Hittade den här skapelsen stående på ett matbord på jobbet. Den verkar visserligen vara misstänkt lik en utklädd portabel AC-apparat, men man kan aldrig så noga veta.

Vid dess fot vilade denna lapp. Nu blev jag helt såld! Är det bara det som krävs av mig för att få en laddning kakor är jag med på direkten! Saken är biff, prylen på bordet måste vara ett utklätt kakmonster. Själv är jag ett livs levande sådant. Nu har jag inte tid att blogga mer om saken. Jag har just givit mig ut på kakjakt.

Men först lite passande musik att lyssna till medan du läser inlägget…

Idag åkte jag tåg med SJ från Örebro till Stockholm. De – SJ alltså – har oftast en kundtidning vid varje sittplats och jag brukar fördriva en del av restiden med att läsa igenom den. Så gjorde jag även idag och rätt som det var fann jag anteckningar från en tidigare resenär. Det såg lite kul och originellt ut och jag fortsatte min läsning.

På nästa uppslag hittade jag ytterligare spridda anteckningar. Det var det allra värsta tänkte jag och fortsatte läsandet medan det mulna landskapet rusade förbi utanför fönstret. Jag kunde också konstatera att sträckans kurvor skulle behöva lyftas, för det slog i var och varannan kurva och jag misstänker inte att föraren körde för fort.

Så fann jag en tredje sida med främmande anteckningar i tidningen. Vad är nu detta? En till synes oskyldig tidning avsedd att förströ tågresenärer med lite läsning under färden som kanske innehåller underrättelser avsedda att uppsnappas av främmande makt? Sorry, men jag hann före. Tji fick ni!

Kan det vara olika tidpunkter vid olika mötesplatser som listats här ovan, erhållna via mobiltelefon på någon sträcka där täckning fanns? Finns täckning borde det även finnas täcknamn för operationen eftersom de jobbar under täckmantel.

Nu började den rätta stämningen infinna sig! Jag fotograferade av sida efter sida och kände mig som en del av något som börjar väldigt oskyldigt och så kommer jag säkert att bli indraget i något jättehemskt innan jag vet ordet av. Spioner jag sett på teve brukar visserligen ha små sofistikerade och diskreta kameror, men de där små fjuttsmygarna kan ta sig i brasan, för här kommer jag med min stora systemkamera. Låter gör den också. Kunde jag åtminstone inte fått utlösa något larm så det blev lite action? Den äldre damen bredvid ägnade sig åt sin medhavda litteratur och bevärdigade mig inte en blick trots flitigt fotograferande. Härav kunde jag dra slutsatsen att hon inte var mycket för deckare.

Hmmm, interiören i tidningen verkar vara från en av SJs dubbeldäckare. Är det månne anvisningar om var en sprängladdning bäst placeras i dessa som skrivits ned här? De verkar dessutom reagera på någon som har en tröja med viss anknytning till USA. Känn blodet isas i dina ådror ty nu är nästa vägövergång nära; det har jag inte bommat.

Nu sker skriften plötsligt med annat bläck. Tänk om det bara är typ en inköpslista eller en att göra lista som har klottrats ned i tidningen? Det kanske är grönt när allt kommer omkring och därmed blev jag en illusion fattigare. Roligt var det trots allt.

Ett av husen i KTH-byn vid Drottning Kristinas väg. När jag tittade på bilden vid redigeringen, tyckte jag att den påminde starkt om forna tiders reklambilder. Teckningar eller fotografier av en stor fabriksbyggnad, du vet. Allt som saknas är företagets namn och hemort – gärna lite uppgifter om företagets verksamhet också.

I vanligt ordning drar fantasin iväg med mig. KTHs stiliga huvudbyggnad på en kakburk – varför inte? Det kan ju vara ett nytt grepp för att få fler att intressera sig för teknologi. Kakburken kan fyllas med en variant av kinesiska lyckokakor som förresten inte lär vara särskilt kinesiska utan mer ett påhitt, men istället för tips och råd om konsten att bli lycklig kan de ju innehålla lappar med olika formler och tekniska nötter att knäcka.

Enda nackdelen jag kan komma på är väl risken för magknip, men de har åtminstone en vacker burk att trösta sig med samt att förvara alla lapparna med visdom i.

På sin väg hem om kvällen efter dagens slit hopade sig järtecken och påbud om hemska stundande ting över den fotograferande bloggaren. “Här spelar onda makter fritt, så fly om livet och förståndet är dig kära” hördes träden ropa med röster som kom ur avgrundsdjupa hålor.

“Här finns skydd och trygghet” hördes en änglalik röst viska fram. “Allt du behöver göra är att banka på porten till den förtrollade staden”. Den fotograferande bloggaren gjorde som rösten sagt honom och bankade ängsligt på porten samtidigt som han hoppades att de onda makternas väsen inte skulle hinna ifatt honom.

Efter en stunds väntan, som kändes som en evighet, öppnades porten långsamt. Gångjärnen gnisslade osmort medan en pust av värme slog emot honom i den kyliga kvällen. “Stig in!” sade en släpig röst och fortsatte sedan med “Här finns inget att frukta, den här staden ser ut precis som du är van vid, men här finns inget och ingen som kan hota dig. Ströva omkring fritt i omgivningarna och övertyga dig om att jag talar sanning”.

Den fotograferande bloggaren lydde naturligtvis röstens uppmaning och började sitt strövtåg i tryggheten hos den förtrollade staden. Det första han fick syn på var en frisersalong där all utrustning fanns, men ingen personal och inga kunder.

Ett synnerligen elegant hotell såg han också, men ingen portier i receptionen och inte en endaste gäst i lobbyn. Detta verkar märkligt, tänkte han och gick vidare.

Ett flertal butiker passerades och deras utbud tycktes honom både exklusivt och vackert, men inte en människa i sikte någonstans. Annars såg butikerna ut som någon just varit där, men försvunnit obemärkt när de hört att den fotograferande bloggaren nalkades. Detta var verkligen märkligt, mumlade han och slog sig ned på en bänk för att fundera ett tag.

Han insåg att den tomma stadsgatan han verkade vara på låg lite avsides, så han bestämde sig för att gå ett stycke till och se om det fanns större gator i närheten. Där borde han rimligen stöta på någon, för han kan väl ändå inte vara den enda som lyckats rädda sig undan de onda makterna denna afton?

Visst hittade han något som förmodligen var den trygga världens absoluta centrum, men inte heller där stod en levande varelse att finna. Han slog sig återigen ned på en bänk och begrundade sin situation.

Är det så här min tillvaro ska se ut på obestämd tid? Jag är i något som kan liknas vid Paradiset så som jag fått det beskrivet för mig, men jag är alldeles ensam och övergiven här. Då och då talar visserligen olika röster till mig, men det är så när jag kommer något levande. Jag är visserligen glad och tacksam för skyddet och tryggheten, men i längden blir det inte så värst kul.

Så gick några timmar och han började fundera över sådana praktiska saker som var han förväntades bo och sova. Eftersom här är alldeles tomt på mänskligt liv borde det åtminstone inte råda någon bostadsbrist, men det fanns förstås ingen att fråga om sådana värdsliga ting.

Plötsligt såg han ett starkt, blåvitt sken lysa på trottarens stenläggning framför honom. Ljuset verkade komma från någon slags fordon. Återigen hördes en röst som sade åt honom att tillvaron återigen var trygg i den vanliga världen och han skulle därför återbördas till denna medelst den bil han såg strålkastarskenet från och uppmanades därför att omgående bege sig till denna.

Återigen lydde han uppmaningen. I bilen satt en tjej och en kille, bägge lika tysta, och de gjorde tecken åt honom att stiga in. När han stigit in i bilen och stängt dörren efter sig, körde bilen snabbt iväg. Killen som körde sade att snart skulle han vara tillbaka i verkligheten och inte ha några direkta minnen av besöket i en annan värld och berättade han om detta för någon annan skulle de ändå inte tro honom.

Plötsligt blev det alldeles ljust och bilen stannade till. “Här är resan slut” sade killen som körde. Den fotograferande bloggaren steg ut i det strålande solskenet, konstaterade att han återigen var bland människor och stängde bildörren. Bilen som fört honom hit körde iväg och var snart borta. Han konstaterade också att han kände igen sig – han var mitt inne i stan, så han gick till närmaste tunnelbanestation och tog tunnelbanan hem till den varma, trygga sängen för att lägga sig och sova ett tag.

Den fotograferande bloggaren sov djupt, men tankar och funderingar över vad han nyss upplevt dansade omkring i hans huvud. När han vaknade kände han sig utsövd, men insåg att ingen skulle tro honom om han berättade vad han upplevt. Han tittade på sin kamera och fann att han trots allt hade bevis i form av några bilder, men bestämde sig för att vara ytterst försiktig med att berätta om sitt besök i en annan värld. Har man nyss kommit tillbaka till den verkliga världen vill man ogärna riskera att bli inspärrad i ett madrasserat rum iklädd ärmlös tröja med knäppning i ryggen. Dock tankade han över bilderna från kamerans minneskort och bestämde sig för att den dag utvecklingen och medvetandet hunnit ikapp de andra i hans omgivning skulle han berätta sin historia. Tills dess får det vara en väl bevarad hemlighet mellan dig och mig och ingen skulle tro dig om du berättade historien vidare.

Det var en gång en fotograferande bloggare som hette Staffan. Inte var han någon förtrollad prins, inte hade han någon vit springare och de motoriserade varianter av sådana han haft brukade få hålla tillgodo med rimmet “Under all skit / är den faktiskt vit”. Det var förstås en sanning med modifikation, för med tiden brukade de få en tilltagande släng av rostfläckar också.

Vad var det då för speciellt med den fotograferande bloggaren Staffan då? Ja inte vet jag, för något rykte om att nedlägga drakar hade han inte om sig, men understundom har han visat viss talang för att få tyst på ilskna gamla kärringar på jobbet och det kanske kan räknas honom tillgodo? Ej heller har han räddat några undersköna prinsessor, även om ersättningen är förhandlingsbar.

“Jag behöver inte halva kungariket, det räcker med två tredjedelar” tänkte han i ett plötsligt anfall av generositet, ty matematik har aldrig varit hans starka sida. “Om det kniper kan jag förstås hålla tillgodo med 25 procent – prutat och klart!” ty någonstans hade han snappat upp att det fanns något som kallades förhandling.

Nej, som sagt var, någon hejare på det där med att hantera vapen och begå hjältedåd i tid och otid var han ej, men icke desto mindre hade han ett vid det här laget rätt vältränat avtryckarfinger. Med kameran som vapen i hand bekämpar man förvisso inga drakar, men med mitt brinnande intresse kan man väl alltid roa sig med att fotografera eldsflammorna och svavelröken som slår ut från dem och lade snabbt till ett “på behörigt avstånd, förstås”. Att drakar finns i verkligheten var han alldeles övertygad om, ty dem hade han sett i Trollflöjten vid några tillfällen och eftersom han hette Staffan och inte Tamino så fick det vara med drakdödande för hans del.

Ute i trollskogen trivdes han förvisso, men man kan ju aldrig så noga veta om man kan drabbas av hemska drakar där, tänkte han. Skogstrollen var han inte särskilt rädd för, ty liknande syner mötte honom i badrumsspegeln var morgon så det kändes vant på något vis.

Plötsligt fick han höra ett porlande ljud som växte i styrka för vart steg han tog. Det måste vara forsande vatten, tänkte han. Vatten kan ju vara bra att ha tillhands om utifall att man händelsevis skulle råka stöta på någon eldsprutande drake. Då kan man ju hans hopp om grillfest stäcka / genom att med några hinkar vatten hans eld släcka. Äsch, versmått hit och versmått dit, muttrade han. Som sagohjälte ska man ju kunna uttrycka sig verserat, så gnäll inte nu.

Att han inte hade någon hink till hands var förstås ett bekymmer, men han fann på råd: Kniper det kan jag säkert ta till kameraväskan. Å andra sidan hade fotokonsten inte gjort honom särskilt tät, men kniper det har man knappast tid att sålla.

Sedan fanns det ytterligare ett väsen i skogen, nämligen någon som kallades för Näcken. Det var allt en bisarr typ, den där Näcken. Sitta alldeles som Gud skapt honom ute i ett strömmande vattendrag och lira fiol. Undrar vad som felas honom?

Å andra sidan kändes den där Näcken som ett busenkelt problem att hantera om han skulle försöka sig på något fuffens. Det var bara att skramla lite med kameran och hota med att han skulle få komma med i en blogg på Internet om han inte passade sig. Därmed skulle han inte längre vara ball och hans saga följaktligen all, den saken var helt klar.

Dessutom kunde Näcken gott få vada i min ack så dräpande svada, eller vad sägs om den absoluta dödsstöten i form av ett “Dessutom vill jag säga, som en bonus, / att även i denna skyddade vik / är du dig faktiskt lik / och därmed ett fall för Fonus.” Försöka duger i alla fall, även om det rimmar illa med… rimmar illa med… rimmar illa med… äsch, något!

Sedan den fotograferande bloggaren nu lagt upp taktiken inför mötet med eventuella hiskeliga drakar och andra skogens väsen kändes tillvaron trygg och han kunde nu lugnt ägna sig åt sin nya vurm, nämligen att försöka fotografera vatten på olika sätt för att få upp erfarenheten och dra nya nyttiga lärdomar.

Den fotograferande bloggaren tog bild efter bild utan att något hiskeligt vidunder hoppade fram ur någon bergsskreva och någon fiolmusik fick han heller inte höra. Dock passerade en möjlig kombination av dessa i form av en framrusande joggare med hörlurar på som slängde nyfikna blickar på kameran. “Så brått som du har lär du ändå aldrig hinna ta några bilder” tänkte den fotograferande bloggaren, ity han själv räknade sig till flegmatikernas släkte och fortsatte sin lugna jakt på fler vattendrag att fotografera och terrorisera sina läsare med. Har ingenting hänt, sitter han fortfarande bakom sin dator och redigerar bildskörden.

Nu är min saga slut, en liten mus slipper ut och den som fångar honom har lov att göra sig ett fett pensionsavtal à la fackpamp av skinnet.

Jag har understundom muttrat över svårigheten att fånga fåglar på bild och få det att se vettigt ut (titta hos Sonja C istället – hon är mycket kunnigare på det området det än jag). I förra veckan kom emellertid en stor och därmed hyfsat lättfångad pippi flygande. Det var förstås ett jäkla flappande där den flaxade fram genom luften, men jag lyckades åtminstone få den på bild med någorlunda resultat. Inte illa!

Undrar för övrigt när det är häckningssäsong för dessa fåglar? Jag är övertygad om att deras ägg är runmärkta och klara redan från början.

Vaddå asfaltblomma – jag?

Uppfattar du konserver som något förlegat och trist som hör svunna tider till? Oroar du dig för förlorade vitaminer och smak? Anser du uppvärmning av exempelvis konserverade grönsaker vara mer energikrävande än att köra motsvarande i mikrovågsugnen?

Du kan ta det lugnt, för du är långt ifrån ensam om dina gastronomiska vanföreställningar och ingrodda fördomar – tills nu!

Här är den – nutidens och framtidens konserv! Fulladdad med smak, nyttigheter och energi – det syns väl? Glöm därför allt vad du hittills hört, tyckt och tänkt om helkonserver. Djupfryst mikrovågsmat är ute – nu är det konserver som gäller!

Jag slog mig ner på en bänk på en brygga på Skeppsholmen och njöt av solen i drygt en halvtimme. Naturligtvis behagade inga båtar trevliga att fotografera passera förbi då, men vad gjorde det? Hittar jag inte det ena, får jag väl hitta på något annat istället.

På bryggkanten satt ett gäng killar i tjugoårsåldern och umgicks. Samtliga hade tagit av sig strumpor och skor. Efter att ha sneglat på de bara fötterna ett tag, tyckte jag att ett par av fötterna kunde få utgöra en lämplig illustration av den kvarvarande sommarkänslan.

Jag måste erkänna att jag tvekade något när det gällde att följa mitt infall, men jag bestämde mig för att de fick tycka och tro vad de ville – här skulle intentionen fullföljas. Svalde därför den normalt funtade människans självklara invändning “Vad ska folk tro?!” genom att bestämma mig för att de fick anse mig vara galen bäst de ville. Jag känner dem inte och det är inte särskilt troligt att jag kommer att träffa dem igen.

Den tilltänkta “modellen” lyckades inte riktigt dölja sin förvåning, men hade inget att invända mot att jag fotograferade hans fötter, vilket skedde under kluckande skratt. Det var väl det bästa sättet att hantera situationen på, medan jag försökte berättiga mitt handlande genom att hävda att detaljer är viktiga.

Det roliga när jag är ute och fotograferar är att många tror att jag jobbar för en tidning, tidskrift eller något i den stilen. Jag kanske ska låta ett block ingå i utrustningen, så jag även kan göra intervjuer för bloggens räkning? Hmm, det kanske vore något?

Nu behöver jag bara sitta lugnt och stilla här hemma och vänta på att det ringer på dörren. Jag får väl släppa in de där som ska klä mig i den ärmlösa tröjan med knäppning i ryggen. Madrasserat rum har jag heller inte testat förut, men någon gång ska ju bli den första.

Bilden är snodd på Internet – var annars?

Det hände sig en alldeles vanlig dag att jag steg på tunnelbanetåget på väg till jobbet. Lämplig sittplats uppsöktes och intogs. Snett mitt emot mig satt en ung tjej och naturligtvis satt hon med benen korsade över varandra och tog därigenom upp två sittplatser. Mig störde det inte just då, men redan vid nästa station steg massvis av människor på och alla tillgängliga sittplatser behövdes. Alltså behövdes de två lediga platserna där vi satt, men tror ni att hon vänligt och hänsynsfullt gjorde det lätt för den som ville sitta mitt emot henne? I helsicke hon gjorde!

Med sur och snorkig uppsyn drog hon in de fortfarande korslagda benen. Det var bara det som behövdes för att Socker-Staffan skulle vakna till liv igen. Jag slängde min allra elakaste blick på henne, men hon kontrade med att se ut som en stackars förorättad liten nippertippa. Nu djävlar!

Kan du inte sitta med benen som folk och visa lite hänsyn och vänlighet genom att göra det möjligt för folk att resa sittande på tunnelbanan, va? Sätt på dig en lite längre kjol eller ge fan i stringtrosorna! Du ska få ett par Socker-Staffans specialstring att bära; ett tuktredskap för obstinata små nippertippor som du där stringen är av rejäl resår som går att dra ut. Vill du inte ta reson är det bara att släppa taget. Vill man vara fin får man lida pin, har du inte hört det förut?

Hon fortsätter att se sur och förorättad ut med benen i kors så länge resan varar, så jag övergår till att irritera mig över den tilltagande hänsynslösheten i form av skoavtryck på sätena. En dag kommer Socker-Staffan att fara runt som ett jehu i vagnarna vilt svingandes en yxa i lämpligt utförande. Det krävs skarp lut för skorviga skallar, lär Karl XI ha sagt en gång. Jag skriver under på det och att lära ut hänsynsfullhet medelst hänsynslöshet verkar vara rätt metod i det här fallet.

Nu känner jag mig riktigt upprymd och belåten. Livet leker i allra högsta grad. Är det inget mer jag kan hitta på när jag ändå är i farten? Jo, jag kan alltid irritera mobiltelefonprataren därborta genom köra upp mitt vidrigt fula tryne någon decimeter från hans och bröla med en röst färgad av avgrunden “Alla talar med någon, men inga talar med varandra”. Då får han något att tänka på. Men vad i helvete – är jag redan framme? Det senaste påfundet får anstå till ett annat tillfälle. Bättre är att ställa sig i kön för att stiga av.

Människomassorna myllrar trögt över plattformen och till råga på eländet är en rulltrappa avstängd för renovering. Förbannade fårskock man hamnat i, tänker Socker-Staffan ackompanjerad av de spikbeslagna kängsulornas taktfasta klamp, accentuerat av små gnistskurar. Om någon minut är han framme på jobbet och har – i bästa fall – hunnit återta sin vanliga skepnad. Med ett schysst växelklot slår man omvärlden med häpnad!

 Bilden är snodd på nätet - såklart!

Så här i den tysta, mörka natten hemsöks jag ibland av tankar om hur det skulle vara om man skulle uppnå den perfekta arbetsdagen, det vill säga dagen då precis allting klaffade och funkade perfekt. Vemsomhelst inser ju att det är en illusion, men den kan kännas skön att somna till. Jag rättar till täcket och skakar kudden. Nu känns det riktigt behagligt och då börjar tankarna komma, liksom mitt alter ego som står för själva utförandet. Socker-Staffan heter han.

Tid för avgång. Jamen för f-n – se till att komma på tåget någon gång. Ett svampmoln stiger upp från förarhytten och vips är alla ombord, det blinkar i A-signalen, dörrna stängs och tåget rullar iväg. De har ju sagt att kollektivtrafiken måste bli (ännu) punktligare och då ska den tamigfan också bli det. Jag skiter väl i att det precis har kommit en tunnelbana – de som inte kan passa tiden får bli kvar. Sedan kan de dilla om hövlighet och service bäst de vill. Här ska passas tider minsann!

Uppehåll vid trafikplats som ligger nära två gymnasieskolor och ett stort köpcentrum. Sådär en femtio skolungdomar ska gå in i samma vagn och genom samma dörr. Ut som ett jehu far Socker-Staffan och vrålar så folk tror att en smärre naturkatastrof har drabbat omgivningen. Äsch, det var bara jag som lärde dem att veta hut. Med ett schysst växelklot slår man omgivningen med häpnad!

Fan vad de gafflar därute i kupén. Några talar ett språk jag inte förstår. Däremot förstår jag att bägge talar det flytande, för jag hör ju hur de bubblar med varandra. Lämna plats för avstigande, heter det ju och tänk – här gör man faktiskt det. Så smidigt det kan gå. Men vad ända in i självaste?! Nu är det plocka syndare som gäller. Får tag i en, sliter propparna ur öronen på honom och vrålar “Är ni både blinda och döva, va? Hör ni inte att jag ropar ut trafikplatserna? Ser ni inte var ni är? Sitta där och dröna och inte resa er upp och plocka ihop ert pick och pack förrän tåget har stannat och folk har börjat stiga på. Då blir det ju tvärstopp i trafikutbytet!”. För att förhindra att tilltaget upprepas råkade jag visst skicka iväg hans Ipod i en snygg båge genom luften. “Vad sade du? Råkade dina nycklar hem följa med? Vad trist, men du hittar nog en bra låssmed i Gula sidorna” varpå hyttdörren stängdes med en skräll. Serviceminded som jag är gav jag ju honom ett tips om hur han kunde lösa problemet, eller hur?

Aj då, här står några barnvagnar och de har placerat sig hyfsat rätt. Då kan jag ju inte glida med tåget och få dem att springa x antal meter. Så synd. Önskar att det kunde vara rätt spårvidd på barnvagnarna. Då kunde de åtminstone tolka efter tåget och inte riskera att sinka mig. Funderar dock på att ha lite kul med en barnvagnsresenär nån’ gång. Allt som behövs är en lämplig konduktör att svärja sig samman med. Min plan är att låta konduktören distrahera mamman medan jag byter ut ungen mot en kvarglömd skinkstek eller liknande. Oroa dig inte, ungen kommer att lämnas tillbaka innan det så att säga är för sent, men tänk vad glad mamman blir av alla kommentarerna när vilt främmande människor glor in i barnvagnen. “Gud så gullig han är – och så lik mor sin”.

Nix – här ska minsann inte springas utefter halva tåget och välja vagn. Hoppa genast ombord – annars blir du kvar! Till råga på eländet knackar någon på förarhyttens fönster. “Vad är det nu då” tänker jag medan jag sliter upp rutan. “Varför var tåget så försenat igår eftermiddag? Kommer det att vara likadant idag också” undrar en äldre herre. Ler mitt allra trevligaste leende och säger “Ledsen, men jag var ledig igår, så jag vet inte vad som hände då. Idag ligger dock allt i tid”. Svaret tillfredställer herrn, vilket jag noterar samtidigt som jag tänker “Stick du till skogs, gubbdjävel”. Avleder de dystra tankarna med att fundera på att föreslå någon sorts plattformsvakter som jagar på folk på tåget med blåslampa. Tänk vad lite tid uppehållen skulle ta då.

På ett ställe tänker någon tanken att krypa under fällda bommar. Jag kan det där med att kommunicera med min omgivning, så jag tutar, gestikulerar vilt och ger vederbörande en blick som säger “Gör du det där sliter jag dig i stycken – antingen med tåget eller med händerna”. Det brukar funka och personen står mycket riktigt kvar på rätt sida om bommarna och i stram givakt för mig. Det sistnämnda är vad jag kallar för stil. Resten av resan törs ingen utmana ödet och det märks, för allt funkar perfekt och vi kommer mycket riktigt in i tid. Så ska en slipsten dras!

Nu börjar solen skina gul över taken och snart är den riktige Staffan vaken, utsövd och redo för en ny, givande arbetsdag. Yes!