En annan fördel med spårtaket är att vi hela tiden successivt kan föra in isolering. Vi använder hampafiber och det känns ju bra. Man får ju kliande exem av att bara titta på syntetfiber. Hampan fluffas till en aning och så trycks den in mellan övertak och det nya spårtaket. Men innan dess har vi klätt övertaket med papp, eftersom det ständigt rasar ner grus och guck från forna tider.

hampafiber

Nu har äntligen taket börjat ta form (det låter som om det bara händer av sig själv, men det är återigen min käre make som ser till att det händer). Vi gör ett s.k. spårtak. Egentligen ska då bjälkarna ha en skåra längs med kanten (vi har köpt såna på Carlscrona byggnadsvård, men ska spara dom till stallet), men vi har valt en “fusk”-variant, där vi placerar en bredare planka över varje bjälke. Varför gör vi så här då? I vårt hus har man egentligen haft pappinklädda tak, men vi var inte så sugna på det. Taket i gamla kontoret är dessutom väldigt ojämnt. Att lägga plankor eller skivor skulle bli helt omöjligt. Men med spårtaket är varje planka en knapp meter, och kan följa ojämnheterna utan problem. För det är ett av våra principbeslut att inte stirra oss blinda på vattenpasset.

Spårtak

… eller rättare sagt under…

Jag tog mig friheten att ta skrapa bort lite av 1800-talstapeten för att få fram en hel rapport av schablontrycket. Visst skär det i hjärtat när man förstör något gammalt, men en liten yta fick offras så att vi kan rita av schablonen. Min förhoppning är att kunna återskapa den på åtminstone en vägg.

Schablonen är tryckt på lump-papper; det syns på hårfibren som syns ganska så tydligt i skarvarna. I ett annat rum i huset har vi hittat en ännu äldre schablon och den är tryckt direkt på lumpen, men i det här rummet har man först grundat med en grå färg med blå ton i sig. Mönstret är i två färger, djupt grön och en slags rostfärg, som i blekt form går mot gammalrosa. Mönstret är ganska så modigt; snirklar och blad i stora mönster, som antagligen upplevdes som ganska så skarpt när färgerna var klarare.

Det har gått några veckor och alla framsteg måste jag tacka min käre make för. Nedtagande av läkter innebär mycket damm och boss och då är det säkrast att använda mun-och nässkydd. Och det är där jag får problem; jag flämtar, kippar efter andan och dånar. Så jag tog av mig skyddet och hostade hela kvällen och snöt svart. Hmmm… inte så bra kanske. Så tack å lov har maken dragit ner allt, vilket har fått rummet att mer börja likna som det var en gång. Tapeten måste ha satts upp någon gång på 1800-talet, eftersom den skarpa blå färgen på oblekt botten verkar finnas i många tapetmönster.

Nu syns också den berömda mytomspunna dörren in till pigkammaren/skafferiet och jag tycker verkligen synd om pigan som var tvungen att gå genom husbonns kontor varje gång hon skulle till och från sitt krypin, för att inte tala om att utrymmet var oisolerat, eftersom skafferidelen skulle vara så sval som möjligt.

I helgen åkte gipsplattorna i taket ner! Vi har ytterligare ca 2 dm till godo, eller som dottern utbrast: “Wow! då kan vi ha en jättehög julgran härinne!”

I ena hörnet trillade det ner lite träspån, som någon slags isolering, men annars var utrymmet tomt. Förutom en intressant detalj; resterna av en gammal väst (kommer som ett brev på posten efter sommarens forskningar kring gamla blekingska dräkter och dräktdetaljer). Hur den hamnat i taket kanske bara mössen vet, men det var ett roligt fynd i alla fall.

Så nu är hela rummat strippat från innerväggar och innertak. Funderingar kring hur väggarna ska byggas upp igen har tagit fart, och det innebär att vi har nått en slags jämning – förstörelse kommer att ersättas av konstruktion, kofot och tång av hammare och skruvdragare och bärsärkagång av genomtänkt precisionsarbete. Hujamej!

Det är inget unikt att hitta tidningar på väggarna i ett gammalt hus, men det som kanske är speciellt för en gård där man bedrivit skeppsrederi och sjöfart är att tidningssidorna handlar om “ankomne och afgångne fartyg”.

Visst är det skönt att känna att man inte är ensam, men… När ytterväggen blottades fanns där givetvis glasfiberisolering (från 1970) och där har mössen skapat sig hela infranät. Jag försökte ta en bild av hela väggen, men det var ett sånt gytter av gångar att det inte gick att se något. Men med dessa små fragment kanske det går att ana sig till hur det sett ut.

Den charmigaste detaljen är nog ändå den lilla bröstpanelen som målats alldeles längs golvet. Den finns i två upplagor – en äldre lite högre, ca 50 -60 cm och en yngre, som inte är högre än 30-40 cm. Både är härligt slarvigt målade som marmor, med breda yviga penseldrag i vitt och svart på grå botten. Den måste återskapas!!

Tänk vad som kan hända när man själv spenderar dagen i tygaffärer. När jag kom hem igår kväll hade maken och äldsta dottern gått lös på masonitväggarna. Och bakom blottade sig lager av gammal tapet.

Det verkar inte ha varit ovanligt att spika i tapeten, eller så var det något man gjorde innan man satte på ett nytt lager, just för att det gamla hade börjat bågna. Allra innerst mot timmerväggen finns schablontrycket i vitt, rött och mörkt grönt. Men till min förvåning känns det som om medaljongerna “ligger” ner.

Vi hittade också den gamla dörren, som det pratats om genom tiderna. En dörr mellan gamla kontoret och det som vi idag har som matplats. Fram till 1976 var det ett stort skafferi och längre tillbaka än så hade pigan sin kammaren innanför skafferiet. Arma krake! Dörren har en gång i tiden varit ganska så stor, men minskades senare till en mindre med en månformad glugg (kanske blev det så när hela utrymmet blev skafferi?).

Under tiden för första världskriget bedrev min morfars fars syster ett karamellkokeri inne i gamla kontoret, vilket måste ha skett på kaminen, som stod i hörnet. Det måste ha varit hur brandfarligt som helst med en kamin mot en innervägg, utan murstock. Kanske är det rester av någon slags brandisolering som syns som breda tvärgående ränder.

Men att plocka fram det där golvet visade sig vara ganska så ansträngande. Först var jag tvungen att, med mattkniv i handen, dra av plastgolvet från 1990, som var limmat på tunna spånplatteskivor. Svetten rann och fingertopparna pulserade i två timmar efteråt (joedå, jag hade visst arbetshandskar). Sen bräckte jag upp spånplattorna. Där under fanns tjockare och större spånplattor, på vilka heltäckningsmattan från 1970 en gång varit limmad. Vid förra renoveringen hade någon annan roat sig med att dra av den, med resultatet att det svarta undre gummilagret blev kvar.

För att kunna lyfta den första plattan karvade jag ner genom gummit för att leta spikhuvuden och karvade sedan runt dessa för att kunna dra upp spikarna (jag älskar kofot!).

Det verkar som om man använde spik till nästan allt förr och att vi har gått över till skruv. Känns lite enklare att bända upp brädor med spik. Tänk om jag hade fått karva mig igenom gummiytan för att hitta alla skruvhuvuden. Något att tänka på när man snickrandet kommer igång. Å andra sidan hade skruvarna varit på sin plats när jag skulle plocka isär en regling vid garderoben. Snedställda spikar är nästan omöjliga att få ut; då är det bara släggtekniken som funkar.

Tjoho! Det här är obetalbart! Att karva och bända och så plötsligt i ena hörnet blottar sig ett mörkt lackat golv! Det har orsakat en del uppmärksamhet i familjen och till och med barnen är nyfikna på vad som finns under masoniter och gummirester av förhatliga heltäckningsmattor från 70-talet.

Igår var det julafton! I ett år har Gamla Kontoret, som längre tillbaka bara hette Kontoret, stått tomt. Rummet ligger direkt in till höger i hallen, vilket alltid gjort det till ett praktiskt gårdskontor. Jag minns när brevbäraren traskade hela vägen in i kontoret och överlämnade posten till morfar vid skrivbordet – klädd i Postverkets uniform i grå ull och båtmössa. Fantastiskt flott! Numera får vi gå ner till landsvägen. Drängarna kunde göra ärenden in till morfar utan att mormor blev galen av all lera och jord som drogs in i huset. Ett av problemen med det här gamla huset (byggt ca 1850) är att det inte finns separerade köks- och finingångar. En fråga som vi ska undersöka lite längre fram.

Igår tog jag fram mitt favoritverktyg-alla-kategorier – kofoten! Vilken fantastiskt väldesignad manick, med perfekt formade vinklar och vassa kanter. Tillfredsställelsen är total när väggen ger ifrån sig en gnällande suck när den måste släppa taget om spiken. Ahh! Och då började jag med att bända loss de gräsligt fula fasta garderoberna från 1970. Väggenvisar sig vara helt täckt av masonit och golvet med spånplatta.