Regjeringens målsetning med rovviltforvaltningen er å sikre rovviltbestandens overlevelse samtidig som de vil sikre en levedyktig næringsvirksomhet i landbruket. Spørsmålet er når disse målsetningene kommer i konflikt med hverandre, hvem er det som skal ha forrang?

I dag får bønder økonomisk kompensasjon for dyr som beviselig blir tatt av rovdyr, jeg har også hørt forslag om at bønder skal få kompensasjon for hver ulv de har i sitt område. Begge disse forslagene er helt feil. Vi mennesker må slutte å tro at vi har en gudgitt rett på å bruke naturen etter vårt eget forgodtbefinnende. Hvem er det forøvrig som tror at det bare er ulv som tar sau og eventuelt kyr? Vi har ørner, jerv, gaupe og bjørn også. Hvordan skal man da beregne kompensasjoner for tapte dyr på utmarksbeite? For meg er det rimelig åpenbart at bønder som sender dyrene på utmarksbeite uten ettersyn må påregne tap av dyr i en viss skala, både til rovdyr og til andre årsaker. Målet må være en sameksistens som ikke baserer seg på våre selverklærte rettigheter.

Indianerhøvdingen Sitting Bull sa det veldig godt da den amerikanske presidenten forsøkte kjøpe landområder av han; ”..For hvem er vel jeg til å selge deg dette landområdet? Jeg har ikke arvet det av mine forfedre, jeg låner det av mine etterkommere”. Føre var-prinsippet må være gjeldende også i norsk rovviltforvaltning. Alle rovdyrene i norsk fauna har en like stor rett på naturen som vi har.

Mennesker er noen underfundige vesener, der vi vet naturen er sterkere enn oss så viser vi den største ydmykhet, som for eksempel på havet eller Mount Everest. Der vet vi at vi er prisgitt naturkreftenes nåde og viser stor ydmykhet, men når vi selv kan styre resultatet utviser vi en arroganse selv ikke Napoleon var i nærheten av. Vi utrydder dyr som blir plagsomme for oss, uten særlig omtanke for naturen som helhet og alt levende rundt oss. “Ærefrykt for livet”, sa Albert Schweitzer etter at han hadde flyttet til den afrikanske jungelen for å slippe unna samfunnets definisjon av humanisme.

Personlig ønsker jeg meg en virkelighet hvor jeg kan gå tur i fjellet og møte på bjørn, ørn og jerv eller se ulv og gaupe i skogen. Dette ville vært en stor berikelse for meg. Målet med norsk rovviltforvaltning må ikke være overlevelse, men en bærekraftig utvikling, stikk i strid med SP sitt mål om en reduksjon i ulve- og bjørnestammen fordi disse skal beregnes i fellesskap med de svenske stammene.

http://www.dagbladet.no/2009/02/02/nyheter/innenriks/jakt/dyrenes_nyheter/4660290/

http://www.vg.no/nyheter/innenriks/artikkel.php?artid=557770

Fortell meg hva som er motivasjonen til disse gaupejegerne. Det skulle jeg likt å vite. Hvorfor er de så hissige på å få knertet ned dette stolte dyret? Ja, at det er så stolt, smellvakkert, sexy og smidig at vi gjerne kan kalle det Nordens Leopard er nå så sin sak. Først og fremst er dette dyret nyttig. Evolusjonen, eller hvem det nå er, har brukt millioner av år på å dyrke fram akkurat dette dyret. Hvorfor er disse korttenkte jegerne så hissige på å få knertet ned noen av de siste gaupene vi har?

I 2006 var det slik at halvparten av alle skudd løsnet på gaupejakt førte til skadeskyting i Oslo og Akershus. Dette i følge Økokrim. Med slike tall er det betimelig å spørre om ikke altfor mange gaupejegere er altfor kjappe på avtrekkeren.

Hovedspørsmålet er fortsatt: Hvorfor skyte gaupe i det hele tatt når totalbestanden er så liten?

Ingen vet med sikkerhet akkurat hvor mange gauper som finnes i Norge. Forskerne finner stadig ut mer, og i følge Direktoratet for naturforvaltning finnes det mindre enn 500 gauper totalt i landet vårt. Likevel har våre myndigheter helt fram til 1982 gitt skuddpremie på gaupe. Er det utrolig, eller hva? Tilstanden i dag er ikke mye bedre. Etter at gaupa en kort periode var fredet, er det nå åpnet for kvotejakt. Hele 119 dyr er det gitt fellingstillatelse på. Du utfordres til selv å regne ut hvor stor prosent av totalbestanden det er. Min karakteristikk: Skammelig. Korttenkt. Uverdig.

Når skal  mennesket lære at det er en del av en større helhet og at det ikke alltid kan gjøre som det vil, handle etter eget forgodtbefinnende, aldri ta hensyn og underordne seg?

En hel dag på Langedrag med närkontakt av ulv, gaupe, fjellrev mm!!! Vill du veta mer, läs vidare.

Hastigt och lustig bestämde vi oss för att åka upp till Langedrag på en Villmarksdag i regi av Drammen Hundesenter. Gro Sagerud som styrer Drammen hundesenter mötte oss lördag den 14 juni på Langedrag och berättade först om Langedrags historia. Intressant att två gott vuxna människor i närmast pensionsålder bestämde sig för att starta Langedrag som ett djur och aktivitetscenter för barn. Detta var för 30 år sedan.

Med kameran i högsta hugg blev det en hel del fotografier, en bråkdel av dem kan ses här >>

Efter intro gick vi ut för att hälsa på de vilda vargarna. Gro slängde in lite mat till dem, vi visste att så fort de fick mat skulle de gå tillbaka för att föda valparna (4 st som är 5 veckor gamla). Och mycket riktigt, mor tog maten först och försvann. Vi följde efter runt inhägnaden och vi hade sån tur att vi hittade dem! Skygga, men vi såg dem.

Nöjda med att fått sett härliga vargungar gick vi bort till Gaupene (lo katt). Vi gick lungt och sansat in till dem. Fick besked om att stå på rad längs inhägnaden och inte sätta oss ned. Katterna var så lungna och bara intresserade i den mat som Gro hade med sig in. Vackra djur att studera!

Intill gaupene fanns en liten fjellrev som höll på att mista vinterpälsen. En söt liten krabat som var så ivrig över att vi kom på besök. Tro jag det, människor betyder vaffler! Vi fick alla var sin bit vaffel för att ge honom den. Satte oss på huk och så fick han springa fram och tillbaka mellan oss och åt vaffler. Så nöjd!

Vi gick även bort till Elga, en tam älg med sin kalv. Hon är vanligtvis vädligt kelig och gillar att få besök. Men idag var det tydligt att något störde henne. Gro trodde det kunde vara älgtjuren på andra sidan hägnaden. Elga passar väldigt på sin kalv och kanske inte helt förstått att tjuren kan inte komma in på hennes sida och skada kalven. Det blev inget kel men vi fick sett henne och söta kalven iallafall.

Så var det tid för lunch och väl det för himlen öppnade sig – med hagel och snö. En timme inne gjorde gott. Efter lunchen kom André, rovdjursspecialisten på Langedrag. Han ansvarar för ulv, gaupe och rev. Ulv ligger närmast hjärtat då han har flaskat upp Ask, Embla, Varg och Irgas. Han är helt klart ledaren för dessa vargar (förutom Embla som måtte avlivas för 1,5 år sedan). Här är en artikel som beskriver det som hände med Embla. André berättade det och det var tydligt att det var inte lätt tema att prata om. Dessa ulver betyder mycket för honom.

Han tog en tur in till de tama vargarna och vi fick se hur de är tillsammans. Fantastiskt att se hur André är med dem. Han är lugn, sansad, lägger sig ned låter vargarna “härja” med honom men när det gäller är han bestämd.

Så kom tidspunktet vi alla hade väntat på – vi skulle in till de vilda vargarna. Den erfarenhet dessa vargar har med människor är de människor de ser utanför inhägnade samt att André och någon annan har gått in i inhägnaden någon gång och förståss dessa turister som kommer in för att betrakta dem.

Vi gick in i inhägnaden genom en sluss. Så satte vi oss på några låga bänkar och fick besked om att sitta stilla. Det började hagla så in i norden så jag kunde inte ha kameran framme. Inte såg vi något heller. Men så klarnade det upp och vargarna (som säkert hållt ett öga på oss hela tiden) kom fram. Inte alla men några av dem. Men de var så försiktiga, så skygga minsta lilla rörelse från oss så backade dom eller försvann. Det var en härlig känsla att sitta där och betrakta dem, jag kände mig helt trygg på dem. Vi respekterade dem och de respekterade oss. De var helt klart nyfikna och hade väldig lust på de vaffelbitar som André hade slängt runt omkring oss. Men vi kunde ju vara farliga, det vet ju alla vargar!

Fotografier >>