bilde fra mediabistro.com

Så fremt det ikke blir fullstendig kaos ut av det så digger jeg multitasking, og har blitt vesentlig bedre på det etter at jeg fikk J og A. (Ja, for alt jeg vet så drev jeg ikke på med det overhodet før jeg fikk dem) For eksempel irriterer det meg veldig at jeg ikke får gjort noe mer enn å f.eks ta ut av oppvaskmaskinen mens jeg tar ut av oppvaskmaskinen. Eller at jeg ikke får gjort noe mer enn å vaske gulvet når jeg vasker gulvet. For eksempel lest pensum. Så slår det meg : Lydbok, din idiot! Jeg leser jo en del skjønnlitteratur som pensum, det må da være mulig å skaffe en god del av det på lydbok? Dumme meg som allerede har anskaffet det meste av skjønnlitteraturen, men derimot ikke faglitteraturen, som jeg sterkt betviler kommer på lydbok. Men iallfall : fra neste år skal jeg høre på pensum på lydbok mens jeg vasker gulvet og whatnot, det blir supert! (selv om det er i år jeg virkelig trenger det… vel – hvis A ikke begynner i bhg i Januar så trenger jeg det like mye neste år også) Husk husk!

Det hele begynte som en ganske uskyldig kommentar og lite innslag av komikeren og ikke minst satirikeren Jon Stewart i The Daily Show.  En reporter fra NBC – USAs store finanskanal kom med en stygg kommentar om at småsparere som hadde tapt pengene sine på finanskrisa i USA var tapere og dumme (losers), de burde skjønt hva som var i gjære, og ikke lånt penger.

Jim Steward tok da NBC fatt den 4. mars og viste til at de – som den finansrådgiveren de presenterer seg for, hadde gitt nettopp de rådene som folk hadde tapt på. Og det bare noen få dager før voldsomme fall på børsen.

Det var ikke stor respons fra NBC på dette programmet – det var bare en programleder som skrev en kronikk om at han mente dette var helt feilrettet kritikk, og at det baserte seg på en vandrehistorie om at han hadde anbefalt å kjøpe aksjer i Bear Stearns like før de falt, men det hadde han ikke.

Dermed satte Jon Stewart i gang og tok for seg hva Cramer faktisk har sagt – og Cramer kom ikke godt ut av den gjennomgangen den 9. mars.

Neste trekk ut var Cramer med hele NBC i ryggen – han ble intervjuet i en rekke programmer neste dag – og kritikken mot Stewart var ikke nådig.

Steward svarte 10. mars – ikke minst med et utrolig festlig besøk hos Dora.

12 mars møttes Cramer og Steward i studio – og dette møtet er det beste jeg noensinne har sett når det kommer til konfronterende intervju. Det er intelligent, det er realt, det er morsomt, det er tight. Og ikke minst, det er viktig, og anbefales sett på det varmeste.

16. mars etter var ”Cramer vs notCramer” saken over, men igjen satte man søkelyset på finanskrisen – Hvordan skal du klare å tjene penger på finanskrisen i “The Money Honey Bee”.  Her er det Samantha Bee,  journalist/komiker/intervjuer som kommer på banen, i en form som minner om Synnøve Svabøs beste innslag en gang for lenge siden. Men saken er alvorlig, og det som kommer frem viktig. Folkeopplysning er det også. Ta en titt.

Stor takk til Tiram som fikk meg til å se på TDS.

Daglig tusler jeg rundt og innbiller både meg selv og omverden at jeg er eksepsjonelt oppfinnsom og kreativ. Men neida! Sannheten er at alt jeg på en eller annen måte skaper, blir hetende LisaLand. Det er kanskje utrolig ensformig, men på en annen side finnes det vell ikke noe mer genialt enn “LisaLand”.

Det er bokstavrim. Det er farlig fengende. Det er fantastisk!

Simpelt.. og dog genialt…

“There’s a fine line between genius and insanity. I have erased this line.”
- Oscar Levant

På den vägen är det. Det känns verkligen så. Varje inlägg känns som att det skulle kunna vara riktigt bra eller riktigt dåligt. Genialt eller helt galet.

En sak som jag märkt är att denna min blogg är något av en klagomur. Jag skriver inte om särskilt mycket. Mest om hur jag känner mig innanför. Mycket är ihopskrivet på en handvändning och sedan publicerat utan vidare tankar på saken. Utan vidare tankar på om det är det jag vill ha sagt eller inte. Är detta bra eller dåligt? Jag tror faktiskt det är bra.

Även om det i efterhand ibland känns som att jag skrivit nåt konstigt, så när jag skrev det var det inte konstigt. Då var det verkligheten. Den verkligheten kanske inte alltid är uppe vid ytan, men den finns fortfarande inom mig. Att hantera dessa inre verkligheter är svårt just eftersom de kommer och går. Men att skriva ner verkligheterna och mina känslor omkring dem och sedan slänga ut dem till allas beskådan… Det är det tunga artilleriet.

Vidare har jag en tendens att vara otydlig i mitt skrivande. Att antyda saker och inte säga så mycket om det. Detta för att jag inte vågar säga saker i klarspråk. Det betyder nu inte att jag är särskilt bra på det. Har ingen aning om hur mycket som jag egentligen säger genom mina inlägg. Vet bara att det sällan står “jag tycker x på grund av y”.

Självklart är det ju så att jag vill att nån ska läsa det jag skriver. Det är ju därför jag skriver, och det är därför jag lägger upp det på nätet. Samtidigt så skriver jag ju för mig själv. Jag skriver sådant som jag tycker skulle vara intressant att läsa. Det är det enda jag kan utgå ifrån, för jag är ingen tankeläsare.

Kort och gott så är jag glad att jag startade den här bloggen för inte alls särskilt länge sedan. Det har varit ett bra ställe att flumma, skratta, tänka och skrika på.

- Quiquid latine dictum sit altum viditur.

“Det viktigste i tegning er å øve seg på å se. Du skal tegne det du ser, ikke det du tror du ser. Dette er første trinn i all tegneopplæring.
Med dette grunnlaget er det lett å gå videre, prøve ut forskjellige uttrykksformer, forsøke å visualisere dine indre bilder, idéer, inntrykk.”

Dette er meget smart sagt. Problemet er bare at det ikke stemmer. Du må først lære deg å tegne, så å kopiere. Gjennom å kopiere vil du da utvikle din egen tegneferdighet. Om du derimot setter deg ned og starter med å kopiere vil du ikke ha hatt dine egene tanker i bakhodet. Da blir alt så mye vanskligere. Dette gjelder forresten alt. Først ditt eget, så andres, så lære av andres, så ditt eget. Slik går sirkelen. Om du starter ut uten en ide er du fortapt. Tenk på små barn, de har visst oss veien før. La oss gå den igjen. Tagene som står under er forresten et hemmelig tips om hva jeg mener. Eller en kort oppsummering.

Fred ut i fredskorps kaserna før vi bomber japanske byer og brenner ned tyskerhorer mens vi nynner på en gyngende melodi.

Den som ändå hade den där självdistansen. Mycket kul, mycket oväntat och kanske en aning ofräscht. Men jag avgudar henne och hennes sexiga rörelser. (Observera mina fyndiga taggar.)

Jag har väl inget annat val än att dra mitt strå till stacken med lite modebloggning (eller ja, om kläder i alla fall). Här är en tröja. Den är min. Jag har köpt den själv, målat på den själv, kommit på idén själv, gjort alla små misstag själv och är helt enkelt på tok för stolt över mig själv.

Fast det roligaste är ändå att jag misslyckades så totalt. För vad jag hade tänkt skriva var skinny girls are for wimps. Men det står det inte.

Varför är jag nästan aldrig ute och promenerar på natten? Igår märkte jag att det är sjukt mysigt och rogivande. Även om jag var rädd att en man med skräckinjagande page skulle komma och mörda mig med en tryckluftssak. Och även fast jag haltar, dvs varje steg är en plåga.

Nu har jag bestämt mig, den här sommarens ledord ska vara nattliga promenader. Jag kanske borde skaffa mig någon form av djur som jag kan gå ut och rasta. Problemet är att djur är äckliga. Så nej. Jag får helt enkelt gå ut och rasta mig själv.

Tips för en trevligare tillvaro: Nattliga promenader.

Jag har en teori, nämligen att det finns ett samband mellan en mans tavelsuddsteknik och hans förmågor i sängen. Efter snart ett år på Chalmers har jag beskådat en hel del olika tekniker, vilka man givetvis kan dra paralleller till. Vi har den ryckiga stilen. Små, snabba och ryckiga rörelser, fort ska det gå. Nästan lite oförutsägbart också, man vet aldrig var tavelsudden ska hamna nästa “ryck”. Personer som utövar denna stil är ofta inte så noga med hur resultatet blir. Vissa är mer systematiska. Upp och ner, upp och ner tills tavlan är ren. Kan kanske tyckas vara lite tråkigt och förutsägbart.

Sen har vi våtheten också. För som alla säkert vet blir tavlan inte ren om det inte är tillräckligt vått. En del bryr sig inte speciellt mycket om detta, andra är otroligt måna om det. Många kör även den taktiken att de använder ett finger för att sudda, istället för tavelsudden. Då slickar de på fingret för att få det vått.

Jag har inte haft möjlighet att prova om min teori stämmer än, men förhoppningsvis får jag chansen att göra det inom snar framtid. Problemet är dock att jag inte är beredd att göra en hur stor uppoffring som helst för vetenskapens skull. Jag kanske borde tillägga att min teori endast innefattar män som har en viss erfarenhet av tavelsuddning, dvs såna som har gjort det så många gånger att de har utvecklat en egen teknik. Det går alltså inte att låta ett helt random försöksoffer sudda lite för att sedan fullfölja experimentet.

Men jag tror på teorin. När man tänker efter verkar det hur uppenbart som helst. Om ett par år, när denna teori är välbeprövad och allmänt accepterad, ska ni komma ihåg att DET ÄR JAG SOM ÄR GENIET.

Ibland löser sig inte mina huvudspänningsproblem (och alla möjliga andra problem) utan lite hjälp. Då kan msn vara väldigt bra. I onsdags uppstod ett sådant problem men Låjsan kunde självklart hjälpa mig via msn. Allt blev så bra då, uppgiften var löst plus att jag fick världens bästa idé. Man borde kunna använda Latex i msn. Åh vad det skulle underlätta. Dessutom skulle det vara fränt. (Nej nej nej, jag menar inte det där välanvända gummit, jag menar typsättningssystemet Lamport TeX.)

Det skulle verkligen bidra till ökad livskvalitet. Så om det är någon som känner sig manad att fixa detta åt mig som en liten present är det bara att höra av sig!

Men om det är någon som tände på idén att få in gummilatex i msn, så är jag väldigt intresserad av att höra hur du tänker. Även om jag förmodligen bara skulle såga idén och säga åt dig att stänga av datorn och gå och leva på riktigt.

Sjekk ut denne! Den godeste weird al parodierer bobbedillen, med kun palindromer, altså ord eller setninger som staves likt både forlengs og baklengs.

Usannsynlig godt gjort!

YES, jag var på dåligt humör när jag kom hem. Två vändor till ICA eftersom jag glömde hälften första gången, en strulig dag på jobbet och en helt vanlig, trist, hetsig diskussion med 15-åringen … jag gör som vi kvinnor gör när vi blir arga … slamrar i köket, stänger dörrar så det väsnas, ställer ner min kaffekopp överdrivet hårt på bänken. 13-åringen står plötsligt i köket. Med händerna i sidorna och hakan lätt uppåt säger hon:

- Mamma, håller du på att spåra ur eller? (Jag säger inget. För jag är arg.)
- Ja, säg till i så fall. Det vore bra att veta.

Äldsta dottern tittar på lillasyster som har kolik och oavbrutet skriker nätterna igenom, på dagarna, på kvällarna … hela tiden.

“Mamma, de va väldi kul att ha en syster men när kan vi lämna tillbaka’na?”

Skrivet av Tre Flickor

Jag är på stranden med sonen och hans mor. Det är svensk sommar och alltså lite kyligare än man skulle kunna önska.

“Kom hit så får jag känna på dina händer”, säger mamma när han lekt i vattenbrynet en lång stund. “Oj, var du är kall om fingrarna”, säger hon efter kontrollen. “Vi måste ta på dig en tröja!”.

“Vore det inte bättre med vantar?”, frågar det kloka lilla gossebarnet.

Skrivet av Skrivkramp

En annan historia handlar om mig själv, en självständig och duktig ung man på sådär fyra år. Fast jag spillde rätt ofta när jag åt.

En dag hade mamma just satt på mig nya, rena kläder, som jag genast lyckades spilla ned. Mamma skrapade bort maten från tröjan med matkniven och möttes av mitt nöjda leende och repliken: “bra mamma, nu är det bara fläcken kvar”.

Skrivet av Skrivkramp

För jättelänge sen – 1988, kunde jag namn och nummer på varenda spelare i Leksands hockeylag.

Jag bodde ett år i Rättvik och åkte på alla hemmamatcher den säsongen. Då, när Leksand nästan vann SM-guld. Nuförtiden är jag väl inte riktigt lika insatt, men tycker ändå att jag har hyfsad koll. Men jag inser mer och mer att det bara är i min skalle som själva kollen finns. Jag inser att jag tror att jag kan mer än vad jag gör… Mer än en gång har jag sagt fel, bland annat har jag många år gått och trott att hockeyskolan i Furudal heter Sillens hockeyskola – fastän han som startat den faktiskt heter Fisken. Fiskens hockeyskola alltså.

Och jag ska vara hockeymamma… Sonen höll på att dö när jag skulle säga något om en spelare i Leksand som jag visste hette någon maträtt – Soppan var det…

Nej, suckar sonen. Pajen heter han. Jaha, säger jag och känner mig lite dum. Men du, säger jag till sonen, visst finns den en som heter Buljong också? Sonen himlar med ögonen. Nej, mamma, han heter Bouillon, han är kanadensare. 

I somras när vi var på den årliga hockeyskolan i Leksand var Dan Söderström rektor. Det vet jag i alla fall, att han spelat i Leksand jättemånga år, och spelat i landslaget och så. En man att respektera. Inte bara för hans hockeyinsatser, utan också för hans ödmjukhet och enormt stora hjärta.  Eftersom vi är på hockeyskolan varje år, pappan är lägerchef, så har vi ju träffat Dan många gånger. I år gav han en klubba till sonen, en som blivit över. En helt ny gulsvart kompositklubba, en Koho. Sonens drömklubba, och han var överlycklig. Himla hyggligt tänkte jag, men förstod ju varför. Det stod ju Jagr på klubban och smarta Sara är ju så insatt så hon fattar att alla NHL-stjärnor som tillfälligt spelat i Leksand har åkt hem till USA igen. Så, ingen kunde ju ändå ha Jagr´s klubba.

Jag sa till sonen att det är ju jättecoolt att ha den klubban, Jagr´s. Han tittade lite konstigt på mig, men höll med. För några veckor sedan, väl hemma igen i vardagen började vi en kväll prata om sommaren och hockeyskolan. Vi pratade om klubban som sonen fått och sa att det var så snällt av Dan att ge den till sonen. Ja, säger jag. Fatta själv hur coolt det är att ha Jagr´s klubba. Alltså – han är ju en jättebra hockeyspelare. Det är ju bara så himla coolt. Pappan och sonen tittar på mig, sen på varandra. Sen börjar de asgarva. De skrattar så de håller på att ramla av stolarna och jag fattar inget alls. Jag har ju inte skämtat eller något alls.  Efter en lång stund frågar pappan om jag vet vem Jagr är. Såklart, säger jag. Han är en jättebra hockeyspelare i Leksand, fast han har åkt tillbaka till NHL nu.  Sonen skrattar så han nästan gråter, och pappan likaså. Jag inser att jag har gjort bort mig, fast jag vet inte på vilket sätt… Det visar sig att Koho-klubban, den gulsvarta kompositklubban heter Jagr. Alltså som en Renault heter Laguna eller en Wolswagen Passat. Jagr är en av världens bästa forwards, från Tjeckien och spelandes i NHL. Han har förmodligen aldrig satt sin skridsko i Leksand. I skrattsalvorna säger pappan att han hoppas att jag inte sagt det här till någon annan…  

Åh, jag är världens mest korkade hockeymamma. Soppan, Buljong och Sillens hockeyskola får jag äta upp resten av livet. Hockeyklubban Jagr får jag äta upp ännu längre… Jag ska aldrig mer uttala mig om hockey. Det blir för pinsamt. Men jag är svinbra på att laga både soppa och paj – alltid en tröst!