John McCain beim World Economic Forum 2007

Die US-Presse und ich hatten mal gemeinsam, dass wir John McCain dafür mochten, dass er unkonventionell und aufrichtig ist (oder zumindest so auftrat). Ohne Sarah Palin hätte ich ihn vielleicht sogar als Präsidenten gut gefunden. Wobei es natürlich ohne Sarah Palin noch unwahrscheinlicher gewesen wäre, dass er eine Chance gehabt hätte. Was wiederum verschmerzbar gewesen wäre, vor allem wegen Palin.

Im Zeit-Interview antwortet John McCain auf die Fragen, ob Obama eine Politik der Härte gegen Russland verfolgen sollte, statt Kompromisse zu suchen:

Nein, nein. Wir können sehr wohl gleichzeitig mit den Russen verhandeln. Wir sprechen mit ihnen gerade über eine Reduzierung der strategischen Atomwaffen. Aber wichtig ist, dass wir zugleich für Menschenrechte eintreten. Soeben haben wir das 20-jährige Jubiläum des Falls der Berliner Mauer gefeiert. Wie war das möglich? Weil Ronald Reagan dies von Gorbatschow verlangte: ‚Reißen Sie diese Mauer nieder!’ Wir haben immer unsere Grundsätze verteidigt und die unveräußerlichen Menschenrechte, ob man in Odessa lebt oder in Ohio. Russland ist auf dem Weg zu Autokratie und Repression. Das muss man aussprechen. Das bedeutet nicht, dass wir ihnen den Krieg erklären.

Die New York Times erinnerte am Wochenende in einem langen Artikel über Michail Chodorkowski daran, dass Russlands ein demokratisches Entwicklungsland ist. Nicht einmal der russische Präsident behauptet ja, sein Land sei eine lupenreine Demokratie (er ist, außer rhetorisch, allerdings auch nicht als Vorkämpfer für Verbesserungen aufgefallen). John McCain macht allerdings keine Vorschläge, wie man mit Russland fair ins Gericht gehen und sich anschließend an den Verhandlungstisch setzen könnte. Er klammert sich stattdessen weiter an einen Kurs der bedingungslosen Unterstützung für den georgischen Präsidenten Micheil Saakaschwili und hält an dessen umstrittenener Behauptung fest, Russland habe den Krieg gegen Georgien begonnen.

An einer anderen Stelle des Interviews, zum Nahost-Konflikt, sagt McCain etwas sehr Vernünftiges:

Ich hätten den Israelis niemals einen Siedlungsstopp abverlangt, wenn ich nicht sicher bin, dass ich das auch wirklich durchsetzen kann.

Warum glaubt er dann, man könne die Einhaltung der Menschenrechte zur Vorbedingung für Gespräche mit Russland machen? Er wird wissen, dass weder er selbst noch Barack Obama noch Catherine Ashton das durchsetzen könnten.

5-dagens krig mellem Rusland og Georgien sluttede for mere end et år siden. Men kun hvis der er tale om aktive militære handlinger mellem konfliktparternes regulære styrker. Den skrappe retorik fra begge sider fortsætter stadigvæk. Man kan godt sige at konflikten udvikles til en sand mediekrig. Og i parternes retorik findes kun to versioner af krigen. Nummer et: det aggressive Rusland invaderer lille uskyldig nabo. Nummer to: onde Mikhail Saakashvili starter folkemord i Sydossetien, og Rusland beslutter uselvisk at standse ham.

Billede fra http://www.kavkaz-uzel.ru/photo_albums

Om begge versionerne er sande, er fuldstændigt irrelevant, hvis man ser verden i denne optik. Og eftersom medierne kan betragtes som vores vindue til verden, så besværliggør denne ’sort og hvide’ præsentation en konstruktiv konfliktløsning, fordi det hjemlige publikum radikaliseres og det internationale – forvirres.

Det nemmeste er at beskylde for den ’uobjektive’ konfliktdækning det manglende demokrati og mediefrihed i Rusland og Georgien. Men det er for simpelt og vil ikke forklare situationen helt. I stedet bør man hellere stille spørgsmålet: HVORVIDT DÆKNINGEN OVERHOVED KUNNE VÆRE ANDERLEDES?

Konflikten i Sydossetien betragtes af både georgierne og russerne som ’vores’ krig, altså en krig, hvor ens fædreland direkte er involveret. Og derfor er faktorer, som i lignende situationer vil påvirke de fleste journalisters arbejdsoutput verden rundt uanset landets politiske regime eller deres journalistiske kultur og praksis. Jeg vil understrege igen – de fleste, fordi i hvert land vil være undtagelser, ligesom de også findes både i Rusland og Georgien.

Faktorerne kan være eksterne og interne. De eksterne faktorer er forbundne med et pres på journalisterne udefra. Propagandamaskinens indsats, som er en del af enhver moderne krigsførelse, kan betragtes som en af dem. Desuden i de sidste årtier ifølge analytikere (som f.eks. H.Trumbo) udvikles den moderne krig fra den industrielle til informationskrig. Informationskrig omhandler i dens fulde opfattelse også teknologi (IT styrede våben, ’cyberattakkerne’ på de fjendtlige informationssystemer), men især handler det om den såkaldte ’perceptions management’ for populationen derhjemme og auditorium verden rundt. Det er ikke nok, at informationskrigsmaskinen styrer og strukturerer en stor mængde af mediadækningen: censurer det ’skadelige’ materiel fra, afgrænser adgang til begivenhederne og information. Men som konsekvens af magtstrukturernes anvendelse af de moderne PR-mekanismer bliver journalisterne selv mere aktive i krigen end dehar været før. De begynder at betragte sig selv som en del af konflikten. Ifølge den russiske journalist fra tv-programmet ”Vesti” A.Sladkov: ”Vi betragter os selv som vort lands repræsentanter … Enhver ved, at vi gør den samme ting. Nogen skal skyde, nogen skal skrive om det.” (http://www.mk.ru/daily/27812.html)

Derfor synes jeg, de interne faktorer er endnu vigtigere. De er forbundne med befolkningens, som journalisterne jo alligevel er en del af, socialiseringen i sit lands kultur, normerne og historien. En af disse faktorer er patriotisme, som især skærpes i de kritiske øjeblikke for ens fædreland. Og man skal ikke tro at alle journalister udsætter sig selv for en bevist selvcensur, når de belyser krig ensidigt. Mange af dem behøver det ikke: de tror ærlig, at de beskriver tingene som de er, som de har set det med deres øjne. Dækningen af ’fjendens’ syn på konflikten (uden levering af budskabet om den ’rigtige’ holdning), kan betragtes af både det hjemlige auditorium og kollegaerne journalister som løgn, ’kollaboration med fjenden’, forræderi.

Derfor vil jeg stille et spørgsmål: hvorvidt er journalisterne overhoved bevidste om deres arbejdes instrumentalisering af systemet og propagandamaskinen? Og hvor meget anderledes ville de ’vestlige’ journalister dække de lignende begivenheder? Her mener jeg ikke krigene i Afghanistan eller Irak, selvom de med en vis forbehold kan betragtes som ’vores’ krige (’vores’ soldater deltager i). Disse krige er langvarige, og både journalister og auditorium i de demokratiske lande har nok tid og muligheder at reflektere over. Jeg betragter i stedet en situation, som ligner Muhammedkrisen i begyndelsen af 2006: situation, hvor tingene udvikles pludselig; ens land og befolkning ydmyges; verdens reaktion er tøvende; kollegerne journalisterne trues med død … Selvom sådan en krise dog ikke kan sammenlignes med en rigtig krig, hvor man mister menneskelige liv, materielle gode, sit hjem …

Die europäische Kommission unter dem Vorsitz der schweizerischen Diplomatin Tagliavini hat einen mehr als 1000-Seiten langen Bericht publiziert. Ein Kunstwerk der Diplomatie, wie aus der Orakelschule, nach dem Motto – wie sage ich etwas, was jeder für sich in seinem Sinne deuten kann.
Die prorussische Presse hat den einen passenden Satz daraus zitiert, die progeorgische Presse den darauffolgenden Nebensatz. Die wenigsten haben den kompletten Bericht geschafft, das waren aber nicht die dafür zuständigen Journalisten. Die Kommission hat versucht, alle Dokumente zusammenzubringen, mit den offiziellen war das auch leicht. Die vorliegenden Publikationen in den Medien wurden aber in entscheidenden Fällen mißachtet. So durfte die Kommission dann mit ruhigem Gewissen sagen, dass sie nicht genug Fakten gesammelt hat, um die Schuldfrage zu klären. In der staats- und völkerrechtlichen Beurteilung der Ereignisse hat die Kommission auch mit zwei Meßlatten gearbeitet – die Georgier durften auf ihrem eigenen Territorium in den abtrünnigen Provinzen keine militärischen Operationen führen, die Russen dagegen durften auf dem fremden Territorium sich stationieren und feindselig wie provozierend handeln.
Eine Auswertung der vorgelegten Positionen beider Kriegsparteien hat die Kommission unterlassen. Wenn diese Positionen einander ausschliessen, könnte das bedeuten, dass die eine Seite lügt. Die Kommission ist sich zu fein, um sich damit zu beschäftigen. Es führt dazu, dass die Fakten des zweiten Teils der Meinung des ersten Teils desselben Berichts widersprechen, ohne dass dies zum Problem für die meisten Medien wurde.
Nur zwei Zitate, aber die wichtigsten:

The shelling of Tskhinvali by the Georgian armed forces during the night of 7 to 8 August 2008 marked the beginning of the large-scale armed conflict in Georgia, yet it was only the culminating point of a long period of increasing tensions, provocations and incidents. Indeed, the conflict has deep roots in the history of the region, in peoples’ national traditions and aspirations as well as in age-old perceptions or rather misperceptions of each other, which were never mended and sometimes exploited.

Wenn man diese Sätze “normal” liest, hat man klare Sicht auf die diplomatische Kunst – der georgische Beschuss “markiert” den Beginn der heißen Phase, er ist aber auch nur die Eskalation im langen Prozess.

The Mission is not in a position to consider as sufficiently substantiated the Georgian claim concerning a large-scale Russian military incursion into South Ossetia before 8 August 2008. However, there are a number of reports and publications, including of Russian origin, indicating the provision by the Russian side of training and military equipment to South Ossetian and Abkhaz forces prior to the August 2008 conflict. Additionally there seems to have been an influx of volunteers or mercenaries from the territory of the Russian Federation to South Ossetia through the Roki tunnel and over the Caucasus range in early August, as well as the presence of some Russian forces in South Ossetia, other than the Russian JPKF battalion, prior to 14.30 hours on 8 August 2008.

Auch – einerseits, andererseits. Es gibt Berichte, aber wir wissen nicht, ob wir den glauben sollen. Die russische Regierung will das nicht. Tja…
Die weniger vorsichtigen Formulierungen wählt Heidi Tagliavini in ihrem Kommentar zum Bericht (Link) aus:

Like most catastrophic events, the war of August 2008 had several causes. The proximate cause was the shelling by Georgian forces of the capital of the secessionist province of South Ossetia, Tskhinvali, on Aug. 7, 2008, which was followed by a disproportionate response of Russia. Another factor was the lack of progress, for more than 15 years, in the resolution of the two “frozen conflicts” of Abkhazia and South Ossetia.

As the special representative of the United Nations secretary general in Georgia from 2002 to 2006, I saw a narrow window of hope open and close in the first half of 2005, after which the differences between Russia and the West over Kosovo, and the deterioration of relations between Georgia and Russia, destroyed any prospect for a substantive negotiation.

Russia systematically gave passports to residents of Abkhazia and South Ossetia, asserting responsibility for Russians in what it called its “near abroad” without any consultation with Georgia, whose territorial integrity was thus increasingly challenged.

Meanwhile, Georgia was pressing to accelerate its accession to NATO, and embarking, with the support of the United States, Ukraine and Israel, on a major modernization of its armed forces. Georgia’s military budget grew from 1 percent of G.D.P. to 8 percent, and military bases near Abkhazia and South Ossetia were modernized.

In 2007 and the first half of 2008, cease-fire arrangements made after the first Georgia war came under increasing strains. Russian forces did not refrain from shooting down Georgian drones over Abkhazia, and dangerous incidents provoked by both sides occurred more and more frequently.

Weniger ausgewogen sind diese Erklärungen, manches wird hier ausgeblendet. Die oben zitierten Hinweise auf die “unbestätigten” Fakten fehlen vollkommen.
Etwas strenger ist Claudia von Salzen in ihrem “Zeit“-Kommentar:

Der Krieg in Georgien war alles andere als unvermeidlich. Saakaschwili ließ sich durch russische Provokationen in diesen Konflikt treiben, auf mahnende Stimmen aus dem Westen hörte er nicht oder wollte er nicht hören. Deshalb feuerten georgische Soldaten die ersten Schüsse ab. Diese Verantwortung bleibt, und Georgien muss sich ihr ehrlich stellen.

Doch auf der anderen Seite hatten Russlands Premier Putin und sein Präsident Medwedew ihrerseits ein Interesse daran, den Konflikt immer weiter auf die Spitze zu treiben: Monatelange Provokationen waren dem Krieg vorausgegangen, und kaum hatte der bewaffnete Konflikt begonnen, marschierten russische Soldaten weit über die Grenze Südossetiens ins georgische Kernland.

Was für Provokationen? Wo waren die russischen Soldaten, bevor sie in den Krieg zogen? Das wird ausgeblendet.
Viel weiter geht Doris Heimann, die in mindestens zwei deutschen Zeitungen ihre Meinung publizierte (z.B. hier):

Der Bericht der EU-Untersuchungskommission zum Georgien-Krieg ist ausgewogen und differenziert. Sensationelle neue Fakten enthält er nicht. Georgiens Präsident Michail Saakaschwili hat den Krieg begonnen, als er in der Nacht zum 7. August 2008 den Befehl zum Angriff auf Zchinwali gab. Seine Behauptung, die Russen hätten vorher eine Invasion in Süd-Ossetien gestartet, war gelogen. Russland überzog seine Reaktion: Moskau hatte zwar das Recht, seine Friedenstruppen zu verteidigen. Das Eindringen russischer Soldaten in das georgische Kernland aber war eine unnötige Eskalation.

Der Kreml wird nun nicht mehr klagen können, dass der Westen den Georgien-Krieg voreingenommen bewertet. Und die georgische Führung muss sich darauf einstellen, dass ihr künftiges Handeln von der internationalen Gemeinschaft sehr viel genauer beäugt wird. Das Bemerkenswerte an dem EU-Bericht ist seine massive Kritik am Versagen der internationalen Institutionen. Uno, OSZE, Nato und EU – sie alle waren vor dem Ausbruch des Konflikts vor Ort. Westliche Diplomaten in Tiflis warnten bereits im Mai 2008, in der georgischen Regierung gäbe es aktive Kriegstreiber. Nun braucht es Jahre, um das beschädigte Verhältnis zu Russland zu kitten.

Was versteht die Journalistin unter “ausgewogen und differenziert”? Warum verschweigt sie mehrere neue Fakten im zweiten und dritten Teil des Berichts, die Russland schwer belasten? Hat sie den Text überhaupt gelesen? Was sind ihre Quellen, wenn sie vom Anfang des Kriegs spricht, von den Lügen? Davon steht im Tagliavini-Bericht nichts. Die Kommission verwendet das Wort Krieg nicht, der Lüge werden eigentlich viel mehr die Russen bezichtigt, auch wenn das nur indirekt passiert. In russischen Deutungen des Berichts trifft man eher auf die Analogien zu der Meinung von Doris Heimann. Kein Wunder, dass sie sich in der ersten Linie “um das beschädigte Verhältnis zu Russland” Sorgen macht.

Kein Wunder auch, dass die Veschwörungsspezialisten noch viel weiter gehen und die Kommission beschuldigen, die georgische Regierung nicht eindeutig verdammt zu haben (z.B. hier). Basierend auf (durch die Kommission zum Teil widerlegten) russischen Fälschungen wird weiterhin die Putin-Propaganda betrieben. Fast alle deutsche Zeitungen haben den Bericht mit den eindeutigen Titeln kommentiert und sich auf die Seite der russischen Propagandamaschine gestellt: Georgien hat den Krieg begonnen (FAZ); Georgien gab den ersten Schuss ab (Handelsblatt, Spiegel); Georgien feuerte zuerst (Focus, Bild); Georgien begann Kaukasuskrieg (Tagesschau) usw.

Im gewissen Sinne ist der Bericht also besser als seine Verwertung. So weit musste es kommen…

Bin Ladin kritiserar Georgiens allians med USA i det här senaste ljudmeddelande som spridits av al-Qaida.
I sitt meddelandet som offentliggjordes förra veckan på en terrorsajt så vädjar han till folket i Europa att reflektera över det som hände i Georgien och att det är en “lektion”. Budskapet varnar europeiska länder mot en allians med USA.
Allt som är antiamerikanskt verkar gå hem i grottan.

Georgien hat laut einer internationalen Untersuchung den Kaukasuskrieg mit Russland vor 13 Monaten mit seinem Einmarsch in die abtrünnige Region Südossetien begonnen. Demnach habe Russland zuvor jedoch monatelang provoziert und nach dem georgischen Vormarsch “unverhältnismäßig” hart gegen Georgien zurückgeschlagen, berichteten die “Süddeutsche Zeitung” und die “Frankfurter Allgemeine Zeitung” unter Berufung auf den unabhängigen Untersuchungsbericht der schweizerischen Diplomatin Heidi Tagliavini, den die EU in Auftrag gegeben hatte. Das Papier soll heute dem EU-Ministerrat vorgestellt werden.

In dem Bericht heißt es den Zeitungen zufolge, Beweise für die Behauptung des georgischen Präsidenten Michail Saakaschwili, er habe mit dem Einmarsch georgischer Soldaten lediglich auf eine vorherige Invasion in Südossetien durch russische Truppen reagiert, hätten nicht gefunden werden können. Moskau hatte das Einrücken seiner Truppen nach Südossetien mit seinem Recht begründet, dort lebende russische Staatsbürger und die Soldaten einer seit 1992 russischen “Friedenstruppe” in Südossetien zu schützen.

Obwohl Georgien in der Nacht zum 8. August 2008 den ersten Schuss in Südossetien abgefeuert habe, trage auch Russland erhebliche Schuld an der Eskalation des Konflikts, stellte die als Kaukasus-Expertin geltende Tagliavini den Berichten zufolge fest. So habe Moskau beständig zur Destabilisierung der Lage in den abtrünnigen georgischen Regionen Südossetien und Abchasien beigetragen. Russland habe beispielsweise in großem Umfang russische Pässe an Separatisten ausgegeben. Der Vertreibung von Georgiern aus Südossetien seien die Soldaten der russischen “Friedenstruppe” hingegen nicht entgegengetreten.

Nach dem Ausbruch des Konflikts habe Russland mit der Besetzung weiter Teile Kern-Georgiens, der Zerstörung von georgischen Schiffen und der Besetzung des oberen Kodori-Tals in Abchasien gegen das Völkerrecht verstoßen. Russland hatte nach dem Kaukasuskrieg Südossetien und Abchasien als unabhängige Staaten anerkannt und zugleich dort seine Truppenpräsenz verstärkt. Die internationale Gemeinschaft betrachtet die beiden Regionen nach wie vor als zu Georgien gehörend. Saakaschwili hat dem Bericht zufolge den Befehl zum Einrücken georgischer Truppen nach Südossetien trotz ausdrücklicher Warnungen der USA vor einer militärischen Konfrontation mit Russland gegeben.

(Quelle: tagesschau.de)

Die kaukasische Splitterrepublik (mit weniger Einwohnern als meine Heimatstadt) war früher, in der Blüte des Sowjet-Imperiums, ein subtropisches Urlaubsparadies. Das ist rund 20 Jahre her, in den Kriegswirren um die Abspaltung des Küstenstreifens von der Republik Georgien verlor die Schwarzmeer-Riviera jede touristische Bedeutung.

Entsprechend traumhaft sind die Pics (klick > grösser) von überwucherten Strandpromenaden und Vergnügungsbauten. Mehr auf: ( englishrussia)

Hufvudstadsbladet i Helsingfors har hävdat att “det Kalla kriget aldrig tog slut, det tog bara en paus under Rysslands ekonomiska kollaps efter Sovjetsunionens fall”. Andra har talat om det Kalla kriget 2, ett nytt kallt krig, med kanske andra förtecken, som startade då ett nyvaknat och rustande Ryssland började utmana USA:s hegemoni och EU:s sammanhållning.

I en krönika i RIA Novosti hävdar Polens förre premiärminister Leszek Miller att världen inte är på väg in i ett nytt kallt krig eller att det gamla startat om. De förutsättningar och förhållanden som gradvis byggdes upp under perioden 1946-1989 föreligger helt enkelt inte längre.
Det Kalla kriget karaktäriserades av ideologiska motsättningar som inte längre är aktuella, umgänget mellan väst och öst var krigiskt i allt utom att vapnen inte talade, rustningskapplöpningen pågick hela tiden och människor levde i skräck för kärnvapenkriget. De två blocken var varandras uttalade fiender, inställda på att besegra varandra, ideologiskt, ekonomiskt eller, ytterst, militärt och bägge var övertygade om att just de skulle vinna.

Dessa förutsättningar är, enligt Miller, inte giltiga längre. Även om motsättningar finns är ingendera parten inställd på att besegra den andre; man kan ha skilda åsikter i olika frågor, men man är inte fiender.
Även om samhällssystemen är olika finns inte samma ideologiska konflikt som under det Kalla kriget och några andra konflikter med verklig potential att återstarta ett kallt krig finns inte heller.
Georgienkriget är hittills det enda tillfälle då det hettat till efter 1989, men viktigt är att USA stödde president Saakasvhili, inte av ideologiska skäl som den sista utposten mot den ryska faran, utan av strikt geopolitiska orsaker, allt enligt Miller.

Att Ryssland skulle kunna eller vilja utnyttja energivapnet för att nå avgörande fördelar tror inte Miller på. Det vore kontraproduktivt och skulle förmodligen skada Ryssland mer än Västeuropa. Ryssland är helt enkelt beroende av gas- och oljeinkomsterna för sin fortsatta modernisering och uppbyggnad. Så långt Polens förre premiärminister Leszek Miller.

Om nu det inte är fråga om ett nygammalt kallt krig och det inte finns några riskfyllda grundläggande motsättningar mellan USA, EU och NATO på den ena sidan och Ryssland på den andra, måste, åtminstone jag, ställa mig frågande till en mängd andra faktorer som skapar osäkerhet och frågetecken kring sakens verkliga läge, till Rysslands avsikter och till landets långsiktiga mål i åtminstone vårt närområde.

För småstater i ytterkanten av västs tyngdpunktsområde är Medvedev- och Putindoktrinerna en realitet. Den ryska militära upprustningen lika så, där för Östersjöstaterna de återskapade landstignings- och luftlandsättningsförmågorna är särskilt oroande.
Stora övningar i gränsområdena och till havs med styrkesammansättningar och genomföranden som rimmar illa med de officiella syftena att bekämpa terrorister utan mera liknar de förutsättningar som gällde under just det Kalla kriget, hårda ord till och direkt inblandning i grannstater, envist hävdande av rätten till det “Nära utlandet”, stingsligt skyddande av den egna tolkningen av historien är bara delar av verkligheten omkring oss, listan kan göras lång.

Det är mycket möjligt, kanske rentav troligt, att de förutsättningar som skapade “det gamla” Kalla kriget inte finns längre, det är mycket möjligt, till och med troligt, att USA och Ryssland inte är varandras uttalade fiender längre. Detta är dock inte till stor hjälp för Sverige eller andra småstater i Rysslands närhet som ser hur Rysslands militära förmåga bara ökar och hur den politiska självmedvetenheten tar sig uttryck i diverse doktrinära uttalanden av hotfull karaktär; detta utan att kunna säkert avgöra vilka de långsiktiga avsikterna är. Det faktum att världen inte längre är lika polariserad med två maktblock stående mot varandra gör också att Sveriges mellanställning blivit än mer tydlig. Det tidigare underförstådda och självklara stödet från USA/NATO är inte lika självklart längre. Vi kan inte längre räkna med att “min fiendes fiende är min vän” eftersom de forna fienderna inte är det längre.

Sveriges reaktion, åtminstone vad gäller försvarspolitiken, har hittills varit att stoppa huvudet i sanden, att titta åt andra hållet och att desperat söka förklaringsmodeller som tonar ner alla risker och bromsar kraven på påtagliga nationella åtgärder. Detta är en riskfylld chanstagning som det bara är att hoppas aldrig blir synad.

RIA Novosti

Redigering
Jag kan så här i efterhand inte låta bli att länka till en artikel som illustrerar vartåt det ryska samhället är på väg, eller i vart fall visar hur svårt det är att greppa för oss som inte lever i det.

 Bilderna ovan visar Europas högsta berg,  Mount Elbrus i den ryska delrepubliken Kabardinien-Balkarien i  Kaukasus.

Berget har två toppar, den östra är 5621 meter över havet, medan den västra är den högsta, 5642 m.ö h

Namnet är persiskt och betyder, två toppar.

Det vi lärde oss i skolan, allafall då jag gick där, var att Mount Blanc var Europas högsta berg med sina 4810 m.ö.h, men det stämmer alltså inte.

Jämföras kan Mount Everest 8848 m ö h och K2 8611 m ö h

In english: Mount Elbrus is Europes highest mountain and its in the russian region Kabardinien-Balkarien in Kaukasus.

The name Elbrus is persian and means. two tops

The east tops is 5621 meters and the west top is 5642 meters

Mount Blanc is 4810 meters

The highest mountain in the world is Mount Everest 8848 meters and K2 8611 meterts

Abchasien, das natürlich nicht dieselben Rechte genießt, wie das albanisch eroberte Kosovo, bei dessen Anerkennung sich die EU- und NATO-Staaten gegenseitig zu überbieten versuchten, weil die EU lange genug nach einem Land, beherrscht von der Mafia, gesucht hatte, das sie völlig alimentieren konnte, auf Kosten ihrer Bürger, klagte seit längerem darüber, daß das großartige grusinische Volk, vertreten von seiner Partei und Staatsführung, ihm die Schiffe vor der Küste wegfängt, mit denen es Handel treiben wollte.

Abchasien, das keinesfalls die Anerkennung staatlicher Eigenständigkeit durch europäische Staaten verdient, weil Rußland ein Interesse daran hat, kann nun aufatmen. Künftig werden stolze, überholungsbedürftige russische Seestreitkräfte für die Sicherheit des Handels vor abchasischen Küsten sorgen, es sei denn Georgien ruft die amerikanische Marine zu Hilfe, die immer da auftaucht, wo Frieden und Freiheit nach amerikanischer Lesart in Gefahr sind. Wie es auch dieses Mal wieder der Fall sein wird. So eskaliert sich eines zum anderen. Ob die Piratenbekämpfung aber in einen kulinarischen Wettkampf ausarten wird, wie vor Somalia, das ist nicht zu befürchten. Den Russen fehlt dazu einfach die notwendige Sensibilität.

Spaß am Untergang

När vi anlände till torget 15 minuter innan evenemanget skulle starta var det fullt av folk, Tbilisi borna hade gått man ur huse trots att regnet hängde i luften . Det var över 10 000 personer som samlats för att kolla på uppvisningen. Lagom till att åkarna skulle börja köra så började det duggregna. Regnet hämmade åkarna lite grann men det bjöds ändå på hög nivå och när svenske Morgan Carlsson landade en backflip viste inte jublet några gränser. Tyvärr var vädrets makter mot oss ikväll och när regnet tilltog och övergick till spöregn så avbröts uppvisningen.  Trotts detta så var det en mycket lyckad kväll! Imorgon bär det av mot bergen och Kashbogi.

Vi startade tidigt på morgonen från Baku för att ta oss de 58 milen till Tbilisi. Efter att ha kört runt i 1h så hittade vi äntligen rätt väg, vägskyltar är inte dessa länder starka sida om man säger så. Efter att ha kört några mil märkte så började varningslampan för bromsarna att lysa. Efter att ha kollat bromsvätskan så kom vi fram till att bromsbeläggen hade börjat bli slitna. Vi funderade på att byta själva men insåg att det skulle vara betydligt smidigare att låta någon lokal mekare göra det. Vi stannade till på ett ställe som såg hyfsat seriöst ut, 20 minuter och 85kr fattigare rullade vi igen, riktigt smidigt! Gränsövergången gick riktigt snabbt, när vi kom till den Georgiska sidan så ville dom som alltid kontrollera registreringsbeviset till bilen.

Vi har gjort en översättning till ryska för att underlätta i tullarna i de forna sovjetländerna. När Per lämnade fram översättningen till tullmannen så blev hans svar: ”Fuck Russia” han nöjde sig med att kolla på den svenska varianten. Det märks att det finns stora motsättningar mellan Georgien och Ryssland, kanske inte så konstigt med tanke på den Ryska invasionen av Syd-Ossetien för ett år sedan. Vi fick även reda på att gränserna till Ryssland är stängda, vi har anat det ett tag och fick det nu bekräftat.

Nu kommer vi istället att åka via Turkiet tillbaka till Europa. Det märktes direkt när vi anlände till Tbilisi att det är en mer västerländsk prägel på staden, många pratar engelska, det myllrar av restauranger och kaféer. På kvällen besökte vi en irländsk pub, där träffade vi på några amerikanska marinkårssoldater som just nu jobbade med att utbilda den Georgiska militären. Det visade sig att utbildningstiden för en marinkårssoldat är 13 veckor med 2-3 veckor specialist utbildning efter det. Både jag och Magnus hade fler fältnätter än det. 15 månader som jag gjort mot deras 15 veckor, kanske inte så konstigt att den svenska militären är så duktiga. De var iaf väldigt imponerade av vår resa och önskade oss lycka till i fortsättningen. Kvällen fortsatte mot en klubb som hette Night Office, vi blev inte så långvariga då det var ganska lite folk, och ur högtalarna dunkade det minimalistisk techno, lite långtråkigt i längden.

När vi kom tillbaka till hotellet så var den 60 åriga gubben som jobbade i receptionen riktigt packad, han kunde bl.a. inte hitta nyckeln till vårat hotellrum, det slutade med att jag fick gå bakom disken och hämta nyckeln. Sedan ville han säga något så han följde med mot rummet lutades mot min axel för han kunde inte stå upprätt. Tillslut fick jag en puss på kinden innan vi äntligen fick gå in på rummet.

På frukosten morgonen efter var han pigg och glad, hade man själv varit i det sicket kvällen innan så hade man nog legat i sängen med huvudvärk dagen efter… Dagen ägnades åt sightseeing av Tbilisi, vi hade tänkt åka upp med en bergbana för att få utsikt över staden, självklart var bergsbanan stängd och vi fick gå upp längs spåret. Torts ansträngningen så var det lätt värt promenaden, utsikten var makalös. Sedan kollade vi in en kyrka för att sedan avsluta med att gå runt i den gamla staden. Ikväll så ska vi kolla in Red Bull X-Fighters Exhibition Tour, en uppvisningstävling i freestyle motocross som ska gå av stapeln på det stora torget, det kommer bli fett!

Igår, Söndag lämnade vi Tbilisi för att ta oss upp mot den lilla bergsbyn Kazbegi bara några mil från den ryska gränsen. Byn är populär för friluftsmänniskor då möjligheterna till paddling, vandring och bergsbestigning är stora. Namnet har fåtts av det 5047m höga Mt. Kazbek vars fot byn ligger vid. Detta gör berget högre än Mt Blanc, alpernas högsta topp. Kazbegi är sista byn på den ca 20 mil långa sträckan norrut från Tbilisi mot den ryska gränsen.

Vägen kallas även för “The Georgian Military Highway” och har i över 200 år varit en av de viktigaste passagerna genom Caucasusbergen för att koppla samman Ryssland och Georgien. Gränsen ovanför Kazbegi har sedan Augusti 2007 varit stängd. Georgiens sida är öppen, men den ryska sidan är stängd, vilket gör att det ej går att köra in i Ryssland. Idag är alla gränsövergångar mellan Ryssland och Georgien stängda.

Vägen upp mot Kazbegi (som numer officielt heter Stepantsminda) är väldigt vacker och man kör bland annat förbi vackra Ananuri, skidorten Gudauri och genom Jvari passet på 2379m höjd. Är vädret bra kan flera snötäckta toppas skymtas efter att några mil av serpentinvägar avverkats. Oroligheterna i Georgien har gjort det svårt, eller åtminstone avskräckt turister till dessa platser de senaste åren, kanske inte så konstigt då vägen på vissa ställen går bara några kilometer från South Ossetia. Och på den ryska sidan gränsen väntar Chechnya. Efter några timmars körning med många stopp kom vi fram till Kazbegi mitt på dagen. Byn har ca 8000 invånare enligt källor, men det kändes som betydligt färre.

När vi kom in i byn drog vi snabbt till oss uppmärksamheten då en man i en Lada kom förbi och undrade om vi behövde boende. Eftersom så var behovet nickade vi, mannen bad oss då följa efter honom, vi hängde på och efter några minuter var vi framme vid ett hus en bit upp i dalen. Ut ur huset steg en äldre kvinna, hon erbjöd oss rum och mat för natten till ett fördelaktigt pris. Vi lämnade väskorna, pratade med gubben i Ladan som erbjöd sig att köra runt oss lite i bergen, kolla Tsminda kyrkan, lite bergsvägar samt en snabbis till ryska gränsen. När vi kom tillbaka blev det middag, mycket bröd, sallad, potatis och fisk. En av de bättre måltiderna under resan, då både magen och huvudet börjar bli less på Shaslyk.

Tidigt imorse lämnade vi efter en lika ordentlig frukost som middag Kazbegi för att köra hit till Batumi där vi för tillfället befinner oss. Batumi är en lite pärla vi Svarta Havet, bara några mil norr om den turkiska gränsen. På vägen hit körde vi förbi staden Gori, mest kännt som födelseort av Josef Stalin. Staden är en av de sista städerna vars torg fortfarande pryds av en stor Stalin staty. Efter ett litet besök på Stalin museet rullade vi sedan vidare mot Batumi.

Nu har vi just kommit tillbaka till hotellet efter en händelserik middag. Under måltiden skulle nästa runda öl beställas in, varpå vi fick en hel flaska vodka till bordet. Vi förklarade att det var öl vi ville ha, men servitrisen förklarade då att det var våra bordsgrannar som bjöd på flaskan. Det georgiska gästfriheten hade på nytt visat sig från sin bästa sida. Vi åt upp maten och satte oss sedan vid deras bord där det skålades i vodka under någon timme. Efter att ha insisterat på att ta våran nota eftersom vi var gäster i deras land bar det sedan av till deras kontor på andra sidan gatan där det alla arbetade. Av Ruslan, chefen på bygget fick vi en flaska cognac, som han i sin tur hade fått av Armeniens president!

Det blev sedan några kaffe nere på stan innan vi skilldes åt. En mycket trevlig kväll! Imorgon går färden vidare mot Turkiet.