[Leggi qui le puntate precedenti]

Ora, stando agli atti del processo gli è che il bubbone metifico – quello che lor poeti definirebbero invece sacro fuoco, o volontà di potenza, perché troppo si vergognano a chiamarlo col suo termine più proprio: ovvero un ego smisurato – insomma, quella cosa lì, crebbe a dismisura dopo una prima tappa sperimentale nella città partenopea, dove gli entusiasmi ribollirono a tal punto da convincere una signorina lì di passaggio a indirizzarli verso un luogo il cui nome ben si adattava alla veritiera natura dei cinque declamatori. Questo luogo si chiamava – e presuppongo si chiami tutt’oggi, poiché non compare nel registro degl’indagati – il Perditempo: un posto dove vennero accolti come cantori di un nuovo mondo, in modo così inaspettato che rimasero basiti davanti a chi porgeva loro in dono calici traboccanti di bevande senza che neanche vi fosse stata esplicita richiesta (quando invece, solitamente, erano costretti a far la questua per ottenere almeno un cicchetto omaggiato per sciaquare l’ugola dopo tanto profluvio di parole). Uno di loro poi, quello che si vantava dei suoi natali etruschi – che però era finito guardacaso a Roma per fornicar con le parole – finì talmente ciucco da concludere la serata con una barzelletta toscana; ché ci vorrebbero delle foto solo per vedere le facce tutte da ridere dei discendenti di Pulcinella, da immaginarsi con le orecchie protese e le mascelle spalancate nel tentativo di carpire qualche ci aspirata e inghiottita insieme ai sorsi di limoncello di Sorrento che il sommo vate trincava tra una frase e l’altra.

È di quei giorni lì la prima voce di una possibile alleanza extracapitolina, in cui sembrò confluire una misteriosa brigata partenopea, composta di scrittori dialettali e non, che spingevano per goder dei fasti di un nuovo 7 settembre*, per poi ritirarsi anch’essi, da veri intellettuali, senza ricompense e in qualche sperduto loco**.

Ad onor del vero quest’unione non s’ebbe poi a fare, e rimane una delle zone oscure di tutta questa stramba processione che vide le parole uscir dai loro ranghi come insubordinati non ligi agli ordini. Il dilemma non è affatto di poco conto, ché la risposta potrebbe confermare i legittimi dubbi sulla reale unità d’intenti tra i nostrani spadaccini di penna, soprattutto alla luce dei documenti recentemente resi noti dalla commissione di vigilanza web, dai quali emergono polemiche e risse verbali all’ordine del giorno tra questi tutori della cultura, che in quanto a ferir di lingua non sembravano da meno dei tanto vituperati giornalisti.

Insomma, stando ai prodromi si potrebbe oggi asserire che il piano partì già bello che zoppo, nonostante i facili entusiasmi che accompagnarono i cinque briganti durante il viaggio di ritorno in seconda classe, soprattutto quelli del poeta imbrattatore di mura, che fantasticava il buon ritiro in quel di Ausonia, ma solo dopo aver compiuto il suo dovere civico verso l’irriconoscente patria, che si burlava ancora una volta del coraggio dei proprio figli.

Il dado era tratto e i cinque si apprestavano a render giustizia non soltanto a coloro che già si organizzavano per l’espatrio, ma anche a chi, accerchiato dalla cultura dell’aggressione verbale, si accingeva mestamente ad alzar bandiera bianca: essi vollero dare esempio di strenua resistenza dinanzi a chi voleva accorciare la lingua italiana ai suoi minimi termini, per riportarla invece ai fasti, alla ricchezza e alla musicalità a lei più congeniali, proprio come ai tempi del Gadda e del Landolfi.

Simone Ghelli

* Il riferimento è alla conquista della capitale del Regno delle due Sicilie, dove Garibaldi fece il suo ingresso il 7 settembre del 1860, per poi sconfiggere le truppe del re Francesco II che si erano ritirate a nord del Volturno.

** Dopo aver accompagnato il re Vittorio Emanuele II a Napoli, l’8 novembre del 1860 Garibaldi si ritirò sull’isola di Caprera, rifiutandosi di accettare qualsivoglia ricompensa per i suoi servigi.

Kulturkommitténs medlemmar bestämde sig för att bege sig till Stockholms Stadsteater, som så många gånger förut. Men nu var det för att se föreställningen De Tre Musketörerna, regisserad av Alexander Mørk-Eidem.

Vi hade läst lysande recensioner och hört stora lovord från alla håll vad det gällde den här pjäsen. Den hade hunnit gå för utsålda hus i över ett halvår innan vi lyckades gå och se den. När det väl var dags var våra förväntningar skyhöga, men det var inte bara att vi väntade oss något fantastiskt välgjort och proffsigt. Av reaktionerna på föreställningen att döma så var det här också något helt i särklass nytt och vågat.

Eller var det här bara ett stort publikfrieri? Vad hade föreställningen som gjort så stor påverkan på publiken?

I programmet låg ett löst blad med en lång, lång lista över musik som skulle medverka i föreställningen. Musikälskare som vi är satte vi oss i en rökfylld salong med aldrig tidigare så stora förväntningar.

Och så sattes något i rörelse. Föreställningen började, men tog form i en sorts färgrik, musikalisk våg av något varmt, massivt och sprudlande. En tryckvåg tryckte oss i bänkarna, och det var inte bara musiken som fick oss att kastas bakåt.Vi blev inte bara förälskade i föreställningen som brilliant helhet utan även i enskilda personer.

Regissören, Alexander Mørk-Eidem verkar ju inte kunna misslyckas i den här branschen. Allt han gör blir fantastiskt, så även detta.

D’Artagnan, spelad av Johannes Bah Kuhnke, vill ta sig från vischan till Paris där han ska bli musketör. Med skinnbrallor, norrländsk dialekt och stadiga steg går han mot sitt mål, och med en sångröst som får alla i Kommittén att kippa efter luft. De yngre tonårstjejerna i publiken verkar gråtfärdiga, de äldre damerna fnissiga, de unga killarna djupt imponerade och de äldre herrarna skrockande nöjda. En skådespelare med så mycket karisma att man själv känner sig ungefär lika karismatisk som en gädda i en vassrugge. Med komisk tajming och en vansinnig talang för konsten, som gör att man sitter förlamad. Snygg som en 2000-talets Gene Kelly. Eftersom Kulturkommittén även tidigare upplevt hans storhet, kan vi med stor övertygelse säga att denna man är en… über-mench.

Andreas Kundler, Aramis i pjäsen, också bekant och omtyckt sen tidigare av Kulturkommittén, lyckades fånga våra hjärtan än en gång. Hans karisma är inte heller att leka med, en coolhet och en laddning som gör hans karaktär otroligt stark. Aramis har en sorts kylighet, rockstjärnigt manschauvinistisk attityd och en skarp ironi, men samtidigt en sida som frammanar skrikande i bästa Beatleshysteri-anda inom Kulturkommittén, under samme mans soloinsats i Aquarius. (”Kundler fanclub”, minns att det var vi som sa det först.)

Och så Jan Mybrand. Kungen, Ludvig XIII. En rosa glittrig bakelse eller julgranskula, med en fysik som verkar vara en korsning mellan en ballettdansös och en Hattifnatts. Vart har han varit hela våra liv? Varför har inte han alltid dem här kläderna på sig? Kulturkommittén blev helt frälst av kungen och känner att en benådning av honom är något av det finaste man kan få i teatervärlden. Hans fjädrar som vippar får oss att bli yra av beundran. Han spelar kung, han är kung. Vi har inte mycket mer att säga till den mannen än Shine on you crazy diamond.

Alexander Stocks Jussac, som kan sjunga Duran Durans Notorious hetsigare än någon annan. Ge mannen större roller, han har tillräckligt med positiv energi för att energiförsörja hela norra Europa! Och tänk att Alexander Stocks tillsammans med Albin Flinkas m.fl. gör Uptown girl så bra som man inte trodde var möjligt. Kan man göra den låten bra tänkte vi? Jo om man tar Westlife-versionen, tar bort lite kläder och trycker in lite ironi. Eller ganska mycket ironi. Det förstod regissören. Och vi jublar åt seklets bästa boyband-nummer. Och ja, Albin Flinkas, Kommitténs barndomskärlek från Salve. Han sjunger Live to tell med hela hjärtat, och lånar våra hjärtan också för den delen. Lämna oss inte för Broadway, please.

Ann-Sofie Rase som drottning Anna av Österrike, en finlandssvensk fantastiskt hysterisk, aggressiv och instabil kvinna, som uttrycker sin kärlek genom att sparka med benen i luften och räcka ut tungan åt den ”normala” världens alla fagra och väna förälskade kvinnor. Tuppkam, tyll och rutmönster är det nya svarta. (Heja Kostymören, Maria Gyllenhoff.)

 Vi bugar oss för Alexander Mørk-Eidem och hans guldföreställning och säger: Heja Norge.

Kulturkommittén har nu hunnit gå på ett par föreställningar. Vi har hunnit skrika oss hesa, flera gånger om. Vi har hunnit ge lite kärlek tillbaka, genom att ge vårt eget glitter till förfogande. Vi har hunnit slåss om sista-minuten biljetter och köpt oss in i en kombinerad fackförenings/pensionärsträff, där vi kanske tjoade lite väl högt i några hörapparater, men likväl fick gratis kaffe och macka för att vi var så pass peppa. Och vi kommer igen, med lite mer glitter och kanske en och annan partytuta, för att uttrycka vår kärlek.

En för alla, alla mot Universal.

Musketörer, we salute you,

Kulturkommittén

BELLO E BESTIALE IL CONTROGUSTO DELLA PROVINCIA.

La storia della letteratura italiana non è fatta solo di grandi classici. Molte volte ci si dimentica di quegli autori che  con le loro storie minori hanno raccontato aspetti dell’esistenza che possono dirsi “laterali”. Sono le scritture di provincia. Storie per nulla artefatte, a volte grottesche ma in cambio autentiche. La provincia intesa come una “esperienza memorabile”, e Generoso Picone, importante critico contemporaneo, pensò bene di segnalarcelo già dieci anni fa in uno dei suoi preziosi saggi.

Ad investire queste narrazioni è un vero e proprio “contro-gusto”: e non dovrà sorprende di rintracciarlo finanche nei testi che appartengono al Canone della nostra storia letteraria in cui si è radicato tra la fine del XIX e il XX secolo. Più in particolare, questa dissonante passione per la provincia si è sposata in maniera legittima con la controcultura tra gli anni Sessanta e Ottanta, lungo quel ventennio che vede esaurire definitivamente gli strascichi del neorealismo, divampare per poi spegnersi le sperimentazioni neoavanguardistiche, e indebolirsi la passione ideologica.

Il “disimpegno” degli ultimi decenni amplia il margine d’azione narrativo che dal centro porta verso la periferia e la provincia. Ed è in questo passaggio che vengono raccontate storie di ribellione e libertà, anche piccole e marginali, ma rappresentative di un mondo del tutto popolato dai “non-protagonisti”.

Dall’America all’Italia

Ne sanno qualcosa Jack Kerouac e Allen Ginsberg, i maestri del “beat”, che possiamo definire “provinciali” per quei racconti talvolta ossessionati dalla tradizione e dalle consuetudini dell’America profonda; quei ritratti caleidoscopici e trasognati, fedeli al gusto della letteratura da strada, ai diari di bordo, a memorie underground. E’ un “genere” letterario che superando l’Atlantico si ritrova anche in Italia, nella narrativa degli anni Ottanta. Generazioni di “spostati”, devastati da una noia e una malinconia da fare invidia a Baudelaire, animano le pagine di scrittori come Pier Vittorio Tondelli.

Ma c’è di più nella letteratura di provincia, generata da una “topografia reale e interiore” insieme, un viaggio verso le zone periferiche di sé, qualcosa di strettamente legato al passato e alle radici dei nostri scrittori, come emerge nel Tondelli di “Camere separate”, dissacrante e per nulla ordinaria storia d’amore dove a prevalere sono gli occhi del provinciale più che del ribelle. Lo scrittore dopo aver girovagato a lungo per l’Europa, dopo essere fuggito dalle sue origini,  eccolo che ritorna a casa per poter ritrovare i luoghi della sua infanzia e della sua travagliata giovinezza. Questo desiderato ritorno si racconterà attraverso immagini di semplicità e dolcezza, come il ritratto della madre e delle sorelle che si preparano per la messa, una scena che sembrerebbe stonare con suo spirito emaciante e ribelle, ma che in realtà custodisce perfettamente la doppia indole da “uomo di provincia”: il rifiuto e l’identificazione, sentimenti contrastanti che emergono ora in modo conscio ora inconsciamente nelle pagine dello scrittore di Correggio. E cos’è, infatti, la provincia se non adorazione e odio?

I grandi provinciali

Provando a spingerci ancora più indietro, in quelli che, tecnicamente in ambito critico, potrebbero definirsi come “ipotesti” di questo inconsueto gusto scrittorio, si può facilmente notare che non è solo la controcultura del ventennio culminato negli anni Ottanta la tappa obbligata di questo percorso. Si possono rintracciare i germi di questo controgusto anche nel Canone italiano fra XIX e XX secolo: nelle realistiche rappresentazioni di Verga, o in un più disinibito Manzoni che con i Promessi Sposi – mette per la prima volta al centro del romanzo italiano l’amore e le disavventure di due contadini di cui parleremo, in seguito, a proposito degli aspetti divertenti della provincia italiana, così lontani questi dalle descrizioni veriste che nel loro approccio netto, coerente e senza fronzoli alla Storia, ritraggono la provincia come un nitido dipinto impressionista, quasi alla maniera dei “macchiaioli”. Verga e Capuana ritraggono la Sicilia, Grazia Deledda la sua Sardegna, Giuseppe Di Giacomo e Matilde Serao la loro Napoli. Questi narratori si nascondono dietro l’arma dell’ “obiettività”, cercando di eclissarsi, di annullare la prima persona, per far parlare le storie e i personaggi che raccontano.

E’ come se i Veristi volessero dissimulare il loro profondo attaccamento alla terra e le lontane memorie di vita, ma dietro questa imparzialità non riescono a nascondere la nostalgia della provincia da cui sono partiti. E’ con la negazione dell’autobiografismo o di un qualsiasi approccio “estetico” all’opera letteraria che favoriscono una narrativa impersonale e lontana da ogni sentimentalismo.

Se la provincia dei Veristi è solenne e impeccabile, avrà un’inquadratura del tutto differente nella nostra letteratura contemporanea, dove sarà ritratta nei suoi aspetti più crudi e morbosi, allontanandosi di tanto dal “distacco” della resa verista.

Corrado Alvaro, scrittore contemporaneo, ne è il primissimo esempio con i suoi aspri ritratti di pastori calabresi, i “non protagonisti” di “Gente di Aspromonte”, una raccolta di racconti che non è un tentativo di romanzo antropologico o etnografico ma un sentimento “crudo” che fa i conti con le  proprie radici.

Ed ancora ne sanno qualcosa altri grandi autori dello stesso periodo come, Anna Maria Ortese- autrice surrealista di quel capolavoro struggente che è “Il mare non bagna Napoli” (il titolo dice già tanto, quasi tutto)- e Federigo Tozzi talento castrato dalla sua morte prematura, più che dalla mastodontica figura del padre da cui si sviluppa la sua esigenza di narrazione. Nella sua opera è come se l’esperienza dolorosa della provincia si incuneasse nel topos kafkiano della castrazione paterna, e la marginalità si spiegasse anche con gli strumenti della indagine psicanalitica.

Lo struggimento di Ortese e gli “occhi cattivi” di Tozzi

E’ interessante, di volta in volta, cogliere la differenza narrativa che intercorre fra questi autori contemporanei a proposito della loro provincia: “Il mare non bagna Napoli” di Anna Maria Ortese è una ricerca che trascende il letterario per farsi “cordone ombellicale” con la periferia, un viaggio dalle zone esterne ed estreme della società fino a quelle della propria combattuta personalità. Provincia e periferia sono, infatti, mondi adiacenti, vasi comunicanti, ognuno con il suo radicalismo e le sue estremità e il Mezzogiorno della Ortese non è espressione dello “standard” poetico napoletano, del sole che illumina paesaggi spogli ma tutto sommato vivibili e godibili. Niente di tutto ciò: la provincia è sofferenza, devastante malinconia, come si evince dalla storia della più autentica tra i suoi “antiprotagonisti”, una bambina cieca che desiderava tanto degli occhiali. La Ortese ci racconta con tanta dolcezza che “un giorno ne aveva provati un paio in un ottico di via Roma, scoprendo così la bellezza del mondo”. La bambina può finalmente guardarsi intorno, vedeva i vecchietti bianchi camminare adagio nelle vie della città, specchiandosi in tutti i colori del mondo. Desiderava tanto quegli occhiali- racconta ancora la Ortese- e finalmente le furono comprati ma leggiamo cosa avviene una volta indossati: “Eugenia, sempre tenendosi gli occhiali con le mani, andò fino al portone, per guardare fuori, nel vicolo della Cupa. Le gambe le tremavano, le girava la testa, e non provava più nessuna gioia”. Il mondo adesso le fa un’impressione orribile, così diverso dall’ottico di via Roma: foglie di cavolo, rifiuti dei mercati, uomini deformi buttati nella miseria e nella rassegnazione, desolazione. Alla vista della realtà la bambina sta male fino a vomitare dal trauma, tanto male da dover rinunciare al suo nuovo paio di occhiali. Quell’oggetto tanto desiderato è la fine di ogni desiderio, ripone il velo che ricopriva la realtà, la miopia del sogno che rendeva le cose tanto desiderabili e perfino belle. Dalla dolcezza del sogno la scrittrice romana arriva a renderci l’amarezza della vita in un tono quasi fatalistico, dando respiro alla sua matrice surrealista, lavorando sul confine tra cieca realtà e sogno. D’altronde, in una prospettiva estetica novecentesca, l’uno non può sussistere senza l’altro. E’ con questa doppia visione che la bambina alla ricerca degli occhiali guarda il mondo che la circonda. Il problema legato alla “vista” ricorre ancora nella  nostra letteratura contemporanea con Federigo Tozzi e ad esso lo scrittore fa risalire tutte le sue ossessioni di provinciale. Colpito da una malattia agli occhi che lo costrinse a vivere al buio per molto tempo, una volta guarito, Tozzi trovò grandi difficoltà a uscire dalla sua camera e a riprendere a guardare la vita. Da qui si sviluppa il profondo disagio del romanzo “Con gli occhi chiusi”, la difficoltà di osservare una realtà dominata dall’inganno e dal dolore, sopraffatta dagli istinti negativi, dal male. Lo scrittore senese è ossessionato dagli sguardi cattivi della gente e il suo realismo non ha nulla di cinico o impersonale perché lo scrittore partecipa totalmente ai fallimenti dei suoi personaggi.

La provincia divertente di Manzoni

Ma se in Tozzi, o nella Ortese, prevale quasi un’anestesia verso la malevolenza della provincia, nella letteratura italiana non mancano luoghi e pagine in cui essa appare ironica, ludica e addirittura dissacrante. Andando a ritroso possiamo scorgerla sotto questi aspetti nel nostro maggiore scrittore romantico, Alessandro Manzoni, il cui merito più grande è di aver fatto delle storia di due contadini, Renzo Tramaglino e Lucia Mondella, antiprotagonisti per eccellenza, un grande classico. La provincia manzoniana non è solo il celeberrimo “addio ai monti”, uno slancio sentimentalistico verso la propria terra pronunciato dalla più dolce ragazza della nostra letteratura, Lucia, ma è l’azione che vivifica ironicamente l’intero tessuto narrativo – come nella divertentissima “notte degli imbrogli”. La provincia manzoniana è colorata: dal pretaccio bonario e la sua perpetua, dai due piccioncini lombardi e da quegli smargiassi dei bravi; è una provincia in movimento, agrodolce, benché il dramma della condizione vissuta dai protagonisti sia serio e accessibile.

Provincia bestiale, fantastica e intricata: da Pasolini, a Calvino, a Gadda.

La provincia nei suoi svariati aspetti non è ancora esaurita, ulteriori differenze di prospettiva ce ne sono ancora molte, tante quante sono gli autori che si sono accostati al  “tema”. Questa volta l’inversione di marcia, in questo campionario di esempi narrativi, spetta a Pier Paolo Pasolini,  con suo romanzo “Una vita violenta”. Ragazzi del sottoproletariato romano durante il dopoguerra, sfidano irresponsabilmente il mondo, smaniosi di brutalità, bestialità ed eccesso. Ed è quasi un automatismo associare la periferia all’eccesso. Un mondo quotidiano, quello di Pasolini, fatto di bravate inutili, marcato dalla trasgressione, dalla sovversione verso le regole di una società a cui i ragazzi sentono di non appartenere. Come avviene oggi nei vicoli napoletani di Scampia, una concentrazione di poesia e  bestialità. E’ questa spietata dicotomia che intercorre in tutta la letteratura di provincia ma, accanto alla bestialità può incalzare addirittura la fantasia qualora la provincia appaia tanto scollegata dal mondo e i suoi paesaggi così vuoti ed esili da sembrare quasi fiabeschi. La traccia di quest’itinerario ci condurrà per “I sentieri di nidi di ragno” di Italo Calvino.

Qui perfino la storia della Resistenza italiana, in un realismo che ha del deformante, sembra filtrare attraverso toni e sprazzi provinciali così ovattati da sfociare nel fantastico. L’autore ligure, con il suo caratteraccio, sempre fuori dalle righe, racconta la Resistenza con gli occhi di Pin, ragazzetto un po’ scemotto che ruba la pistola ad un soldato tedesco (andato a letto con la sorella, mezza prostituta), e la nasconde in un posto “favolososamente” chiamato “sentieri dei nidi di ragno”. Un luogo che non è altro se non l’eco di uno stato folle di marginale isolamento dal quale si stempera affinatamente il fantastico.

E’in questa ultima tappa, che si potrebbe definire, di “esagerazione” narrativa che si possono collocare i toni eccentrici e stranianti di Carlo Emilio Gadda. Uno stato di irrisolvibile confusione muove la sua poetica del periferico, trionfante in “Quer Pasticciaccio Brutto de via Merulana”. Lo stravagante Gadda racconta come un “microcosmo”, circoscritto ad una semplice via romana possa divenire un mastodontico caos, un confusionario intrico invalicabile.  Assistiamo ad un bombardamento sociale delle ipocrisie, i miti fasulli: l’efficientismo degli apparati burocratici, la fertilità come unica aspettativa femminile, la virilità ostentata e arrogante, la famiglia che – dietro all’apparente solidità – nasconde sopraffazione. Già prima dell’inondazione di Internet- come molti critici hanno evidenziato- Gadda aveva imparato ad intendere il mondo come una rete, infinita e incontrollabile, che può arrivare a comprendere tutti gli aspetti della realtà stabilendo tra di essi connessioni sottili ma fortissime. Questa realtà tremendamente complessa è tutta compressa in “via Merulana” e ci mette davanti all’irrisolvibilità delle cose, all’insuperabile confusione delle periferie.

LA PROVINCIA A SIMBOLO DEL SUD

Vale la pena di fare un’ultima riflessione, forse a carattere sentimentale, prima di chiudere questo insolito percorso letterario, da intendersi quasi come un“dirottamento” dalla storia letteraria tradizionale. Se ragioniamo in termini allegorici oltre che topografici, possiamo riscontrare quanto l’idea di provincia, di periferia, di lontananza dal centro possa coincidere con la simbolica istanza di un “Sud”. Il centro e i centri del mondo non sono mai stati a Sud ma infondo c’è sempre un Sud a cui si fa ritorno, esigenza che freme evidentissima nei racconti dell’Apromonte del calabrese Alvaro. Spesso è un’esigenza di rifugio e isolamento a cui siamo indotti dalle ragioni più incredibili: certo è che il Sud sia in netta opposizione con il Nord del mondo, simbolo indiscutibile dell’ambizione a realizzarsi, a plasmarsi un’identità produttiva, acquisita e distaccata dalle proprie origini; si tratta di una vera e propria bipolarità nell’identificazione, molti sono i sociologi contemporanei a ribadirlo.  La letteratura si è mossa nel riscatto del Sud, della provincia, del periferico per risultare sempre meno autoreferenziale, una letteratura come testimonianza, come memoria di vita autentica: “la bambina che voleva gli occhiali” simbolo commovente di un Sud amaro altro non è che la resa della realtà, netta e disincantata, quella dei vicoli napoletani, con cui le coscienze sociali devono prima o poi fare i conti.

Vi è sempre una provincia a cui si fa ritorno, muovendoci nella profondità di una topografia allegorica interiorizzata dagli animi di grandi scrittori: molti di loro hanno fatto la loro fortuna editoriale proprio al di fuori dei posti natii, ma la loro penna scivola sempre lì, nei suoi echi pallidi e malinconici o talvolta caldi ed irruenti e a volte sembra quasi che non ci sia niente di più poetico e di più aulico.

…..var det inte.

Nästa gädda bet av stjärtfenan på LillJoppens drag, så nu får jag köpa ett nytt. Igen.

Fick ett recept för gädda på Flickr, missa inte YouTubelänken.

Best to use pike of 1-3kg, not bigger than 5kg though because then it´s not tasty anymore and too dry. (Not mentioning the C&R for big pike)

First step is to fillet the guys, discarding the skin. Sprinkle salt and black pepper on both sides of the fillet.

You fry chopped onion and a little garlic together with chopped bacon until onion is transparent. (Don´t add any extra oil.) The onion and the bacon need to be fried beforehand because inside the fish it would only be cooked, not fried. And fried things taste so well.

Add rosemary, pepper and/or salt to the mix (here normally I don´t add more salt because the bacon is somewhat salty anyway)

Put this bacon-onion mix onto each fillet and roll it up like a pancake. Wrap each roll into a slice of bacon or something. It´s important to wrap it because pike meat is a little dry by default. “Cure” the rolls in the oven for 40 minutes @200C covered with alu foil, then take the foil out for another 15 minutes or so and you´re done.

Eat it with whatever you want, I sometimes make it with rice. The best I´ve tried so far was with apples. For that you take a few apples (I prefer the green sour ones), chop them, and caramellize them on heated honey in a pan. Add water and slowly start cooking the apples. You can add a little salt, pepper again (here I prefer tri-colored pepper and I add quite a lot), and white wine, cook until soft (10-15 minutes or so), strain the liquid, and put the apple apart. Add cream to the liquid and stir until smooth. Now you can put back the apples into the creamy thing. (You need to strain so that you don´t smash the apples while stirring with the cream.)

Bon appetit!

Gårdagskvällen bjöd på en skön och underhållande fisketur i Hosjön..  Med mig i båten hade jag båda mina vapendragare “Skäggis” och “SpongeBob” och det var precis viktmässigt vad båten klarade av tror jag..

Det vi var på jakt efter igår var de berömda “SlemPåkarna” som huserar i Hosjön och ryktet gör gällande att de tar andungar och såna små söta med rosa armpuffar..   Rekordet ligger på 14,7 kg och man sticker inte ner handen för att dra upp dem i båten utan att en kall kår går längs ryggraden..

Slempåk

Både “Skäggis” och “SpongeBob” är inbitna fiskare så det var skönt att få visa upp Hosjön och att det finns potential för riktigt grov gädda..   Dock började fisket väldigt trevande och  “Skäggis” drog upp en liten stackare som förmodligen dött av skräck när den såg draget..  “SpongeBob” fällde kvällens kommentar när han utbrister  -Nu ni!!    Och drar upp en som är något större än den som “Skäggis” precis skrämt ihjäl…

In alles en mycket trevlig kväll och det kommer bli fler det lovar jag..

\ M

Om sex timmar ska jag upp – för att åka iväg på fisketur. Det trodde ni inte va? När jag berättade på mitt förra jobb att jag gillar att fiska (även om jag främst gjorde det när jag var yngre) så sneglade de på mina då välmanikyrerade naglar och såg skeptiska ut. Men det är sant, jag tycker att det är superkul att fiska. Främst för att det är så lugnt och rofyllt. Det spelar mig ingen som helst roll om jag får napp eller inte.

Förra året i slutet av maj var jag, sambon, en av våra wow-kompisar från england och så en före detta arbetskollega iväg och fiskade havsgädda i vadarbyxor. Vi skulle hjälpa kollegan, som driver ett fiskeföretag, att märka havsgäddor för ett forskningsarbete. Bara märka och släppa tillbaka. Det var en helt ny upplevelse ska jag säga, för vadarbyxor har jag aldrig haft på mig tidigare och det var väldigt märkligt att stega ut i vattnet tills det nådde till höfterna utan att bli blöt. Men oj vad häftigt. Där stod man ensam mitt ute i havet ackompanjerad av fågelkvitter i solnedgången. Och så betalar folk tusenlappar för att åka till eremitstugor på Furillen eller till olika span. Här stod vi helt gratis mitt i naturen och blev rehabiliterade. Inget napp fick vi vilket inte gjorde någonting. Upplevelsen var oslagbar.

Imorgon klockan 03.00 ska vi i alla fall upp och bege oss till östra delen av ön. Det blir jag, sambon, hans brorsa och deras pappa. Vi har laddat upp med varm choklad, varma kläder och kalla mackor. Skönt att få komma ifrån all elektronik för ett tag och bara vara ett med naturen. Det gör jag på tok för sällan.

Ora, poniamo per ipotesi, che scrittori, poeti, scienziati del calibro di Pirandello, Sciascia, Quasimodo, Majorana fossero vissuti ai giorni nostri e avessero deciso di dedicarsi all’insegnamento a, che so, Firenze o Parma o Vigevano non avrebbero potuto.

O poniamo che un Gadda, un Carducci, un Dulbecco, una Montalcini avessero voluto andare ad insegnare a Milano, a Genova, a Bari non ci sarebbero riusciti (a Bari non c’è riuscito nemmeno Rubia qualche anno fa).

Carenza di cattedre? Surplus di insegnanti?

No una proposta di legge che più demenziale non si potrebbe.

Proposta dal padre di uno che ha ripetuto la maturità tre o quattro volte prima di riuscire a conseguirla, pur essendo figlio di parlamentare che si sa in Italia conta sempre molto, che a questo punto gliela hanno tirata dietro perchè non ne potevano più di vederselo sempre attorno.

Il parlamentare in questione è Umberto Bossi, e la proposta è la seguente: non si può insegnare in una regione se non si è dimostrato di conoscere in modo approffondito la storia e il DIALETTO della regione in cui si vuole andare ad insegnare.

Che tu conosca la materia, infonda passione per il sapere, sia bravissimo nella didattica non importa.

Io sospettavo che in questo paese vivessimo in un grave declino culturale ed intellettuale, ma a tanto non credevo saremmo arrivati.

Ma siamo fortunati, le donne e gli uomini di tale levatura quando vogliono lavorare vanno  negli altri paesi del mondo.

kom regnet med Johanna som tur var vi på väg från Luleå och här i Forsnäs har det varit en fin dag. Jag, sambo. lilleman och mamma är nu här och har haft en bra dag tillsammans. Jag blev så glad när han ville följa med trots att det bara blir en natt och i morgon tar han bussen tillbaka till Luleå. Det blir tidigt på morgonen för så ofta går inte bussarna och han ska sammanstråla med alla sina “hemvändare” i morgon.

Lilleman har tvärtemot storebror aldrig varit så intresserad av friluftslivet och fisket har han inte upplevt så många gånger i vuxen ålder. Hans uppväxt har mest bestått av de idrottsliga utövningarna, något annat har inte funnits utrymme för. Idag åkte vi iväg för en fisketur men vi hade bara ett gammalt kastspö som mor haft en gång i tiden, sambon hade glömt sitt hemma och han var inte lika desperat som jag var förra helgenoch då gällde det något så viktigt som en glömd sladd. =)

Väl på plats skulle han prova kasta med spöet och blev stående ett tag, han konstaterade efter några kast att man ska ha tålamod, så sant som det var sagt. I alla fall fortsatte han kasta och helt plötsligt hörde jag några läten från platsen där han stod.  Han hade fått en fisk, nu var det bara en gädda men lika lycklig var han. Sambon fick ta av den från kroken och ta fram yxan, sedan bad jag honom ta upp och hålla i den för att jag skulle få ta ett foto och skicka till honom, alltid något att visa för kompisarna, misstänker att de heller inte är några storfiskare. Han visste inte riktigt hur han skulle göra, var nog lite rädd för att den levde, han hade minsann sett hur den rörde på sig även efter sambons dödshugg.  Tillslut lyckades (tordes) han och jag fick några riktigt fina foton och glädjen lyste ur ögonen och leendet var stort på honom.

Vad sysslade jag med när de andra kastade och metade? Nu stod sambon mest och pratade med ett tyskt par som hade parkerat sin husbil i närheten och där blev han stående  i “timmar”.  De tyska paret var på genomresa i Norden hade varit i Finland och kom nu från norra Norge och fiskade tydligen en hel del. De hade varit till Laxholmen och Laxede tidigare för cirka fem år sedan, sambon som är duktig  på tyska och framförallt inte rädd för att prata hade nog stått kvar ännu om inte …  Nu kom jag från min fråga och svaret på det hittar du här “Det närmaste …”  som vanligt flummade jag iväg lite och lilleman undrade och skakade på huvudet över det jag roade mig med, olika är nöjena i livet.

Nu har vi ätit gott, mat är hans stora passion, badat skönt och kortleken har kommit fram. Det är så kul att se hur mamma lyser upp när hon har något av sina barnbarn i närheten, hon lever länge på de stunderna.

Margareta G som nu ska se på lite på slutet av något TV-program som de andra sitter och skrattar med eller åt, sedan blir det garanterat lite spel.

Ps Mamma gillar gädda och nu fick hon en av barnbarnet som hon fileat och ska ta med sig hem. Gäddsufflé är inte fy skam trots att jag själv aldrig skulle tillaga det. Hon sa att hon kommer att tänka på lilleman varje gång hon äter en bit av fisken och det kommer hon att göra och prata om.

I går var det full huggning hos familjen oss. Jag var ute och drog en massa ogräs och målade möbler, sonen tog trimmenrn och finputsade och sambon grejade med bilen och båten. Sedan hade vi hit en grävare som grävde ur för sambon ska bygga ett båthus. Framåt 9 på kvällen så blev det lungt så då hoppade vi i båten och ankrade en bit ut på sjön och satte oss och fiskade.

Sambon fiskade med latmete (säger man så?) och drog upp en aborren efter den andre.

En till….och det blev betydligt fler, närmare bestämt 6 stycken för sambon. Men då tog jag över hans spö, nån måtta får det vara, och då fick jag tre aborrar och jag anser om man vinner om man tar dom största så då vann jag.

Stackars sonen fick två , en aborre och en gädda men dom släppte bägge två, men han tyckte jag skulle skriva om hans fenomenala hopp i land i bloggen så då gör jag det. Jo han gjorde en sån där Kalle Anka grej när han skulle hoppa in på bryggan med repet, ni vet när ena benet är på båten och den andra på bryggan också glider båten ut så det blir bredare och bredare och till slut så ramlar man i, men sonen styrde upp det och pressade ihop benen så båten gled in i alla fall, och det var för hans enorma benmuskler skulle jag hälsa.

Här softar han. Flytvästen är innanför jackan, man ser grövre ut då…….

Ännu en av mina solnedgångar, sambon säger att jag har foton på 1000 stycken nu.Vi var hemma igen vid 00.30, så sen somnade man ovaggad

Han kallas flaggen
Oscar Larson från Bondans
flaggmästare från flottan
fårbonde med slaktlicens
fiskelägets fårade ålderman

Det rasslar i burgen
och klapperstensvallen
när Flaggen
och grabben hans Bertil
drar båten till vattnet
över brädor och tiljor

Nu ligger den flott
med sin skugga bredvid
mot hällen av kantig kalksten
med blåstång och ilande räkor
och guppar i klargröna vattnet

Vinden är moj i morgontimmen
en krusning på ytan i landbris
men gammal mjuk dyning
från havet får båten att gunga
i kliver Flaggen med sjöstövlar på

Bertil sitter i aktern vid snurran
jag hoppar barfota i till sist
Flaggen ror oss ut ur rännan
motorn knattrar och snart är vi ute
vid näten som legat över natt

Flöte och sten får vi upp i båten
lägger sen nätet fint över fören
meter för meter det dras till ytan
flundrors och skäddors ljusa bukar
fladdrar i nätet från djupet

Uppe i båten lossnar en del
andra sitter stadigt i maskan
sprattlar i fisklådans botten
en stor piggvar finns med
när första nätet ligger i lådan

Vi tar vimpeln på pinnen av ene
med flötet av kork ombord
tunga stenen i aktern får vila
nu gäller det nätet vid land
som vi lagt för att lura en gädda

Vi glider in på grundare vatten
botten ser man på tre meters djup
med tång och med fina hällar
nätet är tvinnat och vittnar om fisk
spänningen stiger för varje meter

Mot botten dras nätet ryckigt och hårt
slingrande skimrande brun och gul
flyr gäddan ormlikt mot botten
med nät och med flöten
hindras av Birgers grepp i båten

Vid relingen sprattlar den vilt
och i båten kastar den runt
femkilosgäddan som vuxit sig stor
av fisk utmed pallens skuggiga kant
nu ligger den under en stövel

Tre gäddor har fastnat i nätet
en id med stora glansvita fjäll
och en havsaborre med röda fenor
nu stävar vi nöjda mot
inseglingsrännans markering

Solen har stigit och värmer vår rygg
måsar och trutar skriar och seglar
i cirklar kring väntat kalas
vilar i vattnet otåligt blängande
mot båten och stranden när vi når land

I boden spritköket pumpas och tänds
kaffe ska drickas med vy över bukten
i glittrande motsol till ljudet av
bränningens krusande våg vid grynnan
och trutarnas hesa tjoande strupar

Fisken rensas på rensbord vid strand
av brädor med fjäll och skåror
Flaggens långa kniv dansar så vant
skär bort flundrornas fenor och gälar
som slängs ut mot ivriga måsar

Mot solvarma väggen hängs näten
att rensas från tång och gräs
Flaggen visar hur det går till
när man lagar revor i garnets väv
efter våldsamma gäddor och id. 2005-08-05 Mats Hammarlund

La ut ett bottenmete med tanke på gösen. Det smällde direkt men mothugget var stumt, fisken måste ha spottat och kroken fastnat i botten. Ja, det var ett tag sen sist, man känner inte igen signalerna längre.

För visst var det fråga om fast fisk, plötsligt gav det med sig och började darra och slingra, ålen var nog strax under kilot. För tio år sedan togs det mängder av ål på denna plats men sedan försvann de och kom inte tillbaks förrän idag, mitt på blanka eftermiddagen.

Jag hade också glömt hur svåra de är att hantera. Vägning och fotografering och sånt var bara att glömma, loss med kroken och iväg bara. Ålen var trubbnosig och ganska ljus i färgen.

Därefter kom en gädda förbi och sa hej. Det blev en intressant dag trots att gösen inte ville.

Hauen laulu

Kosteasta kodostaan
nous hauki puuhun laulamaan

kun puhki pilvien harmajain
jo himersi päivän kajo
ja järvelle heräsi nauravain
lainehitten ajo
nous hauki kuusen latvukseen
punaista käpyä purrakseen

lie nähnyt kuullut haistanut
tai kävyn päästä maistanut
sen aamun kasteenkostean
loiston sanomattoman

kun aukoellen
luista suutaan
longotellen
leukaluutaan

niin villin-raskaan
se virren veti
että vaikeni
linnut heti
kuin vetten paino
ois tullut yli
ja yksinäisyyden
kylmä syli.

(Aaro Hellaakoski; Jääpeili 1928)

Fan va kul det är när man äntligen får napp. Jag å Thomas åkte ut med båten mitt på dagen men det var i princip heldött. Enda livstecknet från det blöta var att jag hade en halvmetersgädda på kroken som jag fick kämpa med ett tag. Dock slapp den när jag fick den i närheten av båten.

Sen nu ikväll drog vi ut igen till ett ställe farsan tipsade om och dessutom hade jag och Thomas vunnit oss varsitt fiskedrag efter tävlingarna så vi testade ju självklart dessa. Gick ett tag men sen fick jag utan att jag kände det upp en liten abborre. Tjoho! Sen kom en ful gädda och högg på kroken också så då fick man till att kämpa lite. Den drog under båten, men tillslut fick vi upp den. Fy satan vilka äckliga varelser detta är. Slemmiga och sprattliga. Jäkla tur att Thomas tar död på dom å fixar lös kroken. För jag tar fan inte i en fisk. Kunde sträcka mig så långt som att skära lös kroken från minsta abborren genom att hålla fast den med skon. Fick sen upp ännu en gädda, som för övrigt bet Thomas lite i handen, och två abborrar och när Thomas fick ta över mitt superdrag fick han upp en relativt stor abborre. Jag är helt klart nöjd med kvällens fångst. Frågan är bara vad vi ska göra med skiten, för äta upp dem tänker jag då inte göra.

Imorgon blir det att ta ännu en tur på samma ställe å se om de är på bättet även på dagen. Sen lär båten behöva saneras från slem och sädesvätska som Thomas abborre klämde ur sig när han skulle ta upp den på land. Haha, jag man skulle ju kunna undra vad vi höll på med ute på älven…

Formel 1 imorgon. Har inte sett kvalet idag, men kollade nyss vem som tog pole. Ynglingen Vettel knep den och Ferrari-bilarna kom 9:a respektive 11:a. Får väl se om man hinner hem till loppet imorgon, annars får man kika på inspelningen.

Händer ju lite andra grejer i F1-världen minst sagt, men det får jag ta upp lite längre fram. Nu är det dags att sova.

En årlig tradition som jag, tillsammans med två kompisar däribland Jönsson, har är att vi varje år åker till en stuga och fiskar gädda i ett par dagar. Förra året fiskade jag skojigt nog upp en röd Gyarados dagen innan vi åkte. Vad som kanske är ännu roligare är att det nu har hänt igen, denna gången en shiny Rhydon som ploppade upp i samband med att jag levlade min Noctowl i Platinum. Woho!

I övrigt har jag mest biffat upp mina sex slagskämpar i Platinum:

För första gången försöker jag nu tillämpa EV-träning på min Pokémon eftersom jag inte vill förstöra deras stats. (Detta hände tyvärr min Relicanth) Pikachu kommer jag troligtvis inte att utveckla på grund av att jag lyckades hitta en Light Ball, och vad jag har förstått är en Pikachu med Light Ball liiite bättre än en Raichu, för att inte nämna sötare!

Nåja, nu är detta mitt-i-natten-inlägg över, för om några timmar ska vi iväg och fiska och förhoppningsvis fånga en och annan shiny gädda.

Publicerat av Ande

Som jag tidigare berättat, och även filmat, så är jag rätt så förtjust i att fiska. I kväll tog jag en liten tur förbi sjön i närheten av oss för att fiska lite gädda. Det slutade med att jag fick en krokodil.

Den mäter nästan en meter (96 cm), vad den väger vet jag först imorgon (måste köpa en våg). Gissar dock att det handlar om 5-6 kg.

Uppdaterat: den vägde in på ganska så exakt 5 kg. Jag tog den på en jigg, med 0.20-lina (fireline) utan tafs.

När jag gick förbi slussen var det några barn som fiskade och de hade fått en fin gädda på 3 kilo. Kunde ju inte låta bli att prova vidvinkeln även på denna. Har med mina fötter för storleksreferens. Gillar du gråskalan?