I torsdags var det så dags för en ölprovning med ölsällskapet Gambrinus igen. Min tredje ordinarie provning med föreningen var enligt rutinerade medlemmar den största hittills, sett till antalet medverkande. Hela 32 stycken öltörstiga ölvänner var närvarande. Upplägget på provningen var som tidigare, dvs blindprovning av fyra öl valda under ett, av provningsansvariga påhittat, tema. Temat och ölen förblir hemliga tills efter poäng och omdömen är satta. Poängen är ett till fyra där det öl man tycker är bäst får fyra poäng. Högst poäng vid sammanräkningen är alltså vinnare av provningen. För det mer jämförande och nyanserade omdömet använder sig Gambrinus av en sexgradig skala där noll är odrickbart, tre godkänt och sex fulländat. Ett öl kan alltså vinna även om det skulle visa sig ha ett lågt omdöme om provningens öl inte faller medlemmarna i smaken. Mina betyg (MB) baserar jag som vanligt på min ett till fem skala med plus och minus.

Ölprovningsuppställningen

Vi fick in tre gyllene och ett mörkare brunt öl. Det såg ut att vara fyra lager vid första anblick vilket för de tre ljusa konfirmerades av doft och smak medan den mörkare ölen inte var helt självklar. Provningen var således igång och det doftades, smakades samt diskuterades. Förslag på lite olika teman dök upp varav de flesta var ganska smala, så som ett visst bryggeri, provhållarnas favoriter m m. Tillslut efter viss diskussion och tips droppades det rätta temat som för denna provning visade sig vara Tyskland. Själv var jag lite inne på att det kanske kunde vara ett bryggeritema med öl av lite olika alkoholhalt någonstans från centrala Europa.

Överlag tyckte jag ölen kändes lite lätta och ganska smakfattiga. Kände inte så mycket dofter heller men det kan ju delvis bero på att jag är lite lätt förkyld sen ett par dagar tillbaka. Alla utom det sista ölet kändes ganska blaskiga och inte alltför alkoholstarka. Det sista och fjärde ölet som var ett av de tre ljusa ölen kändes dock rejält alkoholstarkt jämfört med övriga. De två andra ljusa ölen kändes som ganska vanliga dussinlager, kanske något torrare och den mörka ölen fanns det lite mer karaktär på om även om den kändes ganska blaskig. Nåväl vilka var ölen då och vad tyckte jag samt resten av sällskapet? Här kommer en kort resumé:

1. Bitburger Brauerei: Bitburger Premium, 4.8%: Ljusgul, med klent skum. Doften tunn, svagt brödig, vattnig. Smaken brödig, ok klassisk pilsnerbeska finns men inte mycket mer, liten fyllighet, kort varaktighet, lättdrucken. Mitt Betyg (MB): 2+, total poäng (TP): 65 och medelomdöme (MO): 2.72

2. Spaten-Franziskaner-Bräu: Spaten München, 5.2%: Ljusgul, ska ha skummat rejält vid upphållningen, lite rester finns kvar. Doften mycket tunn, svagt brödig. Smaken brödig, liten liten släng av humle, ganska liten beska och fyllighet, lättdrucken. MB: 2+/3-, TP: 57 och MO: 2.84

3. Brauerei Schlösser: Schlösser Alt, 4.8%: mörkt brun, fint luftigt ganska storbubbligt skum. Doften maltig, rostad, lite mörkt bröd. Aningen bränd smak och svagt svagt karamellig, liten beska, ganska blaskig. MB: 3-, TP: 99 och MO: 3.47

4. Einbecker Brauhaus: Einbecker Ur-Bock Hell, 6.5%: Gyllengul färg. Skummade vid upphållningen men försvann någorlunda kvickt med lite smårester kvar. Doften störst av de fyra testade, sötaktig, brödig, maltig och svagt apelsin. Smaken brödig, pralinsöt, lite metallisk, alkohol-vibbar. Eftersmaken ganska mjuk med en snäll men ändå närvarande beska. MB: 3-, TP: 109 och MO: 3.72

Vinnare av provningen och även högst omdöme fick således öl nummer fyra, Einbecker Ur-Bock Hell även om det var hyfsat jämt med öl nummer 3, Schlösser Alt.

Alltså endast tyska öl av lite skiftande karaktär, tre lager och en alt. Tysk lager dricker jag faktiskt inte så ofta av anledningen att jag tycker att det finns godare. Har ju dock blivit lite oktoberfestöl men där är ju ölen av en lite annan typ.  Bitburger och Spaten München var det väldigt länge sen jag testade och båda kändes aningen karaktärslösa nu. Dessa två kunde jag inte klura ut även när temat var avslöjat. Schlösser Alt  och Einbecker Ur-Bock har jag ganska nyligen testat och när väl temat fanns där dök de faktiskt upp som starka kandidater till öl tre och fyra.

Hur som helst var det hela återigen en trevlig och kul provning. Resultaten av provningen kan som vanligt hittas på Gambrinus ölprovningssida.

Ölsällskapet Gambrinus på bryggeribesök hos Sigtuna Brygghus

Det var ju ett par dagar sen jag lovade ett inlägg om det från Uppsala härstammande Ölsällskapet Gambrinus besök hos Sigtuna Brygghus så jag tänkte försöka mig på en kortare redogörelse för bryggeribesöket och den ölprovning vi hade där.

Vi var nästan en hel busslast som törstiga och förväntansfulla kom till Arlandastad och bryggeriet strax runt halv ett lördagen den 14:e. På plats möttes vi upp av vår ciceron för dagen, Håkan Lundgren. Som är lite av en svensk ölnestor. Hela skaran stegade direkt fram till bardisken för en första öl innan vi satte oss till bords för vad som skulle visa sig bli en ölprovning med inslag av svensk mikrobryggerihistoria (eller som Håkan uttryckte det: småskalig ölbryggning i Sverige). Eftersom jag anade att det kunde bli en hel del öl så tänkte jag att det var bäst att gå ut lugnt med smakerna och startade med en Gas-Jannes Golden Ale som givetvis visade sig vara den första ölen i den organiserade provningen av totalt sju Sigtunabrygder.

Jag tänkte inte i detta inlägg skriva om vad Håkan sa om den svenska ölhistorien för det blir lite för långt att både läsa och för mig att skriva vid denna tidpunkt på dygnet. Det får jag helt enkelt ta vid ett annat tillfälle. Nu får det bli en kortare genomgång av ölprovningen. (Ölbeskrivningarna direkt efter ölnamnen kommer från Håkan).

De sju ölen som ingick i provningen

I. Gas-Jannes Golden Ale 5.0%, överjäst modifierad tysk kölsch: Gyllengul/ljus bärnsten. Litet skum och kolsyra. Doften svagt fruktig, lite åt honungshållet, kartong. Smaken ganska mild, mjuk och balanserad med en fin beska, lätt humlighet och jästighet. Mitt betyg (MB): 3. Total placering i gruppen, där 1 är bäst och 7 är sämst (TPiG): 4.

II. NY-lager 5.2%, amber lager och ett provöl som finns ute på krogen ibland: Ljust brun/bärnsten. Fint skum som lägger sig snabbt. Doften sötaktig, lite lätt bränd med en svag äppelsyrlighet. Lite fruktig och karamellig. Gott och lättdrucket. MB: 3+. TPiG: 5.

III. Biskop Stefans Kalk 4.7%, wit, veteöl med 50% vetemalt och kryddats med koriander, lime och apelsin: Grumligt ljusgul. Noll skum. Doften fruktig, apelsin. Smaken syrlig, citrus med tydlig apelsinkaraktär. MB: 3+. TPiG: 6.

IV. MNM 09 6.2%, licensbryggd, recept Stefan Gustafsson, kryddad med nejlika, kardemumma, kanel, pomerans, 1g amarillohumle/kg vört: Mörkt mörkbrun. Skummet lägger sig snabbt. Doftar vingummi cassis, enbär, lite apelsin och pors. Smaken enbär, kryddig, nejlika, kardemumma, kaffe och pors. Stor fyllighet. Fint någorlunda annorlunda. MB: 4-. TPiG: 1.

 V. Holiday Booster 2008 7.5%: Brun. Lite skum. Doften fruktig, jästig. Smaken alkoholig, syrlig, oxiderad och lite frän. MB: 2. TPiG: 7.

VI. Holiday Booster 2009 7.5%, belgoyttring, två jäststammar: Mörkbrun. Obefintligt skum. Doft nejlika, kanel, söt. Smak kryddig, kraftig. Allmänt kryddig, god och ganska lätt. MB: 3. TPiG: 3.

VII. Snowblind 7.5%, licensbryggd: Mörkbrun/bärnsten. Skum snabbt borta. Doft fruktig, lite aprikos, nejlika. Smak besk, nästan lite alkoholsöt. Stor fyllighet och allmänt kryddig. MB: 3+. TPiG: 1.

Mitt provningsprotokoll

Ja det var alla öl från själva provningen. Delad vinnare blev alltså de båda Wicked Wine-ölen MNM och Snowblind. Totalt 14 personer hade sitt högsta betyg till någon av dessa två.

Håkan pratade under själva provningen lite om ölprovningar generellt vilket kan vara lite intressant i anslutning till detta. Han tyckte bl a med glimten i ögat att för att “riktigt” kunna säga något om en öl borde man testa den minst tio gånger och med en hel flaska varje gång. Vidare fanns det enligt honom tre typer av ölprovare.

• Typ A: Testar samma öl varje gång för att kontrollera att det inte ändrats. Proffstestare.
• Typ B: SM i hembryggning, typgalningar dvs ligger det inom ramen för öltypen den utgör sig för att vara?
• Typ C: Är ölen god eller inte?

Han tyckte även det var viktigare med grupprovningar och genomsnittsbetyg än enskilda “tyckare” och gav oss bloggare en liten känga. Men det var väl inget nytt, då dessa åsikter även verkade komma fram lite när Schnille & Schmak pratade med honom på SB&WF. Han verkade inte heller ha så mycket till övers för ölbetygsnätsidor (läs Ratebeer, Beeradvocate) då han tyckte deras betygsystem var lite oöverskådligt och krångligt. Själv körde han en enkel 1 till 5 skala med plus och minus (som jag ). Själva ölprovningen i Sverige i dess modernare organiserade form utvecklades enligt Håkan under 80-talet med lite ölsällskap och dylikt. Tidigare än så fanns inte mycket till organiserat öldrickande. 1970 fanns endast 43 sorters öl i produktlistan hos Systembolaget så visst, så väldigt mycket provning (på starkare öl) kan det ju inte ha varit innan 1980. Enligt Håkan var det 32 öl i sortimentet år 1977 och det var även då, säger han, ölkulturen var i botten. Efter ölsällkapens bildande i början av 1980-talet bildades år 1985 Ölfrämjandet och på den vägen är det.

Nåväl nog om provningshistoriken. Efter vår ölprovning blev det fritt val av ölaktiviteter. Det mesta i form av häng i puben varvat med rundvandring i bryggeriet. För min del blev det både och, plus att se till att prova mig igenom resten av sortimentet som fanns tillgängligt. Men det får komma i ett annat inlägg.

Så har man återigen varit med på en ölprovning med ölsällskapet Gambrinus. Detta blev nu min andra ölprovning med dessa ölkännare och var även denna gång en intressant och något oväntad ölupplevelse. Ölsällskapets förfarande är som tidigare nämnts blindprovning av fyra öl som valts ut av en provningsansvarig medlem under ett visst av just denna ansvariga personen valt outtalat tema.

Den gemensamma nämnaren den här gången var faktiskt lite småklurigt. Bland de runt 25 deltagarna var det nog ingen som var helt säker på kvällens tema. Vi fick alltså in fyra ljusgula lager och när genomgången kom hördes många förslag men ingen lyckades droppa “svensk fylleöl”, eller svensk extra stark lager som det rätta övergripande svaret för de fyra ölen. Lite oväntat, men intressant måste jag säga att det var, att ett ölsällskap har extra stark svensk lager som röd tråd vid en provning. Det är ju inte varje dag som man köper och dricker sån här stark lager, på 500 ml burk dessutom.

Vid själva provning var det endast ett av ölen som jag tyckte kändes rejält alkoholstarkt och gissade på att den kunde ligga över 7 %. Övriga tre kändes som ganska vanliga dussinlager, kanske något sötare. Visst fanns det viss nyans i karaktärerna hos ölen men variationen var inte alltför stor. Vet inte vad detta säger men jag får väl erkänna att jag knappt har druckit någon lageröl i denna kategori förr och om det har hänt har det inte varit i så här städade former. Normalt är det ju lätt att man avfärdar ölen som just “fylleöl” och aldrig provar. I och för sig tror jag inte att jag heller i framtiden kommer att förändra min åsikt särskilt mycket och köpa denna typ av öl så många gånger. Detta eftersom jag inte direkt föll för någon av de provade ölen. Nåväl vilka var det då och vad tyckte jag? Här kommer en kort resumé:

1. Pripps/Carlsbergs: Pripps Blå Extra Stark, 7.2%: Ljusgul, med klent skum. Doften tunn, svagt brödig, maltig. Smaken brödig, kraftigt alkoholig, lite alkoholvärmande. Betyg: 2

2. Krönleins: Three Hearts X-Strong, 7.5%: Ljusgul, med klent skum. Doften tunn, svagt brödig, maltig med lite inslag av apelsin. Smaken brödig, märkbar humle, bra beska, svagt värmande. Betyg: 3-

3. Spendrups: Wårby Stockholm Extra Stark, 7,2%: Ljusgul, med stort skum som försvann relativt snabbt och lämnade tydliga spår utmed glaset. Doften tunn, svagt brödig, maltig med lite inslag av apelsin. Smaken brödig, svagt svagt kolavibbar, beska finns men väldigt blek. Betyg: 2+/3-

4. Åbros: Åbro Original Extra Stark, 7.3%: Doften liten, svagt brödig, maltig och svagt syrlig. Smaken brödig, syrlig, väldigt tunn och vek. Slinker ner lätt. Betyg: 2+

Så denna gång var det alltså endast svenska öl av extra stark lagertyp. Jag kunde som sagt inte placera ölen något vidare samt kände inte igen något öl direkt och kunde endast säga med stor sannolikhet att ett av ölen var av typen lager extra stark. Om detta just beror på att jag sällan dricker svensk lager från de stora bryggerierna och speciellt av denna starkare typen eller något annat låter jag vara osagt.

Hur som helst var det hela en lärorik och intressant provning med en ganska markant ökad ljudvolym allteftersom ölen konsumerades vilket man i och för sig kunnat haft som ledtråd om man varit uppmärksam. Vilken provningens vinnare blev och hela sällskapets resultat av denna provning kan hittas på Gambrinus hemsida.

Ölprovning med Gambrinus den 1 oktober

Jag är nyss hemkommen från en ölprovning med ölsällskapet Gambrinus. Min första ölprovning med dessa ölkonnässörer blev en intressant upplevelse. Det som gällde visade sig vara en blindprovning av fyra öl som valts ut under ett visst outtalat ämne/röd tråd. Temat den här gången var inte alltför klurigt att uppdaga och jag gissade ganska snabbt på att temat var veteöl (weissbier). De fyra ölen som erbjöds blint, samt kort vad jag tyckte, var dessa:

1. Kronenbourg 1664 Blanc, 5.0%: Gult, grumlig med ganska klent skum. Doften lätt, fruktig och klart syrligt vetig med kraftig slagsida åt aprikoshållet. Smaken med inslag av aprikosapelsinmarmelad, söt, liten beska, och ganska lätt, helt klart fruktiga övertoner. Betyg: 3

2. Left Hand Haystack Wheat, 5.0%: Gyllengul, grumlig färg med ett ganska klent skum. Doften syrlig, vete, svagt aprikos. Smaken var svagt bränd, lite stallvibbar men ok beska & fyllighet och inte allför söt. En bra ganska smakrik veteöl. Blev även provningens totalvinnare. Betyg: 4

3. Wisby Weisse, 5,2%: Grumligt gyllengul med obefintligt skum. Doften syrlig, veteaktig och svagt fruktig. Smaken ganska söt med en helt ok beska och fyllighet. Eftersmaken lite mindre söt men beskheten består och stannar kvar en stund efter att ölen satts till munnen. Men känns på något sätt lite avslagen. Betyg: 3-

4. Erdinger Weissbier Kristall, 5.3%: Gyllene, klar med ett ganska beskedligt skum, i alla fall ett tag efter upphällning. Så gott som obefintlig doft och smaken lite svagt fruktig, lätt veteöl men där fanns lite beska både under och efter ölen inmundigats. En väldigt lätt och okomplicerad fyllighet finns där. Lite besk först sen lite metallisk och väl vattnig. Eftersmaken känns aningen gräsig, lätt och ganska trist. Betyg: 2+.

Så i provningen var det alltså en fransman, en amerikan, en svensk och till sist en tysk som bjöd upp till dans. Jag lyckades pricka in ungefär 2.5 av de fyra veteöl som provades vilket känns helt ok med tanke på den sparsmakade veteöldrickaren jag ändå är.

Hur som det hela var en mycket trevlig tillställning med många kunniga och trevliga människor. Hela resultatet av provningen kan hittas på Gambrinus hemsida. Efter provningen blev det en kortare ölsejour på Pipes of Scotland och O’Connor’s där det provades lite fler öl vilket jag kanske skriver några rader om vid ett senare tillfälle.

Och nu: God natt.

Stavolta tocca a me e, finalmente partirò per le mie ferie domani. Mi piace partire quando tutti tornano e quando lì dove vai non c’è la calca di ferragosto. Lo ammetto, sono fortunato perchè posso scegliere. In ogni caso in queste settimane di agosto romano ho mantenuto fede alla mia vecchia abitudine di andare a prendermi un po di sole al Gambrinus di Ostia. Il Gambrinus non è semplicemente “uno stabilimento” ma è una vera e propria macchina del tempo che ci ricorda in ogni momento da dove veniamo e chi siamo. E’ un posto fermo agli anni sessanta, con le sue cabine bianche e azzurre, le sue signore ingioiellate che cercano un po d’ombra sotto il tetto delle loro cabine, i bambini con i secchielli e le nonne con pane e frittata per i nipotini. Non fraintendete, è un buon posto, frequentato da gente normale ma la caratteristica che ne fa un posto unico è che è rimasto immune alle mode. Non c’è musica!!! Niente “happy hour” e niente ombrelloni impagliati con cuscinoni stile hammam ma solo i suoi ombrelloni blu, rigorosamente distanziati per garantire un po di privacy, i suoi lettini, il suo mitico bagnino che grida “regazzì, sta bbono che te fai male…”. In un mondo nel quale l’aperitivo ha sostituito qualunque altra forma di conoscenza, in cui il “come mi vesto stasera” e “dove vado a fare l’alba” sembrano ormai essere le sole motivazioni del vivere, trovare una magica macchina del tempo che ci ricorda chi siamo…non è poco.

Después de un notable tiempo vacacional el blog vuelve a ponerse en marcha, y lo quiero hacer poniendo a parir el peor restaurante que visité en mis vacaciones. Confío en que os será de ayuda.

Se trata del restaurante Tropicana, que está en el CC Yumbo, en Playa del Inglés en el sur de la isla de Gran Canaria. Pertenece a una cadena extraña que tiene algún tipo de asociación con la marca Gambrinus, en la zona hay varios restaurantes de esta (franquicia?) pero no en todos se come tan mal como en este.

cosas que no debes pedir aquí

1. Pimientos de Padrón. Tienen un sabor nauseabundo, es cierto que no pica ninguno, pero su sabor es asqueroso, y las bolas de sal gorda hay que masticarlas también.
2. Entrecot a la canaria. Resulta que este plato en realidad no existe, es una invención suya. Se trata de un entrecot con papas con mojo y un plátano encima ¿nos toman por gilipollas?
3. Ensalada. No es que la ensalada sea mala, pero son tan cutres que ponen aceite de girasol en la vinagrera.
4. Pollo al curry. Imagínate un plato de pollo, con arroz y salsa curry, que huele a curry PERO QUE NO SABE A NADA.
5. Papas con mojo. estaban un poco enteras, pero sin duda fue lo mejor del restaurante, por alguna razón le añaden huevina al mojo y parece que estás comiendo papas con salsa rosa, pero en fin, al menos lo pudimos comer.

Tan solo añadir que el servicio no es malo, los pobres míos hacen lo que pueden y la bebida tampoco (se supone que deberían saber tirar cerveza). Después de visitar este lugar y pagar 50 eurazos, tuvimos que irnos a otro sitio a ver si podíamos meternos un buen postre y llenarnos un poco la panza. En fin, ahí os aviso, si se os ocurre ir allí no piséis ese lugar, lo lamentaríais.

Durante el descanso del Real Murcia-Salamanca, que acabó con victoria local por dos goles a uno, José Ángel Serantes, presidente del club pimentonero, hizo entrega del primer abono de la temporada 2009/10 al ganador del sorteo organizado por la cervercería Gambrinus.

Pues bien, el ganador de dicho sorteo ha resultado ser un jugador del CDK El Puntal. Se trata de José Antonio, portero del equipo alevín B. Enhorabuena.

Nikdo mi asi nevyvrátí, že fotbal je nejoblíbenější hra na světě a že má, co se týče počtu registrovaných hráču v ČR, jasné první místo. Ve fotbalu se také dokáží točit veliké peníze. Jak jistě víte, na Britských ostrovech je jedna z nejúspěšnějších fotbalových lig a to Pramier Legue, kde by si chtěl zahrát nejeden mladý fotbalista. To ale potřebuje hodně pilnosti a mnohdy i hodně štěstí, aby si vás nějaký klub z již zmiňované ligy všiml. A když jste dobrý a někdo si vás všimne, tak pak to je jenom na vás, jestli se prosadíte a uděláte fotbalovou kariéru v nejlepší fotbalové lize na světě…

Fotbal také ovlivňuje i světovou módu, co se týče stylu oblečení a stylu světových účesů. Vždyť si vezměte, kolik lidí chodí se stylem vlasů jako jejich oblibenci z trávníku. V dnešní době je ve světě tak veliká konkurence, že se i na ty nejlepší fotbalisty v Premier Legue nedostane a ti často zůstávají ve svých klubech a svůj talent rozšiřují méně, než kdyby byli ve proslulém ligovém klubu na Britských ostrovech. K naší ligové časti, jak jistě všichni víte u nás je nejlepší první Gambrinus liga. Ve které se hraje podle mě kvalitní fotbal, ale stále tomu něco chybí, když to srovnáme s Premiér Legue. V naši první lize by za zmíňku stály vyzvednout jména úspěšných klubů jako jsou AC Sparta Praha, Baník Ostrava, FK Viktoria Žižkov, Slovan Liberec a v poslední řadě klub Slavia Praha. Když už se hráč dostane do základu nějakého klubu z první Gambrinus ligy, tak se jeho naděje na přestup do Premiér Legue nepatrně zvýší.

Na závěr bych jenom dodal, že já osobně českému fotbalu fandím a vždy, když je to možné, tak koukám na TV utkání v televizi. Nicméně si myslím, že současný Český národní tým by měl se sebou něco dělat, protože jejich hra bohužel zaostává.

Neboj se napsat svůj názor na téma Outlet Centrum Štěrboholy. Napiš ho do komentářů pod článek!

I have had this stein for a long time. I picked it up at a Junk Shop in western Kansas that I frequented regularly. It is clear glass with cut-glass circles ringing the top and bottom. I have tried to categorize this stein for a long time. I have checked the internet and done a lot of research on the make-up of the hinge and the style of the thumb press. I don’t know if  the lid was original to the mug or was added later. The ceramic insert on the lid is a  hand painted representation of Gambrinus the legendary King of beer drinking.  The volume of the mug  (1/4)  is etched into the glass along with a vertical and horizontal line.  It is not visible in the picture.  The stein is small only 7.5″ tall. I would like to know more about this piece. Somehow I don’t think there is much demand for clear glass steins. I gave fifty dollars for this back in the Seventies. It would be great to find out it was worth more.  JPA

Il precedente post si chiudeva al termine di via della Pignasecca e questo comincia quando la stradina si allarga in piazza Carità, al momento stravolta dai lavori in corso. Mi affanno a ricercare tra i cantieri un altro punto di riferimento dei miei tour adolescenziali e la pervicacia è premiata. Eccola lì la vecchia gelateria La Scimmia. Me la ricordavo più grande, in analogia con il posto che occupa nella mia memoria. Sono l’unico avventore.

«Fate ancora il gelato tra i biscotti?». «La formetta? Sì, certo». «Allora limone e fragola». Il marchingegno per racchiudere il gelato tra due sfoglie di cialda non era in prima visione. Ecco perché avevo chiesto se lo facessero ancora. Intanto scorgo in bella vista nella vetrina refrigerata un altro must locale, la banana, stecco al gusto omonimo, semiricoperto di cioccolato, che riproduce anche la forma del frutto tropicale. Approfitto del confezionamento non banallissimo del mio gelato per guardare un articolo appeso alla parete. Dal quale scopro che Michele Monacelli, tarantino, aprì una prima sede della Scimmia nella sua città nel 1922. Nel 1933 trasferì la sua attività a Napoli, in questo negozio. E ora la famiglia è alla terza generazione.

Il gelataio ha finito. «Quanto costa?». «1,60 euro». «La chiedono spesso?». «Solo i clienti più… mmh… meno giovani». Grato al gelataio per la sua delicatezza, mi accingo a degustare. «Faccia con comodo, pagherà poi». Ho capito dopo perché. Avevo completamente dimenticato che mangiare una formetta senza inondarsi di gelato è impossibile.

Addentandola, la cialda non cede immediatamente come quella di un volgare gelato industriale, perché è croccante come un buon cono artigianale. Questa virtù ha una funesta conseguenza: lo spessore del gelato si schiaccia dalla parte dei denti, avviando un inesorabile processo di fuoriuscite multidirezionali e di gocciolio a cascata, facilitato dai 35°C che ci sono oggi.

Se non facesse così caldo, suderei freddo. Riesco a contenere al massimo il disastro divorando in un baleno gelato e cialda. Se mi chiedete com’era, non sono in grado di dirlo. Comunque, la prossima volta ordinerò una banana.

Superato lo choc, procedo per via Toledo, dove vedo una vetrina che mi faceva sognare: Leonetti, il negozio di giocattoli più antico di Napoli, con un bel 1898 che campeggia sulla sua insegna. A Napoli le gestioni dei negozi non cambiano mai. Così sembra, a chi è abituato al turn-over pressoché annuale dei negozi milanesi. Il fatto è che in questa città, se si dispone di una rendita commerciale sicura, non la si molla a cuor leggero, perché intraprendere un’attività nuova non è uno scherzo. A ricordarci che viviamo nel 2008 provvede la bancarella di abbigliamento cinese proprio di fronte.

Via Toledo, ormai pedonalizzata, brulica di gente. Avvisto due o tre carretti di gelatai nuovi di zecca; nei miei anni napoletani, i Sessanta e i Settanta, era ormai già difficile vederli. A monte della strada ci sono i “Quartieri spagnoli”, dedalo di viuzze il cui impanto risale al periodo di dominazione spagnola. A valle, verso il porto, una zona costruita prevalentemente nel Novecento. Proprio da questo lato mi esplode davanti in uno slargo un alto traliccio con in cima una ruota a vento, da città fantasma di un film western. Com’è finito qui, all’incrocio di via Ponte di Tappia con via S. Tommaso d’Aquino?

Proprio nello stesso spiazzo una salumeria-panetteria mi dà lo spunto per un’altra constatazione. Molti negozi di questo tipo hanno una particolare vetrina – un parallelepipedo verticale su ruote – per esporre il pane proprio sul marciapiede. Nella mia città anche le pure e semplici pagnotte sono cibo di strada.

Un negozio Foot Locker e un clown-statua vivente mi riportano nella koinè metropolitana indifferenziata. Di fronte, però, al numero 275, proprio sotto il balcone della Federazione Italiana Verdi, è ancora lì, intatta, l’insegna di Pintauro, pasticceria specializzata in sfogliatelle. È chiusa, ma le perfette condizioni della scritta e della saracinesca mi fanno pensare che sia semplicemente in ferie.

All’angolo della piazzetta Duca d’Aosta, dalla quale parte la Funicolare centrale per il Vomero, mi tentano le vetrine di Luise, versione superpatinata di Fiorenzano, che allineano fritture di ogni genere, rustici – prodotti di pasticceria salata dalle abbondanti dimensioni, come abbondanti qui sono le dimensioni delle paste dolci – primi e secondi piatti da portar vi o da gustare in self service. Stoicamente resisto e procedo, visto che mi attende il pranzo con mio padre.

Guardandomi in giro, mi accorgo che molte gelaterie-bar hanno in vetrina contenitori di granite multicolori assai poco rassicuranti. Si vede che il desiderio di un’alimentazione più naturale a Napoli è ancora di nicchia

Oltrepasso al 205 il palazzo di Domenico Barbaja, che alle sue virtù musical-imprenditoriali di impresario della Scala e del San Carlo univa il vanto di aver inventato la barbajata, una bevanda a base di cioccolato, caffè e panna. Non molti sanno che aveva cominciato come cameriere in un caffè milanese. Le vetrine dell’antica pasticceria svizzero-partenopea Caflilsch sono state sostituite da quelle di Benetton già da un pezzo.

Arrivato di fronte alla fontana a carciofo di piazza S. Ferdinando, lancio una nostalgica occhiata al teatro San Carlo e uno sguardo al caffè storico Gambrinus, tornato all’antico splendore, ma mi tuffo in via Chiaia, il tempo stringe. Qui c’è una novità. Ha l’aria di una bottega in franchising: Leò. Negozietto bianco e giallo, disegnato da un architetto alla moda, propone solo tre articoli, tutti da passeggio. Uno salato: i saporitissimi taralli ‘nsogna (sugna) e pepe, e due dolci: sfogliatelle (ricce, frolle e pastierine, il ripieno è più o meno lo stesso) e babà. Presto lo si vedrà anche in giro per l’italia. Provo un tarallo, 0,40 euro. Un buon ricordo della mia città.

Credits on by Serra Bianchi