Jag deltar, som jag brukar, i Stockholms filmfestival; i år ser jag 19 filmer. Ikväll såg jag den sjätte av dessa, Coco Chanel & Igor Stravinsky, om den sexuella relationen dessa skapande själar emellan. Jag fastnade för tre saker i filmen:

1. Parispublikens initialt avvisande reaktion på Stravinskijs musik var chockerande och visar på hur genier ofta blir missförstådda. Konventionellt tänkande om konst är icke tilltalande, särskilt inte som det tar sig avvisande uttryck mot det nydanande.
2. Den roligaste scenen i filmen var när balettimpressarion Sergei Diaghilev satt bakom skrivbordet på sitt kontor och betraktade en ung, naken man. Efter ett tag sade han till den unge mannen att han kunde klä på sig, samtidigt som Coco trädde in i rummet. Diaghilev kommenterade avspänt det hela med: “Jag söker efter en ny sekreterare.”
3. Den skådespelare som spelade Coco, Anna Mouglalis, hade den mest underbara röst. Mörk och sensuell och rogivande.

Trailer:

PS. I tisdags såg jag baletten Sacre du printemps på Dansmuseet i Stockholm, till Stravinskijs storslagna musik. Stockholmspubliken jublade!

Ernest Hemingway:

The only thing that could spoil a day was people. People were always the limiters of happiness except for the very few that were as good as spring itself.

Tips: Johan Eklund.

Salvador Dalí:

At the age of six I wanted to be a cook. At seven I wanted to be Napoleon. And my ambition has been growing steadily ever since.

Mark Rothko, No. 5/No. 22 (1950), 297,0 x 272,0 cm:

Igår kväll besökte dr. Ahlgren och jag återigen formel B i København, min absoluta favoritrestaurang. Dit går man inte för att äta och dricka utan för en konstupplevelse. Den meny som avnjöts ser ut så här:

Château le Gay, så passande! Min favoriträtt var, förvånansvärt nog för en fiskskeptiker som jag, hälleflundran. Godare fisk och godare buljong tror jag inte att jag har ätit. Tyvärr blev jag lite mätt mot slutet, varpå dr. Ahlgren levererade följande humoristiska fullträff:

Istället för petits fours borde vi ha fått petits two!

Här kan man se ett av de himmelska bröden (på vilka man kunde bre dubbelsaltat franskt smör eller örtkryddat danskt smör), en av desserterna (med tranbär som huvudingrediens) samt avslutande petits fours (till vilka jag intog grönt te):

BBC Radio uppmärksammade nyligen den brittiska regeringens postuma ursäkt till Alan Turing, som dömdes för homosexuella handlingar 1952. Bl.a. framfördes denna hyllning av Matt Harvey:

here’s a toast to Alan Turing
born in harsher, darker times
who thought outside the container
and loved outside the lines
and so the code-breaker was broken
and we’re sorry
yes now the s-word has been spoken
the official conscience woken
– very carefully scripted but at least it’s not encrypted –
and the story does suggest
a part 2 to the Turing Test:
1. can machines behave like humans?
2. can we?

Bertrand Russell svarar en brevskrivare som vädjade om hans stöd för en kampanj mot jaktsport:

26 november 1960

Bäste mr …

Jag är helt överens med er i fråga om rävjakten, en “sport” som jag finner helt vämjelig. Jag tycker synnerligen illa om all grymhet mot djur, men är för närvarande så uppslukad av kampen mot kärnvapnen att jag inte hinner med något annat. Och eftersom ett kärnvapenkrig troligen skulle ta livet av alla djur också, har jag en känsla av att jag kämpar även för dem i det arbete jag uträttar.

Er tillgivne
Bertrand Russell

Ur Bäste Bertrand Russell… Ett urval av hans brevväxling med allmänheten 1950—68 (Stockholm: Natur och Kultur, 1969).

Jag fann denna strof i en dikt av Kristina Lugn mycket finurlig:

inte bryr sig döden om
att döden börjar bli gammalmodig
i en tid då alla ska dö
då dom som ska dö ska dö klumpvis
i exakt samma utandning
döden behåller sig fräsch i alla väder
döden håller sig alltid i god form
hinner ikapp vem som helst
med sina onda förvarningar

John Stuart Mill fick hjälp av musik då han återhämtade sig efter en period av nedstämdhet; men han var, enligt sin Autobiography, orolig över en sak:

And it is very characteristic both of my then state, and of the general tone of my mind at this period of my life, that I was seriously tormented by the thought of the exhaustibility of musical combinations. The octave consists only of five tones and two semitones, which can be put together in only a limited number of ways, of which but a small proportion are beautiful: most of these, it seemed to me, must have been already discovered, and there could not be room for a long succession of Mozarts and Webers, to strike out as these had done, entirely new and surpassingly rich veins of musical beauty. This source of anxiety may perhaps be thought to resemble that of the philosophers of Laputa, who feared lest the sun should be burnt out.

Detta är ett exempel på att inte ens genier behöver vara särskilt bra på att förutsäga framtiden och inse människans kreativitet. Ty vad kom på musikens område efter det att Mill skrev dessa rader? Det räcker, tycker jag, att nämna Strauss, Berg, Schönberg, Prokofiev, Sjostakovitj, Britten, Puccini, Glass, Adams, Pärt, Stravinskij, Hindemith och Tjerepnin. Tag detta som exempel på innovativt komponerande efter Mill. Jag är inte orolig för musikens framtid. Det är dock, i Millsk anda, David Friedman.

Witold Gombrowicz:

Genom Dagboken vet ni hur plågsamt det var för mig att bryta med ungdomen. Den brytningen kom mycket sent; ända upp i fyrtioårsåldern verkade jag ung och kände mig sådan. Jag tillhör det slags människor som aldrig har upplevt medelåldern; så fort jag tagit farväl av ungdomen kände jag smaken av ålderdom.*

Detta får mig att tänka på tre saker.

1. Ska en förändring av försämrande slag genomföras snabbt eller långsamt? Om den genomförs snabbt slipper man gå och tänka på att man snart drabbas av försämringen, den bara kommer över en. Om den genomförs långsamt får man å andra sidan tid att vänja sig vid tanken, vilket gör att man kanske kan lära sig att hantera försämringen på ett mer genomtänkt sätt.  
2. Är det bra att bete sig som om man vore ung när man inte är det? Hur ska man se på fyrtioåringar som klär sig och talar som tonåringar? Personligen har jag mycket lite till övers för sådana försök till maskering. Det är bara att bita i det sura äpplet.
3. Tvärtemot Gombrowicz upplevde jag mig själv som gammal redan som barn.

*Ur intervjuboken Testamente (s. 106).

Under några år i 20-årsåldern var John Stuart Mill deprimerad, vilket han beskriver i sin Autobiography:

From the winter of 1821, when I first read Bentham, and especially from the commencement of the Westminster Review, I had what might truly be called an object in life; to be a reformer of the world. My conception of my own happiness was entirely identified with this object. …

But the time came when I awakened from this as from a dream. It was in the autumn of 1826. I was in a dull state of nerves, such as everybody is occasionally liable to; unsusceptible to enjoyment or pleasurable excitement; one of those moods when what is pleasure at other times, becomes insipid or indifferent; the state, I should think, in which converts to Methodism usually are, when smitten by their first “conviction of sin.” In this frame of mind it occurred to me to put the question directly to myself, “Suppose that all your objects in life were realized; that all the changes in institutions and opinions which you are looking forward to, could be completely effected at this very instant: would this be a great joy and happiness to you?” And an irrepressible self-consciousness distinctly answered, “No!” At this my heart sank within me: the whole foundation on which my life was constructed fell down. All my happiness was to have been found in the continual pursuit of this end. The end had ceased to charm, and how could there ever again be any interest in the means? I seemed to have nothing left to live for.

Jag har full förståelse för grunden för nedstämdheten, påverkad som jag är av Schopenhauer. När de stora målen inte längre ter sig önskvärda, eftersom deras uppnående tar bort den känsla av mål och mening som följer av att sträva efter deras uppnående, hur ska man då finna grund för glädje? I de små målen? Är de tillräckliga? Och framförallt: kännetecknas inte de av problemet att deras uppnående leder till tristess och ett ständigt behov av ett ekorrhjul av nya små mål och deras uppnående?

Dame Joan Sutherland framför här tre korta och dynamiska barockarior — två engelska och en italiensk. Det är den tidiga Sutherland vi har glädjen att få ta del av; detta spelades in runt 1960. Jag är förtjust!

Jag talar om Sergei Prokofiev, som har komponerat “Suggestion diabolique”, vilket här framförs av Sviatoslav Richter:

Jag upptäckte just att Charles Darwins texter finns online! Där finns t.o.m. den danska översättningen av On the Origin of Species från 1872, Om Arternes Oprindelse.

Häromdagen läste jag för första gången om Erdös-nummer. Det är ett mått på hur matematiskt framgångsrik man är. Det har sin bas i matematikern Paul Erdös, som publicerade fler matematiska artiklar än någon annan (uppemot 1500 stycken), de flesta samförfattade.

Hur får man då fram sitt Erdös-nummer? Erdös själv har nummer o. Har man samförfattat med Erdös har man nummer 1. Har man samförfattat med en samförfattare till Erdös men inte med honom själv har man nummer 2. Har man samförfattat med en samförfattare till en samförfattare till Erdös, men inte med en samförfattare till Erdös eller med Erdös själv, har man nummer 2, och så vidare. Har man inte samförfattat med någon som har anknytning till Erdös på detta samförfattande sätt har man oändligheten som nummer.

Vilket är ditt Erdös-nummer? Jag vågar inte avslöja mitt.

Witold Gombrowicz beskriver frihetskänslan i att röra på sig:

Jag vill vara likadan som de ungdomar man kan se på landsortsstädernas järnvägsstationer, där de står med knytet i handen, i begrepp att resa sin väg, och när de ser tåget komma som ska föra dem bort mumlar de: “Ja, jag måste slita mig loss från min födelsestad, den är alldeles för trång för mig, farväl min stad, kanske kommer jag tillbaka, men inte förrän den stora världen har låtit mig födas en andra gång.”

Jag minns så väl att jag kände så då jag flyttade från den småländska småstaden till Stockholm i augusti 1988; storstadens dynamik är livet för mig sedan dess!

Ur intervjuboken Testamente (s. 40).

Den levereras förstås av Igitur:

Försöket att förstå är futilt och närmast naivt. Omedelbarheten och en form av intuitiv meningsfullhet är omöjlig. Reflexionen, däremot, begäret att ändå formulera och identifiera sig själv och världen, är paradoxalt nog inte det. Ergo: transparensen har ett egenvärde. Även i ESC-sammanhang.

Se även “Ständigt denna jury”  och “Skönhet och musik”. Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, DN1, DN2, DN3, DN4, AB1, AB2, AB3, Sydsv1, Sydsv2

Dmitri Sjostakovitj har komponerat en fantastisk sångcykel, From Jewish Folk Poetry (op. 79). Ett smakprov: den sista av elva sånger, “Happiness”.

Witold Gombrowicz berättar om en person i Argentina:

Men… på Rex i Buenos Aires, dit jag brukade gå för att spela schack, såg jag ofta en ung brasilianare, han var mycket mager och sjukligt blyg och talade så lågt att ingen riktigt visste vad han sade. Av artighet svarade alla människor precis vad som helst och samtalet gick fram som en sorts följa John. En dag gick jag fram till honom och sa: — Vet ni att ni aldrig har talat till någon människa i hela ert liv? Alla ljuger för er. Han blev förvånad… och mumlade något som jag inte kunde höra.

Ska man prata med någon ska det, enligt mitt förmenande, vara för att erhålla intellektuell stimulans eller praktisk vägledning. Dvs. pratet ska ha ett specifikt, nyttobringande syfte. Därför undviker jag personer som talar så tyst att det inte går att höra vad de säger. De utgör tidsslöseri.

Ur intervjuboken Testamente (s. 126–127).

John Maynard Keynes

DN skriver:

De nya Moderaterna är minst lika goda nykeynesianer som Socialdemokraterna.

Det får mig att tänka på Anders Borgs artikel “Modern finanspolitik — en syntes mellan Keynes och Friedman”, publicerad 2003 i Ekonomisk Debatt:

Både den teoretiska utvecklingen och den praktiska erfarenheten talar för att det är dags att göra upp med den keynesofobi, som man alltför ofta möter bland svenska ekonomer, och öppna diskussionen på nytt utifrån nya premisser.

Se där! Borg betonar dock i artikeln vikten av stabilitet och ett ramverk inom vilket såväl finans- som penningpolitik förblir förutsägbar och inte äventyrar långsiktigt ansvarstagande för statsfinanserna. Han lyfter fram Keynes förtjänster men glömmer inte Friedmans. Jag tycker mig härvidlag märka en viss skillnad i insikt mellan Moderaterna och Socialdemokraterna.

Se även de tidigare inläggen “Är alla keynesianser nu?” , “Intimiderande intelligens”, “Hayek om Keynes” och “En icke-keynesiansk professor”.
Jag är för övrigt också keynesian — i ett specifikt avseende.

Jag tillbringade veckoslutet på det fantastiska Ockenden Manor i England, där jag deltog i ett kollokvium på temat “The Limits of Rationality”. Jag imponerades särskilt av en av deltagarna, Jean-Paul Carvalho, från Oxford University. Bara en sådan sak som att han är poet! Jag tyckte mycket om denna dikt:

In the midst
All the time
Everywhere
In you
In me
Ubiquity.

Men först och främst är Jean-Paul en lovande forskare. Ta tillfället i akt och titta närmare på hans forskning:

• “A Theory of the Islamic Revival”: “[T]he origins of the Islamic revival are traced to a combination of two developments: (1) a growth reversal which led to a decline in social mobility, leaving aspirations unfulfilled among the educated middle class, (2) increasing income inequality and impoverishment of the lower-middle class. The sexual revolution in the West and rapid urbanization in Muslim societies intensified this process of religious revival.”
• “Coordination and Culture”: “[C]ultural commitments can explain why social diversity persists despite large benefits to homogenization of attitudes and behavior. We also show that more restrictive (i.e. intolerant) cultures can survive evolutionary selection when agents choose their culture.”
• “Instincts and Institutions: The Rise of the Market”: “[W]e attribute the emergence of cooperation in early trade to an evolved characteristic of human psychology which makes revenge sweet: people are willing to pay a price to punish those who betray their trust. Once cooperative expectations became fixed, institutions such as the law merchant and ethnic trading networks, as well as certain ‘bourgeois virtues,’ helped sustain and extend trade during the Medieval period. ”

Missa slutligen inte Jean-Pauls intervju med ekonomipristagaren Thomas Schelling.

Jag är influerad av Milton Friedman qua metodolog. Det är en sida av honom som jag tror att få utanför vetenskapssamhället känner till, men 1953 publicerade han boken Essays in Positive Economics, som innehåller det inflytelserika kapitlet “The Methodology of Positive Economics”. En av hans uppfattningar är att graden av realism i en teoris antaganden i sig är ointressant. På s. 15 skriver han:

[T]he relevant question to ask asbout the “assumptions” of a theory is not whether they are descriptively “realistic,” for they never are, but whether they are sufficiently good approximations for the purpose in hand. And this question can be answered only by seeing whether the theory works, which means whether it yields sufficiently accurate predictions.

Detta är en poäng som en del av nationalekonomins kritiker inte har förstått så bra, enligt min uppfattning, men det är inte dem jag har i åtankte när jag skriver detta inlägg utan de många nationalekonomer som nu verkar överge Friedmans syn på detta område. Jag tänker främst på beteendeekonomin, som kritiserar annan nationalekonomi för att anta en typ av (rationella och egenintresserade) beslutsfattare som inte stämmer överens med hur verklighetens beslutsfattare har visat sig vara i diverse experiment. En sådan kritik kan, även med Friedmans syn, vara korrekt, men bara om de nya, “mer realistiska” antagandena möjliggör bättre prediktioner av mänskligt beteende.

Det jag saknar är en metoddiskussion om detta. Varför är “mer realistiska” antaganden att föredra? Är de att föredra, givet experimentella resultat?* Denna diskussion bör också föras runt litteraturen om labb- kontra fältexperiment. De senare anförs vara viktiga för att se om labbresultat håller “i verkligheten”. Återigen ges här, verkar det som, “realistiska” antaganden ett egenvärde, men det kanske är så att det finns en bakomliggande uppfattning, att sådana antaganden ger bättre prediktioner. Om det senare stämmer är allt gott och väl, med Friedmans syn, men endast då.

Det är i vilket fall enligt min mening dags att återuppliva Friedman som grund för en fördjupad vetenskapsteoretisk diskussion.

Se även Robert Östling om “F53″.

______________________

*T.ex. anför en annan ekonomipristagare, Vernon Smith, följande:

Why is it that human subjects in the laboratory frequently violate the canons of rational choice when tested as isolated individuals but, in the social context of exchange, institutions serve up decisions that are consistent (as if by magic) with predictive models based on individual rationality?

Om det är så att beslutsfattare under normala omständigheter beter sig som om de vore rationella, är det då självklart att de ska antas vara irrationella?

Bertrand Russell fick detta brev:

Tillåt mig framföra min högaktning för er modiga kamp mot atombomben… Jag är pensionär och tecknar litet, som en ren hobby, och jag skulle betrakta det som en stor ära om ni ville skriva er namnteckning på bifogade porträtt.

Svaret löd:

2 oktober 1961
Bäste mr Spence
Jag har signerat er teckning, men det skulle glädja mig om ni ville ta min näsa under omprövning.

Ur Bäste Bertrand Russell… Ett urval av hans brevväxling med allmänheten 1950—68 (Stockholm: Natur och Kultur, 1969).

Det vanliga sättet att se på människan är att hon har ett jag, att hon är en enhetlig individ med en vilja. Detta kan vara en förenklad bild, en insikt som förmedlas av Witold Gombrowicz i Ferdydurke (s. 7—8): 

Vad hade jag drömt? Genom en omkastning som borde vara naturen förbjuden hade jag sett mig själv vid femton-sexton års ålder — jag hade återvänt till ungdomen — jag stod i vinden på en sten vid en flod och sade någonting, hörde mig själv säga något, hörde min sedan länge begravda ungtuppsröst, såg min outvuxna näsa i det mjuka outvecklade ansiktet och de alltför stora händerna — jag upplevde det obehagliga i denna övergångsperiod i mitt eget liv. Och jag hade vaknat mellan skräck och skratt, för det var som om den trettioåring som jag är i dag begabbade och gjorde narr av den yngling som jag var då medan ynglingen hånade den vuxne; var och en av mina två jag hånade den andre.

Olycksaliga minne som tvingar på oss kunskap om den väg vi gått för att bli vad vi är! Halvvaken inbillade jag mig till och med att min kropp inte var enhetlig och att vissa delar av den ännu inte var mogna, att mitt huvud hånade mitt lår, att låret gjorde sig lustigt över huvudet och att fingret gjorde narr av hjärtat och hjärtat av hjärnan medan ögat skojade med näsan och näsan med ögat, allt under väldigt galna skrattsalvor — lemmar och kroppsdelar gjorde våldsamt narr av varandra i en allmän stämning av bitande och mördande hån. 

Jag-imorgon kritiserar alltså jag-idag; och delar av kroppen ligger i fejd med varandra vid en och samma tidpunkt. Vad är “jag” i allt detta? Är den vuxnes narrande av den unge mer rätt än den unges hån av den vuxne? Är benets hån av armen mer rätt än armens narrande av benet? Vem bestämmer det? Finns ett över-jag? Kan andras jag bestämma? Bör andras jag bestämma (vilket implicerar paternalism)? I så fall, vilket av deras jag? Jag säger: låt individens alla jag kämpa i fred.

Se det tidigare inlägget: “Ska man avge löften?”

Bertrand Russell fick en fråga i ett brev:

Jag är lärare i engelska vid filosofiska fakulteten vid Budapest-universitetet. … tar jag mig friheten att fråga ers nåd hur ni tillbringar er tid från det ni går upp på morgonen och tills ni lägger er på kvällen.

Svaret löd:

26 mars 1963
Bästa dr Laczer
Mellan kl 8 och 11.30 ägnar jag mig åt min post och åt tidningarna. Jag får i genomsnitt hundra brev om dagen. Från 11.30 till 13.00 tar jag emot besökare. Mellan kl 14 och 16 läser jag, i huvudsak nyutkommen litteratur om kärnvapen. Från 16 till 19 skriver jag eller träffar folk. Från kl 20 till kl ett på natten läser och skriver jag. Det är min normala dagsrutin och jag hoppas det duger som svar på er fråga.
Med de bästa hälsningar
Er tillgivne
Bertrand Russell 

Är detta det idealiska livet? Kanske (om jag bara slapp läsa om kärnvapen och kunde välja att svara på alla dessa brev per mejl).

Ur Bäste Bertrand Russell… Ett urval av hans brevväxling med allmänheten 1950—68 (Stockholm: Natur och Kultur, 1969).