Hahaha…väcker en del gamla minnen…

Alltså, jag vet att det har varit väldigt… deppigt här i bloggen nu ett tag. Det är helt enkelt för att det är en sån period just nu. ALlt känns bara ganska onödigt och egentligen har jag ingen större lust med något. Tänker en massa på saker som hänt, både nu det senaste och förr.

Och förut, när jag Sandra och Johan skojade påväg till Jysk ves Sandra “Också ser man den idioten också, *******.” Jag kikade bakåt och där står han. Han som gjorde två år av mitt liv till ett helvete och som finns kvar i tankarna än idag. Han tittar på mig och jag kan inte läsa honom. Han ser arg ut, men ledsen. Jag tIttar snabbt bort och går in i affären.

Och trots att det var så många år sen så känns det precis likadant när han tittar på mig. Ena delen av mig blir varm, glad och pirrig. Vill springa till honom, krama honom och säga att vi glömmer allt det där som hände. Den andra delen vill springa och gömma sig. Blir rädd och förbannad på samma gång och vill skrika ut all ångest på honom och få honom att fatta vad han gjort.

Men han är en sån människa som aldrig kommer erkänna. Han är en sån människa som är alldeles för stolt för att inse att saker han gjort är fel.

Det irriterar mig att jag fortfarande reagerar på det där sättet. Och att han fortfarande finns med i mina tankar. Att jag fortfarande blir rädd när jag ser honom ute på krogen och att jag fortfarande ser till så att han inte följer efter mig påväg hem. Samtidigt som jag blir varm av att se honom. Vill se hans näsa rycka sådär som den gjorde och prata bort nätterna med honom. Det stör mig något så otroligt för jag vill inget annat än att lägga allt det där bakom mig.

Okej, jag tänker inte lika mycket på det som förr. Ibland påminns jag och då kommer allting upp. Annars så är det som om allt det där har hänt någon annan och inte mig. Så det går framåt. I ett år behövde jag höra hans röst trots att den fick mig att rysa av rädsla. Efter det behövde jag se honom nån gång ibland för att känna att jag fortfarande levde. Och nu, nu vill jag mest bara att han ska hålla sig undan. Så långt bort som möjligt, så jag slipper allt det som var.

Skrev en novell om allt det där som vann pris i skolan. Kanske lägger upp den här någon gång, den är faktiskt det enda jag är stolt över att ha skrivit.

Han kanske förstörde mig, men han fick mig också att växa – så jag kan inte hata honom. Jag tycker bara synd om honom, som är en så låg människa att han måste förstöra andras liv för att vara nöjd med sitt eget.

Mmm vad gott med rabarbermuffins. Rabarber är ju bland det godaste som finns. När jag var liten och bodde tillsammans med mina föräldrar så hade vi rabarber i trädgården som jag alltid gick och åt av. Jag började redan innan de var klara och de var så sura att det behövdes en matsked socker till varje tugga rabarb. Men nog skulle jag äta det ändå. Jag kommer ihåg att mamma alltid sa åt oss att vi inte fick äta av dem för vi skulle få ont i magen, men det tror jag aldrig att jag fick. Sen fick vi inte ta mera socker för vi blev ju höga av det och kunde inte sova om kvällarna. Då tvingade vi istället i oss rabarberna utan socker och det var surt kan jag meddela. Det var bättre sen när de började mogna lite mer och de faktiskt gick att äta. Då började mamma alltid göra krämer och pajer och där i var de ju himmelskt goda. Det var ju också massor med socker i med det syntes ju inte . Men vi fick inte äta för mycket av det heller minns jag. Men det var nog mest för att hon ville ha mer till henne hahaha. Jag har inte ätit rabarber nu på flera år, jo kanske i någon paj någon gång hemma hos någon men jag har inte gjort någonting själv med rabarber. Jag ska försöka se om jag kan få tag i några. Där jag handlar har jag aldrig sett några men det kanske finns. Jag ska i alla fall fråga. Det kanske finns frusna rabarber att få tag på om det inte är säsong för dem än. Men jag vet inte… går rabarber att frysa in? Om jag hittar några så ska jag se till att göra massor med pajer och även de där muffinsarna som jag hittade. Sen ska jag stänga in mig i en vecka och bara äta

!!!

Riktigt snygg klänning, den vill jag ha! Jag gillar de kläderna, tröjor och klänningar som inte sitter så tight, utan de ger mig plats att andas i. det värsta ”modet” jag har genom levt  var på högstadiet när man skulle ha Crocker-jeans som var uppklippa nertill på insidan och sen insydda så det knappt gick att gå i dem. som tur var skulle det vara en lite bylsigare adidas- eller FILA-tröja över. Det är nog det mest obekväma jag har tryckt i mig. Jag var ändå lång och smal så det såg ganska okej ut på mig, men jag kommer ihåg de tjejerna som var lite rundare och tryckte i sig i det där, det såg varken snyggt eller skönt ut. Sen var alla jättesminkade med puder och massor med eyeliner. Ett tag såskulle det vara hudfärgat täckstift på läpparna med en mörkbrun läpp-penna. Åååå så snyggt, det hör ni väl själva. Haha, det skulle jag aldrig kunna sätta på mig nu. För det första så skulle min mage aldrig klara av att vara instängd på det sättet. De där jeansen drog man på sig på morgonen och kunde inte dra av sig förrän man kom hem igen från skolan. Så det gick inte att dricka något under dagen, då skulle man ha kissat på sig. För gå på toa var det inte tal om, var skulle man lägga sig ner efteråt och åla i sig i jeansen igen? Det kanske var därför ingen hade någon studiero, alla var helt uttorkade och hjärnan orkade inte tänka mer än 1+1, och knappt det. Jag är glad att det ”modet” gicköver ganska fort, fast det höll nog ändå i sig i ett läsår. Min mamma förstod inte det där med att köpa ett par nya jeans och sen sy in dem i låren och vid vaderna (!) och sedan sprätta upp dem i sömmen nertill. Hon frågade jämt varför jag inte kunde köpa ett par jeans som passade från början.  

Fredag den 15 Februari 2008

Någon mer än jag som tycker att det jämt är måndag och fredag?
Helt sanslöst!

 Max har hållit sig ganska lugn i natt. Men det är när han vänder sig och hamnar på magen, då blir han orolig. Han trivs verkligen inte att ligga på mage, då grymtar han tills man vänder honom.  Tydligen gillar inte hjärtbarnen att ligga på mage och sova har jag hört från flera håll. Han har ju en liten ” hajfena” kvar på bröstet, sedan de öppnade bröstkorgen, vilket oxå gör att det nog inte är så skönt ligga på den. Men annars tror jag för Max del har med andningen att göra. För man hör hur han “piper” i bröstet och att han bara vill lyfta upp huvudet då han hamnar på mage. Så jag undrar hur många gånger det börja röra sig om, just att man klivit upp och vänt på honom.

 Ja, fredag.
Hoppas det blir fint väder ute i helgen, så man kan vara ute med barnen. Det skulle vara härligt med en sparktur eller en skogspromenad efter något skoterspår. Annars har vi inte gjort upp några massa planer. Vi har fått ett tillskott av en liten bebbe i byn, som vi gärna vill glutta närmare på, så få se om det blir någon dag.
Det blir kul med melodifestival igen på lördag. Hoppas att det är lite bättre låtar än sist.

Idag kommer kanske en “gammal” barndomskamrat till mig och hälsar på med barn. Vi har länge tänkt, få det att bli. Men det har alltid varit något annat i vägen. Men nu hoppas jag det blir idag. Skulle vara så kul att surra lite “gamla minnen”.
Herregud, vad det lät gammalt!
Ja, man måste ju börja inse snart, att man inte är 20 själv. (hi,hi)

Max ligger och sover sin lilla tupplur, så här på morgonkvisten.
Så nu ska jag passa på att ta en liten kaffekopp,
innan han vaknar och det är full rulle igen

 från X3M

Gamla minnen som rusar tillbaka pågrund av en så liten sak som ett sms.
Minnen som jag bara vill glömma.
Människor som jag verkligen inte vill träffa.

Fan.

edit: Kommer vara i Sweeden tills fredagen. Försök överleva utan mig.

 från emmelemzi.blogg.se

orginalet hittas här.

Jag behöver någonting nytt igen. Jag vet inte alls vad det skulle kunna vara, men bara någonting som skulle överraska mig och fälla mig på min tjocka bak. Att jag skulle falla pladask. Men det kommer ju inte hända. Aldrig någonsin. Det händer ju inte åt mig bara åt alla andra. Inte mig. Inte lilla patetiska mig som tror att världen är rättvis (nej, den är inte det och jag tror inte det längre.).
Jag vet inte om jag tror på människor längre. Jag vet inte vad jag tror på. Tror jag på att människor som jag träffar via Internet faktiskt bryr sig om det jag skriver? Om att jag mår dåligt? Hur kan jag vara säker på att de verkligen bryr sig när jag inte HÖR det med egna öron?
Fast även det kan vara ljug. Det har hänt förut. DE som bara lekte med mig. Använde min godhet. Jag brydde mig om dem en tid. Jag verkligen gjorde det. Och jag verkligen trodde att de brydde sig om mej även. Vänner förevigt and so on. What a lie.

Jag städade och hittade gamla minnen. Lappar där det står “Kan vi va?” på och ler smått åt det. Jo, det var skriver bara så att jag inte skulle vara med den andra utan stanna med skrivaren. På en rast eller någonting. Så onödigt. Så hemskt. Så naivt tänkande från mig.

Jag var så rädd för att bli ensam igen. Jag klarar inte av att vara ensam. Panik.

Jag är ensam i denna blogg. Ingen läser, ingen bryr sig. Samma i VPFPH. Och ändå så försöker jag pånytt och pånytt. Kanske någon skriver. Kanske någon svarar.
Jag känner mig så utanför. Så ute.

Gör jag någonting fel med att försöka ta kontakt med människor?

Vad gör jag fel?

Ja, jag mår dåligt again och det är därför detta jävla inlägg skrivs. Eller inte dåligt men konstigt. Ensamt.

Jag vill bli ny.