Igår skulle jag göra en reklamplåtning för Entombed tillsammans med Micaéla Moberg. Var ute en halvtimme för tidigt så satte mej på ett café i närheten och köpte kaffe och kärleksmums.

Ganska mysigt ställe faktiskt. Tror det hette något i stil med “matcafé”, ligger på Norrtullsgatan mittemot 3 Liljor iallafall.

Sen blev klockan 15 och jag mötte upp Micaéla i studion.

Häj häj.

Lånade kläder från Weekday.

Camilla kom med sminket.

Johanna var också med, kul att få träffa henne!

I stort sett klara med mitt smink härå. Gillade verkligen sjaluppsättningen.

Johannas tur.

Micaéla satt så snällt och väntade.

När vi var klara runt 18 blev det dags att dra till plåtning!

Framme vid Fryshuset tog det ett tag innan vi fick tag på killen som kunde släppa in oss.

Massa hormonstinna hårdrockstonåringar utanför.

Väl inne fick vi jobba snabbt eftersom bandet strax skulle spela.

Sista fixet innan vi mötte upp pojkarna i Entombed. Här lämnade jag kameran eftersom jag ju trots allt skulle modella och inte plåta.

Hemma igen! Fick skynda skynda med taxi hem innan porten låste sej, med tjugo minuter tillgodo (hade ju tappat bort nycklarna som jag nämnde innan). När jag väl satt mej ner testade jag ringa Debaser där jag antog att jag tappat dem, och det visade sej att personalen hittat knippan! Glädjeskuttandes dit (eller okej, jag mådde ganska illa och hade whiplash-skador från Dia Psalma-headbangande i torsdags, men ändock) hämtade jag upp nycklarna och kunde åka hem och låsa upp porthelvetet. Nu ska jag bara byta ut det temporära låset till det gamla igen.

Fick med mej massa t-shirts från plåtningen.

Det var det! Bilderna Micaéla tog kommer så fort jag fått dem.

.. en underbar rivstart.

Jag har alltid hatat Anders Carlberg. Som tagen ur filmen G dök han upp med sin auktoritära jargong, sitt Fryshus och sin övertygelse att han vet hur kidsen tänker va, för en 20 år sedan efter att sysslolösa ungdomar vänt upp och ner på Kungsträdgården och behövde uppmuntras att kanalisera sin energi någon annanstans. Typ basket. Eller breakdance.

När Stockholms skinnhuven ansågs vara en annan oregerlig ungdomsgrupp fick de ett par baracker att hänga i. Någon brände ner dem, personer som hängde där har pekats ut. Snart var skinsen inne i värmen igen i mer permanenta lokaler. De nazistiska och “nationella” skinsen alltså. Lokalerna på Fryshuset blev basen för rekryteringen av små nazikids i Stockholm, när de var som flest räknade de 1 000 stycken med hangarounds. Ultima Thule spelade på ett fullsatt Fryshuset.

Nazilokalen i Fryshuset blev utgångspunkten för demonstrationer på 30 november i början av 90-talet, här utbildades tidningen Nordlands redaktörer i modern redigering, och utanför detta svenska nazisters eget Casa Pound sparkades en vaktmästare på en kvällstidning halvt till döds av en av de yngre nassarna. Krav började komma på nerläggning av nazistprojektet. Carlberg svarade med att hota med blod på gatorna som en annan Enoch Powell, om hans “grabbar” inte längre skulle ha en lokaaal.

Men han fick inte som han ville den gången, nazisternas värmestuga stängdes och effekten blev långtifrån något kaos på gatorna. Istället minskade antalet smånazis radikalt när de små tonåringarna drog tillbaka till sina villaförorter. Sociala centra är ett effektivt sätt att bygga en rörelse, särskilt för ungdomar.

På senare tid har Anders Carlberg bland annat ägnat sig åt jungiansk psykoanalys, alltså debilt flum om kollektiva “arketyper” i vårt omedvetna. Han hör också till dem som hävdar att Sverigedemokraterna inte är rasister.

Enligt DN ska Anders Carlberg fortsätta arbeta med Fryshuset nu när han avgår som vd. Anledningen är inte heller missnöje från något håll utan hög ålder, han är 66. Någon skulle ha förtidspensionerat karln för länge länge sedan.

Från Konfliktportalen.se:Johan Frick skriver Vad märkligt, björnen attackerade!, herman skriver Var finns självförtroendet? Var finns trovärdigheten?, Kaj Raving skriver Recept för jämställd ekonomi, kamratwot skriver Hellre extremister i Palestina än Kommunister i Israel

Andra om Anders Carlberg, Fryshuset, Nazister, kravaller, Kungsträdgården, Ultima Thule, Filmen G

Eftersom jag åker ganska kraftfullt, särskilt relativt min uselhet så svettas jag en del.
I fryshuset idag var det dessutom tusen grader varmt, för i Stockholm är det varmt och soligt ute till skillnad från resten av Sverige.
Efter en timme var jag tvungen att gå och be om salt.
Bara vatten hjälper alltså inte vid stor vätskeförlust.
(Är du väldigt intresserad läs här)

Här kommer ett perfekt recept för den som förlorar mycket vätska.
Det är dessutom nästan gratis:

1 liter vatten.
1 matsked socker (obs vanligt, inget annat)
1 matsked salt (obs vanligt inget annat)
Spetsa gärna med lite citron

Ovan fungerar dessutom vid kraftig diaree från tex kolera som du kanske drar på dig i soliga landet på semestern. 

 Tidigare nämnda sportdryck fungerar  bäst vid medelmåttig vätskeförlust, tillsätt definitivt inget salt till kolsyrade drycker som synes här:

Eller mer kuligt som här:

 Δ

I förrgår (19:e april) var det precis ett år sedan min första Håkan Hellström-konsert. Jag och Anneli bokade biljetter redan när dom släpptes, Anneli köade och jag satt klistrad framför Ticnet på datorn. När dagen väl kom så tog vi tåget till Stockholm och letade oss sedan fram till Fryshuset. Konserten var underbar, allt vi hade förväntat oss och mer! En kväll jag aldrig kommer att glömma.

Anneli och jag innan konserten

Nu går min lilla Lo omkring med armen i gips.  Hon hatar det och tycker att hela armen ser ut som en räka: röd och vit och krokig. Dessutom har hon insett att det kommer dröja innan hon kan spela trombon och fotboll igen. Att behöva be om hjälp med allting är inte heller någon hit, det här är en dam som vill klara sig själv- inget onödigt tramsande inte. Redan igår var hon ute och klättrade i klätterställning och jag kan tänka mig att det kommer gå vilt till på rasten i skolan.

Igår var det dags för Kickas audition på Fryshuset.  Det är där hon vill gå gymnasiet och bara där. Allt gick fel och nu är hon en mycket ledsen femtonåring.

Medan Femtonåringen sjöng tillbringade Bebisen och jag två och en halv timme i Fryshusets reception/cafeteria.
Bebisen hade kunnat stanna hur länge som helst. Stället kryllade med unga grabbar som lekte,  kastade boll, lekte tittut och bar runt på henne.  Det fanns även en massa stolar som behövde möbleras om, kul dörrar att kika igenom och en drickaautomat.
En helt perfekt lekplats!!

Bloggtorka, jag vet. Därför mikrobloggar jag på Twitter tills på söndag kväll, klicka >>här (http://twitter.com/Gurgin)<< för att ta dig dit.

Arbetar sedan den tidiga torsdags morgonen tills den sena söndagen med hålla kurs i Vingåker under all vaken tid. Människorna här, ledarkollegorna som deltagarna, är verkligen otroligt inspirerande. 
Ledare från alla håll i föreningslivet och den ideella sektorn är här bland annat scouterna, muslimerna, kristna och brottsförebyggarna… från alla delar av landet.

Tänker på kidsen.

När jag var ung fanns det ungdomsgårdar, men under slutet av 1970-talet började man nermontera dessa mötesplatser genom att de inte fick resurser och pengar. Vart skulle nu de unga ta vägen? Många flyttade in på ungdomsdiscona som då fanns.

Själv jobbade jag under slutet av 1970-talet som discjockey på anrika Domino och Lorry i Stockholm (bilden är från då jag var 20 år). De ungdomsgårdar där jag tidigare var dj, hade ju plötsligen inte råd att anlita ens de billiga dj´s. Därför fick dessa megatempel istället utgöra unga träffpunkter på helgerna. Här fanns det givetvis också problem: tinner och mellanölsdrickande, men då utanför entréerna.

Så lades även de ner, de kunde inte konkurrera utan alkoholintäkter och artisterna som spelade ex. på Domino blev för dyra (tack Ema-Telstar..). Här började Magnus Uggla, Strix Q m.fl. att grundlägga sina karriärer och här vann Europe, Aftonbladets rockbjörnstävling. Ungdomar har idag ofta ingen hemvist på sin lediga tid, dvs. om man inte är med i ex. ett idrottslag. Många blir kvar framför sina datorer eller “chillar” ute på stan.

Här skulle kyrkan som har många uppvärmda lokaler som inte utnyttjas i veckorna och på kvällar kunna bli träffpunkter, drogfria, där man kan hänga, bli sedda och framförallt lyssnade till. Konfirmandtalen sjunker. Är det så att man inte längre vill förändra sättet att mötas? Istället för att undervisa och komma med färdiga svar, kanske det är så att man måste lyssna in frågorna först i större omfattning och som många bär på eller gömmer. Allt fler unga skär sig, det finns 385 000 glömda barn – så marknaden är stor att möta många såsom Jesus gjorde och som har det tufft med krav eller likgiltighet bl.a. Ibland tycks man hellre vilja frälsa de redan frälsta och dessutom finns det för få som brinner för “kidsen”. Läs spännande artikel om detta här…

Men det finns givetvis de som går mot strömmen. Man måste finnas där ungdomarna är, inte vänta sig att de skall komma till en och man man måste ha öppet på kvällar och helger om man vill nå ungdomarna. För att förändra måste man ju som bekant skapa tillit och detta får man endast genom djupare relationer och att nätverka med andra organisationer på sin ort samt så msåte man ta bort revirtänkandet inom sin regionala verksamhet. Inspireras av bra artikel här…

Imorgon skall jag återigen in på Fryshuset, den i Sverige världskända mötesplatsen, som den legendariske Anders Carlberg med sina underbart brinnande med- och motarbetare byggt upp. Gruppen jag är med i, som arbetar för att belysa barn från dysfunktionella miljöer heter Chaplin.

“Gud, inspirera fler församlingar, ge dem mod och makt att på djupet våga möta och skapa attraktiva mötesplaster där man först lyssnar till deras berättelser och sedan inspirerar dem med den Stora berättelsen”.

Barnen är värda det, vi alla bör investera i deras och då även vår egen framtid. Alltför många lever i riskmiljöer. “Låt barnen komma till mig…”: borde vara ledordet för alla hyfsat vuxna. Jag lovar, det finns alltför många unga som ikväll ligger i sin sängar och ber om att bli sedda, som vill bli bekräftade, vill bli lyssnade på, som vill bli kramade och som faktisk vill bli kärleksfullt korrigerade, eftersom de växt upp i gränslösa familjer. Modeordet inom psykiatrin är “anknytnings-teorier”. De verktyg, bra eller dåliga, de fick som barn använder de hela livet.

Låt oss “knyta an” varandra. Om fler bär svårigheter blir det lättare att bära. Enkelt, men tycks vara så svårt.

Är det modet som saknas… eller är man likgiltig?

Internet är fantastiskt. Eller hur?
Förutom alla dessa bloggar och facebookar och tusen och en andra möjligheter att kontakta mänskligheten på, utan att gå ut.
Man kan sittande i sin egen soffa också beställa biljetter till nästan vad som helst. Tågbiljetten kan man få bokad och klar att skriva ut eller skickad på sms. Biobiljetter, teater eller en hel flygresa. För att inte tala om alla saker man kan köpa.
Bara fantasin eller kunskaperna sätter gränser.
Jag har nyss beställt konsertbiljetter. Fyra stycken. Som jag fick ladda ner via pdf och skriva ut. Till Maken och Dottern och till Makens gode vän och hans son.
Gänget ska åka till huvudstadens kallaste hus och se 69 Eyes i början av februari!
Just nu ligger föräldraskapet ruskigt bra till hos Dottern.

Jag gillar också 69Eyes skarpt men konsertlokaler är inte mina favoritställen. Så jag nöjer mig med att stanna hemma och lyssna på skivan. Eller nåt.

Alter Bridge, Fryshuset, Stockholm
Onsdagen den 10 december 2008, ca 20:45-22:20

Jag ångrar inte en sekund att jag köpte biljetterna – Alter Bridge var värda varenda spänn. Skitbra! Jag har sällan eller aldrig hört ett band som låter så bra live som de gjorde. Myles Kennedys röst och sång… i det närmaste perfekt, nästan som på platta. Eftersom det här tydligen var sista anhalten på årets sex veckor långa turné, tillät sig bandet också att improvisera lite. Som t.ex att spela AC/DCs “Whole Lotta Rosie”, vilken för övrigt var den enda av låtarna de spelade som jag faktiskt kunde mer text på än bara någon enstaka fras. Jag lyssnar på helheten, inte på orden som sådana. Texter uppfattar jag bara i undantagsfall, som t.ex när Fish sjunger på Internal Exile-plattan – han är, som jag sade till vännen, inte i första hand sångare, utan historieberättare.

Well, som uppmärksamma läsare minns hade jag problem med extrabiljetten. Snubben jag ursprungligen köpte den till, som tack för att han en gång i tiden introducerade mig till bandet, tackade nej p.g.a arbetsbörda. Sedan tackade bästa väninnan entusiastiskt ja till att hänga med i stället men backade ur igen i måndags. Därefter pratade jag med expendlande vännen, som hemskt gärna ville komma, men var osäker på om det skulle funka för honom – trots allt blir det ju en resa på över 40 mil t/r. Så jag ringde honom idag för att kolla hur det blev, varpå jag fick ett nekande besked. Då ringde jag nästa väninna bland oss tre – hon som nästan alltid säger ja till att hänga med på saker, även med kort varsel, om hon bara inte har något annat för sig. Och något annat hade hon förstås för sig ikväll, men hade däremot information om ett gäng som skulle gå och för att jag skulle slippa gå alldeles ensam kunde jag väl höra av mig till den här liraren? Min rara väninna skickade sålunda över numret till en snubbe som jag träffat en enda kväll, på nyårsfest hemma hos honom, för snart tre år sedan och jag hade i och för sig väldigt trevligt, men det var ju inte så att vi blev nära vänner på den enda kvällen. Men vad tusan, varför inte? Jag ringde snubben, presenterade mig och förklarade situationen och visst var jag välkommen att haka på. Vad skulle den stackaren annars säga?

Planen blev i alla fall att jag skulle infinna mig i trakterna av Medborgarplatsen kring en viss tidpunkt och höra av mig då, om jag ville ha sällskap. Mycket vänligt av honom, tycker jag, men åter igen… vad skulle den stackaren annars göra? Min väninna var inte riktigt snäll som gav mig numret, och kanske var inte heller jag det som faktiskt ringde honom. Men där fanns hos mig även en liten, liten baktanke (förutom att jag helst inte ville behöva gå ensam) då det fanns hopp om att det i sällskapet skulle ingå en person jag drömt om lite nu och då de senaste åren men ändå inte vågat närma mig. Det visade sig dock inte vara fallet. I min desperation kollade jag åter igen med den som ursprungligen var tänkt att använda biljetten och nu lät han betydligt mer positiv så det hela slutade med att han och jag satte oss på Kellys och intog mat och öl (han) resp. Guinness (jag), innan det blev dags att ge sig iväg mot konserten. På vägen ut träffade vi på det andra gänget och slog ihop påsarna.

Jag köpte en officiell turné-tshirt, som till min glädje nu för tiden inte behöver vara av allra största storleken. Den passar perfekt till jeans och jag ska ha den på mig på jobbet i morgon, även om den inte precis är vad man menar med kontorsklädsel. Vad fasen, jag är ju tekniker och hårdrockare. Klart det funkar.

Efter konserten, som höll på mer än en och en halv timme, träffade vi på en av de andra lirarna i garderoben och han var jättetrevlig samt lika positiv till konserten som vi. Fattas bara annat när han visade sig komma från mina hemtrakter, om än staden 6 mil ifrån min. Hans fru kom dock från samma stad som jag. Vi hann prata en del gammal lokal musikhistoria. Han kände vår gamla trummis tillika hennes trummande syrra, t.ex. Därifrån delade vi på en taxi och skildes åt med ett trevligt att träffas och det var det ju faktiskt också. Endera dagen tittar jag banne mig in och köper ett digitalpiano av honom!

Läs gärna om Alter Bridge på deras hemsida, MySpace eller Wikipedia.

Mitt engagemang i ungdomar är vid detta laget ganska välkänt och efter ett förslag jag lade i utbildningsnämnden fick Höganäs kommun en chans att åka på två dagars seminarium med Fryshusandan när de var i Helsingborg.

Hur det var? Räcker fantastiskt inspirerande?

Deltagare från flera kommuner i nordvästra Skåne, inklusive ungdomar och då även TUFF respekt, var representerade. Från Höganäs var även Fritidsgården och ungdomsrådet med.

Förutom gruppövningar där vi fick arbeta med hur det ser ut i våra respektive kommuner fick vi också många fina föreläsningar och diskussionsmöjligheter – men kanske viktigast av allt – vi fick en möjlighet att samtala över kommungränserna.

Som jag ser det är det ganska enkelt faktiskt… Barn och ungdomar gör som vi vuxna gör – mycket sällan som vi säger. Om inte vi kan föregå med gott exempel och agera just vuxna får vi bekymmer.

Med en statistik på ca 385 000 barn till missbrukare, 100 000 barn till psykiskt sjuka och ett mörkertal vi inte ens kan föreställa oss är det väl inte så underligt att vi har många unga som inte mår bra?

Hur ska vuxna människor som inte är vuxna utan själva fast i sina mönster, beteenden och tragiska barndomsminnen kunna fostra kloka och starka barn?

Det viktiga är att man inte dömer varken vuxna eller ungdomar utan försöker hitta vägar till förståelse och möjlighet att bli hela individer. Dessa fantastiska unga människor med sin otroliga energi kan visa oss vägen – låt dem göra det.

Lolo

Two large windows without curtains in my room make sure that I can not sleep the day away. Sometimes it is good, this time it is just a nuisance.

This is the first image I see when I wake up. It fills me with hope of a more kick-ass world and inspire me to do great things – like cracking the forbidden island of Han.

This is the second thing I see. No, I do not live in a bathroom, the picture is symbolic in it’s meaning. Just imagine the same guy in pretty much the same state but on a mattress and with only boxers on. Splendid.

It is now time to stop fucking about and get started with my day. It will be a day in the theme of extreme sports. First off there is a skateboard competition at Fryshuset that a friend of mine is competing in. A halloween themed skateboarding event – that’s a first for me. Then later tonight there is a release party for a ski-movie a friend of mine is in. So i better pull my pants down and my hood up and start acting irradically. We all know that is exactly what extreme sport dudes do, the only thing they do actually. If you happen to be passing by Vanilla on Linnégatan, that’s where we’ll be.

Hang loose dude, yo (that’s how they talk).

Jag var till fryshuset i lördags för att se Usama fightas i Superior Challange. Usamas fight var kvällens huvudmatch och en av fightingvärldens fyra mest intressanta denna månad.

Usama Aziz driver nystartade arbetsportalen.se och jobbia.se med ett heltäckande upplägg köp & sälj av tjänster och kontorsinventarier, bemanning och företagsannonsering. Ett intressant upplägg och en intressant entreprenör.

Jag känner Usama som en lugn och harmonisk kille, målinriktad och fokuserad. Det var väldigt imponerande att se honom i ringen, att se den sidan av honom. Samma fokus och medvetenhet som i business och en grym killer instinct!

Usama torskade denna match pga att han fick en skalle och blödde för kraftigt för att kunna fortsätta. Det var lite synd då han såg ut att vara på väg mot en seger denna lördagkväll. Men det kommer nya matcher och Arbetsportalen kan bli något riktigt stort! Jag önskar Usama framgång med både dessa satsningarna!

1996 kom Belle & Sebastians andra skiva If You’re Feeling Sinister. Den var röd och snygg, den fick väldigt bra recensioner (bl.a. i Pop), så jag gick till den lokala skivaffären Get Back Records – en skitbra skivaffär här i Linköping där jag plöjde ner väldigt stora delar av mitt studiemedel och som sorgligt nog inte finns kvar idag – och lyssnade på skivan. Det var ju så man gjorde på den tiden, man gick till skivaffären och lyssnade på skivor man var intresserad av. Jag tyckte skivan var helt fantastisk, men av någon anledning köpte jag inte den där och då. När jag sedan kom mig för att slå till och köpa den så var den slut och det dröjde ganska länge, jag minns det som flera månader, innan jag till slut fick tag på den.

Belle & Sebastian spelar underbar skör pop med texter som är väldigt bra och inte sällan berättar en liten rörande historia. De gjorde sig ett namn på att vara extremt otillgängliga. De gav sällan eller aldrig intervjuer och när de väl gjorde det så var alltid hela bandet med. Jag såg dem live en gång, minns inte riktigt när det var men jag tror att det var innan tredje skivan kom ut så 1997 kanske. Det var iallafall på Fryshuset och jag var där tillsammans med min dåvarande flickvän. Konserten var en riktig höjdare, en av de bästa jag har varit på faktiskt, och den cementerade Belle & Sebastians ställning som ett av mina absoluta favoritband just då.

De lever kvar fortfarande och ger ut skivor, men mitt intresse har svalnat. Det gjorde det redan i och med släppet av Fold Your Hands…, det kändes som om de bra låtarna var slut för dem, vilket inte är så konstigt med tanke på hur många bra låtar som är med på Tigermilk och If You’re Feeling… Framför allt den senare lyssnar jag fortfarande en hel del på. Den är ett mästerverk.

63. Tigermilk

64. If You’re Feeling Sinister

65. The Boy with the Arab Strap

66. Fold Your Hand Child, You Walk Like a Peasant

Lyssna här.

Söndag den 16 mars. Klockan är nio på morgonen. Efter att ha samlat ihop mig traskar jag iväg till Alef och väcker honom vid halv elva-tiden. Efter en aning läxläsning, zazen, lunch och förberedelser promenerar vi mot gamla stan och Sound Pollution, skivbutiken där An Cafe-signeringen ska äga rum. När vi kommer fram möts vi av en enorm klump ivriga fans. Stora Nygatan är avspärrad och polisen är på plats. Klockan är tjugo över tre. Vi ställer oss så nära ingången som möjligt och kommer in efter bara en kvart. Jag är där först, jag har med mig min nyinköpta Gokutama Rock Cafe (極魂ROCK CAFE) (An Cafe’s nya album som släpptes den 14 mars samma dag som vi sprang och köpte den) med bookleten de ska få signera i. När jag kommer in sitter bandet där vid ett bord, ganska avslappnat och muntert, och tar emot alla saker de ska skriva på. Allting ska gå så snabbt som möjligt, det finns ingen möjlighet att prata med någon av dem (så klart) utan alla skriver i min booklet, ler, svarar vänligt på mitt よ och skakar noggrannt min hand. Det gör mig otroligt glad att få träffa dem på nära håll!
Allt är över på en kvart, och efter det går vi hem till Alef igen. Ytterligare två timmar går, och sedan ger vi oss iväg mot Fryshuset.

Vi kom dit fem minuter innan tiden för insläpp, 1925. Vi var så klart väl medvetna om att konserter alltid blir minst en halvtimme försenade, så vi tog det ganska lugnt. Kön var 800 personer lång, och segade sig fram längs ett halvt kvarter. Jag hade blivit överexalterad på låtsas och pratade om den mytomspunna “közikön”. Alef tystade ner mig. Vi kom in runt åtta, efter att ha blivit visiterade och kontrollerade, allt det där som de alltid håller på med. Vi var några av de sista som kom in, och vi visste inte om det skulle vara något förband.
I alla fall fångades mina ögon av den härliga merchandisedisken som alltid står där och (glänser) för alla möjliga köpare. Kön till de ärade varorna gick tio gånger så långsamt som kön utanför (ja, vi stod stilla i den fem meter långa kön i tio minuter) på grund av att det bara var en säljare. Idiotiskt. Vi hade inte stått där särskilt länge när vi hörde att en man kom ut och presenterade bandet. Nej, det skulle tydligen inte vara något förband. Jag skyndade mig så mycket jag kunde fram till föremålen genom att stå still. Till slut köpte jag på mig två affischer, det äldre albumet “Magnya Carta”, en ask söta An Cafe-pins och en påse. När vi hade lämnat in allting i garderoben höll bandet på att gå in på scenen. Med ett stort leende i hela ansiktet gick jag in i det överfulla scenrummet. Där stod de!!

De började med en av låtarna från det nya albumet (varför jag inte vet riktigt vilken det var, jag har inte lyssnat så mycket på det än). Alla i bandet verkade vara jätteglada över de svenska fansens fanatism. Då Miku hälsade med “Tjena Stockholm” och förklarade att “My engrish is not very good” men att vi skulle göra det till en underbar kväll blev det ett enormt tryck.
Jag hade från början tänkt inta en avvaktande position längre bak i rummet, men övergav snabbt idén då jag insåg hur fantastiskt bra bandet spelade live. Jag moshade mig fram till mitten, och tog mig till sist nästan längst fram (med tusen armbågar både här och där) och stod framför Miku. Alla medlemmarna fick mycket plats och pratade alla lite med publiken. Den första låten jag kunde sjunga med i var Koi no Dependance. Det kändes skönt att kunna sjunga ut i den stora publiken och följa med i alla små danser Miku hittar på hela tiden.
Det enda som var lite synd var att de inte spelade Ryuusei Rocket! Låten är ju ändå en av deras nya singlar och den första låten i det nya albumet!! Jag förstod aldrig varför de inte spelade den…

An Cafe har ju den lätta visuella stilen Oshare Kei (från början en spinoff från Visual Kei, som är mycket mörkare) och de spelar genomgående studsig glad musik. Låtar såsom 流星ロケット,恋のディペンデンス , スマイル一番 イイ♀ (som var deras avslutningslåt) får en att bli fluffig, färgglad och nyappy ända in i hjärtat. Dessutom gjorde de alla låtar jättebra, de var personliga, rörde sig bra och hade så mycket energi att rummet lyfte till stjärnorna. Det var en fantastisk upplevelse, och den blir inte sämre av att Miku lovade att de skulle komma tillbaka till Stockholm. Lovade. Det blir mycket An Cafe i öronen framöver.

NYAPPY LOVE!! o(≧∀≦)o

Adrian

Apropå den tragiska nyheten här, så vill jag sprida info om var unga kvinnor från andra kulturer kan få hjälp och stöd.Här finns stöd för unga kvinnor som utsätts för hot och våld som är “hedersrelaterat”. På Fryshuset i Stockholm finns stödgruppen “Elektra” och deras hemsida finns på många olika språk på www.elektra.nu.

Hos en annan bloggare Leif, hittade jag länken till “Glöm aldrig Pela och Fadime”.

Aporå våld mot unga kvinnor så har svenska sektionen i Amnesty International initierat den just nu internationellt pågående opinionsbildande kampanjen mot kvinnlig könsstympning som du kan läsa mer om här.

Vill du bli medlem i Amnesty så kan du enkelt anmäla ditt intresse via hemsidan här.