Ny vecka och nya tag, men jag börjar med att skriva lite om min lördag. Den började med att kusin Zeke dök upp hos mig strax före klockan 15:30. 10 minuter senare drog vi till Plankan för att se på matchen AIK-Gefle. Vår vän Djurt dök upp och vi var de enda tre Gnagarna där då jag fick reda på att några andra Skövdegnagare hade bänkat sig på O’Learys inne i stan. Innan matchen köpte jag fyra bira för en hundring. Man måste ju ha något gott att dricka när det vankas fotboll. Matchen i sig var helt ok. Första halvlek lekte Gnaget, men Gefle försvarade sig väldigt bra. Det dröjde ända till i den 70:e matchminuten då den nyss inbytte Gabriel Özkan gick förbi en försvarare och ryckte in åt vänster och drog till med sin vänsterfot och bollen borrade sig in i det bortre hörnet av målet och 1-0 till AIK. Detta blev även slutresultatet och det var helt rättvist då Gefle endast verkade vara ute efter oavgjort.

Efter matchen drog Djurt hem och Zeke följde med mig hem och där lirade vi lite Fifa 09 och jag tog ett par bira till. Zeke drog hem vid 20-tiden och jag slängde på stenhård Darkstep och drack upp mina sista bira. Senare drog jag till Plankan igen och hade skitskoj. Träffade på lite bekanta som jag tjatade med samt att jag softade lite med att titta på Valencia-Barcelona som slutade 0-0. När klockan blev 24 stängde ägaren stället och efter ha växlat en del ord med honom drog jag hemåt och slocknade i min säng.

Söndagen var en enda lång bakismaraton och den har jag redan förträngt.

Idag har jag letat jobb, men inte hittat ett skit. Alltid är det något som jag inte kan eller har i dessa jobbannonser, men det är bara att leta vidare då jag fortfarande inte har fått något svar på det jobbet som jag sökt och vill ha.

Sen hände det kassa som jag hade hoppats på inte skulle ske nämligen att dessa förbannade fuskare och illaluktande slillstrypare från hata göteborg gick och vann med 1-0 mot ett väldigt tamt Malmö FF som hade mycket boll, men som inte fick till det då blowit försvarade sig väl tyvärr. Men AIK leder fortfarande Allsvenska och så ska det fortsätta. En trevlig sak denna afton var att både vraken och aporna torskade sina matcher och ligger kvar i bottenträsket av tabellen. Nästa match som ska vinnas är derbyt mot pundarna från söder och i samma omgång hoppas jag att BP ska tvåla till rövhålen från götet.

Ikväll åt jag en riktigt mumsig tacomiddag med mycket vitlök i och satan vad törstig man kan bli efter något så gott.

Nåväl! Det var allt jag hade för idag.

Cheers!

Läste en artikel i en av dom stora kvällstidningarna om dom nya VAB-reglerna som Försäkringskassan har hittat på, för att komma åt fuskarna; dom som tar ut VAB fast barnet är i skolan eller på dagis, fullt friska. (För er som inte har barn och har missat helt vad VAB betyder kan jag översätta det åt er: Vård Av Barn, alltså ersättning man får från Försäkringskassan när man måste stanna hemma från jobbet för att barnet är sjukt.)

Nu har då Försäkringskassan kommit på att dom nya reglerna som infördes, för inte allt för längesen, inte har minskat fusket, och dessutom uppskattas dom kosta 40 miljoner per år…Vi gör vågen tycker jag! Vad trodde dom egentligen när dom kom på dom nya reglerna? För att komma åt fuskarna införde dom det här intyget som man som förälder måste lämna till skola/fritids/dagis för att få en påskrift där ex. skolan intygar att barnet har stannat hemma pga sjukdom. Javisst, skolan kan intyga att barnet inte har varit närvarande, men dom kan omöjligt intyga att barnet har varit sjukt. Fuskarna har väl helt enkelt fått ändra taktik; istället för att lämna ungen i skolan och sen stannat hemma själv och tagit ut VAB, så har dom fått ha ungen hemma, frisk, och tagit ut VAB.

Nu tycker ju nån förståsigpåare att dom här uppgifterna säger ingenting om dom nya reglerna funkar eller inte, utan för att fastställa om fusket har ökat eller minskat måste en betydligt större och omfattande studie göras…Vad kommer den studien att kosta då? Jag tycker förstås (nu är ju jag en fullkomligt obetydlig liten person i sammanhanget, så mitt tyckande räknas väl inte, men vi har ju yttrandefrihet i det här landet så jag får tycka och tänka som jag vill) att uppgifterna som har kommit fram talar sitt tydliga språk;

• i februari i år jämfört med förra året har Sveriges föräldrar tagit ut fler VAB-dagar (antingen så fuskas det inte så mycket som Försäkringskassan tror, det kan ju faktiskt vara så att barn är sjuka. Eller så testar fuskarna gränserna och ser hur långt det håller)
• dom nya reglerna kostar uppskattningsvis 40 miljoner kronor per år (bara portot för alla påminnelser Försäkringskassan måste skicka ut till alla som glömmer att skicka in det här intyget, kostar 10 miljoner)

Kan det bli tydligare, det nya systemet funkar inte! Satsa dom här pengarna istället på att utöka personalstyrkan på Försäkringskassan, så kanske dom lyckas få lite rotation på utbetalningarna till alla stackars människor som är beroende av att få ut sina pengar i tid, för att kunna betala sina räkningar i tid, för att kunna köpa mat till sin familj. Dom skulle också kunna satsa en del av pengarna på att förändra det här telefonsystemet dom har. Herregud! jag har aldrig varit med om krångligare system för att komma dit man vill via telefon. Sist jag höll på och ringde till Försäkringskassan (då jag hade en fråga om det här intyget, och nej, svaret gick inte att läsa sig till på deras hemsida) då slutade det med att jag helt plötsligt hade beställt blanketter. WHAT!! Det var ju inte det jag ville, jag ville ju bara få prata med en riktig människa, inte den här förbaskade datarösten som bara tjatar – “Om ditt ärende gäller Barn och Familj, tryck 2″ – osv osv. Nu visade det sig att tydligen fanns det två telefonnummer, ett för självbetjäning (som då naturligtvis jag satt och ringde om och om igen, medans blodtrycket ökade) och ett för att komma till kundtjänst. När jag upptäckte mitt misstag började jag att ringa det andra telefonnumret, men tror ni jag lyckades få prata med någon “riktig människa”, näe precis, det vara bara en massa val hit och dit och blodtrycket ökade ännu mer. Till sist satte jag mig vid datorn igen, och började kolla ännu en gång på deras hemsida, det kan ju vara så att jag inte hade tittat ordentligt (jag hade ju missat att det fanns två telefonnummer), svaret kanske fanns där ändå. Men nädå, det gick inte att läsa sig till det jag undrade över, men däremot upptäckte jag att dom hade en ny tjänst; man kunde chatta med någon av deras handläggare, och få svar på sina frågor. JIIHOOO! Guud, så enkelt, att jag inte hade sett det tidigare (kanske skulle ta och kolla min syn ). Glad i hågen skrev jag min fråga, och skickade iväg den ut i cyber rymden…Och vad får jag tillbaka? “Alla handläggare är för närvarande upptagna och kan inte svara på din fråga”. Blahaa! Så bra funkade den “tjänsten”! Det slutade i alla fall med att efter att ha provat den här chatt “tjänsten” igen (skam den som ger sig) så fick jag faktiskt ett svar på min fråga (och blanketter på posten), men då hade jag redan kastat bort kanske en timme av min “dyrbara” tid, och jag hade blivit ordentligt irriterad. Men Försäkringskassans anställda tycker säkert att det här systemet funkar klockrent, dom behöver ju inte komma i kontakt med alla dessa irriterade och förbannade människor som bara vill ha svar på sina frågor…som när pengarna tänker betalas ut t ex.

Sen har vi ju dessa stackars människor som är långtidssjukskrivna, som förutom att vara sjuka på något vis eller av någon annan anledning inte klarar av att jobba, också har fått hotet och pressen över sig att riskera att bli av med sitt jobb, om dom inte klarar av någon arbetsuppgift på sin arbetsplats efter ett halvår. Nu finns det säkert fuskare inom det här området också, som hellre går hemma och låtsas vara sjuk istället för att ärligt tjäna in sina pengar, och det är väl bl.a dom Försäkringskassan vill komma åt genom den här nya regeln antar jag. Men jag vill ju gärna tro att dom flesta människor funkar på det sättet att man vill inget annat än att vara frisk och kunna jobba. Och jag tänker på alla dom som ju faktiskt är sjuk, på riktigt, vilken stress det måste vara att veta att man måste tillbaka till sitt jobb efter en viss tid, vare sig man är frisk eller inte…om man vill behålla sitt jobb. Att behöva göra av med kraft och energi på att oroa sig över det istället för att lägga hela sin koncentration på sig själv och att bli frisk. Jag tycker det är för jävligt, rent ut sagt!

Näe, man ska ha friska barn och man ska hålla sig frisk själv, så man slipper kontakten med Försäkringskassan. Det är den perfekta lösningen i en perfekt värld.

Okej, här kommer mina svar på min utmaning. För att korta ner det lite har jag i alla fall tagit bort allt annat än de fetade frågorna ur ursprungsutmaningen. Ni som vill se hela utmaningen och kanske inte hittar kontexten i alla svar kan klicka här för att läsa frågorna i sin helhet. Men gör utmaningen också. Det blir ju så mycket roligare om det finns andra svar än mina PK-svar!
Då kör vi! 

Att vittna eller inte vittna?
Jag kan med gott samvete säga VITTNA!!! Jag har nämligen gjort det. Blivit jagad av bilar och fått avlägsna hot. Blivit avrådd av en mycket orolig mamma, försökt få vittna via telefon, men nej. Men jag gjorde det. Oh det gick bra! Självklart kommer jag att säga åt mitt barn att vittna. Ingen vill väl gå genom livet med krokig rygg?! Vad vore jag för förälder om jag sa åt h*n att inte vittna? Att nervöst avråda men ändra sig har man goda skäl till tycker jag, men att från början lära dem att buga och bocka för de som inte förtjänar det känns fel tycker jag.

Att anmäla eller inte anmäla?
Svårt! Jag har nog vetat om en eller två som kört onykter utan att jag sagt något. Fast det har varit många dagar efteråt och jag har som inte något att koma med då tycker jag. Risken finns att jag skulle anmäla om jag var på plats just då – så akta er! Jag har dock alltid sagt vad jag tycker, även till de kära som erkänt att de kört onykter. Fy fan för att riskera andras liv så! Och jag har alltid nekat att åka med!
Fast vissa saker kan jag erkänna att jag anar oråd ( i andra situationer men ändock olagliga sådana ) men jag ignorerar, frågar inte och vill inget veta! 

Dödshjälp eller inte?
Den här kan jag faktiskt inte svara på. Den är alldeles för svår. Utan att tänka på hurvida jag skulle hjälpa mina nära och kära så brukar jag säga att jag är emot dödshjälp. Men detta konstaterande har en mycket okänslomässig förankring. Många har gjort sig hörda och sagt att de inte vill vara till besvär för andra. Jag undrar spontant om jag inte hellre skulle vilja ha min mamma och pappa kvar i livet, även om de är en grönsak. På så sätt känns aktiv dödshjälp som självmord. En önskan om att få dö. Och självmord tycker jag spontant är egoistiskt – att lämna alla andra kvar för att sörja. Lämna alla andra kvar med skiten som du flydde från. Snacka om fegt! Och egoistiskt! Nu har du gjort deras liv till ett större helvete och stuckit själv.
Inser så klart att det är lite annorlunda med aktiv dödshjälp för då är det din egen skit du flyr ifrån. Men du lämnar ändå alla andra kvar med sorgen.
Nej, den här är för svår! 

Pro choice eller inte?
Ni som läst mig tidigare vet att jag är Pro choice. Dock tycker jag att det är lika viktigt att pappan får vara med och bestämma om fallet är sådant. Jag förstår att det är kvinnans kropp och kanske lite mer hennes rätt att bestämma men det kan bara skilja någon procent. För samtidigt så är männen inte begåvade med att kunna få egna barn – alltså föda dem – blir gravida. 
Jag tycker att abort är att döda ett barn. Det kan jag stå för. Jag står för att varje man och kvinna har rätt att själva bestämma om de vill döda sitt ofödda barn eller inte. Sedan tycker jag att det skall finnas bra anledningar, men vad som är bra anledningar eller inte varierar ju så klart. Att tvinga någon att ha barn är nog inget bra alternativ! Men sedan finns det ju många där ute som gärna vill ha barn, så varför inte hitta en adoptivförälder.
Ja, och så är det bra att det finns en gräns för hur långt in i graviditeten man får göra abort. Även om det bara är en moralisk gräns eftersom kvinnan gott kan få död på barnet ändå om hon vill. Men moraliska gränser är lika viktiga som andra gränser – de ger oss perspektiv och får oss att tänka till. De ger oss en gränsdragning. 

Konsekvensneutral eller inte?
Jag funderar på det här i termerna om jag skulle publicera något om en god vän som skulle förstöra dennes rykte men samtidigt är det av hög relevans för samhället. Jag vet faktiskt inte. Det måste jag väga i situationen. Det beror på hur hög relevans kontra hur stor skadan blir. Handlar det om en statsminister som fifflar med tokiga grejer som samtidigt skulle förstöra Sveriges trovärdighet så hell yeah! Det måste ut! Är det däremot om en företagsledare som är alkoholist så skulle jag nog prata med personen ifråga först, be den att själv avgå. Tas inte erbjudandet så kanske det hamnar i tidningarna. Men någonstans finns en fin gräns här.

Donera organ eller inte?
Njaeja. Jo. Vi kan ju inte säga att man inte skall få ett organ när man ligger för dödsbädden. Det vore ju som att inte ge någon en andra chans. Men det är en fråga värd att lyfta upp för alla de som anser sig för fina för att donera organ.

För eller emot dödsstraff? 
EMOT, EMOT, EMOT. Jag hoppas att jag har sådan styrka att jag kan fortsätta vara emot även efter en sådan tragedi.

“Skvallra” eller inte? 
Om de inte slutar eller avslöjar sig själva så skulle jag nog det, kanske. Jag menar, alkoholisten behöver hjälp, porrsurfaren behöver sluta för att respektera andra…detta med porr är ju lite lurigt, och fuskaren tar upp någon annans plats som mer förtjänar den. Sedan är ju högskoleproven i sig inte rättvisa men det är en annan diskussion.

Ljuga eller inte?
Ooooo. Tricky! Jag är verkligen för ärlighet och öppenhet, men om man inte frågar behöver jag inget säga i vissa situationer. Frågar man får man vara beredd på ett ärligt svar. Ja, älskling, du är tjock…hmmm, kanske…beror på. Ljuger man där så kanske man bara ger någon en dålig självbild och efter alla dessa säsonger med uttagningar till Idol så vet vi ju hur illa det kan gå och hur irriterande det är. Om den otrogne inte talar om det själv, och det inte är mig han eller hon är otrogen med, då skulle jag absolut berätta det.

Bidrags- och skattefuska eller inte?
Det är möjligt att jag anser vissa fusk lindrigare än andra… det skall jag inte sticka under stolen med. Men att rösta blått för att få bort fuskarna och sedan säga att man skall gå ut och svartjobba för att man är så fattig, nej fy tusan vilket hyckleri. Sådant gör mig förbannad!!!

Labbråttor eller inte?
Om de testar exempelvis cancermedicin på labbråttor och gör detta under strikta reglerade former så kan jag tycka att det är okej att ett djur får ge sitt liv åt en större sak. Men inte smink och sådana där onödiga grejor. 

Vegetarian eller inte? 
Jag äter endast kyckling och fågel. Jag tycker inte att det är fel att döda djur för att äta dem men jag tycker att det är el med frakt, transport och detta förbannade köttberg som blir. Fatta hur många djur vi dödar bara för att slänga. 
Och jag vet att det är mest synd om fåglarna och fiskarna men jag gör det jag kan. Jag gör i alla fall lite. 

Päls eller inte?
Jag kan inte komma på ett enda tillfälle där vi skulle behöva äkta päls i ett gott syfte. Det finns syntetmaterial. Så här blir det nej. Men däremot är det okej att ta skinnet från djuren vi ändå dödar, för att äta dem till exempel. 

Regnskog eller inte?
Nej, det är inte okej! Jag har gjort det. Jag till och med fuskar och handlar på vissa affärer där jag vet att barnarbete kan finnas med i bilden. Men jag håller åt så gott jag kan. Men inge mer omärkt regnskogsträ, bara FSC-märkt i sådana fall, för mig. Och jag hoppas att det inte blir så mycket barnarbetskläder heller…jag försöker verkligen. Jag har inge ursäkt.

Kort kjol eller inte?
Ja, om vi poängterar att det är synd att vi måste tänka så och att hur det än är så är det aldrig hennes fel. Jag stödjer mitt beslut helt på att jag inte hittar någon anledning till att ha en trosorna-syns-kjol eller en tuttarna-faller-ut-tröja (nu pratar vi alltså extremer) förutom att man vill anspela på sex, och det tycker jag är onödigt. Jag menar, okej om man gör det för sin pojk- eller flickvän. Men inte fasen är det helt okej att ragga med en inbjudan om sex för mitt barn. Så länge min dotter är så pass ung att jag har något att säga till om så behöver hon inte klä sig på det viset! Då skall hon inte vara ute efter one-nightare ändå!

Plastikoperationer eller inte?
Jag är ju av den tron att man inte läker såren med plastikoperationer. Jag tror att det finna ett annat underliggande problem i liknande fall. Bättre att gå till en livscoach då och arbeta på självförtroendet. Vi utrotar våra ölikheter med dessa ideal och är inga bra förebilder. Men i dag är det ju snarare denna åsikt som är kontroversiell än den motsatta. I dag skall ju alla få göra som de vill utan tanke på kollektivet. Den individualiserade generationen. Men jag tror på andra saker, som styrkan i kollektivet. Det är ju kollektivet vi lever i. Varför inte anpassa oss efter vårt levnadssätt, vi kommer ändå aldrig ifrån att vi är ett kollektiv och beroende av varandra. I vissa saker kommer vi alltid att påverka varandra, och det här är en av dem tycker jag. För just nu är skönhet endast de lyckligt lottade eller rika förunnat.

Legaliserad prostitution eller inte?
Nej. Visst skulle vi säkert kunna göra mycket bra med den legaliseringen, det har jag skrivit en hel uppsats om, en ur moralisk synpunkt och tanken om att den moraliska ståndpunkten och gränsdragningen kan vara lika viktig som andra så säger jag nej. Hur skall våra barn kunna bli moraliska medborgare med god etik utan att växa upp i ett moraliskt samhälle.
Sedan är jag säker på att det finns lyckliga horor. Men det är en annan femma. 

Civilkurage eller inte?
Svårt. Vågar inte svara rakt där för jag vet inte hur jag skulle reagera. Jag har brutit in i mycket, både misshandlar och förstörelse. Men jag har också suttit och väntat på att andra skall bryta in eller endast ringt polisen. Det beror liksom på situationen…. skulle min inblandning förvärra eller förbättra. Men på något sätt agerar jag, det kan jag lova. Jag går inte bara därifrån och låtsas som ingenting. ALDRIG. Fy va fegt och oansvarsfullt. Då är man ju nästan delaktig i brottet.

Får man skämta om allt?
“Inget är så illa att det inte går att skämta om det” är lite mitt motto. Men så sa de något bra på efter tio på fyran…något i stil med att man inte får skämta så att man förstärker fördomar. Det kan eventuellt ligga något i det. Har inte riktigt smält det än. 
Men så tycker jag att man bara kan skämta om saker man står för också. För annars blir det knas. Ett litet sidospår bara. 

Tvångsomhänderta eller inte?
Kanske? Om man utgår från att de är så svaga att de inte klarar av sig själva. Det blir väl lite som att rädda någons liv, eller?!
Får man tvångsomhänderta ett barn då? Svårare fråga. Situationsberoende tror jag. Barn är ju kanske inte riktigt kapabla att ta hand om sig själva eller riktigt veta sitt eget bästa jämt. Men jag tror inte att vi automatiskt skall anta att vi alltid gör det som kommer att bli bäst i slutänden. Det facit har vi inte. Vi kan bara ha den förutsättningen och hoppas att så blir utfallet. Men den dagen vi börjar konstatera att det är så, då har vi blivit farliga.

Jaha, det här var svårt. Detta är nog svar som kan förändras efter diskussioner, erfarenheter och med tiden. Men just nu när jag skrev detta så kändes det så här.

Läs även andra bloggares åsikter om Moraldilemman, utmaning, Efter tio, provokation

Okej, här kommer mina svar på min utmaning. För att korta ner det lite har jag i alla fall tagit bort allt annat än de fetade frågorna ur ursprungsutmaningen. Ni som vill se hela utmaningen och kanske inte hittar kontexten i alla svar kan klicka här för att läsa frågorna i sin helhet. Men gör utmaningen också. Det blir ju så mycket roligare om det finns andra svar än mina PK-svar!
Då kör vi! 

Att vittna eller inte vittna?
Jag kan med gott samvete säga VITTNA!!! Jag har nämligen gjort det. Blivit jagad av bilar och fått avlägsna hot. Blivit avrådd av en mycket orolig mamma, försökt få vittna via telefon, men nej. Men jag gjorde det. Oh det gick bra! Självklart kommer jag att säga åt mitt barn att vittna. Ingen vill väl gå genom livet med krokig rygg?! Vad vore jag för förälder om jag sa åt h*n att inte vittna? Att nervöst avråda men ändra sig har man goda skäl till tycker jag, men att från början lära dem att buga och bocka för de som inte förtjänar det känns fel tycker jag.

Att anmäla eller inte anmäla?
Svårt! Jag har nog vetat om en eller två som kört onykter utan att jag sagt något. Fast det har varit många dagar efteråt och jag har som inte något att koma med då tycker jag. Risken finns att jag skulle anmäla om jag var på plats just då – så akta er! Jag har dock alltid sagt vad jag tycker, även till de kära som erkänt att de kört onykter. Fy fan för att riskera andras liv så! Och jag har alltid nekat att åka med!
Fast vissa saker kan jag erkänna att jag anar oråd ( i andra situationer men ändock olagliga sådana ) men jag ignorerar, frågar inte och vill inget veta! 

Dödshjälp eller inte?
Den här kan jag faktiskt inte svara på. Den är alldeles för svår. Utan att tänka på hurvida jag skulle hjälpa mina nära och kära så brukar jag säga att jag är emot dödshjälp. Men detta konstaterande har en mycket okänslomässig förankring. Många har gjort sig hörda och sagt att de inte vill vara till besvär för andra. Jag undrar spontant om jag inte hellre skulle vilja ha min mamma och pappa kvar i livet, även om de är en grönsak. På så sätt känns aktiv dödshjälp som självmord. En önskan om att få dö. Och självmord tycker jag spontant är egoistiskt – att lämna alla andra kvar för att sörja. Lämna alla andra kvar med skiten som du flydde från. Snacka om fegt! Och egoistiskt! Nu har du gjort deras liv till ett större helvete och stuckit själv.
Inser så klart att det är lite annorlunda med aktiv dödshjälp för då är det din egen skit du flyr ifrån. Men du lämnar ändå alla andra kvar med sorgen.
Nej, den här är för svår! 

Pro choice eller inte?
Ni som läst mig tidigare vet att jag är Pro choice. Dock tycker jag att det är lika viktigt att pappan får vara med och bestämma om fallet är sådant. Jag förstår att det är kvinnans kropp och kanske lite mer hennes rätt att bestämma men det kan bara skilja någon procent. För samtidigt så är männen inte begåvade med att kunna få egna barn – alltså föda dem – blir gravida. 
Jag tycker att abort är att döda ett barn. Det kan jag stå för. Jag står för att varje man och kvinna har rätt att själva bestämma om de vill döda sitt ofödda barn eller inte. Sedan tycker jag att det skall finnas bra anledningar, men vad som är bra anledningar eller inte varierar ju så klart. Att tvinga någon att ha barn är nog inget bra alternativ! Men sedan finns det ju många där ute som gärna vill ha barn, så varför inte hitta en adoptivförälder.
Ja, och så är det bra att det finns en gräns för hur långt in i graviditeten man får göra abort. Även om det bara är en moralisk gräns eftersom kvinnan gott kan få död på barnet ändå om hon vill. Men moraliska gränser är lika viktiga som andra gränser – de ger oss perspektiv och får oss att tänka till. De ger oss en gränsdragning. 

Konsekvensneutral eller inte?
Jag funderar på det här i termerna om jag skulle publicera något om en god vän som skulle förstöra dennes rykte men samtidigt är det av hög relevans för samhället. Jag vet faktiskt inte. Det måste jag väga i situationen. Det beror på hur hög relevans kontra hur stor skadan blir. Handlar det om en statsminister som fifflar med tokiga grejer som samtidigt skulle förstöra Sveriges trovärdighet så hell yeah! Det måste ut! Är det däremot om en företagsledare som är alkoholist så skulle jag nog prata med personen ifråga först, be den att själv avgå. Tas inte erbjudandet så kanske det hamnar i tidningarna. Men någonstans finns en fin gräns här.

Donera organ eller inte?
Njaeja. Jo. Vi kan ju inte säga att man inte skall få ett organ när man ligger för dödsbädden. Det vore ju som att inte ge någon en andra chans. Men det är en fråga värd att lyfta upp för alla de som anser sig för fina för att donera organ.

För eller emot dödsstraff? 
EMOT, EMOT, EMOT. Jag hoppas att jag har sådan styrka att jag kan fortsätta vara emot även efter en sådan tragedi.

“Skvallra” eller inte? 
Om de inte slutar eller avslöjar sig själva så skulle jag nog det, kanske. Jag menar, alkoholisten behöver hjälp, porrsurfaren behöver sluta för att respektera andra…detta med porr är ju lite lurigt, och fuskaren tar upp någon annans plats som mer förtjänar den. Sedan är ju högskoleproven i sig inte rättvisa men det är en annan diskussion.

Ljuga eller inte?
Ooooo. Tricky! Jag är verkligen för ärlighet och öppenhet, men om man inte frågar behöver jag inget säga i vissa situationer. Frågar man får man vara beredd på ett ärligt svar. Ja, älskling, du är tjock…hmmm, kanske…beror på. Ljuger man där så kanske man bara ger någon en dålig självbild och efter alla dessa säsonger med uttagningar till Idol så vet vi ju hur illa det kan gå och hur irriterande det är. Om den otrogne inte talar om det själv, och det inte är mig han eller hon är otrogen med, då skulle jag absolut berätta det.

Bidrags- och skattefuska eller inte?
Det är möjligt att jag anser vissa fusk lindrigare än andra… det skall jag inte sticka under stolen med. Men att rösta blått för att få bort fuskarna och sedan säga att man skall gå ut och svartjobba för att man är så fattig, nej fy tusan vilket hyckleri. Sådant gör mig förbannad!!!

Labbråttor eller inte?
Om de testar exempelvis cancermedicin på labbråttor och gör detta under strikta reglerade former så kan jag tycka att det är okej att ett djur får ge sitt liv åt en större sak. Men inte smink och sådana där onödiga grejor. 

Vegetarian eller inte? 
Jag äter endast kyckling och fågel. Jag tycker inte att det är fel att döda djur för att äta dem men jag tycker att det är el med frakt, transport och detta förbannade köttberg som blir. Fatta hur många djur vi dödar bara för att slänga. 
Och jag vet att det är mest synd om fåglarna och fiskarna men jag gör det jag kan. Jag gör i alla fall lite. 

Päls eller inte?
Jag kan inte komma på ett enda tillfälle där vi skulle behöva äkta päls i ett gott syfte. Det finns syntetmaterial. Så här blir det nej. Men däremot är det okej att ta skinnet från djuren vi ändå dödar, för att äta dem till exempel. 

Regnskog eller inte?
Nej, det är inte okej! Jag har gjort det. Jag till och med fuskar och handlar på vissa affärer där jag vet att barnarbete kan finnas med i bilden. Men jag håller åt så gott jag kan. Men inge mer omärkt regnskogsträ, bara FSC-märkt i sådana fall, för mig. Och jag hoppas att det inte blir så mycket barnarbetskläder heller…jag försöker verkligen. Jag har inge ursäkt.

Kort kjol eller inte?
Ja, om vi poängterar att det är synd att vi måste tänka så och att hur det än är så är det aldrig hennes fel. Jag stödjer mitt beslut helt på att jag inte hittar någon anledning till att ha en trosorna-syns-kjol eller en tuttarna-faller-ut-tröja (nu pratar vi alltså extremer) förutom att man vill anspela på sex, och det tycker jag är onödigt. Jag menar, okej om man gör det för sin pojk- eller flickvän. Men inte fasen är det helt okej att ragga med en inbjudan om sex för mitt barn. Så länge min dotter är så pass ung att jag har något att säga till om så behöver hon inte klä sig på det viset! Då skall hon inte vara ute efter one-nightare ändå!

Plastikoperationer eller inte?
Jag är ju av den tron att man inte läker såren med plastikoperationer. Jag tror att det finna ett annat underliggande problem i liknande fall. Bättre att gå till en livscoach då och arbeta på självförtroendet. Vi utrotar våra ölikheter med dessa ideal och är inga bra förebilder. Men i dag är det ju snarare denna åsikt som är kontroversiell än den motsatta. I dag skall ju alla få göra som de vill utan tanke på kollektivet. Den individualiserade generationen. Men jag tror på andra saker, som styrkan i kollektivet. Det är ju kollektivet vi lever i. Varför inte anpassa oss efter vårt levnadssätt, vi kommer ändå aldrig ifrån att vi är ett kollektiv och beroende av varandra. I vissa saker kommer vi alltid att påverka varandra, och det här är en av dem tycker jag. För just nu är skönhet endast de lyckligt lottade eller rika förunnat.

Legaliserad prostitution eller inte?
Nej. Visst skulle vi säkert kunna göra mycket bra med den legaliseringen, det har jag skrivit en hel uppsats om, en ur moralisk synpunkt och tanken om att den moraliska ståndpunkten och gränsdragningen kan vara lika viktig som andra så säger jag nej. Hur skall våra barn kunna bli moraliska medborgare med god etik utan att växa upp i ett moraliskt samhälle.
Sedan är jag säker på att det finns lyckliga horor. Men det är en annan femma. 

Civilkurage eller inte?
Svårt. Vågar inte svara rakt där för jag vet inte hur jag skulle reagera. Jag har brutit in i mycket, både misshandlar och förstörelse. Men jag har också suttit och väntat på att andra skall bryta in eller endast ringt polisen. Det beror liksom på situationen…. skulle min inblandning förvärra eller förbättra. Men på något sätt agerar jag, det kan jag lova. Jag går inte bara därifrån och låtsas som ingenting. ALDRIG. Fy va fegt och oansvarsfullt. Då är man ju nästan delaktig i brottet.

Får man skämta om allt?
“Inget är så illa att det inte går att skämta om det” är lite mitt motto. Men så sa de något bra på efter tio på fyran…något i stil med att man inte får skämta så att man förstärker fördomar. Det kan eventuellt ligga något i det. Har inte riktigt smält det än. 
Men så tycker jag att man bara kan skämta om saker man står för också. För annars blir det knas. Ett litet sidospår bara. 

Tvångsomhänderta eller inte?
Kanske? Om man utgår från att de är så svaga att de inte klarar av sig själva. Det blir väl lite som att rädda någons liv, eller?!
Får man tvångsomhänderta ett barn då? Svårare fråga. Situationsberoende tror jag. Barn är ju kanske inte riktigt kapabla att ta hand om sig själva eller riktigt veta sitt eget bästa jämt. Men jag tror inte att vi automatiskt skall anta att vi alltid gör det som kommer att bli bäst i slutänden. Det facit har vi inte. Vi kan bara ha den förutsättningen och hoppas att så blir utfallet. Men den dagen vi börjar konstatera att det är så, då har vi blivit farliga.

Jaha, det här var svårt. Detta är nog svar som kan förändras efter diskussioner, erfarenheter och med tiden. Men just nu när jag skrev detta så kändes det så här.

Läs även andra bloggares åsikter om Moraldilemman, utmaning, Efter tio, provokation

utanförskap? Då har du säkert inte läst någon dagstidning, sett på TV eller hört på radio de senaste åren. Bara ordet utanförskap är ett fruktansvärt tragiskt ord. Att välja att stå utanför någonting kan vara självvalt och positivt men direkt du använder utanförskap blir det någonting helt annat. Till och med i synonymordboken blir det helt annorlunda inget positivt – främlingskap, alienation, isolering, splittring, motsättning, fiendskap.

Personligen mår jag illa och blir förbannad när jag hör ordet och idag skulle jag inte använda det i något sammanhang för att prata eller skriva om hur något ska bli bra eller hur vi ska undvika det, det blir som en omvänd pessimism.  Ett negativt ord som vi använnder till att bli något positivt. Därför kommer jag nu att spy galla över vad regeringen gör och den segregation som sker i samhället idag. Vår regering använder ordet både skriftligen och när de pratar i tid och otid. Det förekommer nästan i alla meningar när de uttalar sig om någonting oavsett vad det handlar om. De har nog helt missuppfattat ordet, dåliga språklärare när de gick i grundskolan? Motsatsen gemenskap skulle jag hellre använda men det hade blivit ännu mer fel i den politik de för.  

Jag har tidigare skrivit om en gratistidning som vi får en gång per vecka som heter Extra och innehållsmässigt har en del intressanta reportage. Veckans nummer var inget undantag och jag kom verkligen igång när jag började läsa reportaget med rubriken “För frisk – trots dödlig sjukdom”.  Det handlar om Försäkringskassan och deras människosyn, för det kan knappast handla om huruvida du är sjuk eller inte. Det är min tolkning av reportaget och hur inskränkta och maktgalna en del byråkrater är, regeringen har gett dem verktygen.

Mannen i artikeln har en sjukdom som heter “Skelleftesjukan” enda sättet att stoppa sjukdomen är en levertransplantation vilket han har genomgått två gånger, den första misslyckades. Efter den första operationen hade njurarna tagit så mycket skada att han knappast kunde röra sig och idag sitter han i rullstol. Han går på dialys två gånger i veckan i väntan på en ny njure. Transplantationen kan inte göras förrän hans hälsotillstånd är bättre. Jag vet att det stämmer eftersom jag läser Livsglimtars blogg och har fått lite inblickar i en väntan på transplantation.    

Visst låter det som att mannen är helt frisk och bara simulerar? Försäkringskassan har i alla fall gjort den bedömningen med motiveringen att hans arbetsoförmåga inte är nedsatt på grund av allvarlig sjukdom?  Därför sänkte de hans sjukersättning från den 1 juli, när de nya riktlinjerna som regeringen beslutat om trädde ikraft.  Lite sjuk tycker de trots allt att han är, eftersom han får behålla en del.

I reportaget står – Försäkringskassan skriver att hans arbetsoförmåga inte är helt nedsatt på grund av mycket allvarligt sjukdom, vilket krävs för att få så kallad fortsatt sjukpenning. Vidare står det att som allvarlig sjukdom räknas vissa tumörsjukdomar, neurologiska sjukdomar som ALS eller om man väntar på transplantation av ett vitalt organ. Självklart frågar sig mannen (och även jag) om inte en njure är ett vitalt organ.  Mannen har tidigare arbetat som vaktmästare, kanske lite omskolning eller söka något enklare arbete på annan ort långt från familjen i det här tillståndet löser hans problem?

Om inte det här är att kasta ut någon ur gemenskapen, vad är det då?

Jag är inte personligen mot att söka arbete på annan ort men jag tänker på helheten och det kan finnas omständigheter som gör det direkt olämpligt. Vi måste ha en annan människosyn än den byråkrater och makthavare gar som nu tar hela handen när regeringen ger dem alla möjligheter. En del människor är bara sådana och får de chansen så blinkar de inte ens innan de hugger.

Att skylla på ofullständiga uppgifter och oklara regler håller inte. Det är fruktansvärt fegt och vem tror de att de lurar?

Vi kommer att få se och höra mycket sådant här, hur människor hamnar mellan försäkringskassa, arbetsförmedling, socialförvaltning och tillslut kommer den psykiska ohälsan att öka katastrofalt. Jag siar inte om det utan jag vet att det kommer att bli så. Det tar några år innan vi ser resultatet men det kommer vi att göra, läs mina ord och kom ihåg dem.

Att få människor med i gemenskapen handlar inte om att misstro utan att lita på och ge människor chanser till ett bra liv. Visst finns det människor som fuskar och det kommer det alltid att göra än hur mycket regler och riktlinjer som ändras. Jag har sett dem och lyssnat på dem, men hur stor procent är det? Det har ju speciellt människor som redan finns med i gemenskapen bevisat, genom nya avslöjanden nästan dagligen. De är inte arbetssökande, inte sjukskrivna, lever inte på socialbidrag.

Visst är det enklare att skylla på och generalisera alla sjukskrivna, alla arbetssökande och de som av någon anledning tvingas söka socialbidrag vid tillfällen i livet.  Kör över dem, trampa på dem och kom sedan och säg att ni lyckats med det ni föresatte er – ut med alla ur gemenskapen och in i ett utanförskap som ni sedan kan trampa på och styra över än mer. Då blir de så tacksamma för det minsta lilla, de vet hur en slipsten ska dras beslutsfattarna.

Jag har upptäckt att, i alla debattartiklar eller svar på insändare där någon av våra riksdagspolitiker från regeringen ska gå i svaromål finns ordet utanförskap med, utan undantag. Har de ännu inte förstått?

För mig är det inte partipolitiskt, mina åsikter hade varit detsamma om det varit någon annan koallition som regerat, nu är det den här och det är vansinnigt och fel, det är riktigt sjukt. Kanske en sjukskrivning skulle hjälpa?

Margareta G som är så förbannad över den brist på medmänsklighet som hela tiden ökar och vi ser bara det onda begäret bli större och större.  Just nu ikväll har jag bara ett stort begär av ömhet, här och nu.

Sluta trampa på de som redan har det jobbigt. Sätt istället på sköna härliga ulltofflor och känn hur skönt det är, hur mycket smekningar och varma känslor som kommer tillbaka.

Ps Mannen på bilden har ingenting med varken sjukskrivningar, arbetssökande eller socialbidrag att göra.

Så här firar vi att fuskaren har lämnat landet.

På Newsmill skriver Jan Eriksson i dag om försäkringskassans regler. “Det handlar inte om hur sjuk du är utan om hur mycket du kan arbeta”. Det här är ett ämne som jag diskuterat i bitar.

Jag vet en person som lever med IBS (Irritable Bowel Syndrome). För h*n* innebär det att h*n måste springa på toaletten direkt, annars gör h*n i byxorna. H*n kliver upp klockan tre på natten dag och äter piller som stoppar upp avföringen och besöker toaletten frekvent i några timmar. Två timmar innan h*n börjar sitt arbete, klockan åtta, tar han sin bil och åker till jobbet. H*n tar omvägar för att undvika köer och för att åka förbi exempelvis bensinstationer som har toaletter, ifall h*n skulle behöva springa. Att fastna i en bilkö skulle för h*n* vara en katastrof. Egentligen tar det bara 30 minuter till arbetet, men h*n måste försäkra sig om att hinna fram i tid och då alltså räkna in ett antal toalettbesök på vägen – ifall. Sedan jobbar h*n hela dagen och ni kan ju bara tänka er hur slut h*n är när det är dags att åka hem. För att inte tala om helgerna.

H*n har sökt massor med hjälp men inget har hittills förbättrat livssituationen. Arbetsgivaren gör allt för att kunna ge h*nn* sparken, för ibland kommer h*n, trots ansträgningarna, för sent till arbetet. Ändå får han inte en sjukskrivning beviljad.

Jag undrar i dag vad som är mer värt. Pengar eller en människas livskvalité. Och så pratar jag bara om lyxen att kunna göra sitt arbete utan ångest. 

Jag lever själv med åkomman IBS. Jag vill inte kalla det för sjukdom eftersom det inte går att bota, det är för mig en åkomma som man måste lära sig att leva med. Men i detta finns också många svårigheter. Senast i dag fick jag be mina samåkare att köra av motorvägen så att jag kunde springa ur bilen på toaletten. Det finns inget som heter vänta eller jag kan inte stanna bilen här, för då kommer nummer två i byxorna och på bilsätet.

Det här låter så klart lustigt och jag kan själv skratta åt det – men inte förrän några timmar efteråt. För när jag är mitt i det, då är paniken fullständig och smärtan total. För att inte tala om hur pinsamt det kan bli.

Det krävs inte ett geni för att förstå att en sådan åkomma skapar problem i vardagen. Varje morgon är en hel process. Jag vågar inte äta frukost, jag måste gå på toaletten och göra “säkerhetskollar” innan jag åker iväg. Trots det får bussen ofta stanna mitt ute i ingenstans och jag får krypa in i närmaste buske med byxorna vid knäna. Sedan får jag ringa jobbet och säga att jag inte kommer i dag och ta en dyr taxi hem.

Trots det uppenbara problemet i det här så är det svårt för människor i min situation att få en sjukskrivning beviljad. Nu var det länge sedan jag behövde ansöka om det men jag vet många som haft det mycket värre än mig. Med IBS:en så kommer också ledvärk, sömnsvårigheter, trötthet, migrän och ett antal andra mer eller mindre jobbiga symptom. Ofta går åkomman också i vågor, man har bra perioder, mindre bra perioder och perioder när man knappt kan fungera. Ändå är det en evig kamp med försäkringskassan för människor med IBS.

Till saken hör att IBS tidigare har gått under olika namn, bland annat Colon Irritable. Det finns ingen forskning som har kunnat bevisa varför man drabbas av IBS och ingen som vet hur man ska bota det. Det finns heller ingen specifik behandling som fungerar för alla och en behandling som fungerar för en person en tid kan plötsligt sluta att fungera. I många år, och även till viss del i dag, finns det människor som hävdar att IBS är en psykologisk sjukdom. Till denna kategori hör också exempelvis fibromylalgi. Och för er som inte vet detta så kan jag berätta att sjukdomar som får stämpeln “psykologisk” lätt får stämpeln “finns inte”. Det sitter alltså en hel massa människor, inte minst läkare, och menar att sjukdomen inte finns, att det är något som man hittar på för att slippa exempelvis arbeta.

Jag kan lova att IBS är en högst verklig och påtaglig åkomma. Jag blir så arg när man säger att den “inte finns”. Bara för att forskningen inte kan bevisa vad det är betyder inte att 17 procent av befolkningen är ett gäng lata människor som hellre lever på bidrag än att arbeta. Och ännu argare blir jag för det är just denna typ av resonemang som gör det så svårt för människor att bli trodda när de vänder sig till försäkringskassan.

Jag tror att vi måste rannsaka oss själva och fundera över vad vi anser är bäst. För även om man “bara” är förkyld så kan det vara viktigt att få vara hemma en eller två dagar. Går man och jobbar med förkylningen så tar det bara längre tid att bli frisk. Med en förkylning i kroppen måste man anstränga sig mer för att klara av arbetet och då orkar immunförsvaret inte med. Kroppen orkar inte kämpa emot sjukdomen.

Jag är i dag inne på min sjude dag av en rejäl förkylning. Jag är helt slut och inte blir jag bättre. Men så har jag också arbetat varje dag, trots feber och halsont. Jag vill inte vara en “smitare”. Så jag kämpar på.

Frågan är bara hur länge jag – och alla andra orkar hålla på så här. Frågan är bara hur länge det tar innan vi blir riktigt sjuka istället. Så sjuk så att inte ens försäkringskassan kan neka oss en sjukskrivning. Och då kan vi göra det vårt samhälle verkar vara bäst på. Titta i backspelen, lösa uppgiften med facit i handen och såga: “Ja, vi skulle nog ha varit hemma de där två dagarna från början. Då hade vi kanske kunnat arbetat de kommande två månaderna.”

Är det verkligen värt att sälja vår hälsa för pengarna? Är det verkligen förtjänstfullt på lång sikt, det vi gör i dag?

Hitta ett sätt att komma åt den procent som fuskar. Sluta straffa kollektivet. Det kommer att bita oss i arslet i slutändan!

Läs även andra bloggares åsikter om IBS, Irritable bowel syndrome, bajs, livskvalité

Så, då var skolan slut och sommarlovet börjar. Något som tyvärr betyder inga pengar i en students värld, speciellt som alla mina vikariat tar slut då jag ju faktiskt vikarierar på skolor. Så jag fick ta mig iväg till arbetsförmedlingen i måndags. Och i vanlig ordning träffade jag en otrevlig arbetsförmedlare.

Min systerdotter var med mig eftersom vi skulle träffa min kusin som skulle ta med henne hem till Sundsvall igen. Så jag hade min systerdotter i ena handen och en resväska i den andra när jag kliver innanför arbetsförmedlingens dörrar. Jag tar kontakt med en lång man som bär namnbricka och säger “Jag skulle vilja anmäla mig arbetslös”. “Varför det då?”, undrar mannen, “har du förlorat jobbet, studerat eller sagt upp dig?”. “Jag har studerat”, svarar jag och noterar den mycket aktsamma blick jag får av mannen. “Och här står du med ett barn och en resväska”, säger han till mig. Redan här började jag bli lite irriterad men jag insåg att det var kanske inte en helt orelevant fråga, om än illa ställd, så jag svarade lugnt “Ja, det är min systerdotter som ska hem i dag, vi ska möta upp min kusin som ska ta med henne hem”. Då säger mannen “Jag tycker att det är bättre om du kommer in i morgon” varpå jag svarar “Ursäkta?!”. “Jag tycker det är bättre om du kommer in i morgon för det tar tid att göra det här”. “Det är inga problem”, svarar jag, “det löser vi”. Nu är jag mycket irriterad och tycker inte riktigt att han är proffessionell. Jag tycker att det är uppenbart att han har en annan åsikt men att han inte är ärlig med mig. “Vad då”, svarar han, “att ni kommer hit i morgon?” “Nej”, säger jag “att jag anmäler mig i dag”. Och då får han äntligen ur sig det han hela tiden velat säga: “Men det handlar ju om att du ska kunna ta arbete redan i dag, du är ju beroende av a-kasa och…” Nu ska ni veta att klockan är 15.00 på dagen redan och chansen att jag ska få ett arbete redan i dag är knapp. Men även om jag skulle få det så skulle detta inte vara något problem alls då min kusin skulle ta min systerdotter till Sundsvall. Och jag hade knappast ställt mig i en situation där jag var “barnvakt” om jag hade arbete. Men inget av detta bryr sig denna man om att ta reda på, han frågar inte heller om jag har lösningar för om jag får arbete redan i dag utan han bara antar att jag är en “fuskare” som inte vill arbeta. 

Jag ger mig dock inte utan menar att jag skall skriva in mig i dag och till slut ger han sig och lämnar mig ifred. Efter en stunds väntan får jag hjälp av en kvinna som ger mig ett namn och ett lösenord, berättar för mig att jag kan gå hem och skriva in mig om jag vill och att jag inte behöver vara kvar där. Något som gick helt emot vad mannen tidigare försökt trycka i mig, att det inte var passande för mig att skriva in mig i dag eftersom det skulle ta sådan tid och jag hade med mig ett barn. Denna kvinna var mycket servicemedveten och gav mig lösningar för hur jag skulle kunna skriva in mig på smidigast sätt med ett barn, utan att fråga ens om det var mitt barn eller om jag var tillgänglig för arbete på en gång.

Jag tycker att det är otroligt att människor som den första mannen jag träffade får arbeta på ställen som arbetsförmedlingen. Jag tänker mig bara ensamstående föräldrar som kanske har ett sjukt barn och vill gå in och skriva in sig. Att man skriver in såg betyder ju faktiskt inte att man plockar ut a-kassa den dagen, det beror ju helt på hur man fyller i kassakorten, men han verkar ju anta att alla är “fuskare”. Så tråkigt att det får vara så när jag får för mig att arbetsförmedlingen ska vara till för att hjälpa. Och verkligen inte att döma.

Och bara för sakens skulle så fyllde jag i ansökan redan på arbetsförmedlingen. Det tog mig 20 minuter, under samma tid åt min systerdotter upp jordgubbarna jag köpt med mig. Inga problem, lätt som en pannkaka. 

Men det är inte bara ett problem på Arbetsförmedlingen, att man antar att alla är “fuskare”. Det är ett generellt problem som tenderar dra över landet. I stället för att minska möjligheterna att fuska så drar man in på det som från början givits till dem som behöver hjälpen. Enligt mig så är detta helt fel sätt att ta tag i problemen. Att straffa alla för något som några gör. Synd. Kanske inte så konstigt att våra myndigheter utvecklar denna attityd när de som styr landet också styr sina direktiv efter samma antaganden.

En veckans tagg till mannen på Farsta arbetsförmedling vill jag i alla fall skicka ut här.

Så, då var skolan slut och sommarlovet börjar. Något som tyvärr betyder inga pengar i en students värld, speciellt som alla mina vikariat tar slut då jag ju faktiskt vikarierar på skolor. Så jag fick ta mig iväg till arbetsförmedlingen i måndags. Och i vanlig ordning träffade jag en otrevlig arbetsförmedlare.

Min systerdotter var med mig eftersom vi skulle träffa min kusin som skulle ta med henne hem till Sundsvall igen. Så jag hade min systerdotter i ena handen och en resväska i den andra när jag kliver innanför arbetsförmedlingens dörrar. Jag tar kontakt med en lång man som bär namnbricka och säger “Jag skulle vilja anmäla mig arbetslös”. “Varför det då?”, undrar mannen, “har du förlorat jobbet, studerat eller sagt upp dig?”. “Jag har studerat”, svarar jag och noterar den mycket aktsamma blick jag får av mannen. “Och här står du med ett barn och en resväska”, säger han till mig. Redan här började jag bli lite irriterad men jag insåg att det var kanske inte en helt orelevant fråga, om än illa ställd, så jag svarade lugnt “Ja, det är min systerdotter som ska hem i dag, vi ska möta upp min kusin som ska ta med henne hem”. Då säger mannen “Jag tycker att det är bättre om du kommer in i morgon” varpå jag svarar “Ursäkta?!”. “Jag tycker det är bättre om du kommer in i morgon för det tar tid att göra det här”. “Det är inga problem”, svarar jag, “det löser vi”. Nu är jag mycket irriterad och tycker inte riktigt att han är proffessionell. Jag tycker att det är uppenbart att han har en annan åsikt men att han inte är ärlig med mig. “Vad då”, svarar han, “att ni kommer hit i morgon?” “Nej”, säger jag “att jag anmäler mig i dag”. Och då får han äntligen ur sig det han hela tiden velat säga: “Men det handlar ju om att du ska kunna ta arbete redan i dag, du är ju beroende av a-kasa och…” Nu ska ni veta att klockan är 15.00 på dagen redan och chansen att jag ska få ett arbete redan i dag är knapp. Men även om jag skulle få det så skulle detta inte vara något problem alls då min kusin skulle ta min systerdotter till Sundsvall. Och jag hade knappast ställt mig i en situation där jag var “barnvakt” om jag hade arbete. Men inget av detta bryr sig denna man om att ta reda på, han frågar inte heller om jag har lösningar för om jag får arbete redan i dag utan han bara antar att jag är en “fuskare” som inte vill arbeta. 

Jag ger mig dock inte utan menar att jag skall skriva in mig i dag och till slut ger han sig och lämnar mig ifred. Efter en stunds väntan får jag hjälp av en kvinna som ger mig ett namn och ett lösenord, berättar för mig att jag kan gå hem och skriva in mig om jag vill och att jag inte behöver vara kvar där. Något som gick helt emot vad mannen tidigare försökt trycka i mig, att det inte var passande för mig att skriva in mig i dag eftersom det skulle ta sådan tid och jag hade med mig ett barn. Denna kvinna var mycket servicemedveten och gav mig lösningar för hur jag skulle kunna skriva in mig på smidigast sätt med ett barn, utan att fråga ens om det var mitt barn eller om jag var tillgänglig för arbete på en gång.

Jag tycker att det är otroligt att människor som den första mannen jag träffade får arbeta på ställen som arbetsförmedlingen. Jag tänker mig bara ensamstående föräldrar som kanske har ett sjukt barn och vill gå in och skriva in sig. Att man skriver in såg betyder ju faktiskt inte att man plockar ut a-kassa den dagen, det beror ju helt på hur man fyller i kassakorten, men han verkar ju anta att alla är “fuskare”. Så tråkigt att det får vara så när jag får för mig att arbetsförmedlingen ska vara till för att hjälpa. Och verkligen inte att döma.

Och bara för sakens skulle så fyllde jag i ansökan redan på arbetsförmedlingen. Det tog mig 20 minuter, under samma tid åt min systerdotter upp jordgubbarna jag köpt med mig. Inga problem, lätt som en pannkaka. 

Men det är inte bara ett problem på Arbetsförmedlingen, att man antar att alla är “fuskare”. Det är ett generellt problem som tenderar dra över landet. I stället för att minska möjligheterna att fuska så drar man in på det som från början givits till dem som behöver hjälpen. Enligt mig så är detta helt fel sätt att ta tag i problemen. Att straffa alla för något som några gör. Synd. Kanske inte så konstigt att våra myndigheter utvecklar denna attityd när de som styr landet också styr sina direktiv efter samma antaganden.

En veckans tagg till mannen på Farsta arbetsförmedling vill jag i alla fall skicka ut här.

Försäkringskassans hysteri om att avslöja fuskare fortsätter, nu har de börjat kolla genom bloggare också. De kollar bloggar om folk arbetar när de har sjukersättning. Presschefen för försäkringskassan säger: Att kolla bloggar ingår i vår checklista för slumpmässiga kontroller.

Så även nu får man vara försiktig tydligen. Själv är jag långtidssjukskriven men att blogga har varit en otrolig terapi för mig, visserligen tjänar jag ju inte pengar på bloggen. Men om jag skulle göra det genom att ha lite reklam på min sida, vad skulle det göra?

Visst är det hur bra som helst att de avslöjar alla fuskare, de kostar en förmögenhet för Sverige. Men låt inte vi som verkligen är sjuka komma i kläm! Vi har det kämpigt redan som det är med värk och pengar och försäkringskassans hysteri hjälper ju inte direkt till…

Bidrag och bidragsfusk är oerhört viktiga frågor. Därför ska jag avslöja hur man gör för att hindra socialförvaltningens och försäkringskassans bidragsfusk!!

Socialbidrag:

Socialbidraget skall se till att alla har ett minimibelopp att leva av när hyran är betald. Det fungerar bra under vanliga månader: Utgifter dras från dina inkomster, och soc fyller på så du når minimibeloppet.

Det är vid årets slut det blir fel. Om du fått mer pengar än du haft rätt till genom att för lite skatt dragits, eller bostadsbidraget varit för högt, räknas det belopp du får tillbaka som inkomst när du sedan får dem. Helt korrekt.

Men: Om du istället får en räkning på restskatt eller för mycket i bostadsbidrag, så betalar inte soc mellanskillnade till dig. Nu har det blivit en ”privat skuld”. Trots att de skulle gett dig pengarna om de dragits varje månad. Helt inkonsekvent. Du måste alltså ta av de pengar som redan var minimala…

Hur du undviker att soc ger dig för lite att leva på: Se till att du får pengar tillbaka i slutet av året. Metod: När du ska gissa din årsinkomst för att få bobidrag: Avrunda nedåt, inte uppåt.  Kontakta FK och din arbetsgivare och begär att de drar extra mycket i skatt. Det heter jämkning.

Ingen borde själv behöva stå för att preliminära utbetalningar och skatteavdrag inte helt och hållet stämmer. Varför ska dina barn gå hungriga i februari för att FK och arbetsgivaren drog för lite året innan?

Bostadsbidrag:

Skicka in en ansökan genast. De skriver att det tar mer tid om din ansökan inte är komplett. Sant, men du kan bara få pengarna från den månad de fick din ansökan. Var snabb, även om du saknar bilagor. Dem kan du skicka i efterhand.

Om du flyttar: Skicka, lika snabbt, en NY anmälan. Det är inte alls säkert att det räcker med en flyttanmälan, som det står i deras papper. Du har ju en annan bostad nu…

FK tycker att du ska runda din årsinkomst uppåt för att slippa återkrav och ev avgift. Men om du får ut upp till 1200:- för mycket, får du behålla pengarna. Överdriv alltså inte inkomsten ens om de råder dig att göra det. Samma sak gäller nedåt: De betalar inte ut belopp på under 1200. Det finns alltså ett utrymme på 200:- i månaden där det lönar sig att få för mycket.

Är detta fusk? Nej, inte mer fusk att du får behålla underskott än att de behåller överskott.

Om du kommer att få sänkt inkomst under en del av året: Om du vet det i förväg är det inga problem. Om inte (och detta är ju omöjligt): se till att du blir det i början av året…

Detta är ett obegripligt fel i försäkringskassans system. Bidraget beräknas på hela årets inkomst, oavsett när på året den tjänats in. Men om man vid årets slut visar sig har rätt till bostadsbidrag, kan man av outgrundlig anledning bara få det för de månader man sökt för. Inte för de månader då man inte visste att man skulle bli sjuk eller arbetslös och alltså inte sökte bostadsbidrag..

Nån borde göra något åt att man inte får bidraget för alla årets månader, så länge FK fördelar inkomsten över hela perioden. Men det kan ju inte vi göra något åt…

Känner ni nån politiker eller nån chef på FK? Be dem göra något. Eller skriv en insändare?