Enligt en riktning som intresserar sig för dagens och framtidens kultur, så är vi på väg mot ett samhälle där all kultur blir fri, gratis, tillgänglig, delbar och knådbar i ordens mest kreativa bemärkelse. Visionen är att via sin digitala kompis ha tillgång till allt som intresserar, kunna lyssna, läsa, titta, och dessutom vara en del av flödet genom att som minst sprida det vidare, och som mest forma om och bjuda ut egna versioner av det som skapas. Ibland har jag hört ord som ”gemenskap” och ”samhörighet” runt detta.

Nästan alltid kokar det bara ned till att populärmusik ska vara gratis. Det är inte lika intressant att dela poesi, böcker, konst, verkar det som. Utbildningsvärlden har varit fullt involverad i denna kultur länge. Jag har jobbat i sju år med precis detta. Digitala lärresurser- uppdelade i sina minsta beståndsdelar för att vara maximalt öppna för delbarhet. Men lärarna gillade inte konceptet, för att de inte har tid att omkonstruera eller bygga utbildningslego med småobjekt. Kapitlet/modulen med en pedagogisk helhet i sammanhållet avsnitt var den ideala beståndsdelen. Vi har stora gratisbanker med oerhörda mängder av lärresurser. En hel del av detta är högkvalitativt, skapat för statliga pengar och i syfte att vara den värld av tillgängligt lärande som fildelningsvisionärerna önskar. Funkar det då?

De statliga satsningarna på gratis och öppna digitala lärresurser har gått bäst. Men de privata företagen som försökte skapa en marknad, blev förstås inte nöjda alls. För de kunde inte överleva när konkurrensen dödades av massvis av högkvalitativa gratisresurser. En skattefinansierad produktion för att främja denna delningskultur har alltså redan visat sig vara omöjlig att kombinera med vår tids marknadsekonomi.

Underhållningsvärlden då? Grundläggande egenskaper hos kreatörer hindrar också detta öppna flow av ständigt formbart, halvklart material. Bara några nära exempel: Mia, vår vän burleskkonstnären, skulle aldrig kunna arbeta så. För hon har sin personliga stil, som ingen jävel kan få plats i. Samtidigt använder hon gamla 1800-talsbilder, klipper sönder, målar över, och gör helt egna vansinnesverk av. Underbar konst vill jag påstå.

Men göra saker som aldrig blir färdiga? Är det vad p2p-personer tänker sig? Flödet som ”process”. Alltså den vardagligt pågående verksamheten som aldrig ska komma till punkt, utan bara liksom… pågå…

Min bok – som kommer ut om en månad – skulle jag aldrig kunna funka så. Den var tvungen att bli en färdig historia. Något som arbetades klart och sattes punkt med någon sorts slutsats. Den akademiska världen är en ständigt pågående diskussion. Men med färdiga akademiska uppsatser som slutförs, och sedan citeras i nästa varv av forskning, som ska belägga eller motsägas. Det är ett flow som redan finns, funkar och är helt självklart.

Ännu en aspekt är att jag inte känner någon kreatör som är beredd att visa upp något som de inte är någorlunda färdiga med. Ett tillräckligt ”klart” verk behövs för att inte känna sig nervös över förvånade blickar, hos en lyssnare som inte fattar det ofärdiga. Jämför en webbdesigner som ska visa uppdragsgivaren en ful, ofärdig skiss till hemsida, eller vinmakaren som bjuder på provsmakning av ett ofärdigt vin. Det går inte.

Så jag undrar lite hur de som drömmer om det här flödet, tänker sig att det ska fungera. Och jag är nyfiken på att utforska möjligheterna med ett sådant flöde.

Å andra sidan: Lekandet kommer alltid att frodas och med allas möjlighet till publicering så blir privat lekande också offentlig. Shredding är ett exempel på att ta någon annans musikvideo och synka egen musik till. Skitkul, och ibland är det begåvat. Men visst bryter man mot en upphovsrätt. Fast gör det så mycket? Det blir kanske en sorts reklam för originalet också? Puh… Inte lätt det där.

Iggy Pops senaste album är djupt inspirerat av den franske författaren Michel Houllebecqs verk. Han gjorde sina låtar som ackompanjemang och med inspiration från olika delar av boken ”The possibility of an island”. Och där passeras allt som kallas plagiat, kopia, snålskjuts eller vad man nu vill. Det är gammal hederlig kreativitet. Människor som inspirerar varann till nya verk. Och ett sådant flöde finns redan. För övrigt köpte Iggy pop boken. Michel däremot fick en gratisplatta.

Palle Torsson, som är lärare på universitetet några kvarter hemifrån, konstnär och inblandad i Piratbyrån, gjorde ett konstverk som bestod av korta klipp från Astrid Lindgrens filmer. Pippis rumpa utför en ledstång… Barn i poser som alltmer började likna sexuella… Jäkligt störande och en rätt häftig kommentar till vår tids sexualisering. Den fick så mycket skit, för naturligtvis var den enormt provocerande. Och jag har för mej att upphovsrättsdiskussionen överskuggade den barnpornografiska tonen. För inte fick man göra så med någon annans verk. Och visst är det juridiskt riktigt, det får man inte. Hmm… Nu blir det knepigt. För det var ju konst. En begåvad, kritisk kommentar till samhället.

Men när jag skriver så… då sätter jag en gräns. Menar jag att man får göra så, så länge det blir ”konst” men inte så länge det bara är ”underhållning”. Svårt som ögat… Och vem är jag att sätta en kvalitetsstämpel? Och ännu mer: vem är jag att hävda att en kvalitetsstämpel skulle tillåta brott mot upphovsrätten…. Fast en sak blir jag alltmer klar över: Det är inte okej att bara sprida någon kreatörs verk till allmänheten med ursäkt att det skulle vara någon sorts demokratihandling, eller kulturgärning. För debatten domineras av tonen Allt! Nu! Gratis! Det är tyvärr debattonen, trots att vissa försöker maskera den med finare poser, och ett litet antal klyftiga människor försöker tänka ut intressanta vägar för framtidens kultur.

Men översatt till peer2peer-människan i gemen, vad blir det då? Enligt den högljudda debatten – som tyvärr döljer mer oschyssta agendor – så ska man sprida och kopiera verk i någon form av kreativt syfte. Ta lite här och lite där, klippa något så, kopiera från den, knåda in lite där… Det gör mej nyfiken. För hur görs det i praktiken? Vilka faktiska projekt funkar i den här andan? Vilka resultat finns att lyssna eller titta på? Jag hittar faktiskt bara havererade försök, frustrerade ”samarbetspartners” och en massa skakade huvuden. Mia Mäkilä igen: Hon gjorde ett projekt med en amerikansk konstnär, där de skickade tavlor mellan varandra, för att sakta bygga konstverk som kunde kallas för ”gemensamma”. Men flödet var förstås begränsat till ett turordningsbaserat skapande. Och så funkar det ofta, även i låtskriveri, eller gemensamt författande. Dessutom, som vissa verkar förbise: Man väljer oerhört noga vem man vill skapa tillsammans med. För det är så intimt, och personligt, som att älska eller skapa ett barn ihop. Det är inte lätt att skapa med vem som helst på andra sidan en nätverksanslutning.

Det enda flödet i bästa bemärkelse, som jag förstår, är när personer tillsammans jammar fram musik, eller dans, eller improvisationsteater, eller motsvarande i andra genrer. Men hur menar då fildelarna att detta flöde skapas genom just fildelning? Jag måste säga att jag inte riktigt tror på dem. Det låter som en ursäkt för att kunna hämta gratis underhållning. För övrigt finns ju alla verktyg för klippande, hämtande, lekande redan: Trummaskiner och samplingsbibliotek finns att köpa. Fantastiska digitala verktyg finns för medarbetande. Inspiration från andra är gratis och ett huvudsyfte med kultur. Publiceringsmöjligheterna är sjukt billiga. Bara att börja skapa, men varför sprida andras verk mot deras vilja. Det är ett övertramp och en kränkning mot kreatörens integritet.

Så långt har jag kommit i mitt tänkande nu. Tacksamt tar jag emot folk osm tänkt ännu längre.

Och så var det då första advent. Idag bär det av till kyrkan för att sjunga in advent. Jag gillar faktiskt att gå i kyrkan, fast det blir inte så ofta, det ska erkännas. Jag kan inte riktigt förklara varför jag trivs i kyrkan, men kanske är det för att det är skönt med stillheten som finns där. Man får lite tid till eftertanke och så gillar jag att sjunga med i psalmerna, man känner sig delaktig på något sätt. Min röst blir då en viktig del i gemenskapen, oftast är det ju inte så många besökare och långt ifrån alla sjunger överhuvudtaget, men nästan alla sitter ändå med psalmboken uppslagen. Kanske tycker de om att höra när andra sjunger och sjunger lite grann, tyst inom sig, fast omärkligt för omvärlden. Jag däremot tar i för kung och fosterland, speciellt en sån här dag.

För idag kommer de äntligen, alla fina adventspsalmer som man hela året längtat efter att få sjunga. Hosianna, Bereden väg för Herran, Dotter Sion och allt vad de heter. Ni känner säkert igen dem. På något vis pampigt och hemtrevligt på samma gång. Många av de andra psalmerna är svåra att hänga med i, slingrar sig hit och dit och texterna känns besvärliga att få till, men de här känner väl nästan alla igen och kan sjunga med i.

Kollade YouTube och hittade där en av de mera pampiga klassikerna Otto Olssons Advent. Den ska vår lilla kör framföra idag, efter bästa förmåga. Det är alltid lite spännande att se om det går vägen. Hoppas verkligen det, repetitionerna har gått rätt bra, så förhoppningsvis sätter vi den. Umeås studentkör, som ni hör på klippet, framför den med bravur. Luta er tillbaka, blunda och njut av skönsången och hälsa advent välkommen! Det är nämligen ingen idé att ni tittar, för själva filmen är värdelös, men sången är fantastisk.

När jag tryckte på den sista tangenten uppenbarade sig hennes leende framför mig. Jag målade det, samtidigt var det jag som – efter att dessa tunna läppar med blottad tandrad emellan haft sin tid i ljuset – lät dem tona bort i det svarta, såsom i en film, men här var eftertexterna tomma; jag skrev dem aldrig. Istället lade jag filmen åt sidan och lät det svarta rulla vidare.

När jag sedan åter ser på den: spolar tillbaka och går igenom de första scenerna, inser jag att där gömmer sig mer än jag någonsin kunnat drömma om. En kropp som med öppna armar välkomnar mig, tillbaka och hem; jag fattar tag i händerna, följer dem hela vägen till slutet, där det åter blir tomt. Då lutar jag mig tillbaka, låter det mörka fortsätta, och blandar en kall drink; krossar isen med tänderna. Allting medan leendet jag skapade på skärmen istället formas i mitt ansikte.

Mörkret fortsätter rulla förbi. Jag låter tangenterna vara – för den här gången, och känner efter i min hand. Där finns den välbekanta värmen, från det förmodade fula. Jag ler.

Träbjälkar i taket,
som håller kroppen uppe
Vad är saknad,
en frånvaro?
Dina ögon glimmande i mörkrets sken,
och trät var mörkt men ännu starkt
Det andades
Men det enda jag någonsin gjorde,
under natten då stjärnorna blinkade bort sina tårar,
var att önska dig tillbaks till mig
så att vi tillsammans, du och jag
kunde måla om taket

Man hör då och då från våra politiker att klassamhället är avskaffat. Detta är en ren lögn som många svenskar säkert känner till men som få öppet vågar erkänna för att de vet precis hur det är.

Vi nationella snackar mycket om en levande social gemenskap i vårt land vilket innebär aktiviteter av olika slag. Men som vi alla vet kostar allt vad vi hittar på så fort vi går utanför våran ytterdörr! Och detta kan begränsa människors möjlighet till att engagera sig politiskt, i en förening eller hänga med polarna ut på krogen eller en bowlingkväll eller vad man nu kan hitta på. Tro mig jag vet jag har vuxit upp under ekonomiska förhållanden som är under existensminimum så jag vet hur mycket pengar tyvärr betyder i detta samhälle.

Är det inte dags att vi nationellt socialistiskt sinnade arbetare börjar kräva ett socialt bättre Sverige? Foto: Christoffer Thunberg

Det är detta som är det nya nygamla klassamhället vissa har pengar vissa inte, etnicitet, ålder, kön spelar ingen roll! De olika socialgrupperna består genom storleken på plånboken men detta döljs av tre huvudsakliga skäl.

1) De som har det dåligt ställt t.ex. pga kronofogden eller arbetslöshet de håller tyst på grund av skamkänslan av att inte ”vara som alla andra”.

2) Vi håller oss själva närmast.

3) Det är en klasskamp mellan socialgrupperna som media klär in i fina ord t.ex. ”avtalsrörelse”, “arbetsgivare” och “arbetstagare” mm.

Vilket exempelvis kan innebära att människor röstar efter plånboken istället för vad man egentligen tycker i första hand! Jag förstår precis vi behöver alla överleva klart man röstar på det man gynnas mest av, det är helt mänskligt att göra så!

Detta ovan kan krossa den nationella visionen om ett samhälle med en sund gemenskap! Vad som krävs må låta lite tabu för nationella öron men det är en medveten folksocialistisk politik som ger människor i samhället möjlighet till en bättre social- och ekonomisk standard och rättvisa!  T.ex. bättre bostäder, jobb så att folk får lite självrespekt, bättre lön för de lågbetalda, lönehöjningsstopp för de högavlönade mm.

“Är det inte dags att vi nationellt socialistiskt sinnade arbetare börjar kräva ett socialt bättre Sverige?“

För det är ju så att har vi inga bekymmer så är det lättare att ha skoj med sina medmänniskor – Carpe Diem helt enkelt!

Det måste vi nationella demokrater och socialister lyckas åstadkomma vid ett maktövertagande. Det är lätt att i teorin beskriva en folksocialt utopisk vision om framtiden i ett nationellt samhälle men fungerar det inte i praktiken så slutar vi bara som grisarna i George Orwells ”Djurfarmen” vi blir det vi ville avskaffa!

Det är därför jag skrev denna krönika jag har tänkt på det ovan! Slutar vi som ”Djurfarmen” så ger vi Lenins ”elitteori” rätt. Att det alltid kommer att finnas en elit som skor sig på någon annan. Tro mig ett sånt samhälle vill jag som nationalist och socialist inte ha – för då gäller bara en sak Revolution utan pardon!

Christoffer Thunberg
Nationalist och socialist

Det hela var som en varm hand på axeln, närmast feberstött, men med en låga i handflatan kraftigare än alla virus som kunde trängas i en och samma kropp. Längst ut på fingertopparna sköt den ut, elden, och det var den som födde leendet. Detta spred sig sedan vidare över ansiktet som en skogsbrand, färgade kinderna röda och tände ögonens glöd. Det vackraste, är att hon törs upprepa det och ändå hålla lågan brinnande, lika klart som innan. Hade orden plötsligt förlorat sin mening hade elden ändå inte slocknat, för tändstickans ansikte sken som solen under skymningsgången.

Vore det inte för dessa bränder skulle skogen inte växa. Då skulle jag långsamt dö.

Måndag morgon och en helt ny vecka ligger framför mig, undrar just vad jag ska fylla den med? På dagarna det vanliga arbetet förstås, men resten har jag inte så mycket planer för ännu. Det är ganska skönt, för min tillvaro brukar vara hårt reglerad av åtaganden och inte så mycket utrymme för att ta dagen som den kommer. Och säkert har jag en del planerat fast jag inte kommer ihåg det just nu.

Helgen har i alla fall varit skön och fyllt på min inspiration en hel del. Inte minst gårdagskvällens spelträff. Vi var nästan 40 som tillsammans skingrade novembermörkret en aning. Många kramar, mycket spel och mycket prat, sånt är kul! Allra bäst är det när man är två-tre stycken som är riktigt samspelade, då blir det nästan magiskt. Känslan som uppstår är säkert svår att fatta för en utomstående. Jag har nog egentligen lite svårt att fatta det själv också, kanske är det speldjävulen som slår sin klor i en!

Som sagt, jag föredrar egentligen små grupper, men lagspel och såna här spelträffar är också jättekul. De flesta är precis som jag glada amatörer, var för sig låter vi inte särskilt bra, men tillsammans blir vi plötsligt rätt skapliga. Kanske är det spelglädjen och gemenskapen som lyfter oss en aning? Det är ju lika med sången. Det är inte mången förunnat att ha en röst som passar som solist, men i en kör samlas flera röster, dras till varandra och lindas ihop till en helhet som blir riktigt bra. Och en av de bästa sakerna är ju att man har andra att dela känslan över ett lyckat framträdande med. Det är fint – delad glädje är dubbel glädje!

En annan sak som jag gillar mycket är att ålder inte spelar någon roll alls i de här sammanhangen. Gammal och ung möts och har massor gemensamt och det kan lika gärna vara den unga som lär den gamla som tvärt om. Och när man träffar någon ny bekanting är det spännande när man till att börja med letar efter gemensamma låtar och sen kanske övergår till att dela med sig till varandra genom att gräva i sin egen skattkista som är fylld med låttraditioner från där man har sina rötter. Det är nämligen så att precis som vi har olika dialekter när vi talar så finns det dialekter i våra låtar och vårt spelsätt. Spännande värre, man kan behöva lyssna in sig ett bra tag för att förstå, precis som det kan vara när man hör någon tala på en främmande dialekt. Först förstår man inget, ibland kanske man till och med tror att det inte är svenska utan ett annat främmande språk. Men sen rätt som det är så har örat vant sig och börjar hitta ett sammanhang i det hela och då blir det en aha-upplevelse.

Ja. som ni märker så brinner jag för det här och skulle säkert kunna predika en god stund till på detta ämne, men nu får det vara nog för den här gången. Dags att ta itu med den här dagen. Jag börjar med frukost så får vi se hur det blir sen. Allt går så mycket lättare när man är mätt och belåten!

En skön dag önskar jag er alla som råkat halkat in här på min sida!

Var är sången. Sången om de skrattande barnen, de försvinnande kriget och de öronbedövande jublet.

Kraften. Gemenskapen. Lyckan och målmedvetenheten.

De alltid sanningssträvande skapar sig en bild av att vara annorlunda. Egna. Tänker på de stora frågorna, håller dem för viktiga.

Det senaste stoffet verkar dock vara ett bett i sin egna svans.

En trött bild av vår morgonritual…

Tired image of our morning ritual…

Theme – portrait lightning

Le, Jesus älskar dej! Smile, Jesus loves you! Hymyile, Jeesus rakastaa sinua! Hans kärlek till dej är gränslös. Du är så värdefull, unik, speciell och älskad. Jesus Kristus dog på ett kors och uppstod på den tredje dagen. Han sitter nu på Guds faderns högra sida och manar gott för dej, ser dina frågor, tårar i natten eller på dagen. Han förstår hur du känner dej, hur du har det. Han är intresserad av dej, han vill ha en gemenskap med dej. Jesus bryr sig om dej.  Han gläds över dej, han älskar dej med en djup kärlek. Det spelar ingen roll vilken bakrund du har, familj, uppväxt, status, position i samhället, lyckad eller om du känner dej misslyckad. I hans ögon är du det vackraste som finns. Det finns inga misslyckanden, inga oönskade personer. Alla är välkomna till ett liv i hans gemenskap och kärlek. Med kärlekens ögon ser han på dej. Jesus hjärta klappar för dej. Han gråter när du gråter, han gläds när du gläds, han bär dina bördor, han bär dej, när du inte orkar själv, han leder dej på rätta vägar för sitt namn skull. Han önskar dej det bästa i livet, han vill torka dina tårar, han vill trösta dej. Han står på din sida. Han vill vara din bästa vän. När du ber så hör han dej. Jesus sviker aldrig. -”Kan du se ljuset i tunneln”? -”Kan du se ljuset i mörkret”? Han önskar få lysa upp din väg så att du “hittar hem”. En vilsen själ får finna vila och ro igen. Jag hoppas att du kan lära dej att förstå hans kärlek mot dej. Den kärleken är ren, sann, utan svek. Den bevisade Jesus på korset när han dog i kärlek för dej, mej och en hel förlorad värld. För att vi skulle få syndernas förlåtelse, frid med Gud, en gemenskap med Jesus och bli helade genom hans sår. Korset är kärlekens sköna symbol och det är för alltid sången i mitt liv. Jesus är livet för mej. Han är ljuset själv som lyser upp mörkret. När hans ljus strålar in i ditt livs mörkaste tunnel, så ser du ljuset i tunneln. Du hittar ut till friheten igen! Hur än din livssituation ser ut idag, så älskar Jesus dej. Han sträcker ut sin hjälpande hand och önskar innerligt att du ska ta tag i hans hand. “Han håller hela världen i sin hand, Han håller dej och mej i sin hand”. Lägg ditt liv i Jesus händer. Låt han få välsigna dej och ditt liv. Han har kärlekens och fridens tankar om dej. Din framtid är ljus, hans plan för dej och ditt liv är vacker. Den dagen då jag fann Jesus, gick solen upp i mitt liv. Jag sökte och fann sanningen. Jesus är vägen, sanningen och livet. Den som kommer till honom finner livets kärna, finner livets mening. Be till Jesus idag. Han hör din bön. Tacka för att han dog för dina synder och be om att bli frälst, få syndernas färlåtelse och frid med Gud. Han skapar i dej ett rent hjärta, du får frälsningsvisshet. Läs bibeln och följ Jesus varje dag. Du blir ett “Guds Barn”. “Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son, på det att var och en som tror på honom, inte skall förgås utan hava evigt liv”. ( Johannes 3:16). Låt din längtande själ finna ro hos Jesus. Mitt i denna världens brus, mitt i oron, katastrofer, sjukdomar som härjar, krig, nöd, fattigdom, elände, ensamhet, svek, kan du finna en VILOPLATS, en frizon, där du får andas ut och finna vila, förtröstan och ro. Den vilan finns hos Jesus, hos Gud. Kom som du är till Jesus. Lägg ner dina bördor. Låt hans kärlek bära dej, omsluta dej. “Han omsluter dej på alla sidor och håller dej i sin hand”! Det står i Bibeln, Guds ord. “Ingen kan rycka dej ur hans hand”. Håll dej nära Jesus, be och du ska få, sök och du ska finna. Finna det du har sökt i hela ditt liv. En mening med ditt liv.

Med kärlekens ögon ser han på dej och med en evig kärlek älskar han dej. Hans namn är Jesus han lever än, han är densamme för dej min vän. Han botar sjuka och gör dej fri. För i hans namn finns frälsning för var och en som åkallar hans namn.

Namnet Jesus, sköna namnet Jesus, i det namnet Jesus har jag liv idag.

Hans närhet är som balsam för min själ, som vatten för den törstande i öknen.

Det finns bara ett namn under solen som vi kan bli frälsta i och det namnet är JESUS!

Jag önskar dej en fin dag med Guds rika välsignelser!

Sofie har pratat om asexualitet i Christer i P3, lyssna gärna på intervjun här.

Jag tänkte prata om reaktioner, för det är ju en av sakerna vi skall göra enligt bloggens första inlägg. Många tycker att det är konstigt, eller så tror de mig helt enkelt inte. Men det är inte alltid så! Absolut inte! Jag har jättefina “supporters”, typ Arla, och jag är jätteglad att jag har dem. Det är viktigt att bli förstådd och att inte vara freaket i sällskapet, så att jag kan umgås även med folk som inte är asexuella. Jag umgås gärna med asexuella, det blir en speciell gemenskap och när det pratas om sex så är utgångspunkten och perspektivet ett helt annat än i andra grupper, men vi finns inte i överflöd.

Jag får höra en del som påstår att jag visst är sexuell, vilket inte är särskilt kul eftersom de på något sätt omyndighetsförklarar mig när de säger att jag inte kan definera mig själv, men många hanterar min läggning som vilken annan som helst. Oproblematiskt. Tack!

Jag är inte en hel människa om jag inte känner mig välkommen med min identitet hos mina närmaste.

Mikusagi

Bad att få låna ett citat ur Jonas Gardells dagbok. Ord jag tar till mig och får mig att må lite bättre.

“Jag berättar om den Jesus som sprider budskapet om Guds rike, det rike som omfattar alla, om en Gud som inte utesluter någon enda ur gemenskapen. Svenska Katolske biskopen svarar med att utestänga och att utesluta.
Isn’t it ironic, don’t you think?”

Jo, det är ironiskt Jonas. Men dina ord hjälpte mig i min sorgsna stund här genom att få läsa om en gemenskap som inte utesluter någon. Det behövde jag få veta just nu. Det är så lätt att tappa fotfästet bland alla dömande människor.

Det händer faktiskt att man behöver kärlek istället för hat. Att få höra att man kan få höra till istället för att bli utestängd och avskydd. Vikten av att få känna ett hopp, att ha ett litet, litet frö utan att någon måste ta det ifrån en.

Värme till Jonas!

Plötsligt slog det ned som en blixt framför mig: jag saknar dig så jävla mycket. Jag saknar hela idén att ligga och tala i mörkret, känslan av att vara varandra nära trots avstånd på avstånd, som att vandra genom öknen och möta ännu en öken. Jag saknar atmosfären i rummet där jag ligger, att höra mina samt dina ord, närheten och värmen vi båda utstrålar genom att bara vara, där tillsammans. Jag saknar att ligga och stirra upp i taket och fundera på ytliga spekulationer medan din röst sluddrar till vänster, saknar oförmågan att betrakta till följd av mörkret och istället se det som inget ljus kan uppvisa, känna det som endast visar sig då två verkligen finns. Inga måsten, bara ord och åter ord. Och tystnad. Ett lugn. Men framförallt, en gemenskap.

Så mycket saknar jag dig. Det låter som en kärleksförklaring men du kan lika gärna vara min vän. En vän som är nära, som är långt bort, men som är där. Tills ramen runt verkligheten spruckit och färgen runnit ut över bordet.

Pingstkyrkan i Jönköping bjöd in några icke-kyrkvana att recensera deras gudstjänst, ett modigt initiativ enligt Thomas Österberg. Det blev både positiv och negativ kritik. Det negativa bestod bl a av att det var “för klara svar”, en kritik man inte bör ta åt sig (ärliga sökare vill, till skillnad från sekulära kristendomskritiker, faktiskt ha klara, raka svar, inget annat). Kritik man dock bör ta till sig är att kyrkan var för individualistisk och att även om gemenskapen var familjär och folklig blev det en känsla av utanförskap, en “vi och dem”-känsla.

Jag känner igen mig alltför väl. Det här med individualism är ett problem som dykt upp i kyrkan på senare år, och leder ibland till motreaktioner (kollektivism) som är lika missvisande när de dras till sin spets. Bibeln talar både om individen och kollektivet och ställer dem inte emot varandra, något som vi älskar att göra idag.

Gällande gemenskap som skapar utanförskap får det naturligtvis inte leda till en öppenhet som gör att man accepterar vem som helst som medlem, tvärtom, som anabaptist anser jag att vi bör upprätta strängare kriterier för att vara med i församlingen. Men naturligtvis ska vem som vill få komma på gudstjänsten, och det är det som det talas om i artikeln. Här har varje församlingsmedlem en stor roll. När jag besökte Uppsala Pingst för första gången och inte kände någon kom en kille fram till mig, snackade med mig, välkomnade mig till stan etc. Den familjära gemenskapen måste vara öppen och kärleksfull även mot utomstående. Men alltför oftast älskar vi bara dem som älskar oss tillbaka (Matt 5:46).

Huvudpoängen är dock att det är ytan, inte djupet, som Jönköping Pingst bör reformera, som Carl-Henric Jaktlund skriver. När det kommer till ytan har jag själv lite kritik att komma med mot frikyrkligheten. Jag minns hur jag för ett tag sen diskuterade med några anabaptistiska och neoortodoxa kompisar om frikyrkan hade en identitetskris, och vi kom fram till att det var så. Frikyrkan föddes ur en radikal rörelse som gick emot mainstream-kristendom och utformade allt, inklusive gudstjänsten, enkelt och pang på, utan konstligheter och liturgi. Men idag har frikyrkan en liturgi! “Jag kan säga dig exakt hur gustjänsten kommer se ut nästa gång pga av vad jag såg idag” sa en av dem jag snackade med (vi hade just varit på en New Wine-inspirerad lågkyrklig gudstjänst). “Först är det fyra, fem lovsånger, sen någon som hälsar oss välkomna, sen bön, sen någon som predikar, sen ytterligare två, tre lovsånger samtidigt som det erbjuds förbön i något av kyrkan hörn. Detta sker söndag efter söndag.”

Det är så sant! Frikyrkan som strävade efter att göra sig fri från bestämda ordningar och riter för att öppna upp för Anden har skapat egna ordningar och riter, en frikyrkoliturgi. Jag säger inte att det är dåligt, men som min ortodoxa vän sa: “Skillnaden mellan vår liturgi och er är att vår har funnits i 1800 år medan er funnits i 180 år”. Jag tror inte frikyrkoliturgin är lika genomtänkt. Samtidigt tycker jag att katolska och ortodoxa liturgier många gånger kan vara förstelnade och tråkiga. Vi behöver en frisk mix, en levande liturgi, där Anden får verka utan att gudstjänsten blir en anarki. Saker jag saknar inom många frikyrkoliturgier är syndabekännelse, kollekttal (“ge nu mycket till Guds verk” känns aningen ospecifierat), andra sånger än lovsånger och textläsning.

Jag hade glömt bort hur det känns, att verkligen lyckas, att få till det lilla extra, eller avsluta det vackra man påbörjat. Jag hade glömt hur orden i samspel med varandra, i en gemenskap, kan skapa och måla upp de kraftigaste av känslor. Alla dessa känslor. Människans. Men kanske inte gemenskapens. Såvida du inte känner gemenskap med karaktären du valt att kalla din egen, efter ett tag kanske till och med dig själv – en del av dig. Är det då inte vackert när man verkligen lyckas? Är det då inte som att lyckas med sig själv, att göra någonting stort? Att vara en människa.

Glädjande nog har krafter inom universitetsvärlden, i synnerhet Socialhögskolan i Lund, valt att uppmärksamma problemet med förnedrande så kallade “trappstegsboenden”. Alltså problemet med att soss ställer diktatoriska och grymma krav på hemlösa för att få tillgång till “boende”. Redan språkbruket – “boende” snarare än “bostad” – avslöjar vad det handlar om. En disciplineringsstrategi som syftar till tukt och förmaning, precis som i det gamla Fattigsverige.

Forskarna, exempelvis professor Hans Swärd, bjöd in kommunrepresentanter från landets kommuner för att berätta om behovet av bostad direkt. 

I princip alla tillgänglig forskning, främst framarbetad i USA, visar att såväl hemlöshet som missbruk bekämpas bäst genom att redan från början erbjuda hemlösa s.k. förstahandskontrakt. Alltså en alldeles egen lägenhet som man styr över själv, precis som vilken annan hyregäst som helst.  Så skriver till exempel hemlöshetsforskarna Iain Atherton och Carol McNaughton Nicholls i sitt abstract till en uppsats de skrivit, att

Housing First approaches explicitly incorporate secure tenures as an intrinsic part of support packages for homeless people who have mental health and substance misuse problems. We contend that the evidence from the growing body of research in North America makes a compelling argument for the explicit incorporation of housing at an early stage as an effective means of addressing homelessness. The North American studies suggest that even those who might be considered most difficult to house can, with help, successfully maintain their own tenancies. Evidence suggests no deleterious effects on mental health or increased drug misuse and indeed, possibly some benefits. Economic analysis also demonstrates advantages, the cost of providing support to people in Housing First programmes being considerablyless than if they were to remain homeless.

Detta är någonting som lundaforskaren Marcus Knutagård också lyfter fram i sin i våras utgivna avhandling,

Det är också angeläget att studera hur en alternativ organisering skulle se ut och i vilken mån en förändring är möjlig. Jag avser här den s.k. bostad först-modellen, där vanliga hyreslägenheter skulle kunna användas istället för särskilda boenden för specifika kategorier. En sådan modell skulle i så fall främst inrikta resurserna mot att utveckla stödinsatser. På så vis skulle det kanske vara möjligt att förändra och i mindre utsträckning förvara, försvara och förvalta.

Malin Kling, journalist vid tidningen Faktum (en tidning för hemlösa i Göteborg), uttrycker även hon saken på ett bra sätt när hon säger,

Problemet är bland annat att folk inte tar till sig den forskning  som finns. Det finns jättemycket forskning om det här. Den visar, precis som Marcus var inne på förut, att de här trappstegsmodellerna är rätt värdelösa. Det handlar någonstans om att folk måste få välja själva lite grann. Man måste ha lite makt i sitt liv även om man har blivit bostadslös och hamnat fel på en massa sätt. Det vi har sett är att de här människorna ganska ofta behandlas som fattighjon.
De får ta det som bjuds, eller så får de ingenting. Man villkorar boende.
Vi har ändå kommit överens i Sverige om att alla har vissa grundläggande
rättigheter, och de är inte villkorade.
Jag kan inte tala för hela Sverige, men i Göteborg är det så att går du till  socialtjänsten och är i aktivt missbruk säger de: Nu får du sluta supa, annars kan vi inte hjälpa dig med bostad. Så kan vi inte ha det. Folk måste faktiskt få bo även om de är fulla. Återigen: Det funkar inte att börja i den änden.  Man kan inte heller hålla på med de här märkliga boendeformerna. Vi har ju haft ett trappstegsboende i Göteborg i 15–20 år som precis har skrotats på grund av att det var så oerhört värdelöst att det aldrig funkade. Det var i stort  sett ingen som tog sig från början av trappan och gick ut i andra änden och hade ett förstahandskontrakt. Det funkar inte.
Snälla, sluta med trappstegsmodeller!

Även undertecknad – kommunismisverige – har skrivit en mindre uppsats i ämnet, Slav under soss.

Avslutningsvis är det naturligtvis även en fråga om människosyn:

Hur hjälps en aktivt missbrukande hemlös av att sakna tak över huvudet? På vilket sätt skulle ännu hårdare vardag som än den reda hårda vardagen som både hemlös och missbrukare hjälpa folk ut ur missbruk? Har inte alla – oavsett situation – rätt till tak över huvudet?

På socialism.nu finns en nystartad tråd om kommunismen uttryckt genom teori, genom partiprogram.

Jag har för mig att spartakisterna har nämnt att den stora faran för arbetarrörelse och kommunism idag inte är “ultravänsterism” utan snarare socialdemokrati och liberalism. Jag tycker nog att det är en korrekt analys. Vänstergrupper engagerar sig för att “försvara” antikommunister i Vitryssland, som det fullständigt liberala och pro-imperialistiska Vitryska “kommuniternas” parti – PKB. Eller så försvarar man krafter som liknar moderna versioner av Solidarnosc,  grupper som är både pro-USA och pro-EU.

Detta är antagligen resultatet av den anti-kommunistiska propaganda som förstärktes betydligt genom sammanbrottet för Sovjetunionen och de Östeuropeiska staterna 1989-92. Den impregnerar även det som kallas den politiska vänstern, de progressiva. Nederlaget för i synnerhet Sovjetunionen innebar ett trefaldigt nederlag för kommunisterna och arbetarrörelsen i världen:

1. Materiellt. Välfärden har nedmonterats i de välfärdskapitalistiska staterna. “Hotet” från Sovjetunionen med alleirade stater har upphört: Den historiska klasskompromissen är för kapitalistklassen inte längre nödvändig. Oförblomerade nedskärningar i hela Europa och Väst.

2. Militärt. Det stöd som upprorskrafter emellanåt – med många begränsningar, men ändå – kunde åtnjuta från Sovjetunionen har upphört.

3. Ideologiskt. Den liberala vänstern trodde på mantrat “Nu har den falska socialismen dött, nu kan den riktiga socialismen äntligen växa fram!”. När restaurationistiska kuppmakare försökte gripa makten i Sovjetunionen i augusti 1991, såg dessa liberaler denna handling som fruktansvärd och förkastlig. Hellre oförblommerad och oreglerad kapitalism enligt Jeltsins och västvärldens recept. Resultatet känner vi till idag: Kommunismen som tankegods är fullständigt tillbakatryckt. Vänsterliberalerna hade fel, det blev inte “riktig socialism” som ersatte stalinismen i folks huvuden, utan snarare uppgivenhet och ideologisk offensiv från högern.

Hursomhelst: Läs!

Ska ha Blogg och Facebook-kryssning på Färjan, Viking Cinderella Söndagen den 1 November! Har skrivit om det innan. Men har bestämt datum nu. Om ni vill åka med, boka idag!

Viking Line. Tel. 08. 452 40 00

Alla fixar egen hytt. Vi ses ombord och kan käka tillsammans!

En vänskapskryssning helt enkelt! Mycket glada skratt, gemenskap, glädje!

Valfri klädsel! Ta med kamera och ett glatt humör!

Vilka vill åka med???

Skriv gärna det så vet jag hur många som jag ska umgås med!

Välkoma ombord!!!!!!!!!!!

Välkomna ombord på Färjan, Viking Cinderella!

Välkomna ombord på” Östersjöns absolut vackraste pärla”, som jag har döpt Färjan, Viking Cinderella till!

Här sjöng jag gospel på tv-succen Färjan, med Las Vegas Orchestra, på säsong 1, avsnitt 3.

Shot with Canon EOS 5D Mark II + Canon EF 50 mm f/1.4 @ f/4, sp 1/100, iso 400.

_

Jag gillar min nya utmaning; höst i svartvitt känns fantastiskt!

I like this new theme very much!

Theme of the week: autumn in black and white

Idag nyinviger Socialdemokraterna, LO, ABF och SSU sin uppfräschade lokal.

En invigning som manifesterar flera saker. Det visar på den gemenskap som finns mellan arbetarrörelsens olika organisationer. Det visar på betydelsen av samarbetet mellan organisationer som har samma grundvärderingar. Invigningen manifesterar också startpunkten på ett kommande år som kommer att spela stor roll för Krokom, Jämtlands län och Sveriges framtid.

En lokal är en plats för möten och samtal, för debatt och studier, för kontorsarbete och för kreativitet. Lokalen och platsen är betydelsefull för att den kraft som finns i varje människa kan tas tillvara och få möjlighet att utvecklas.

Det är visserligen en gammal slogan – men den är lika sann idag som igår.

Tillsammans är vi starka!

Jag vill med detta också tacka alla som deltagit i jobbet att ställa ordning lokalerna. Ett stort tack av alla oss och av alla som kommer ha stor nytta av vår gemensamma lokal under de kommande åren.

Vår gemensamma lokal och Socialdemokraterna i Krokoms blogg är nu invigd.

Stefan Wikén
Ordförande Socialdemokraterna i Krokoms kommun

Shot with Canon EOS 5D Mark II + Canon EF 20 mm f/2.8 @ f/2.8, sp 1/200, iso 2000.

_

Man vet att det är höst när bollplanerna tänder sina belysningar för kvällsträningarna…

You know the autumn is here when the football training is beeing lit artificially…

Theme of the week: autumn by wide angle

Så…idag är det onsdag och det innebär att ½ arbetsveckan är avklarad för…. dem som har ett jobb att gå till.=) För egen del innebär det att helgen kommer allt närmare och att vi kommer få lite sovmorgon. Ledigheten kommer inte alls att infinna sig, då Staffan får gräva, lägga rör, borra mm trots att han verkligen skulle behöva ta det lite lugnt eftersom efter varje arbetsdag får han slita hund på tomten. Mörkt och kallt har det börjat bli nu om kvällarna och jag kan tänka mig att han uppfattar sin lediga tid som  obefintlig. Inte heller finns det tid för honom att umgås med barnen vilket innebär att jag är känner mig knappt avlastad alls gällande gnällspiken Carl. Inte så att han gnäller konstant, men han saknar sin pappa och när han väl får syn på honom….vill han krypa dit, bli hållen och helt enkelt bara vara. Med andra ord får jag “passa” honom från morra till kväll……7 dagar i veckan just nu. Höjdpunkten med helgen är att Anna, Robert och deras barn kommer å hälsar på! De måste ju få se huset och då de är bortresta helgen då inflyttningsfesten är inbokad, får vi ta och träffas nu på lördag istället. Skall bli kul! Jag saknar henne oändligt!

Sedan kan jag stundvis även sakna jobbet. Inte att gå upp tidigt och ha tider  att passa, men väl komma iväg och ifrån allt här hemma och vara mer än bara mamma och sambo nonstop. Saknar mest gemenskap, kamratskap, stimulans, intryck och annat som får mig att utvecklas som person. Här hemma kan jag stundvis känna  mig låst, uttråkad, understimulerad och smått avtrubbad. Inte att jag vantrivs, men det skall bli skönt att successivt  börja jobba helger för att efter nyår jobba heltid och låta Staffan vara hemma med Carl. Vi behöver det alla här hemma tror jag. Lite omväxling. Nya intryck. Nya perspektiv.

Nu skall jag passa på att dricka te framför tv:n i lugn och ro. Carl sover nämligen.

Idag så börjar jag med vad som hände igår. Igår så var jag borta nästan hela dagen. På förmidagen så gick jag en sväng förbi Erikshjälpen, jag hittade inget av intresse, det var ganska så länge sedan nu som jag gjorde det. Eftersom det var så fint väder passade jag på att ta en promenad. Ganska så härligt att det fortfarande är så varmt och skönt, hoppas att det fortsätter så ett tag till. När jag kom hem så ringde Daniel och undrade om jag ville följa med till en gemensam vän till oss. Det var klart att jag ville det. Bekim och hans fru Ulrika har nyligen köpt hus i Bunkeflostrand, så det var dit vi begav oss. Det är ett riktigt trevligt ställe och ligger på gång avstånd till havet. När vi nu var där så passade vi på att ta en promenad i omgivningen. Nu blev det dock ingen kort promenad. Jag passade på att ta några foton eftersom jag hade kameran med mig. När vi kom fram till huset igen så hade fler vänner kommit och dom var i full gång med att grilla och fixa käk. Jag, Daniel och Cecilia hade planerat att åka hem, men Bekim förbjöd mig att åka hem så jag stannade medan Daniel och Cecilia åkte hemåt. Nu var det bara trevligt att stanna och umgås med vänner. Det finns egentligen gaska så mycket jag skulle kunna skriva om dagen, jag skulle kunna skriva om när Kjetil och Mia ”Grillade” korvarna eller att Bekim eldade Hamburgarna. Men nu tänker jag inte skriva om det.

.

.

Idag kommer jag att gå till Thomaskyrkan, vilket jag ser fram emot, jag gick inte till kyrkan förra söndagen så nu ska det bli roligt att träffa alla. Att gå till kyrkan är nog det jag brukar se fram emot mest under veckan. Jag tycker att det är fantastiskt att vi kan komma tillsammans och lovsjunga och be till Jesus tillsammans som en familj. Nu får det räcka med bloggandet för denna gången. Jag återkommer.

.

Tick tack, tick tack säger klockan. Tider rinner ifrån oss. Jag har i min strävan att bli bättre funnit att tiden rör sig även om vi står stilla. Läskigt nog så spelar det ingen roll hur vi än försöker att göra så att den inte tickar ifrån oss, man får göra det bästa av dom sekunder man har och se till att man är lycklig när man gör det.

Det är inte så mycket kvar nu. Snart är jag frisk? Kanske… Men ja, livet är ju kvar. Vad ska man göra av livet? Det känns som att man borde fortsätta skriva om livet. Kanske tillsammans med min käraste? Ja. Det har ju gått ett tag. Jag har flickvän nu. Jag har dämpat dosen till 90 mg. Jag har börjat träna och jag har börjat känna mig mer välkommen i det du kallar verklighet. Facebook har funnits vid min sida och nu är det dags att återuppta bloggandet. Jag har bett min flickvän att hoppa på mitt tåg och blogga tillsammans med mig. Det kommer hon nog också att göra. Det kommer antagligen nyheter om det någon gång snart?

Jag har ont i benen, kom hem från träningen för 4 timmar sen. Kung fu tränar jag. Shaolin.se har information om det. Jag tycker det är skönt att få röra sig lite. Fast än det nu efter tredje träningstillfället känns som att jag ska falla isär vilken sekund som helst…

Dags att komma igång. Dags att börja om. Dags att känna igen. Dags att känna, min vän.

Tills dess, för alltid, Naseer.