är bråkig. Helt enkelt för att jag tydligen per definition alltid har fel i allt jag tycker, säger, tänker, vill… Felet är helt enkelt att både jag och  min dotter är för artiga, vänliga, medkännande och generösa. Det är felet… om vi vore lite mer elaka och jävliga mot andra, så skulle de minsann “respektera” oss… it pisses me off.

Jag skickade i alla fall ett sms till min dotters far. “Hej XX, du kan väl inte mena att dottern ska betala DIG pengar, i stället för att du hjälper HENNE flytta hemifrån för första gången i sitt liv? Förstår du verkligen inte att hon blir ledsen av att hennes pappa inte erbjuder sig självmant att hjälpa henne? Du kan absolut inte låta henne betala för bensinen, det hoppas jag att du förstår… Mvh, Leva”

Han har inte svarat. Kanhända har han inte hunnit se det, men när han gör det kommer han enbart att bli skitförbannad. Risken finns att han tar ut det på dottern i morgon, när hon ska följa lillasyster till simhallen… Ja herregud, om jag inte säger ifrån när han går för långt i sitt värdelöshetsförklarande av vår dotter, så innebär det att han fortsätter bete sig illa och att jag sviker min dotter. Om jag säger ifrån, så är jag en satmara… de gör det så lätt för sig genom sitt stigmatiserande av mig, och förringande av mina åsikter… det finns absolut inga sätt att göra rätt, i detta, bara sätt att göra fel. Något stöd eller förståelse räknar jag inte med att få… för det får jag så sällan… de flesta har ingen lust att stå på min sida – för jag är ju inte en samvetslös, grym jävel som det är farligt att göra sig ovän med… och det är bara den sorten som de flesta människor står upp för. De som absolut inte behöver något stöd, som är så hårda och elaka i sig själva att de skulle kunna radera ut det mesta av världen alldeles på egen hand… it just pisses me off.

Alla hukar sig, kring dotterns far… hans mor glider undan, det finns flera omkring honom som tycker att han beter sig illa och tyvärr bara alltför likt hur hans egen far är, men ingen vågar säga ifrån på skarpen. Alla vet hur jäkla otrevlig han kan bli… för något samvete har han ju inte, så inga argument biter på honom.

Det enda som känns en aning bra, när det gäller mina sinnesrubbade släktingar den senaste tiden, är att jag tydligen i alla fall har lyckats skrämma upp mamma till att inse att jag faktiskt kanske inte vill ha med henne att göra om hon inte skärper sig och försöker bete sig som en vuxen människa med empatisk och ansvarskännande förmåga – eftersom hon faktiskt inte har visat upp några större katastrofbeteenden mot mig, utan tog ut det på de övriga i sällskapet i stället… inte för att det var ett dugg roligt eller trevligt att hon betedde sig pinsamt mot våra övriga släktingar och vänner, men det verkar i alla fall som om hon är mer angelägen om att behålla mig än dem. Och det som känns alldeles väldigt bra, är att dottern åtminstone har en farmor som är precis som alla människor borde vara… medkännande, artig och trevlig på en alldeles lagom nivå. Jag tackar någon lycklig stjärna för att det åtminstone finns en vettig människa i den här släkten…

Dottern och jag pratade, under vår i övrigt som alltid trevliga middag, om hur svårt vi båda har att begripa hur det kan komma sig att folk i vår närhet beter sig snålt och missunnsamt mot oss. Just nu är det dottern som sitter i skottgluggen, och det har hon tyvärr fått göra länge, med sina otrevliga klasskamrater (och värst, hennes pappa), men ingen av oss fattar vad folk får ut av att vara dumma, snåla och otrevliga mot sina vänner och släktingar… vad de tycker sig få för belöning eller njutning i livet av att såra och försöka förnedra andra.

Det är något jäkla fel på mänskligheten… och det verkar gå åt fel håll, just nu… och det känns som om man skulle vilja resa iväg till en öde ö, bara för att slippa se de otrevliga människorna, ett tag…

Nåja. Regnet öser ner här nu, från sådär vackert svart himmel, fast det är dagsljust… i morgon ska jag ha med regnbyxorna också. Det är rogivande, mysigt, härligt, med detta ösregn… Jag har sagt nej till att följa med på den lilla sammankomsten som arbetsplatsen ska ha efter personaldagen i morgon, för att jag vill vara hemma och hjälpa dottern med vad hon nu kan behöva hjälp med… tänkte laga en lasagne också, som flyttgröt till hennes första kväll i sitt nya hem, på onsdag. Hon är där nu, och grejar… hon undrade om jag ville följa med, men sa att det inte gjorde något alls om jag inte hade lust. Jag hoppas så väldigt mycket att hon bara känner att det är mysigt och härligt att vara där… och att det ska sluta regna snart, så att hon kan cykla hem utan att bli genomdränkt…