Svenskt Näringsliv driver någon form av kampanj för ungdomar och specifikt åttiotalister. Det är väl bra att försöka ge människor inspiration och lite självkänsla, men initiativet verkar mest ha mynnat ut i att stolta ungdomar i tjugoårsåldern skyltar med sig själva på Newsmill och förklarar hur speciella de är som klarar av att göra hundra saker samtidigt, blogga till sig ett jobb och vara den första generationen som tar tillvara på sina möjligheter (1, 2, 3, 4, 5).

Men om man ska vara krass är nog åttiotalisterna egentligen inte mer märkvärdiga än såhär:

(OBS! Bilden är kopierad och redigerad. Originalet hittas i SvD 14/11, “Berglins”, sid 2)

Simon Hedlin Larsson

Uppe vid sommarstugan har vi en basturök och den har gått varm under helgen, sambon och en kompis har rökt kött. Det tar rätt många timmar, men det är värt att vänta på. Himla gott helt enkelt. Svärmor, som är experten har gjort saltlag och i lagom tid i förväg stoppat ner de olika köttbitarna så de är preparerade efter konstens alla regler. Sen gäller det att elda på rätt sätt så temperaturen blir den rätta. Inte helt lätt som ni kanske förstår, utan ett riktigt hantverk som man liksom lär sig genom att vara med och iaktta hur det hela ska gå till. Och genom att göra misstag!

En morbror till min svärfar är den som utgör början till just vår rökhistorik. Han var den som var med och lärde upp svärmor och svärfar och nu är de ju hög tid för nästa generation att se till att suga i sig alla kunskaper innan det är försent. Förhoppningsvis blev resultatet lyckat även den här gången, vi har inte provsmakat än, förutom falukorven som var god. Köttet ska vara till pingst så det blir bara att göra en grov koll innan det åker i frysen igen. Det blir spännande att smaka sen. Förutom korven har vi rökt  fläsklägg, älgkött, älghjärta och vildsvinskött. man blir sotig och luktar rök, men det är ganska mysigt ändå. Och vädret har ju varit utmärkt vilket inte gjort saken sämre.

Idag har jag varit till Rättvik, där det var vårmarknad, den avstod jag dock för mitt ärende var Folkmusikens Hus och dess årsmöte. Glädjande nog så verkar flera kommuner ha ändrat åsikt och kommer att skjuta till pengar till “husets” framtid och läget ser betydligt ljusare ut nu än tidigare och man vågar tänka framåt, om än lite försiktigt. Inget ont som inte har något gott med sig, som man brukar säga. All turbulens har i alla fall hjälpt till att skapa ett starkare stöd över hela landet. Många, där ibland jag själv ska jag väl erkänna, har inte funderat så mycket över vilket viktigt jobb de utför, till nytta för många. Jag har äntligen tagit mig i kragen och löst medlemsskap och det borde flera göra.

Sen har det varit deklarationstime. I morgon kl. 24.00 är ju deadline, ifall ni glömt (eller förträngt) det!

Missade spelstunden med kompisarna idag, tyvärr, men man kan ju inte vara på mer än ett ställe i taget, det är ju ett faktum. Till nästa söndag får jag ta skadan igen, då båda gängen ska samlas och spela tillsammans. Men före dess väntar en hel arbetsvecka. Bäst att samla krafter! Godnatt med er!

Läste precis den här artikeln. Och något svar på den från någon som varit ensambarn och inte alls tyckt om det. Hej halloj! Jag har aldrig längtat efter syskon och jag har inte ens några kusiner. Visserligen hade jag en bästa kompis under hela min uppväxt som jag fortfarande träffar. Och visst blev jag lite bortskämd men inte så det stör.

Nu lägger jag mig i men måste folk bry sig om vad andra tar för personliga beslut? Jag har själv funderat på att bara ha ett barn. Jag har tagit hand om ett syskonpar i ett halvår och tyckte inte alls om bråkandet. Och jag håller med paret i artikeln. Det är lättare att behålla sitt liv som det är om man bara har ett barn. Ju fler barn desto mer blir livet inriktat på dem. Jag ser det inte som in enda uppgift här i livet att säkra nästa generation. Jag vill ha mitt egna liv också.

Min far och jag har konstaterat hur lite hans mor och far levde själva och istället tänkte på nästa generation. Vi har sagt att vi inte ska göra likadant. Vi ska leva själva för pengarna vi sparar ihop.

Men jag känner att jag har spara genen i mig. Hur stor buffert behöver man egentligen? Jag drömmer ju om att någon gång i livet äga en Ford Mustang. Jag har tillräckligt med pengar till en. Jag drömmer inte om att bo i hus. Borde jag inte satsa nu innan jag bara känner mig för gammal för en cool bil?

Nu har jag en fundering till som jag vill ha hjälp med. 
Hur fungerar det här med generationer egentligen? Jag vet ju att jag, mina barn och mina föräldrar är olika generationer. Så långt är det ju enkelt.
Men Uffe och jag då? Uffe är född på 60-talet och jag på 70-talet. Det som tydligast visar våran ålderskillnad är nog vilken musik vi ha lyssnat på under uppväxten (och det faktum att Uffe är väldigt gråhårig förstås). Annars är det nog inte så mycket som skiljer. Är vi olika generationer?
Vi har också diskuterat om det kan vara stora händelser/utveckling som skiljer generationerna åt. T.ex. de som har växt upp med datorer är en generation och de som växte upp under andra världskriget är en annan. 
Hur ser ni på saken? Finns det något rätt och fel i den här frågan?

Två generationer. Totte, Milla och deras mormor.

Glömt och begravt, tack och lov, är Naturvårdsverkets förste generaldirektör Valfrid Paulssons påståenden om onyttan. Nyare och mycket mer vettigt är i stället diskussionen om det slutliga resultatet. Eller konsekvensen, om man så säger, av allt.

För vad gör vi med det: det växande sopberget, det som aldrig minskar, därför att vi ständigt fyller på och fyller på, därför att vi ständigt köper och köper, därför att vi vill ha nu, därför att vi väljer att tro att allting löser sig med teknik.

Det här är en diskussion som måste inbegripa alla, för att citera Mattias Hagberg, författare till ”Skräp”, en av höstens, får vi verkligen hoppas, mest lästa böcker. Och inte bara experterna, som Hagberg tycker tar sig rätten att prata. ”Näringslivet har kapat miljödebatten och gjort den till en fråga om tekniska lösningar. Vi kan leva som vi alltid har gjort, vi behöver bara lite andra bränslen så är allt frid och fröjd. Plötsligt är alla miljövänner vad de än gör. Ju fler etanolbilar du köper desto mer miljövänlig är du, ungefär.”

Så sant så, och med följden att nio av tio svenskar sorterar glas och papper och anser att dom tar ansvar för miljön. Och att nära lösningar, typ miljörum och inte bara uppsamlingsplatser flera mil ifrån, stannar som vilket prat i mun som helst.

Plussar vi sen på med att göra hela klimathotet till en fråga om teknik – så att alla med pengar ska kunna fortsätta konsumera ihjäl framtiden för både sig själva, alla andra och kommande generationer – blir resultatet därefter. Och summan av lathet, egoism och ingen lust att ställa krav, å ena sidan; och egen vinning, kortsiktiga lösningar och för lätta lösningar å den andra.

Eller, om man så vill säga, antingen förändrar vi vårt levnadssätt i grunden eller så går det åt helvete.

Finns det något bättre lördagsprojekt på Island än att jaga glada hattar? Jag har alltid gillat den underbara variationen av mössor och hattar på ett Landsmót. Den totala motsatsen till Ascots förfining och värd uppmärksamhet. Nada flärd och champagne, här är det bjór, svarta döden och varma mössor som gäller. Faktum är att man på nordlandet finner ännu lite mer speciella mössor än på Hella i syd. Otto och Barbro Beckström har en teori om att de gamla goda mössorna går i arv i generationer. Se här min dotter, nu ska du bära gammelfarfars tovade mössa. Bär den med stolthet. Så se detta hattreportage som en uppvärmning till nästa Landsmót på nordlandet.

Myte 5: Undervisning, der er målrettet forskellige aldersgrupper øger læringseffekten signifikant?

Hvad tror du?

• Sandt?
• Falsk?
• Ved ikke

Mange forskere har beskæftiget sig med forskellene på den modne del af arbejdsstyrken (over 35 år) og så de nye generationer, generation X , generation Y og Gamers.

Den forskning jeg kender til peger snarere på relevans i undervisningen og motivationsforskelle blandt mennesker i alle aldre end generationsforskelle, når det drejer sig om læringseffekt. Den banale sandhed ser ud til at være, at relevant undervisning til en motiveret målgruppe bliver en succes.

Jeg kan med andre ord ikke med udgangspunkt i nogen kendt undersøgelse afgøre om det kan svare sig at tage hensyn til deltagernes alder i en given læreproces. Men pilen peger igen i retning af at variationer over relevante pædagogiske undervisningsmetoder har stor og positiv betydning. Nok mere end aldersspecifik undervisning, der nok ikke rammer den 60-årige computer- og gadget-kyndige medarbejder på samme måde som den 25-årige, der aldrig har anvendt en computer. Myte 5 må altså anses for værende falsk.

Denne påstand ved vi med andre ord ikke nok om endnu til at afgøre om det er en relevant distinktion, når man planlægger sin undervisning eller e-læringsprogram.

Den stille generation, født 1925-1942, er eller var hårdtarbejdende, økonomisk konservative og med en høj grad af tillid til autoriteter. Optimistiske med hensyn til fremtiden og med stærke moralske værdier.

De store årgange, født 1943-1960, har stærke idealer og traditioner og er meget familieorienterede. Lidt mere frygtsomme for fremtiden, socialt frisindede men politisk konservative. De udgør en trediedel af befolkningen.

Generation X, født 1961-1981, lever i nuet, kan lide at eksperimentere og forventer umiddelbare resultater.

Generation Y, født 1982-1992, er materialistiske, selvcentrerede, underholdningssøgende og opleves selvretfærdige – men de er samtidig meget opmærksomme på den store verden og er teknologisk sofistikerede.

Disse grove opdelinger er naturligvis stærkt generaliserende og underbygger min antagelse om, at hensyntagen til generationer i undervisningen nok ikke har den store betydning, da der er alt for mange undtagelser i denne form for gruppering af mennesker.

På den anden side giver opdelingen dog noget værdifuld viden om den historiske udvikling og kontekst de forskellige generationer har oplevet. Og vil man bygge på deres erfaringer er det tilrådeligt at skele til disse fakta. Den kommende generation på arbejdsmarkedet beskrevet oven for er meget forskellig fra den nuværende arbejdsstyrke. De er langt mere teknologivante end nogen forudgående generation, men der også men modsætning i at der på samme tid er tale om en tydelig skillelinie mellem de, der kom med på den teknologiske vogn og de, der ikke gjorde. Den yngre generations basale regnefærdigheder og kommunikative evner er ofte deres svage punkter. Deres måde at lære på afspejler i højere grad intuitive og interaktive computerspil end logisk tænkning. De stiller større krav, er utålmodige og ’they want it all’:

http://www.youtube.com/watch?v=TX6jU_mLTno (Reklame for Dr.Pepper: ”They want it all”).

For at være en god leder for dem på arbejdspladsen skal du i høj grad tilfredsstille deres ønske om selvledelse, udfordre dem, tillade at de arbejder sammen med venner uden for virksomheden, gøre det sjovt at arbejde, give dem følelsen af at være respekteret og give plads til individualitet.

Disse karakteristika er positive for så vidt de er en forudsætning for virksomhedens fremtidige succes. Arbejdstempoet vil helt sikkert fortsætte med at blive forøget og tiden til refleksion og fordybelse vil blive yderligere kompromitteret. Endnu mere arbejde vil blive teknologidrevet vidensarbejde. Konkurrencen vil blive mere intens og endnu mere global. ’Jorden er flad’, som Thomas Friedman beskrev i sin bog, ”The World is Flat”, 2005, lidt senere end Marianne Faithful sang: ”The World is getting flatter. The sky is falling all around” (Marianne Faithful: ”Strange Weather”, 1987.

Også konkurrencen om den talentfulde arbejdskraft bliver yderligere intensiveret. Vi hører allerede i skrivende stund over halvdelen af arbejdsgiverne beklage at det er svært at finde kvalificeret arbejdskraft. Mange er begyndt at mene, at manglen på kvalificeret arbejdskraft er virksomhedernes største udfordring.

Forventningerne hos topledelserne til kompetenceudviklingen vil blive dramatisk forøget. De vil kigge mere og mere på deres uddannelses- og udviklingsafdelinger for at forøge konkurrencekraften og udfylde hullet af uddannelse og manglen på nye talenter. På samme tid vil de kræve bedre resultater af uddannelsesindsatsen og beviser for effektiviteten. Med de samme undervisningsprogrammer vil der blive forventet et andet og bedre udbytte.

Jag har aldrig varit någon muntergök,det vet alla som känner mig.Jag kan vara tvär,taggig,cynisk,anti likväl som flamsig,tramsig och levnadsglad,men ingen muntergök.Ingen minglare.Min mor försökte på olika sätt råda bot på denna brist genom att skicka in mig i olika pinsamma sociala situationer som barn,men utan större framgång.
Jag har plågats av något slags ställföreträdande medlidande för tillvaron sedan tonåren när min mamma ständigt ojade sig över att jag gick klädd i svart och lila jämt,”som om jag var på väg till en begravning”.
Det var mitt sätt att hantera det svåra,att bli vän med det.
Men till och med jag kan urskilja en smärtgräns.Jag kan knappt öppna en tidning längre för jag kan inte värja mig mot ångesten som väller ut ur sidorna.Eländet och de som lever genom det,journalismen,spekulationerna,utsattheten vi alla kan råka ut för och så vidare.

Knivhuggna småbarnsmammor(jag sänder en medlidandets tanke till mamman och hennes anhöriga,men avhåller mig från att länka till artiklar eftersom jag redan antar att alla vet vad jag talar om),mördade barn,fattigdom,orättvisa,brist på empati,socialdarwinism.Listan kan göras lång.
Som förälder är det frestande att drabbas av rent primitiva överbeskyddarinstinkter.Om jag föll för dem varje gång jag läste om pedofiler,mördare och andra sjuka individer skulle barnen inte få gå ensamma sin tre minuters skolväg,inte få gå till kiosken på hörnet själva eller tala med andra än de jag först godkänt.
Jag kämpar med gränsdragningen mellan skräck och realitet,en balansgång som är svårare ju mer man tänker på den.Kanske borde jag vara tacksam mot misärens månglare för att de underrättar mig om tillståndet i världen med en extra eländestwist så budskapet går fram.
Kanske borde jag förbanna dem för att de inte låter barnen gå förbi en kiosk med tidningsförsäljning utan att konfronteras med mord och skräck dagligen.Eller slå på TV:n mitt på dagen utan att få se Mikael Persbrandt utdela en käftsmäll i någon polisserietrailer,alternativt någon närgången studie av våld och död i en Wallanderpåannonsering.Man får vara på sin vakt.

Jag sänder härmed en saknadens tanke till min mormor och morfar som växte upp i ett helt annat samhälle och önskar att mina barn fått höra berättelserna från deras barndom och liv.Men det går inte,för mormor är död sedan 1995 och morfar sedan 1987.Mormor som föddes mer än två månader för tidigt 1923 och överlevde mot alla odds trots att hon vägde under kilot.Mormor som aldrig gav upp.Det slår mig att jag saknar förankringen bakåt,de gamla i mitt liv som gav mig en livlina att hålla i när omgivningen kändes för främmande,en bakgrund,en bild av en annan tid,människor som inte kommer tillbaka och som bar på viktiga ledtrådar till vår bakgrund och vilka som kom före oss.
Nu är det snart bara mina föräldrars egogeneration och framåt kvar.
Skriv ner vad dina gamla släktingar minns innan de är borta.Jag önskar jag hade haft vett att göra det.Jag törs nästan lova att dina egna barn kommer uppskatta det en dag.

Diskuterade med några vänner häromkvällen, om tonåringars behov av att revoltera mot sina föräldrar. Det handlade ursprungligen om musik och det konstaterades att det nu är allt vanligare att föräldrar och barn lyssnar på ungefär samma musik.

Frågor som ställdes på det: Är det föräldrarna som är modernare nu än förr? Eller är det barnen som är mognare? Eller är det rent av så att det inte görs någon “ny” musik längre, att allt redan är gjort?

Därifrån till: Hur revolterar unga idag? Jag har svårt att se vad mina barn skulle kunna göra som jag skulle uppfatta som riktigt provocerande eller revolterande.

Har unga ett behov av att revoltera som nu för tiden inte tillfredsställs då det inte finns något att revoltera mot? Kommer avsaknaden av revolution att påverka ungarna negativt?

Eller: Är det bara jag och mina vänner som lever i någon slags sluten värld där vi lyssnar på samma musik och inte blir provocerade av hur barnen klär sig, pratar eller vad de satsar på för karriär?

Min son är ett exempel på en som kanske för femtio år sedan skulle fått en och annan pik av sina föräldrar. Som son till en avhoppad Pingstvän och en ateist, har han sett till att som första extraknäck bli gudstjänstassistent och konfirmationsledare i Svenska kyrkan. Han drömmer också om någon form av karriär inom det militära, och hans pappa var totalvägrare. Ingen av oss är särskilt provocerade dock, vi är rörande överens om att vi har en klok och duktig son och är mycket stolta över hans val so far.

Är det så att vi trots all inskränkthet i världen ändå blivit tolerantare mot våra unga? Eller lever jag i en bubbla?

Läs även andra bloggares åsikter om barn, föräldraskap, revolution, tonåringar, revolt, musik

Foto af min tvillingebror, hans datter og min søster i fotorammen i baggrunden.

Dagens citat ger mig inte alls prestationsångest. 

Mamma, mormor & Neo, Spanien -07

Tre fantastiska generationer. Tre underbara liv. En blog bara för att bilden är så vacker…

Jag kände bara att jag ville klargöra; jag är inte alternativ. Jag har aldrig förstått begreppet, och ju mer jag tänker på det ju mer avstånd tar jag från det. Idén om att det går att indela människor i alternativa och konventionella bygger på någon sorts uppfattning att det är den socialistiska kulturen som ska övervinna borgarna. Men socialismen är ju i själva verket raka motsatsen till denna form av isolering! Marxismens klasskamp är en mekanism som varje byggsten av samhället följer – och hur kan vi skapa ett nytt samhälle om inte alla byggstenarna är med på det? Socialismens kultur är ett symptom på kapitalismen, en följd av dess ekonomiska och sociala utestängande av arbetare. Även våra rörelser är bara medium för klasskampen, ett av många sätt att ge den uttryck (när dom ens gör det). Vår organisering är självklart demokratisk just av den anledningen – det ger maximalt utrymme åt medlemmarna, dom som utövar klasskampen. På samma sätt har ingen mindre eller större rätt att syssla med det här vi gör; du kan tycka att en människa är hur äcklig som helst utan att det ger dej motiv för att sluta samarbeta med dom. Det är inte så att vi strävar efter nån sorts renhet, åtminstone inte jag, även om möjligheten att just samarbeta med vissa kan ifrågasättas. Jag tycker inte heller vi har rätt att ifrågasätta andras livsstil och/eller strategier i klasskampen utan rimlig kritik. Det handlar om en diskussion där den ena eller den andra kan ha rätt, för allt vi vet.

Det finns inte “vanliga människor” och socialister – och det finns verkligen inte “riktiga socialister” och “sossar”. Det myllrar av “konventionella” som bedriver kamp mot samma mål som vi, ibland utan att vi eller dom förstår det (eller vill förstå). Det gäller för oss alla att förstå att “radikalitet” bara är en fernissa. Vad som är relevant är ju inte att jag är “radikal” – det som är relevant är att jag gör rätt sak vid rätt tid. Hur kan det komma sej att konsumenter av vänsterkultur, ibland med överraskande förvirrade åsikter och bakgrund, tillåts representera arbetarsträvan mer än Claudio på Konsum och Vera på vårdhemmet eller t.o.m. mer än erfarna radikala arbetarorganiserare. Varför får klimataktivister jubel så fort dom demonsterar vid en flygplats några dar medan fackliga avtal som sluts över hela världen totalt ignoreras, trots att dom ofta är av betydligt större vikt för vår framtid. Det handlar inte om att vänsterkulturen är dålig i sej (även om många av dess inriktningar bokstavligt talat är sjuka), det handlar mer om att vi måste försöka övervinna våra olikheter och olika traditioner. Jag har stort hopp till alla dom papperslösa flyktingarna i Sverige, varav det finns många erfarna socialister som bara väntar på att få börja kämpa med oss på allvar. Jag hoppas också på min egen generation, att vi ska vara erfarna nog att reagera på rätt sätt vid rätt tillfälle.

Slutstadium om ordningsbetygen, Omsorgaren om skolstarten, Syrran om demokratisk tortyr, Ilse-Marie om EU-föredraget och Petter riktigt saftigt om kapitalismens regelbundna och oundvikliga krascher. Jag borde börja pinga technorati och intressant.se, men orka. Jag ägnar redan så mycket tid åt annat, jag tror jag får dra ner på mängden inlägg och satsa på lansering istället. Ju mindre man säger desto mer substans, förhoppningsvis.

Jag kände bara att jag ville klargöra; jag är inte alternativ. Jag har aldrig förstått begreppet, och ju mer jag tänker på det ju mer avstånd tar jag från det. Idén om att det går att indela människor i alternativa och konventionella bygger på någon sorts uppfattning att det är den socialistiska kulturen som ska övervinna borgarna. Men socialismen är ju i själva verket raka motsatsen till denna form av isolering! Marxismens klasskamp är en mekanism som varje byggsten av samhället följer – och hur kan vi skapa ett nytt samhälle om inte alla byggstenarna är med på det? Socialismens kultur är ett symptom på kapitalismen, en följd av dess ekonomiska och sociala utestängande av arbetare. Även våra rörelser är bara medium för klasskampen, ett av många sätt att ge den uttryck (när dom ens gör det). Vår organisering är självklart demokratisk just av den anledningen – det ger maximalt utrymme åt medlemmarna, dom som utövar klasskampen. På samma sätt har ingen mindre eller större rätt att syssla med det här vi gör; du kan tycka att en människa är hur äcklig som helst utan att det ger dej motiv för att sluta samarbeta med dom. Det är inte så att vi strävar efter nån sorts renhet, åtminstone inte jag, även om möjligheten att just samarbeta med vissa kan ifrågasättas. Jag tycker inte heller vi har rätt att ifrågasätta andras livsstil och/eller strategier i klasskampen utan rimlig kritik. Det handlar om en diskussion där den ena eller den andra kan ha rätt, för allt vi vet.

Det finns inte “vanliga människor” och socialister – och det finns verkligen inte “riktiga socialister” och “sossar”. Det myllrar av “konventionella” som bedriver kamp mot samma mål som vi, ibland utan att vi eller dom förstår det (eller vill förstå). Det gäller för oss alla att förstå att “radikalitet” bara är en fernissa. Vad som är relevant är ju inte att jag är “radikal” – det som är relevant är att jag gör rätt sak vid rätt tid. Hur kan det komma sej att konsumenter av vänsterkultur, ibland med överraskande förvirrade åsikter och bakgrund, tillåts representera arbetarsträvan mer än Claudio på Konsum och Vera på vårdhemmet eller t.o.m. mer än erfarna radikala arbetarorganiserare. Varför får klimataktivister jubel så fort dom demonsterar vid en flygplats några dar medan fackliga avtal som sluts över hela världen totalt ignoreras, trots att dom ofta är av betydligt större vikt för vår framtid. Det handlar inte om att vänsterkulturen är dålig i sej (även om många av dess inriktningar bokstavligt talat är sjuka), det handlar mer om att vi måste försöka övervinna våra olikheter och olika traditioner. Jag har stort hopp till alla dom papperslösa flyktingarna i Sverige, varav det finns många erfarna socialister som bara väntar på att få börja kämpa med oss på allvar. Jag hoppas också på min egen generation, att vi ska vara erfarna nog att reagera på rätt sätt vid rätt tillfälle.

Slutstadium om ordningsbetygen, Omsorgaren om skolstarten, Syrran om demokratisk tortyr, Ilse-Marie om EU-föredraget och Petter riktigt saftigt om kapitalismens regelbundna och oundvikliga krascher. Jag borde börja pinga technorati och intressant.se, men orka. Jag ägnar redan så mycket tid åt annat, jag tror jag får dra ner på mängden inlägg och satsa på lansering istället. Ju mindre man säger desto mer substans, förhoppningsvis.

Ju mer man hör om historia – och då menar jag alla dess delar – desto mer imponerad blir man av äldre generationer. Utan klassperspektiv är det lätt att gå vilse i historien – motiven för viktiga händelser saknas eller är bristfälliga, vilket kan få en att dra slutsatser som är förhastade. Det finns motiv bakom dom flesta händelser i historien som vi uppfattar som obegripliga eller onda. Det är bara sällan man får höra arbetarnas historia, som inte är en historia av maktspel utan en historia av kamp för värdighet, överlevnad och bildning. Trots alla fel så har medelålders, gamla och länge sedan döda och begravna alla ett historiskt sammanhang. Och i detta sammanhang, med deras situationer medtaget i beräkningen, sväller jag av stolthet över alla dessa människor, precis som jag, som uppvisat fantastiskt mod, nytänkande, handlingskraft.

 Miljardtals efter miljardtals människor har utan att tveka stretat på i sin vardag och utfört fantastiska saker. Arbetarkampen följd i personlig, dokumentär detalj är i sej ett bevis på att ett självförvaltat socialistiskt samhälle fungerar! Jag möter alla generationer socialister i politiska sammanhang, och dom fyller mej alla med stolthet. Blockadvakterna utanför hunddagiset i Nacka, dom fortfarande brinnande medelålders förhandlarna i SAC eller kommunisttanten eller -gubben som hela sina liv kämpat, och fortfarande kämpar. Dom döda, som försökt förbättra sina liv med facket.

Jag tänker när jag tänker på alla dom här att dom alla är mina föräldrar, våra föräldrar. Och vi, barnen, måste vara tacksamma för att dom faktiskt kämpade på, lade grunden för dagens situation (som faktiskt är en positiv situation). I belöning tror jag dom förväntar sej att vi ska fortsätta där dom slutade. Som en kamrat och väns farmor formulerade det (ungefärligt) efter att hennes man, fackligt aktiv, hade dött:

“Jag hoppas att ni i alla fall en gång blir verkligt fria.”

Eller som en annan fackligt aktiv sa til mej, apropå Jönköpings elevsyndikat:

“Ni får skynda på, ni förstår ni har hela livet framför er – men vi äldre har inte tid att vänta på revolutionen!”

Så låt oss göra dom en tjänst, det förtjänar dom verkligen.

Igår fick jag veta att jag inte fick mitt jobb, så nu väntar antagligen ytterligare några veckor arbetslöshet innan jag hittar nåt. Jag är glad för attentatet mot Kimmunen, det har tidigare visat sej framgångsrikt med sådana kampanjer mot Sverigedemokrater, men Petter verkar inte lika glad. Trotten påpekar att sverigedemokraternas framgångar självklart har ett bredare ursprung, nämligen bristen på en Riktig Vänster. Dom ljuger skriver om Septemberalliansen, kanske ett alternativ i längden? Något som hur som helst tar ungefär 80% av min tid just nu. Läs Slutstadium om mångkultur och Jordräntas 10-i-topp-lista på bästa samhällsbyggnaderna någonsin.

Ju mer man hör om historia – och då menar jag alla dess delar – desto mer imponerad blir man av äldre generationer. Utan klassperspektiv är det lätt att gå vilse i historien – motiven för viktiga händelser saknas eller är bristfälliga, vilket kan få en att dra slutsatser som är förhastade. Det finns motiv bakom dom flesta händelser i historien som vi uppfattar som obegripliga eller onda. Det är bara sällan man får höra arbetarnas historia, som inte är en historia av maktspel utan en historia av kamp för värdighet, överlevnad och bildning. Trots alla fel så har medelålders, gamla och länge sedan döda och begravna alla ett historiskt sammanhang. Och i detta sammanhang, med deras situationer medtaget i beräkningen, sväller jag av stolthet över alla dessa människor, precis som jag, som uppvisat fantastiskt mod, nytänkande, handlingskraft. Miljardtals efter miljardtals människor har utan att tveka stretat på i sin vardag och utfört fantastiska saker. Arbetarkampen följd i personlig, dokumentär detalj är i sej ett bevis på att ett självförvaltat socialistiskt samhälle fungerar! Jag möter alla generationer socialister i politiska sammanhang, och dom fyller mej alla med stolthet. Blockadvakterna utanför hunddagiset i Nacka, dom fortfarande brinnande medelålders förhandlarna i SAC eller kommunisttanten eller -gubben som hela sina liv kämpat, och fortfarande kämpar. Dom döda, som försökt förbättra sina liv med facket.

Jag tänker när jag tänker på alla dom här att dom alla är mina föräldrar, våra föräldrar. Och vi, barnen, måste vara tacksamma för att dom faktiskt kämpade på, lade grunden för dagens situation (som faktiskt är en positiv situation). I belöning tror jag dom förväntar sej att vi ska fortsätta där dom slutade. Som en kamrat och väns farmor formulerade det (ungefärligt) efter att hennes man, fackligt aktiv, hade dött:

“Jag hoppas att ni i alla fall en gång blir verkligt fria.”

Eller som en annan fackligt aktiv sa til mej, apropå Jönköpings elevsyndikat:

“Ni får skynda på, ni förstår ni har hela livet framför er – men vi äldre har inte tid att vänta på revolutionen!”

Så låt oss göra dom en tjänst, det förtjänar dom verkligen.

Igår fick jag veta att jag inte fick mitt jobb, så nu väntar antagligen ytterligare några veckor arbetslöshet innan jag hittar nåt. Jag är glad för attentatet mot Kimmunen, det har tidigare visat sej framgångsrikt med sådana kampanjer mot Sverigedemokrater, men Petter verkar inte lika glad. Trotten påpekar att sverigedemokraternas framgångar självklart har ett bredare ursprung, nämligen bristen på en Riktig Vänster. Dom ljuger skriver om Septemberalliansen, kanske ett alternativ i längden? Något som hur som helst tar ungefär 80% av min tid just nu. Läs Slutstadium om mångkultur och Jordräntas 10-i-topp-lista på bästa samhällsbyggnaderna någonsin.