En ny avhandling av Ingrid Berglund om manlighetskonstruktioner på byggprogrammet väcker mitt  intresse. Titeln är riktigt lockande Byggarbetsplatsen som skola – eller skolan som byggarbetsplats?

Eleverna formas till byggbranschens villkor med lagarbete, lojalitet och en tydlig manlighetsnorm. Som en lärare uttryckte det: ”byggnadsarbetare är de kraftiga killarna, de tuffa killarna”.

Länk till avhandling

GUBBSLEM SOM EXPLODERAR

Det är dags att gå vidare i de statliga offentliga utredningarna för att en gång för alla försöka förstå den djupare innebörden av begreppet gubbslem – en encellig alg som exploderar om den utsätts för värme eller beröring. Gubbslemmet utgör enligt DN ett allvarligt hot som skjuter ut slemmiga trådar och den blir allt vanligare. “Om vi har gubbslem i våra system så är den helt dominant, med 98 procent av biomassan”, säger en forskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet, och bekräftar därmed den feministiska tesen om att gubbslem dominerar det politiska systemet genom att skjuta ut sina slemmiga tentakler över 98% av jordens tillgångar.

Till saken. I SOU 2005:66 “Makt att forma samhället och sitt eget liv – jämställdhetspolitiken mot nya mål” kan vi läsa:

Den andra jämställdhetspolitiska propositionen under 1990-talet “Delad makt delat ansvar” som är den nu gällande propositionen, var den första som hade en tydlig och mer utvecklad maktanalys och det var betecknande nog den första som hade själva ordet makt i titeln. Här redogörs utförligt för Yvonne Hirdmans teori om genussystemet. Den nya betoningen av makt och förståelsen av den i termer av genussystem kopplas till mainstreaming, något som senare benämndes jämställdhetsintegrering, en strategi som innebär att jämställdhetsperspektivet ska genomsyra alla politiska beslut. (sid 48)

Yvonne Hirdman var den som först formulerade en teori om genussystemet i Sverige och den har haft stort inflytande. Enligt denna teori verkar ett socialt mönster som kallas för genussystem genom två principer: ”könens isärhållande” (att manligt och kvinnligt inte ska blandas) och ”den manliga normens primat” (att mannen ses som människan och kvinnan som den sekundära och avvikande, vilket innebär en hierarkisk ordning). Yvonne Hirdman menar att isärhållandet är en förutsättning för kvinnors underordning, liksom att en förståelse av kvinnor och män som i grunden olika är grunden för isärhållandet. I den process där genus skapas i samhället skapas också hierarkier och olikheter mellan könen. (sid 53)

På sidan 54-57 får vi veta lite om feministiska ideologier:

RADIKALFEMINISMEN är den enda feministiska ideologi som inte utgått från en redan existerande politisk ideologi och formulerat om den i feministisk riktning. Inom radikalfeminismen ses sexualiteten som patriarkatets bas. Patriarkatet uttrycks genom olika former av våld mot kvinnor och söker kontroll över kvinnors kroppar, sexualitet och reproduktiva förmåga.

LIBERAL FEMINISM utgår från liberalismen. Målet är att alla liberala principer som gäller män också ska gälla kvinnor. Den liberala feminismen erbjuder inte riktigt någon förklaring till vad som är basen för patriarkatet. Kvinnors och mäns värde och roller uttrycks i attityder och fördomar.

FEMINISTISK MARXISM har utvecklats från marxismen. Feministerna har velat lyfta in det reproduktiva arbetet i den marxistiska teorin om produktionen. Både det produktiva och det reproduktiva arbetet betraktas som en del av samhällsekonomin. Här ses kapitalismen som patriarkatets bas.

SOCIALISTISK FEMINISM utgår från socialismen men har inspirerats av både radikalfeminism och feministisk marxism. Arbetsdelningen mellan könen ses som patriarkatets bas och dess uttryck är att det som kvinnor är och gör värderas lägre i jämförelse med män.

Dessa är att betrakta som grundformer eftersom feministiska ideologier utvecklas och korsbefruktar varandra hela tiden... Svensk jämställdhetspolitik har huvudsakligen utgått från liberal och socialistisk feminism, men sedan mitten av 1990-talet har den radikalfeministiska ideologin fått en mer framskjuten position genom en ökad fokusering på frågor om mäns våld mot kvinnor. Det är inom genusforskning med radikalfeministisk inriktning som avgörande delar av kunskapsbildningen i dessa frågor har skett.

Ett trisexuellt linjärt oberoende system som spänner upp patriarkatet

Alltså: sexualiteten är patriarkatets bas och denna bas genererar könsmaktsordningen eller genussystemet, eller så kan man säga att sexualiteten är den bas som spänner upp patriarkatets överordning och varje maktsituation kan då uttryckas som en linjärkombination av baselementen som i det radikalfeministiska fallet består av de olika sexuella läggningar som finns och som är linjärt oberoende av varandra – vad det nu ska betyda,  men här öppnar jag alltså upp för ett helt nytt forskningsområde och några frågor inställer sig genast: finns det bisexualiteter som är multipler av varandra och som genomgående reducerar den tänkta basens dimension med ett och hur ska man i så  fall upptäcka detta? Hur ska man vidare i ett linjärt beroende trisexuellt system välja ut den tvådimensionella bisexualitet, dvs de två basvektorer (eller bassexualiteter),  som är linjärt oberoende och som spänner upp patriarkatets tvådimensionella överordning? Hur ska man i sådana fall liksom motsvarande sexuella system i högre dimensioner tolka och problematisera den hierarkisering som blir den oundvikliga följden av att man måste välja ut vissa bassexualiteter medan andra betraktas som andra klassens  läggningar i form av multipler som för en förtryckt tillvaro i skuggan av den utvalda Basen?

Könen separeras av öppna omgivningar

Hur avgör vi vilken norm som ska gälla och hur testar vi att triangelolikheten gäller efter att ha introducerat normen och hur ska för övrigt denna horribla olikhet, som den olikhet den är förutom i de fall där likhet råder, tolkas ur ett radikalfeministiskt perspektiv? Kan man manipulera detta metriska rum så att avståndet mellan illusion och verklighet alltid är lika med noll? Och det finns fler skäl till oro, då alla metriska rum är Hausdorffrum innebär detta att två skilda punkter kan separeras med öppna omgivningar vilket innebär att vi har ett inbyggt topologiskt problem med ett Hirdmanskt “isärhållandet” av könen. Går detta att komma runt på något sätt tex genom att fylla de öppna omgivningarna med det nya radikalfeministiska begreppet “genushelvete” som innebär att skilda punkter är en patriarkal illusion och att “alla” punkter i själva verket sammanfallar i en sluten omgivning till genushelvetet? Var ligger i så fall detta genushelvete, dvs i vilken gren av matematiken, och hur ska man hitta den utan att behöva rådfråga matematiker som med sitt “manliga tänk” (vem lanserade det fullkomligt idiotiska ordet “tänk” som substantiv!?) medvetet, omedvetet, undermedvetet och genusmedvetet bidrar till att hålla genushelvetet gömt från radikalfeminismens operativsystemkärna?

Men låt oss börja från början av SOU 2005:66 (sid 39-41):

Sverige har världens högsta feministtäthet

Inledning. Sverige är världens mest feministtäta land. Det är inte vetenskapligt belagt men jag håller det för att vara en trolig hypotes. Inte i något annat land som är mig bekant är debatten om feminismen och jämställdheten så bred och så intensiv… Kvinnor är mer än någonsin förut medvetna om sin underordning. Män är i sin tur mer än någonsin tidigare medvetna om sin överordning. Det betyder att även om det blir bättre växer otåligheten ändå. Detta är inte unikt för jämställdhetsområdet – det har kallats för “de ökade förväntningarnas missnöje”… Det är här intressant att göra internationella jämförelser. I ett internationellt perspektiv framstår den svenska utvecklingen som i det närmaste avvikande.

Min personliga erfarenhet, av otaliga föreläsningar runt om i landet, är att intresset för jämställdhetsfrågor vuxit under de senaste tio åren. Men min erfarenhet är också att svenska folket är drabbat av något som närmast kan liknas vid en kollektiv demens. Ett område där det råder stor kollektiv glömska rör den i jämställdhetspolitiken grundläggande strävan att möjliggöra för både kvinnor och män att arbeta och att ha barn. Bägge ska ha båda… Det glädjande är dock att samtidigt som minnet ofta sviktar och kunskapsnivån är låg, finns det ett stort intresse att komma ihåg och att förstå. Det som efterfrågas är just kunskap. En devis vi så småningom kommit att hålla oss med i utredningen är just att ”saklighet är en underskattad feministisk strategi”.

Saklighet är en underskattad feministisk strategi! Goddag yxskaft och välkomna ut ur er genuspsykos till verkligheten, och apropå verkligheten – se Paolo Roberto ge en reporter från P3 högt blodtryck när hon får höra om just verkligheten (tipstack till Joakim):

Dagens lästips: “Hushållsavdraget bra för jämställdheten” (SVD).

En vän nämnde det pussel jag lägger när jag försöker förstå det här med kön: Könsroller, könsidentitet, könsuttryck, könsorgan, hormoner, grupptryck, hjärnans struktur och samhällets krav på att allt ska gå att sortera i entydigt rosa eller blått. Just ordet “pussel” fastnade jag för. Jag lägger pussel, jag löser deckare och jag utforskar vita fläckar på kartan trots att – eller tack vare – att min genuskompass inte är särskilt tillförlitlig. Så jag svarade:

“Det känns som om jag lägger ett pussel där det enligt bilden på kartongen bara finns rosa och blå bitar, men när man tittar närmare på varje enskild bit upptäcker man att nästan alla har ett stråk av lila i sig, och att det finns så många olika nyanser att man faktiskt KAN se skillnad på bitarna. Annars skulle det inte finnas någon mening med pusslet överhuvudtaget, kanske?”

Kanske är syftet med könsskillnader inte att hålla människor åtskilda i två fack, utan snarare att visa på den oändliga variationen och alla möjligheter det innebär. I så fall är det både talande och trist att människor ändå känner behovet av att ständigt kategorisera i antingen det ena eller det andra. Jag tror att fler behöver lära sig genusmedveten närvaro: Att hellre fria än fälla, att hellre utmana sina egna fördomar än att tvinga dem på andra – och att inse att det är okej att inte förstå.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om genus, genusmedveten närvaro, medveten närvaro, kön, könsidentitet, könsskillnader, könsroller, könsuttryck, psykologi, biologi, jämställdhet, normer, heteronormen, fördomar, sexism, biologism, manligt, kvinnligt, HBTQ, transpersoner, transsexualism, intersexualism, pussel, bilder, tvåkönsmodellen

I eftermiddags när jag vaknade hade jag fått ett mail som satte min värld i gungning litegrann. Jag visste ju, fast ändå inte. Jag har läst och hört många berättelser på samma tema, och varje gång blir jag både arg och ledsen – men mest förtvivlad. Mailet kom från en vän som berättade om sitt liv med en diagnos som räknas in under intersexuella tillstånd, eller DSD (Disorders of sex development).

Att ha DSD är att ha fötts med ett biologiskt kön som är tvetydigt; det kan vara att läkarna inte är helt säkra på om det är en pojke eller en flicka, eller att de tror sig vara säkra men att det senare visar sig att det inte är så självklart. Intersexuella diagnoser handlar om sånt som är mätbart: hormoner, kromosomer och förekomsten av och utseendet på och funktionen hos vissa organ. De flesta med DSD har en tydlig könsidentitet som man eller kvinna i vuxen ålder, även om det händer att läkarna har valt fel kön åt dem som barn.

Jag vet inte om den som skrev mailet skulle använda ordet “könsstympad” om sig själv, och jag vill egentligen inte utmåla människor som offer, men det är det ordet som ligger närmast till hands. Som så många barn med DSD har hon genomgått operationer och andra behandlingar som barn. Några av de operationerna är viktiga för barnets fysiska och psykiska hälsa, men inte alla. En del görs mest för att anpassa barnet till en norm för hur en flicka eller pojke förväntas se ut mellan benen, och det mail jag fick idag vittnade om de mer långsiktiga konsekvenserna en sådan operation kan ge.

Jag vet att det finns en del transsexuella som verkar “vilja vara” intersexuella. Det anses liksom vara finare att ha en strikt kroppslig förklaring till varför man känner sig som man gör. Jag vet att det förekommer att transsexuella självmedicinerar med hormoner och sedan hävdar att de effekterna beror på att de har DSD, och att det händer att till exempel transsexuella tjejer berättar stolt att deras kroppar aldrig har producerat testosteron, eller att de behöver extra höga doser av östrogen för att de är intersexuella, vilket deras läkare inte fattar. Och så vidare. Det är som ju fler kroppsliga symtom man har på att vara medfött androgyn, desto högre status får man.

Jag har aldrig förstått själva hypen. Innan jag började med testosteron oroade jag mig nämligen en del för att det skulle visa sig att jag till exempel inte tålde testosteron så bra, eller att jag inte kunde tillgodogöra mig det. Nu visade det sig istället att min kropp kanske snarare drar åt andra hållet, och suger upp testosteron som en svamp. När jag insåg det blev jag enbart lättad, men först idag kommer jag på mig själv med att undra över vad det “betyder”.

Om jag tillhörde de som verkligen vill framstå som så genuint transsexuella att de inte är transsexuella alls, så skulle jag säkert kunna leta fram någon ovanlig diagnos som liknar detta, ställa den på mig själv och hävda att det måste vara ett intersexuellt syndrom att känslig för testosteron. Men jag vill inte ha någon intersexuell diagnos till varje pris, och jag har inget behov av att rättfärdiga min behandling med att leta kroppsliga förklaringar. Det som spelar någon roll för mig är att testosteronet fungerar i min kropp, och att det flyter på som det ska.

Jag är tacksam över att jag inte blev könsstympad som barn, och jag är tacksam över att jag idag börjar närma mig en kropp som ser ut som jag tänkt mig den. Att jag föddes med XX-kromosomer och snippa, och sedan utvecklade bröst och runda höfter, är inget jag anser att jag behöver skämmas över. Man blir inte mer äkta för att man genomgått ett extra helvete, och man blir varken mer eller mindre kvinna eller man för att läkarna inte direkt förkunnade ens (rätta) kön så fort man föddes. Att bli könsstympad är inget privilegium.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, intersexualism, DSD, vård, behandling, barn, könsstympning, operationer, trauma, könsorgan, biologism, hormoner, testosteron, östrogen, kön, genus, könsidentitet, identitet, diagnoser, sjukdom, funktionshinder, övergrepp, könsstympning, status, HBTQ, transpersoner

Um in Berlin einen gepflegten Cocktail, samt Atmosphäre und Flair genießen möchte, ist immer noch sehr gut im 1000 aufgehoben.

excellente Drinks im 1000

Am historischen Schiffsbauerdamm gelegen erfreut sich die Bar einer gewissen geheimnissvollen Aura. Strikte Türpolitik, die nicht immer fair ist (aber was ist schon fair?), sehr gute Live Music Acts und natürlich klassisch gute Cocktails sind das Rezept.

Tausend Berlin - der vielleicht beste flüssige Geheimtip Berlins, der keiner mehr ist

Be there or be square

Dienstag – Samstag, ab 9 PM

http://www.tausendberlin.com

Schiffsbauer Damm 11

Berlin Mitte

Ibland är vi alldeles gräsliga. Ibland sitter vi i baren, småflörtar till oss extra cocktailkörsbär och pratar strunt. Knyter körsbärsstjälken i knut med tungan. Får tequila av någon som kanske vill något, kanske inte. Tittar okynnesmenande på varandra och sveper.

Ibland är vi objektifierande och avfärdande på det mest osmakliga nedlåtande sätt. Vi låter blickarna svepa över rummet, avgör vilka som helt klart bara ligger som stjöstjärnor. Han, han spelar nog gitarr i ett halvkasst band och lever helt på det, ligger bara med tjejer en gång och har alltså inte övat upp några förmågor att tala om. Hon tänker hela tiden på hur hon ser ut. Han där, han är så dålig i sängen att man efteråt funderar på om man verkligen måste räkna det. En en-halv-snubbe. S fnissar så hon nästan får hicka. Å, en-halv-snubbe, precis så är det.

Vi vet alldeles säkert att vi är och har roligast, för vi är nog närapå de enda som inte hela tiden bryr oss om vem vi kan känna eller känna igen, vem vi kan bli sedda av och vem vi kan låtsas inte se. Och vi tänker inte på hur vi ser ut när vi har sex — och gör vi det så är det ett tecken på att det är dåligt.

Vi tittar på varandra, skålar och vet att vi är gräsliga. Och det är ganska ok.

I veckan var jag upp på en av syskonavdelningarna med en pump för att pumpa upp en pilatesboll som de hade fått. Jag brukar bara vara där upp vid frukost i vanliga fall. Nu fick jag en liten inblick i hur genus kan fungera bland så stora barn. Själv har jag svårt att se sånt bland mina 1- och 2-åringar. Men nu blev det tydligt vad som händer på ett par år.

De barn som var med var två 4-åriga pojkar, en 4-årig flicka och två 3-åriga flickor.

Redan när jag pumpade upp bollen märkte jag en skillnad. Barnen fick var med och pumpa när det nästan var klart. Pojkarna tog sig ann problemet med kraft och fart. De använde sina krafter och lutade sig över pumpen för att få mer kraft. Flickorna tog i pumpen mycket försiktigt. De hade stått och tittat på medan pojkarna pumpade, men använde ändå sin egen stil i pumpandet.

Sedan kom det ett förslag att vi skulle gå in i lekhallen och pröva bollen lite. Bollen kastades ut på det stora golvet. Alla barnen sprang efter bollen, men mest energiska och målinriktade var pojkarna. Resultatet blev att de hann först och den ena pojken tog bollen och sprang iväg med sin fångst. Alla andra sprang efter honom.

Men den andra pojken ville också ha bollen, så han utmanade genom att försöka slita åt sig bollen. Det lyckades och han sprang iväg med den. Alla andra sprang nu efter honom.

Efter en liten stund med pojkarnas bollinnehav, som växlade lite, började flickorna försynt protestera.

― Vi får inte bollen!
― Men hur gör pojkarna för att få bollen då? undrade jag. På det hade flickorna inget svar.
― Vi springer fortare, sa pojkarna.

Det här stämde vara delvis. För den 4-åriga flickan var lika snabb som de jämnåriga pojkarna. Nej, sanningen var nog en annan, tänkte jag.

― Pojkarna tar bollen, sa jag. De gör så här!

Och med det dök jag på pojkarna som drog i bollen. Den ena gav jag en lätt tackling och så grep jag tag i bollen och tog den. Som om vi spelade basket passade jag nu bollen till flickorna, vilka stod en liten bit bort. De hade lite svårt att få grepp på bollen, så en av pojkarna lyckades ta den igen. Flickorna protesterade, men pojkarna var lyckliga över leken.

Så höll vi på ett tag. Jag fick lov att ta bollen från pojkarna i leken och kasta den till någon av flickorna för att de över huvud taget skulle få ta i den. Jag kunde brottas lite med pojkarna för att vinna lite tid åt flickorna. Även den delen av leken uppskattade pojkarna. Och flickorna var glada över att få “äga” bollen en stund. Men igen av flickorna kastade sig fysiskt in i leken för att ta bollen. Flickorna gav upp innan de ens försökt.

Jag försökt flera gånger visa för flickorna hur pojkarna gjorde för att få tag på bollen. Men det verkade ta emot för dem att ge sig in och brottas. Dels var två av flickorna yngre än pojkarna, dels var de också mer försiktiga och verkade inte uppskatta den här typen av lek. Eller hade de redan en bild av sig själva som svagare än pojkarna?

Men precis när det var dags att gå tillbaka till avdelningen, tog den 4-åriga flickan mod till sig. Hon grep tag i bollen och höll kvar för att kunna få den. Hon försökte inte knuffa bort pojkarna, men hon drog och drog och gav inte upp. Det syntes att hon faktiskt uppskattade att få dra och kämpa. Det blev till slut en lekfull dragkamp.

När vi så gick ut ur lekhallen, sa en av pojkarna.

― Vi vann över flickorna.

Han hade uppfattat situationen som att flickorna och pojkarna var olika lag i kampen om bollen. Men hur såg flickorna på saken? Hade de samma beskrivning av situationen? Hade jag jobbat på de här barnens avdelning, hade jag haft en del intressanta saker att jobba med.

Jag ser inte ut som Karin Boye längre, utan som en pojkbandsidol från 1990-talet. Jippie. Jag tänkte tanken själv, redan innan Sanna kommenterade min nya frisyr:

“Om du skulle få för dig att färga håret blont så skulle du likna Nick Carter i Backstreet Boys, fast som han såg ut på 90-talet när han hade pagefrisyr.”

Nick Carter, 1999 (längst till vänster, och inte världens bästa bild):

Immanuel Brändemo, 2009:

Hon har rätt. Det ÄR inte mycket som skiljer mig från Nick Carter just när det gäller håret, mer än hårfärgen och 10 år – och att bögryktena inte är något som besvärar mig.

Ja, Nick Carter hade bögrykte om sig, för den som glömt det. Det var inget anmärkningsvärt med det. Jag vet inte om det fanns någon pojkbandsstjärna som INTE hade bögrykte om sig då, på 90-talet, innan metrosexualitet upptäcktes och när homosexualitet var något som fanns långt borta i en annan galax. Det hörde liksom till: Att sjunga kärlekssånger om tjejer är bögigt. Överhuvudtaget var det väldigt många olika saker som verkade kunna ge bögrykte; till exempel att “se ut som en tjej”, vilket jag fick höra fler än en gång att Nick Carter gjorde.

Jag gillade inte Nick Carter, men killar som var ganska lika honom, och det räckte för att jag skulle förstå att det fanns skäl att tro att de jag drömde om inte var så heterosexuella. Ibland hände det att jag undrade om inte min längtan efter att leva som kille egentligen inte bara var en logisk reaktion på just detta: Alla snygga killar är bögar, så om jag ska fånga en kille måste jag vara en själv. Jag trodde alltså inte på det, men det hände att jag trodde att jag trodde det, eftersom jag alltid letar efter möjligheter att anklaga mig själv för att sakna verklighetsförankring.

Först när jag var 21 fick jag veta att det nog bara var jag som uppfattade det som en tänkbar förklaring, och att andra uppfattade det som väldigt långsökt och fördomsfullt och negativt. Det folk menade med att man inte skulle genomgå en könskorrigering “för att vinna sociala fördelar” berodde inte på att det fanns ett stort problem med att fittfödda ville “byta kön” för att de misstänkte att de killar de gillade var bögar. Jag hade alltså gått och bortförklarat mina känslor i onödan; det var då jag bestämde mig för att söka vård första gången.

Mitt Karin Boye-komplex handlar om att jag är rädd för att avfärdas som “lesbisk”, men jag har minst lika mycket ett Nick Carter-komplex: Jag är rädd för att bli avfärdad som “en heterosexuell tjej som går för långt”. Just därför är det skönt att höra att jag numera ser ut som Nick Carter – och inte som en tjej som tror att hon är Nick Carter.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, könskorrigering, könsbyte, kön, genus, könsidentitet, psykologi, Nick Carter, Backstreet Boys, 90-talet, musik, bilder, killar, läggning, bögar, HBTQ, sexualitet, könsidentitet, pojkband, kändisar, komplex, homosexualitet, heterosexualitet, bisexualitet, manlighet, killar, skönhet, ideal, utseende, Karin Boye, komplex, fördomar, normer, flator, frisyrer

Varje gång den här tiden på året blir det lite suck och stön från min sida när jag förvandlas till Den Jobbiga Gnälliga Bittra Transpersonen som spyr lite sedvanlig galla över QX Gaygala. I och för sig är jag väl alltid sån, men när det vankas homonormativt glitter tjurar jag alltid lite extra. I år har de till exempel plockat bort kategorin “Årets kämpe”, som var den mest självklara kategorin för aktivister överhuvudtaget.

Vi skulle kunna kalla det en kupp: Att försöka nominera transpersoner och transaktivister för att bryta homonormativiteten. Idén är Lukas Romsons, som startade Facebookgruppen “No more GAYgala – we want TRANSgala!”. Galan äger alltså rum i början av nästa år, men redan nu får man nominera sina kandidater. När väl nomineringarna är räknade väljer QX ut de som fått flest nomineringar, så det finns tre kandidater till varje kategori för folk att rösta på. Därför är det bra om det finns någon slags samordning under själva nomineringen.

Lukas föreslog Thomas Hammarberg som Årets hetero. Hammarberg är Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter och mannen bakom en rapport som publicerades i somras med titeln “Human Rights and Gender Identity”. Det finns egentligen en enda anledning till varför jag inte bloggat om den förut, och det är för att den kom strax före Pride så jag inte hann, men det är alltså ett otroligt viktigt dokument för att driva transfrågor. Till exempel står det som en av rekommendationerna:

“Abolish sterilisation and other compulsory medical treatment as a necessary legal requirement to recognise a person’s gender identity in laws regulating the process for name and sex change”

Hammarberg uppmanar alltså medlemsländerna att avskaffa eventuella krav på till exempel sterilisering i utbyte mot ett erkännande av könsidentiteten, och detta går stick i stäv med det lagförslag som ligger och väntar i Sverige.

Så: Thomas Hammarberg som Årets hetero känns självklart. Jag föreslår också Lukas Romson själv som Årets keep-up-the-good-work, eftersom han har kämpat för transpersoners rättigheter (och HBTQ-frågor i allmänhet) så länge att han är en institution i sig.

Övriga kategorier är jag inte helt klar med än, men gå gärna in i Facebookgruppen och ge era förslag. Det är verkligen på tiden att transpersoner och transaktivister syns även i HBTQ-världen.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, Thomas Hammarberg, Lukas Romson, politik, Gaygalan, QX, transpersoner, transaktivism, könskorrigering, transsexualism, vård, lagar, könstillhörighet, Europarådet, mänskliga rättigheter, årets hetero, forskning, Europa, QX, homonormativitet, heteronormativitet, cissexism

What would gaming life been like without Trivial Pursuit?  I remember, as a young adult, gathering with friends and playing into the night. Much laughter and good clean fun was had, as befits a family-oriented board game.  (Yes, we were geeks – but look at us now! …Wait, I’m still a geek!).

Trivial Pursuit Master Genus Edition 1984

Released in 1982, and becoming a major best-selling game by 1984, Trivial Pursuit was a classic from the start.  Players worked their way around the game board, landing on different colored squares and answering color-coded questions based on six trivia categories, with correct answers giving the player a colored wedge to add to their player token.  When all six colored wedges were collected, players made their way to the center of the board and answered one final question to win the game.

A Trivial Pursuit token full of wedges

The creators of the game, Scott Abbot and Chris Haney at first struggled to get the game released to a national audience.  But in 1983 they worked a licensing deal with Selchow and Righter, a publishing company.  By 1984, Trivial Pursuit had become a monster hit, selling over 20 million copies, and continued to sell for the rest of the decade.  By 1988, Parker Brothers (now a division of Hasbro, Inc) secured the publishing license, and was so successful that Hasbro purchased the rights outright in 1988 for a cool $80 million.  Considering that the entire concept had been created by Abbot and Haney when they were short of Scrabble pieces one night, I’d say that gaming can pay off, too.

The $4000+ International Version of Trivial Pursuit

In addition to the sequels that added new questions (Genus II, III, IV, V, and 6), there have been many variations on the theme: Baby Boomer, Walt Disney, Silver Screen, RPM, Young Players, Warner Bros., 1980s, 1990s, Star Wars, Lord of the Rings, 10^th Anniversary, 20^th Anniversary, 25^th Anniversary…and many, many more editions.  (Even a hand-laid leather inlaid version with gold and silver embossing worth over $4000.)  This is a game that just keeps sticking around, which is why it earned a spot on the “Games Hall of Fame” by Games Magazine in December, 1993.  The game has also spawned a television series and assorted video and computer games based on the concept.

The Nintendo Wii Edition of Trivial Pursuit

If you haven’t played the game before, pick up a copy – any edition – and gather a few of your favorite friends aged 12 and up.  Prep a bowl or two of snacks, something to wet your parched throat, and pass the time in trivial pursuits!

150 dagar har gått sedan jag fick den första testosteronsprutan. Åtta månader efter att diagnosen Transsexualism ställts och efter totalt fjorton månader i utredning fick jag äntligen börja behandlingen.

Å ena sidan känns det som om det var igår jag med fumliga händer plockade fram asken med den lilla glasampullen i ur väskan för att överlämna den åt distriktssköterskan. Jag minns hur klumpig och obekväm och spänd jag var när jag blygt drog ner shortsen litegrann och la mig på britsen, men samtidigt hur lycklig och förväntansfull jag kände mig.

Å andra sidan känns det som om det var hundra år sedan. Som jag skrev redan igår har jag fått en hel del tydliga kroppsliga förändringar, men de psykiska effekterna är svårare att sätta ord på.

Jag mår bättre, den saken är säker. För tre år sedan hade jag ägnat halva mitt liv åt gerillakrigföring mot min egen kropp, så jag bestämde att det fick vara nog, och inledde fredsförhandlingar. Idag tror jag att jag har kommit till någon slags vapenvila, och kanske tillochmed att jag är på väg mot fred – och det skulle aldrig ha fungerat utan testosteronet.

All den energi som jag lagt på att sätta krokben för mig själv kan jag helt plötsligt använda till en massa annat. Jag orkar plugga, och tillochmed träffa människor och vara social. En sån enkel sak som att gå ner till Statoil för att posta ett brev tar inte längre flera timmar av självpepp innan det blir av. Jag kan röra mig ute utan att äcklas av den bild jag tror att andra ser.

Kanske är det därför jag märker att jag har fått en mycket bättre självkänsla, att jag är tryggare och mindre osäker. Jag vet inte ens om jag en enda gång på de här 150 dagarna har känt av den där bitterheten jag alltid kände förut över att ha fått vänta så länge på att börja leva.

Jag var bitter, men kämpade för att komma ur bitterheten eftersom jag visste att den var destruktiv. Då lyssnade jag alltid på Tell me this night is over, och sjöng med, i tysthet:

“I hope that someone’s gonna call and tell me this night is over

’cause I wanna start living my life before I get much older.”

Jag vågade aldrig hoppas på att det faktiskt skulle hända, men det gjorde det. Mitt liv har äntligen börjat. Jag är 29 år på papperet, 14 år i kroppen och 150 dagar i själen. Nyfödd som jag är har jag viktigare saker för mig än att odla min bitterhet – att leva, till exempel.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, vård, könsbyte, transition, kön, genus, psykisk sjukdom, psykologi, självkänsla, ångest, självmordstankar, självdestruktivitet, självbild, hopp, hormoner, testosteron, Nebido, bilder, The Ark, Tell me this night is over, väntan, längtan, livet, lycka, glädje, pubertet, kropp, utseende, depression

Enligt Aftonbladet är denna ljusstake till för tjejer. Visst är det underbart?  De var till och med tvungna att skriva ut ordet “tjejen”. Pojken som gillar rosa då, går inte han igång på ljusstaken?

Ett litet förslag till bildtextsättaren “Den som gillar rosa…”.

Länk

För några veckor sedan var det en och annan som höjde på ögonbrynen när jag sa kuk och fitta under en föreläsning på Stadsbiblioteket i Gävle. Även om det aldrig var meningen att chockera tyckte jag att det var lite småroligt att människor tycker att de orden är olämpliga att uttala, men det var ingen som rasade mot mig. Jag hade frågat personalen innan om det var okej, tillochmed, och det var det. Höjda ögonbryn och en och annan “men vad är det hon säger!” från besökare – men inte en enda arg insändare i lokaltidningen vad jag har sett.

Jag har också fått en del kommentarer om min blogg från människor som visserligen gillar den men ändå tycker att jag har ett lite sexfixerat språk med grova ord. Nu råkar det vara så att jag har svårt att veta hur jag ska prata om kön, biologi och genus utan att dra upp just kukar och fittor; det har blivit det sätt som fungerar. Få människor förstår om jag skriver “biologiskt kön”, men många fler förstår “kuk och fitta”, och därför skriver jag de orden. De senaste dagarna har jag också fått en del kommentarer från någon som hävdar att jag inte alls kan chocka någon genom att säga kuk och fitta. Man kan inte könschocka det offentliga rummet, hävdar henom – men det gäller tydligen inte politiker som sitter i kommunfullmäktige.

Att hylla sexuell frigjordhet genom att säga att i Sverige kan man ”slicka fitta på morgonen och suga kuk på kvällen om man har lust” är över gränsen. Miljöpartisten Sofia Bothorp sexchockade tydligen övriga politiker när hon sa så. Politiker kan ju inte använda könsord i fullmäktige.

Vad jag är glad att jag inte är politiker utan försöker påverka samhället på andra sätt. Jag skulle inte kunna prata om sexuell frigjordhet utan att säga kuk och fitta. För visst är det så typiskt: Det är okej att slicka fitta och suga kuk – så länge man inte pratar om det. I politiska sammanhang har man nämligen sexpartners, men inte sex.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sex, oralsex, kukar, fittor, könsord, könsorgan, språk, Sofia Bothorp, Miljöpartiet, politik, politiker, kommunfullmäktige, Karlskrona, sexchock, könschock, kön, genus, blogg, bloggosfären, föreläsningar, ord, biologiskt kön, biologi, sexualitet, sexuell frigjordhet, dubbelmoral

Genusvetenskapen rekommenderar en försiktig hållning till påståenden om vad som egentligen är “manligt” eller “kvinnligt”. Maria Wetterstrand är inte lika återhållsam i en intervju i Sydsvenskan:

Någon sa att Maria Wetterstrand är den första kvinnliga politiker som inte ses som en kvinnlig politiker – utan bara som politiker.
– Ja, jag tror att det är så. Möjligen med undantag av Anne Wibble.

Hur tolkar du det?
– Jag har aldrig blivit betraktad i första hand som kvinna, utan bedömd för vad jag gjort. Göran Persson behandlade aldrig mig som han behandlade andra kvinnor.

Han kommenterade inte din vikt som med Maud Olofsson?
– Nej, det gjorde han inte! Allvarligt talat, jag tror att jag har en attityd där jag aldrig ber om ursäkt för mina åsikter. Det är lite manligt.

Sprider Miljöpartiets språkrör fördomar och förstärker stereotypa föreställningar?

Hela artikeln

Jag tillhör den lilla skara (?) som tycker att det känns obehagligt när man hävdar att lönerna måste höjas för att locka män till skolan, men det här är roligt i alla fall…på något sadomasochistiskt sätt…

Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, män i skolan, lärare, manliga lärare, genus, humor,

Igår var jag alltså på RFSL i Gävle, tack vare L som släpade med mig dit. De visade en film som heter The kuchus of Uganda, som handlar om HBTI-aktivister*, och Mac, en transperson från organisationen FARUG i Uganda, var också där och berättade om hur det är i landet. Det ligger ett lagförslag som om det går igenom innebär fängelse för “homosexuella handlingar” eller tillochmed dödsstraff, och den som känner någon som de upptäcker är homosexuell blir skyldig att rapportera henom till polisen inom 24 timmar, ifall lagen skulle bli verklighet. Filmen visar hur illa det är redan innan lagen gått igenom, och det är inte världens mest upplyftande berättelse.

Mac berättade bland annat att de är ständigt på sin vakt mot polisen, och att deras telefoner är avlyssnade. Han berättar också att det oftast är transpersonerna som är de som blir trakasserade, eftersom det är de som syns. En cisperson har ju oftast lättare för att smälta in i heteronormen rent socialt, medan transpersoner sticker ut. L frågade hur det är att få vård som transperson, och det var ju som väntat väldigt svårt. Man kan självmedicinera med hormoner, men att få vård under en läkares överinseende är praktiskt taget omöjligt. Det var vad jag gissade, efter att ha sett den scen i filmen som berörde mig mest.

Aktivisterna skulle delta i en paneldebatt på ett universitetssjukhus, där det satt vårdpersonal och och vårdstudenter i publiken. De hade hoppats att det skulle gå att resonera med åhörarna: De var ju akademiker, de var forskare, de borde kunna sätta sina egna känslor åt sidan och bete sig professionellt. Istället stod de upp och skrek att homosexualitet var omoraliskt, att analsex var onaturligt och att “de” förstörde samhället. När Victor, en transkille, började prata skrattade folk och himlade med ögonen, och senare när en av de andra deltagarna påminde om vad Victor sagt och sa “som han nämnde…” ropade publiken unisont “hon!”. Till sist kände aktivisterna sig tvungna att gå därifrån för att inte bli fysiskt attackerade. Detta var alltså läkare och läkarstudenter som uttryckte sitt hat mot HBT-personer.

Både Victor i filmen och Mac tog upp det faktum att det var engelsmännen som tog med sig homofobin när de kolonialiserade Uganda, vilket är tvärtemot vad en del av deras motståndare hävdar: att homosexualitet i sig är någon som kommer från västvärlden. Mac sa ungefär såhär: “Jag hade aldrig träffat en muzungu – en vit människa – när jag växte upp och ändå kände jag att jag inte var som de andra tjejerna, så hur skulle det kunna vara något västerländskt?”. Det är ju dessutom amerikanska kyrkor som ligger bakom lagförslaget, så det är väl snarare homofobin som är västerländsk.

Jag letade efter något hoppfullt hela kvällen igår, och hela natten och dagen idag. Jag vet inte om jag har hittat något, men jag fick i alla fall känslan av att det finns en rörelse med modiga aktivister som vågar utmana systemet. När jag frågade Mac vad vi i Sverige kan göra föreslog hen att andra länder skulle visa i ord och handling att de inte tolererar utvecklingen. Inte för att “vi” i västvärlden vet bättre, utan för att det var “vi” som införde och än idag upprätthåller homofobin i Uganda. Jag hoppas att västländerna tar sitt ansvar och stöttar folket i Uganda snarare än staten – och att det gör folket starka nog att stoppa lagen.

*) HBTI är en vanligare benämning utanför västvärlden, som räknar in homosexuella, bisexuella, transpersoner och intersexuella.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om homofobi, heterosexism, HBTQ, Uganda, Afrika, film, politik, lagar, homosexualitet, bisexualitet, transpersoner, kön, genus, sexism, cissexism, vård, könskorrigering, läkare, fördomar, normer, övervakningssamhälle, moral, etik, religion, kyrkor, USA, aktivism, film, The Kuchus of Uganda, RFSL, transfobi

Jag har alltid känt att det är skitsvårt att umgås med personer som lever i en kvinnlig könsroll. Inte för att jag ogillar tjejer, utan för att jag aldrig har kunnat relatera till dem på ett sätt som jag har känt att jag har förväntats göra. Jag vet inte hur det är att leva i en kvinnlig könsroll, fast jag antar att jag har gjort det själv. För mig var det så mycket jag aldrig förstod, och som jag sedan gav upp att försöka förstå när jag väl bestämt mig för att försöka få en könskorrigering.

Jag har alltid haft svårt att förstå människor i allmänhet och tjejer i synnerhet, men ändå har jag knappt pratat med några personer jag uppfattat som kukfödda på hela kvällen. Istället har det varit personer jag uppfattat som fittfödda, och det har fungerat över förväntan. Kanske är det mitt nyvunna självförtroende, men jag tror minst lika mycket att det kan ha att göra med att jag inte längre känner det där tvånget att hela tiden slå ifrån mig när folk förväntar sig att man ska ha vissa erfarenheter, insikter och kunskaper – eftersom de förväntningarna har minskat drastiskt.

Även om jag inte passerar som kille vare sig till utseende eller på rösten så är det i alla fall en påminnelse för folk som känner mig. Min boendestödjare som en gång i våras i förbifarten frågade mig om jag brukade handla i en affär som säljer damunderkläder – och sedan bad om ursäkt för det i tio minuter när hon kom på vad hon sagt – skulle förmodligen inte göra ett sånt misstag idag. Jag har glidit över i facket “mittemellan” i den könsnormativa världen, och det är en lättnad i sig – och det är i sin tur något som bara bygger på min självkänsla mer och mer.

Jag kan alltså tillochmed prata med människor, och ännu mer tillochmed prata med människor i en kvinnlig könsroll utan att känna något slags behov av att markera att jag inte är en av dem. Min gamla taktik att vara så konstig att ingen könar mig som kvinna var inte tillräckligt effektiv för att hålla könsparanoian i schack. Konstig är jag fortfarande – och synd vore väl annars – men vad det än är som har förändrats så fungerar det. All del energi som jag lagt ner på att driva mig själv in i onda cirklar pushar mig idag framåt i goda cirklar.

Läs även andra bloggares åsikter om kön, könskorrigering, transsexualism, puberteten, självkänsla, psykologi, hormoner, testosteron, självbild, könsidentitet, könsroller, självförtroende, genus, identitet, målbrottet

Smart kommentar från Eriks mamma idag:

“Att en kille blir bög av att ha klänning är som att tro att man blir militär av att ha kamouflagekläder, cowboy om man har boots eller basketspelare av att bära converse, orm om man har glasögon.”

Självklart är det så. På pricken! Och dessutom är ju kamouflage ett vanligt mönster på barnkläder nuförtiden…

Igår bloggade jag om Adam Lambert, utan att knappt veta vem det var. Han kysste en manlig keyboardist och simulerade oralsex med en av de manliga dansarna när han uppträdde på American Music Awards. De sekunderna klipptes bort, och han rasade mot censuren. Nu har jag sett det framträdandet som var så utmanande, och det blir ännu mer tydligt att det handlar om heteronormativitet.

Titta på videon här, och notera det första jucket mot den manliga dansaren, vid ungefär 1:04. Vänta ett ögonblick, och se vad som händer ungefär 1:10. Bara några sekunder efter att han har tryckt den manliga dansarens huvud mot sitt skrev så gör han samma sak med en av de kvinnliga dansarna. Hur många av moralisterna som rasar mot uppträdandet reagerar på det?

Det är alltså inte sexanspelningarna i sig som är det kontroversiella, utan det faktum att han kysser en annan kille på munnen. Sånt är för kontroversiellt, och av rädsla för att något liknande skulle hända i Good Morning America har de ställt in hans spelning där.

Jag kan lova att det inte skulle vara ett dugg kontroversiellt om han hade varit kvinna och hånglat upp en man. En puss på munnen eller ett juckande mot ett ansikte upprör bara om det är mot en person av samma kön, och det drabbar personer som uppfattas som män hårdare än de som uppfattas som kvinnor – vilket är den röda tråden i mycket av den diskriminering som män utsätts för: Män måste hela tiden bevisa sin manlighet, som i sin tur är förknippat med heterosexualitet.

Visst är män förtryckta, precis som antifeminister hävdar. De har bara missat att det stora hotet mot männens frigörelse inte heter feminism utan heteronorm.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Adam Lambert, kön, genus, sex, sexualitet, läggning, homosexualitet, bisexualitet, heterosexualitet, kyssar, bilder, fördomar, homofobi, heteronormen, manlighet, mansroller, könsroller, musik, media, video, dans, American Music Awards, Good Morning America, tv, nöje, hångel, HBTQ, sexism, sexchocker

“Gender is always a relationship, not a preformed category of beings or a possession that one can have. Gender does not pertain more to women than to men. Gender is the relation between variously constituted categories of men and women (and variously arrayed tropes), differentiated by nation, generation, class, lineage, color, and much else.” (Haraway, 1997, Modest_Witness@Second_Millenium, s. 28)

Mina oroliga kolleger tror att jag är särartsfeminist och skruvar besvärat på sig när jag ställer frågor till Kenth Eriksson, som är representant för Utbildningsdepartementet och Delegationen för jämställdhet DEJA.

Han presenterar det spännande och välskrivna delbetänkandet (Länk) på ett intressant sätt och diskussionen blir nyanserad. Jag anar att det är minst lika svårt att arbeta inom Utbildningsdepartementet som på Malmö Högskola. Vi snuddar vid en normkritisk hållning och jag ser fram emot att skolan granskas som institution. Hittills har fokus legat på att se pojkarna som problembärare och förklaringsmodellerna flyger genom luften.

Kenth Eriksson rekommenderar starkt Inga Wernerssons text i utredningens bilaga 3 som behandlar de socioekonomiska faktorernas betydelse för skolframgång. Det rådet sprider jag gärna.

Antagligen kommer slutbetänkandet innehålla en uppsättning metodtips och jag är en smula orolig för att dessa inte är förankrade i teori. Om Björklund oroar sig för “bråkiga tonåringar” finns det en uppenbar risk att hela det stolta jämställdhetsarbetet blir en hög med evidensbaserade goda råd i stil med den pågående antimobbningskampanjen.

- Alltid kommer det något, sa sparven som flög efter en SAAB 92.

Spår av teori

Väl värda sina löneökningar

Börsbolagen räknar med över 100 miljarder kronor  i aktieutdelning i år. Samtidigt flaggar SKL:s ledning att de vill sänka lönerna för sjuksköterskorna och bryta ingångna avtal. Jag har lämnat in en interpellation till kommunstyrelsens ordförande om det finns planer på att bryta ingångna avtal även i Göteborg.

Interpellationen hittar du här. Pressmeddelandet hittar du på partidistriktets hemsida. Läs även Emil Bergs blogg om att resursbrisen inte beror på personalens löner.

Ping: EX, EX,  DN, Svd, DN, AB, AB, AB, AB, Svd, Svd, DN,

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om SKL, ekonomi, skatter, löner, lönedumpning, hycklare, borgare, socialdemokrater, kommuner, landsting, sjukvård, offentlig sektor, jämställdhet, feminism, vård, omsorg

I Aftonbladet läser jag om American Idol-stjärnan Adam Lambert som hånglat med en av killarna i bandet och juckat mot ansiktet på en dansare under ett uppträdande. Det blev för mycket för American Music Awards, som klippte bort scenerna. Lambert hävdar att det är diskriminering.

“Det finns en stor dubbelmoral, kvinnliga popartister har gjort sådana här provokativa saker i åratal och det faktum att jag är man, och att jag blir censurerad och diskriminerad kan vara ett problem.”

Det finns nämligen en uppenbar skillnad mellan när Madonna och Britney hånglar, och när Adam och hans dansare gör det: Tjejer som hånglar med varandra stör inte genusbalansen riktigt lika mycket. Kvinnor som hånglar med varandra är fortfarande sexuellt tillgängliga för heterosexuella mäns fantasier, och det ses som en förmildrande omständighet. Män som hånglar med varandra har inte samma grundförutsättning. När lesbiska inte tas på allvar tas bögar på alldeles för stort allvar; som ett hot.

Märkligt nog syns inte de sedvanliga antifeministerna till i kommentarsfältet. De som brukar vara så snabba att dyka på allt som handlar om mansförtryck och mansdiskriminering har inte hunnit komma på hur de ska anklaga den feministiska konspirationen för att förtrycka manlig sexualitet. Kanske är det för att de besväras av det faktum att män kan vara förtryckta av det patriarkala heteronormativa samhället.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Adam Lambert, Madonna, Britney Spears, kändisar, censur, hångel, sex, sexualitet, läggning, kön, heteronormen, normer, sexism, fördomar, manlighet, mansroller, könsroller, kvinnoroller, homosexualitet, bisexualitet, heterosexualitet, hot, HBTQ, homofobi, kön, sexism, hångel, provokation, media, antifeminism, genus