Mymlan uppmanar på Bloggvärldsbloggen till släktbloggande, i helga familjetider. Typ.

Det finns nog de som kan tycka att jag har en lite dubbel inställning till familje- och släktband. Å ena sidan säger min mor att det viktigaste jag har lärt henne är att man inte måste älska någon bara för att man är släkt med dem. (Eh, det där låter som att det är mig hon menar. Det är det inte.) Och det tror jag ganska hårt på. Å andra sidan så släppte jag mina planer när min bror bad mig Stockholmsguide hans halvsyster en dag, en syster som jag träffat typ en gång för över tjugo år sen. Jag hade inte släppt allt för en kompis från Moskva, men brorsans syrra gick före liksom. Jag har skrivit om hur jag och min syster funkar ihop trots att vi kanske inte borde göra det alls, med alla åsikter vi har våldsamt olika. Jag både tror och inte tror på blod tjockare än vatten. (Någon gång tror jag att jag skojat om blogg tjockare än blod, när min bror hojtade om hur förtappad jag är.)

Jag tycker hemskt mycket om mina föräldrar och mina syskon. Nästan jämt. Jag umgås inte med dem så mycket som jag skulle vilja — de bor i andra länder respektive har massa barn; vad ska man göra. Och nu till julen blir det ännu konstigare. Förra julen var jag i Cambridge i ett par dagar och åt konstiga julmatsversioner och tittade på jul-TV på YouTube (efter lite bristande julstämning) men i år blir det inte så. Det gick inte att matcha biljetter och jobba-mellandagarna-schema, och eftersom jag ska dit i nästa vecka kändes det inte riktigt värt det att betala massa pengar för 36 timmars umgänge. Sååå jag vet inte riktigt hur det blir. Kanske försöker svänga ihop något för andra som inte kan vara med sina familjer på julafton.

Men det kommer kännas lite konstigt. Jag älskar jul och påsk för då samlas vi allihop, och har massa ihopblandade traditioner (svenskt och ryskt och tyskt) och nu blir det pang bom tomt. Mina syskon lär fira med sina ingifta familjer, eller ha hemmajul, och bådadera känns som att inkräkta på andras mark och andras traditioner. Så vi får se.

Jag var alltså på en specialvisning av Metropia i söndags — som följdes av en frågestund med Tarik Saleh och Stig Larsson, vilket var skitroligt. Jag älskar att få höra upphovsmän prata om sitt arbete, om processen och sina tankar och, i det här fallet, om kattvaktande och slängda Post-its.

Jag är lite kluven, både till filmen som helhet och till den där nyskapande animationstekniken. Den kombinerar extrem fotorealism med klippdockekänsla, spelar mot Terry Gilliams tvådimensionella omkringfösta pappersgubbar, med kroppar som rör sig konstigt och utan höftben, som är antingen nästan nästan rätt eller jättekonstiga.

Intressant, helt klart, men det jag tänkte, och det jag också försökte fråga om, är att det kan vara en risk. Det kan skapa ett förfrämligande och en distans som å ena sidan kan vara en poäng i sig i en dystopisk berättelse, kan underbygga den alienation och obehagskänsla som rollfigurerna upplever och som vi upplever genom dem — men det kan också påminna åskådaren om att hon är just det, en åskådare som tar del av ett medium, som sätter uppmärksamheten på mediet istället för på det som ska berättas och förtar upplevelsen. (Kallas “remediering” ibland, om man vill vara teoretisk och snobbig, det där med ett medium som uppmärksammar sig självt.) Och det kändes som att Metropia vinglade lite fram och tillbaka på staketet däremellan. Det finns en fara med ny teknik, att den blir ett egensyfte och egenvärde, att man blir så kär i möjligheterna och det nyskapande att andra saker hamnar i kläm.

Sen tyckte jag att historien var lite… ja, den var också lite platt. Både personerna och händelseförloppet fick inte utvecklas, fick inte landa riktigt, och ibland funderade jag på om det var snuttar som saknades, för vissa vändningar var lite för tvära för att bara vara luringar. (Och det dök upp ett kontinuitetsfel som kan verka smått, men som störde mig rejält.) Samtidigt är jag en sucker för snygga dystopifilmer, och förlåter dem mer än jag ibland gör andra filmer. Så… ja. Kluven.

Men jag gillade som sagt möjligheten att få lite bakomkulisserna-smulor och älskade att få höra att Stig Larssons katt Esset hade stirrat på Tarik Saleh när han hade sex, och sen fått en utskällning av Larsson som tyckte att så gör man inte! Hee. Katthistorier är en billig väg in i mitt hjärta.

Varför ingår inte sex i zombie-överlevnadsguider?

Inte som strategi mitt i alltihopa, men om man nu lyckas barrikadera sig någonstans, och har fyllt badkaret med vatten så man står sig när infrastrukturerna kollapsar, och har massa mat… så måste man ju liksom göra något. Man ska få tiden att gå, och så ska man helst hålla sig någorlunda o-vansinnig och o-livrädd. Vore inte sex en bra idé då? Man blir lugn och trött och glad, och det går att göra utan att slösa med stearinljus som man kan behöva till andra saker. Och zombiefilmer är en kategori skräckfilmer där sex inte automatiskt betyder att man kommer vara bland de första att gå åt, så det är inte ens en jinx!

Isabelle Ståhl skrev för någon månad sen om lyckobaksmällan, om den låga dagen-efter efter en underbar dag – hennes teori var att det blev något restämne som skapade bakfylleliknande känsla; jag funderade i kommentarerna på tömda serotonin-dopamin-endorfindepåer, á la ecstasyskador.

Men sen har jag också funderat på den… vad ska man säga, parallella motsatsen? Motsatsparallellen? Nånting sånt, i alla fall: Olyckobaksmällan. Eller kanske snarare olycko-nykterheten (…framnykter) för det är mer så det är.

Dagen efter att man varit sådär fruktansvärt olycklig, gråtit så man hickat och hostat och snorat och somnat utmattad, uttorkad och fullständigt tömd på känslor, tårar, ork och livskraft, så kan man vakna och tillbringa åtminstone merparten av dagen i något slags nästan absurt nytert tillstånd. Sakligt, torrt — fortfarande ganska miserabel, men med något slags distans. Ser kliniskt utifrån på situationen, konstaterar att ja, det suger hårt och blir antagligen inte bättre, men med något slags kyligt avstånd. Som att kroppen tömt förråden av misärhormoner och inte riktigt har något kvar att satsa på olyckan på ett tag. Det känns lite som tomt i magen, lite urladdat och urlakat.

Sakernas tillstånd kvarstår, känslonivån kvarstår, men det finns inga resurser att lägga på den, så den blir bara status quo, nästan neutralt. Nästan så att man kan fascineras av hur pissigt man mådde igår, av hur pissigt man egentligen fortfarande mår men inte riktigt kan känna. Just nu.

Frågan är om det bara är något slags urladdning, eller om urladdningen i så fall också är någon form av självförsvar. Kroppen pausar den allra värsta misären så att du ibland hinner andas lite. (Samtidigt kan man fundera på om det är tänkt att vi ens ska ha tid att hinna må dåligt, om vi ska bli sådär vulgärgrottmänskovetenskapliga.)

Eller så är det något slags absurd hämnd, att du ska tvingas se utifrån hur patetisk du är, ska vaccineras mot de där allra tragiskaste nätterna.

I så fall funkar det inte.

Jag har typ bestämt att det är ett bra tecken att jag blev sjuk nu.

Man blir sjuk på semester, man blir sjuk när man är ledig, för att kroppen är klok nog att inte bli sjuk när den är stressad och hotad, och sen när man slappnar av lite så har kroppen tid att bekämpa infektionen. Typ. Och jag tänker att det här betyder att jag ändå lite grann börjat stressa ner och slappna av. Och så blir jag sjuk, för kroppen är inte lika stressad och hotad och har tid och ork och mod att ta tag i.

Kanske.

Jag fick en spikmatta i födelsedagspresent av Elin också, och kan berätta att den där första upplevelsen mattas av lite. Och att det inte är jätteskönt när det plötsligt kommer fyra kilo katt och lägger sig ovanpå en, men sen är det nästan lite mysigt.

Jag filmade invigningen av Uppsala International Sacred Music Festival ikväll (varning, hemsidan har inbäddad musik).

Fyra kvinnor sjunger, i så där nästan smärtsamt, overkligt, vackra stämmor, på vad jag tycker låter som polska. De sjunger en Fader Vår som är tillräckligt nära den jag själv bett så många gånger för att jag ska känna igen den. Och jag överväldigas, jag börjar gråta i den nersläckta domkyrkan. Stora tysta tårar rinner nerför kinderna, och jag får anstränga mig för att inte snörvla så det ska plockas upp av kameramikrofonen.

Saker kan drabba mig så där. Folksamlingar som sjunger, som demonstrerar, som anstränger sig för ett gemensamt större goda. Men när det handlar om tro, om religiösa riter och psalmer och predikan kan det ibland bli lite jobbigare, lite svårare och tyngre att bära, att värja sig.

Jag har en ganska okomplicerad relation till min egen tro, eller snarare brist därpå — eller, så okomplicerad som den nu kan vara. Jag tror inte, så var det med det. Inte ens den barnatro jag försökte uppamma satte sig särskilt djupt; det gick typ bara inte.

Men jag skulle nästan vilja.

Jag kan ha en massa åsikter om till exempel min systers tro, om hennes samfund och vad det står för och vad det gör. Men samtidigt kan jag ibland bli avundsjuk. På den vissheten, den tryggheten. Vetskapen att det finns ett som är evigt, en fast mittpunkt som alltid finns och alltid finns med en. Att man är del av ett sammanhang och något större, något som finns utanför och oavsett en själv, men som man får vara del av. Något som man inte ens tror, något som man vet. Och något som är facit. Man kan göra fel, men man har något absolut att förhålla sig till.

Jag kan längta efter en sån fast punkt. Ett sammanhang, en trygghet, en tro, en visshet. Och därför gråter jag ibland, när någon låter en änglastämma färdas upp till en gud de vet alldeles säkert finns, och ber honom att hålla dem nära i smärtan och i rädslan och i lyckan, i dödsskuggans dal och i den förklarade salighetens ljus, ber honom att förlåta dem deras synder och hjälpa dem i frestelse. Jag gråter, och jag känner mig mycket mycket liten och ensam.

—

(På hemsidan la jag upp ett lite längre musikklipp. Så kan pappa förklara att det där är inte alls polska, det är högkyrkolågsorbiska. Fast hemsidan säger att de är bulgarer, upptäckte jag nu.)

Är lite halvdöd efter HBTH-konferens hela helgen — jag och Elin gav upp av hunger och trötthet och skippade sista seminariet (sadistiskt att lägga ett schema mellan elva och fem utan mer än tio minuters paus någonstans) men drar eventuellt tillbaka för att kanske få slutmingla lite — och har sjukt mycket grejer och funderingar jag skulle vilja skriva om, men har hamnat i moment-tjutvået att jag inte riktigt har ork eller hjärnkapacitet att skriva dem nu, men kanske inte kommer ihåg dem imorrn. (Den logiska lösningen är eventuellt att göra en liten minnesanteckningslista; vet inte riktigt om jag orkar det heller.)

Däremot fick jag av en händelse veta att det nu utlysts en handfull doktorandtjänster i filmvetenskap och på kulturforskarskolan. Jag har sökt doktorandtjänst förut, och jag tänker inte dra de turerna, men lite grann har jag både tänkt “nån gång ska jag” och “orkar inte tänka på det mer” –  och slutat då och då titta in på universitetets hemsida för att se om det utlysts nånting. Ser jag det inte finns det inte, men också att ser jag inte att det inte finns så behöver jag inte bli besviken. Typ.

Så nu måste jag bestämma mig. Det är ganska kort deadline; jag fick som sagt veta det idag, och ansökningarna ska vara inne den tjugonionde. Jag har kvar ansökningen från förra varvet (hoppas jag) så det är inte helt från scratch, men det blir ändå lite stressigt, särskilt som den ena ansökningen är ganska omfattande. Jag tror att jag ganska definitivt ska söka — det vore ju dumt att inte åtminstone försöka — men det skulle ju innebära en ny omgång bestämma-sig om jag blir antagen. En till vända med vad gör jag vad vill jag med mitt liv, något slags paus i det hårdstrategiska journalistiska arbetet (även om jag säkert tror att jag kan fortsätta skriva och höras och tjoa ändå), för och emot och bra och dåligt och allt det där som får en att önska sig en livscoach som faktiskt pekar med hela handen, blåser med visselpipan och förklarar att man är dum i huvet och skickar ut en till duscharna tills man gör om gör rätt. Som bara Bestämmer.

Ingenting (nästan) är permanent och oföränderligt, jag vet. Men… jag är en sån där som både behöver förändring och nyheter och osäkerhet, och trygghet och uppstakade tydliga vägar. Samtidigt.

Lite grann bloggar jag om det så att någon i alla fall hypotetiskt ska fråga om jag sökte, ska påminna och hetsa. Har jag sagt det högt så finns det, då kan jag inte lika lätt låtsas som ingenting, som att jag inte alls ville. För jag vill. Å vad jag vill. Jag vill få möjligheten och tiden och utrymmet att dyka in i ett ämne som fascinerar och berör mig, som jag tycker är viktigt och relevant och behöver lyftas och diskuteras och lite grann få en teoretisk och akademisk tyngd och legitimitet som saknas idag. Att veta att jag har tid på mig, har en stabilitet och en kontext för att tänka och skriva.

Och att också kunna ta ut de sakerna i offentligheten, i det icke-akademiska, att få popularisera en akademisk analys av det populärkulturella (vilket låter underbart pretentiöst).

Eh. När jag skriver så här inser jag ju att det inte riktigt finns något “tror att jag” eller “ganska definitivt”. Jag får helt enkelt skriva ansökningsbrev som en tok hela veckan.

Nu har de där glidmedelsproverna kommit. Jag fick några provförpackningar “tight gel” också, som jag måste erkänna att jag är ganska nyfiken på. Funderar på hur vetenskaplig man kan vara när man ska avgöra om de funkar.

Funderar också på om det kanske kan funka som raggreplik. “Jag har massa glidmedelsprover hemma som behöver testas…” Vad tror ni?

Såg på nyheterna i morse att regeringen spenderat två miljoner kronor på att renovera bastun i statsministerns rekreationsherrgård Harpsund. Jag skakade på huvudet och fnissade tyst för mig själv där jag satt vid frukostbordet med min fiberberikade havregrynsgröt. Rookie mistake, Reinfeldt. Rookie mistake.  Men det märktes på nyhetsuppläsarens tonfall att det här i själva verket var ett mycket upprörande avslöjande. “Mitt under brinnande finanskris” stormade hon.

Och då tänkte jag: Vad konstigt det är att så många politiker blir PR-konsulter när de är klara med sina förtroendeuppdrag. Jag menar, var det verkligen ingen som kunde förutse att en miljonrenovering av statsministerns bastu skulle få dålig spinn i media? Eller förutsätter regeringen helt enkelt att svenska journalister inte bryr sig om regeringskansliets offentliga handlingar?

Det tycker jag är det verkligt upprörande med den här nyheten, för ärligt talat är väl inte själva renoveringen så farligt? Två miljoner är ju trots allt en struntsumma i de här sammanhangen. Och kom igen, det är ju inte som om de köpte Toblerone för pengarna!

Isabelle Ståhl skriver om det manliga geniet, och om att hon ska bli mer sån själv, vara legitimt förvirrad och charmigt slarvig utan dåligt samvete.

Jag är så enormt kluven. Å ena sidan, ja, absolut. Perfektionshetsen är för det mesta en dålig sak. Jag kan också vara förvirrad och lat och glömsk och slarvig och självcentrerad. Och man måste kunna vara sådan, mellan varven, utan att skämmas för det, utan att få sådär panikdåligt samvete som man lätt får. Men jag tycker inte att man ska vara stolt över det. Inte upphöja det till dygd och mål, till något charmigt och ett tecken på att man är en själsligt högre stående varelse — som definitivt inte behöver be någon om ursäkt. Man behöver inte vara ett geni bara för att man är disträ, och man behöver inte vara disträ bara för att man är ett geni.

För, precis som Isobel sa på Twitter, det förutsätter att det finns någon annan där som plockar upp efter en, som tar konsekvenserna och böket och markservice och både roddande och råddande. Som sätter en före sig själv, när man själv väljer att alltid sätta sig själv först. Och ja, det är ofta en kvinna. Oavsett om “geniet” är en man eller en kvinna är det ofta en kvinna som får sopa före och sopa efter. (Självklart finns det undantag; jag har haft flera kvinnliga kollegor vars manliga sambor sköter allt matlådande, till exempel. Men över lag.) I annat fall förutsätter det nästan att man inte har några närmare relationer av något slag, ingen som blir ledsen när man stökar och glömmer och struntar och väljer.

För någon går det ut över. Till och med om det “bara” är kursare eller kollegor som får fixa alla de där smågrejerna man själv missat, glömt, eller skitit i. Eller “bara” kompisar som får vänta tjugo minuter extra, låna ut pengar, eller alltid bära med sig eget toapapper. Och visst, det är klart att man ställer upp — nån gång då och då. Men helst inte jämt.

Isabelle skriver om att manliga akademiker med dessa attribut ses som charmiga, att alla kvinnor bara verkar acceptera det hela. Och där börjar jag verkligen  streta emot. För det är inte charmigt. Det är inte charmigt oavsett kön att slarva, att skita i andra människor, att sätta sig själv, sina behov, sin lättja och sin lust i första rummet i så många sammanhang som möjligt. Och jag tänker inte alls acceptera det, oavsett vem som gör det.

Håll i åtanke att det här kommer från någon som var tvungen att pausa mitt i diskandet för att springa och maila min far och fråga om ett underligt möjligt etymologiskt samband jag precis kommit på. Någon som också glömmer, missar, missförstår, slarvar, undviker. Men jag diskade klart sen. Jag säger till, jag ber om ursäkt, jag försöker styra upp och jag försöker göra mitt bästa. Jag kan be folk att ha överseende, men jag tänker inte be dem att beundra mig.

(Isobel har skrivit om det här medan jag höll på, och bättre.)

(Ytterligare ett utkast som legat skitlänge för att jag inte orkat titta på det. Men nu så. Eller? Ibland får man bara publicera och låtsas som ingenting.)

Ibland får folk något ledset i blicken när jag säger att sannolikheten för kärlek och relationer inte känns så hög för min del. Fast sen brukar de förstå vad jag menar om jag får förklara. Om vi bortser från det där med att jag är svår att ha att göra med (som, eh, verkligen inte ska underskattas) så finns det ändå en rad saker kvar som måste klaffa, och det känns svårt. (Här funderade jag på ordet kompatabilitetsmatris men vi låter bli det. Kanske. Vi kan kalla det kärlekstetris istället om det ska vara så; det ser nästan likadant ut.)

Till att börja med: Jag ska vara intresserad av personen i fråga, och de ska vara intresserade av mig. Vi ska båda stå ut med varandra — vilket inte är samma sak som att tycka om varandra, bör noteras. Och, framför allt, så ska båda parter vara beredda att jobba på det hela. Jag tycker att “älska” är ett handlingsverb, inte ett tillståndsverb. Det handlar om kontinuerligt arbete, val och anpassning.

Men där har vi då sex saker som ska klaffa, tre saker var liksom, och dem är jag inte beredd att kompromissa med längre. Det håller inte. Jag har offrat och gjort för mycket våld på mig själv, jag har accepterat saker jag inte borde ha accepterat, och jag har vuxit tillräckligt mycket för att kräva mer.

Sen följer de saker som forskare säger att folk generellt bråkar om i relationer, där man helst ska matcha någorlunda. Det är pengar, barn, sex, familj, och städning, om jag minns rätt, även om det förstås kan variera. (Ja tack, nej tack, ja tack, gillar att umgås med min, regelbundet.) Där kan det gå att kompromissa mer, men det måste liksom vara någorlunda rättvist eller åtminstone acceptabelt kompromissande. Och det varierar hur kompromissvillig man är på olika punkter — jag, till exempel, ser inte barn som något jag kan (eller bör) kompromissa om. Och jag tror inte jag skulle vilja vara med någon som vill ha sex bara någon gång i månaden.

Då blir det totalt sexton saker som ska klaffa och/eller jämkas. Och det känns rent statistiskt inte helt sannolikt. Hur mycket man än vill, hur mycket man är beredd att öppna sig och jobba, så blir det svårt. Och det kanske är mig det är fel på, som inte är beredd att jämka mer, som kräver mycket. Eller så är det mig det är rätt på, som inte är beredd att jämka mer, som kräver mycket. Vem vet.

(Tidigare texter om kärlek: Om Halo, om duktiga flickor, om musik som spökar, om vem som kysser.)

Vissa dagar är mer Amélie från Montmartre än andra.

Inte så att de är knasigt charmiga, lite extra mättade i färgerna, och ackompanjerade av dragspel. De dagarna finns väl också, men de är färre, och det är inte dem jag tänker på. För det är så lätt att glömma att Amélie själv är en ganska ensam och trasig person. Hon har valt bort kärlek och intimitet, som hon i princip inte förstår sig på utan bara betraktar, observerar roat utifrån; hon har få nära relationer, och hon har all den där tiden att peta i andra människors liv för att hon inte riktigt har något eget.

Och vissa dagar är det inte långt ifrån att jag också blundar medan jag lagar mat, att jag som Amélie blundar och föreställer mig någon som går förbi bakom mig, någon som för undan håret från min nacke och lägger en försiktig kyss strax under hårfästet. Kan nästan höra hur någon vänder blad i vardagsrummet. Föreställer mig, för att lindra ensamheten och mörkret. Som när jag i våras tänkte mig Schrödingers sängkamrat, som både fanns och inte fanns där tills jag faktiskt kom hem. Men jag hittar inte någon som låter mig sitta bakpå en vespa (fast det är olagligt, va?), som gör skattjakter och som pussar där jag pekar.

För det mesta är jag nöjd med min tillvaro, så som jag har valt den och så som den har blivit. Men ibland. Ibland är det mer Amélie än annars.

Det är intressant att det ofta är de jobb som låter mest spännande, som verkar tuffa och coola, som är tråkigast att göra. I somras var det MAFFIA (de hällde bensin över en kille! de hotade att dra ut en syrgamaskin!)! Idag är det KNARKLIGA! Men det är nästan alltid mest bilder på polishuset och tingsrätten, och en intervju med någon jurist eller polis. Tråkiga bilder, inte särskilt spännande intervjuer.

Däremot de jobben som låter halvtorra och knäppa, de är ofta skitroliga. Stickande tanter och kanelbullens dag och en gammal biograf och en gubbe som samlar på bilar. Mer sånt, tack.

Elin skrev häromveckan om att klippa sig när man behöver förändring, och jag blev den där kombinationen av förtjust och purken som man kan bli när någon bloggar om något man själv inte hunnit få ur sig. För jag har gått och tänkt på det där jag med. (Sen kom jag på att jag faktiskt har skrivit som hastigast om det, och fått in den fina formuleringen “socialt konstruerad sekundär sexuell egenskap”.)

Frisörer säger ofta att många kvinnor kommer in och vill göra en stor förändring när något annat ändras — uppbrott ur relationer eller att bli av med jobbet, till exempel. Jag tror det är samma mekanismer som när jag får klåda i saxfingrarna och vill gå in på toaletten och kapa av. (Vilket har hänt många gånger, med varierande resultat.) Det handlar om kontroll — det här är mitt att bestämma över, typ.

Men det är också intressant, det kontrollbehov som andra människor kan känna kring ens hår. Jag har de senaste veckorna både känt ett behov av förändringsklippning, och faktiskt behövt klippa mig för att hyfsa håret lite. När jag har nämnt möjligheten att klippa mig, oavsett om jag sagt Å VAD SKÖNT DET VORE ATT RAKA AV ALLT IGEN eller bara att jag behöver gå till frisören, har många vänner reagerat likadant.

De blir lite förskräckta vid tanken. Nästan lite ledsna. Nej, du som har så fina lockar! Som att de har investerat känslor och kärlek i mitt hår — och kanske också i att det är vackert, det är långt och vackert och vackert för att det är långt; kanske i att jag är vacker med det. Är det viktigt för dem att jag är vacker? Att de har korkskruvarna att beundra, inte ett kalt huvud som minner om svunna svall? Jag har säkert reagerat likadant någon gång, men jag kan inte komma på när eller varför. Vad är grejen?

(Förresten var jag och klippte mig i torsdags, till slut. Var för första gången den där tråkiga tjejen som kommer in och säger “bara toppa lite” — vanligtvis säger jag “gör vad du vill”. Men klippningen blev bra; vännerna gillar den nya luggen.)

(Jag kan sakna tuppkamsmonchichi-tiden…)

Jag var på Juliagruppens bokmässe-angränsande Nätvaro-seminarium om nätneutralitet, under helgens hastigt påkomna Göteborgsresa. Det är andra som sammanfattat det bra, antagligen bättre än jag skulle. (Anders, Chris, Karin, Daniel, till exempel.)

Men under diskussionen kom jag på några formuleringar och funderingar och analogier som flera personer sen bad mig att skriva ner och utveckla. Så jag ska försöka. Lite vagt.

Först var det en fundering om internet utifrån allemansrätten — det var apropå en diskussion om mikro-ISP-er, alltså folk som själva delar ut/med sig av sitt internet, och huruvida man ska kräva samma nätneutralitet av vanliga människor som av stora företag, alltså att de till exempel inte ska begränsa tillgång till vissa sidor eller prioritera vissa aktiviteter framför andra. Jag tänkte att det kanske är som med allemansrätten, att du har rätt att snedda över någons tomt (eller router, då) men du får inte till exempel plocka deras frukt. Du har rätt att vara där, men du får inte självsvåldigt göra vad som helst. (Sen har man väl inte nödvändigtvis rätt till andras internet, men ändå. Det var en ganska hastigt påkommen metafor.) Sen har du hela internet/fält utanför, där du får plocka hur mycket blåbär du vill.

Sen var det internet som tuber — fast inte i motsättning till någon lastbil, utan som i rör, såna med vatten i. I de flesta flerbostadshus ingår vatten i hyran eller avgiften — du betalar en fast avgift för tillgång till tuberna, och så får du duscha och dricka och koka hur mycket du vill (fast om du ballar ur kanske det blir dyrare för alla, förstås). Vi räknar vattnet som allas, som en allom tillgänglig och nödvändig rättighet — transportmedlet, själva tillgången, måste du betala för, men sen är det bara att spola. (Och rengöringen betalar man väl för på något sätt, nu när jag tänker på det, men jag vill inte att någon ska göra rent mitt internet så den biten av analogin struntar vi i för den går precis mot vad jag tycker. Ok? Låtsas som ingenting.)

Till sist handlade det om “promenad-internet”. Någon pratade om internet som infrastruktur, och jag började fundera på de olika innebörderna av kommunikation. När det gäller kommunikation som i ta sig från en plats till en annan finns det en rad olika transportmedel i olika prisklasser och hastighet och komfort, som åtnjuter olika former och nivåer av subventionering från stat och samhälle. De kan vara kollektiva, vinstdrivande, eller helt privat-personliga. Den väsentliga skillnaden är alla utom ett kräver någon form av investering och/eller kostnad – du kan välja att gå från ett ställe till ett annat, även om det kan ta lång tid och kanske vara opraktiskt eller ogörligt, men möjligheten finns där. Och för det mesta kan du göra det på asfalt eller någon annan form av iordninggjord rutt, helt gratis. Men det finns inget promenadinternet. Och det kanske det borde göra. En trottoar, där det går långsamt och makligt, men den finns där, tillgänglig för alla. Och sen kan du hoppa på bussen eller köpa en bil om du vill och har råd. Typ.

Sen var det en mer övergripande ideologisk och aktivistisk fundering om de här tänkta regleringarna — att vi bara accepterar ordet regleringar, när det till viss del handlar om att ta ifrån oss rättigheter och friheter vi nu har. Varför är inte fri kommunikation, fritt informationsutbyte och -tillgång en grundlagsrättighet, eller åtminstone på samma nivå och paritet, om nu uttrycksfrihet och mötesfrihet är det? Varför ska det handla om regleringar, om inskränkningar och avgränsningar, snarare än en grundlagsskyddad rättighet med möjlighet till vissa undantag, i still med till exempel den om hets mot folkgrupp?

Så det var de saker jag hasplade ur mig under seminariet. Det var i farten, men jag gillar dem.

Jag har ju samma kropp mest hela tiden. Det kan fluktuera lite, med tidvattnet och saltintag och mystiska faktorer som inte verkar ha med något att göra, men generellt är det samma kropp. Och över lag tycker jag om den. Den gör vad den ska, även om den mellan varven mopsar sig, den är ganska fin och så.

Men ibland, vissa dagar, är det som att jag konfronteras med den, den konfronterar mig, lite extra på något konstigt sätt. Jag känner mig angripen och personligt förolämpad av bristningar och veck och knölar och utslag och fnas och rödhet och näsborrar och alla dessa kroppsdelar och brister som trycker upp sin existens i ögonen på mig, som försöker så split och förbistring mellan mig och min kropp som ju för det mesta är vänner.

Jag har inte hittat någon strategi mer än att låtsas som ingenting. Vissla och titta på kaklet medan jag duschar, sminka mig snabbt och undvika speglande ytor. Alternativt att vara lite extra snäll — smörja mig noggrant, måla om tånaglarna, lägga en ansiktsmask. Hänga lite med kroppen, hitta lite we-time och jobba på vår relation.

Ibland undrar jag om inte en stor del av de idrottsmänniskor jag intervjuat i mina dar gått därifrån och tänkt på mig som något slags mörklockig jättebimbo. Jag har halvkoll, men när jag inte har det så märks det så lätt. Och jag känner mig korkad när jag frågar om någon är lagledare och får ett lite lagom skeptiskt “lagkapten” tillbaka. Jag har inte ens någon aning om huruvida det är ett stort fel eller inte.

Det är säkert nyttigt att känna sig korkad. Men inte särskilt roligt.

Jag sätter på Pussycat Dolls “I don’t need a man” och någon blir glad över att jag också tycker om dem, och halvviskar något om guilty pleasure. Jag har inga såna, säger jag. Jag tror inte på sånt. Helt o-guilty. Jag gillar uppriktigt och öppet och helt utan ironi. (Ibland är det förstås ironiskt eller så-dåligt-att-det-blir-bra, men det är något annat.)

Jag gillar Pussycat Dolls och Ashlee Simpson och jag läser Harlequinromaner och älskar Bring it on och jag har inga problem med att erkänna något av det. Och jag behöver heller inte försvara mig med att jag också läser Anaïs Nin och lyssnar på Dylan (eller vilka referenser som nu gör mig hipp och intelligent och edgy i olika sällskap), för det ska fan inte spela någon roll. Jag ska få välja mina kulturupplevelser själv, ska få njuta på det sätt som gör mig salig. Utan skuld och utan skam.

Nu ska jag sätta på Genesis och diska lite.

Vad var din favoritdel av festen frågar någon medan det ljusnar utanför fönstret, och först säger jag att låt mig njuta nu, tvinga mig inte att vara nostalgisk efter ett ögonblick jag är mitt uppe i, men sen funderar jag lite och inser hur fantastiskt det är att jag har så många fina vänner, så många olika grupper vänner som tycker om mig och tycker om varandra, som rumpdansar och pratar idéhistoria, som skapar små festklickar i varje hörn av lägenheten och kramas och tjuter av lycka. Hela festen var min favoritdel.

Jag måste komma ihåg det i de perioder då jag bara jobbar och sover.

Jag älskar RENT. Fortfarande. Det har gått tio år, musiken och musikalen sitter i hjärtroten och i minnesbarken. Skulle kunna länka alla videor från filmen och det som finns från föreställningar. Kanske gör, allt som året lider. (Även om det är lite som jag kände med Reality Bites, att allt eftersom jag själv växer ikapp och om mina gamla popkulturella fiktiva idoler börjar jag nästan — nästan – heja på etablissemanget istället. Som pappa sa, “Du jobbar alldeles för mycket för att kunna vara bohem.”)

Beroende på dag kan jag känna mig som både Maureen och Joanne. Men refrängen står fast, oavsett humör.

Nu ska jag gå och fika.

Det uppmärksammades lite varstans, så kanske har ni läst om att polisen i Uppsala ljög för vår reporter i torsdags morse. På upprepade direkta frågor svarade han att inget hänt, att det varit en lugn natt. I själva verket hade tretti ungdomar attackerat polisen med stenar och tårgas. Kanske inte riktigt någons definition av lugnt.

På kvällen satt jag och redigerade en intervju med statsvetaren Stig-Björn Ljunggren om vad det innebar för demokrati och tillförlitlighet och allt det där, när jag råkade höra att det ringde ute på redaktionen.

Det var en kille som sa att han läst om vad polisen sagt, och att det var han som blivit biten av polisens hund och gripen. Han ville få berätta om vad som hände.

Igår fick jag träffa honom. Han heter Skala Hakim och menar att han bara var på väg hem och blev attackerad av en lös hund utanför sin port, och att han blivit illa behandlad. Han är fortfarande misstänkt för våldsamt upplopp, och har gjort en motanmälan mot två poliser.

Sånt här är jättesvårt. Hela frågan om hur man hanterar oroligheter och frustrerade och arga och destruktiva ungdomar är jättesvår, men också när man faktiskt träffar en av dem. Man måste hitta balansen i att låta honom berätta sin version, att få med vad polisen säger, och inte väga för mycket åt endera hållet, oavsett vad man själv tror eller tycker. Och att i intervjusituationen vara både respektfull, medmänsklig och kritisk.

Här kan ni se inslaget.

För några månader sedan luktade morgonkylan av ett löfte om värme. Nu luktar den något annat, fast ljuset över takåsarna är nästan detsamma. Det luktar höst, det luktar yllekappa och stora halsdukar, baljor med te och tända ljus och tummade pocketböcker. Grova kängor som får liv i grälla lövhögar, mörkblåa morgonhimlar och röda fingertoppar.

Det luktar fuktig rå kyla, inte den kyla som bara väntar på att värmas upp och bli till hetta. Det luktar höst och jag stannar upp och andas in djupt. Fylls av både längtan och en känsla av att vilja bromsa lite. Vill både gå i nästan för tunna tröjor ett litet tag till, och begrava mig i en stor filt.

Det luktar höst. Det luktar höst och jag inser att förra året var jag i Norrköping så här års, där hösten var underlig och ny, där allting var annorlunda och mörkret och kylan bara förstärkte min ensamhet och förvirring. Jag har fått min Stockholmshöst tillbaka och jag ska njuta.

Det var när jag stod framför badrumsspegeln klockan fyra på morgonen och tänkte “Shit, jag är en Samantha” som jag såg den första varningslampan tändas.

Igår när jag gick hem från tunnelbanan dök det ut en man från en grind som tände en cigg och gick bredvid bakom mig och sa HEJ VART SKA DU JAG HOPPAS JAG INTE SKRÄMDE DIG DET VAR INTE MENINGEN JAG TYCKTE BARA DU SÅG SÅ RUND OCH GO UT.

Jag sa först “hej” och “hem” och sen gick jag vidare och ignorerade honom, men jag blev så trött.

Jag hatar när jag påminns om att jag som kvinnlig kropp i det offentliga rummet är allmängods. Att jag är till för att betraktas, kommenteras, tas i anspråk andligen och lekamligen.

Nästan lika mycket som jag hatar vissas reaktioner när jag berättar om det. För jag borde ju bara slappna av lite. Det är inte alls respektlöst att kommentera mig och min uppenbarelse ur ingenstans, det är bara frispråkigt och socialt och uppskattande. Charmigt, till och med. Jag borde bli glad av att folk klär av mig med blicken, att de tar på min tatuering (aldrig har jag varit så nöjd som när jag sa vad i helvete håller du på med, fick svaret jag ville bara titta och fick förklara för en man i fyrtioårsåldern som för ett dagisbarn att man tittar med ögonen, inte med händerna), att de förklarar att det är så trevligt med en kvinna med former (när de inte säger att jag är tjock). De tar sig rätten till mig, till att klampa in i min fysiska och mentala bubbla — eller, de tar sig den inte. De har den, bara. Helt oproblematiskt och oreflekterat. De har rätt till mig.

Och jag hatar att det får mig att fundera på mitt skal, på om jag ska behöva skyla mig (mer), på om jag ska behöva bli otrevlig mot folk jag möter. Jag VILL inte. Jag vill få leva utan att tänka så mycket. Oproblematiskt och oreflekterat. Jag vill själv ha rätt till mig själv, och själv bestämma vem som får kliva in i mitt dance space.

Det eller att lagrummet för självförsvar utökas avsevärt.

Ibland, när det känns som om förändring och osäkerhet nästan har blivit till ett permanent tillstånd i livet, kan jag förstås inte låta bli att tänka tillbaka på det som varit. Men ögonblicken jag drömmer mig tillbaka till är inte de svartvita och skyddade lunchrasterna på mellanstadieskolans fotbollsplan. Nej, det är snarare de där första nervösa stegen som jag vill minnas. Precis innan jag ramlade huvudstupa in i en ny värld, med en ny bekantskapskrets, nya vänner och framförallt väldigt mycket mer hångel.

De stegen som i Mars 2007 tog mig till mitt första möte med en langare i baksätet av en röd Opel, och senare till en hemmafest i en okänd lägenhet i ett område jag aldrig varit i förut. Det var precis som den där kittlande känslan i magen precis innan bergochdalbanevagnen sätter fart nedför den första backen.

Från den kvällen finns det ett antal bilder bevarade, bland annat en på mig där jag står lutad mot en diskbänk och blickar in i kameran med ett ögonbryn höjt. I handen håller jag en kaffekopp av precis samma höganäsmodell som jag nu dricker trekronorskaffe ur på Kulturanatomen. Vodka och Fanta, om jag minns rätt.

En nyfunnen vän och senare ex-flickvän skrattade förtjust åt den där bilden. “Du ser så skeptisk ut”, log hon.

Från före detta älskare man får höra sanningen, har jag hört.

Följande skriver jag nu mycket väl medveten om risken för att locka fram frustande hånskratt hos såväl före detta älskare som totalt okända internetpersoner. Jag tillåter mig att vara lite koketterande och pretentiös.

Det finns en sällsynt psykologisk störning som kallas Folie à deux; när två personer som står nära varandra delar samma vanföreställning. Ofta är det i första hand en  person som lider av vanföreställningarna, och som påverkar och drar med den andre som då drabbas av en slags inducerad psykos.

Jag har (tror jag)  i nästan alla tider och sammanhang varit ytterst ovillig att hålla någonting för absolut sant. Jag betraktar mig gärna som skeptiker i det avseendet, och det är väl ingenting fel med det, inte i sig. Det är helt i sin ordning att ifrågasätta, problematisera och vara öppen för nya perspektiv. Men när jag gång på gång finner mig omgiven av människor som står så fast i sina övertygelser känner jag mig bara feg. Feg för att jag inte vågar ha en bestämd åsikt, för att den åsikten kanske är fel. För självklart kan man tycka fel, eller åtminstone tycka någonting av fel anledning.

Det finns förstås sätt att komma undan det här problemet. Som att  tillverka en bild av sig själv, och sedan agera utefter den. Att helt enkelt skapa en schyst karaktär, och sedan gå in i rollen som konstnärskvinnan, poeten, teknologen eller politikern. Sådana fasta punkter, sådana vanföreställningar, är fantastiska hjälpmedel när tillvaron snurrar lite för fort.

Jag skräms lite av tanken på att det här fenomenet skulle genomsyra hela vår tillvaro, måhända i en mer filosofisk mening. Hur vet jag t e x att jag inte var offer för en inducerad psykos när jag gick och röstade i EP-valet?

Eller värst av allt, det som hela det här resonemanget var tänkt att leda fram till; Hur kan jag någonsin veta om jag är kär, eller bara har drabbats av Folie à deux?