check out part 1 HERE

I can easily see how in 1998 this game was heralded as revolutionary. Much like it’s sequel, Half-Life introduced gameplay elements that were widely copied and implemented by other games. Half-Life presents a complete universe. From start to finish, you believe you’re in a hightech research complex where hell has broken loose. From the intercom to the sounds of shattering glass: everything either creeps you out or makes you run for your life. Where Half-Life 2 made you a messiah figure leading the human resistance against the evil Combine empire, Half-Life 1 is all about survival. Your goal is to stay alive and escape the deathtrap that is Black Mesa. You’re besieged from all sides: be it alien wildlife, invading Zen shocktroopers or HECU soldiers out to silence you. Sure, the character models for the guards and scientists are repetitive and the dialogue knows little variation, but remember that this is 1998. In an age where multigigabyte harddrives were the stuff of dreams it’s understandable that compromises had to be made. (Also if you think back to the release of  Oblivion in 2006, it too was heavily derided for it’s extremely limited voice cast. In many ways we really haven’t come that far)

Graphics are graphics: they age. Any game that chooses a realistic artstyle (which, apart from the alien abominations, Half-Life does) will age far more easily than deliberately stylised games. World of Warcraft technically looks like crap, but that doesn’t really bother anyone apart from the most hardcore geeks because of the wonderfully stylised and cartoony graphics. No game is immune to this. Well maybe Crysis is, but that’s besides the point. Quake II, Unreal, Sin,… all of them look pretty crappy today.

AI however is another matter entirely. Often the weak point in many games (from Daikatana wallwalkers to endless armies of motionless samurai in Dynasty Warriors), AI makes or brakes a game. Your game world may be incredibly engrossing, but if you see NPC’s jump of a cliff because their AI code couldn’t figure out to use the stairs, you pretty much lose all immersion.

Like many I’ve heard of the legendary tales of Half-Life’s enemy AI, but I never would have thought that it would be that good. In fact, the dirty little secret of Half-Life 2 is that its AI is worse than it’s predecessor. Sure the Combine feel real and menacing and a Strider is a true terror on the battlefield but if they ever had to fight the HECU marines they would be royally screwed. Never in my entire gaming ‘career’ have I experienced such tenacity as the enemies display in Half-Life. They duck around corners, call for backup, wait to attack until you reload, throw grenades when you’re in a fortified position, the list goes on. The different AI behaviours are also very well divided amongst Half-Life’s enemy menagerie. Bullsquids, houndeyes and headcrabs feel like zoo animals that were suddenly dropped in the middle of Times Square. They’re scared, territorial and ready to defend themselves. The alien invasion force that follows later in the game (Grunts, Vortigaunts and Gargantua) is far more determined. Far from just defending themselves, they’ve come here to take over and wage a full on war on any humans they find. Combine this with the incredible marine AI and this three-way conflict is a marvel to behold. Many times the best way to survive is to let everyone else spread mayhem and destruction while you shoot down any surviving stragglers. In short the AI is incredible. The only game that vaguely reminds me of this kind of artificial thinking is the original Halo, played on one of the higher difficulty levels.

Sadly all is not well in in Half-Life land. What in 1998 were acceptable annoyances, have often become blatantly irritating. Prime suspects are the many platforming elements and jumping puzzels. You often don’t realise it but nearly every seperate area has at least one of them.  Maybe it was the age in which the game was made or maybe it was due to the fact that this was Valve’s first attempt at a game, I don’t know. Don’t get me wrong, I have nothing against first-person platforming. Half-Life 2, though toned down, still has it’s share of platforming. Heck, games like Mirror’s Edge and Portal are the proof that first person platforming not only works but can turn out amazing. The problem is that if you don’t have a robust physics system (like Half-Life 2) or if you don’t build your game around it (like Mirror’s Edge) it can often be reduced to a total crapshoot. If you don’t hit that one pixel or texture just right, it’s over. Punishment for a missed jump usually results in death (be it being torn to pieces, dunking yourself in a vat of radioactive goo or falling in a flame filled fane). The ladder climbing in particular is so bad it’s funny. The innate finnickyness of Half-Life combined with the walking turret nature of Gordon Freeman (you never see your legs or chest, just a hand and a gun) make climbing ladders, if not done just right, a twitchy nightmare

In the end, having finished the game, I must say that I’ve had a grand old time. I was frightened, fascinated, bewildered and amazed all at the same time. While you don’t really NEED to play Half-Life to enjoy it’s sequels (unlike say The Legacy Of Kain series) I would really recommend that everyone (especially younger gamers who never played this game) ignore, if only briefly, the zombie slaughterfest of Left 4 Dead or the class-warfare of Team Fortress 2 and give the original masterpiece a whirl. It’s cheap, it’s on Steam and it has earned its title of timeless classic.

Now, on to Opposing Force!

Flaschenpost 36

zu Lichtgeschwindigkeit 36, dem ungeschnittenen

Auswendigformat der täglichen Piratenankündigung

der Themen der täglichen Presseschau in

Lichtgeschwindigkeit von Dr. Dietmar Moews

im Alphons-Silbermann-Zentrum Berlin;

am Sa 17. Okt. 2009, Aufnahmezeit um 0.30 Uhr;

Piratenthema hier: Gargantuas Furz zur Bürgerrechtspartei.

Die Piraten warnten und kritisieren – die FDP mit Wortbruch

in die Regierungskoalition mit Merkel,

Themen

1. Chinesisch zur Frankfurter Buchmesse 2009:

FAZ-Titel-Vignette sowie Neue Sinnlichkeit 58:

kannst Du einen Computer reparieren?

2. 35, der Versuch den Take Lichtgeschwindigkeit 35

zu retten ist gescheitert. Die Tonprobleme sind

nicht gelöst – wir geben nicht auf.

3. Gargantuas Furz – aus Francois Rabelais:

Gargantua und Pantagruel, aus dem Jahr 1532/1974:

In grotesker Nachbildung der höfischen Epen um

König Artus zeugt der Zauberer Merlin zum Schutze

des Königs auf einem riesigen Ambos ein Riesenpaar

aus Walfischknochen, das mit Vergnügen zugleich

den künftigen Recken Gargantua zeugt. Auf einer

prächtigen Stute zieht die ungeschlachte Familie

riesenmäßig durch Frankreich, mit dem Schwanz

des gewaltigen Tieres einen ganzen Wald niedermähend

und zusammengetriebene Herden zur Mahlzeit verschlingend.

Schließlich gelangt Gargantua durch Merlins Hilfe

übers Meer zu König Artus, erschlägt dessen Feinde,

steckt ihren König und seine Feldherren in die

Hosentasche und erhält als Lohn einen neuen Anzug.

4. Gargantuas Riesenfurz erscholl am Freitag abend

von der Koalitionsverhandlung zur Regierungsbildung

zwischen den Unionsparteien und der FDP, die jetzt

als Lügner dasteht.

Ex-Bundesinnenminister Gerhard Baum steht als

FDP-Mitglied gegen diese Schwarz-Gelbe-Koalitionslage

vor dem Bundesverfassungsgericht.

BKA-Gesetz und Massendatenspeicherung – da

beginnt die Sinnlosigkeit jeglicher Diskussion

um Freiheit und Angst: habeas corpus!

Liberales Bürgerrecht und Umsicht in der IT-Revolution

lautet das Programm der Piratenpartei Deutschland

und betonte gerade in der Freiheit und Offenheit,

im Datenschutz und im Bewusstsein der Verantwortung

in der digitalen Revolution das rechtsstaatliche

Alleinstellungsmerkmal. Die FDP trat den Piraten

mit kecken Herabwürdigungen im Wahlkampf entgegen: die FDP

verbürge sich für den Datenschutz, für das Bürgerrecht

und würde in keinem Fall Kompromisse hinnehmen,

um mitregieren zu dürfen. Nun ist die FDP gekippt -

es war gelogen, wie

die Öffentlichkeit seit gestern abend weiß. Schäuble

hat seine Überwachungspolitik durchgesetzt. Alles,

was jetzt als Kompromiss zugunsten des Datenschutzes

hingestellt wird, bedeutet lediglich, dass Frau Leutheusser-

Schnarrenberger das Metier gewechselt hat und statt

Datenschutz ihre Aussichten auf ein Ministerium ins

Auge fasst. Das kommende Bundesverfassungsschutzurteil

darf nun als Zeitspiel abgewartet werden. Ahoi

Aufnahmezeit um 0.30 Uhr;

Produktion, Performance, Autor, Direktion: Dr. Dietmar Moews;

Aufnahmetechnik und Admin: Piratencrew Berlin

&

Como mencioné en el post anterior, el nuevo ciclo de Cineclub Gargantúa proyectará adaptaciones de obras de Edgar Allan Poe. La primera de estas proyecciones será mañana 13 de octubre y se trata de El Gato Negro y El Cuervo.

El gato negro (The black cat, EUA, 1934)
Director: Edgar G. Ulmer
Guión: Edgar G. Ulmer y Peter Ruric
Interpretes: Bela Lugosi, Boris Karloff, David Manners y Julie Bishop
Duración: 65 Minutos

Una pareja de recién casados conoce en su viaje de luna de miel por los Cárpatos el misterioso doctor Vitus, que vuelve de un campo de prisioneros de la pasada gran guerra. Su meta es dar con el paradero de su mujer y su hija, de las que no ha sabido nada desde hace años, lo que pasa por Hjalmar, un rival del pasado, arquitecto y aficionado a las prácticas satánicas. Un inesperado accidente obliga al matrimonio a acompañar a Vitus a la casa de Hjalmar.

El cuervo (The raven, EUA, 1935)
Director: Lew Landers
Interpretes: Boris Karloff, Bela Lugosi, Lester Matthews, Irene Ware
Duración: 61 min.

La hija de un juez ha sufrido un terrible accidente automovilístico; el juez apela a su dinero para convencer al más brillante cirujano cerebral, ya retirado, para que opera a su hija. Voillin, el cirujano, es un hombre enloquecido por las lecturas de Poe; tras curar a la joven, Voillin la convierte en su musa oscura, su Leonore, la secuestra y la lleva a su calabozo inspirado en la tétrica imaginación de su héroe Edgar Allan Poe.

La cita es hoy 13 de octubre a las 20:30 horas en Escobedo 740 nte entre Carlos Salazar y Treviño. Pueden ver el Mapa Cultural para ubicarse mejor. Ojalá vayan, se trata de una oportunidad increíble para ver clásicos del cine que poca veces se proyectan. ¡Aprovechen!

Edgar Allan Poe. Sólo mencionar su nombre es suficiente para traer a la mente historias llenas de misterio, sombras, miedos, escalofríos… historias extraordinarias en donde los temores más profundos del alma humana salen y se hacen más fuertes.

La obra literaria de Poe es de culto, y no ha sido poca la influencia que ha tenido sobre innumerables autores (es clara en Sherlock Holmes de Arthur Conan Doyle la referencia a Los Crímenes de la Calle Morgue) y han inspirado a cineastas en una gran cantidad de adaptaciones de sus libros.

Y este es el tema del próximo ciclo del Cineclub Gargantúa: Poe en el cine, donde se proyectarán 6 grandes historias de este genial autor llevadas a la pantalla grande. Estas son las fechas de las presentaciones:

Todas las funciones son a las 20:30 horas. La dirección es Escobedo 740 nte entre Carlos Salazar y Treviño, pueden checar el Mapa Cultural para que se ubiquen mejor.

Sobran las recomendaciones. Conforme se acerque la fecha de cada función extenderé la información para recordarles.

A verser au dossier « Gargantua » cette hypothèse avancée par Gwenc’hlan Le Scouëzec (« Les Druides », ed. Beltan) qui est tout à fait séduisante:

« La planète Mercure porte le vocable d’un dieu totalement hellénisé. Ce serait un tort de croire qu’elle porte une appellation latine : la réalité est grecque, c’est Hermès. Il convient donc de chercher quel personnage celtique se cache sous le nom d’Hermès. Ce Mercure est important, c’est le principal dieu des Celtes nous dit César. Maître des chemins, commerçant, artisan et inventeur des arts, grand trésorier de l’argent, il est figuré sous la forme d’une statue ou une stèle aux différents carrefours.

Nous connaissons en Gaule un dieu des rochers sacrés, des mégalithes et des stèles. Cette figure qui est restée en dehors de l’écriture, mais a très largement survécu dans le folklore et la topographie s’appelle Gargan et Gargantua. Son nom vient peut-être de Karregan, « Celui du Rocher », d’un terme qui existait déjà en celtique. Gargantua viendrait alors d’un Gargan-Teutatès ou Gargan-Tuath, d’après l’irlandais, « le peuple de celui du rocher ».

Il correspond bien à l’Hermès des Grecs, l’être des monuments de pierre aux carrefours. Il a parsemé la terre de palets, de gravois et de gravelles, de menhirs et de pierres de toute sorte. Peut-être n’est-il pas sans rapport avec l’argent, dont le nom gaulois « argentos », pourrait venir de Gargantua.

Il règne notamment sur le Mont rocheux de Gargan au dessus de la ville de Rouen, sur le Mont Gargan du Limousin, sur celui de Moutiers, sur le Mont St Michel, ancien Gargan, sur le Grand Rocher, Roc’h Hir Laz, à St Michel en Grève, enfin sur les hauteurs du Monte Gargano en Italie. Il est manifestement la divinité des montagnes. Aussi le grand temple de Mercure qui se dressait sur le Puy de Dôme est-il sans doute le sanctuaire de Gargantua.

Il boit les rivières, il pisse les lacs, il règne sur les gués et cette dernière faculté ainsi que celle de construire des ponts, le rapproche des chemins et des voies de communication.

Le peuple n’a jamais oublié son grand dieu et partout les traditions se sont conservées qui le mettent en scène, jusqu’à nos jours. Rabelais a fait sa fortune au XVIe siècle, mais il n’a fait que reprendre un nom et des hauts-faits qui existaient avant lui ».

—————————————————————————————————————————

Existen tres abadías de Thelema relacionadas con los asuntos tratados en La verdadera historia de las sociedades secretas.

La primera es la que aparece en la obra Gargantúa, de François Rabelais.

La segunda, la que creó Francis Dashwood en Inglaterra.

La tercera, la de Aleister Crowley en la isla de Cefalú.

1. Abadía de Thelema (Théleme), de Rabelais

En su obra Gargantúa, Rabelais dice que Gargantúa construyó una abadía para su amigo el monje. El monje le pide que no sea una abadía como las demás, pues bastante dificultad tendría él para gobernar a los monjes si no sabe siquiera gobernarse a sí mismo.

La petición agradó a Gargantúa, quien le ofreció todas sus tierras de Télema, a orillas del Loira y a dos leguas del gran bosque de Port-Huault.

La abadía de Thelema se regirá justo al contrario que todas las demás: no tendrá muros, ni relojes, en ella ingresarán hermosas novicias, y también muchachos hermosos; cualquiera podrá entrar o salir de la reclusión cuando le apetezca y hombres y mujeres convivirán.

Gargantúa contempla la abadía de Thelema que ha construido para el monje

De las hermosas páginas dedicadas a la abadía inversa de Thelema, selecciono la parte que inspiró Francis Dashwood y Aleister Crowley.

Toda su vida [la de los telemitas] estaba gobernada, no por leyes, estatutos o reglas, sino según su voluntad y libre albedrío. Se levantaban del lecho cuando les parecía bien, bebían, comían, trabajaban, dormían cuando les venía en gana. Nadie los despertaba, nadie los obligaba ni a beber, ni a comer, ni a hacer cualquier otra cosa. Así lo había establecido Gargantúa. En su regla no existía más que esta cláusula: HAZ LO QUE QUIERAS

No es demasiado aventurado suponer que Rabelais leyera los escritos mágicos del Corpus Hermeticum traducidos por Marsilo Ficino, o bien la Tabla Esmeraldina, en la que aparece la palabra Thelema (voluntad).

François Rabelais

Algunos estudiosos de Rabelais, como Alicia Yllera, consideran que Rabelais tomó el nombre de un libro que se sabe llegó a leer, el misterioso Sueño de Polifilo, atribuido a Francesco Colonna, pero también a Luis Bautista Alberti. En esa obra, Thelemia es una de las ninfas que guía a Polifilo en su extraño viaje.

Reconstrucción de Thelema, edificio hexagonal

(mencionada en La verdadera historia de las sociedades secretas, 11,176, 282s, 311, 341-343)

La abadía de Aleister Crowley en la isla de Cefalú se llamaba Thelema (342).

Probablemente se inspiró en la abadía de Thelema que aparece en el Gargantúa de Rabelais (283) y es seguro que  Crowley también conocía la abadía de Thelema de Francis Dashwood, y quizá la sociedad secreta de los Caballeros del Júbilo, de John Toland (282s), que también imitaban a Rabelais.

Sin embargo Crowley aseguraba que su filosofía de Thelema (“Haz lo que quieras y eso se convertirá en ley”) le fue inspirada por algún espíritu durante un viaje a El Cairo.

Curiosamente, la palabra aparece en la Tabla Esmeraldina (ver), un misterioso escrito que suele asociarse al Corpus Hermeticum traducido por Marsilo Ficino para Cosme de Medicis, pero que es, sin duda, anterior a la Tabla.

En las páginas 342 y 343, se intenta desentrañar la rocambolesca historia de Thelema, y se menciona también su relación con Agustín de Hipona.

(Ver también: Thelema, abadía de)

Gargantúa Espacio Cultural se ubica en Escobedo 740 nte entre Carlos Salazar y Treviño, en el centro de Monterrey, es un lugar muy cómodo, con bar y una serie de salas, con paredes llenas de posters de íconos pop y rock y obras de arte. Es muy recomendable para una tarde lluviosa, para platicar tranquilamente de cualquier tema (de preferencia de arte, pues el ambiente incita), con algunas bebidas y compañía agradable.

Gargantúa también tiene un cineclub, que proyecta cintas de todo tipo los martes en su patio-auditorio con entrada libre. Y esta es la razón por la que escribo este post.

Este martes 15 de septiembre, a las 20:30 horas, se proyectará The Institute Benjamenta, or This Dream People Call Human Life, una cinta inglesa de 1995, dirigida por Timothy Quay y Stephen Quay, mejor conocidos como The Quay Brothers. Nota personal: son unos malditos genios.

Sinopsis:

La institución regida por el Dr. Benjamenta es una escuela de sirvientes, y los alumnos aprenden las técnicas de la servidumbre sometidos a todas las humillaciones posibles. Cuando Jakob Van Gunten franquea la puerta del Instituto, y se inscribe en el programa de enseñanza, habrá de vérselas con las enigmáticas normas de la escuela, unos métodos incomprensibles… y la fría seducción de una mujer angustiada y bellísima.

Los invito a esta proyección por dos motivos: 1. He asistido antes y es en verdad muy agradable. 2. Todos deben ver una cinta de los Hermanos Quay antes de morir.

No exagero. Como muestra aqui pongo algunos videos de estos grandes cineastas, que se dieron a conocer por sus cortos en stop-motion y por su estilo un tanto surrealista.

Mi favorito:

Para más información acerca de Gargantúa Espacio Cultural pueden consultar el Mapa Cultural, escribir a cineclub_gargantua@yahoo.com.mx o visitarlos en su Página de Facebook.

Es martes por la noche. En la plaza de Oriente

la muchedumbre baila. Y baila el presidente

disfrazado de pueblo, y ríe el comandante,

y el empresario cede su puesto al traficante

de sueños imposibles, cuando algún desalmado

recita aquellos versos de amada con amado

y el cura lo festeja blasfemando en francés.

Hoy todos olvidamos que el mundo está al revés.

Es martes por la noche. Termina el carnaval.

Se van formando grupos frente a la catedral

para beber la sangre consagrada del hijo

mayor del carpintero, que tiene un crucifijo

tallado por el padre en su culo pequeño

de niñito Jesús. Rescatada de un sueño

una vieja preñada con mirada de muerta

hacia a mi se aproxima. Con su gran boca abierta

-donde florece un diente, podrido testimonio

de su antigua hermosura- me pide en matrimonio.

Una mano arrugada se posa en mi barriga

y no puedo evitar que mi débil vejiga

provoque un gran diluvio en las rojas enaguas

de la vieja, quien gime, se cree que ha roto aguas

y se muere en mis brazos. De su oreja derecha

nace un niño eructando. Se extiende la sospecha

de que ha vuelto a la vida Gargantúa el Gigante,

con cien kilos de peso y la pose elegante

de los grandes señores. El pueblo se alborota.

Todos quieren tocar al nuevo compatriota,

y un obispo avispado se encarga del bautizo

con cervezas y vinos y ristras de chorizo

que Gargantúa devora con la ferocidad

de algunos animales en su primera edad.

La fiesta se engrandece. Renacen los insultos

alegres y grotescos, ordinarios y cultos

que recuerdan un tiempo de risas, de canciones

y amores consentidos de reyes con bufones.

Una monja novicia, disfrazada de fruta

del edén, de mi brazo se cuelga y resoluta,

me conduce a la Peña de los Enamorados.

Suplica que la pele. Yo le doy tres bocados

y su joven sonrisa indecente me advierte

que es hora de dejaros. Seguid bailando. Suerte.

Mostra de cinema e música.

Curtas de Charles Chaplin com acompanhamento musical  ao vivo do Grupo Gargântua.

Dia 15 de agosto de 2009, 20horas.

SESC São José dos Campos (SP)

Long time no see. I’ve been busy. Sort of busy anyway. After finishing all my exams in Mid-May I have alternated between a state of total angst, contemplating different forms of hara-kiri and a state of total drunkenness, contemplating why I only like rum in form of a mojito. At first I drank to celebrate my return to the world of the living (as opposed to the world of dead poets), after a few days it became a way of easing the pains of post-exam depression. Not sure exactly what my problem with writing exams is but I think it has something to do with my nerves. They are weak and uncontrollable.

I have had a lot of bad dreams about school lately. Both waken dreams and nightmares. Last night I dreamt I was in class, being asked by Dr French to read something, not quite sure what but probably Rabelais or something equally pointless. The words were jumping all over the pages, bending, skipping, merging together and not behaving as letters should at all. After having stumbled through the pages for what felt like eternity my teacher asked me to leave the classroom. Can you imagine the shame I felt? Being kicked out of class…at university(!). I have not been kicked out since 8^th grade biology class. Anyway, coming out of the classroom, I realized what was wrong with me. I’m dyslexic. Yes, that explains everything. Why, when I’m writing my exams the words I write don’t make any sense even though I just wrote them. It explains why I can remember everything about German Symbolist painters, opposing views of poetry in the 19^th Century and meta-theatricality in Shakespeare but still manage to forget every single verb in the English language. I’m not stupid; I’m dyslexic and words are my enemy. Then I woke up, realized I’m not dyslexic at all, just really crap at dealing with any sort of pressure. Now I’m wondering how wrong it would be to have a vodka-redbull for lunch.

Mais uma vez a mostra Sinf(t)onia Keaton no SESC Paulista. Agora no Auditório, já que lotamos o Teatro de Câmara nos três dias.

Participando da Virada Cultural no dia 02 de maio.

Maio de 2009

Jaha, go vänner. Nu kommer vi till del 3 i serien, i och med att moderniteten börjar bryta fram kommer här (i mitt tycke) roligare texter än tidigare.

Francesco Petrarca

“Du minns fullväl hur ljuvligt hennes åsyn/ från första stunden smekte dina ögon./ Ack hade hon ej varit,/ hur mycken ofrid vore då besparad!/ Du har ej glömt -och väl dig, att du minns det!-/ den fagra bildens underbara tjusning,/ och hur ditt stolta hjärta/ med ens blev tänt av strålen, genomglödgat/ av hennes blick! Hur många år av längtan/ har icke glöden legat där och bidat/ sin dag att få slå ut i brand och lågor-/ en dag, som till vår lycka aldrig grydde./ Höj nu din blick från jorden till den himmel,/ vars fägring varar evigt./ Ack, när en människoblick, ett ord, ett tonfall/ förmådde fånga hjärtat/ och lindra själens jordefödda trånad,/ hur ska ej Herrens glädje fröjda dig!”

Den senmedeltida italienaren Petrarca skriver dikter om kärlek, gud och längtan till Italien. I dikten Italia mia manar han makthavarna till fred och besinning. Mest känd har han blivit för sin innerliga kärleksskildring. Kärleksdikterna var hos honom influerade av det höviska kvinnoidealet i trubadurdiktningen. Petrarca samlade sina kärleksdikter i boken Canzoniere. En samling centrerad kring hans livs kärlek Laura som togs av pesten 1348. En annan diktsamling är Trionfi som skildrar hur olika värden triumferar över andra. Kyskheten triumferar över döden, döden över kyskheten, ryktet över döden, tiden över ryktet och evigheten över tiden. Själv tycker jag att det är i kärleks- och naturskildringen Petraca kan vara fin. Hans ton är annars väl nationalistisk och pompös för min smak.

John Donne

“Yvs icke, Död, fast många kallat dig/ allsmäktig, fruktansvärd -det är ej så,/ ty dessa, som du tror dig nederslå,/ de dö ej -och du kan ej döda mig./ Av Sömn och Vila, som blott liknar dig,/ hugsvalas vi, men mer av dig ändå:/ med dig de bästa skyndar sig att gå/ för att från stoftet snabbt befria sig./Du ödets, slumpens och förtvivlans slav,/ du sjukdoms, krigs och onda gifters träl,/ en vallmodryck oss söver lika väl/ som dina hugg. O Död, vad yvs du av?/ Snart vaknar vi till evig morgonglöd,/ och Döden finns ej mer: Död, du är död.”

Då är Donne betydligt roligare att läsa! Med sina drastiska barocka bilder och sitt sätt att vända upp och ner på det vi tycker vedertaget framstår han mycket modern. Dikten Yvs icke död! är här återgiven i sin helhet. Dikterna kan med stolthet och trots i tilltalet vända sig direkt till storheter som döden eller solen likväl som i kärleksfull ton till älskarinnan. Kärlek är ett vanligt tema hos Donne.

Boccaccio, Decamerone

“Huldaste damer, så snart jag i mitt sinne betänker hur ni alla av naturen äro medlidsamma, inser jag att föreliggande verk i ert tycke måste ha en svår och plågsam början, då det på sin panna bär den smärtsamma erinringen om den sistförlidna dödliga pesten, bedrövlig som den i allmänhet var för envar som såg eller på annat sätt lärde känna den. Jag önskar därför att detta icke måtte avskräcka er från att läsa vidare, som om även fortsättningen skulle komma att framlocka suckar och tårar. Denna hemska begynnelse blir för er såsom för vägfarande ett brant och ojämt berg, nedanför vilket en skön behaglig slätt är belägen, som tycks dem så mycket angenämare ju större svårighet de haft att klättra ned- eller uppför berget. Och liksom den högsta munterhet snart kan efterföljas av smärta, så slutar även eländet där glädjen börjar.”

Boccaccio skrev en del poesi, både kärlekspoesi och episka dikter. Dessutom skrev han en herderoman, Amento, en populär litterär genre på hans tid. Känd i nutiden är han dock framförallt för sin roman Decamerone. Det är egentligen en samling lösa historier med en ramhandling, några fina damer och herrar berättar dem för varandra i ett hus på landet. Dit har de dragit sig undan medan pesten härjar omkring dem. I början av boken skriver Boccaccio en starkt inlevelsefull och för en modern människa mycket intressant skildring av pestens härjningar. Boken vände sig medvetet till en kvinnlig publik och därför står kvinnor i centrum för historieberättandet. Historierna är humoristiska och ofta med en för den tiden vågad tendens. Dessutom gycklas kyrkan öppet.  En underhållande läsning. Och som bonus får man veta en hel del om folks beteende och reaktioner under pesten, om den skepticism mot kyrkan och dess folk som vid denna tid bredde ut sig i bland folk i allmänhet och även något lite om tidens syn på kvinnorna.

Chaucer, Canterbury-sägner

“En dag på våren, när jag tagit in/ i Southwark i ett värdshus, Tabard Inn,/ beredd att därifrån begiva mig/ på väg till Canterbury, hände sig/ att dit på kvällen kom en talrik skara,/  -väl tjugonio stark som skulle fara/ till Canterbury att dess under se;/ av skilda stånd och vilkor voro de,/ men slumpen hade fört dem alla samman./ Den kvällen gick med skämt och mycken gamman/ ty det fanns gott om rum i hus och stall./ Och när omsider kvällens fröjd var all,/ var jag bekant med alla, kunde jag/ betrakta mig som en av deras lag;/ och vi beslöto att gå tidigt upp/ och därpå rida bort i samlad trupp./ Men medan jag har tillfälle och tid,/ så vill jag, innan jag igen tar vid/ med min berättelse, beskriva här/ hur var och en ser ut och vem han är/ till stånd och villkor, till manér och sätt,/ och ävenledes hur envar sig klätt/ allt efter rang och skilda trakters sed./ En riddare är den jag börjar med.”

Trots att den är skriven på vers erbjuder Canterbury-sägner en lika trevlig som njutbar läsning. Också här får vi följa med ett antal personer ut på vandring, här en pilgrimsfärd, och under tiden bli underhållna med komiska historier. Prosan är lättsam och glad. Ofta ytterst naturalistisk. Författaren kan stanna vid detaljer som hur nunnan har för vana att äta utan att spilla en smula, eller en mer än intim beskrivning av finnarna i en mans ansikte. Blicken på människorna är nyfiken och ingående men också kärleksfull och förlåtande. Det som framförallt gycklas i även denna historia är kyrkans folk.

Rabelais, Gargantua och Pantagruel

“Kort därefter började hon att stöna, jämra sig och skrika. Genast tillströmmade barnmorskorna från alla sidor. De undersökte henne, och då de, klämmande med fingrarna kring underlivet, upptäckte en hudanhopning som luktade tämligen illa, tänkte de att det var barnet; men det var i själva verket den raka tarmen, också kallad ändtarmen, som på grund av en förslappning hade trängt ut emedan hon ätit för mycket ränta, så som vi här ovan talat om det.”

Nu kommer vi till i mitt tycke riktigt rolig läsning. Rabelais muntert burleska böcker om jätten Gargantuas levnad och hans son Pantagruel. “Vulgär” tyckte en klasskamrat. Och ja den är vulgär, det kroppsliga blandas med det själsliga på ett respektlöst sätt. Ett sätt som är ovanligt i en västerländsk tradition som har skiljt kroppen från själen och krävt halvhet av alla människor som vill bli tagna på allvar. Jätten är lika skön när den föds genom att hoppa ut ur moderns öra ropande efter vin och lever sin tidiga barndom i ett tillstånd av trivsamt anarkistisk frihet med frossande i övermått på mat och vin som när den påbörjar sin utbildning enligt ett galet omåttligt undervisningsschema. Jag älskar den orgiastiska upplysningstanken i boken, inte minst som den formuleras av jätten i brevet till sin son. Med orgiastisk menar jag strävan att lära allt, kunna allt, omfatta allt. En hejdlös livaptit och framtidsoptimism. Rabelais har med sin stil fått ge namn åt många generationer av efterföljare som karnevalsaktigt vill blanda högt och lågt och välta tingens normala ordning över ända. Läs och njut!

Shakesspeare, Hamlet

“Horatio: Är det sed? Hamlet: Visst för tusan! Fast jag är barnfödd här i landet och fostrad att bevara traditionen, så tycker jag det vore mera rätt att bryta än att följa denna sed. Vårt superi gör oss till spott och spe bland andra folk i öster och i väster. De kallar oss för drinkare – och svin är nu ett epitet för danskarna. Det gör detsamma vad vi har presterat i fråga om bedrifter, när vårt rykte förlorat all sin forna glans och märg. Så kan det vara med en enskild man att han har fått ett fel, en brist från födseln, ett lyte som han inte själv rår för (sina föräldrar väljer man ju inte) eller ett övermått av något anlag som bryter ner förnuftets alla spärrar, en dålig vana som förstör ett nobelt väsen. Nå, som sagt, en man med en skavank -kanhända nedärvd eller kanhända vållad av ett oblitt öde, han kan, hur god och fin han eljest är, bli illa ansedd för sitt enda fel, liksom en droppe malört i pokalen, gör hela drycken besk.”

Den aristotelska doktrinen om hur dramatika ska skrivas var viktig i detta klassisismens tidevarv. Aristoteles förespråkade tidens, rummets och handlingens enhet: till exempel skulle en god pjäs utspelas inom ett dygn och inte ha en massa biintriger. En tydlig vändpunkt, peripeti, var också av nöden. Detta kände naturligtvis Shakespeare till, men sket högaktningsfullt i när det inte passade honom. Hanlet är liksom de flesta Shakespearepjäser till exempel full av utvikningar och “draman i dramat” och man får leta förjäves efter en tydlig vändpunkt. Rollfiguren är ungdomligt stursk och har ett helt annat krav på renhet och moral än han finner i den omgivande korrumperade vuxenvärlden. Pjäsen handlar om hans inre kamp med sig själv, han upplever att hans far ropar efter hans hämnd mot den broder som mördat honom och snott åt sig Hamlets mor och hans rike.  I sitt uppretade sinnestillstånd stöter han sitt svärd genom en spion bakom en gardin. Det visar sig vara hans förälskelse Ofelias far. Dessutom far till hans vän Lartes. Offelias galenskap och självmord och Lartes glödande hämndbegär blir en sorts spegel för Hamlets egna känslor. En katalysator som till sist löser ut Hamlets förlamade handlingskraft. Hamlets tvekan har många dimensioner förutom den naturliga samvetsbetänklighet alla som inte är vanemördare skulle ha. Han lever i ett totalitärt rike, Danmark. Genom att hämnas kommer han att spoliera sin framtid och sätta sitt eget liv på spel. Han börjar förskjuta Ofelia i ord, dels för att han i henne ser hotet att hon ska bli som hans mor, men också för att han mentalt måste lämna henne nu när han bara kan innebära ett hot och en fara för henne. Han får ett tillfälle att slå till när kungamördaren ber, men vill inte riskera att denne dör förlåten av gud. Hans egen far mördades i lönn vilket kan ha skickat honom oförlåten ner i skärselden. I the Globe Theater fanns en golvlucka som kunde tjäna som helvete. Förväntningen på Hamlet att hämnas fadern uttrycks konkret genom att han träffar dennes vålnad. Hamlet spelar galen men som det påpekas i texten “det finns metod i galenskapen”. Genom galenskapens förklädnad får Hamlet tillfälle att säga många socialt oacceptabla sanningar högt. Jag upplever att Hamlet liksom andra Shakespeare pjäser är ovanligt roliga att läsa för att vara dramatik. De är livfulla, blandar skämt och allvar, lyrik och bitsk replik. De är fulla av starka karaktärer och även intressanta biroller.

Cervantes, Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha

“Nu kan det hända att en far har en obehaglig fuling till son, men den kärlek han hyser för honom lägger en bindel för hans ögon så att han inte ser hans fel utan snarare anser dem för kvicka och älskvärda drag och omtalar dem för sina vänner som skarpsinniga och lustiga infall. Jag däremot, som visserligen syns vara don Qijotes fader, men endast är hans styvfar, vill i cke följa med vanans ström och ej heller, som andra gör, nästan med tårar i ögonen be dig, käre läsare, att ursäkta eller överse med de fel du finner hos min son. Ty du är varken hans frände eller hans vän, och du har ditt eget huvud och din fria vilja likväl som den allra styvaste, och du är hemma hos dig och herre i ditt hus likväl som kungen över kronans pengar, och du vet vad man vanligtvis säger: under min kappa struntar jag i kungen.”

Ur Cervantes satiriska företal till sin roman. Där han bland annat skämtar med olaten i tidens riddarromaner, och litteratur överhuvudtaget skulle jag tro, att i tid och otid krydda texten med citat för att framstå som vis. Cerevantes öppna avsikt med historien är att parodiera riddargenren. Men hans sätt att göra det framstår som kärleksfullt. Don Quijote är en metaroman med många olika nivåer i berättandet. Ibland bryter Cervante själv in i sin berättelse och kommenterar den just som det den är en berättelse. Sista delen skrev han till exempel i polemik på att andra diktat fortsättningar på historien. Därför låter han sin figur dö i slutet och varnar andra från att försöka skriva något mer om honom. Författaren gör gällande att historien om riddaren av den sorgliga skepnaden skulle ha återfunnits hos en arabisk historieberättare och därefter sammanställts. Don Quijote är lätt att ta till hjärtat trots sin uppenbara galenskap. Han är den uttråkade läsaren som finner verklighetsflykt i sina böcker och önskar att verkligheten kunde vara så där sagolik och ädel och vacker som i böckerna. I andra boken ersätts han riddargalenskap ett tag av ett lika fanatiskt svärmare för en annan då populär genre; herdedikten. I första boken försöker oroliga anhöriga bota galenskapen genom att, ledda av en nitisk barberare, ställa till med bokbål i hans bibliotek. Dock låter de prästen granska böckerna först för att se om någon kan passera nålsögat. Prästen visar sig dock vara en jovialisk typ med en soft spot för god litteratur. Därför undgår vad det verkar flertalet av böckerna den slutgiltiga dommen efter prästens utlåtanden, bland favoriter återfinnes naturligtvis Cerevantes tidigare böcker. Don Quijote framstår som mycket mänsklig i denna historia och verkar mer tragisk än komisk i sin förvilling. Han är idealisten som önskar att världen vore något annat än den är och därför slösar bort sitt enda liv. Han tar med sig den fattige bonden Sancho Panza som väpnare. Namnet sägs vara baskiskt och valt för att ge ett intryck av naiv bonnighet. Och man har svårt att bli klok på karaktären som ibland naivt tar till sig allt Don Quijote säger och troget följer honom, men ändå ser klarsynt på hans inbillade konfrontationer och försöker varna sin husbonde och lindra hans fall. På det hela taget en underhållande roman som får en extra dimension av författarens ironi, självironi och fortlöpande kommentar till sin egen text.

Racine, Faidra

“Medan jag talar -vilken dödens tanke!- hör jag dem håna min förryckta kärlek; och trots den landsflykt som ska skilja dem svär de med tusen ord att aldrig skiljas. Jag tänker inte tåla deras lycka, Oinone. Jag är svartsjuk. Fattar du? Aricia måste dö. Jag måste väcka min makes vrede mot en hatad ätt. Och inga milda straff! för systerns brott är svårare än hennes bröders var. Min svartsjuka ska nog beveka honom. Vad gör jag? Var har mitt förstånd begravts? Jag svartsjuk! Och jag vill beveka Theseus! Min make lever och jag brinner än! För vem? Vem är det som jag längtar till? Jag ryser för vartenda ord jag säger. Jag är till brädden fylld av brott. Jag drömmer på samma gång om hyckleri och blodskam, och mina hätska mördarhänder brinner efter att bada i en oskulds blod. Och ändå lever jag? Och törs visa mig för denna höga sol som gav mig livet? Gudarnas förfader är också min: jag stammar ju från hela universum!”

Faidra har kallats ett franskklassiskt mönsterdrama. Klassisismen var den tidens kulturkonservativa strömning. Man ansåg världen för ond, de onda fick aldrig sitt straff, de goda aldrig någon belöning. Istället för den potentiellt revolutionära modernismen föredrogs den klassiska antika konsten och litteratruen och det sätt denna skrivits på sökte man kopiera. Man sökte det “naturliga” vilket här betyder det smakfulla och passande. Många saker ur den verkliga naturen uteslöts därför. Till exempel nämndes inte djur som krälade på marken som ödlor och grodor, detta kunnde vara “stötande”. Om man ska förstå den översvallande känslosamheten och naturdyrkan i romantiken kan det vara bra att inse att det var saker som klassisismen den bland annat gjorde revolt mot. Racine har som andra franskklassiska dramaförfattare sökt efterlikna Aristoteles idéer om hur drama ska skrivas så exakt som möjligt. I Faidra är det nästan övertydligt, vändningen kommer till exempel exakt på stavelsen i mitten av pjäsen. Den samtide Shakespeare framstår som betydligt mer rolig och levande vid genomläsningen, eftersom han inte på detta sätt var slav under mekaniska regler. Men trots sitt försök framstår Racines pjäs mer modern än antik eftersom den handlar om svartsjuka och behandlar ämnet på ett mycket mer modernt och psykologiskt sätt än i någon av de antika pjäser jag läst. Huvudpersonen Faidra är dömd från början då hon åtrår sin makes son, vilken i sin tur åtrår en annan kvinna, Arica, som är ett potentiellt hot mot kungen. Faidra drivs på i fatala och själviska beslut av sin gamla amma Oenones, som kanske i viss mån kan sägas ersätta körens roll i det antika dramat. Trots den igenkänneliga mänskliga psykologin med förbjudna lustar och svartsjuka så måste frankklassiska karaktärer drivas av högre krafter än så. Faidra är dotter till en solgud och kan inte helt rå för sina heta passioner, hennes hemliga förälskelse Hippolytos har istället köld i gudomligt arv. Hans mor var amazon. Den oåtkomlighet detta ger honom hetsar upp Faidras intresse än mer. Trots Faidras självupptagenhet kan hon presenteras som en klassiskt tragisk hjältinna genom att hon ständigt är medveten om sina fel, men då de finns i hennes natur vinner de ändå över henne. Faidra verkar ana sitt öde redan från början av pjäsen, och den handlar i mycket om hennes inre kamp som drar med sig många i fallet. I mitt tycke en överdrivet uppskruvad pjäs vars problematik kunde ha lösts på ett betydligt enklare sätt, men så är jag ju ingen anhängare av klassisism utan går igång betydligt mer på naturalistiska och rabulistiska texter.

Stiernheilm, Hercules

“Bort med Papper, och Bleck; bort Böcker, Cirklar och Pennor;/ Skulle tu smitta tjin hand, tjin´Adlige Mjölk-hwite finger,/ Skulle the fläckias i Bleck; huru wille tu Frustugan wittia?/ Grepe tu een under Kinn, eller komme wid Hals, eller Handen;/ Phy! skulle blifwa tjin tack; hwad skulle full Systrarne säya?/ Sudle sig Skrifwar´uti sitt Bleck; lät Clerker och Diäknar/ Möda sig i sijn Book; leef Mätare Circlar och Cifror./ Tu är af ädlare Blod; tijn ätt thet skulle wanähra.”

Utdraget är ur Georg Stierhielms dikt Hercules, en klassiker vars gammaldags svenska som synes kan göra den lite svårläst. För den som trots detta vill försöka rekomenderar jag att läsa texten högt för dig själv, då går det mycket lättare. Stiernhielm var en man av adlig börd vars författande var en meriterande del av hans tjänstemannagärning. Här återfinner vi således ett helt annat klassperspektiv än hos till exempel Lasse Lucidor. Hercules är en lärodikt som vänder sig till unga adelsmän. Den är del i en våg av sådan propaganda vid samma tid som uppmanar de unga adelsmännen att lägga undan sitt ståndsmässiga förakt för bildning och kultur och utbilda sig. Det hade nämligen kommit igång en viss ståndscirkulation i Sverige i takt med att statsapparaten växte. Höga ämbeten gick inte längre med automatik till barn ur adeln, utan unga personer med god utbildning och ambitioner ur medelklassen kunde nu få företräde. Därför skrev Stiernhielm denna retoriska lärodikt till adelns unga. Huvudpersonen Hercules funderar över hur han ska leva. Först, i den längre delen av dikten, kommer Fru Lust för att övertala honom om lättinglivets fördelar. Hon talar om att passa på att njuta livet och sin ställning, för döden kommer ju så fort. I släptåg har hon sina barn, olika olater. Det är de tre döttrarna Lättja, Kättja och Flättia (flärd/obeständighet) samt dessutom sonen Rus, som tillsammans bildar en enhet. När Hercules nästan fallit till föga kommer den goda Fru Dygd istället in på scenen  och talar honom till rätta. Hon visar att Fru Lust är en avgrundens gudinna. Den smala och rätta vägen är att hålla sig till Gud, men inte enbart. Det är genom studier, flit, arbete och visdom i regerandet av andra människor en ung adelsman kan vandra dygdens väg. På så vis ska Hercules finna den sanna lyckan. Inte bara i livet efter detta. Utan också för att han inte slösat bort sin dyrbara ungdom när ålderdomen finner oss så snart. Fru Dygd varnar för ståndshögfärd och manar att den sanna adeln gör man sig förtjänt av genom sitt sätt att leva och handla. Hercules är en klassisk barockdikt. Detta ser man i de drastiska liknelserna och nästan överdrivet målade bilderna. Inte minst hur Fru Lust och hennes barn beskrivs på ett målande sätt. De är ju i sig symboler för olika egenskaper och är målade liksom emblem. Rus har till exempel en öltunna under armen och en krans av humle kring sitt druckna ansikte. En del skojigt av kulturhistoriskt intresse kan utläsas ur denna dikt, till exempel under dryckeslaget där vi får höra namnet på ett flertal då populära svenska ölsorter. En färgstarkt målad, närmast prålig, och inte helt lättläst dikt som jag tror är mest givande för den läsare som vill ha sig lite kulturhistoria till livs.

Swift, Gullivers resor

“Deras uppfattning om föräldrarnas skyldigheter gentemot barnen och tvärtom skiljer sig avsevärt från vår. Eftersom förhållandet mellan man och kvinna grundas på naturens välvisa ordning och verkar för släktets fortplantning och bestånd vill lilliputtarna nödvändigt ha det till att män och kvinnor söker sig till varandra som alla andra djur drivna av lystnad, och att deras ömhet mot de små är lika naturligt betingad. Av det skälet menar de att barnet inte står i någon som helst tacksamhetsskuld till sin far för att han avlat det eller till sin mor för att hon fött fram det, något som, i betraktande av det mänskliga livets elände väarken är en förmån i och för sig eller avsågs vara det, eftersom deras föräldrar tänkte på helt andra saker i den avgörande stunden. Därför anser de att föräldrarna är de minst lämpliga av alla att handha sina egna barns uppfostran, och fördenskull har de upprättat ett flertal barnhem dit alla föräldrar, utom torpare och arbetare är skyldiga att sända sina barn av båda könen för att utbildas och uppfostras från och med tjugo månvarvs ålder, då man menar dem vara mottagliga för en förberedande undervisning.”

Gullivers resor är en upplysningsroman som inte är skriven av någon liberal, utan av den konservative torymedlemmen och domprosten Jonathan Swift. Vi får följa huvudpersonen Gulliver på resor över hela världen, men slutsatsen är att människor överallt är sig lika. Ändå lyckas Swift få in en hel del diskussioner om hur samhället är och utopiskt sett skulle vara. Swift skriver på ett fängslande sätt. Med mycket detaljer. Han beskriver de fiktiva resmålen med den vetenskapliga noggrannhet som låg i tiden. Man får nästan ett lite aspergerartat intryck av huvudpersonen, och ännu mer av hästarna som får agera utopiskt övermänniskoideal i bokens sista del, de så kallade Houyhnhmerna. I Hoyhmnhmernas land är det de visa hästarna som härskar. De lever i ett vist och utopiskt tillstånd som vid första påseende kan förefalla anarkistiskt, men puritanskt är nog närmare sanningen. Hästarna har inte lag eller ledare. Det behöver de inte eftersom de lever moraliskt: de har inget ord för lögn och framförallt: kärlek och passion existerar inte. Alla hästar ser på varandera med respekt som kamrater, vem man parar sig med är ett rationellt beslut. Inte heller älskar man de egna fölen mer än andras eller sörjer när livspartnern dör. En spricka i den fina anarkistiska fasaden är förstås att hästarna trots avsaknad av regering har en klassuppdelning. Tjänarhästarna tillhör en annan hästras och deras barn uppfostras annorlunda än herrehästarna. Barn avlas efter strikt rashygieniska överväganden och det finns ett maxtak på tre föl. Det betyder inte så mycket sex, för den kristne Swift är det utopiska barnavlandet självklart frikopplat från njutning, sex är inte för nöjes skull. På annan plats i boken klagar Gulliver på att folk är så ociviliserade att de har sex med fruarna när de är på smällen. Också fölens utbildning verkar gå i kryptofascistisk anda. De har enkel föda, får lära sig arbeta och att visa mod och styrka i en mängd idrottsliga lekar och tävlingar. Människorna har i Hoyhnhmernas land istället förvandlats till ett stinkande och avskyvärt odjur, betydligt otrevligare än hästen är för människan. Dessa djur kallas Yahooer, och är väl tänkta som en skräckspegel där vi kan se hur smutsiga och låga vi är. Huvudpersonen Gulliver är på många sätt olik sin författare: upptäcksresande i upplysningsandan och läkare. Men vid slutet av resan, när han hamnar hos hästarna, kommer han till insikt om att det gäller att börja med sig själv. Och väl hemma i England försöker han resten av livet att leva efter hästarnas ideal. Även om det är omöjligt att hålla med Swift om allt så bjuder han på en spännande och underhållande skriven resa där man får pröva många tankelekar och idéer.

Candide, Voltaire

“Pangloss sade ibland till Candide:
-Allt har ett sammanhang i denna den bästa av alla tänkbara världar. Ty om ni icke för er kärlek till fröken Kuningunda blivit utjagad ur ett skönt slott medelst kraftiga sparkar i er bak, om ni icke råkat ut för inkvisitionen, om ni icke till fots hade släpat er genom Amerika, om ni icke hade ränt er sabel tvärsigenom baronen, om ni icke hade förlorat alla era bagar från det härlga Eldorado, så skulle ni icke sitta här och äta syltad cederbark och pistascher.
-Det är väl talat, svarade Candide, men låt oss nu odla våra trädgård.”

Candide är en rappt och roligt berättad roman från upplysningstiden. Candide betyder “trosskyldig” och porträtteras som en ung och oskyldig överklassyngling som inte vet något om världen eller livets svårigheter. Men snart slungas han ut i ett rasande äventyr som är hans väg mot livsvisdom. Hans barndom präglas av naiv tilltro till den optimistiske informatorn och filosofen pangloss vars teori om att allt är inrättat till det bästa i denna den bästa av världar prövas i boken. Efter många prövningar träffar Candide snart på ytterligare en filosof som är totalt pesimist och ser på allt med besk cynism. Bägge dessa livshållningar utsätts för livets prövning och verkar där komma till korta. Candide får uppleva hur oskyldiga straffas medan skurkarna går fria, världens ondska och tillvarons orättvisa. Men tillvaron överraskar också åt andra hållet. Då och då dyker gamla karaktärer vi trodde var grundligt döda upp igen med en mängd helt nya äventyr bakom sig. Ännu mer trosvisst än vid Pangloss positvistiska filosofi håller Candide genom historien fast vid känslan: sin kärlek till grannflickan Kunigunda. Men även känslan bedrar oss, när de till slut gifter sig är Kunigunda inte längre vacker och glad. Tiden har gjort henne till någon annan än den Candide åtrått. I frasen “Vi måste odla vår trädgård” sammanfattar Candide den visdom han till slut vinner. Teori är bra så länge den är grundad i verksam praktik, men världsfrånvänd filosofi gör föga nytta. Först genom att omsätta vår kunskap och våra känslor i arbete kan vi leva lyckligt med oss själva och varandra.

JJ Rousseau, Bekännelser

“Jag begynner ett företag som aldrig har ägt någon motsvarighet och som fullbordat aldrig skall finna någon efterföljare. Jag vill för mina likar framställa en människa helt och fullt sådan hon är i enlighet med sin natur, och denna människa är jag.
Jag allena. Jag känner mitt hjärta och jag känner människorna. Jag är icke skapad som någon av dem jag sett; jag vågar tro att jag icke är skapad likt någon av dem som finns till. Om jag inte är bättre så är jag åtminstone annorlunda. Om naturen handlade väl eller illa när den krossade formen vari jag stöptes, därom skall man först kunna döma efter det att man har läst mig. Må Yttersta dommens basuner ljuda när de vill! Med denna bok i handen skall jag träda fram inför den högste domaren.”

Roussau var på många sätt radikal i sin samtid och led förföljelse för detta. Bekännelser är en självbiografi men också ett försvarstal från författaren. Där skapar han en bild av sig själv som man, människa, tänkare och konstnär. Han framhåller de omständigheter i uppväxten som fick honom att avvika från sin utstakade klassbana som skulle ha gjort honom till familjefar och småhantverkande borgare. Han framställer sig som avvikande. Det ställer honom i en kanske tvivelaktig dager, men passar också tidens vurm för det individuella och unikt personliga. Den första stora bekännelsen är från barndomen, hur hans sexualitet blev avvikande genom att han fick stryk som barn. Han kom då att för resten av livet att fantisera om att få smisk och på andra sätt domineras sexuellt av kvinnor, en fantasi som han enligt egen utsago aldrig levde ut men som likväl kom att prägla hans privata relationer till det andra könet. Det är alltså en klart annan sorts bekännelser Roussau står för en dem man får läsa i Augustinus. I barndomsteckningen försöker han dra egna slutsatser om hur man skall behandla barn humanare utifrån de misstag han själv upplevt sig utsatt för. Rousseau har skrivit ett par böcker om barnuppfostran. Där framkommer också att han hade en mycket mer traditionell syn på flickuppfostran och kvinnornas roll i samhället än på uppfostran av pojkar. Något som kommenterades av ett par kvinnliga tänkare. Några som nämndes på vår kurs var Mme de Stael, som dock hade ett ganska individualistiskt överklassperspektiv. Och kanske intressantare den revoultionärt sinnade Mary Wollstonecraft. Mary kom från betydligt enklare förhållanden än de Stael och hade arbetat sig fram som bland annat som guvernant innan hon öppnade skola för flickor. Därför kritiserade hon Rosseau, som hon samtidigt på andra sätt beundrade, utifrån en yrkeskvinnas konkreta perspektiv. Hon skrev A vindication of the Rights of Men, som i mycket var en försvarsskrift för arbetarklassen. På grund av bakslag i synen på kvinnan trots en allmän radikalisering i samhället skrev hon två år senare A Vindication of the Righs of Woman. Rossaeus bekännelser är undrhållande som historia, sen får man försöka stå ut med de egocentriska pretentioner som kommer med genren. De ger i alla fall en facinerande inblick i sociala och värderingsmässiga skeenden under en spännande historisk period. För den som eventuellt är nyfiken på den svenskfödda Mm de Stael så har hon till exempel skrivit Corinne ou l´Italie.

Goethe, Faust

“Ack, nu har jag läst filosofi/ och medicin, juristeri/ och dessvärre också teologi/ från början till slut, med frenesi./ Och ändå är jag lika klok/ som jag var förut, stackars tok!/ Magister kallar man mig dock,/ ja, rentav doktor -min lärljungaflock/ drar jag vid näsan sen tio år,/ i krokar och krumbukter det går./ Att vi intet kan veta förstår jag och märker,/ och jag förtvivlar, mitt hjärta värker./ Väl har jag mer vett än dumma doktorer,/ magistrar, skrivare, påvar, pastorer;/ jag känner ej skrupler, ej tvivlets plågor/ och räds varken fan eller helvetets lågor./ Men så har också min glädje försvunnit,/ inte förmenar jag att jag har vunnit/ visdom av värde, kan inte föra/ andra till bättring och saliggöra.”

Detta fascinerande mastodontdrama är egentligen två. Faust 1 och den senare skrivna Faust 2. Faust 1 börjar med en tillägnan i starkt känslomässig ton. Där står bland annat: “Ja darrar, gråter, känner hjärtat svälla,/ min kära håg blir sällsamt blid”. Det är den gamle Goethe som ser tillbaka på sitt liv och tillägnar sitt skådespel till främlingar. Många av hans gamla vänner var borta, och han överlämnade sitt skådespel till framtiden. Därefter följer ett Förspel på teatern. Goethe låter en diktare, en gycklare och en teaterdirektör diskutera diktandets mål. Alla tre är aspekter av diktarjaget och de olika roller Goethe spelade. Han var själv teaterdirektör som måste intressera sig för publikens krav. Men han var även en romantisk diktare som satte konsten främst. Gycklaren är en välkänd medeltida figur som håller publiken på gott humör genom att göra gyckel av livets tunga realiteter. Av de tre figurerna inbegripna i den livfulla dialogen får den handlingsinriktade teaterdirektören sista ordet: dags för praktik! Föreställningen kan börja! Nu kommer en tredje prolog, den i himlen. Här vevades en nedhissbar molnchar ner från taket på teatern i Weimar. Dags för Gud att göra entré tätt följd av sina ärkeänglar. Därefter följer Mefistofeles, Satans tjänare. Ärkeänglarna i scenen är Rafael, Mikael och Gabriel. Deras uppgift i scenen är att förhärliga Gud. Rafael prisar solens vandring på himlen, Gabriel prisar Guds natur och Mikael naturkrafterna. I denna den sista av de tre prologerna diskuteras Fausts själ. Mefistofeles tror sig kunna vinna den och Gud antar utmaningen. Goethes Gud tror på människan men har inget emot att Mefistofiles utmanar det lata i Fausts själ. Efter dessa prologer börjar dramat på alvar. Faustdramat bygger på en medeltida föreställning nytolkad av Goethe. Faust drivs inte av längtan efter njutning eller materiell vinning, han vill nå fram till sanningen och göra skillnad i världen. Faust njuter av naturen och ögonblicket men problemet är hans begär, där varje upplevt välbehag förnyar begäret. Där borde vara något mer. Detta blir en drivkraft som för dramat framåt. En starkt laddad scen är där han möter pudeln, vars kärna i själva verket är Mefistofeles. Faust söker tillvarons djup med hjälp av alkemi och magi. I närvaro av pudeln, men innan han insett att pudeln innehåller en Satans tjänare, tolkar Faust Bibeln. “I begynnelsen var ordet” blir “i begynnelsen var tanken” blir “i begynnelsen var kraften” och slutar som “i begynnelsen var handlingen”. Dags för pudeln att uppenbara sig som Mefistofeles. Denna som andra Mefistofeles-scener är i grund och botten komisk. Det ondas hantlangare ska man inte ta på hundra procents alvar. Mefistofeles kommer in i studerkamaren som pudel, men i sin rätta skapnad kommer han inte förbi det pentagram Faust ritat på dörren. Han blir tvungen att söva Faust och be en råttande gnaga ett hål i det magiska hindret när han ska ut. Det kontrakt som Faust sluter med djävulen den natten får snarast formen av ett vad. Den dag Faust slår sig till ro i lättja, den dagen kan Mefistofeles hämta hans själ till Satan på stunden. När Faust ingått vadet hämtas han till en karnevalsaktigt skildrad häxboning där han får dricka en föryngrande dryck. Den har den verkan att den gamle skolasten blir erotiskt intresserad. Nu är fältet fritt för andra delen av Faust 1 som är den så kallade Gretchentragedin. Denna finns inte alls i den medeltida Faustmyten. En teori är att den är inspirerad av de många processerna mot barnamörderskor som utspelades på Goethes tid. Pådriven av Mefistofeles förför Faust Gretchen och gör henne med barn. Gretchen föreställer en vanlig jordisk kvinna. Kanhända en smula medeltida i okuld och osjälvständighet. Men inte idealiserad utan med fel likväl som fördelar. Hennes varma levande person är dramats positiva kraft, och Faust drivs av de osjälviska känslor kärleken till henne väcker och den omoral Mefistofiles försöker inympa hos honom. Symboliken blir att Gretchen blir skyldig så att säga utan skuld, på grund av sin oskuld och naivitet. Hela samhället dömmer henne, om man än kan spåra en viss sympati för hennes sak hos Goethe. När Faust vill befria henne från fängelset visar hon för första gången verklig egen styrka. Hon vägrar att fly, tar straffet men inskärper i Faust att han måste rädda deras barn. Faust 2 kom senare och var till skillnad från Faust 1 indelat som ett klassiskt drama, i fem akter. Faust 2 saknar också de allegoriska drag som finns i 1an. I Faust 2 skapar Fausts förvirrade och urspårade lärjunge Wagner en konstgjord människa i en glasblåsa, och döper denne till Homunculus. Faust som nu med satanisk hjälp börjat avancera i samhället gifter sig med Helena. Hon är inkarnationen av kvinnlig skönhet, precis som i Homeros berättelse. Faust och Helena får en son som är en inkarnation av poesin, Euforion. Men båda går under. Sista akten handlar om Faust död. Mefistofeles arbetar som hans uppsyningsman. Lemurer, som i romersk mytologi är onda avlidnas andar, hjälper honom att gräva Faust grav. Men Faust tror ironiskt nog att det är hans livsverk det arbetas på. Inför döden får han en verksamhetslust av närmast utopiska proportioner. När Faust dött utbrister Mefistofeles “det är fullkomnat”. Men besvaras till sin förtret av den himelska kören “det är förbi”. Mefistofeles luras i sista stund på sitt byte. Detta på grund av den gudomliga nåden. Mefistofiles framstår också som en på samma gång komisk och tragisk figur när han dåras av de himelska änglarnas skönhet men är oförmögen att förstå den. Han tar dem för vackra kastrater och hans reaktion på dem är närmast pedofilt sexuellt intresse. Faust utmynnar oväntat i en radikal och kontroversiell teologi där det kvinnliga elementet är det som frälser också den med fel genom sin upphöjda nåd. Maria, mater dolorosa, närvarar i sällskap av tre kvinnor som varit synderskor i livet.

Goethe, Den unge Werthers lidanden

“Allt vad jag kunnat uppleta och hopsamla av den olycklige Werthers historia, förelägges eder här, och jag vet att I skolen tacka mig därför. I kunnen ej neka hans snille och hans karaktär eder beundran och kärlek, hans öde edra tårar.
Och du, ömma hjärta, som känner samma nöd som han, hämta tröst av hans lidanden och låt denna lilla bok vara din vän, om du av ödets skickelse eller eget förvållande ej äger någon närmare!”

Detta var en mycket tidig romantisk roman. Faktiskt kallas den förromantisk. Det betyder att känslan är i centrum. Den unge Werther är den romantiske hjälten. En ung konstnär som dyrkar den natur han själv är alienerad i från. Han ser natur i landsbygden, barn, enkelt folks vardagsliv, okonstlade kvinnor och antikens diktning. Han går jämt med Homeros i fickan. För romantikerna innebar upplysningen ett brott i civilisationens utveckling. Genom rationaliteten och det vetenskapliga tänkandet hade människan alienerat sig från sitt naturtillstånd. Därför ansågs antik diktning som ideal, den var naiv. Den romantiska dikten sökte nå idealet, men genom att diktaren var medveten om sin egen alienation från naturen blev den, i bästa fall, sentimental. Den unge Werther är en ung sentimental målare. I lantflickan Lotte förälskar han sig i det naturliga och naiva. Lotte blir objekt för en olycklig och dödligt alvarlig förälskelse hos Werther. Hennes sätt att vara kvinna visar upp den för Werther naturliga kvinnlighetens attribut: hon är omgiven av barn, hon vårdar sjuka och gamla, hon är enkel och rak, klädd i en vit klänning när de ses första gången och hon rörs av romantiska böcker. Men Lotte är gift med Albert, en man med en stabil grund i tillvaron. Han förkroppsligar en rationell förståndighet som Werther föraktar och ser som känslomässigt grund. Den vetenskapsskepticism som Werther ger uttryck för, föraktet för det moderna urbana livet och den nästan religiösa dyrkan av naturen, pekar framåt mot kommande natursvärmiska rörelser. Jag tänker på rörelsen för naturreservat, strömningar inom nationalromantik och grön fascism likväl som viss vänsterinriktad miljörörelse, trädkramare, primitivister och så vidare. Jag läser den unge Werther som en ideroman. Känslans/den sentimentala diktens olyckliga kärlek till sitt ideal naturen/den naiva dikten. Vad Goethe egentligen anser om sin huvudperson är inte självklart. Han skildrar Werther kärleksfullt men också med viss distans. Det är trots allt så att Werther går under av sin lidelse. Denna mångtydighet i historien gör boken bättre och mer modern.

Friedrich Schiller

Där nu, som våra visa säger, bara en eldkula vrider sig själlöst, styrde på den tiden Helios i stilla majestät sin gyllene vagn. Oreander fyllde dessa höjder, en dryad levde i trädet där, ur ljuva najaders urnor sprang flodernas silverskum fram.”

Schiller skrev en text där han ringade in romantikens världsbild, “om naiv och sentimental diktning”. Där lade han fram teorin om att det bara finns två sorters sann dikt, den från människans naturtillstånd före modernismens inbrott: den naiva. Och den sentimentala, som är den moderna alienerade diktarens försök att nå det naturliga.  Dikten “Greklands gudar”, som utdraget är från är på sätt och vis en illustration till teorin. För Schiller är antiken en människans sorglösa, lyckliga, glada och heroiska barndom. Gudarna och naturen är ett. Den besjälade andliga naturen skapar ingen alienation. Men i en naturvetenskapligt grundad världsbild finner Schiller tomhet som hans känslor uppreser sig emot. Naturen utan gudar uppfattar han som död och tom. Schillers dikter är säkert träffande och starka för någon som delar hans svärmiska känslor. Mig lämnar de däremot oberörd. Visst känner jag mig alienerad titt som tätt. Men jag ser inte naturvetenskapen som orsaken till det. Jag upplever inget behov av gudar för att kunna hänföras av naturen.

Lars Johansson (Lucidor)

“Är Jag eij af hög Ätt och Stånde/ Min Faer war ingen skälm, fast han war Bonde/ Then Dygden adlar Han är rättlig Adel/ Fast om han rijder än i en Klöf-Sadel.”

Lasse Lucidor tillhörde inte, som så många andra kanoniserade författare från forna tider, något högre samhällslager. Även som författare tillhörde han en lågt värderad grupp. Han var varken en tjänsteman eller student som skrev vid sidan om, inte heller hade han sålt sina tjänster till någon rik familj som “huspoet”. Han var fri författare som sålde tillfällighetsdikter för en engångssumma vid bröllop, begravningar och liknande tillfällen. Trots de hårda materiella villkoren gjorde Lasse sig känd för en personlig stil. Och den var i mycket barock. Det vill säga, han använde sig av drastiskt och utsmyckat bildspråk. Också hans teman var drastiska, ofta om döden, festen eller dessa två teman i ett. Här en drastisk bild om drickandet: “Långt bättr´ är i wijn att simma / Än lijda heet Kärleeks Brand/ Släck uth een slijk Skärs-Eld med Kannan/ Ock med ett Glaass i hwar Hand” Även Lucidors klasskänsla kommer då och då till ytan i Lucidors dikter, som i det inledande citatet. Man njuter också av Lucidors trotsiga livskänsla i strofer som: “SKullle Jag sörja wore Jag tokot/ Fast än thet ginge mig aldrig så slätt/ Lyckan min kan fula synas gå krokor/ Wackta på Tijden hon lär fuller gå rätt/ All Werlden älskar Ju hwad som är brokot/ Mången mått liwa som eij äter skrätt.” (Skrätt var bröd gjort på dyrt vitt mjöl). Lasse arbetade i traditionella genrer. Tillfällighetsdikterna måste skrivas efter beställarnas smak och förväntningar, och den personliga stilen kom utöver det. Här från en dikt om den trotsiga människans dialog med döden, genren är medeltida -en moralitet: “M. Jag wil nu och Giäster fägna, Bjuda them på Speel och Wijn, D. När tu tig som bäst wil hägna Kommer iag obuden in, M. Stora Glaas är mit Behag, D. Tu äst sielff som Glaset swag, M. Lustigt Speel och Sköna Kranzar D.Faalna, när tu med mig dantzar.” Lasse Lucidor dog utan erkännande, men når fram till oss moderna människor med sin starka röst.

Hedvig Charlotta Nordenflycht

“Min lefnadz lust är skuren af,/ Och döden är min längtan,/ Till dig du mörka tysta graf,/ Står all min trängtan:/ På jorden jag ej finner/ Hvad mer min själ sit nöge bär, Min glädje borta är; Min tid i gråt förrinner, Min ungdoms lust försvinner;/ Jag är oskyldigt såld/ I grymma sorgens våld./ En långsam död för ögon står, den jag/ dock icke finner,/ Du arma ömma hjärta!/ Kan ej den bittra smärta,/ Som tär dig utan mått,/ Dig ge så ett dödligt skått,/ At lifvetz trå må brista,/ Och Ädla Själens gnista/ Sit fånge-hus må mista?”

En vacker visa den här ovan, som på ett naket sätt visar upp depression, bristande livsvilja och sorg. Här finns både drag av barock och tidig romantik. Individen som subjekt var viktig under romantiken och Hedvig Charlotta identifierade sig med konstnärsrollen. Sorgen var ett viktigt ämne i hennes dikter och i hennes liv. Två makar dog ifrån henne och i slutet av livet upplevde hon en olycklig förälskelse. Förutom  det egna skrivandet redigerade hon och gav ut sin avlidne make Jacob Fabricius filosofi. Hon var på många sätt ett barn av upplysningstiden, feministiska tankegångar uttryckte hon till exempel i dikterna Fruentimbers plikt at upöfwa ders wett, och Fruentimrets försvar emot J.J. Rosseau.

Carl Michael Bellman

“Norström stielper sin peruque/ Af sin röda skalla/ Och min Ulla blek och siuk/ Lätt sin kiortel falla./ Klef så bredbent i paulun/ Movitz eftter med basun/ Maka åt deij Norström frun/ Hör ju till oss alla.”

Bellman började som ordens-diktare i Stockholms dåvarande nattliv. Sverige var på dekis efter att stormaktstiden nått sitt slut, supandet var utbrett. Fest-ordnar var inte ett helt ovanligt inslag på Stockholmskrogarna. Bellman presiderade över den egenhändigt uppfunna Bacci orden. Men till skillnad från Lasse Lucidor kom Bellman att omfamnas av sin samtid. Han slutade sina dagar som anställd hovpoet och fick Ge ut sina samlade epistlar innan han dog. Bellman motsvarade sin samtids ideal om den geniala och unika konstnärstypen. Vi kan inte idag rätt föreställa oss visorna i uruppförande. De var inte bara visor utan dramatiserades även av sin författare i en sorts miniteater. Han spelade sina figurer, men stryrde och ställde också med dem och pekade ut saker för dem och för publiken. Såhär kunde han vända sig till en av sina figurer: “Hör Fader Berg, säg du hvad hon heter/ Hon där vid skänken vindögd och feter?/ Gumman på Thermopoljum” Och såhär till sin publik: “Sjungom nu alla!/ Lät kärlek befalla/ Våra lif;/ Lät oss spelmän kalla/ Til tidsfördrif;/ Svalkom vår tunga/ Och låtom oss sjunga/ Glädje-sång;/ Dansa gamla, unga/ Nu på en gång.” Man kan finna många olika stilar i Bellmans diktning, ofta även inom samma epistel. Här är några exempel. Bibelparodi: “Jag är en hedning, hjerta, munn och krafter/ Dyrka Vinets Gud.” Herdedikt: “Opp Amaryllis! vakna min lilla! Vädret är stilla/ Luften sval/ Rägnbågen prålar/ Med sina strålar/ Randiga målar/ Skog och dal.” Dryckesvisa: “Tycker du att grafven är för djup/ Nå välan, så tag dig då en sup/ Tag dig sen dito en, dito två, dito tre/ Så dör du nöjdare.” Barock: “Se Venus i sin pragt/ Kring hänne hålla vakt/ Änglar, Delphiner, Zephirer och Paphos hela magt;/ Vattu-Nympher plaska kring/ I ring.” Och, i mitt tycke finast, en stark realism, här om en man som dör i lungsot: “Gulguler hy, matt blomstrande små kinder/ Nerkamadt bröst och platta skulderblad./ Lät se din hand, hvar ådra blå och trinder/ Ligger så sväld och fuktig som i bad;/ Handen är svettig och ådrorna stela.” Jag tycker att Bellmans visor är fina. Men vill man vara kritisk så kan de naturligtvis tolkas som en sorts socialpornografi där diktaren ibland plockar komiska poäng på de utslagnas bekostnad. Många dikter börjar med att utmåla alkoholisterna och de prostituerade visorna handlar om som antika gudar, eller herdar i tidens idylliska landsbyggdsromantiska tid, för att sedan i vändningar som den i inledningscitatet, ta ner dem på jorden. Att tidens besuttna, till exempel hovet, fann detta lustigt är förstås mindere lustigt.

Johan Henric Kjellgren

“Du, som af  Skönhet och Behagen/ En ren och himmelsk urbild ger!/ Jag såg dig – och från denna dagen/ Jag endast dig i världen ser./ Död låg Naturen för mitt öga,/ Djupt låg hon för min känsla död-/ Kom så en flägt ifrån det höga,/ Och ljus och lif i verlden böd./ Och ljuset kom, och lifvet tändes/ En stjäl i stela massan flöt;/ Alt tog et anletsdrag som kändes,/ En röst som til mit hjerta bröt./ Kring rymden nya Himlar sträcktes,/ Och Jorden nya skrudar drog,/ Och Bildningen och Snillet väcktes/ Och Skönheten stod up och log.”

Dikten den nya skapelsen handlar om skönheten, antingen i form av en konkret kvinna eller som idé. I romantisk anda är det sköheten som uppväcker alla andra viktiga värden som kunskapen, vetgirigheten, konsten och verksamhetslusten. Kjellgren räknas samtidigt som upplysningsman. Han arbetade som anställd hovskald. Något han fann jobbigt. Tjänsten gav honom möjlighet att skriva utan att svälta på kuppen, men det hel del kryperi för beställarnas åsikter och smak kom också med ställningen. Till slut bröt Kjellgren med kungahuset. Den nya skapelsen är en direkt och innerlig dikt som jag uppfattar som en idédikt men som säkert också kan läsas som en tillbedjande kärleksdikt.

Tips från konfliktportalen: för den som intresserar sig för märkliga nazistsekter och händelserna i dessa skriver 1915 Manualer i svenskt motstånd och Fria nationalister vs Svenska motståndsrörelsen, Acidtrunk konstaterar att det inte är kris för alla, Andrea Dorea konstaterar att påven bannat Nietzsche, innom portalen har det blossat upp en debatt kring hur, om, och på vilket sätt arbetarrörelsen/arbetarklassen bör bilda sig och läsa politisk teori, för den som tycker detta är intreassant finns inlägg på: Autonoma kärnan, Dom ljuger, Forever United, Kim Muller, Luftslottet, Redundas, Tusen pekpinnar och  Vardagspussel.

texte “reproduit de DRUVIDIA organe du C.D.L.”

———————————-

“Jusqu’à ce jour, la tradition Gauloise ne nous était connue que par quatre séries de documents.
1) Quelques textes de l’Antiquité émanant d’étrangers, nous relatent ce que géographes et historiens Gréco-romains ont cru comprendre des conceptions des Celtes continentaux .
2) De nombreux monuments Gallo-romains (autels, stèles, laraires, etc…) qui sont malheureusement muets le plus souvent, le nom même de la divinité représentée y apparaissant rarement.
3) Les monnaies Gauloises sur lesquelles figurent fréquemment des symboles “Druidiques” mais qui n’ont été que peu étudiés du point de vue traditionnel.
4) Quelques décisions des premiers conciles d’évêques Gallo-romains contiennent, parmi les défenses qu’elles formulent, des allusions précises à certains rites encore pratiqués à basse époque par la population Gauloise “païenne”.

.

Le Géant Gargantua

Son nom apparait dans la toponymie et le folklore en plus de 300 lieux. C’est un héros civilisateur qui défriche le pays: il se rattache ainsi aux plus anciennes races (Partholon et Nemed de la tradition irlandaise). Il est tour à tour bûcheron (comme Esus) et faucheur. Il règne:
a) sur les montagnes qu’il a élévées en transportant les matériaux dans sa hotte (dont les bretelles se sont souvent cassées); ce sont quelquefois ses tombeaux.
b) sur les buttes, Tumuli et Oppida, qui sont les “décrottures” de ses sabots; de même les tertres irlandais appartiennent aux Tuatha de Danann.
c) sur les eaux, car il a creusé des lacs, bu ou alimenté des rivières et des marais.
d) sur les blocs erratiques et les mégalithes, qui sont ses excréments ou des graviers sortis de son sabot; les menhirs sont aussi des pierres pour aiguiser sa faux, ou les quilles avec lesquelles il joue, les tables des dolmens lui servant de palets.
Le Gargantua picard est fils d’un ours (ce qui pourrait faire supposer un rapport avec le Mythe Arthurien) et nait dans un baume (au centre du Cosmos)
Dans sa jeunesse, Gargantua est invité à creuser un puits: il semble bien qu’il s’agisse là d’un rite d’initiation, et la légende wallonne précise que gargantua “meurt”; il ne s’agit que d’une mort symbolique, ainsi que le montre la suite du mythe.
Il fonde des villes de même que l’ Hercule Gaulois a fondé Alésia. Repoussé de Quantilly (Cher), le géant lance son marteau dans les airs et construit à l’endroit où tombe ce marteau, la forteresse d’Avaricum (Bourges). Ce geste rituel se retrouve dans le légendaire chrétien: M. Varennes mentionne une source sacrée du Bourbonnais, jaillissant à l’endroit où saint Mazeran a lancé son marteau .
Un statère des Baïocasses représente un chevalier, brandissant une épée, qui vient de lancer un marteau dont la trajectoire est figurée par une ligne brisée; sous le cheval se trouve une sorte de chaudron. De même le géant de Guérande (Loire Atlantique), outre sa faux et son fléau, est armé de trois marteaux.

Gargantua est une figure riche et complexe qui parait avoir hérité des traits particuliers à plusieurs divinités Celtiques. Il n’est pas méchant, mais glouton et habillé comme un rustre, et les paysans ont complaisamment retenu certains aspects obscènes de son mythe. Par tous ces traits, il évoque Eochaid “Oll-Athair” (le père de tous) dit “Dag-Da” (le Dieu Bon), le Dieu-Druide de “l’Etat Major” des Tuatha De Danann.

.
Gargantua s’appuie sur un gourdin (qui est le plus souvent un Chêne déraciné, d’où son surnom de “Tord-Quêne”, “Teurd-Quêne”, etc.) et porte une hotte. Ces deux attributs sont symboliquement équivalents à la Massue de Chêne et au Chaudron du Dagda.
De même que la trace d’une seule des roues du chariot servant au transport de la massue du dagda est un fossé aussi large que la frontière de deux provinces, Gargantua trace derrière Quantilly un fossé de 10 km de long sur 3 km de large. Une fois par an, l’écuelle de pierre du géant versait le vin aux pauvres de Bourges, de même nul ne quittait le chaudron du Dagda sans être rassasié.
Eochaid Ollathir s’accouple rituellement, au bord d’une rivière, à certaines périodes de l’année, avec les divinités féminines du pays, – et nous voyons Gargantua traverser la Loire pour aller “voir les filles de Saint Genouph”, sur les rives du fleuve médian de la gaule. Rappelons brièvement les conclusions d’une étude sur le Dagda qui semble valables pour Gargantua: “Dieu-Chef, il est en tant que tel considéré comme le père de son peuple dont il est, par sa science, le premier magicien, -par sa masse, le défenseur, -par son chaudron, le nourricier. Ses orgies de nourriture sont à la fois démonstrations de vitalité et rites d’abondance, (outre le sens spirituel qu’elles ont, la nourriture pouvant être symboliquement “Spirituelle”). Par ses accouplements périodiques avec les divinités du sol, il assure à son peuple la protection de celles ci et consacre en sa personne l’union de la tette et de l’homme”.

.

Par ailleurs le Gargantua d’Avranches (Manche) est accompagné d’un blaireau qui lui sert de chien, de même que Sukellos, le dieu au maillet à la coupe est représenté avec un chien à sa droite. Ce Dieu Gaulois a été assimilé au Dis-Pater de césar, père de la race Celtique, Maître de la vie et de la mort.
Or Gargantua possède un marteau, et règne sur les Tumuli, séjour des morts.. Comme le dieu au maillet, il est barbu et son juron “Par ma barbe !” évoque le caractère sacré et magique à la fois de l’ ornement mâle par excellence, comme le “Honte sur nos barbes” des Gallois.
La plupart des sites à légendes et toponymes se rapportant au mythe gargantuin jalonnent d’anciennes voies romaines et préromaines. Gargantua facilité le “passage”, il boit aux gués, “pontifie” et établit la communication entre la terre et le ciel, entre le monde sensible et le monde suprasensible. On retrouve d’ailleurs le même symbolisme, lorsque Gargantua inscrit dans le firmament Bressan un magnifique arc-en-ciel.
Non seulement il construit des ponts mais dans plusieurs légendes, il “est” lui même le pont, suivant la formule galloise (”Que le Chef soit Pont”) et le mortel présomptueux qui emprunte ce pont est précipité dans la rivière. Gargantua apparait comme le Chef, le Roi du Monde (Bitu-Rix) de la tradition Gauloise et cela explique pourquoi il fonde Avaricum (Bourges), capitale des Bituriges et pourquoi la population de cette ville communiait une fois par an en une beuverie rituelle.

.

Le protecteur des voies de communication est dans la mythologie romaine, Mercure, substitut de Lug “grianainech” (au visage de soleil). Or nous voyons Gargantua en action près du “dun” de Lug: il joue au palet près de Lyon et construit l’oppidum de Laon (Aisne).
Henri Dontenville a insisté sur la course d’ Est en Ouest que mène Gargantua du Donon (Lorraine) au Mont-Tombe (Mont Saint Michel- Manche). St Christophe, substitut chrétien du géant fait le tour de la terre en 24 enjambées et dans le Vexin, les rayons du soleil qui filtrent entre les nuages sont les “jambes de Gargantua”.
Si le nom de Gargantua n’apparait pas dans la tradition Irlandaise, les chroniques Galloises mentionnent un Gurgunt, “roi” doux et ferme, fils de Belinus le fondateur de Caerleon (ndlr. ville ruinée du Pays de Galles, une des principales places fortes d’Arthur) et l’effigie de ce Gurgunt processionnait encore sur les remparts de Norwich (Norfolk. Angleterre) en 1578.
“Les Grandes et Inestimables Chroniques” qui représentent des réminiscences folkloriques rapportent que les parents de Gargantua ont été “fabriqués”, sur la plus haute montagne de l’Orient avec les ossements d’une baleine mâle et d’une baleine femelle, dans lesquelles M. Dontenville a reconnu les divinités gauloises Belenos et Belisama.
Toutefois il convient de noter que les os de la baleine sont mentionnés dans les Textes Gallois: c’est un pont d’os de baleine qui permet à Maxen d’ embarquer à bord du navire merveilleux. De même, la relique que les Angevins, en pélerinage au mont Saint Michel, rapportent dans leur pays est également un os de baleine. Le Mont Saint Michel porte d’ailleurs dans ses armoiries des coquilles Saint Jacques qui, en bas normand, sont appelées “godefiches” (du vieux norrois gudh-fiskr: de poisson de Dieu) et les stries régulières de ce coquillage, qui servit d’insigne aux pélerins chrétiens, symbolisent les rayons du soleil se couchant sur l’horizon marin.
Remarquons que Gargantua est parfois décrit à cheval sur sa Grande Jument, qui est l’équivalent exact du nom de la déesse gauloise Epona. Le nom du dieu irlandais auquel nous avons comparé Gargantua est, dans le Livre de Ballymote, Eochaid (génitif Eochado) que l’on explique par le vieux celtique iuo-katus, “qui combat avec l’ If”, c’est à dire avec le javelot en bois d’If, arbre des morts; mais dans le Livre de Leinster, antérieur de deux siècles, on trouve la forme “Eocho” (génitif Echach) qui représente un vieux gaëlique Eqôs (gaulois et vieux-britonnique Epôx) “cavalier, chevalier”.

.

Gargantua unit donc ainsi l’autorité spirituelle au pouvoir temporel; il est donc bien le Roi Pontife, ainsi que nous l’avons déjà montré précédemment.
M. Dontenville a rapporté les nombreuses étymologies par lesquelles on a tenté d’expliquer le nom rocailleux de Gargantua; on pourrait également mentionner Gargenos, nom d’un roi Gaulois de Cisalpine, où l’on reconnait la racine du mot irlandais “garg”: “farouche”. Le cycle épique irlandais mentionne d’ailleurs un Muinremur Mac Gergend, personnage épisodique qui joue un rôle peu reluisant dans le ” Festin de Bricriu” et dans “l’Histoire du porc de Mac Dâthô”, mais Gergend n’est pour nous qu’un nom.
(…)
Les quelques exemples cités suffisent à montrer la valeur de la documentation recueillie par M. Dontenville et l’intérêt que présentent ses recherches pour l’étude de la Tradition Celtique Continentale et prouvent la régularité et l’orthodoxie traditionnelle des légendes relatives aux Grands Etres du terroir; ces légendes sont d’ailleurs localisées autour des sites remarquables.”

———————————————————

(François Rabelais est mort à Paris le 9 avril 1553)

Τα χρώματα του Γαργαντούα ήταν το λευκό και το γαλάζιο, όπως μπορέσατε να διαβάσετε προ ολίγου. Με αυτά ο πατέρας του ήθελε να κάνει κατανοητό πως ο γιός του θα του προκαλούσε επουράνια χαρά. Γιατί το λευκό σήμαινε στα μάτια του χαρά, ευχαρίστηση, απολαύσεις και ευφροσύνη, ενώ το γαλάζιο πράγματα του ουρανού.

Δεν αμφιβάλλω διόλου πως διαβάζοντας αυτές εδώ τις λέξεις θα ειρωνευτείτε ετούτον το γέρο-μπεκρή [που σας μιλάει] και θα κρίνετε μια τέτοια ερμηνεία των χρωμάτων ιδιαίτερα χονδροειδή και ακυρολόγο. Εσείς λέτε πως το λευκό σημαίνει πίστη και το γαλάζιο σταθερότητα. Αλλά, δίχως να θέλω να σας ταρακουνήσω, να σας εκνευρίσω, να σας κεντρίσω , ή να σας ψυχράνω (γιατί ο καιρός είναι επικίνδυνος), απαντήστε μου, αν έχετε την καλοσύνη. Δε θ’ ασκήσω κανέναν καταναγκασμό σε βάρος σας ή σε βάρος άλλων, όποιοι κι αν είναι.

Μια λέξη μόνο θα σας πω περί του θέματος.

Ποιος σας ωθεί; Ποιος σας τσιγκλίζει; Ποιος σας λέει πως το λευκό σημαίνει πίστη και το γαλάζιο σταθερότητα; Ένα τιποτένιο βιβλίο είπατε: ένα βιβλίο που πουλιέται από τους γυρολόγους και τους αγιογδύτες υπό τον τίτλο: Η Σηματογραφία των Χρωμάτων. Ποιος είναι ο συγγραφέας του; Όποιος κι αν είναι, στάθηκε συνετός που δεν έβαλε πουθενά το όνομά του. Κατά τ’ άλλα όμως, δεν ξέρω τι πρέπει να θαυμάσω καταρχήν σε αυτόν τον άνθρωπο: το θράσος του ή τη βλακεία του;

Το θράσος του, επειδή δίχως λόγο, δίχως αιτία κι αφορμή, τόλμησε να βγάλει διάταγμα τι πράγμα θα συμβόλιζαν τα χρώματα, όπερ αποτελεί μέθοδο των τυρράνων που θέλουν η αυθαιρεσία τους να έχει θέση λογικής, όχι των σοφών και των μορφωμένων, που με αναμφισβήτητα επιχειρήματα ικανοποιούν τον αναγνώστη.

Τη βλακεία του, που πίστεψε ότι δίχως άλλες αποδείξεις κι αξιόπιστα τεκμήρια η οικουμένη θα καθόριζε τη συμπεριφορά της με τον μωρόπιστο τρόπο του ν’ αποδίδει τις ονομασίες [των πραγμάτων και των εννοιών].

Στην πραγματικότητα (όπως λέει η παροιμία: σε κώλο μ’ ευκοιλιότητα ποτέ σκατό δεν λείπει) βρήκε κάτι ξεμωραμένους, ξεχασμένους από την εποχή των ψηλών καπέλων, που πίστεψαν στα γραφτά του και σύμφωνα με αυτά σμίλεψαν τ’ αποφθέγματα και τα λεγόμενά τους, σέλωσαν τα μουλάρια τους, έντυσαν το προσωπικό τους, έβαψαν τις βράκες τους, κέντησαν τα γάντια τους, κρέμασαν κρόσσια στα κρεβάτια τους, ζωγράφισαν τα λάβαρά τους, συνέθεσαν τραγούδια και (πράγμα ακόμα πιο χειρότερο) έκαναν πλανέματα κι άτιμα παιχνίδια στα κρυφά σ’ ενάρετες γυναίκες παντρεμένες.

Σε τέτοια σκοτάδια πλανιούνται εκείνοι ετούτοι οι αυλικοί καυχησιάρηδες κι εφευρέτες των διφορούμενων, που θέλοντας στα οικόσημά τους να συμβολίσουν την ελπίδα, βάζουν να τους ζωγραφίσουν μια σφαίρα, φτερά πουλιών για ξεφτέρια, μιαν ανκολία για την μελαγχολία, τη δικέρατη σελήνη για ζωή ανερχόμενη φωτεινή στον ορίζοντα, ένα σπασμένο τραπέζι για χρεοκοπία τράπεζας, ένα όχι και μια πανοπλία για να δηλώσουν δεν κρατά, ένα κρεβάτι δίχως πάπλωμα για να πουν διπλωματούχος. Όλες αυτές οι ομωνυμίες είναι τόσο αδέξιες, τόσο άγευστες, τόσο χωριάτικες και βάρβαρες, ώστε θα έπρεπε να κρεμιέται μια ουρά αλεπουδίσια στο λαιμό όλων εκείνων που θα ήθελαν στο εξής να τις χρησιμοποιήσουν στη Γαλλία -μετά την Αναγέννηση των κλασικών γραμμάτων- και να τους ετοιμάσει κανείς μια μάσκα από γελαδίσια σβουνιά.

Για τους ίδιους λόγους (αν μπορούν αυτά να ονομαστούν λόγοι μάλλον παρά ονειροβασίες) θα μπορούσα να ζωγραφίσω ένα πανέρι για να δηλώσω πως με πονάνε, ένα βάζο μουστάρδας για να πω πως η καρδιά μου βράζει σαν μούστος, ένα δοχείο νυκτός για έναν παπά κατανυκτικό και τον πάτο της βράκας μου για μια βάρκα τρίπατη και την πεοδόχη μου για τσιτωμένη Δίκη και το σκυλοκούραδο για στύλο ντούρο, όπου κρέμεται ο έρωτας της φιλεναδίτσας μου.

Εντελώς αλλιώτικα έκαναν σε αλλοτινούς καιρούς οι σοφοί της Αιγύπτου, όταν χρησιμοποιούσαν, για να γράψουν, τα γράμματα που ονόμαζαν ιερογλυφικά. Κανείς δεν γινόταν να τα καταλάβει, αν δεν γνώριζε τις αρετές, τις ιδιότητες και τη φύση των πραγμάτων που απεικόνιζαν. Όταν όμως ήταν γνώστης, μπορούσε να καταλάβει αυτά τα σημεία . Ο Ώρος Απόλλων συνέθεσε στα ελληνικά δύο βιβλία και ο Πολύφιλος εξέθεσε περισσότερα στην Υπνερωτομαχία. Στη Γαλλία έχετε ένα μικρό παράδειγμα στο έμβλημα του κυρίου Ναυάρχου, που αρχικά ανήκε στον Αύγουστο.

Το μικρό μου πλεούμενο όμως δεν θα ανοίξει πανιά ανάμεσα σ’ αυτές τις αβύσσους και σε τούτα τα διόλου θελκτικά περάσματα: επιστρέφω να δέσω στο λιμάνι απ’ όπου σαλπάρισα. Έχω την ελπίδα να μπορέσω μια μέρα να γράψω για το θέμα εκτενέστερα και ν’ αποδείξω με φιλοσοφικούς συλλογισμούς, όσο και με δόγματα αποδεκτά κι εγκεκριμένα από τα πιο αρχαία χρόνια, πόσα χρώματα περιλαμβάνει η φύση, ποια είναι και τι μπορεί να συμβολίζει το καθένα τους, αρκεί ο Θεός να μου γλυτώσει το καλούπι της σκούφιας μου, το κρασομπούκαλο, όπως έλεγε η γιαγιά μου.

.

Ραμπελαί, Φρανσουά, Γαργαντούας και Πανταγκρυέλ, μτφρ. Φίλιππος Δ. Δρακονταειδής, εκδ. Βιβλιοπωλείον της “Εστίας”, 2004, Αθήνα, σσ. 88-90

.

.

.

Ημέρα: 31 |365

2009. + nihil obstat

A “quotable” from what may be my favorite book I’ve never seen (let alone read), Francois Rabelais’s Gargantua and Pantagruel…

And that was what Socrates was like, Alcibiades said, because just looking at him, trying to weigh him from the outside, you wouldn’t give a bite of onion for him—his body was so ugly and he walked so clumsily, with a pointed nose, the eyes of a bull, the face of an idiot, the simplest, plainest manners, a peasant’s clothes, poor as a church mouse, unlucky in love, incapable of holding down any office, always laughing, always chugging down glass after glass with anyone who came along, always making fun of himself, always hiding his divine wisdom. But just open that box and you’d find heavenly, priceless medicines: an understanding more than human, miraculous virtue, invincible courage, unmatchable sobriety, unshakable peace, perfect confidence, and an unbelievable misregard for everything that for which men commonly do so much to watch, run, sail, fight, travel, toil and turmoil themselves.

Mostra de cinema mudo com acompanhamento musical ao vivo.

Curtas de Buster Keaton com trilha musical ao vivo do grupo Gargântua, Caito Marcondes e Duo Contrera-Tibério.

Dias 20, 21 e 22 de março no SESC Paulista.

2009

J’ai lu récemment que les Bénédictins, dès le Haut Moyen Age, ont forgé le mot latin « gargantuates » = « ceux de Gargan » = « la bande à Gargan » pour désigner les païens. Je trouve ça particulièrement intéressant parce que ça pourrait montrer qu’il était rendu un culte à Gargan encore à cette époque là …

Or de Gargan, on ne sait pas grand chose, mais ceux qui le citent, s’accordent pour en faire « un personnage mythologique hérité de la nuit des temps » (Markale) ou l’ « une des divinités les plus importantes sur le sol gaulois d’un culte primitif qui perdure » (Persigout). Pour Robert-Jacques Thibaud, l’origine mythique du personnage est à « rechercher dans les êtres fantastiques, les forces naturelles, du panthéon indo-européen ». Il semble donc bien que nous soyons là en présence d’une divinité très ancienne, probablement pré-celtique mais d’une importance telle que les Celtes l’ont intégré à leur panthéon. On peut l’assimiler à Balor, le dieu Fomoire borgne, mais aussi au Dagda que les moines copistes irlandais, qui le montrent rustre, ventru, goinfre et paillard se sont toujours acharnés à ridiculiser…Certains en font aussi un avatar du grand dieu Lug, mais il n’y a rien d’étonnant à cela dans la mesure où l’on prétend parfois que Lug remplaça le Dagda vieillissant …

Selon Wikipédia, Gargan aurait été associé par les Gaulois à la lutte contre les envahisseurs romains. Il aurait été conservé, même chez les populations plus ou moins christianisées, comme symbole de résistance et « aurait ainsi prêté main forte contre les Anglais durant la guerre de Cent Ans » . On pourrait donc ici le rapprocher d’Héraklès dont on dit qu’il fonda Alésia et dont le nom grec, selon Markale, recouvre le dieu Gaulois Ogmios lui même assimilé au dieu romain de la guerre Mars… et dont l’équivalent irlandais, Ogme, est la face sombre du Dagda…

Henri Dontenville, dans sa « Mythologie française » est certainement l’auteur qui parle le plus de celui dont s ’inspira probablement Rabelais pour dépeindre son géant Gargantua… il insiste notamment sur le nombre important de traces évidentes qu’il a laissé dans la toponymie de toute l’Europe et répertorie un certain nombre de monts Gargan(t), étrangement, « sans qu’aucune légende gargantuine y existe ou subsiste » mais qui comportent tous l’usage funéraire, que ce soit avec des menhirs, des tombeaux présumés mérovingiens, des coffrets funéraires, etc.

On peut se poser des questions sur cette absence de légendes ou de mythes afférents, ou faut-il y voir une victoire des Bénédictins et autres sectateurs du dieu unique qui seraient parvenus à occulter entièrement l’image et le souvenir même de la divinité ?… si cette explication est plausible, et ça démontrerait à nouveau l’importance du personnage et le danger qu’il représentait pour eux, j’aurais plutôt tendance à penser, aussi, que comme on ne trouve que ce qu’on cherche (et c’est particulièrement évident au niveau de l’archéologie et de la matière gauloise), on ne sait pas là très bien encore ce qu’il nous faut chercher … En tout cas, j’aime bien cette image de « symbole de résistance », on en a bien besoin aujourd’hui: Gargan, ou Gargantua pourrait avec avantage revenir sur nos étendards…

Como saben mis más fieles lectores, este verano volví a las fiestas de Vitoria, después de más de 15 años. Una de las cosas que no quería dejar de hacer era ver al Gargantúa.

Gargantúa, en las fiestas de Vitoria (Agosto de 2008)

 El Gargatúa es un personaje enorme, que se pasea por las calles de Vitoria en ocasiones especiales (supongo que está basado en las novelas de Rabelais). Su principal atractivo consiste en que engulle a los niños y luego los expulsa por el trasero. Aunque son muchos los niños que lo temen (yo era una de ellas), siempre hay cola para bajar por este peculiar tobogán.

Después del verano, mi amigo Jose, el que vende su casa en Santiago de la Ribera, vino de Brasil y me trajo un pequeño detalle: una Bernunça.

Bermunça

La Bermunça es un personaje que se pasea por las calles junto a gigante, cabezudos y otros seres fantásticos en la fiesta del Boi de Mamão y, como el gargantúa, se come a los niños y luego los expulsa por el trasero.

¿Ven como yo la relación entre el Gargantúa y la Bermunça?

Jose me dijo que hoy la Bermunça se utiliza como amuleto porque se dice que devora las malas vibraciones.

El Boi de Mamão o buey de la papaya, que sería su traducción al castellano, es una manifestación cultural propia de ciertas zonas de Brasil, entre ellas, Florianópolis. Cuenta la leyenda que el marido de Catirina, embarazada, mató un buey para saciar su antojo implacable de comer lengua o  cozarón de este animal. Cuando el dueño de la bestia se enteró fue a su casa enfurecido y dijo que había que conseguir resucitarlo. Para ello bailaron y cantaron alrededor del animal. Resucitado, el buey vengativo se abalanzó contra aquellas personas que no eran de su simpatía, especialmente de los niños.

Oficina de Videocrônica, realizado em parceria com o SESC Consolação.

Programação: Machado de Assis – Leitor do Brasil.

Primavera/2008.

Show musical em homenagem aos Orixás

concebido pelo percussionista Eduardo Contrera

Participação de Armando Tibério e Dimos Goudaroulis

Ano 2008/2009

Vídeos institucionais de Resp. Social e

Confraternização para a GS1 Brasil

2006