Tänkte att jag måste betala tillbaka för alla nätter jag legat hemma hos mor o far. Så jag har minsann kört en runda med snabeldraken idag. Sover ju där som sagt.. Palla ensamhet!! Scary! :S Visserligen är det på en soffa som e knappt 140 cm lång, nacken har förblivit krökt, och jag antar att jag fått broskbildning i knälederna. Men det kvittar.. Det e liv o rörelse 24/7 då mossan driver ett katteri. (För er som inte förstår föder hon upp raskatter.) Jag har fått en bästa vän under min tid här som gör mig sällskap i den “STORA” soffan varje natt, nämligen Kimmi, mors nya tillskott. En ung och hårig dam som hänger i fötterna på mig ständigt. Eftersom spirorna i princip sticker ut en halvmeter är det ju rena julafton för en leksen kisse.. Nå väl.

Funderar på ett problem jag visserligen blivit kvitt, men som jag kan sitta o skratta åt idag. Jag ska inte säga för mycket för imorrn kan jag ÅTER vara inne i “Hej, det e något fel på mig, har ni någon tid idag?”
-fasen. Det e inte lätt att bli gammal..

Att mina vänner bara orkade med mig är ju inte klokt?
För att lite lättare förstå ska jag ge några exempel på vad de fick utstå i ca 2 veckors tid:
“Har du oxå ont i lungorna när du andas”?
- Nja, nä.. Det har jag nog inte..?
“Jo, men alltså, du vet, när man rökt mycket..? Då får väl du oxå ont?”
-Nja, ont och ont, men oki, visst ibland kan jag nog känna att jag rökt för mycket.
“Hm.. Oki.. Jag har ont i lungorna när jag andas i alla fall.”

(O efter ett en sömnlös natt var jag tvungen att intala mig själv att bara för att farfar fått lungcancer betyder inte det att jag helt plötsligt oxå fått det.)

~~~~

“Har du oxå en bula i käken?”
-Vad?
“Ja, här nere på insidan..? Känn om du har det!!”
-Eh, va, oki.. Men nää, jag har nog ingen bula..
“Men snälla säg att du har en bula där nere, känn ordentligt!”
- Men alltså, jag har ingen bula..?
“Amen hjälp!!”
“Jag har en tumör i käken!”

(Var totally övertygad tills doktorn bekräftat motsatsen)

~~~~

“Vad är detta?”
- Vad?
“Ja, ser du inte att det e en mörkprick på tatueringen?”
- Eh, nää?
“Men glo då för fan! Jag såg den nyss!
- Men lilla vän, det e ju bara ett litet sår!
“Ett litet sår? Det e en svart prick!”
- Nej, det kan va ett litet sår och i och med den sitter på tatueringen så ser det ut så.
“Menar du att jag skulle vara svart i mitt kött?”
- Nej, men färgen sitter en bit ner i skinnet.
“Nej jag tror dig inte”. Det är Malignt Melanom!!
- Men sluta, det är det garanterat inte.
“Jo, nu fick jag för att jag solat solarium i hela mitt liv, jag blir inte 25 år!”

(Efter att ha skickat mess till 25 personer om min dödsångest kunde jag dock släppa tanken på den dödliga hudcancern. När de alla sa att det ser annorlunda ut kunde jag tillsist sova)

~~~~

“Du, mamma..”
- Ja..
“E jag mörk under ögonen?”
- Nej, inte mer än någon annan”
” Ljuger du nu? Erkänn att jag är mörk under ögonen.”
- Nej!!! Sluta nu för fan, du ser hur normal ut som helst..
” Men jag e bara rädd för att jag e sjuk o fattas något viktigt”
- Sluta.
” Mamma, kan du ärligt säga att jag ser normal ut?
- Alex, du är normal.
” Så du tror inte jag är sjuk o fattas något livsviktigt?
- Nej, du e inte sjukare än någon annan.
” Oki..”

(Tog mig en sista blick i speglen och tänkte “jag e visst mörk”. Jag måste sova mer!)

~~~~~

“Du, du, du!! Snabba dig hit!”
- Vad är det?
“Ser din tunga ut såhär??”
- Eh, va? Det vet jag inte?
“Men kom igen, visa mig den!!”
- Men urh! Nä!
“Nu visar du mig den!!!!!!”
- Oki!
“Amen gud, vilken tur. Det ser likadant ut”..

~~~~

“Du..”
- Ja..?
“Varför har jag röda ögon?”
- Du stressar för mycket, sover för lite, äter dåligt och dricker inget”
“Men du, så har mitt liv alltid sett ut. Varför har jag inte haft rödsprängda ögon innan då?”
- Jag vet inte, men du måste lugna ner dig, äta dina vitaminpiller och sova människa.
“Men du, får jag se i dina ögon?”
- Oki..
“Du ser ungefär likadan ut, har du sovit dåligt i natt?
- Ja, det har jag säkert. Sov nu.
“Oki..”

20 minuter passerade…

” E du säker på att du har sovit dåligt i natt?”
- JA! JAG HAR SOVIT DÅLIGT I NATT!

~~~~~

Efter att ha inbillat mig själv hur länge som helst att jag drabbades av alla möjliga sjukdomar bestämde jag mig för att sluta tänka så. Jag låg på jobbet rensade mina tankar och tänkte: “Nu!! Imorrn ska bli första dan på mitt nya liv! Jag är inte sjuk! Jag e ju frisk som en nötkärna! Skärpning!”
Jag la mig till rätta och förträngde allt jag inbillat mig. Såg fram emot att vakna med nya krafter.
Plötsligt kände jag hur huvudet ryckte till! Spände upp ögonen i mörkret, kände paniken krypa längs benen och hjärtat höll på att bulta ut ur bröstkorgen. Det som slog mig allra först var:
INTE PARKINSONS MED!

Du milde tid.

 Tacka min gud (om det nu existerar en sådan filur) att detta gick över..