I en tidigare relation jag levde i ställdes frågan om gränssättning på sin spets (likväl som en massa andra frågor), och det var definitivt en av alla de saker som gjorde att jag faktiskt hittade ut ur det jag här kallar “The Matrix”.

Frågan jag tänkte reda i här är hur man kan tänka när man sätter gränser, med min tidigare relation som bakgrund. Det var ingen bra relation, snarare väldigt dålig, men man kan ändå säga att just på grund av detta sattes frågan på sin spets, och jag fick möjlighet att hitta ett bättre perspektiv. Inget ont som inte har något gott med sig!

Vi börjar med att titta på en och samma situation, i två olika kontexter. Jag tänkte drista mig till att jämföra mitt nämnda ex med min kära hustru.

Om jag har en konflikt med min hustru, och jag tycker att det är så jobbigt att jag går undan; det händer någon gång ibland, så händer det att hon bestämt säger något i stil med “Nej, nu vill jag att du stannar kvar så att vi reder ut det här”.

Vi väntar med att tolka vad detta egentligen innebär, och tar motsvarande situation med mitt ex. Där brukar motsvarande situation komma ur att hon under kanske en halvtimmes tid eller mer har har sagt alla möjliga okvädningsord och klagomål som hon har kommit på, eftersom det är något jag gjort som hon inte tyckt var bra. Som att breda smöret på fel sida av smörgåsen, till exempel, eller när jag inte inte ens vet vad det är frågan om. När jag inte längre orkar med att höra, eftersom hon vänder allt jag säger emot mig, och inte heller slutar när jag ber henne, så kunde hon säga precis samma sak, “Nej, nu vill jag att du stannar kvar så att vi reder ut det här”.

I det andra exemplet var betydelsen av yttrandet “Stanna kvar så att jag kan fortsätta att lägga mina ohanterliga känslor på dig istället för att hantera dem själv, för jag klarar inte det” , och i det första exemplet var yttrandet en inbjudan till att fördjupa relationen genom att att man ömsesidigt får berätta om och förstå varandras känslor.

Uppenbart i båda fallen är att både mitt ex och min fru har en stark vilja och ett behov av att fortsätta prata om detta med mig.

Utmaningen blev för mig efter alldeles för många sådana tillfällen som i det andra exemplet, där jag fick agera emotionell slaskhink, att över huvud taget begripa vad det var frågan om. Gräl skulle man ju reda ut, det har jag ju alltid fått lära mig. Och att springa iväg från någon som har ohanterliga känslor, istället för att hjälpa till att ge mitt stöd, det låter ju inte så bra att göra. Så varför var det en bra idé att komma tillbaka i det första exemplet och inte i det andra (utan istället sätta en gräns, som det heter)? Det verkar ju i och för sig rätt uppenbart utifrån min tolkning som jag gör här. Vill jag fördjupa relationen eller agera emotionell slaskhink? Glasklart!

Men svaret är faktiskt inte glasklart, om jag inte sätter mig själv framför mitt ex i det andra exemplet. Och är det det vi lär oss som små, att man skall sätta sig själv framför andra? Knappast! Det var inte konstigt att situationen gav mig huvudbry, och att jag varken visste ut eller in.

Det var inte förrän jag hittade en vettig liknelse, som jag kunde hitta ut ur detta. När man åker flygplan får man ju nämligen en demonstration just när planet är på väg att lyfta. Man får reda på att syrgasmasker kommer att komma fram om det är nödvändigt för passagerarna, p.g.a. tryckfall i kabinen. Man får också reda på att man om man har barn med sig skall sätta syrgasmasken på sig själv först, och sedan på sitt barn. Det är ju rätt självklart, för om man börjar med att sätta masken på barnet först och sedan börjar förlora medvetandet, så kan ju knappast barnet sätta masken på dig, men om du själv har masken på dig, kan du ju hjälpa barnet även om barnet har börjat förlora medvetandet.

Och precis detta är nyckeln. Om man är två personer, och den ena är i konstant kris, skall du då fokusera på att hjälpa den personen hela tiden? Det leder med största sannolikhet till att du förlorar din energi och din förmåga att hjälpa över huvud taget. Så, både för din egen skull och den krisande personen, behöver du ibland säga “stopp”, sluta hjälpa till, och gå i från och hämta andan. Precis som med syrgasmasken!

Det är förstås bra och givande att hjälpa andra, men inte till priset av att man offrar sig själv.

Jag behöver också tillägga att gränser sätter man för sin egen skull, inte för andras. Det verkar vara en vanlig myt att man sätter gränser för barn för deras egen skull, men så är det alltså inte. Däremot kan barn behöva hjälp att sätta sina egna gränser, och man kan behöva sätta gränser för barnen, för sin egen (och familjens) skull. Se t.ex. Jesper Juuls utmärkta “Ditt kompetenta barn“, även om du inte själv har barn, för att läsa mer om detta.

Under en period av mitt vuxen liv, den ligger kanske fem-tio år tillbaka i tiden, jobbade jag stenhårt med mina gränser. Mina fysiska gränser blev även gränser för respekt, hänsyn o därmed mitt psyke.

Det kanske låter konstigt detta för den som inte har erfarenhet av sexuella övergrepp. Men rättigheten till den egna kroppen blir skadad, gränserna suddas ut, av fysiska o psykiska övergrepp. Detta är en grundläggande skada som uppstår hos barnet,  som av sina närstående borde ha fått lära sig just dessa gränser. Om det är en närstående som kränker gränserna o sedan dessutom agerar som om kränkningen aldrig inträffat, eller kanske lägger skulden på barnet för övergreppet. Kanske den närstående hotat barnet att om han/hon berättar så…
Rättigheterna till den egna kroppen behöver upprättas igen, gränserna för den egna kroppen o sedan även integriteten behöver få byggas upp.

Någon gång o någonstans mötte jag en kvinna som genom sitt exempel lärde mig ett nytt o respektfullt sätt att kramas. Hon frågade “får jag ge dig en kram” o inväntade ett svar. Det tog lite tid men detta nya sätt, att respektfullt fråga personen innan man ger kramen, satte sig i vår gemenskap. Vissa hade svårare att anamma det o fortsatte att “kasta sig över” sitt kramobjekt – då fick jag öva mig på att backa undan o säga Nej. Jag fick förstås även öva på att ställa frågan till andra o på så sätt visa min respekt för dennes integritet.

Under en period på nästa ett år så kramades jag nästan inte med någon i sociala sammanhang. Jag svarade nej på frågan ovan, sträckte fram handen för att förebygga risken att någon skulle “ta sig” en kram (den metoden är effektiv!) Jag valde noggrant ut vilka jag litade på o vilka jag ville krama.
Jag behövde en period av strikt gränsdgragning rent fysiskt, lite “svart eller vitt”, innan jag kunde börja använda nyanserna i det sociala samspelet som kramandet ändå är. Sedan lärde jag mig sakteligen att ibland så behövde jag en kram o kunde be om den, även lärde jag mig att känna av andra o kunde då fråga “behöver du att jag håller om dig nu?”

Numera har jag sunda gränser för min kropp o hur jag vill använda kramandet i offentligheten. Jag tycker om att kramas då kramarna är innerliga o goa, fulla med värme o respekt, men jag kramas inte av slentrian för att alla andra gör det. Däremot kan jag numera av o till erbjuda en kram till en för mig ganska främande person o bjuda på den med omtanke o värme. Det är jag som bestämmer över min kropp, om när o med vem jag vill kramas.

Läs även andra bloggares åsikter om att kramas, gränser, integritet, sexuella övergrepp, socialt samspel, vändpunkt

människor… liksom bara är. De vräker sin personlighet, eller sina känslor, över sin omgivning, utan minsta tanke på hur andra kan tänkas reagera av det. Och lite för ofta tycker jag nog att den sortens människor… kommer undan med det. Är man tillräckligt självklar i sin oförskämdhet eller direkta otrevlighet, så kommer man undan kritik.

En av mina tidigare chefer, som trakasserade mig hårt under en period, var en sådan. På arbetsplatsmötena kunde grodorna välla ut ur hans mun, och de flesta i personalen satt och var antingen chockade eller generade över hans övertydligt exponerade okunskap och fullständiga avsaknad av farstu. Men när det kom till kritan, när han gick över alla gränser i sin hemskhet mot mig (eller andra), så hade han en styvnackat uppbackande kör bakom sig, av framför allt män. Den arbetsplatsen och det området hade en tradition av “grabbighet”, som “grabbarna” tydligen tyckte var viktigare att bevaka och bevara än att själva framstå som om de besatt minsta gnutta intelligens…

Den chefen var väldigt extrem. Men det finns varianter av den oförskämdheten eller otrevligheten hos människor lite här och var. Och när man ser dem komma undan med en otrevlighet som vi andra vanliga dödliga inte kan komma i närheten av innan vi blir dömda av samma kollegor som accepterar den otrevligas beteende, så blir det svårt att inte tänka att… otrevlighet är tydligen lika med makt. Och status. För oss människor.

I mitt nuvarande jobb är det ytterst sällsynt med sådana otrevliga människor. Det finns några stycken som är socialt kantiga, men väldigt få som är direkt otrevliga, och kommer undan med det. En av dessa få var inne på mitt rum häromdagen och kläckte ur sig att han förväntade sig av mig, som inte jobbar inom hans område, att jag skulle ha bättre koll på detaljer inom hans område som han uttryckligen inte förväntade sig av en av hans egna anställda. Han insåg tydligtvis inte vad hans attityd mot mig och min kompetens sa om kompetensen hos hans egna anställda, eller om hans egen kompetens när det gäller att anställa “rätt” människor.

Men det är en sådan människa som exploderar fem tusen gånger om dagen. Hans vanligaste uttryck, vad det än gäller kring jobbet, är att andra människor är “idioter”. Sannolikheten att han kommer att få en hjärtinfarkt inom en relativt snar framtid bedömer jag som ganska hög. Är man sådär frustrerad exakt hela tiden så brukar inte hjärtat palla med det… Jag kan bli lite småförbannad över hans attityd, som han sprider till sina anställda, bara för att hans jobb är ett servicejobb. Man kan inte ha en sådan inställning som han har till andra människor, att “alla är idioter”, när hela ens jobb och arbetsplats handlar om att ge andra människor service… och det är vi runtomkring som blir lidande av att han odlar den attityden, dels för att omgivningen tror att vi alla är lika otrevliga och dels för att vi får mer jobb – för att folk såklart undviker denna chef och hans anställda så långt som de bara kan…

Nåväl. När jag jämför mig och min attityd mot människor, med sådana där som kommer undan med att vara otrevliga, så inser jag mellan varven hur enormt mycket jag anpassar hela mig efter andras behov. För mycket.

Det blir också tydligt för mig, när jag kommer på mig själv med att tycka att det vore enormt skönt om man kunde avskaffa alla födelsedagsfiranden och helgfiranden överhuvudtaget – för att jag tycker att det är så otroligt jobbigt att försöka hinna och orka tänka på och planera och genomföra en massa firanden av andra, medan hela livet är överfullt av jobb och inget annat bidrar med någon glädje eller energi till mig… och inte ens det är sant – folk gör saker för mig, och jag tycker att det är otroligt jobbigt, för att min känsla är att varje gåva eller generös handling som jag får, egentligen är ett pantkvitto på en mycket större tjänst eller “kärleksinsats” som jag förväntas ge tillbaka… jag kan inte riktigt bli glad över saker jag får, de överskuggas av vetskapen om att inget ges gratis.

Det är huvudskälet till att jag föredrar människor som är… lite själviska. För att jag kan slappna av med dem, och oftast veta att de inte förväntar sig att jag ska ge dem en massa saker, handlingar och ord, som motsvarar det som de ger mig. Själviska människor har fullt upp med sig själva, så de märker oftast inte om omgivningen gullegullar med dem eller inte. Det tycker jag är väldigt skönt…

Min korridorgranne, han som tar i mig så fort han bara får chansen och som strösslar komplimanger och varma blickar på mig, kommer också med små gåvor till mig. Hämtar kaffe åt mig som jag inte bett om, kommer med en frukt eller en godis då och då, kommer in bara för att höra hur det är med mig… och om hans uppvaktning inte var så romantiskt (eller sexuellt?) färgad, om han inte visade så tydligt att han ser ett rosa skimmer där jag borde befinna mig, så skulle jag kanske orka låta bli att bry mig. Men det här är en människa som jag har mycket att förlora på om han slutar gilla mig… och jag hatar att behöva smickra människor bara för att de inte ska börja hata mig. För med ‘känslomänniskor’ finns det oftast bara två lägen – i endera änden av spektrat… de älskar en, tills de hatar en. Och eftersom jag varken kan, vill eller orkar lägga massor av energi på att ge folk det som de ger mig utan att jag bett om det, så slutar det vanligtvis med att det blir djupt besvikna på mig och börjar avsky mig. Inte sällan jävlas med mig också. Jag har egentligen inte gjort vare sig bu eller bä – jag har varit trevlig, vänlig och respektfull, men det är inget som duger åt en passionerad människa som valt att sätta en på en piedestal… som de så småningom puttar ner en ifrån, när man inte lever upp till deras förväntningar.

Själv har man ingen talan alls i den processen. Det spelar ingen roll alls vem, vad eller hur jag är – spelet är deras eget, och jag får leva med att först bli hyllad och sedan hatad, utan att ha gjort något alls.

Men det är när jag inser att jag inte vill ha någon människa som ska hålla på och göra saker för mig (för att allt som andra gör för mig är en “förbetalning” för något som jag förväntas göra tillbaka), eller när jag inser att jag tycker att allt slags firande som innebär en massa förberedelser, arbete och “extra tanke” känns som något som jag skulle önska att jag kunde få slippa helt (utan repressalier i form av att bli avskydd eller utesluten), som jag får tanken att… jag håller kanske på att bli lika känslokall som min mor.

En riktig kvinna och mor älskar ju att använda all sin tid, ork, kraft och energi åt att ta hand om andra… att bara älska andra, det duger inget till alls. Man måste ge, och göra, och pyssla om och sätta alla sina egna behov av sömn eller vila åt sidan… man måste älska att göra det dessutom. För annars är man en känslokall människa. Det är så jag har förstått det. Och kanske ser jag det så för att jag har varit en sådan… jag känner inte igen mig riktigt, i önskan om att bara få slippa gullegulla med andra.

Kanske är jag bara helt vanligt utbränd. Kanske är det en effekt av att jag gjort för mycket för andra och hanterat för många “känslosamma” människor som kräver acceptans för sina tolkningar av allt som är och händer… jag känner inget behov alls av att själv ta lika mycket plats som andra, utan i stället önskar jag bara få slippa ställa upp på det som verkligen känns som “gullegullande” med andra… just nu känns det så i alla fall. Kanske är jag bara utsliten och behöver få vara i fred… samtidigt tycker jag att jag ju är väldigt mycket i fred, på min lediga tid. Och det känns lite sorgligt att känna det som om jag inte tror att jag skulle orka med att ta hand om en mans behov… för det är ju så det är, med könsrollerna. Det är kvinnors roll att ge män bekräftelse. Inte tvärtom, särskilt ofta…

När jag kommer hem och sitter och äter ringer telefonen. Eftersom det nästan bara är “försäljare” av något slag som ringer på vardagkvällar, och jag bara inte orkar prata med en sådan mitt i min middag, så struntar jag i telefonen. Och lite för sent inser jag sedan att min mobil ringer… jag hinner inte svara, och på displayen står att “dolt nummer” har ringt. Sedan visar det sig att någon lämnat ett meddelande på svararen.

Det är min vårdcentralsdoktor. Han ringer nästan alltid efter arbetstid… jag vet inte hur hans arbetstider ser ut egentligen, och om han brukar ringa sina patienter efter arbetstid eller om det bara gäller mig. Och han säger på svararen att han fått… “något”… från sjukhuset, om vidare utredningar av mitt hjärta… han låter undrande och nästan lite lurad för att han inte fått veta något från mig, och säger att han visst inte lyckas nå mig men vill att jag ska kontakta honom.

Och jag sitter där, i min soffa på min fritid, och inser att jag får skuldkänslor för att jag inte svarat i telefonen när min doktor ringt… och den insikten gör det ännu tydligare för mig hur överdrivet mycket jag förväntar mig av mig själv att jag ska ställa upp på andras behov. Jag har brottats med frågan ett tag nu, försökt att låta bli att lägga på mig fler krav, men ändå inte riktigt sett hur mycket jag ändå tar på mig, hela tiden… jag står alltid till tjänst och är alltid tillgänglig och flexibel för andras känslor eller behov. Och när jag får, från andra, så känns det bara som en extra börda… jag har lärt mig att alla människor förväntar sig något tillbaka, när de gör saker för mig (eller för andra). Lite extra vänlighet, om inte annat. Inga gester från andra människor, är gratis. Ingen gör som jag, dvs tar det fulla ansvaret själv för valet att ge eller göra, totalt utan några förväntningar på återgäldande… och jag har kanske inte ork eller tid att ge den där extra vänligheten, just då… men det måste jag göra, för annars tar “givarna” illa upp och tror att jag inte tycker om dem.

Det är sånt som gör att jag vill slippa ha närmare relationer än nödvändigt, med människor.

Och det är där som jag inte heller känner igen den människan jag är nu, jämfört med den som jag har varit i hela mitt liv tidigare.

Det känns sorgligt. Jag inser att jag nog inte kommer att kunna ha ett förhållande. För min bild av alla slags nära relationer, numera, är helt genomdränkt av krav… som jag varken kan, vill eller har orken att leva upp till. Man blir inte älskad “gratis”. Man måste börja med att ge, om man ska få… i alla fall som kvinna. Man får inte vara grinig, trött, besvärlig eller ogenerös – då blir man varken älskad eller accepterad. Tvärtom, då blir man ganska sannolikt motarbetad, och så blir livet bara ännu jobbigare… så jag måste ge av det som jag inte har, för annars blir livet outhärdligt jobbigt…

Just nu känns det som om ett skönt alternativ vore att gå i kloster. Fast det är tveksamt om inte ett sådant liv också handlar mest om att offra sig själv, sitt liv, sin ork, sitt liv, för att andra ska känna sig sedda och accepterade och älskade…

Den som missbrukar slutar vanligtvis inte dricka förrän konsekvenserna blir för stora och för svåra. När omgivningen sätter gränser ökar konsekvenserna för den som missbrukar. Alla som finns runt en missbrukare kan delta i att sätta gränser. Chefen kan kräva närvaro. Kollegerna kan kräva att uppgifter görs i tid. Fotbollslaget kan kräva att man kommer ihåg att ta med matchtröjorna. Men vad kan de nära anhöriga göra?

Det är skillnad med de anhörigas förmåga att sätta gränser eftersom de känslomässigt är mycket mer insyltade med den som dricker. De är oftast lika sjuka i medberoende som den som dricker är i alkoholismen. Därför är det viktigt att påminna om att en anhörig aldrig kan få den som dricker att sluta dricka. En anhörig kan/ska bara fokusera på att ta hand om sig själv och sätta gränser mot den som dricker för sin egen skull.

Dessa gränser kan handla om att:

• Sluta dölja – tala öppet
• Sluta handla på systemet
• Sluta serva med städ, tvätt och körning
• Säga ifrån så att alla hör
• Sluta ljuga för chefen
• Sluta låna ut pengar, lägenhet, rena kläder
• Sluta bjuda personen på middagar/fester
• Kräva alkohollås om de ska skjutsa barn eller barnbarn
• Kräva att de är nyktra om de ska vara med på släktträff/studentmottagning
• Bryta kontakten

Det är detta som inom Anonyma Alkoholister (AA) kallas hård kärlek. Genom att den anhörige sätter gränser får missbrukaren konsekvenser som ökar chanserna att de inser att de inte längre kan fortsätta som förut.

Bakom varje nykter alkoholist finns en gränssättande anhörig.

Men varför sätter inte den anhörige dessa gränser direkt? Jo, för att de själva inte är beredda att ta konsekvenserna av sitt gränssättande. Risken är trots allt stor att missbrukaren sätter flaskan framför relationen. Den smärtan är som att dö. Eller åtminstone som att amputera sig. Det kräver förberedelse och stöd.

Den 1:a december 2009 träder Lissabonfördraget i kraft och ersätter Maastrichtavtalet från 1992. Några förändringar inkluderar mer “qualified majority voting in the Council of ministers”, ökad grad av inblandning för Europeiska Parlamentet rörande den lagmässiga processen som kallas “codecision”, vilket ämnar att förändra det politiska ‘pelarsystemet’ och förhindra(?) “the creation of a President of the European Council with a term of two and a half years and a High Representative of the Union for Foreign Affairs”, vilket jag inte riktigt vet vad det innebär.

Mer värt att notera är att EU får en ny säkerhetspolicy, vilket leder till en enad europeisk position i förhållande till medlemsländernas respektive policyer.

Men Lissabonfördraget kommer att medföra en hel del andra förändringar och i dagsläget vågar jag inte ge mig in på någon ingående analys av fördraget i sin helhet.

EU:s nya säkerhetspolicy tror jag kommer att vara intressant för många framöver och bör synas i sömmarna. Min magkänsla gör att jag känner mig försiktigt skeptisk till fördraget i sin helhet, men å andra sidan har jag inte läst igenom hela fördraget än. Jag vet inte ens om jag kommer att göra det.

Om man framöver vill ge sig in i debatten och aktivt skriva om det, vore det önskvärt om man åtminstone läser igenom fördraget. PDF kan ni hitta här. Den är bara på 272 sidor men långt ifrån alla sidor är relevanta, för man har med en massa signaturer och korrektur av artiklar som jag tror att man som intresserad av “EU-speak” inte behöver bry sig om.

Snabbanalys

Jag tänker dock göra en undersökning som är ganska rolig och som går mycket snabbt att utföra, nämligen en ordfrekvensanalys. Nu vet jag på rak arm inte om “ordfrekvensanalys” är en akademisk vedertagen term, men nåväl, poängen är att jag vill kolla hur många gånger som vissa plus- och minusord återkommer i fördraget.

Plus- och minusord innebär att man kan tolka in ett visst värde i orden utifrån vilket perspektiv man har samt subjektiv bedömningsförmåga.

Jag hoppas att ni håller med om att begrepp som “graduated response” eller “3-strikes” är laddade på ett visst sätt jämfört med “freedom”, “liberties” och “rights”, som är mer positivt laddade. Resultaten ska tas med en nypa salt och för enkelhetens skull har jag bara med ord i undersökningen.

Reliabiliteten i den här undersökningen innebär att ni själva kan upprepa mina mätningar utan svårigheter. Jag gör inga som helst anspråk på vetenskaplighet utan jag gör det här för att det är enkelt och jag tror resultatet ändå kan säga något om vad vi har att göra med för typ av text.

Jag tänker inte skriva vilka ord som jag tolkar som plusord och minusord, men jag listar dom nedan:

security
copyright
participation
sharing
border
green
policy
citizens
Europe
World
democracy
globalization
development
society
internet
regulation
defence
offence
criminal
opportunity
rules
liberties
freedom

Resultat

Samma ord rangordnade efter hur många gånger de har nämnts i Lissabonfördraget:

Europe – 1604
policy – 207
security – 184
regulation – 79
rules – 78
development – 55
defence – 54
freedom – 51
participation – 41
border – 31
citizens – 31
criminal – 31
growth – 12
offence – 7
society – 5
World – 5
democracy – 5
green – 2
opportunity – 2
sharing – 1
globalization – 0
copyright – 0
liberties – 0
internet – 0

Kommentarer

Min hypotes var att vissa ord som jag tolkar som negativt laddade skulle ligga i topp och att ord som jag tolkar som positiva skulle ligga längre ned.

Undersökningen innehåller som väntat inte många överraskningar, dock kan jag tycka att det är väldigt konstigt att “internet” inte nämns en enda gång på 272 sidor i ett fördrag av denna omfattningen. Internet måste tas på allvar och vi måste ta samtalet vidare från det konkurrens- och marknadsnedtyngda begreppet ICT som är så aktuellt just nu. Vi måste förstå internet som något samhällsutvecklande och samhällsomvälvande. Vart är vi på väg?

Jag är också förvånad över den höga frekvensen på ordet “Europe” som sprang iväg till över 1600 träffar. Undrar om det finns något annat innehållsord som har högre frekvens än “Europe”, någon som vet?

Att Lissabonfördraget inte är någon copyrightreform förvånar inte eftersom vi har andra kommande direktiv och handelsavtal som berör just denna punkt både inom Europa och internationellt.

Till sist, är det inte väldigt förvånande att en text av det här slaget innehåller tal om “citizens” men ingenting om “liberties” men däremot “freedom”? Talar man hellre om frihet i sig istället för rättigheter? Jag gjorde dock snabbt en ny sökning på “rights” och fick 87 träffar vilket ändå indikerar att frånvaron av “liberties” inte är så anmärkningsvärt.

Tunnlar under gränser är dagens nyhetstema:
20 år sedan Berlinmuren föll vs. Underjordisk knarktunnel

Kommer ifrån en turistfolder som jag plockade upp härom veckan. Eftersom jag är nyfiken på där jag bor, plockar jag alltid på mig turistmaterial och den här gången var det en broschyr om kommunerna runt berget Snežnik. Historien i den här regionen innehåller en hel del smuggling, eftersom det alltid funnits gränser här, till och med är det så att en lokal hjälte är Martin Krpan. Han livnärde sig på att smuggla salt och räddade, enligt legenden, så småningom kejsaren av Österrike-Ungern undan turkarna. Nog om honom och smugglandet, nu till dagens argument ur en text om den här regionen (Inte min engelska, jag är medveten om att den inte är helt problemfri):

“There were always fights for these places and shifting of their borders. They were conquered by the Romans, overlords, Turks. However, residents of these countries succesfully boycotted borders, taxes and tollages that obstructed their free trade.”

Är det inte snyggt hur det argumenteras för smuggling som en bojkott av gränser och skattesmiteri som frihandel? I en broschyr för turister…

I Sydsvenskan har Per Bergström skrivit om en aspekt av livet här i Slovenien; gränser mellan nationer och deras föränderlighet. Artikeln heter Alla tiders gränsland och handlar om hur gränsen mellan det som idag är Italien och Slovenien sedan långt tillbaka utgjort gränsland mellan olika kulturer, folkslag och nationer. Artikeln är mycket bra och rekommenderas starkt. Alltför ofta när det skrivs om gränser i Slovenien i svensk media så handlar det om Kroatien, EU-utvidgning eller Schengen och ofta görs det utan att blicka bakåt i historien. Sverige har ju som bekant haft stadiga gränser i fler hundra år vid det här laget och tanken på att de kan ändras känns konstigt, lokalpatrioter till trots.

I Slovenien är förhållandet till gränser annorlunda. Bergström skriver om en man som under sin livstid levde i sex olika stater trots att han aldrig flyttade från byn Dolina (Idag i Italien).  Sex stater är något av ett rekord, men här i Postojna är det inte ovanligt med mor- och farföräldrar som har levt i tre olika stater och haft en dröse olika valutor. Bergström berör också flyktigt ödet med det Jugoslaviska passet. 2005 möte jag i jobbet en hel del Serber från både Serbien och Bosnien och en av dem som var en äldre man förklarade hur värdet i ett Jugoslaviskt pass ändrats.

Under kalla kriget stod ett jugoslaviskt pass högt i kurs. Eftersom Jugoslavien var neutralt och kommunistiskt på den tiden så fick landet en hel del respekt från båda sidorna och passet var välkommet överallt. Sedan föll kommunistdiktaturerna en efter en och Jugoslavien splittrades och fram tills i år behövde Serber från Serbien visum för EU och Bosnier behöver visum för de flesta länder i världen. Moralen i den historien är att ibland så går det att leva bra på att vara ett gränsland. Det finns fördelar med att inte vara antingen eller, utan snarare både och.

I den här delen av Slovenien där jag bor har det i alla tider varit Trieste som varit huvudorten och inte Ljubljana. När kartan sedan ritades som den gjorde i början av kalla kriget och gränserna till en början var strikta blev livet annorlunda och ju närmre gränsen desto mer annorlunda. Detta beror bland annat på det som Bergströms artikel berör, att folkets gränser inte följer nationernas. Kusiner bor i olika länder men ett par hundra meter ifrån varandra. Nu varade inte det tillståndet väldigt länge och gränsen mellan Jugoslavien och Italien luckrades upp. Något som ledde till en stor gränshandel som ökade i takt med att gränsen blev lösare kontrollerad. Hur mycket den här handeln har betytt för folket i den här gränstrakten kan jag inte uttala mig om, men jag vågar anta att befolkningen i de mer Slovenska byarna som ligger runt det mer Italienska Trieste har haft en del ekonomiska fördelar av att kunna sälja en uppsjö av jeans till modetörstande Jugoslaver.

De enda problemen med Bergströms text som jag ser det är att han en aning historielöst faller i fällan att säga att järnridån gick mellan Jugoslavien och Italien. Något som inte är sant. Jugoslavien var aldrig en del av Warsavapakten utan var medlem av samma neutrala international som  Sverige, med skillnaden att det inte var ett kapitalistiskt land. Om man tar upp förhållandena i Slovenien under kalla kriget med människor från Warsavapaktsländer så är skillnaden slående och det är viktigt att inte bunta ihop alla kommunistländer. Mitt andra problem med texten är att han får det att låta som att Schengengränsen mellan Italien och Slovenien skulle ha varit välbevakad och svår att ta sig förbi. Eftersom jag flyttade hit innan Slovenien gick med i Schengen hade jag chansen att prova på att korsa den gränsen och det var aldrig svårt. Som mest stod där en trött karabinjär och viftade med två fingrar i samma takt som bilar nådde gränsen. Aldrig att de granskade mitt pass mer än att de såg att jag höll det i min hand i bilen. Givetvis är det en helt annan sak att komma som illegal flykting, men jag tror ändå att dagens gräns mellan Slovenien- Kroatien är en hårdare Schengengräns än den mellan Slovenien – Italien var.

I det senaste numret av tidningen Leva finns en liten checklista för ‘hur man ska göra’  för att ta emot kritik på ett bra sätt.

1. Börja med att hålla nere garden och varken försvara eller förklara dig – bara lyssna.
2. Fråga tills du förstår eller be om konkreta exempel.
3. Om du måste – förklara hur du tänkte, kände och gjorde. Men bortförklara inte och gå inte till motattack.
4. Sortera i kritiken du får. Ta bort det som inte handlar om dig (utan kanske om den andra eller något helt annat). Ta till dig det som du tror att du kan använda.
5. Säg ifrån om det blir för mycket. Man kan bara ta till sig kritik på ett område i taget.
6. Be gärna att få återkomma efter att du funderat på det du hört.
7. Be gärna den som ger dig kritik att också berätta när det är bra.
8. Tacka (utan ironi)

Min utgångspunkt i allt som händer i mitt liv, har alltid varit att först försöka se vad jag gör fel eller kunde göra annorlunda. Det har lärt mig väldigt mycket om när ‘felen’ faktiskt beror på mig, och när de handlar om den som kritiserar (eller något helt annat) – som i punkt 4 ovan. Jag ser givetvis fortfarande inte allt av hur jag själv agerar, och olika personer/grupper skapar olika dynamiker som emellanåt blir helt nya. Dessutom förändras jag själv, med tiden. Så det tar aldrig slut på möjligheter att se mina egna ‘fel’ i situationer där människor uttrycker missnöje med mig. Och därmed möjligheter att lära mig.

Jag har försökt föra en dialog via skriven text under ett längre tag, med en människa som på ett tidigt stadium uttryckte starkt missnöje med mitt sätt att uttrycka mig. Den personen har inte nöjt sig med att vara missnöjd med det jag sagt i situationen, utan utgångspunkten i den personens ‘kritik’ har varit att försöka kategorisera mig som person, utifrån orden jag skrivit. I kanske vart tionde brev från den personen, har det funnits några ord, någon halv mening, som har handlat om att h*n har fått syn på personlighetsdrag hos mig som h*n har kunnat beskriva i någorlunda positiva termer – efter att jag upprepade gånger har gjort nr 7, i listan ovanför, eftersom jag hållit på att drunkna i nr 5 (och det har jag också berättat för den andra, och då fått till svar att det är ett tecken på svaghet hos mig, att uppleva att jag drunknar när jag översköljs av tusentals ord om hur dålig jag är, där det mesta faktiskt handlar om att den andra personen ser någon helt annan än mig).

När jag hittade den här listan i Leva, så började jag läsa den med utgångspunkten att jag förmodligen brister på de flesta punkter när det gäller att ta emot kritik. Och sedan jag läst igenom den, och applicerat den både på mina vardagliga relationer men framför allt på den där den här andra personen anser sig ha ‘uttryckt kritik’ mot mig, ser jag att jag gör det mesta rätt, när jag får kritik… felen jag framför allt gjorde i kommunikationen jag just nämnt, handlar framför allt om (utifrån samma lista som ovan):

1. Jag hoppade för snabbt till punkt 3. Men det var just till punkt 3 som jag hoppade. Jag lyssnade, försökte förstå, frågade om för det allra mesta, och när jag snabbt märkte att personen missförstått och brusade upp pga saker som absolut inte handlade om det som h*n reagerade på, ville jag förklara så fort jag kunde – för att undvika att båda skulle må dåligt längre än nödvändigt, pga något som var en feltolkning från den andras sida redan från början. I mitt vardagsliv fungerar det sättet oftast väldigt bra – för där finns ffa människor som faktiskt inte vill vara upprörda och må dåligt i onödan. Men jag hade verkligen garden nere, ville förstå kritiken – och det var jag också väldigt tydlig med gentemot den andra.
6. Jag var inte tillräckligt snabb alla gånger med att be att få tänke-tid. Jag var för ivrig att komma till punkten där den andra skulle se det jag såg – att h*n missförstod mig… Jag ville komma ur läget där den andra bara uttryckte mer och mer missnöje ju mer jag förklarade hur jag såg på saken, och blev så småningom frustrerad över att få upptäcka att den andra inte var ett dugg intresserad av att förstå eller veta hur jag såg på saken. Men kanhända berodde den andras ointresse för att se och höra mig, på att jag inte lyssnade tillräckligt länge och mycket… kanske hade den andra slutat leta fel hos mig, om jag bara fortsatt svara ‘jag hör vad du säger’. Fast å andra sidan… om jag nu ska vara ärlig… så svarade jag väldigt mycket ‘jag hör vad du säger’… och på det fick jag responsen ‘jaha, vad tänker du göra åt saken då?’… och då blev det ju nödvändigt för mig att förklara att även om jag hörde den andras ord och trodde mig förstå dem, så tyckte jag inte likadant som den andra och såg det inte som saker som jag borde ‘göra något åt’ – mest för att jag inte alls kände igen mig i det som den andra kritiserade. Jag gjorde punkt 4 i listan – och fick ganska snabbt syn på att det inte var särskilt mycket av ‘kritiken’ som faktiskt var tillämplig på mig…

Allt annat i listan gjorde, och gör även i andra situationer då jag får kritik, jag faktiskt precis efter listan…

Responserna jag fick från den jag försökte kommunicera med, utifrån listan, var:
1. “Du lyssnar inte och tar in det jag säger” – delvis befogad kritik, vilket jag också talat om för den andra personen att jag tycker.
2. “Jag har ju förklarat och gett exempel” – och när jag bad om tydligare sådana i så fall, för att jag inte förstod förklaringarna eller kunde se att exemplen hade med saken att göra, så fick jag responsen “det här är så typiskt dig – du vill inte ta till dig kritik, du vill inte förstå, du är inte öppen och du vill inte lära dig något om dig själv, du är så självgod”… dvs mer kritik utöver det jag redan fått, som tog oss tillbaka till punkt 1. Denna cykel upprepades om och om igen, tills punkt 1 var så överfull av mina ‘fel’ att jag inte kunde se vilken väg jag skulle ta för att vi skulle kunna komma vidare in i något konstruktivt…
3. Mina förklaringar fick jag ingen respons på. De förbigick den andra med total tystnad. Inte ett enda ‘menar du så här?’ eller ens ‘jag hör vad du säger’, fick jag till svar. Däremot ett antal ‘förstår du hur dina ord blir helt fel?’. Ingen öppenhet.
4. När jag förklarade vilka delar av kritiken som jag inte alls kände igen mig i, återkom den andra med ‘du vill inte ta till dig kritik’ och resten kategoriseringen av min usla personlighet, som under punkt 2.
5. När jag sa ifrån, att jag inte orkade bli mer negativt kategoriserad för stunden, så responderade den andra först med ord som kan beskrivas som ‘den som sig i leken ger får leken tåla’… dvs varianter av ‘du vill inte förstå, du är inte öppen, det är du som angriper’. Sedan… förstod den andra uppenbarligen att jag reagerat starkt på något vis, och då fick jag veta att h*n förstod att h*n hade kommit åt min ’svaga punkt’… och så kom det enda ‘förlåt’ som den personen producerat till mig, omgärdat av ord som ‘var det så enkelt att komma åt din svaga punkt’. När jag sa ifrån, ‘time out’, så resulterade det inte i att den andra backade, kanske tog tillbaka lite av ansvaret för sitt eget beteende, eller lät mig vara i fred… utan resultatet blev bara upprepningar av beskrivningar av vilken svag, självgod, ansvarslös människa jag var.
6. Den gången då jag insåg att jag borde ha bett om betänketid i stället för att, som den andra personen också gjorde, bara mangla vidare genom diskussionen, så bad jag otroligt mycket om ursäkt för saker jag sagt under tiden som kunde ha sårat den andra. Responsen på det var att h*n tog emot mina ‘förlåt’, men att det inte hjälper att be om ursäkt när man betett sig obetänksamt eller varit för snabb in på fel spår – man måste göra rätt från början. Så resultatet blev fortfarande att jag var ‘fel’…
7. “jag har ju SAGT att jag tycker om dig och att du har fina egenskaper” – och när jag bad att få de fina egenskaperna som den andra påstod sig ha sagt till mig att jag hade, konkretiserade i form av faktiska uttryck, så fick jag emellanåt, efter att ha upprepat frågan i flera brev efter varandra, ord som ‘du är unik’, ‘jag känner nyfikenhet och acceptans’, ‘din vilja att se saker och förmåga att kunna ge saker nya perspektiv’, ‘din kreativitet och din analysförmåga’ (fast just det sista tar h*n sedan tillbaka i de efterföljande meningarna). Resten av tiden svarade h*n att alla orden där h*n beskrev mig negativt, den personen som h*n tror/tycker att jag ÄR och inte hur jag betett eller beter mig, var en ‘diskussion om sakfrågor’ och då passar det ju inte alls att ge några positiva omdömen om den man diskuterar med… I övrigt har jag inte fått några ord om ‘när det är bra’, från den andra personen.
8. Jag har inte uttryckligen sagt ‘tack’ till de genomgående negativa omdömena om mig som person, mest för att det mesta verkligen inte har handlat om mig. Jag har däremot varit öppen med att jag fortsätter att vilja veta vad i det som jag faktiskt är och gör som kan orsaka svårigheter i mina kontakter med andra – och de ord jag fått som har handlat om mig, har jag talat om att jag tagit till mig och är glad att jag har fått. Jag har inte fått så mycket direkt respons på det…

I de jobbroller jag har haft de senaste 10-15 åren, har jag ofta varit den som har lett och fördelat arbete. När man driver en utvecklingsprocess i en grupp, är det självklart att det finns de som inte gillar den – där finns både de som bara inte vill ha förändring, men också (framför allt) de som ser saker från andra håll och därför har värdefulla synpunkter att bidra med. Dessutom handlar det vanligtvis om att leda väldigt olika slags personlighetstyper – visionärer som aldrig själva genomför sina idéer, tystlåtna ‘hårdjobbare’ som är de som genomför idéerna; människor som är trygga i sin person och därför ofta mindre taggiga i mötet med andra, och de som har svag självkänsla och därför väldigt ofta reagerar som om alla omkring dem kritiserade dem, och därmed reagerar med stora känsloyttringar.

Jag har med tiden blivit ganska bra på att förstå vilken ‘typ’ jag har att göra med. Det är genomgående de som upplever sig själva som mer eller mindre maktlösa offer för världen och mänskligheten, som blir väldigt aggressiva när de ska kritisera andra – eller åsikter/förslag. Och jag har lärt mig att verkligen inta den lyssnande, inväntande attityden, mot dem som brister ut i högljudda personangrepp när det de vill ha sagt är att de är rädda att deras arbetssituation kommer att försvåras av utvecklingen som jag driver… för de allra flesta av dessa överreagerande människor, kommer till slut till att visa eller uttrycka sin känsla, och har dessutom ofta bra poänger i sina rädslor som absolut ska tas hänsyn till i det fortsatta arbetet. Genom alla dessa år har jag haft enstaka medarbetare som kommit med personangrepp som ligger långt under alla bälten, inte sällan offentligt också, och jag har lärt mig att låta dem hållas och inte svara alls, förrän de har fått lugna ner sig… och det fungerar. Otroligt bra fungerar det. Gruppen ser inte ner på mig för att jag faktiskt blir angripen av en medarbetare i stunden, för gruppen ser att jag inte tar det personligt. Medarbetaren, som vanligtvis är medveten om att dens sätt att explodera leder till att den får många att tycka illa om den och undvika den, kommer väldigt ofta till mig efteråt och visar enorm tacksamhet över att jag inte bara har hanterat den med respekt i den explosiva situationen, utan att jag också visar att min respekt för dem inte har minskat för att den ‘gjorde bort sig’… för så känner de flesta sig, efter att ha exploderat i offentliga personangrepp mot någon annan.

I mitt nuvarande jobb har jag en mellanchef som saknar förmågan att hålla igen om negativa känsloyttringar. Och det är den enda personen på min nuvarande arbetsplats som min chef säger att han inte alls går ihop med… men jag har sett att det finns ett äkta engagemang och en vilja att få saker att bli bra, under den negativt reagerande människans ostrukturerade yta. Och det har den personen uppenbarligen uppfattat, från mig… för den visar, både under möten och genom hur den vänder sig till mig för stöd i alla möjliga frågor, att den känner fullt förtroende för mig.

Men visst kostar det fruktansvärt mycket energi att hantera en människa som både är ‘negativ’, känslosam och ostrukturerad. I synnerhet när den också saknar en ’stoppknapp’ på pratandet. Det kostar massor av energi att ‘hejda’ en sådan människa så att andra också får plats, men utan att den människan ska känna sig tillplattad eller avspisad. Men jag kan det.

Jag kan också bli trött och matt av att alldeles för få omkring mig har förmått inta den attityden mot mig, när jag har överreagerat och varit sårbar. För så reagerar ju även jag, någon gång… jag är ingen övermänniska, bara för att jag råkar tycka att jag är en ganska schysst typ på det hela taget.

Och emellanåt under livet har jag träffat på personer som… påstår att deras syfte med negativa ord mot mig, är att ge konstruktiv kritik. De tar ofta i så vansinnigt mycket och är så oerhört elaka i sitt sätt att uttrycka sig, att det ganska snabbt blir tydligt för mig att ‘detta handlar inte om konstruktiv kritik’… En och annan människa genom livet, har velat använda mig bara som ett mål för att avreagera sig, eller att projicera sina egna fel och brister som de inte accepterar hos sig själva, på.

I de flesta av fallen har det handlat om människor som jag verkligen tyckt om, respekterat och känt värme och sympati för. Jag har trott att den har varit ömsesidig… ibland har jag fått upptäcka, efteråt då personen kommit tillbaka till mig och velat ställa till rätta eller (tyvärr oftare) försökt återfå kontakten med mig genom att fortsätta att angripa mig… att kärleken nog ändå har varit ömsesidig. Respekten, däremot… den har inte fungerat, för att det ofta har varit människor som inte respekterar sig själva fullt ut. Orsaken till att människan exploderat i mitt ansikte, har ofta varit för att den inte har varit ärlig/tydlig längs vägen med saker som den reagerat på… den har inte visat sig själv den respekten att ta upp saker som var ganska små när de inträffade. Så med tiden har de vuxit till enorma proportioner, i den andras inre… och har resulterat i en explosion i mitt ansikte, som jag har varit fullständigt oförberedd på. Helt enkelt för att några av de här människorna inte har signalerat det allra minsta att något skulle vara fel, innan de exploderar…

Men av de människor som gjort mig väldigt mycket skada genom att vräka aggressivitet över mig, så har alltså de flesta faktiskt älskat mig också. Jag förmår dock inte få ihop ‘kärlek’ med den graden av psykiskt våld som de här människorna har utsatt mig för… så jag har inte klarat att hålla kvar relationen.

Här pratar jag alltså inte om ‘att kunna ta eller ge kritik’. Med de få exemplen på bemötande från andra som jag nämnt här, så uppfattar jag inte att det är ‘kritik’ som den andra vill leverera. Den vill avreagera sig, och flytta över sina egna brister på mig. Det är något annat än ‘kritik’ – det blir ibland mer en fråga om rena psykiska övergrepp.

I en tidning såg jag en annons från Polisen. Texten är den här:
“Om du tror att du är korkad, äcklig och att du förtjänar några knytnävsslag då och då… så misstänker vi på Polisen att du kan vara utsatt för ett allvarligt brott av den du lever med. Du är i så fall inte ensam. Den här typen av brott förekommer i alla former av relationer, i alla samhällsgrupper, i alla delar av landet. Exakt hur många som drabbas varje år vet ingen, men det rör sig om 10 000-tals, kanske uppemot 100 000. På www.polisen.se/komtilloss kan du läsa mer om hur en anmälan går till, vad som händer efter anmälan, eller hur du ska göra om någon i din omgivning far illa. Polisen verkar för ett samhälle där ingen ska behöva leva i en relation där man utsätts för kränkningar, hot och våld. Om det är en vardag som du känner igen… ska du absolut komma till oss.”

I sammanhanget tänker jag helt bortse från att värdera Polisens hittillsvarande insatser i frågan. Polisen jobbar mot brott, och det jag skrivit om hittills i denna text handlar inte om sådant som är straffbart. Likafullt är det tänkvärt att läsa…

Bob Hansson dissekerar olika ord i tidningen Leva, och i det här numret är det ordet ’självhjälpsbok’ som han försöker beskriva. Om sådana böcker skriver han bl a så här:
“Självhjälpsböcker som fungerar bra, är som reklam som fungerar bra, de säger att du är bra, men att du kan bli lite bättre. Dålig reklam och dåliga böcker gör misstaget att påstå att du är en värdelös människa och inte blir något värd förrän du gör som du blir tillsagd.”

Det uttalandet är fullt överförbart på ‘kritik’ också. Och kommunikation mellan människor.

Jag har ägnat ett antal veckor/månader åt att försöka kommunicera med en människa som ger intryck av att uppleva sig själv som så svag, att h*n inte verkar förstå, ens när jag pekar på det, att du får inte en människa att vare sig ta till sig dina ord eller förändra sidor hos sig själv, genom att bara vräka på med negativa ord.

Revolutioner har, historiskt sett, alltid bara skapat enorma svallvågor, obalans, och tillbakareaktioner… för att de har genomförts med för mycket våld, för mycket ensidigt seende… man förändrar vare sig människor eller samhällen genom att ta i för mycket. Det enda man gör är att skapa en obalans som fortsätter att svänga, tills någon tar tag i situationen med mer… lugn, konstruktivitet, en välvillig syn på alla parter, framåtsyftande och byggande… det är inte en slump att Obama blivit så populär. Han tillåter sig inte att fastna i pajkastningar eller ältanden av redan gjorda misstag, han letar inte syndabockar… han är en icke-revolutionär, precis som Nelson Mandela, och det är den sortens människor som vinner i slutänden och faktiskt genomför revolutioner – men utan att alla får fruktansvärt ont längs vägen.

Den här personen som jag har försökt kommunicera med, har sagt sig vara intresserad av att få höra andras bild av hur den fungerar. När jag har gett min bild, samtidigt som jag tydligt sagt att det behöver inte vara så det är, för dig, så har personen svarat med att påstå att jag har defininerat den… och jag tänker att det nog ofta blir så, för människor som i vissa avseenden är så oklara över var gränsen går mellan dem själva och andra. Jag har till slut insett att den här personen ser sig själv som en som gärna vill ta till sig andras bild av samma verklighet… men när andra beskriver sin bild med andra ord än h*n själv, så fungerar det inte ändå. Viljan finns nog där, men förmågan gör det inte… och så blir det nog lätt när man inte riktigt kan hålla andras ord tillräckligt långt ifrån sig för att hinna upptäcka vad som är ‘jag’ och ‘du’, i de orden.

Och om du visar att du saknar förmåga eller vilja att ta eget ansvar i de situationer som du går in i, genom att inte lyssna, inte låta andra få definiera sina egna ord, inte be om ursäkt för något ‘fel’ som du själv gör och framför allt inte vill ge den andra något positivt också… så blir det oerhört svårt att tro att diskussionen handlar om att ‘vara nyfiken och öppen’ och att försöka ge konstruktiv kritik. Nu har den här personen som jag kommunicerat med i och för sig inte påstått att kritiken som h*n kommit med, skulle vara konstruktiv… men som ett allmänt tips, till alla.

Inklusive mig själv.

…är ordet för dagen.
Ord som, hyffs, artig och respekt, har blivit omoderna både som använt praktiskt i språket och som daglig handling.
Jag är 46 år, men känner mig som 97 år när talar om dessa begrepp, för ingen verkar bry sig… Nonchalans!
För en tid sedan hade jag en ‘diskussion’ med en 16-årig grabb, som var gäst på en fest hos granndottern. Initialt handlade det om att de var högljudda och fimpade på vår tomt (vi bor i radhus). Det hela trappades upp till att inblandning av polisen kom på tal. Då sa denna kille, ‘vadå?! Jag är ju inte straffmyndig, så då spelar det ju ingen roll!’… Ganska snabbt dog vår ‘dialog’ efter det, men inte förrän jag åtminstone fått säga att hans ålder inte har något med ansvar och respekt att göra… Jag talade förstås för döva öron.
Vad det kokar ner till är avsaknad av uppfostran och att ha en förebild att se upp till. En förebild som har starkare genomslagskraft än ‘Benny och de stora grabbarna’.

Denna 16-åriga kille kunde mycket väl vara min son (jag har själv en 13-årig dotter, så jag är inte bara teoretiker i ämnet…) och han hade definitivt inte kommit långt med den attityden i min familj. Men, kan det vara så att nonchalansen är utbredd även bland dessa tonåringars föräldrar? Som inte sätter gränser, visar tydligt på orsak-verkan-effekten. Men, som samtidigt visar att man som förälder är den trygghet och kärlek tonåringen behöver, när denne är sårbar och behöver stöd.

Där kanske vi har kärnan! Barnen av idag får för mycket regler och bannor, men ingen kärlek, utan ‘uppfostras’ enligt metoden klara-dig-själv. Inte undra på att resultaten blir som de blir… En förlorad generation. Som dessutom ska ta hand om oss äldre, när vi blir ännu äldre…?
Not! Orka… Counter Strike Online rules! Det är den prioriteringsverklighet de lever i. Som alltid drar jag inte alla över samma kam…

Avslutningsvis vill jag bara ge ett bildexempel på den vardagliga nonchalans som är så utbredd i samhället idag, när risken för upptäckt är minimal… Orka!?… Eller?

...det är ju någon "annan" som tar hand om det!

En gång i tiden berättades det om det fasansfulla Sovjetunionen och dess förtryck av sina medborgare. En av de exempel på förtryckets mekanismer var inrikespasset: ett pass för att resa inom riket! Förfärligt!

I Sverige infördes inrikespass 1555 och avskaffades 1860. Men nu krävs åter ID-kort för att kunna resa på tåget. För att öka våra resenärers trygghet. Har alla spärrar släppt?

Jag besökte i dag Murberget och Internationella dagen och provsmakade mat från fem länder. Det stora funderingen jag har efter dagen är:
Varför finns det gränser mellan människor?
Vem hat tillåtit att det blivit så?
Varför sitter våra makthavare och bråkar om småsaker när  1/6 del av jordens befolkning (typ 1000 000 000 st) går och lägger sig hungrig samt att 27 000 barn under 5 år dör varje dag.

Hajade ni till nu när ni läste det där om Adolf Hitler i rubriken till? Inte kan väl någon skriva ett inlägg om en så fasansfull person som denne man, tänker ni nu kanske.

Nja, om man tycker att en person är fasansfull så beror det nog mer på en själv än på personen ifråga.

Visst, Adolf Hitler var ju ansvarig för en del saker som inte var så bra, beroende på vem man frågar förstås, men å andra sidan var det krig under en del av hans tid vid makten. Och under krig sker ju hemskheter, det vet vi alla.

Men han gjorde bra saker också, han hade t ex en bra bostadspolitik och en bra arbetsmarknadspolitik. Det var bl a på grund utav dessa saker som han tog makten i Tyskland, och fram tills att det blev krig så fungerade Tyskland som det skulle.

För Hitler var ju faktiskt, när allting kommer omkring, politiker.

När det gäller bra saker så hade t ex inte Autobahn funnits om det inte hade varit för honom, för det var han som såg till att bygget av denna motorväg blev av.

Men detta är det inte många som tänker på, nej, de flesta ser bara förintelsen. Och visst, enligt många så var han huvudansvarig för den, men bara för det så var han inte världens ondaste människa.

Mästare på folkmord är däremot personer som Mao Tse Teung, Josef Stalin, m.m.
Jämfört med folkmord på t ex minst 47 miljoner kineser, och då pratar vi bara om de som mördades, under Maos tid vid makten i Kina på 50-talet så kommer förintelsen i Tyskland under andra världskriget till korta.

Och gamle Stalin var inte dålig han heller med folkmord på minst 42,7 miljoner människor av olika sorters etniciteter, där ibland judar.

Allt som allt så är kommunismen hitills ansvarig för folkmord på minst 120 miljoner människor, medan nazismen är ansvarig för kanske c:a 25 miljoner människor.

Men nu är det ju inte folkmord som detta inlägg ska handla om, utan helt andra saker.

Nu har det förresten kommit fram nya vetenskapliga rön om Adolf Hitler som visar att han, till skillnad emot vad som har varit tidigare, varken var jude eller homosexuell.

Dessa uppgifter står i en vetenskaplig tidning som är i stil med den kända tidningen Illustrerad Vetenskap, jag ska försöka ta reda på vad tidningen heter och var man kan hitta den.

Lyckas jag med det så kommer ni att få information om den i ett inlägg som kommer framöver.
Det jag vet om tidningen så här långt är att det är samma typ av tidning som Illustrerad Vetenskap, och att det inte är någon propagandatidning.

Ni som tror att det är en nazistisk tidning, högerextrem eller liknande kan alltså ta och kyssa er där bak.

Det var en kompis som tipsade mig om tidningen, han hade i förra veckan läst den på sitt jobb. Jag bad honom därför att kolla på sitt jobb om den fanns kvar, men när jag pratade med honom idag så hade han inte hittat den och han mindes inte heller vad den hette.

Så jag får helt enkelt försöka att hitta den på egen hand istället.

Men nu tillbaka till Hitler.

Han hade också drömmar.
Vem har inte det förresten?

En av hans drömmar var nog att en gång bli härskare över hela Europa, hur Europa då kunde ha sett ut skildras i en film som heter “Fatherland”. Rutger Hauer spelar en av huvudrollerna i filmen, om ni gillar honom som skådespelare så kan jag rekommendera den.

En av scenerna i filmen känns lite konstig, nämligen den där en person (har för mig att det är Hauer) ska åka med en buss och den kvinnliga busschauffören har en armbindel på armen med en svastika på.

Nåja, när det gäller drömmar så har ju en del människor svårt att sova också, och ett sätt att sova är då att “räkna får”.

Men till skillnad ifrån andra så räknade nog inte Hitler hur många som hoppade över taggtråden, nej, han räknade hur många får som skar upp magarna på taggtråden.

Säkert log han vid tanken på detta.

Men han lär knappast vara den enda politiker som har använt denna metod när han skulle sova.

Fast andra räknar nog inte får.

Socialdemokraternas svenskfientliga partiledare Mona Sahlin räknar nog hur många invandrare och “flyktingar”, både brottslingar och icke-brottslingar, som “hoppar” över Sveriges gränser.

Med andra ord så är det nog tveksamt om hon kan somna över huvudtaget eftersom hon har fullt sjå med att räkna.
Här gäller det att vara bra på matematik alltså.

Och de invandrare och personer med invandrarbakgrund, unga som gamla, räknar väl hur många de rånar, misshandlar, mördar eller på andra sätt utsätter svenskar för rasistiska hatbrott.

Sedan har vi ju våldsamma vänsterligister som har problem av olika slag, t ex trauman i form av sexuella övergrepp eller andra former av problem, alltså sådana som sympatiserar med eller är medlemmar i terrorgrupperingar som Antifascistisk Aktion, Revolutionära Fronten, Ung Vänster, SSU, Syndikalistiska Ungdomsförbundet, Rättvisepartiet Socialisterna, Revolutionär Kommunistisk Ungdom osv.

Dessa typer räknar väl hur många oliktänkande människor, alltså sådana som inte tycker och tänker exakt likadant som dem på varenda punkt, som de misshandlar på olika sätt.

Ja, det finns verkligen många sätt att somna på, dessa var bara några utav dem.

… som kvinna – det är att vara kaxig“, säger Nour El-Refai i sitt Sommarprat… det är vad hon har fått som respons, på sitt sätt att vara. Den attityden, från andra… Hon säger mycket klokt och tänkvärt, denna unga, arga tjej.

Kommer att tänka på det som doktor N sa, när jag berättade om GK´s sätt att försöka bonda med min dotter, samtidigt som han inte ville visa inför henne att han och jag hörde ihop: “man ska inte behöva hantera sådana konstiga situationer, som 18-årig tjej, att mammas kille försöker spela ut en mot ens mamma”… och jag tänkte, och sa, att… “vet du, som tjej tvingas man lära sig saker om mäns sexualitet, aggressivitet och maktkamper, som senast ungefär när man börjar närma sig puberteten… man borde förmodligen inte behöva det och man är absolut inte ‘mogen’ för att förstå det, men så ser verkligheten ut, man får inte välja själv”… och jag såg att han blev upprörd och ville protestera, men han förstod nog att jag talade av erfarenheter som han, som man, inte kunde ifrågasätta… Jag gjorde nog ganska klart för doktor N att GK inte lyckades få vare sig mig eller dottern att bli något annat än beklämda över hans omogenhet… och mig lite ledsen över att han inte visade mig den kärlek och uppskattning som jag visade honom. Men svartsjuk blev jag verkligen inte… det finns inte i min föreställningsvärld, att en man som är gammal nog att dejta mig, skulle vara intresserad av min dotter på det sättet. Är han det, så tycker jag att det är något så stort jättefel med honom att jag dumpar honom tämligen omgående…

*ryser* Ja usch så glad jag är att jag slapp ifrån GK, denna… på de allra flesta sätt otrevliga människa… När han skriver på communityt (vilket är sällan, och lite), så är det ganska genomgående med en… självcentrerad, människofientlig och… ja, faktiskt skrytig attityd (sådär som en del som läser min blogg tycker om mig, kanhända… )… Han söker bekräftelse från sina vänner, men får det sällan. Jag förmodar att fler av hans vänner… reagerar som jag… fast han ju rättfärdigade sitt beteende mot mig när han var här, genom att hävda att hans vänner inte kände igen min beskrivning av honom. Nej, är man såpass aggressiv så fort som någon tycker annorlunda, som han är, så vågar nog inte vännerna säga till honom om de skulle känna igen det… När han varit iväg på semester tidigare i somras, la han upp en riktigt dålig, mörk bild av webbkameratyp där man bara knappt ser att det är han, och skrev till den något i stil med “så här ser man ut när man varit på semester i xx, vad tycks?” Ingen kommenterade, och jag fattar inte vad han väntade sig att hans vänner skulle… tycka? Är det mig han fiskar efter bekräftelse från, tro…? Jag har sagt att jag tycker att han är vacker, men det tycker jag inte längre, efter hur han visat sig vara, som människa… och när han var riktigt i gasen en dag och skrev mer än vanligt, där på communityt, så kommenterade han ett av mina inlägg också – med en beskäftig “vad var det jag sa”-kommentar… jag svarade bara genom att skämta bort det, jag vill helt enkelt inte ha mer med honom att göra än jag måste… ja huga, att en människa kan förändras så mycket på 20 år… och att det tog mig såpass lång tid att förstå hurdan han är, numera…

Men jag blev glad av att höra Nour El-Refai. Vilket vackert namn hon har… Riktigt härlig var hennes beskrivning av kärleken med mannen i hennes liv: “jag har haft ett tiotal (…) romanser, som antingen varit trygga, eller passionerade, och det har tyckts vara en omöjlighet att få kombinationen, så jag förberedde mig på att leva och dö ensam. Men hör och häpna: jag har landat i ett par ögon, som gör mig både kåt och trygg, utan att ta ut varann. Passar både till fest och till vardags. Om jag ska likna honom vid något, så skulle det vara ett träd med partyhatt”… Ja jädrans, den tjejen kommer att hinna med mycket av allt hon vill åstadkomma i sitt liv, det tror jag!

För ovanlighetens skull valde jag att lyssna på radio medan jag yogade idag, jag brukar annars välja musik utan sång för att bli så lite störd som möjligt, och just idag råkade Sommarprataren, Malin Sävstam som är tsunamiöverlevare som förlorade nästan hela sin familj i tsunamin, prata om just yoga… vilket faktiskt fick mig att bli lite inspirerad till att läsa mer om yoga än jag gjort hittills. Annars fick hennes sommarprat mig att fundera mer på… känslor. Sorg. Hur man bearbetar… och hur man släpper in kärlek i sitt liv igen… skriver nog mer om det så småningom…

Det slog mig också att det nog är dags att jag sticker in med en brasklapp igen, bland alla mina åsikter… om att jag fortfarande inte tycker att jag är bättre än andra, och absolut inte tycker att jag är ‘felfri’… det är ju inget att sträva efter, att försöka att vara… övermänsklig. Värt att sträva efter är däremot att försöka vara en så bra medmänniska mot både sig själv och andra, som man kan… och det är vad alla mina åsikter handlar om, när jag ‘tycker saker’ om hur andra gör. Men på det hela taget så… konstaterar jag hur jag uppfattar att människor är, vanligtvis utan att lägga in värderingar om det.

De negativa värderingarna ligger för det mesta i läsarens egna ögon, om man uppfattar mina ord om mänskliga företeelser som… nedsättande… Men jag har förstått att det är viktigt att berätta att man inte tycker att man är så bra själv, så fort som man uttrycker kritik mot hur andra gör. Så jag ska väl knö in något inlägg här och där, för att påminna alla läsare om att jag inte tror att jag är bättre än någon annan… jantelagen rules, vare sig jag tycker att den är värd att bry sig om eller ej…

Jag noterar också att Håkan är här och tittar lite extra mycket just nu, så jag väntar bara på att få veta vad det är som retat upp honom i det jag skrivit, den här gången… Det kommer väl en spydig kommentar rätt som det är. För tyvärr är det länge sedan jag fick erfara att han hade något trevligt eller ens neutralt att komma med… men undrens tid är nog inte förbi riktigt än, så har jag tur så har han inte retat upp sig på något.

I kväll kommer doktor N hem. Vi har inte bestämt något alls, bara skickat små varma sms till varann. Jag hade tänkt ta mig ut och hämta lite fler pinnar, för han önskade sig en liten variant av min ‘citrustavla’, att ha på sitt arbetsrum… Det blåser ute och regnet ligger i luften, men det är ju bra att få lite luft också, så det blir nog en tur ut.

… skulle jag vilja länka, till diskussionstråden där en hel hög av de lite äldre damerna, som själva kräver sådan stringens och hålla-sig-inom-ramarna av sin omgivning, riktigt rockar loss i elaka hångarv över det där Sommarprogrammet jag nämnde härom dagen… men jag får säga som den som skriver just den bloggen där tråden finns, skrev när h*n hånade mig tidigare i vintras: jag vill inte bli associerad med dem…

Det är de mogna, kloka kvinnorna, som tycker att “man ska tåla att bli kritiserad” (dvs personangrepp och ren mobbing) om man befinner sig på nätet eller i medierna… och som samtidigt tycker att jag ‘inte visar ödmjukhet’ och skriver otrevligt om de för alla läsare helt okända människor som finns i min omgivning… mm, det är fint när människor föregår med gott exempel. Eller inte. Det måste handla om någon slags avundsjuka, som gör att sk ‘vanliga människor’ tycker att just ‘kända människor’ eller ‘den som visar upp sig på nätet’ ska ‘tåla’ så mycket mer skit än de själva någonsin skulle överleva. Det är en märklig attityd som odlas… att om man inte vill bli angripen så ska man hålla sig undan och hålla tyst, inte synas eller höras… för så fort man gör något som fler än en människa ser, är man tydligen ‘lovligt villebråd’ som ska trakasseras… jag har mött det argumentet både på min egen blogg och andras, att eftersom man skriver en publik blogg, så ska man ‘kritiseras’ (=angripas). Det tycks faktiskt finnas människor som tror att den enda anledningen till att en del av oss väljer att uttrycka våra åsikter på egna bloggar, är för att vi vill få deras skit kastad på oss… på riktigt. Samma inställning tycks de visst ha till människor som visar upp sig i alla andra medier också.

Det förvånar mig dock att dessa damer, som ger intryck av att vara kulturellt intresserade och bevandrade, förmår racka ner så enormt på denna prinsessas Sommarprat – som trots allt handlade om fler än en sak – medan de inte verkar ha några problem med enkelriktningen hos övriga omgivande Sommarpratare…? Idag pratade Katerina Janouch, och hon pratade bara om livet som missbrukarhustru och fembarnsmor – visserligen intressant för den som inte läst någon av hennes böcker eller sett hennes samlevnadsrådgivning, men enormt förutsägbart, och helt kopplat till ‘det som svenska folket vet’ om henne… vart har alla Sommarpratare som kunde överraska genom att visa sig även besitta helt andra kunskaper och förmågor än ‘det som de är kända för’, tagit vägen? Och hur kommer det sig att kulturtanterna inte ens verkar märka hur enkelspåriga alla andra Sommarprogram varit i år? Vart har deras stringens tagit vägen, den som de kräver av andra för att inte hoppa på dem med elakheter?

Jag tror att hela Sverige har blivit skogstokigt sedan majoriteten fick tillgång till internet. Bort flög respekten för andra, ödmjukheten för att livet kan vara tufft ibland för alla (även dem själva), uppskattningen av människors olikheter och framför allt, bort flög förmågan att ta ansvar för sitt eget beteende…

Jag vet inte, men kan man reagera på något annat sätt än att bli alldeles mållös, när de som frivilligt söker upp en blogg och läser där för att sedan (helst anonymt också) racka ner på allt som skrivs där – sedan börjar gnälla som småbarn hos mamma, när den som skriver bloggen inte bara lägger sig ner och självdör utan faktiskt ger igen med liknande mynt…? Visst, är man i åldern 0-10 år kan det väl anses… visserligen otroligt otrevligt, men ändå närapå begripligt, om man springer gråtande till mamma för att Kalle slog tillbaks, men… de här människorna är myndiga. Det är skrämmande att människor som faktiskt får rösta på vilka som ska styra det här landet, anmäler till polisen när den som de har trakasserat försöker freda sig genom att ‘offentliggöra’ så mycket som möjligt av de anonyma lortarnas identiteter… det som är allra mest skrämmande är att det tydligen är en kultur som vi ska odla i det här landet numera, att man ska kunna ge sig på folk oprovocerat, och inte straffas för det.

Är det skolans fel? Har det blivit så otillåtet att ha vanliga hederliga slagsmål på skolgården, att de som är vuxna idag inte har lärt sig att om man slår på någon så slår den högst sannolikt tillbaks!? Eller är det intelligensnivån som har sjunkit så kraftigt i befolkningen, att folk verkligen inte fattar att det inte är den som trakasserar någon utan anledning som det är synd om!?

Jeeesus… det är inte ofta jag vare sig läser eller länkar till kvällstidningarna, och det var ett tag sedan jag blev ordentligt irriterad senast, men det här passerar faktiskt dumhetsgränsen med sådana marginaler att jag inte kan hålla tyst. Jag tycker faktiskt att det är för jäkligt att de där rättshaveristerna som tycker att det är deras sak att bestämma vem man godtyckligt ska ge sig på när man plötsligt råkar ha upptäckt det fenomen som alla våra medier har genomsyrats av i flera år nu, ens får utrymme att uttala sig i media… men det är klart, vad annat vore att vänta av kvällspressen. Hallå världen, som tydligen inte har märkt (förrän nu) när ni har blivit manipulerade av mediautbudet – det är ingen nyhet att den västerländska kulturen genomsyras av ytlighet, mode, kändismingel, fylla, ’sexskandaler’… det handlar ju helt enkelt om det nöjesutbud som ni vill ha??? Ni vill ju ha dokusåpor, kvällstidningsjournalistik och reklamfilmer som anspelar på exakt just det?? Det är sorgligt att ni tror att det skulle göra någon skillnad att ge sig på denna enskilda bloggande partikel av kulturen och att ni tydligen inte ens nu har fattat att de ‘osunda värderingar’ som den bloggen står för, genomsyrar hela vår kultur. Eftersom ni är myndiga vore det mer rimligt om ni ägnade er åt att i stället starta en politisk rörelse för att förändra de värderingarna – i hela vårt samhälle, om ni nu tycker att det är ett så stort problem att ni tycker er ha rätt att trakassera en ensam människa… men det vore ju att ta ansvar, och det är det ju vuxenpoäng på, så det är väl inte så lockande förstås…

Det verkar som om den sociala kultur som mänskligheten har klarat att lära sig att förhålla sig till sedan årtusenden, genom fysiska interaktioner med både barn och vuxna från späd ålder, behövs läras om från början, när det gäller internet… det verkar faktiskt som om både barn och vuxna har stora svårigheter med att begripa att de sociala spelreglerna människor emellan är desamma på nätet som i verkligheten. Hur många år måste det ta innan internetanvändare (åtminstone svenskar) har lärt sig att sandlådeprincipen, dvs ’slår-du-en-annan-unge-i-skallen-med-en-spade-så-slänger-den-sand-i-ditt-ansikte’, gäller även på nätet? Hur svårt har mänskligheten för att lära sig att även cyber är verklighet? Det kanske måste till ett antal mutationer, och därmed några generationer människor, för att förmågan att förstå att även det som inte syns finns, ska utvecklas hos befolkningen…

Det är så jäkla trist att det anses så himla coolt att vara elak. Det är lite som gårdagens Sommarpratare sa, när hon berättade om sin episod i psykisk sjukdom: efter den, så kan hon bara inte med det där allmänna gnällandet över saker som inte är något problem… den där ’sociala negativismen’. Hon sa att hon tyckte att det verkar som om man anses ’smartare’ om man fokuserar på det negativa, och lite naiv och kanske korkad om man i stället fäster sin uppmärksamhet på alla glada saker som livet bjuder på… Jag har inte upplevt det hon har gjort, men jag kan ändå verkligen förstå hennes inställning. Hon sa också att det händer saker i allas liv som gör att vi behöver älta emellanåt, men dessemellan finns det ingen anledning att odla en allmänt pessimistisk attityd till livet, i tron att det skulle få oss att framstå som smartare… för så är det ju inte. När jag förfasar mig och gormar om att människor beter sig dumt, så är det för att det är något obekant för mig att så många människor kan bete sig så dumt, inom så kort tidsrymd… jag har helt enkelt inte vant mig än. Men jag jobbar på det… för jag tycker verkligen inte att någon verkar mer intelligent för att den är bra på att vara negativ eller elak.

Nu får det räcka med det. Nu vill jag inte vara irriterad mer.

I morse funderade jag mer på om jag ska åka till mamma. Kollade resmöjligheter, och tyckte att en resa i helgen skulle kunna funka… och så skrev jag till Sl, för att höra ifall han vill träffa mig om jag kommer ner. Jag frågade om han kanske känner att vi har sagt allt vi har att säga varann… så jag gav honom verkligen en öppning, om han vill backa ur det här helt. Och lite senare på dagen hade han loggat in, läst mitt meddelande – och bara loggat ut igen!! Inte ens ett svar!! Ja jösses, och det från killen som skrev att anledningen till att han inte längre skrev till kvinnor på dejtsajten, var att han hade gjort det flera gånger utan att ens få ‘hej’ tillbaks… men det är väl ofta så, att det som folk stör sig på hos andra är de dåliga sidor de har själva men inte vill kännas vid… inte alls alltid, men ganska ofta. Nåja, kanhända vill han få dagen på sig och fundera ordentligt, och svarar senare… men han borde ju fatta att jag behöver boka resan snart, om jag ska åka. Men nog blir jag lite trött… inte precis så besviken, men ändå lite trött. Så jag vet faktiskt inte om jag ska åka eller ej… mamma har jag ingen sådan jättelust att träffa… K ville ju att jag skulle komma på besök, och eventuellt vore det kul att träffa min andra längsta-barndomsvän när jag är där… och brorsan med fru, och kanske en tur till huvudstaden… jag vet inte. Lusten är inte gigantisk, för att resa iväg… inte som det var i fjol när jag och dottern tog vår turné. Då var det flera av dem som vi skulle träffa som jag verkligen såg fram emot att få möta… och jag var sugen på att ge mig ut på vägarna. Nå, jag avvaktar lite… lusten kanske kommer.

Härom natten drömde jag om en man… som jag är lite bekant med. I drömmen var vi jätteförälskade i varann… det var mysigt, vet inte om jag någonsin har drömt om besvarad kärlek förut. Och det är en man, i verkliga livet, som… på så många områden nog skulle kunna sägas vara lite av min tvillingsjäl. Han berör mig, i magen sitter värmen jag känner… och jag är helt klart förtjust i honom. Men det tänker jag inte berätta, för jag är för rädd att förstöra vänskapen… trots att vi inte känner varandra så väl, så är det en människa som jag inte vill förlora.

Jag tror inte på sanndrömmar heller. Och tur är väl det, för natten efter förälskelsedrömmen drömde jag hela natten om att jag och dottern hade brutit mot någon regel som vi inte visste fanns, och blivit anhållna – och innan vi visste ordet av, så hade vi dömts till dödsstraffet!!! Det skulle verkställas samma dag som vi greps, vi hann inte fatta att det var bestämt knappt, men på något vis lyckades jag få tag på en advokat som ville få fallet omprövat, och då blev ju mitt dödsstraff uppskjutet. Men dottern… fattade inte riktigt, och ville inte göra något åt saken, så hon skulle avrättas efter lunch… helt fruktansvärd dröm, och den tog aldrig slut heller utan började bara om hela tiden… huga. Jag tror att den kom till följd av ett par läskiga filmer jag sett på TV, och så tror jag att jag pratat eller läst om dödsstraffet bara någon dag innan… men hemskt var det.

Idag har jag pinat mig genom nästan 1½ timme på ‘min’ brygga, i den iskalla blåsten… det har varit en fantastiskt solig och fin dag, och i lä var det varmt, men det var inte många sekunder som det var lä på den där bryggan idag… nå, ska det nu bli en sommar med en varm dag i veckan ungefär, så får man passa på när det är sol, om man ska få någon färg den här sommaren… Jag hade i alla fall trevligt med radion i örat, och fick le lite åt en urcharmig golden som studsade runt och hämtade saker i vattnet.

Så for jag hem, och väl hemma blev jag påmind om varför jag inte la mig på gräset i närheten, just idag… det har klippts och trimmats gräs här så att det knappt gått att höra vad man tänker, ens inomhus… Tog en tur till affären, och handlade bl a Hälsofil med passion- och vaniljsmak – jättegod var den! Hemma igen åt jag en enklare middag idag, för jag åt korv och potatis till lunch. Och så har jag sett lite TV, chattat lite med Gunilla… och försöker klura ut hur jag ska göra med eventuellt resande. En helt okej dag, med andra ord.

Nous terminons le récit d’une journée au Luxembourg à l’occasion du mois de la photographie. Le Casino Luxembourg montrait jusqu’au 14 juin 2009 “GREAT EXPECTATIONS – CONTEMPORARY PHOTOGRAPHY LOOKS AT TODAY’S BITTER YEARS”

Kai Wiedenhofer, qui documente le conflit israelo-palestinien depuis des années montrait le mur qui sépare les deux communautés et parvient, assez bizarrement, à le rendre beau, d’un point de vue esthétique. Patrick Galbats (qui est luxembourgois), dans un tout autre registre, fait des photos modestes d’objets modestes dans des tonalités un peu acides : on dirait du Parr.

Dans un veine toujours un peu “parresque”, Peter Granser montre des vieux sous diasec dans la série Sun City, une ville en Arizona réservée aux retraités. Une des photos de cette série a fait la couverture de View photography magazine n°7 (illustration ci-dessous). C’est assez effarant, effrayant et amusant en même temps. Ce photographe avait été remarqué aussi pour une série sur Coney Island.

Joachin Koester montre sa série “Occupied Plots, Abandoned Futures”, hommage à Ed Ruscha qui avait photographié en 1970 des terrains vagues à vendre à Los Angeles sous le titre “Real Estate Opportunities”. L’auteur a rephotographié ces mêmes lieux 30 ans après, désormais occupés. C’est un travail assez conceptuel où chaque photo en noir et blanc semble objet d’un protocole précis et où chaque tirage est titré de manière méticuleuse avec le lieu de prise de vue.

… när jag ser terapiserien In treatment, är att alla Pauls klienter, inte bara den arga lilla tonåringen, häver ur sig föraktfulla kommentarer till honom mest hela tiden… förmodligen ska man tolka det som att de försöker skapa distans till terapin och sina egna känslor, som de inte är vana att prata om eller ens ta i med tång, men… Paul beter sig genomgående som om han inte hör eller inte bryr sig. Han sätter aldrig någon gräns för vad de säger till honom, tvärtom så spelar han ofta med, och förlöjligar sig själv också. Och sedan, när han och frun går i terapi på fredagar, är det Paul som är vass, besserwisser, spydig och hånfull – delvis mot frun, men framför allt mot deras terapeut, som är en kvinnlig fd studiekamrat till honom.

Känslan jag får av den här serien, är att klienterna växer och lär sig saker om sig själva och hur de ska hantera sina liv – men det är mest en slump att de gör det… för Paul, trots att han sannolikt hör lika tydligt som jag, när jag ser serien, vilka frågor som klienterna tar upp som det är värt att “borra djupare i”, ger intryck av att inte ha någon “linje” alls i vad han låter dem prata mer om… likaså hans kollega, som han och frun går i terapi hos. Den här sortens terapi är förmodligen av den mer flummiga sorten, den som hör hemma i samma skola som primalterapi – där “terapeuten” egentligen inte har en susning om vad det är som händer med klienten, utan bara följer med… jag skulle inte känna mig trygg med en sådan terapeut. Jag förväntar mig att det ‘proffs’ som jag pratar med, ska ha fokus på att höra det jag säger (och inte säger), och leda mig mot att lösa mina frågor. Kanhända är det en skillnad mellan känslomänniskor och mer logiskt orienterade människor – vi som är mer logiska känner oss trygga med tanke- och beteendeinriktade terapeuter, medan känslomänniskor behöver det där gränslösa för att känna sig fria att ta ut sina egna svängar, och snarare skulle känna sig kränkta av att bli styrda av någon som har mer fokus på tanke/beteende…?

Jag vet åtminstone att jag skrämmer skiten ur en del människor som är mer känslostyrda (de kallar det ofta för att de “följer sin intuition”, fast oftast handlar det om att de inte känner sig själva och därför intalar sig att det är någon “mening” med varenda liten känsla de får), när jag pratar öppet och osentimentalt om både händelser och känslor som många kan tycka är väldigt känsliga. Jag har hjälpt ganska många människor, genom livet - dem som egentligen har ett stort behov av att få prata om hemska, förbjudna och pinsamma känslor, om skam och skuld och vad det nu kan vara – allt det där som “vanliga människor” inte tolererar att man berättar om… jag hjälper genom att visa att jag inte tycker att det är något särskilt konstigt med de saker som människor berättar att de varit med om. Jag är motsatsen till ytlig, och jag respekterar människors känslor, men tar dem ofta inte på så blodigt allvar som de själva gör för att de inte har vågat nämna dem för någon tidigare. Att jag inte tar folks känsliga tår så dödligt seriöst som de själva gör, beror på att jag har trampat runt på mina egna tår och lärt mig, av erfarenhet, att känslor behöver få finnas när de gör det – men att de finns, betyder inte nödvändigtvis att de har “rätt”. Känslor är bara känslor – det är inte förrän vi agerar utifrån känslorna, som det kan bli riktigt tokigt… eller rätt, ibland.

Jag tror att det blir lättare att må bra om man tillåter sig att prata även om de där “socialt oacceptabla” känslorna. Man blir inte så full av mörka, farliga rum, som kan explodera när som helst om någon råkar komma dem nära… om man vågar prata om att “så här känner jag det nu – det är lågt/pinsamt/politiskt inkorrekt/själviskt osv, men det är så jag känner det just nu”. Vågar man berätta, för sig själv och/eller andra, att man har de känslorna, så blir det lättare att resonera med sig själv sedan, och ändra sina känslor så att de blir mer konstruktiva för alla berörda parter… men trycker man bara ner dem och låtsas att de inte finns, så kommer de förr eller senare upp i någon destruktiv form, mot sig själv eller andra. Det är det som “Tomtemor” håller på med, t ex – en människa som har så svårt att acceptera sina egna mindre politiskt korrekta känslor, att h*n fullkomligt ser rött när jag tar mig rätten att berätta att jag har sådana känslor… man blir skadlig för sin omgivning när man inte tillåter sig att vara och känna som man är och gör.

Jag lånade några böcker när jag var på stan idag. Den jag började med att läsa är en bok om att befinna sig i 30-årsåldern, bilda par och få barn, och relationen till de egna föräldrarna… jag får känslan när jag läser boken att det kan vara en dagbok som Katerina Janouch har skrivit och som hon ville ge ut i bokform, men eftersom dagböcker (och sådana bloggar som min) inte håller någon “röd tråd” utan bara babblar på sådär som livet är, hittade hon på en röd tråd som handlar om driften som kvinna att vilja få en dotter. Hon berättar på om kvinnans rättså röriga och förvirrade känslor, och om saker som händer runt dem, och så kommer hon liksom på emellanåt att visst ja, “temat” skulle ju vara drivkraften att få en dotter… och så skriver hon lite mer om det en stund, tills hon glömmer det igen, eftersom det faktiskt inte är vad historien egentligen handlar om. Den handlar inte om något, den är bara en beskrivning av några människors liv… ett litet nedslag, utan någon “poäng”. Den hade nog vunnit på om hon inte hade försökt ge sken av att det finns någon röd tråd eller poäng, i den…

Och så var jag till apoteket och lämnade en del gamla mediciner, och köpte ny hudkräm. Tog en sväng in i en av favoritklädbutikerna och köpte mig en kort, vid kjol i röda toner, ett svart linne med spets över bysten och ett par svarta trekvartslånga tights med spets nedtill. Det ser kanske lite “tonårigt” ut, jag vet inte… men jag tyckte att det blev fint i alla fall.

På bussen till stan, satte sig en man i åldern 60+ mitt emot mig. Efter en liten stund kikade han på mig, och sa sådär apropå inget alls: “du har väl med dig börsen nu, så att du inte kommer på när du ska handla på stan att du glömt den hemma?”… En aningen överraskande inledning, och jag skrattade till och sa att jodå, den hade jag med mig… och sedan berättade han en massa saker för mig, hela vägen till stan. Han var inte berusad, men möjligen medicinerad… han sa att “nu kan vintern få komma tycker jag”, och när jag protesterade berättade han att han hade fått åka till akuten med skyhögt blodtryck… han kom nog därifrån när vi möttes, och jag vet inte om blodtrycksmedicin har sinnesförändrande egenskaper. Samtalet gav absolut ingenting rent innehållsligt, men det var väldigt trevligt att han började prata, sådär…

Lika trevligt som det lilla meddelandet från en ny och helt okänd man på en av dejtsajterna, som skrev och frågade vad jag hade för planer för helgen. Jag skrev att jag inte precis hade några planer, att jag var lite sjuk och så, och frågade varför han undrade… och han svarade att han hade tänkt bjuda mig på middag och dans på en av de finare ställena längs norrlandskusten… Jag svarade att med tanke på att vi inte känner varann alls så tror jag att jag får avböja, men tack så mycket för både tanken och det lilla mejlet! Det enda som han har skrivit i sin presentation, är något kryptiskt om att han blev illa misshandlad för 10 år sedan, och så något om “16″… tror att det kan vara så att han har ett barn som är 16 år. Jag tror att jag aktar mig för någon som har så svårt att uttrycka sig OCH som blivit brutalt misshandlad – det är såklart jättehemskt att han blivit det, men folk som har fått skador på hjärnan kan ofta ha problem med att hantera sina aggressioner… Men det var trevligt att han tog kontakt i alla fall!

Igår ringde en försäkringssäljare, med en dialekt som lät exakt som P… så efter en stund fick jag ju lov att fråga varifrån han kom. Och jodå, företaget som skötte ringandet höll till på orten där P bor… och så frågade jag hur det var att jobba där, hur gammal han var (ett år äldre än min dotter) och vad han hade för framtidsplaner… Jag kan inte låta bli, det har blivit en yrkesskada, att “vägleda”… Jag är så himla nyfiken på folk… och den här killen… ja, attans att han var så himla ung, för det uppstod faktiskt lite vibbar genom telefon… han var så himla rar och trevlig, säljande utan att vara påflugen, och det kändes faktiskt som om även han hellre pratade om… livet, än om försäkringar… Jag fick lotsa tillbaka samtalet dit, fast jag inte var så himla intresserad av det själv. De är fina, de här kidsen som tar vilket jobb som helst för att de inser att det är vad livet går ut på… som dottern, jag är så himla stolt över henne för att hon visar framfötterna och försöker åstadkomma något av sitt liv.

Ja, hade han varit i alla fall 15 år äldre… eller jag lika mycket yngre… så hade jag nog bett om en dejt. Men… näe, det känns som incest, att ens tänka tanken med grabbar som är i dotterns ålder… de känns som mina barn allihop, liksom. Jag vet att om jag varit 20 och han varit drygt 40, så hade det inte varit några problem… men det hjälper inte, det känns helt fel ändå. Hur som helst så blev jag glad en lång stund efteråt, av att prata med denna rara kille med den ljuvliga dialekten… Glad är bra, som sagt. Glädje har ett egenvärde i sig.

Det blir tidig kväll i kväll också, jag vaknar ändå strax innan sex varenda morgon… tror att det är första bussen som väcker mig… men i morse somnade jag om, och sov faktiskt sammanlagt nästan nio timmar. Kan jag fortsätta så, så blir jag nog både frisk och pigg igen så småningom!

Idag skriver Mikaela Valtersson (MP) tillsammans med Tobias Billström (M) på DN debatt om den parlamentariska kommittén som Mikaela ska leda. Kommittén ska utreda hur arbetskraftsinvandring kan underlättas och hur rörlighetens positiva utvecklingsmöjligheter kan tillvaratas.

Att Mikaela får leda detta arbete är ett erkännande för den politik som vi drivit hittills och som gjort att Sverige idag har ett av de öppnaste och mest flexibla regelverk i världen för arbetskraftsinvandring.

Precis som Jakop Dalunde skriver på sin blogg så är det bra att MP får driva arbetet i den här kommittén då det är vi som står starkast för alla människors rätt att leva och arbeta var i världen dom vill.

Gränser som om det finns några….

Det här är en text jag skrev i slutet av förra året.

“In 100 years love is illegal” – Modern Talking.
“Om hundra år är kärlek olagligt”

Nostradamus ska ha förutspått en tid då kärleken skulle vara “försmutsad”, med hans ord, pervers.
En tolkare av Nostradamus profetior skrev i en bok att det antagligen är nu, att Nostradamus var väldigt pryd av sig, eller hade en sån tro att kärlek endast är mellan man och kvinna, och att den inte är utspelad, “överdriven”. Var den annat, var den smutsig.

Men trodde denne tolkare verkligen att det här är “that´s it”? Att det inte kommer längre än såhär? Än partnerskap för homosexuella och tjejer som öppet hånglar på fyllan (självklart är den vissa grad av öppenhet för andra med annan sexualitet också inräknad)? Nå, Nostradamus hade säkert tyckt att det var skamligt, men det här är bara början.
Tror jag.
Och misstolka mig inte; jag är absolut för så stor öppenhet för sexualiteter och fritt uttryckande av kärlek och sex som möjligt. Absolut.
Det jag menar är att vi inte nått kulmen, jag tror det kommer komma en tid då killar hånglar på fyllan (och utanför fyllan) precis som tjejer gör idag, att allt breds på mer och mer, att homo-, bi- och transsexualitet kommer anses lika vanligt som heterosexualitet.
Jag tror, och märker, att män är på väg att bli mer lik kvinnan, som kvinnan blivit mer lik männen. Att vi kommer bli mer och mer “könslösa”. Självklart kommer vi fortfarande vara kvinnor och män, men med mindre sociala skillnader. Ni förstår precis vad jag menar.

Och jag tror att det kommer komma en dag då det går över gränsen.
Kan det gå över gränsen?
Med dagens ideal tror jag att det kommer göra det. Om det skulle hända över en natt eller på en vecka skulle vi tycka det var över gränsen. Men vi kommer förmodligen gradvis ta in det i vår samhällssyn, liksom vi redan gjort med utvecklingarna.

Okej, som jag började: olagligt med kärlek? Nja. Vem vet vad som händer om hundra år, kanske vi faktiskt är mer öppna än nånsin, eller så har det gått så överstyr att folk tröttnat på kärlek och tjatet om könsroller, eller lek med tanken: så har kärlek blivit olagligt. Lek med tanken. Det fortskrider som det gör nu, framåt, framåt. Och plötsligt är det okontrollerat. Samhället funkar inte för frigörelse, demonstrationer mot staten, osv.
I Nostradamus ögon tror jag iaf att det kommer gå överstyr.

Men kommer folk bli chockade? Det tror jag inte. Jag vet att jag inte kommer bli chockad.
Däremot tror jag Nostradamus skulle bli ganska chockad.
Men det verkar han ju redan ha blivit.

Jag leker lite med Photoshop… kompaktkameran lämnar en del att önska, på skärpefronten, och det är egentligen lite för mörkt inomhus dessutom så bilder tagna utan stativ blir ännu suddigare av det. Mest ville jag prova vad som går att göra åt färgerna, som inte heller alltid blir sådär himla bra med den här kameran… och jag inser att jag nog behöver öva mer på Photoshop, men framför allt så behöver jag nog en bättre kamera. Det är kanske läge att införskaffa en “riktig” kamera, så småningom, när efterdyningarna av dotterns student och flytt märks mindre i hushållskassan…

Annars läser jag Minette Walters “Kameleontens skugga”, som jag köpte i pocketupplaga härom dagen. Jag som vanligtvis slukar böcker, har de senaste månaderna läst kanske… tre romaner…? Jag läser mest fakta-relaterade böcker nuförtiden, vem trodde att det någonsin skulle kunna hända… inte jag, i alla fall…

Under perioder har jag verkligen slukat deckare, av de flesta slag. Mer underhållande och med ganska tunna intriger, depp-Sjöwall-Wahlöö-sorter, psykologiska deckare åt skräckhållet, och när jag till slut hittade Arne Dahls böcker om A-gruppen, som verkligen innehåller alla intressanta genrer på en gång och dessutom är en njutning, rent språkligt, att läsa… så tog mitt deckarintresse liksom slut. Bättre än så blir nog inte deckare, tror jag…

Men nu läser jag alltså Minette Walters. Den här boken handlar om en kille som skadas i Irak-kriget, och kommer hem med en omfattande ansiktsskada men framförallt en rättså otrevlig personlighetsförändring… och eftersom han möter ett par psykiatrer och någon läkare, vars bedömningar av hans psyke finns med i form av “rapporter” eller noteringar, i boken, så hamnar mycket av fokus på det mänskliga psyket. Vilket ger mig en massa associationer till både mig själv, och människor jag mött… många sidor som människor omkring mig visat upp genom åren, blir plötsligt lite mer begripliga. Kanske inte direkt mer uthärdliga eller acceptabla, men jag är ju som sagt oftast framför allt ute efter att förstå…

En av läkarna i boken, en kvinnlig kroppsbyggare som väger 100+ kilo och lever med en “femme” (som en av psykiatrerna i boken kallar det), och tillsammans driver de två kvinnorna en pub med värdshus, beskrivs så här:

“Han säger att hon är oförmögen att ställa sig in, att hon säger precis som det är, vägrar ta hänsyn till sådant som kan vara känsligt och i och med det vinner respekt… i synnerhet bland tonårspojkar.”

När jag läste de raderna, insåg jag varför jag direkt kände stark sympati med den karaktären, några kapitel tidigare då hon tog hand om en bråksituation i baren… hon liknar mig… Jag är absolut inte oförmögen att anpassa mig rätt mycket efter sådana dominanta människor som är väldigt bestämda med “hur allt är och ska vara” och jag inte har något att vinna på att försöka påverka – med den sorten accepterar jag direkt att de måste få ha allt på sitt sätt, att de helt enkelt inte klarar att anpassa sig särskilt mycket efter andra, men eftersom jag inte är undfallande utan ärlig med att jag låter dem “bestämma” så länge som det inte går ut över mig eller det jag tycker är “rätt”, vinner jag ofta den sortens människors förtroende och respekt. Vädligt bullriga och dominanta människor, “diva-typer”, blir ofta ganska ogillade av svenskar, men bakom deras bullrighet finns ofta en ganska stor medvetenhet (och sårbarhet) om den egna oförmågan och oflexibiliteten… de är ofta vana vid att människor snarare blir rädda för dem än gillar dem, så de blir ofta ganska tacksamma när de möter någon som accepterar dem som de är. Jag gillar människor som är raka och inte försöker manipulera genom “snällhet”, så jag passar oftast rätt bra ihop med sådana människor, både i arbetet och privatlivet. Däremot tror jag inte att jag skulle orka leva med en sådan partner… ifall han inte hade ett väldigt stort mått av självinsikt och egenansvar, och god förmåga att backa undan när jag verkligen behöver det.

Jag kan hålla med bokens författare om att den sortens raka, kompromisslösa och väldigt sakliga förhållningssätt till omvärlden, kan väcka viss respekt. Däremot väcker det inte så ofta gillande… särskilt inte om man är kvinna och fungerar så.

Den unge mannen i boken har svårigheter med närhet. Det verkar som om han hade det redan innan olyckan, och han tycker intensivt illa om sin mamma, som pjoskar och manipulerar allt hon kan med sin “lilla ponke”… det är inte så svårt att förstå att han inte står ut med sin mammas sätt. Precis innan han åkte ut i kriget blev han dumpad av sin fästmö, som han varit tillsammans med i nio månader – ingen i boken verkar tycka att nio månader kanske inte kan räknas som ett sådär väldigt stabilt förhållande, men tydligen satte hennes dumpande rätt djupa spår i honom. Det framgår ganska tydligt att han tycker illa om och föraktar sin ex-fästmö, som tycks vara en bekräftelseberoende och lika manipulativ kvinna som hans mor. Men – och här kommer det intressanta – trots att han egentligen är lättad över att slippa henne, så kan han inte släppa henne… han ringer utan att säga något, och han ruvar uppenbarligen på en hämnd mot henne. Det är den delen som jag inte förstår eller kan relatera till – men känner igen, i attityden från ett par av männen jag haft kontakt med, de senaste åren… När en man väl har gått över gränsen och blivit så arg på en kvinna att han känner hat mot henne, så verkar det som om hans enda drivkraft för att vilja hålla kvar kontakten, är hämnd. Det finns inget som den kvinnan kan göra, efter att han har passerat sin egen inre gräns, som kan få honom att se på henne med medkänsla eller medmänsklighet, igen… han har flyttat över henne i det svarta facket, så allt hon gör och säger tolkar han utifrån sitt eget svarta filter. Mannen i boken hade tydligtvis ett väldigt stort kontrollbehov, i deras relation. Och när hon visade sig vara en egen människa med egna mål och drivkrafter, så hotade det hans krav på kontroll… det är i de beskrivningarna som jag kan se paralleller till herr dansk. Även GK har de där tendenserna, och, inte att förglömma, min kära skånska trakasserare här på bloggen…

Det är betydligt lättare att hantera tillvaron, om man kan dela in den i svart eller vitt, utifrån sina egna känslor. Den man känner varma känslor för passar i det vita facket, den man är osäker på eller känner sig sårad eller hotad av, placerar man enklast i det svarta. Så har man löst sin egen inre ambivalens… och det är ett ganska vanligt sätt att hantera sin tillvaro – i lagom doser… det är när man genomgående saknar förmåga att låta människorna i sin omgivning få finnas i eller glida fram och tillbaka i gråzonen däremellan, som man blir rejält besvärlig för sin omgivning, och dessutom kan bli farlig.

Om man har dåligt utvecklade förmågor att tolka nyanser hos andra människor på ett rimligt och riktigt sätt, så reducerar man sin ångest över osäkerheten, genom att sortera sin omgivning i fack. När man inte förstår vad det är som händer, och varför, och man dessutom upplever sig hotad av det som händer… det är då man oftast tar till sorteringsmekanismen. Jag gör ofta så, inledningsvis, innan jag har fått tillgång till fler signaler som går att tolka… mest märkbart blir det vid kontakter via nätet, där det inte finns något annat än skrivna ord att tolka. Men så fort jag får tillgång till fler slags signaler, glider människan ut ur facket där jag placerat den, och fram och tillbaka i gråzonen… och de flesta som jag tycker mig känna någorlunda, hamnar aldrig i endera facket “ängel eller demon”.

Herr dansk beskriver sig själv på sätt som inte stämmer riktigt med verkligheten, åtminstone inte i relation till mig. Sannolikt inte heller i relation till hans ex – jag skulle inte bli förvånad om det vore så att hon faktiskt var ganska tydlig med vilka saker hon var missnöjd med hos honom, men att han valde att inte förstå det, för att enklare kunna intala sig att det inte alls handlade om honom – och för att aldrig behöva kompromissa… han vet nog precis hur han vill ha saker, och hans sätt att “kriga” för att vidmakthålla sitt status quo är en aning ovanligt och för all del relativt sympatiskt – genom att fortsätta hävda att han är/vill saker som stämmer med hans självbild, men som han inte lever upp till…

Han finns kvar på msn, är inloggad oftare än innan han “bröt” med mig. Jag har slutat skicka honom hälsningar, eftersom han inte svarade på den senaste… han “krigar” genom att “bevisa” att han är “tillgänglig” – men eftersom han vägrar kommunicera, så är han ju i praktiken inte tillgänglig… det skulle han själv aldrig hålla med om, dock. I sitt sista mejl skrev han att han hade kvar samma positiva bild av mig trots att han ville bryta – men det visar han ju med sitt beteende på msn, att han inte alls har… nu håller han fast av destruktiva skäl. Jag skulle tro att han inte alls gillar mig, eftersom jag säger vad jag ser, och frågar honom varför han gör som han gör – och han vill inte avslöja sitt underliggande kontrollbehov, så han kan inte svara utan att släppa sin överpositiva självbild…

I boken jag läser är det en manlig taxichaufför som säger så här till huvudpersonen:

“Vi killar har inget emot att erkänna att vi har fel ibland och står för det… men kvinnor, de nöjer sig inte med det utan tjatar hål i huvudet på en. Prata med min före detta om du inte tror mig. Hon gör slarvsylta av mig varenda gång jag träffar henne.”

“Oss grabbar emellan”-snack… och jag kan såklart inte på något vis uttala mig för alla kvinnors räkning, men min erfarenhet av hur det går till med många män när de “erkänner fel” eller “ber om ursäkt”, är att om de väl gör det, efter en oherrans massa aggressiva försvar, så säger de det för det första oftast på ett sätt som gör att det hörs att de inte menar det – och ställer man den följdfrågan, “menar du det?”, så får man vanligtvis ett nytt utbrott över sig som bevisar just att han inte menade det – och för det andra så gör de oftast om precis samma “fel”, gång på gång… vilket i sig också visar att det där hårt sittande “förlåtet” egentligen bara betydde “kan du inte sluta älta det där nu”… det betyder inte alls “jag förstår det du säger och håller med dig om att det är oacceptabelt att bete sig som jag gjorde – jag ber om ursäkt, och ska se till att inte upprepa det”…

Man släpper inte en fråga som är viktig för en, förrän man kan känna sig någorlunda säker på att den kommer att lösas så som man behöver att den löses. Det är inte könsbundet – däremot är det nog lite vanligare att män inte förstår att det som deras kvinnor säger är viktigt och ska tas på allvar, än att kvinnor gör så mot män… fast mot andra kvinnor kan kvinnor vara lika oempatiska.

Det är svårt, det här med att förstå hur andra fungerar. Jag inser mer och mer hur enormt olika vi människor kan vara… och att väldigt många människor ganska tidigt i livet ger upp frågan om att ens försöka förstå andra. Det blir helt enkelt inte viktigt – det viktiga blir att lyckas åstadkomma tillräckligt uthärdliga relationer, som tillfredsställer de egna behoven… längre än så sträcker sig inte de flesta människors strävan efter att faktiskt förstå andra.

Man kan såklart inte alltid förstå allt som andra känner, säger eller gör, heller. Man kan inte ha full insyn i en annan människas hela liv, och hur de dragit sina erfarenheter… men så himla svårt är det ändå inte att åtminstone skaffa sig en översiktskarta över hur andra fungerar. Om man vill – och om man tror sig om att kunna klara av det… så tror jag att det ofta är, också. De egna behoven driver strävan efter relationer med andra. Det är utgångspunkten – behovet av bekräftelse, närhet, sex, att föra generna vidare, makt, betydelse i gruppen… och behovet av spegling. Att känna igen sig i andra – men det är där som förståelsen kommer in… och har du väldigt svårt för att förstå hur andra fungerar, blir det väldigt svårt att “göra rätt”, så att relationen och förtroendet fördjupas… och där tror jag att ganska många människor har lärt sig redan som spädbarn, att “mamma/pappa förstår inte mitt behov”, och att mamma och pappa uttrycker sina behov på sätt som de har lärt sig är socialt acceptabla, på sina vägar till vuxenhet… men som inte är “naturliga”, så att ett litet barn kan förstå de sätten.

Ändå slås jag, om och om igen, av hur få det är som klarar av att bara säga “jag förstår hur du känner det”. Bara de orden. Inget mer. Kanske några följdfrågor, för att faktiskt verkligen kunna förstå… men inga tillrättavisanden eller “uppmuntrande tillrop” om hur det säkert kommer att kännas sedan, eller hur den andra borde tänka och känna i stället… utan bara en bekräftelse: “jag hör vad du säger och förstår att du är precis just där som du är just nu, känslomässigt. Jag accepterar och respekterar att du beskriver din värld så som du gör, just nu, och att du gör bedömningar av hur du ska hantera din tillvaro som utgår ifrån att du är precis just där som du är, just nu. Jag accepterar att just nu behöver du få känna det du känner, och du behöver definitivt inte få krav på dig att anpassa dina uttryck efter hur andra kan tänkas känna, precis just nu… Jag accepterar det du säger att du känner. Punkt.”

Häromdagen pratade jag med en kollega om hur det kändes med dotterns hemifrånflytt. Han ville få mig att tänka positivt, och inledde med “men tror du inte att det där kommer att bli bättre inom några år…?”, och sedan avbröt han sig, för han insåg… och sa själv att… “fast det hjälper ju inte dig ett enda dugg, just nu“… och det var så jäkla skönt att han kom på det själv. Att jag inte behövde säga det… för det är ju faktiskt exakt så som det är. Man kan förändra en del känslor som man har i nuet och som har halkat lite fel, genom att tänka annorlunda – men handlar det om större eller mindre kriser, så hjälper det faktiskt inte ett dugg att säga “om några år”… utan då behöver man få vara i sin känsla så länge som man behöver det. Tänk tanken att du står mitt i en bilolycka, och en människa har ett totalt krossat ben och fruktansvärt ont. Skulle du komma på tanken att säga till den människan, då och där, att “du ska se att om några år så kommer du inte att ha ont i benet, och även om det behövs amputeras så att du måste leva med protes/i rullstol, så kommer du säkert att uppleva en fantastiskt förhöjd livskvalitet – då, om några år”…?

Alldeles för ofta är det så att när människor bemöter andra med “positivt tänkande”, så handlar det egentligen bara om att “den uppmuntrande” inte har lust att flytta fokus från sig själv till någon annan. Man mår kanske inte så bra själv, och orkar inte hålla ifrån sig den klagandes negativa ord utan att själv dras ned av dem… det kan handla om en människa som man faktiskt inte bryr sig särskilt mycket om, eller så har man faktiskt ganska dålig empatisk förmåga, så man kan faktiskt inte sätta sig in i hur det kan kännas för den andra.

Det där med att försöka stötta människor när de har det jobbigt eller mår dåligt, är faktiskt en ganska delikat fråga. “Trösten” eller medkänslan måste anpassas efter hur just den individen fungerar, som man försöker ge den till… och alla borde faktiskt ta sig en funderare, oavsett till vem man vill uttrycka sina åsikter, på varför jag vill säga det här till den andra. Projicerar jag min egen situation på det som den andra berättar, om sin situation? Är jag lite utsliten och less på människor, så att jag bara orkar med superpositiva människor just nu – men är det i så fall något som den andra nödvändigtvis måste lida för, genom att jag kommer med irriterade och distanserade åsikter om att den andra bara “borde skärpa sig”, eller kan jag lika enkelt bara hålla tyst och sätta igång och hantera min egen situation så fort jag får möjlighet? Vill jag bara framstå som klok och livserfaren, trots att min respons till den andra inte alls är adekvat för situationen eftersom jag faktiskt inte riktigt lyssnar på vad den andra säger?

Eller är min respons till den andra faktiskt sådan att jag lyckas uttrycka medkänsla, acceptans, stöd och förståelse för det som den andra faktiskt just har berättat?

Jag kan tycka att så länge som man kan ana sig till några själviska drivkrafter bakom sitt behov av att “muntra upp” eller tillrättavisa en människa som berättar att den känner som den gör, så bör man bita sig i tungan och försöka låta bli att säga något alls… om man nu inte klarar att bara få ur sig “jag förstår hur du känner det”, vare sig man gör det eller inte…

En barndomskompis blev trampad på foten av en rätt stor och stadig häst i stallet, en gång. Hon storgrät och hade jätteont… och en av de andra tjejerna sa: “jag förstår precis hur du känner det…” I största välmening och medkänsla, men kompisen som trampats på foten brast ut i ett: “det gör du inte alls, du kan inte alls förstå hur något känns för mig för du är inte jag!!”… Jag ska inte påstå att jag riktigt förstår den kompisens reaktion… tittar man bara på orden som sades, så verkade den ganska märklig. Men jag tror att hon kände att “den medkännandes” ord, snarare var ett uttryck för att dels få chansen att berätta om egna liknande erfarenheter, och dels för att “den medkännande” tjejen faktiskt blev lite stressad av vad hon nog uppfattade som en väldigt stark reaktion på att ha blivit trampad av hästen… Kompisen som blev trampad hade en ganska hemsk och komplex hemmasituation, som förmodligen bidrog ganska mycket till den överdrivna reaktionen. Men hon visste nog också, sedan tidigare, att den här “medkännande” tjejen inte riktigt… var så mycket av en vän, som hon ville ge sken av, med sin uttryckta förståelse.

Kontentan är att vi människor är väldigt olika känsliga för… uppriktighet, eller hyckleri. Vi har också våra egna mönster, erfarenheter och fördomar med oss, som gör att vi har olika lätt för att lita på att “trösten” eller medmänskligheten är ärligt menad… så det kan emellanåt bli ganska svårt för känsla och medkänsla att nå fram, mellan människor. Jag brister såklart själv på de här punkterna också. Men jag tycker att det kan vara bra, för både mig och andra, att försöka göra sig lite mer medveten om… att andra har rätt att känna det som de känner. Och att vi inte har rätt att säga att den andra inte ska känna som den gör… för hur väl vi än tycker att vi menar, så blir det faktiskt inget annat än en kränkning av den andras känslor, när vi talar om för den andra att den borde känna eller tänka annorlunda än den gör just då.

Nu ska jag ta tag i min midsommardag. Ha det så fint.

När dottern till slut kom hem från sitt blivande hem igår kväll, efter att ha städat köket noga, satte hon sig på min sängkant och såg lite orolig och nästan olycklig ut… Jag frågade vad det var, och hon sa: “Alltså… det är ju helt gigantiskt, det här, att jag ska bo i egen lägenhet… och handla min egen mat, hur ska jag veta vad jag ska handla när det är till mig, liksom…? Det känns… för stort… ska jag vara vuxen nu, liksom? Det kan ju inte jag…” Och jag sa att jaa, jösses vad ditt självförtroende kommer att växa, för varenda gång som du får upptäcka att du kan och vet en massa saker som du inte visste att du kunde…!” Och då lyste hon upp lite igen, den lilla skruttan… Fast sedan sa hon att… “jag kanske får ta den här flytten en liten bit i taget… kanske inte sova där alla nätter… utan sova hemma kanske varannan natt, åtminstone i början…?” Jag sa bara att “det ordnar sig, vännen”, och så kramades vi lite, och gick och la oss…

I morse hade följande sms kommit från min dotters far, som svar på det jag skrev igår:

“Hej Leva! Jag hjälper väldigt gärna dottern att flytta.  T ex med kartonger, köra släp, sängar, bära mm. Jag gläds med dottern dessa dagar. Nu var det shopping på [datorbutik] och som vuxen tycker jag att dottern kan få vara med och dela på kostnader för t ex billån. Om hon var ledsen över detta ska jag reda ut det med henne. Xx”

Sedan jag kommit till jobbet svarade jag: “Ok, förstår hur du tänker. Men kan du inte bara vara lite extra generös med henne nu när hon flyttar… det är ju inte som om hon har en ‘full lön’, som vi… Du kan väl betala henne en hundring för att hon tar av sin tid, och följer lillasyster till simhallen? Hälsningar Leva”

Jag tyckte liksom att om han nu tycker att hon är ‘vuxen’ och att det ingår att betala för tjänster som andra gör för en när man är vuxen, så kunde han väl ge henne den där jäkla hundringen som hon fick betala för bensinen igår, utan att ens behöva tappa ansiktet genom att backa på sin princip…

Några timmar senare kom ett sms från dottern: “Tack för att du står upp för mig när jag inte gör det. Puss!”… och det värmde väldigt i modershjärtat… jag hoppades också att det betydde att något blivit bra, på något sätt, med hennes pappa som hon träffat på morgonen när hon ställde upp med att ta lillasyster till simskolan, för att pappan inte kunde eftersom han skulle på familjerådgivning med sin sambo, samtidigt… Dottern gjorde alltså honom en tjänst. Alternativet hade varit att han hade antingen fått ställa in samtalet med sambon, eller be lillasysters mamma, vilket enligt dottern hade inneburit ‘ett jäkla liv’…

Men inte tusan hade han betalat henne någon hundring. Eller ens tagit upp frågan med dottern… nej då, han hade bara förklarat för henne igen hur enormt mycket han ville hjälpa henne men att han tyckte att hon rent principiellt skulle betala när han gör henne tjänsten att låna ut sin bil… när hon ska göra honom en tjänst, så betraktar han tydligen henne som sitt barn som han kan ‘kräva’ arbetsinsatser av. Och när han ska göra henne en tjänst, så är hon plötsligt vuxen, och ska betala honom… fy fan.

Den som läser detta och inte tycker att min dotters pappa beter sig som en jävla skit mot sin dotter, har något allvarligt fel i sin uppfattning om hur människor har rättigheter och skyldigheter att bete sig mot varandra. Den som kan läsa in några som helst förmildrande förklaringar i min dotters pappas attityd mot sin dotter, en attityd som alltså bara har blivit värre för varje år som gått och som till slut fick mig att inse att min dotter skulle få stora psykiska problem i sitt vuxenliv om jag inte såg till att ta henne ur den miljön… den som tycker att det är jag som resonerar fel eller tycker synd om min dotters pappa i stället för om mig och min dotter, den är den sortens människa som jag inte vill veta att den finns ens genom en stjärnkikare på 14 ljusårs avstånd…

Nu i kväll skrev jag till honom: “Xx, om du tycker att dottern ska göra dig tjänster utan att få ersättning för det för att hon är din dotter, medan du tycker att hon ska betala dig när du gör henne tjänster för att hon då plötsligt är en vuxen, så får du inse att du resonerar inkonsekvent och att det ser snålt ut. Om du vill slippa att din dotter kräver betalning för allt du ber henne om hjälp med framöver, bör du nog inta en mer generös attityd mot henne… Mvh, Leva”. Han kommer förmodligen inte att förstå ett dugg av det jag skrivit… men jag tycker att han kan få möjligheten att välja – antingen ha en otrevlig och självgynnande kommunikation med sin dotter, eller släppa taget om snålheten och få en trevligare relation med henne…

Han svarade: “För bövelen, ta det lugnt! Dottern ska få inflyttningspresent och ersättning för barnvakt och hjälp. Just nu ska jag lägga lillasyster och senare i kväll ska jag tömma släpet som är fyllt med skrot eftersom släpägaren inte tömt det, samt sedan packa dotterns grejor samtidigt som jag och sambon har gjort slut. Ta det lugnt! Xx”

Och jag svarade: “Jag visste inte hur läget var hos dig, och är ledsen för din skull… Han en så bra kväll du kan. Dottern hälsar också. Leva”.

Sådan är jag… tyck vad ni vill om det svaret, men när jag och min dåvarande som varit ihop i fyra år, just gjort slut, och jag bad dotterns pappa att ta dottern redan från söndag kväll så att jag fick några timmar att bearbeta mina känslor utan barn eller jobb omkring mig, så lovade han att ta henne – men sedan ringde han på söndag eftermiddag och sa att nej, han kunde inte ta dottern, för han hade ju lovat sin dåvarande (lillasysters mamma, långt innan de fick barn ihop) att de skulle gå och dansa gammeldans på kvällen och hon blev så ledsen om dottern måste följa med, för då skulle ju pappan vara tvungen att engagera sig i dottern också och inte bara i henne… så generös har han varit när det krisat för mig. Varenda gång. Vissa gånger har han passat på och skällt ut mig efter noter, när jag har berättat att jag har mått akut dåligt pga något som hänt… han har också sagt till både mig och dottern att han tycker att det är fel av mig att vägra träffa min pappa, eftersom det innebär att vår dotter inte får träffa sin morfar… han bryr sig inte ett enda dugg om hur någon behandlar mig. Verkligen inte ett enda dugg.

Jag är inte särskilt gammal, men när jag var ung var det fortfarande pinsamt att framstå som snål och otrevlig. Det var fortfarande den som inte hälsade på en bekant när man råkade träffas (oavsett vad man tyckte om människan i fråga), som var pinsam och ‘onormal’… och jag förstår faktiskt inte vad det är som har hänt, de senaste 15-20 åren. Det har hänt något stort och enormt destruktivt med den svenska delen av mänskligheten, något som innebär att det inte längre är den som inte klarar att bete sig artigt och civiliserat emot andra människor, som är pinsam – nej, nuförtiden anses det normalt att bete sig som ett as mot sina närstående, arbetskamrater, vänner och bekanta… ingen runtikring reagerar längre. Det är den som beter sig trevligt och civiliserat, som ses som en ‘looser’… det är vi som förväntar oss att folk ska uppföra sig trevligt, vänligt artigt och oaggressivt utan anledning, som blir angripna. Det är verkligen något allvarligt fel med mänskligheten.

Och jag kommer aldrig att acceptera det. Jag kommer aldrig att sluta tala om vad jag tycker om det.

Mr Morris skrev igår om hur vi väljer att tolka andras ord:

“Jag, likt många andra, har läst in saker i en text – och känt oss illa berörda, träffade och ibland till och med utpekade, utan att någon annan sett det, förstått det, känt det så och det har ej heller varit avsändarens tanke.

Det intressanta uppstår när jag granskar mig själv. De gånger som jag läst in saker i texter, kännt att någon tryckt ner mig och liknande – så har jag själv mått dåligt. Antingen för saker som jag gjort eller borde gjort. Men min själ får mig att må dåligt över orden som jag läser. Insikten kommer nu att jag aldrig kan ta andras ord som mina egna, utan känslan som jag får av dem är min inte någon annans.

Blir jag glad eller ledsen över en text inser jag att jag måste stanna upp och se på min själv. Varför känner jag så, vad har jag i mitt bagage som gör att jga uppfattar det så?”

Och jag har insett för ganska länge sedan, att när människor läser eller hör mig säga vad jag tycker om hur man borde uppföra sig mot andra – och framför allt hur man inte får uppföra sig mot andra – och reagerar på det… så beror det på att de anar att de själva besitter den där sidan som jag talar om att jag inte gillar, och som de själva nog inte är så himla stolta över heller, när de ‘tvingas’ tänka efter, av att jag talar om vad jag tycker…

Men saken är den att valet är vars och ens. Vill jag känna mig påhoppad av vaga antydningar som skrivs på en blogg, eller sägs när jag hör det, så kan jag antingen välja att fråga: “menar du mig, och i så fall, kan vi prata om det för jag vill gärna förstå hur du uppfattar mig?”, eller så kan jag helt enkelt förutsätta att det inte handlar om mig… men genom att reagera med att angripa den som säger saker om mänsklighet som jag inte vill höra för att det tvingar mig att ta ansvar för mina egna val, så visar jag egentligen inget annat än att… jag är precis en sådan som den andra beskriver. En som inte lever upp till devisen “lev och låt leva”…

Sedan tycker jag ju, ganska självklart, att när för mig okända människor raddar upp hårda och väldigt negativa ord i sina beskrivningar av mig, i kommentarer på min blogg, så vore det väl ganska konstigt om jag inte tog illa vid mig… det är ju meningen att försöka såra, med sådana ord. Saker som att “släpp din dotter fort – hon får det mycket bättre utan dig”, när det inte finns fog för en sådan åsikt utifrån något jag berättat, är ju uppenbart bara avsett att försöka göra mig illa…

Människor gör faktiskt saker med avsikten att skada andra. Det handlar inte bara om hur man väljer att tolka andras beteenden… det finns en bortre gräns där, om man inte reagerar på något adekvat sätt (genom att gå sin väg, är det enklaste, om det är möjligt), resultatet faktiskt inte kan bli annat än att man låter sin själ kränkas och bli trasig och krokig… Med en psykopatisk våldsmänniska finns faktiskt risken att man blir ihjälslagen om man bara ler glatt och svarar vänligt på dens angrepp. Ickevåld fungerar bara så länge som man lätt kan gå sin väg från den som angriper med avsikten att skada… men jag tänker inte låtsas att ansvaret för att jag blir sårad, arg eller ledsen när en människa använder ord eller beteenden som det inte går att hitta några konstruktiva förklaringar till, är mitt.

Det är inte alltid bådas fel när två träter. Det finns faktiskt människor och situationer, då det bara är den enas fel att det uppstår konflikter.

Vilket ändå aldrig hindrar mig eller någon annan från att stanna upp och titta efter i oss själva, när vi reagerar…

Sedan jag inte följt med på arbetsplatsens utflykt, och i stället arbetat en massa till strax innan fem, for jag till affären och handlade en massa mat. Där träffade jag ena halvan av psykologparet som är föräldrar till en av dotterns dagiskompisar, och vi pratade en stund om skolan (deras dotter går där också) och så bad h*n mig hälsa till min dotter och önska henne lycka till så mycket… trevligt.

Och när jag kom hem tog jag itu med att laga en lasagne, som dottern (och vi som hjälper till) ska få som flyttgröt i morgon när vi flyttat åt henne. Sedan stekte jag falukorv och stuvade makaroner till dagens middag. Dottern kom hem ungefär i den vevan, och jag svor lite över att hennes pappa inte alls hade förstått ett enda dugg av varför hon blivit ledsen, trots att hon uppenbarligen berättade det väldigt tydligt och begripligt… och sedan gjorde hon sallad, och vi åt.

Nu packas det för fullt här. Jag ska gå och hjälpa henne nu. Ha en fin tisdag afton.