Laurits Andersen Ring (1854 -1933): Den gamle kone og døden

Det kan tyckas  en smula anmärkningsvärt att svenskan har gett världen ordet “smorgasbord”, medan danskarna har bidragit med “angst” — det borde liksom ha varit tvärtom, känns det som.

Men om man tänker vidare inser man att danskarna har en tusenårig tradition av att  fundera på självmord och  fingra på kranier samtidigt som de undslipper sig kommentarer som nedanstående:

Ack, stackars Yorick! – Jag kände honom, Horatio,
en oändeligt lustig, utomordentligt humoristisk karl.
Han har väl tusende gånger burit mig på sin rygg, och nu, hvilken fasa för min inbillning! Jag vämjes deråt. Här
suto dessa läppar, som jag kysst oräkneliga gånger. Hvar
äro nu dina stickord, dina krumsprång, dina visor, dina
blixtrande infall, som satte hela bordsällskapet i gapskratt? Har du icke ett enda qvar till att göra dig lustig öfver huru fult du nu grinar? Alldeles handfallen nu? Gå in i hennes nåds sängkammare och säg henne, att om hon också sminkar sig tumstjockt, så får hon dock till slut denna fysionomi. Narra henne till att skratta med det.

Exemplet ovan härrör  förstås från den tvivelsjuke prins Amblode av Helsingør, som Saxo Grammaticus skriver om i Gesta Danorum.

Ejnar Nielsen (1872 – 1956): Og i hans øjne så jeg døden (1897)

Men den mest vältaliga av alla dessa deppiga, dödsridna danskar måste nog ändå vara mannen med det måttligt morsome namnet Søren Kierkegaard — och det är kanske främst hans förtjänst att Danmark inte bara är kolesterolens utan även ångestens förlovade land.

För några dagar sedan befann jag mig i Köpenhamn och försatt förstås inte tillfället att söka mig till  Nørrebro och  Assistenskirkegården för att hälsa på denne märklige tänkare som — på ett sätt som inte står Amblode långt efter — lyckas sammansmälta tvivel, ångest, kvickhet, analytiskt skarpsinne  och språklig skönhet till en sällsamt skimrande  legering av dikt och filosofi.

Okej — jag borde kanske inte ha haft på mig den där Charkdelikatesser Halmstad-tröjan — den förtar lite av det högtidliga intrycket. Lägg märke till att en av Danmarks verkliga världskändisar inte har head billing på sin egen gravsten — han är knappt ens featured player, så långt ner kommer han i rollistan:

Notera för övrigt att SK heter Aabye i mellannamn — en slående parallell mellan honom och Georg “Åby” Ericson, fotbollslegendaren som även odödliggjorde örhänget  Vi är svenska fotbollsgrabbar (när jag tänker efter är det nog den enda parallellen mellan de båda skönandarna …)

Under Köpenhamnsbesöket letade jag även efter mera livfulla  lämningar av den store Sören på antikvariat och loppisar. Då och då drabbades jag av falska alarm …

… och utropade med malmrik och genomträngande stämma : “Godnatt, dyre Kierkegaard!”

(Det där sista var förstås en direkt lögn som jag drog till med för att att försöka runda av texten på ett mer eller mindre elegant sätt. Jag vill för övrigt passa på att be om ursäkt för kvaliteten på konstreproduktionerna ovan — jag har själv fotograferat av tavlorna i flykten under ett besök på Statens Museum for Kunst.)

…werden vielleicht heute abend (SO, 12.7.) sprühen, wenn das Sinfonie-Orchester des NDR zum Auftakt des diesjährigen Schleswig- Holstein- Musikfestivals, u.a. die Symphonie Nr. 9 vom “guten alten  Ludwig van” spielt (aus welchem Film ist das Zitat? Na…wer weiss es …wer weiss es? Irgendjemand?).

Ausgestrahlt wird das Konzert live auf 3sat. Übrigens in 16:9 und Dolby Digital! Hui…!

Guckst Du hier!

Wer sich bilden oder im letzten Satz einfach mal mitgrölensingen möchte, der schaue mal hier.

Und eine nette Wissens-Anekdote, warum klassische Musik gerade in Asien so ein Renner ist (stimmt übrigens wirklich, gerade die Japaner sind geradezu hysterisch wenn es um westeuropäische Klassik geht) findet sich hier.

Freude…Freheuuuuuhde….

NACHTRAG: War unterwegs und bin erst pünktlich zum 4. Satz wieder daheim gewesen. Naja, hat mich nicht so umgehauen.  Da sprang der Götterfunke nicht so wirklich über.  Es wirkte alles ein wenig distanziert. Schade! Aber in der Halle, quasi für die Leute  die live dabei waren, muss es wohl bewegend gewesen sein, denn am Ende gab es standing ovations wie man sehen konnte!?!

Hmh…scheint ein ähnliches Problem zu sein wie mit den Urlaubsfotos.  Man selber war ja da und hat den kompletten Sinneseindruck noch parat:  Licht, Temperatur, Düfte, Geräusche, etc.  Aber wenn man dann die Fotos zeigt,dann zeigen sich die Leute in der Regel eher unbeeindruckt, eben weil sie nur starre 2D Abbildungen sehen und nicht den Gesamteindruck haben.

Någon gång kring förra sekelskiftet gick en ung Igor Stravinskij kring i sittt aningen provinsiella Sankt Petersburg och längtade efter musikaliska impulser från den oroligt pulserande stora världen.

Lystet kastade han sig över de utländska noter som kom in i musikaffärerna, gick hem och satte upp dem på pianot, justerade sin pincené, knäppte med knogarna och körde igång. På det viset kom Rimskij Korsakovs mest vanartiga elev i kontakt med ragtime.

Det var bara det att han inte riktigt kom i kontakt med den.

Blues, jazz och ragtime innehåller stilelement som inte går att kodifiera i västerländsk notskrift — framför allt synkoper, det vill säga små förskjutningar i taktbetoningen som får det att “svänga” som ungdomen säger.

Men Igor Fjodorovitj hade aldrig träffat en jazzsynkop i hela sitt liv utan spelade helt troskyldigt precis som det stod — med mycket rakare och kantigare rytmik.

Döm om hans bevikelse när han kom ut i stora världen och fick höra ragtime och jazz på riktigt. Det lät inte alls som han hade tänkt sig — och med snillets suveräna självsvåldighet tillkännagav han att den ragtime han hört i sitt huvud i ungdomen var betydligt bättre. Som en liten nostalgisk hyllning till sin privata rag skrev han till exempel Historien om en soldat — full av geometriskt kantig och märkligt suggestiv cerebral bonnjazz.

Man kan för övrigt argumentera för att det fruktbara missförståndet kom att prägla hela Stravinskijs konstnärskap — för klingar inte ekon av kantig, osynkoperad ragtime lite här och där i hans verk? Och anar man den inte bakom hans syrliga dirigentkommentar till en symfoniorkester:

“Spela bara som det står. Lägg inte till något av er så kallade personlighet.”

Hedersmannen ovan verkar väl inte vara den hämningslösa typen. Men en dag år 1872 stod han böjd över en samling kilskriftsplattor som British Museum hade kommit över och insåg plötsligt att det han hade framför sig var stora delar av den assyriske konungen Assurbanipals bibliotek — en av forntidens största samlingar av litterära och vetenskapliga texter.

George Smith blev så stimulerad av insikten att han började rusa  runt i rummet och slita av sig kläderna.

Man kan ju inte annat än sympatisera med en man som blir så uppspelt när han får syn på en särskilt intressant kilskriftstavla att hans första impuls är att börja strippa.

“Jag är den första att läsa det här efter tvåtusen år av glömska!” utropade den andfådde assyrologen.

Och jag kan förstå Smiths hänryckning — i det material han hade framför sig fanns inte mindre än tre varianter av Gilgamesheposet, som har kallats “världslitteraturens första diktverk” och dessutom verkar ha varit en betydelsefull … öh …  inspirationskälla för de långskäggiga patriarker som totade ihop en annan bestseller, kallad “Bibeln”.

Hör bara på den här passagen där assyriernas  proto-Noak Uta-napishti ser att syndafloden är på väg att bedarra:

Nu lugnade sig havet, som hävt sig likt en födande kvinna.
Nu stillade sig stormen, och syndafloden var till ända.
Jag såg på vädret, det var klart och stilla,
men allt folket hade blivit till lera.
Den översvämmade slätten var flat som ett hustak.
Jag öppnade ett fönster och solljus föll på mina kinder.

(min egen ganska fria tolkning av den engelska versionen)

George Smith kom med tiden  att uttyda många gôrkiliga inskriptioner — han gjorde bland annat en första översättning av just  Gilgamesheposet. Huruvida han även vid senare tillfällen greps av lust att lufta sin lekamen  när han fick syn på något särskilt fascinerande fornfynd  förtäljer inte historien …

Jag har svårt att komma på ett ord som känns mera mossanlupet  än “operett”. Det skulle möjligen vara “folkdansgille” eller “frikyrklig kakbasar”.  Tankarna söker sig gärna till någon rödbrusig, lönnfet individ som håller på att spränga en fantasifullt utformad, gärna ymnigt tofsbehängd,  uniform  där han  står och drillar: “Än en gång, än en gång, än en gång — kvitt! kvitt! kvitt!”

Det är alltså  inte helt lätt att föreställa sig att operetten också var cutting edge en gång — farlig, hipp, kittlande  och utsatt för censur, indignerade utfall och oroliga reflektioner om kulturens förfall.

Det vill säga — det är svårt att tänka sig innan man faktiskt får för sig att lyssna på operettens anfader, en viss Jaques Offenbach, född som Jakob Levy Eberst i Köln den 20 juni 1819. Här talar vi om sex, absinth och can-can (tillexempel den speedmetalsvängiga Galop Infernal från Orfeus i underjorden som numera är i princip det enda musikstycke som används för att illustrera utsvävande pariserliv under artonhundratalet). Men även Offenbachs lekfulla förhållningssätt till den musikaliska och språkliga formen känns faktiskt ofta förbluffande modernt:

Onomatopoesi: han älskar att byta ut texten mot ljudhärmande läten eller små skrik. “Glug, glug, glug, vi är öl!” sjunger flaskorna på den mörklagda krogen i början av Hoffmanns äventyr. Det svenska greveparet i La vie parisienne konverserar med en förbluffande blandning av skandinaviska vokaler och  insektila klickljud, som om de vore från Mars snarare än från Stockholm.

Rollfigurernas lyten bryter in i musiken : I Orphée aux enfers sjunger Eurydikes något avdankade  fångvaktare John Styx det nostalgiska kvädet Quand jétais roi de Béotie (När jag var prins utav Arkadien), och varje vers dör ut i en sorglig rossling. Roboten Olympia i operan Hoffmanns äventyr framför en koloraturaria men hakar upp sig så att de virtuosa drillarna bara upprepas mekaniskt gång på gång — en elak parodi på ett visst slags vokal virtuositet.

Melodins form rumphugger orden så att de ändrar betydelse: Den stackars Menelaus i La belle Hélène presenterar sig som ‘l’époux de la reine, poux de la reine, poux de la reine’  (époux = make, poux = lus). En vanlig, vänligare svensk variant låter honom istället  sjunga  “Jag är den sköna Helena, sköna Helena, sköna Helenas man”.

Hämningslösa ordlekar: I La belle Hélène vimlar det av vitsar — allt från “Minerva” och “Mina nerver” till den egendomliga tävlingen i gåtgissning, där oraklet i Delfi presterar den ena långsökta Göteborgsvitsrebusen efter den andra. Och när Helena vill få iväg sin ålderstigne make till Kreta för att i lugn och ro kunna rumla om med den sköne Paris (‘l’homme à la pomme’) sjunger kören helt älskvärt: “”Va, suis, Ménélas / La voix du destin / Qui te mène, hélas! / Au pays crétain!” — vilket såvitt jag begriper ska uttolkas: “Det är tyvärr ditt öde Menelaus, att fara till kretinernas land”.

Glada sammanstötningar mellan form och innehåll: En allvarlig kör som i fem minuter envisas med att sjunga “Hans rock har spruckit därbak” kan pigga upp vilken operett som helst. I det här fallet La vie parisienne.

Till detta kommer den suveräna musiken. Bonniers musiklexikon från 1975 talar om

Texternas respektlösa behandling av allt och alla och musikens elektriserande pikanteri i rytmen och schlagermässiga tillspetsningar i melodiken (och även dennas emellanåt charmfulla skönhet i en fint beräknad instrumentering)

Jag kunde inte sagt det bättre själv. Vi talar om tungt elektriserande pikanteri här.

1860-talet verkar ha varit en guldålder för crazyhumor och fritt flygande fantasier — förutom Offenbachs sjövilda operetter gav det oss också Alice i underlandet och nästan alla de klassiska Jules Verne-romanerna. Inte för att Offenbach inskränkte sin verksamhet till det svängiga sextiotalet — hans karriär sträckte sig från 1847 till hans död 1880 och gav upphov till 99 operetter (1800-talets människor utvecklade inte sällan en järnflit som är nästan obegriplig för sentida soffpotäter). Det säger sig själv att alla inte finns inspelade.

I likhet med Jules Verne förefaller Offenbach ha haft sin fullaste blomstring under sextiotalet — nästan alla de mest klassiska operetterna härrör från det decenniet. Men det finns faktiskt ännu en beröringspunkt mellan de två flitiga fantasterna: Offenbachs operettversion av Vernes Le voyage dans la Lune från 1875 som jag skulle ge en del för att få se och höra — den finns inte på skiva. Av allt att döma har Jaques förhållit sig ganska fritt till den litterära förlagan (se foto nedan).

Bästa sättet att avnjuta Offenbach är att låna DVD:er med operetterna på ett närbeläget bibliotek och se dem med engelsk eller svensk textning så att man kan hänga med lite bättre i handlingen.  Jag kan t ex rekommendera Zurichoperans och Nikolaus Harnoncourts uppsättning av La belle Helena – den är en utmärkt inkörsport till ett tyngre Offenbachmissbruk.

“An die Freude”

Friedrich von Schiller, 1786

Freude, schöner Götterfunken,
Tochter aus Elisium,
Wir betreten feuertrunken
Himmlische, dein Heiligthum.
Deine Zauber binden wieder,
was der Mode Schwerd getheilt;
Bettler werden Fürstenbrüder,
wo dein sanfter Flügel weilt.

Seid umschlungen, Millionen!
Diesen Kuß der ganzen Welt!
Brüder – über’m Sternenzelt
muß ein lieber Vater wohnen.
Wem der große Wurf gelungen,
eines Freundes Freund zu seyn;
wer ein holdes Weib errungen,
mische seinen Jubel ein!
Ja – wer auch nur eine Seele
sein nennt auf dem Erdenrund!
Und wer’s nie gekonnt, der stehle
weinend sich aus diesem Bund!

Motiv: Goldenes Blatt inmitten von Swarovski-Kristallen.
Aufgenommen im Swarovski-Showroom in Innsbruck im März 2007

© Sandra Ilmberger, 2009

Jag undrar om det finns många ord som har genomgått en så grundlig devalvering som “sentimental”. Strikt talat så betyder det väl egentligen bara “känslosam”, men folk verkar numera använda det nästan uteslutande som en  kategoriskt avfärdande term med ekon av  ”skamlös manipulation”, “Disneydags” och “Grätande barn-tavla”. 

Just gråtande barn-tavlorna vill väl i och för sig inte ens jag försvara — jag förstår inte ens riktigt hur de är tänkta att fungera. Förväntas man betrakta dem och utbrista — som en amerikansk studiopublik — i ett hjärtnupet “Ååååh”? Är i så fall inte avsikten lite väl uppenbar? Lite grann som hårdporr för tårkanalerna. Känslans onani. Tear jerker. Och om man nu har bilden inramad på väggen — väntar man sig då att man kommer att säga “åååh” varenda gång man ser den? Lakas inte den lakrymosa effekten ut efter ett tag. Å andra sidan har ju maskulina arbetsplatser vanlig porr på väggarna, som man skulle kunna rikta samma anmärkning mot … 

Fullt så ohöljd sentimentalitet går jag inte på — bara nästan. Jag måste i ärlighetens namn erkänna att jag grät när Darth Vader togs ifrån sin mamma i Phantom Menace (även om det var en lågvattennotering även för mig) Faktum är att jag brast i gråt för bara  en kvart sen när jag gick runt och städade och lyssnade på min mp3-spelare — Vera Lynn sjöng det hjärtknipande numret The Little Boy that Santa Claus Forgot. Behöver jag säga mer? 

He’s the little boy that Santa Claus forgot,
And goodness knows, he didn’t want a lot.

He sent a note to Santa
For some soldiers and a drum,
It broke his little heart 
When he found Santa hadn’t come.

Allt framfört av Vera med det där hjärtknipande snyftvibratot som hon även använder i We’ll Meet Again. Jag tror rösten har en hel del med saken att göra — när jag tänker efter pressade jag fram en tår även igår när jag hörde samma chanteuse framföra Goodnight Children Everywhere, en sång om evakuerade brittiska barn under kriget:

Goodnight, children, everywhere
Your Mummy thinks of you tonight
Lay your head upon your pillow
Don’t be a kid or a weeping willow

Soon the moon will rise and caress you with its beams
While the shadows softly creep
With a happy smile, you’ll be wrapped up in your dreams
Baby will be fast asleep

( Nu när jag ser texten utskriven undrar jag en smula över frasen “Don’t be a kid” — vad fan menar människan egentligen?)  

Fast det som verkligen får mina känslor i svallning är sentimentalitet som inte är fullt så pang på rödbetan, utan lindar in det hela en smula — som den underbara Thanks For the Memory, framförd av Shirley Ross och Bob Hope: 

[She]:     Thanks for the memory
Of tinkling temple bells…alma mater yells,
[He]:     And Cuban rum, and towels from, the very best hotels.
[She]:    Oh how lovely it was.

Thanks for the memory
Of cushions on the floor, hash with Dinty Moore,
That pair of gay pyjamas that you bought and never wore. 
[He]:    Say, by the way, whatever became of those pyjamas?

[She]:   We said goodbye with a highball.
[He]:     Then I got as high as a steeple.  [She]:    Did you? 
[He]:    But we were intelligent people…
[She]:    No tears, no fuss…  [Both]:    Hooray for us.

(So, thanks for the memory…)
[She]:    Strictly entre-nous, darling how are you?
[He]:   And how are all those little dreams that never did come true? 
[She]:    Awf’lly glad I met you…  [He]:    Cheerio and toodle-oo
[She]:    Thank you…  [He]:    thank you – so much.

Det förvånar mig en smula att en av mina favoritlåtar är insjungen av Nixons gamla kompis, Vietnamkrigsfantasten Bob Hope — min tillvaro är i övrigt rätt Hope-less — men den här låten tycker jag att han och Shirley Ross framför på ett helt magiskt sätt. Mina ögon fuktas, och jag skulle aldrig drömma om att dra på munnen åt Shirleys huvudbonad. 

Så här i juletid förekommer en hel del förljugen och falsk sentimentalitet — och minst lika mycket lika falsk cynism, i stil med Askungens välbekanta: “”Nåja, vad är väl en bal på slottet? Den kan ju vara fruktansvärt långtråkig”.

Personligen kommer  jag att ge mig den nakna känslosamheten i våld trots allt förljuget känslopjunk som årstiden har att erbjuda — jag tänker rulla mig i den, dyka som en tumlare, kasta upp den och låt den regna ner över mig — och jag är övertygad om att det trots allt kommer att kännas alldeles … alldeles underbart. (Ursäkta — Disneyreferenserna kolliderade just i mitt huvud.)

Sen finns ju förstås möjligheten att låta sig överväldigas av känslor utan att begripa ett ord av vad som sjungs. Eller i vissa fall ens vad som pågår. Det rör sig om en slags mystisk känslans alkemi som för min del uppträder särskilt starkt när jag ser gamla hindisångnummer  – eller klipp ur finska filmer som de nedanstående.

Vem vill inte dansa sig igenom den nordiska sommarnatten på en mycket myggig brygga i sällskap med Brita Koivunen? (Ackompanjemanget påminner lite om svensk fäbodsjazz — Lasse Gullin eller Lasse Färnlöf. Eller nån annan jazz-Lasse.)

Juha Eirtos sång  Tiikerhai är en annan nyfunnen favorit — och när jag hittade videon blev jag ännu mera nöjd. Jag uppskattar särskilt att ingen stylist verkar ha befunnit sig på samma hemisfär som Juha — konceptet något oredigt hår, lossad slips och lätt skrynklig skjorta får det att verka som om artisten oförhappandes råkade bli tvungen att bära ett antal packlårar efter att han hade klätt om till söndagsutstyrseln. Och sedan gick raka vägen till filminspelningen utan att passera badrumsspegeln — en rejäl kille, med andra ord.  

(Okej — det här sista hade kanske inte så mycket med inläggets huvudtendens att göra — men jag kunde helt enkelt inte undanhålla er dessa nyfunna pärlor … )

Ibland finns det ett märkligt glapp mellan mentalgeografiska och fysiska avstånd. Varken Norge eller Danmark uppväcker någon starkare känsla av exotism hos mig,  men vårt tredje grannland känns betydligt mera avlägset på alla sätt — temperamentsmässigt, historiskt, ja, rentav geografiskt — det är som om en Asiens sista utpost har lyckats förirra sig hela vägen upp till Bottenviken. 

Det blir på något vis särskilt tydligt om jag lyssnar  våra grannländers femtio- och sextiotalsschlagers. När Wenche Myhre tillkännager att det kommer sne och att guttarna krysser i skidespor   låter hon minst lika äppelkäck, obekymrad och renskrubbad som Britt Damberg eller Siw Malmquist. Men så snart som till exempel Brita Koivunen eller Tamara Lund öppnar munnen förflyttas jag till ett helt annat landskap — dystrare, vildare, men också mera levande och oförställt. 

En annan sak som slår mig är att finsk schlager  inte bara är mycket mer uttrycksfull än sin svenska motsvarighet, den håller av någon anledning även betydligt högre musikalisk kvalitet: bättre sångare, bättre arrangemang, bättre musiker.

Fast mest centralt är kanske att den verkar tämligen fri från det knappt kamouflerade förakt  man ofta anar i svensk schlager, vars textförfattare och kompositörer verkar utgå från Stikkan Anderssons första axiom   “1) folk är inte så dumma som man tror, de är dummare”. Nu begriper jag förstås inte så mycket av texterna på finska schlagers annat än att “rakastan” betyder kärlek, så det är ju tänkbart att texterna är lätt imbecilla även i vårt östra grannland, men något får mig att tro att de oftast har en rättframhet som motsvarar det övriga musikaliska uttrycket.

En av giganterna inom den finska populärmusiken är Olavi Virta (1915 – 1972) — här i Sverige har vi ingen manlig sångare av motsvarande resning, så vitt jag kan komma på. Virta sjöng in sexhundra sånger mellan 1939 och 1966, många av dem förstås tungsinta tangos, men även jazz och olika slags schlager — och hans röstbehandling och känsla är helt fantastisk nästan hela vägen till slutet (1962 åkte han tydligen fast för rattfylla vilket i princip gjorde slut på karriären). 

I början av femtiotalet var Virta även en av medlemmarna i den något bisarra konstellationen Kipparikvartetti (Skepparkvartetten), som låter lite som den tyska tjugotalsgruppen Comedian Harmonists, fast med mera kräksång och sisu (han står längst ner till höger på bilden ovan).

Och om inte det ovanstående räcker för att blötlägga er nyfikenhet kan jag ju också tala om att finnarna långt fram i modern tid envisades med att översätta och spela in covers på pop- och rocklåtar — och till exempel Fredis  Elää mä sain (Stayin’ Alive) eller Kai Hyttinens version av Paint it Black (som heter — vad annars? — Mustaa) är lyssningsupplevelser av rang — för att nu inte tala om Ankis tolkning av Kinks You Really Got Me (Paha Tyttö).

Jag har aldrig läst en rad av författaren Will Self men blir definitvt sugen på att göra det efter att ha lyssnat på det fantastiska föredrag i han höll i Liverpool nu i veckan. (Det finns att ladda ner som podcast här – högerklicka på Download Episode och välj spara. Men skynda er på, för jag tror bara att det ligger ute en vecka.)

Self går till frontalangrepp mot flera av den s k “naturalistiska romanens” konventioner, men framför allt mot dess sätt att skildra inre monolog. Spirituellt, sarkastiskt, smart och en smula skruvat synliggör han det skenbara i många av skönlitteraturens anspråk på att vara “realistisk”.

Efter föredraget följer en frågestund där särskilt en irländare — tycker jag det låter som — ställer väldigt fiffiga frågor till Self, varpå en ordduell med närmast Wilde-versus-Whistler-kvalitet utbryter. Länge leve BBC, säger jag.

Och apropå det diskuterar faktiskt även Melvyn Bragg och hans gäster tankeprocesser den här veckan, men ur ett neurologiskt och psykologiskt perspektiv — detta högintressanta program går att ladda ner som podcast här.

I morse — läs “kring tolv” — väcktes jag av Jehovas Vittnen, som dock visade sig förvånansvärt föga talträngda. Jag behövde inte ens använda min patenterade replik “Nej tack, jag är övertygad agnostiker” på dem. De räckte bara över en broschyr och flydde. Det kanske hade något att göra med att jag var uppträdde i trådsliten, röd frottémorgonrock och lätt Edward Scissorhands-betonad frisyr — yrvaken av väckelsearbetet, så att säga.

En högre försyn såg några timmar senare till att jag snubblade in på bloggen Crummy Church Signs. Där kunde jag konstatera att amerikanerna driver förkunnelsearbetet betydligt mera aggressivt än sina svenska bröder och systrar — exempelvis med hjälp av publikfriande små fyndigheter:

Vissa av skyltarna på bloggen är iofs är lite för bra för att vara sanna, och efter ett tag börjar man känna igen mallarna från Church Sign Generator, där kleti och preti … jag menar förmodligen kreti och pleti … kan tota ihop sina egna uppbyggliga budskap:

Sajten känns rätt överflödig, med tanke på hur häpnadsväckande många av de — så vitt jag kan bedöma — helt genuina kristna budskapen är.

Jag slås också av hur välartade de svenska kyrkorna är i jämförelse. Här blir det fullt mediapådrag när den stackars Hedlundakyrkan i Umeå på grund av en bristande botanisk uppmärksamhet råkar använda ett marijuanablad i sin reklam:

… Ja, okej, inledningsorden “alltid öppet för dig som är intresserad, nyfiken och vill prova på” är väl lite olyckliga i sammanhanget. Det är nästan så att man misstänker någon hög, kyrklig individ har utfört ett uppsåtligt sabotage. Men jämfört med t ex Westboro Baptist Churchs helvetespredikanter som på fullaste allvar hävdar att elfte september är Guds hämnd på de homosexuella känns det knappast som något att egga upp sig över …

I natt låg jag och läste i Barbara W Tuchmans fantastiska The March of Folly (som bland annat innehåller den bästa redogörelse för Vietnamkrigets historia som jag har stött på) och kom till avsnittet om den trojanska hästen.

Jag trodde att jag hade någotsånär bra koll på denna välbekanta historia, men upptäckte snart att den var full av egendomliga små utvikningar som jag inte kände till — den olyckliga Kassandra som fått gåvan att se framtiden, och förbannelsen att ingen någonsin  hörsammar hennes varningar — prästen Laokoon som tillsammans med sina söner bortsnappas av jättelika havsormar när de försöker varna Trojas invånare — och mycket annat.

För att fortbilda mig vidare — och kolla upp de svenska namnformerna, som ofta skiljer sig ganska dramatiskt från de som florerar i den engelskspråkiga världen — slog jag upp trojanska kriget i Alf Henrikssons Antikens historier. Med mild ironi och knastertorr kurialsvenska redovisar AH ytterst redigt Akilles, Odysseus och de andras förehavanden.

Den grekiska gudavärlden visade sig snabbt vara ett vertitabelt Falcon Crest — fullt av saftigt, steamy sex, svekfull snikenhet och storslagna sammandrabbningar — kort sagt som en åttiotalstvålopera där Larry Hagman närsomhelst kan förvandlas till en svan och flaxa iväg för att inseminera landsbygden.

Jag började mer och mer tappa fokus på vad det egentligen var jag letade efter — det var som att surfa i sängen i gamla gulnade pappersluntor.

Snart stötte jag på Tantalus — han med kvalen — och fick äntligen veta vad han gjort för att förtjäna att stå i vatten som drar sig undan när han försöker dricka för att döva sin brännande törst, under dignande fruktträd vars grenar ständigt befinner sig precis utom räckhåll när han vill stilla sin hunger.

Straffet visade sig förhållandevis välförtjänt — Tantalus var tydligen tidigare konung i Frygien och hade vid ett tillfälle bjudit in några förbipasserande grekiska gudar på middag. För att kontrollera om de verkligen var allvetande hittade den något empatistörde regenten på ett praktiskt test: han slaktade helt enkelt sin son Pelops, serverade honom som huvudrätt och såg efter om någon reagerade.

Gudarna visade sig vara mer allvetande än allätande — de märkte genast att det hade pågått något oegentligt i slottsköket, utom fruktbarhetgudinnan Demeter som i ren dristraktion svalde några tuggor Pelops-kalops. “Vad är det för dumheter? Vad är det dom äter? Demeter!” (tänker jag mig gärna att Zeus utropar i det här läget). Zeus återkallade snabbt Pelops till livet och ersatte den bit av axeln som Demeter råkat få i sig med en axelprotes av elfenben.

Och så där går det på i den grekiska gudavärldens Days of our Lives. Jag blev rätt förtjust även i berättelsen om farao Rhampsinitos och inbrottstjuven. Rhampsinitos — som regerade före Keops — hade låtit bygga en hermetiskt tillsluten skattkammare, men byggmästaren hade installerat en lös sten, som hans båda söner använde sig av för att bära bort faraos rikedomar.

Men när de återvände andra natten hade Rhampsinitos gillrat fällor i valvet och den ena sonen fångades i en snara som han inte kunde ta sig ur. För att de inte skulle bli avslöjade högg den andra brodern rådigt av hans huvud och flydde.

Farao Rhampsinitos hängde nu ut den huvudlöse tjuven till allmän beskådan och gav särskilt akt på om någon snyftade eller grät när de fick syn på liket. Men den överlevande sonen lyckades stjäla liket efter att listigt ha bett vakterna om hjälp med hinka i sig några läckande vinsäckar.

Mot sin vilja började farao nu bli rätt imponerad av tjuvens dådkraft och förslagenhet — men han stod inte handfallen utan kom snart upp med Plan C. Vi lämnar över ordet till Herodotos, historievetenskapens fader, som är den som fört den här historien vidare till eftervärlden:

När kungen fick underrättelse om, att tjuvens lik var bortstulet, blev han mäkta förgrymmad. Nu ville han bestämt finna rätt på vem som hade ställt till detta. Han fann därför på följande, som för mig låter rätt otroligt. Han satte sin egen dotter i ett skökohus och befallde henne att ta mot alla utan åtskillnad. Men förr än någon fick komma henne nära, skulle hon tvinga honom att omtala den listigaste och gudlösaste handling, han förövat i sitt liv. Den, som då omtalade händelsen med tjuven, skulle hon gripa och inte släppa ut.

(Jag gillar särskilt att detaljen med Faraos dotter på skökohuset tydligen blir för mycket tillochmed för Herodotos — han tycker att det låter “rätt otroligt”.)

Förutsägbart nog dyker tjuven snart upp på skökohuset. Han har dock varit förutseende nog att ta med sig sin broders avhuggna arm, som han räcker faraos dotter samtidigt som han berättar att det är han som har stulit ur skattkammaren och bortsnappat broderns lik. Faraos dotter hugger genast tag i armen och vägrar släppa den — samtidigt som den listige brottslingen springer därifrån.

Rhampsinitos blir så imponerad av den unge kanaljens fräckhet att han på stående fot erbjuder honom amnesti, halva kungariket och sin dotters hand. Och så slutar allt — aningen otippat — med att tjuven rikligen belönas för alla sina svarta illdåd.

Vid det här laget låg jag i min säng omgiven av Tuchmans bok, Henriksons Antikens historier, Herodotos Historia, Ciceros Samtal i Tusculum samt Tacitus Annaler och började känna att det klassiska kulturarvet är sorgligt underskattat.

Igår upptäckte jag plötsligt att det finns något nytt och modernt som ungdomen kallar “podradio” — och att det tydligen hade funnits i decennier utan att lyckas tränga in i min värld, där Ola Ullsten fortfarande är statsminister och det största informationsteknologiska genombrottet är färg-TV:n.

“Yo, bitch! It’s Hammer-time!” utropade jag kontemporärt och inledde en så kallad filöverföring till min person-dator.

Okej — fullt så illa var det kanske inte, men faktum är att podradio fram tills nu bara varit ett ord för mig — ungefär som “Illyrien”, “gengasaggregat” eller “självdisciplin”. I den mån jag överhuvudtaget ägnat företeelsen en tanke har jag föreställt mig något i stil med finniga amatörer som försöker imitera ansträngande P3-pladder.

Nu har jag i alla fall snavat över BBC:s podradioavdelning, som på ett förtjänstfullt sätt skingrar mina fördomar — den är full av kulturprogram där alla är utsökt välformulerade, roliga och — framförallt — underbart brittiskt snarky (finns det någon annan nation där folk lyckas vara sarkastiska på ett sånt trivsamt sätt?).

Alla äldre män låter som om de har ymnig grå hårväxt i öronen, läderförstärkningar på tweedkavajens armbågar, söndertuggad pipa i munnen och en professur i Sumerian Pottery. Alla yngre kvinnor låter som Diana RIgg — med perfekt diktion formar de orden till glittrande isskulpturer, eller små vassa kaststjärnor av the Queens English (“Quite!” — “Ka-ching!”). Jag föreställer mig gärna att Diana Rigg-kvinnorna har på sig plommonlila unisexdräkter och är beredda att utdela en rejäl jiu jitsu-spark mot männen med hår i öronen om förlorar sig alltför djupt i sina esoteriska utläggningar, eller visar tecken på att ha uppnått vad Disraeli kallade “my anecdotage”.

Dessutom förs här — på ett illusoriskt avspänt sätt — många tankeväckande samtal om intressanta ämnen. Man kan höra vilt främmande författare diskutera böcker man inte hört talas om i The Book Panel — och ändå bli engagerad. Och just denna vecka kan man i Arts and Ideas höra en högintressant diskussion kring en bok till hyckleriets försvar — parlamentsledamoter, journalister och filosofer diskuterar om det kanske trots allt är så att det finns en poäng med attt hyckla (högerklicka och ladda ner det här).

Jag har alltså kommit fram till att jag är fullt villig att acceptera den nymodiga s k “podradion” — så länge man kan lyssna på klassiskt välgjord BBC-radio i den …

Götterfunken ist in den Klassik-Charts auf Rang 2. Das ist sagenhaft.
Der Produzent und Sänger Marc Marshall soll gesagt haben: “Von Luciano Pavarotti (Platz 1) und Anna Netrebko (Platz 3) in den Klassik-Charts “umarmt” zu werden, ist ein unbeschreibliches Glücksgefühl!”

Hier finden Sie mehr über Marshall und Alexander und Götterfunken

I kommentartråden till det förra inlägget kom Erik att tänka på Tom Lehrer, vilket i sin tur fick mig att irra in på U-tube, där jag av en ren slump upptäckte att Lehrer fyllde åttio i onsdags — ett jubileum väl värt att uppmärksamma, även om vi missat det med några dagar.

Lehrer var egentligen bara verksam ett knappt decennium, och allt som allt lär han ha gett hundrasju konserter och skrivit 37 låtar. Han lade i princip av någon gång kring 1965 — men ändå vägrar hans rykte att dö. Samlingsskivor har fortsatt att komma ut, pressen har fortsatt att intervjua honom med jämna mellanrum, britterna har gjort scenuppsättningar av hans sånger (Tomfoolery såg jag i London när jag var på tågluff 1980).

Det är inte så att Lehrer själv har bidragit till att hålla kulten vid liv — tvärtom har han med en nästan Beckettsk bångstyrighet hållit sig borta från strålkastarljuset. Han slutade turnera och skriva sånger i mitten av sextiotalet för att han tyckte att det var tråkigt. I ett ofta citerat yttrande från tidigt sjuttiotal sa han att det var meningslöst att ägna sig åt politisk satir efter att Kissinger hade fått Nobels fredspris. I ett av sina mera mångordiga utlåtanden från senare år intar han en liknande ståndpunkt:

I’m not tempted to write a song about George W. Bush. I couldn’t figure out what sort of song I would write. That’s the problem: I don’t want to satirise George Bush and his puppeteers, I want to vaporise them.

I samma intervju beklagade han sig över den politiska satirens förfall: “The Clinton jokes are all about Monica Lewinsky and all that stuff and not about the important things, like the fact that he wouldn’t ban landmines”. Och där har vi kanske en av nycklarna till Lehrers storhet: han är en man som inte är rädd för att skriva sånger om landminor. Faktum är att jag ibland blir förundrad över Lehrers mod när jag hör hans sånger från tidigt sextiotal — till exempel den om “National Brotherhood Week” som handlar ett välment men tandlöst jippo som arrangerades vid den här tiden:

Oh, the white folks hate the black folks,
And the black folks hate the white folks.
To hate all but the right folks
Is an old established rule.

But during National Brotherhood Week, National Brotherhood Week,
Lena Horne and Sheriff Clarke are dancing cheek to cheek.
It’s fun to eulogize
The people you despise,
As long as you don’t let ‘em in your school.

[ ... ]

Oh, the Protestants hate the Catholics,
And the Catholics hate the Protestants,
And the Hindus hate the Moslems,
And everybody hates the Jews.

But during National Brotherhood Week, National Brotherhood Week,
It’s National Everyone-smile-at-one-another-hood Week.
Be nice to people who
Are inferior to you.
It’s only for a week, so have no fear.
Be grateful that it doesn’t last all year!

Som framgår av ovanstående är Lehrer inte rädd för att tackla känsliga ämnen eller att trampa på ömma tår –   snarare verkar han hysa något slags motvilja  mot att tillhöra majoriteten. Det är en händelse som ser ut som en tanke att han lade av i mitten på sextiotalet — just när motkulturen höll på att växa sig stark och han riskerade att börja få mera medhåll. Bland det sista han gjorde var att skriva en underbart elak sång med udden riktad mot alternativkulturen:

We are the Folk Song Army.
Everyone of us cares.
We all hate poverty, war, and injustice,
Unlike the rest of you squares.

[ ... ]

The tune don’t have to be clever,
And it don’t matter if you put a couple of extra syllables into a line.
It sounds more ethnic if it ain’t good English,
And it don’t even gotta rhyme — excuse me — rhyne.

Jag är helt fascinerad över Lehrerklippen på U-tube (som jag med stor möda och tredskande modem har tittat på under dagen). När jag hörde Lehrer under min tonårstid visste jag nämligen inte ens hur han såg ut — skivkonvoluten saknade bilder på det sturiga snillet. Det gläder mig att han faktiskt ser ännu mer ut som jag tänkt mig än jag — öh — tänkt mig: lite grann som en snyggare och yngre Groucho Marx (jag tycker mig t om ana lite av Grouchos svaga skelning). En annan sak som slår mig är de tama publikreaktionerna på den här TV-inspelningen. Publiken verkar ibland direkt förfärad , som när TL sjunger “and everybody hates the jews” — på skivversionen exploderar publiken i skratt på just det stället.

Inte för att mannen på estraden verkar bry sig om den ljumma responsen — men det kanske inte är så märkligt, med tanke på att han valde att reproducera alla de sämsta konsertrecensionerna på sitt första skivkonvolut, till exempel:

“More desperate than amusing” — New York Herald Tribune

“He seldom has any point to make except obvious ones” — Christian Science Monitor

Och det säger väl också något om hans personlighet — det är nästan som om han föredrog att bli nedsablad av Herald Tribune framför att hyllas av hippies. För att glädja honom borde jag kanske säga  “Släng dig i väggen, Tom Lehrer, åttio år!” i stället för “hjärtliga gratulationer och många tack!” — men jag stannar trots allt för det senare alternativet …

Nu har det hänt igen. Forskare och journalister har hittat ännu en historisk Mozartartefakt som legat och samlat damm i tvåhundra år utan att någon tagit notis om den. Det rör sig om ett porträtt som påstås visa det fnittriga snillet under en något yngre fas av hans korta karriär. Det intressanta är att bilden avviker en smula från den vi är vana vid:

Jag är inte riktigt nöjd med det här porträttet — Mozart framstår som en något självbelåten tråkmåns, och av okynnet och känsligheten är det svårt att skönja minsta spår. När det gäller klädsel och allmän framtoning påminner det en del om den vanligast förekommande avbildningen av Mozart — man kan tillochmed sätta ihop dem till ett slags mugshot i enface och profil:

Det anmärkningsvärda i sammanhanget är dock att bilden vi oftast ser — den till vänster ovan, som brukar pryda omslaget på Mozartbiografier, konfektaskar och skivutgåvor — är en som vi vet är målad långt efter hans död — 1819 närmare bestämt. Den är alltså ungefär lika tillförlitlig som en fantombild gjord trettio år efter Christer Pettersons död.

Därmed inte sagt att det saknas samtida avbildningar. Bland annat mitt favoritporträtt, målat av någon som heter Lange 1782:

Men när jag googlade runt för att försöka bringa reda i den mozartska porträttfloran upptäckte jag till min förvåning att den bilden — som nästan alltid visas beskuren ungefär som ovan — i själva verket är en detalj av en ofullbordad målning.

Varför är den ofullbordad? Kanske för att den inte var det minsta lik? “Men kors bevars väl, skall detta vara hans nåd!!!” kan man föreställa sig att Mozart — i Anna Maria Lenngrens efterföljd — utropade, och sedan lade Lange den ofärdiga pannån åt sidan.

Det finns skäl att fundera över varför jag är så mycket mera förtjust i Langes ofullbordade porträtt än i den nyupptäckta målningen av något surkart som ser ut som en byråkrat på mellannivå — mina förväntningar och projektioner styr mig bort från en Mozart som ser ut mer som en torrboll än en Mozartkula i mina ögon. Men låt oss tänka oss att jag ser ett foto av t ex P G Wodehouse för första gången och att det finns utrymme för tvivel angående bildens autenticitet.

“Nej”, skulle jag muttra för mig själv. “Var finns lättsinnet, känsligheten …” o s v … Men i det här fallet är jag fullt medveten om att det faktiskt är en bild av P G Wodehouse, och blir alltså tvungen att böja mig för fakta. (Wodehouse själv var medveten om glappet mellan utseende och författarskap, och skrev i sina memoarer att han helst undviker TV-intervjuer, eftersom “mina böcker ger intryck av att vara skrivna av en något efterbliven man i tjugofemårsåldern”.)

Fotografiet av Constance Mozart som valsade runt i media förra året — och lurade en massa lättrogna individer, inklusive denna skribent — visade sig vid närmare granskning knappast föreställa hennes nåd, och Susan Tomes på The Guardian skrev tänkvärt om sin lättnad över att Constance inte var den barska damen på bilden.

Ett porträtt som närmare anslöt till våra förväntningar på Mozart hittades för ett par år sedan:

Men det finns kanske anledning att vara ännu mer misstänksam, just för att bilden speglar våra förväntningar lite för bra. Jag misstänker nästan ett sentida falsarium, dels för att måleritekniken känns lite för modern, och dels för att mannen på bilden –  i mina ögon — är lite väl lik en åldrad och utlevad Tom Hulce.

Hur rätt kan det bli egentligen? Den Mozart vi har lättast att acceptera ska kanske helst se ut precis som i Milos Formans Amadeus …

Inget tyder på att vi har sett den sista stora upptäckten — genuin eller fiktiv — av ting som länkar oss till wienklassicismens egen James Dean. Förutom en stadig ström av mer eller mindre spuriösa porträtt har vi även under de senaste åren fått stifta bekantskap med Mozarts påstådda kranium:

Även detta — det mest nekrofila objekt som Mozartkulten hittills frambringat — omges förstås av kontroverser. I samband med tvåhundrafemtioårsjubileet av kompositörens födelse firade Mozartmuseet med att ta några DNA-prov från släktens familjegrav och jämföra med DNA från en tand i kraniet. Den enda oomtvistliga slutsats de lyckades komma fram till var att inte ens Mozarts släktingar var släkt med varandra.

Eller också var slutsatsen den att det är svårt att spåra ett föremåls historia när tvåhundra år har förflutit — vare sig gäller benknotor eller bilder …

Jesus är vägen, sanningen och — kanske framför allt — ljuset. (Personligen hade jag nog inte valt att sätta strömbrytaren på just det där stället. Fast det kanske är ett exempel på att “för den rene är allting rent”.)

Våra kristna vänner förtröttas aldrig i sina ansträngningar. Ständigt lyckas de hitta på nya — och ofta något otippade — sätt att sprida evangeliet till de otrogna, som till exempel …

… eller varför inte …

Lyckas inte Lowell Mason eller Jogging for Jesus frälsa hedningarna får man försöka med Charlie the Hamster Sings the Ten Commandments (ett plågsamt Piff och Puff-plagiat tjattrar fram den mosaiska lagen till countryackompanjemang) …

Når budskapet ändå inte fram får man pröva den sista utvägen — den pedagogiska skivserien Religion for Retarded …

(Stort tack till Per Christian Jörgensen som tipsade om Ubuweb i en kommentar till förra inlägget — och därigenom totalt omintetgjorde min nattsömn. De flesta exemplen är tagna från denna webbplats, som svämmar över av särpräglade kulturyttringar — strömbrytaren och Lowell Mason kommer däremot från PCL LinkDump.)

Jag hade aldrig hört talas William McGonagall tidigare, men Guardian skriver idag om den skotske skalden och hans konkurrenter till äretiteln “sämsta poeten någonsin”.

Beteckningen “sämst” får i sammanhanget tas med åtskilliga nypor salt — som Olle Strandberg påpekar i Pegas på villovägar krävs det en särskild talang för att skriva ett underhållande pekoral, och den är lika ovanlig som förmågan att skriva s k “stor” lyrik.

Den ledande usla lyriken genomsyras ofta av de ädlaste känslor — för de bästa avsikterna har en beklagansvärd benägenhet att ge upphov till den bedrövligaste konsten. Det är till just den traditonen McGonagall ansluter sig.

Hans mästerverk anses vara The Tay Bridge Disaster, skildringen av en skotsk järnvägsolycka 1879. Eftersom ett kortare excerpt omöjligt kan göra rättvisa åt dikten citerar jag den in extenso:

The Tay Bridge Disaster

Beautiful Railway Bridge of the Silv’ry Tay!
Alas! I am very sorry to say
That ninety lives have been taken away
On the last Sabbath day of 1879,
Which will be remember’d for a very long time.

‘Twas about seven o’clock at night,
And the wind it blew with all its might,
And the rain came pouring down,
And the dark clouds seem’d to frown,
And the Demon of the air seem’d to say-
“I’ll blow down the Bridge of Tay.”

When the train left Edinburgh
The passengers’ hearts were light and felt no sorrow,
But Boreas blew a terrific gale,
Which made their hearts for to quail,
And many of the passengers with fear did say-
“I hope God will send us safe across the Bridge of Tay.”

But when the train came near to Wormit Bay,
Boreas he did loud and angry bray,
And shook the central girders of the Bridge of Tay
On the last Sabbath day of 1879,
Which will be remember’d for a very long time.

So the train sped on with all its might,
And Bonnie Dundee soon hove in sight,
And the passengers’ hearts felt light,
Thinking they would enjoy themselves on the New Year,
With their friends at home they lov’d most dear,
And wish them all a happy New Year.

So the train mov’d slowly along the Bridge of Tay,
Until it was about midway,
Then the central girders with a crash gave way,
And down went the train and passengers into the Tay!
The Storm Fiend did loudly bray,
Because ninety lives had been taken away,
On the last Sabbath day of 1879,
Which will be remember’d for a very long time.

As soon as the catastrophe came to be known
The alarm from mouth to mouth was blown,
And the cry rang out all o’er the town,
Good Heavens! the Tay Bridge is blown down,
And a passenger train from Edinburgh,
Which fill’d all the peoples hearts with sorrow,
And made them for to turn pale,
Because none of the passengers were sav’d to tell the tale
How the disaster happen’d on the last Sabbath day of 1879,
Which will be remember’d for a very long time.

It must have been an awful sight,
To witness in the dusky moonlight,
While the Storm Fiend did laugh, and angry did bray,
Along the Railway Bridge of the Silv’ry Tay,
Oh! ill-fated Bridge of the Silv’ry Tay,
I must now conclude my lay
By telling the world fearlessly without the least dismay,
That your central girders would not have given way,
At least many sensible men do say,
Had they been supported on each side with buttresses,
At least many sensible men confesses,
For the stronger we our houses do build,
The less chance we have of being killed.

Lägg märkte till vad som skiljer den odödligt dåliga diktaren från hans/hennes mera mediokra medtävlare: Med slösande generositet portionerar McGonagall ut höjdpunkterna över hela dikten så att läsarens intresse aldrig flaggar, och lyckas dessutom skruva upp nivån till ett antiklimax av närmast Wagnerska proportioner i de sista raderna.

Den dikt som enligt Guardian hotade McGonagalls epos, Theophile Marzials A Tragedy, kanske objektivt sett är ännu uslare — men jag skulle vilja påstå att den är dålig på ett sämre sätt (Ja, jag vet — det är hopplöst att diskutera pekoral utan att trassla in sig i den här sortens paradoxer). Jag kan inte tycka att den hotar mästarens ställning på något sätt.

Och McGonagalls konkurrenter handikappas ju också av att mycket få av dem har låtit avporträttera sig i full skotsk klandräkt:

Hi-diddly-ho, neighborinos! Animerade giffar och kristen kitsch = sant! Jag skulle kunna lägga upp vid pass trettio exempel för att styrka min tes, men eftersom jag inte vill att era datorer ska sega ner sig alldeles av kärleksbudskapet får jag nöja mig med ett litet axplock av kvällens fynd …

Äsch … jag kan inte låta bli att köra killen med terylenbyxorna och den något ostyriga överkroppen också:

Okej … nu går väl era webbläsare på knäna — och jag utgår ifrån att ni har blivit

I en kommentar häromdagen drog signaturen Hoppla en parallell mellan pragvårens swinging sixties-musikaler och bollywooddansnummer. Jag funderade lite vidare på temat och kom fram till att höjden av sextiotalssväng i Bollywood-branschen nog måste vara numret Dekho Ab To — eller vad sägs om fyra indiska Beatlar som sjunger I Wanna Hold your Hindi på klingande hand (eller vice versa):

Alla medverkande dansar av hjärtans lust den speciellt indiska version av twist som snarare borde kallas The Parkinson — eller möjligen The Grand Mal.

Den svängiga killen i vitt som dyker upp framför Beatles en bit in i videon är Shammi Kapoor – lillebror till Raj Kapoor (oj vad det rimmar) och min storfavorit bland manliga hindifilmstjärnor vid sidan av Govinda. Av Wikipedia får vi dessutom veta följande om honom:

Shammi Kapoor was also one of the foremost internet users in India. He is the founder and chairman of Internet Users Community of India (IUCI) and has been instrumental in setting up internet organizations like the Ethical Hackers Association.

(Ja, jag vet — Bara för att jag påstod att jag skulle ha paus från bloggen så fullkomligt väller inläggen fram — det är väl vad Edgar Allen Poe kallar för The Imp of the Perverse som gör sig gällande …. )

I kväll blir jag intervjuad i kvällspasset någon gång mellan 18 00 och 21 30 — fast intervjun är redan gjord. Radiomannen lyckades göra en Weiron i ottan när han ringde mig klockan två, vilket väl säger en del om min dygnsrytm för tillfället. Dessutom kallade han mig för “en av Sveriges mest välkända serietecknare”, vilket förvånade och gladde mig — även om det (som min vän och kollega Wanloo har påpekat) är lite grann som att säga “han är en av Borlänges ledande cirkusdvärgar”. Återstår att se vad som blir kvar av intervjun när de har gått fram genom mina frodiga bisatssnår med macheten, men den sänds i alla fall i kväll. Meddelas endast på detta sätt.