There is an excellent article on Bloomberg News discussing immediate estate planning strategies. The article is by reporters Margaret Collins and Alexis Leondis. In this article they discuss the use of GRATS and intentionally defective grantor trusts and how those strategies will work with assets that have an upswing in value potential. They also interview a good friend, Jonathan Mintz, who is Chief Executive Officer of WealthCounsel, a national organization of estate planning attorneys (of which I am a proud member).

The link to the to the article is as follows:

http://www.bloomberg.com/apps/news?pid=20601103&sid=a9gE8M2l88rM

Please check out the article and if you have any questions, give our office a call. Our contact data is at our website: www.theFisherLawOffice.com.

Folk har verkligen rätt, man ska inte ropa hej förrän man är säker på att lugnet har lagt sig. Efter fredags- och lördagsnatten var jag fullkomligt inställd på att så var det bara.

Sen kom söndagen. Gnälligt och grinigt om igen, samtidigt som hon stunder var alldeles tokigt bedårande. Somnade på 3:e försöket när hon lades ner i sängen, gjorde sen inte ett väsen av sig.

Förrän när jag precis håller på att somna vid 23.45 hör ett illvrål från hennes säng. Lugnar ner sig lite med mat, men börjar sen om igen. 45 minuter senare har vi äntligen fått henne att somna om. 02.35 återigen samma sak, men tar “bara” 20 minuter denna gång. 04.45 börjas det igen. Gunga, skaka, buffa, putta, vyssja, pilla med nappen, flytta Holger, vi testar ALLT och hon bara skriker. Slutligen somnar hon på mig.

Jag vet inte vad felet är. Hon bara gallskriker, men det är inte det riktiga skriket där det kommer gråt, det här är öronbedövande på ett annat sätt. Tycker så synd om henne när jag inte förstår vad hon vill.

Just nu bajsar hon kopiösa mängder (minst 5 ggr/dag), det är allt som oftast grönt.

Idag gör vi ett uppehåll med moroten för att se om det gör någon skillnad.

Nu släpar vi oss ut i det trista gråa novemberdasket för sista gången. Imorgon är det december!

För lite sedan frågade jag mina tonårssöner när de senast såg en man gråta. De försökte minnas. Kanske var det på någon begravning? Nej, ingen minns riktigt. Men längesedan var det iallafall. MrCrona berättar i ett inlägg hur han döljer sina tårar för sina söner precis som hans pappa dolde sina för honom. Att dölja sina tårar går alltså i arv. Från man till pojke.

Men vad händer med tårar som aldrig fälls? Blir de grova skämt? Blir de vassa ord? Blir de alkoholism? Eller hårda nävar? Jag vet inte. Men jag vet hur otroligt skönt det är när män gråter. Deras axlar åker ner. Jag får älska dem för den dem är och inte för någon de låtsas vara. De gläntar lite på pansaret och där inne finns chansen till närhet som kan läka det som gör ont.

För mig är det lätt att älska en man som gråter.

PS. Det har inte alltid varit tabu att gråta offentligt.

Vad som är slående i 1700-talets känslospråk är tårarnas mängd. De fälls överallt, blandas och beskrivs som delad njutning. Man försöker inte dölja dem, de är bevis att offentligt visa upp. Både män och kvinnor kan bada i tårar, man kvävs, storknar, sönderslits och förtärs av dem. (Sid 106 i Karin Johannisons bok Melankoliska rum)

DS.

Transferring your home to a special trust known as a Qualified Personal Residence Trust (QPRT) can remove it from your taxable estate. After a period of years (a period you expect to outlive), the home would, by design, pass to your children (or continue in trust for their benefit). Once the term of years has elapsed, the home is excluded from your taxable estate, and ownership would belong to your children.

Gift taxes are paid (or a portion of your exemption used) on a substantially discounted amount as the value of the home/gift is factored down for your retained right to live in the home based on your chosen time period using the appropriate government interest rate. When your children receive possession, the home may be worth substantially more – saving additional estate tax dollars.

The tax rules pertaining to QPRTs provide you with three basic choices:

1. Sell the home and use the proceeds to purchase another home.
2. Convert the QPRT to a Grantor Retained Annuity Trust (GRAT). This entitles you, as grantor, to income (annuity payments) from the proceeds for the balance of the term of the GRAT; at the end of the term, the proceeds would go to the remaindermen (i.e., your children) outright or in a trust for their benefit.
3. A combination of the above.

Once the term of years has passed, you may continue to live in the home by setting up a “life estate” – via your spouse, if married, or by paying rent, which has the effect of increasing your ability to make gift-tax-free gifts to your children. Under a rental arrangement, your children would be able to take depreciation deductions on the home and be responsible for taxes, insurance and maintenance.

A negative of the QPRT is that your children will acquire your basis in the property and may face capital gains tax on a subsequent sale. However, if they keep the home and pass it on to a future generation, the future heirs will get a “step-up” in basis at their (your children’s) death. And even if a capital gains tax is due upon a sale by your children, it will be at 15% on the gain instead of the 48% estate tax due on the total (appreciated) value if the property passes through your estate.

If you, as grantor, die during the term of the QPRT, everything would be reversed as though you never set up the QPRT. You could offset this possibility by purchasing term life insurance to cover the amount of tax that the home would generate if it were back in your estate.

The QPRT is an effective way to leverage a portion of your applicable lifetime exemption and remove a substantial asset (with any appreciation) from your taxable estate.

For more information on utilizing a QPRT, email mike@kilbournassociates.com

Jeg har gjort det igjen! Og igjen! Og igjen! Den første gangen jeg gjorde det var jeg ikke alene. Den andre gangen jeg gjorde det var det foran en bil, mens tre stykker så på. Den tredje gangen jeg gjorde det var det foran to elever. Den fjerde gangen jeg gjorde det var rett foran huset vårt, mens min kjære sto og så på.

Det er frustrerende! Rett før utløsningen skal komme er jeg full av opptimisme og glede. Frustrasjonen kommer når jeg kjenner at utløsningen uteblir. Jeg blir redd og jeg vet at det snart blir vondt. Og så kommer den. Smerten og fornedrelsen. Jeg begynner å blø. Det gjør vondt! Smerten går over, men ydmykelsen sitter fast lenge etter det har sluttet å blø. Jeg gråter ikke. Bare litt inni meg. Menneskene rundt prøver å hjelpe, men de gjør det bare værre. Jeg vil ikke ha hjelp. Jeg vil bare glemme at det har skjedd.

Det har skjedd! Fire ganger. Fire ganger har refleksen glimret med sitt fravær, slik at jeg ikke har greid å løse ut sykkelskoene mine fra sykkelen. Noe som fire ganger har endt i knall, fall og fornedrelse.

Her kan du lese om den første gangen. Anbefales!

A banda África lá em Casa mostra todo o seu gingado no próximo dia 23. Na apresentação, a sonoridade do jazz ganha um toque especial com a banda que traz aquele balanço e gingado brasileiríssimo nas músicas e melodias.

O show faz parte do programa “Outubro Independente”, que nada mais seria que uma vitrine de novos talentosno cenário musical de São Paulo.
O evento acontece na próxima sexta-feira(23/10), no Centro Cultural de São Paulo.(R. Vergueiro, 1.000, Paraíso, tel. 11 3397-4002)
16 anos. Grátis
Mais informações acesse:
www.centrocultural.sp.gov.br/outubroindependente/

Ja man säger ju att alla saker kommer i tre inte bara de bra sakerna.
Har verkligen försökt ut till det yttersta att vara till lags och bete mig rätt men det funkar inte iallafall.
Trodde verkligen att jag kände denna människa. Men det gick käpp rätt åt, ja, ett annat håll iallafall.
Den här personen har betytt allt för mig under väldigt lång tid och jag trodde jag också gjorde det faktiskt.
Men nu när jag verkligen satsar allt och verkligen kämpar med att vara öppen, kämpar mot mina demoner, kämpar med mig själv, då spelar det ingen roll. Jag förstår verkligen inte. Visst har jag varit förvirrad i förhållanden men detta tar verkligen priset. Jag vet varken ut eller in. Han släpper inte in mig.
Så många dubbelmeningar. Ena handen vinkar ivrigt in mig medan den andra hindrar mig från att ta mig in.

Men en sak är säker även fast tårarna strömmar ned för mina kinder så vägrar jag gråta. Det spelar ingen roll, det är orättvist. Ja jag säger det nu som jag så ofta känt och tyckt. Livet är orättvist.

För bara några timmar sen var jag lycklig och glad.
Skulle åka till stugan till mina föräldrar. Så ringer du och ber mig komma för du mår inte så bra.
Jag skulle lyssnat på min systers råd. Jag skulle åkt till stugan. Men jag tycker om dig så och tänker att jag åker till stugan imorgon istället. Detta ångrar jag nu. För jag vet att jag inte kommer orka till stugan. Så nu blev jag utan två saker. Eller egentligen tre, du, stugan och min lilla gnutta ork jag hade kvar.

Jag förstår verkligen inte hur killar fungerar. Jag ska nog bli eremit med elva katter och en hund istället tror jag. Verkar minst smärtsamt så.

Vem ska jag nu se på scrubs med?

Hur kommer det sig att jag själv knappt orkar ur sängen men klarar av att peppa andra?
Har pratat med min vovves mamma och hon har det väldigt jobbigt just nu. Eller egentligen inte så jobbigt utan det är bara väldigt mycket och många problem.

Tänk om jag kunde ge mig själv samma pepptalk? Vore inte det underbart? Men på nåt sätt så tar det liksom inte riktigt lika bra när man peppar sig själv som när någon annan gör det.
Vet inte riktigt hur jag ska få det stöd jag behöver. Vet ju inte ens hur stödet ser ut. Just nu är tabletterna min bästa vän. De stillar den inre oron lite grann.

Pratade med min mor i dag och det var för första gången på länge riktigt givande.
Hon berättade om hur man måste acceptera kronisk smärta. Hon och far har ju det och hon gjorde en parallell till mig.
Att jag måste nog acceptera att jag kanske kommer ha de här problemen i resten av mitt liv. Att jag aldrig kommer må så där super duper bra som jag drömmer om. Jag kommer alltid ha problem med minnet och ha svårt att sköta mitt liv.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka.
En del av mig säger: ja, kanske?
Medan den andra delen av mig skriker: NEJ, NEJ, NEJ!!!
Är så otroligt rädd att om jag accepterar min situation så kommer jag lägga mig ned och dö, sluta kämpa och aldrig komma någonvart.
Samtidigt så förstår jag min mors resonemang. Att man ska sluta kämpa mot strömmen utan simma med ströms och sakta simma in mot land istället för att man dränks motströms.
Jag vet inte, vad ska jag göra?

Jag gav en bra beskrivning på det hela, enligt mig själv.
Tänk dig att du har ett allvarligt benbrott och du har fruktansvärt ont. Det är nästan så att du svimmar av smärtan men tyvärr så måste du hålla dig medvetande för att överleva.
När vårdpersonalen äntligen kommer så har de ingen smärtlindring utan du får läka ihop och genom gå alla behandlingar helt obedövad.
Så känns det för mig. har sådan fruktansvärd smärta inom mig som bara blir värre och värre för varje dag som går.
Tog till och med mod till mig och åkte till psykakuten för att jag tänkte att de måste ju ändå ha några goda råd. Det måste ju veta hur jag får bort smärtan. Nån övning eller nåt sätt att tänka eller vad som helst för jag började bli desperat.
Nej, svarade sköterskan. Jag kunde försöka minska min arbetsbelastning och försöka planera dag för dag.
Jag blev helt förtvivlad. Inte nog med att jag måste gå och känna så här så kommer det heller inte gå över förrän jag har fått klarhet inom den fråga som orsakade det hela.
Kul… Det är nästan en månad dit, i bästa fall…
Sen kommer vi till nästa sak. Okej jag kan faktiskt minska en del av min arbetsbelstning men då ökas bara det dåliga samvetet som jag redan har fullt av. Planera min vardag, ja visst jag kan försöka men eftersom jag har det problem jag har så innefattar liksom det att jag inte kan planera.

Så ja, jag är lite pisst på psykvården. Tycker det borde finnas fler strategier till smärtlindring för psykisk smärta än inläggning och medicinering. Men vad vet jag jag är ju bara en av alla de psykpatienter som redan finns och klagar så vad vet jag?

Now that the Obama administration is in place, the uncertainty regarding the future of the federal estate tax may soon be resolved and that resolution almost certainly includes the estate tax being here to stay. If your estate exceeds the $3.5 million lifetime exclusion you need to be proactive and take steps that will minimize theimpact of this tax on your estate or else your estate will be paying the government 45 cents for every dollar above $3.5 million. Certain strategies are particularly attractive when asset values have decreased and interest rates are low, as they are today.

One estate planning technique that can be very effective is the grantor retained annuity trust or GRAT. With this approach, you transfer investments, a business interest or other assets to an irrevocable trust. You then receive annuity payments from the trust for a specified period. At the end of that time, the assets remaining in the trust pass to your named trust beneficiaries. When you transfer assets to the GRAT, you are making a gift for tax purposes, however you are not taxed on the present value of the annuity interest since you are keeping those payments for yourself. Additionally you can use your lifetime gift-tax exclusion, currently $1 million, to avoid or reduce tax on the gift of the trust remainder.

Setting up a GRAT when interest rates are low results in a higher value being assignedto the annuity stream. That, in turn, results in a lower taxable gift of the remainder. An additional benefit occurs when asset values increase again because the futureappreciation associated with the trust assets will not be subject to gift tax. As long as you survive the annuity term, the value of the assets you’ve transferred will not be included in your estate.

If you’re like me, you’d have to read that paragraph about 6 time to even comprehend what it means.  So let’s simplify: You take an asset, something you bought a long time ago for not a lot of money and today is worth a whole lot more than you got it for and put it into a special trust, the GRAT.   Now the point is that you want your beneficiaries to get it at some point in the future.  Well, we can give it to the GRAT, but the GRAT has to give you an income stream in return, the annuity.  At the end of the annuity term, the asset in the GRAT isn’t considered part of your estate and therefore not subject to the $3.5 million dollar exclusion.  Nice!

The easiest way to reduce your estate is to simply give pieces of it away.  The gifting strategy for reducing the value of your estate is to make gifts that are protected from tax by the gift-tax annual exclusion, currently $13,000 per recipient per year. Since many asset values have temporarily decreased, you should still look at the glass half-full because it enables you to give away more assets to loved ones on a tax-free basis. Another possibility you might consider is loaning your child money. You will have to charge interest at an IRS-prescribed rate, but that rate is currently low. And, to shrink your estate, you can forgive up to $13,000 of the loan each year, which is the extent of the gift-tax annual exclusion.

These are two of many ways to plan your estate in order to minimize the federal estate tax and prevent the federal government from taking 45% of everything you pass along to your loved ones that exceeds the $3.5 million lifetime exclusion.  To help avoid imposing such a significant tax burden on your family contact our office today (858-384-5757 or info@yourtotalestateplan.com) to schedule an appointment so we can discuss strategies that will work for your family.

Ska iväg, byta om, kallare ute och därför inga sommarkläder längre för min del. Inga sköna leggins eller klänningar som knappt känns mot kroppen. Fram med jeansen och sen tar det STOPP. Va F-N har hänt, har jeansen krympt där i garderoben. Okay nästa par jeans åker fram men inte fasen åker dem på . Fanskapet stannar halvvägs upp på rumpan. Hjäääääälp! På väg till affären räknar jag ut att jag gått upp ett kilo i månaden det senaste halvåret. Vägde 49kg nu väger jag 55kg. Hur i hela friden gick detta till??

Ska jag gråta eller skratta?!

Ska jag gråta över mina pålagda kärlekskilon eller ska jag skratta åt att jag inte ängre är deprimerad och därmed har ökad matlust?!

Ikväll tänkte jag laga till laxbiffar, med fetaostsås och smörfrästa tomater och babyspenat…

…eller ska jag äta varmt grus kanske?!

Kramen.

Sitter som vanligt uppe sent, surfar och lyssnar på musik. Ofta gråter jag till det jag lyssnar på. Musiken flödar från de stora lurarna, genom huvudet och ut i hela kroppen. Flyt är nyckelordet, flyt och melankoli.

Ibland finns det fler anledningar än musiken att gråta. Inatt är det så. Min sambo är sällan nöjd med mig och visar det gärna med “the silent treatment”. Ofta anar jag vad jag gjort fel men säker är jag aldrig. Flera gånger har jag förklarat hur illa han gör mig när han bara tystnar.  Ikväll gjorde han det igen. Förmodligen tyckte han att jag borde ha diskat och städat bättre medan han var iväg halva dagen på fisketur. Oftast är det hushållsarbetet som inte är till belåtenhet. Jag försöker men tyvärr är jag så som många män verkar vara. Jag ser inte röran om jag inte tittar efter den och jag störs inte heller.

Jag vet att ett av mina stora problem är att jag är för mycket man eller egentligen att jag är för mycket kvinna. Det är min stora sorg, att jag är född som kvinna.

Jag gråter. Som vanligt.

Fortfarande äckligt trött men nu är det på grund av tabletten.
Var hos läkaren igår som planerat.
Drömde natten innan att allt gick jättebra tills min familj plötsligt dök upp och skulle vara med. Av någon anledning hade de även med sig deras hund.
Pappa for som en vante efter hunden fram och tillbaka medan resten av familjen tågade framåt marschliknande.

Besöket gick faktiskt väldigt likt drömmen. Jag kom fram till receptionen och där stod en öppen och glad människa och tog emot mig på bästa sätt. Gick till väntrummet och det tog ungefär två minuter så blev jag uppropad och vi (jag hade min mor med mig som stöd) gick in på läkarens kontor.
Han var mycket trevlig och tillmötesgående och allt gick bra tills jag plötslig bara bröt ihop. Jag orkade inte längre och var tvungen att gå ut en stund.

Läkaren hade förklarat att jag verkligen måste se framtiden och börja göra mig beredd för den för det fanns bara två alternativ. Antingen gick allt jättebra och vips hade jag ett jobb och lever lycklig i alla mina dagar eller nåt…
ELLER
Så blir jag ett socialfall… Jag förstod inte riktigt först vad han menade men sen kom white trash-bilden framför mina ögon. Boendes i en sjaskig liten husvagn på en skabbig camping, tio ungar, supandes karl utan jobb, jag är en fet kärring med stripigt hår och är ful som stryk men noll framtidsvision.
Då brast det för mig. Jag har inte kämpat i snart sex år, sex år med mig själv och fem år med myndigheter, för att hamna hos sociala. ALDRIG!

Jag har klarat mig levande ur ett fruktansvärt destruktivt förhållande där jag hållit på att bli dödad flera gånger men ändå av någon anledning vaknat tillbaka till livet. Blivit sexuellt utnyttjad/våldtagen i samma förhållande. Blev otroligt psykiskt misshandlad och nedbruten så jag ansåg att jag inte ens förtjänade att existera. Lyckades med hjälp av min familj bryta mig loss från detta och flytta därifrån.
Trots många hot till livet kände jag mig ändå stark att fortsätta. Allt detta hade bara pågått drygt ett år och jag ansåg mig inte ärrad för livet. Tufft och kraftigt skadad ja, men inte så pass att det inte var något jag inte skulle klara av att hantera.

Sökte hjälp för jag insåg att jag blivit deprimerad. Blev väl mottagen, första månaden. Sen ville jag byta medicin och då fick jag träffa en annan läkare som tyckte att jag skrattade för mycket för att vara deprimerad.

DÅ började karusellen rulla på riktigt. Hittills hade allt gått att hantera någorlunda lätt ändå. Jag strävade framåt och hade inga planer som helst på att jag kanske behövde vila upp mig och reda ut allt som hänt mig. Men nu orkade jag helt plötsligt inte längre. Jag har alltid ställt mig frågande till folk som säger att de varit deprimerade och kännt att de inte velat stiga upp ur sängen. Att de gråtit för ingenting och inte klarat av sitt dagliga liv.
Nu var jag själv där. Det slog mig inte först men när det gått ungefär fem eller sex månader efter jag flyttat från misshandeln då hade jag jobb, i och för sig bara extra men det var gott och väl så jag klarade mig. Jag hade en ny snäll pojkvän som inte hade några tendenser att slå mig eller vilja göra mig illa på något annat vis. Hade en egen lägenhet och utifrån sett så var livet i stort sett helt perfekt.

Varje dag grät jag. Jag grät när jag gick till jobbet, jag grät på jobbet, jag grät när jag gick hem. Minsta lilla som gick fel i vardagen skyllde jag på mig själv och jag bröt ned mig själv mer och mer. Men jag förstod ändå att något var väldigt fel och fortsatte söka hjälp.
Jag sökte mig till sjukhuset där jag visste att min syster fått hjälp för sina ätstörningar. Så jag bad min läkare på vårdcentralen remittera mig dit. Det blev starka protester men till sist så fick jag min vilja igenom. Försökte även bli sjukskriven men det gick i kortare perioder, tror jag var sjukskriven en månad plus någon vecka totalt. Fick ett sjukskrivningspapper över sommaren som försäkringskassan dissade. Det var inte tillräckligt utförligt skrivet. Sökte läkaren och försökte desperat att lösa detta. Gick till sociala för att klara mig men av någon anledning så försvann jag hela tiden hur deras databas.

Gick hela sommaren som i ett vakuum. Klarade inte av att jobba efter som jag grät hela tiden. Fick inga pengar från någonstans men hade som tur var ett sparkonto som jag fick leva på. Var tvungen att sälja min fond som jag fått av min farmor är hon sålde sin sommarstuga.
Vid augusti så sinade mina pengar. Tog upp kampen på nytt men kände att energin försvann allt mer. Hade fått en kallelse till sjukhuset men inte förrän i mitten på september skulle jag få träffa en psykoterapet. Försäkringskassan avslog mig hela tiden och sociala började i allfall tro på mig att jag verkligen inte hade några pengar så jag fick uppskov och pengar från dem till en månad kanske två. De vill inte ge mig pengar eftersom försäkringskassan inte godtog min sjukskrivning. Så varför skulle de tro på mig?

Under sommaren hade jag fått olika mediciner både milt lugnande och sömnmedel samt antidepressivatabletter. Jag började under sommaren att samla på mig tabletterna som en sista uttväg. Jag gömde dem för det kändes som min trygghet att något måste jag väl ändå kunna få kontrollera.
Jag blev rädd för mig själv och sa åt min pojkvän att gömma tabletterna från mig och jag insåg på allvar att nu var det dags att söka hjälp. Jag funderade och grämde mig i nästan en vecka innan jag vågade åka in till psykakuten. Hur skulle folk titta på mig om jag till och med erkände att jag inte mådde bra? Det var ju ett nederlag att söka hjälp och dessutom åka till psykakuten. Jag var ju ingen galning, jag var ju bara självmordsbenägen. Var det anledning nog att söka hjälp?

Sjuksyster som tog emot mig tog mig på största allvar och jag skulle få träffa en doktor med det samma för detta var väldigt viktigt enligt henne. Jag fick träffa en stor bullrig man som pratade mycket dålig svenska. Jag fick berätta min historia på blandad svenska och engelska. När jag berättade om att jag blivit misshandlad, våldtagen och att jag till och med försökt dränka mig själv i badkaret så skrattade han. Han log hela tiden och nickade uppmuntrande.
Jag har nog aldrig blivit så kränkt i hela mitt liv. Här satt jag och anförtrodde mitt innersta och han bara skrattade. Var det verkligen rätt? Han förklarade att det inte var någon fara med mig och att jag skulle ju snart få träffa en teraput så jag kunde nog åka hem igen och sova ordentligt bara.

Jag kände mig helt tom när jag åkte därifrån. Läkaren hade tagit något ifrån mig men jag kunde inte riktigt komma på vad det var. Jag vågade inte ens berätta om mitt misslyckade försök att få hjälp förrän några dagar senare. Jag tryckte undan allt och mådde bra enligt mig själv.

Min kille och en kompis åkte på krogen bara för att se lite folk och de tog någon öl. Jag kände att jag var trött och sa att jag åker hem och hämtar er sen. När jag kom hem visste jag vad jag måste göra. Jag tog farväl av mina båda katter och hunden. Plockade fram mitt gömda lager tabletter och räknade ihop hur mycket jag hade. Kollade i Fass, det är en läkemedelsbok som jag fått från jobbet eftersom jag studerade till sjuksyster. I Fass stod det att det jag hade var tillräckligt för en kraftig överdos. Jag blev lite besviken att jag inte hade mer så jag var helt säker på att det skulle gå vägen. Jag ville ju inte åstakomma min familj ännu mera smärta genom att misslyckas.

Så är i efterhand har jag funderat mycket på min tidigare syn på självmord. Jag minns jag frågade en kompis i gymnasiet varför de inte tänkte på familjen. Att det är ett så fruktansvärt egoistiskt beslut och hur de klarar av att vara så egoistiska. Hon svarade att de såg ingenting annat, de såg bara svart. Då förstod jag inte alls och jag protesterade hela tiden att så kunde det ju inte vara utan de var bara egoistiska eller sökte uppmärksamhet.
Nu har jag själv varit i den situationen och min syn har förändrats helt. Jag kan bara bekräfta vad min kompis sa och tillägga att man tror att man gör sin familj och omgivning en tjänst genom att försvinna, dö.

När jag tagit allt tabletterna, tror ambulanskillen hade räknat till 52 eller 53 stycken, så visste jag att jag hade ungefär en halvtimme på mig innan jag skulle märka av tabletternas effekt. Jag visste att jag var tvungen att säga hejdå till min familj för det har vi alltid gjort till varandra. Jag ringde till min ena syster och talade om att jag älskade henne. Hon frågade om något var fel men jag ljög och svarade bara att det var på grund av min kille för han var ute och söp som vanligt. Min andra syster vågade jag inte ringa till eftersom hon kände mig ännu bättre och säkert skulle lista ut att något var väldigt fel. Jag ringde min mor i stället för att försäkra henne om att läkartiden morgonen efter var klockan tio och att hon inte behövde ringa mig sen och fråga. Vi kallpratade lite om att de hade gjort pizza och skulle precis till att sätta sig och äta. Av någon anledning la hon inte på. Jag kände paniken komma eftersom halvtimmen började närma sig sitt slut och skulle jag börja slöddra så skulle hon upptäcka mig. Jag försökte förklara att jag var tvungen att lägga på för jag var trött och skulle sova. Hon pratade på. Hon frågade hur det var med hunden och katterna, killen och det nya boendet. Vi hade bra precis flyttat in i en ny lägenhet två veckor innan. Till sist började jag sluddra och mamma frågade vad det var. Jag sa bara att jag tagit mitt lugnande och sömntabletten och att det brukar bli så ibland. Hon frågade om ytterdörren var låst och jag vaknade till av rädsla och undrade varför hon frågade det. Då berättade hon att ambulansen var på väg och att de satt i bilen på väg till mig. Jag blev livrädd. Hela min hjärna skrek NEJ inte än det här går inte, det var inte så här jag planerade. Ändå lyssnade jag på min mor och kämpade mig mödosamt ned till dörren och låste upp den. Jag skulle hänga mobilen runt halsen eftersom jag inte längre klarade av att hålla i den. Hon tjatade hela tiden på mig att vara vaken att jag inte fick somna. Jag försvann flera gånger i en djup skön sömn bara för att vakna till att mor ropade på mig att svara.

Det konstigaste av allt var att jag inte skämdes när väl ambulansen kom. Jag försökte bara förklara att jag inte behövde åka in till sjukhuset för jag mådde bra. De lyckades ändå få mig att följa med för en koll i alla fall. Jag fick försöka gå själv till båren. Jag satte mig på kanten och ambulanskillen sa till mig att jag måste lägga upp benen på båren. Jag nickade och log. Benen, sa han och tittade menande på mina ben. Lägg dem på båren. Ja själv klart svarade jag leende.
Minns inte om jag tillslut la upp benen själv eller om de fick göra det. Sen minns jag inte mycket alls. Tror de körde med sirenerna och att de körde fort. Vaknade flera gånger och trasslade in mig i alla EKG-sladdarna som var fäst överallt på mig kropp. Försökte ta bort dem men hela tiden kom en suddig elak sköterska och ställde sig över mig och frågade: vad gör du? Jag slutade pilla och försvann i dimmorna igen. Jag minns att jag ville kissa och försökte kliva ur sängen. De förstod mig inte så jag kissade på mig. Nästa gång gick det bättre då fick jag ligga på bäcken men det var jättehett. Efter det så krävde jag att få känna på bäckenet innan. Allt i en stor kraftig gråvit dimma. Nu blev jag iväg rullad. Någon försökte förklara för mig att det värsta var över och att jag skulle bli förflyttad till en avdelning för övervakning. Min mor och far var där med Anki mitt gosedjur. Vi åkte in i en hiss. Nästa gång jag vaknar så är mor, far, ena syster och min kille där. Var precis som på film att familjen delade på sig och inne i hörnet satt killen och mor sa nu vaknar hon. Jag försökte förgäves sätta mig upp och sa istället: ska inte du vara på jobbet? Det var nog ingen som riktigt förstod vad jag sa men killen var strax vid min sida och sa att han tänkte stanna här hos mig. Jag försvann igen.
Fick reda på att min syster som jag ringt till hade åkt ända från Umeå till mig och skulle komma vid ett. NU skämdes jag. Nu insåg jag vad jag hade gjort när hon var tvungen att åka så många mil bara för att träffa mig. När hon väl kom vågade jag inte ens titta henne i ögonen. Vi började båda gråta och jag minns inte om vi ens pratade men det behövdes inte. Jag hade fattat. Jag förstod nu hur illa jag betett mig och hur illa jag gjort min familj. Jag förstod nu att jag inte var en börda. De ville att jag skulle leva.

Sen har det ju naturligtvis hänt en massa saker efter det här också men det här var de huvudsakliga tunga sakerna enligt mig. Det som verkligen knäckte mig. Så när läkaren igår sa att det fanns bar två alternativ och risken var stor att jag skulle bli ett socialfall så bläddrades hela den här historien upp i mitt huvud. I *piip* att jag ska bli ett socialfall! Har jag kämpat igenom hela det här och nu kommer någon och säger att du kan bli ett socialfall, då blev det för mycket. Jag har kämpat för mycket och för hårt för att bara lägga mig ned och spela död.

Tid er et begrep vi ser og ikke fatter, som vi angriper men ikke forstår, som vi trekker oss gjennom ufrivillig og står på enden og gråter. De eldre er alene. Vi dør alle slik vi kommer inn. Helt alene. En gang så jeg en mann på gaten i Sarajevo. Det var en regntung tropisk hverdag og alle marsjerte som om de hadde mål og mening med livet. Regnet kvelte støvet fra veien, bilene kjørte i alle retninger og bærtet. På den andre siden av gaten så jeg en mann i grå frakk. Han så sliten ut i ansiktet. Så tok han seg på brystet. Knuget hånden sin over hjertet med en maske av smerte over ansiktet. Støvet virvlet opp. Det luktet tørt og vått samtidig. Han sank mot veggen bak seg. Det var biler og bråk og folk alle retninger. Alle gikk forbi. Ingen så han. Han sto og pustet tungt før han sank ned mot knærne. Han sankt sammen i ordets rette forstand. Likblek ble han. Han stønnet, likt et døende dyr klagende skriker sin sorg til artsfrender som alltid ender med å gå videre. Overlevelsen sier det. Man må videre.

Mannen sluttet å stønne. Han var død. Midt på gaten en regntung støvvåt dag i Sarajevo lå han død. Jeg valgte å stirre, å se. bildene, skuespillet, hadde etset seg inn i øye. Så gikk jeg videre for det var ikke mer. Det var livet i sin forstand, i sin nakne brutalitet, der ord bare er enda en illusjon som pakker oss inn i verdener av mening, som egentlig ikke er mening i det hele tatt.

Jeg gikk videre uten et ord, lik alle andre i den falske maskeraden i gaten. Mannen var usynlig for alle, men likevel en torn i øye som ikke ville forme seg inn i normerte rekker. Han valgte å dø på gaten, i skyggen av en mur med kulehull fra noen år tilbake som fremdeles var fylt med størknet blod. Det var ingen illusjoner. Jeg gikk fra han der på gaten, med et blikk som ikke lenger var blasert, og har alltid lurt på om jeg skulle gå ha gått bort. Da ville jeg fylt hans siste øyeblikk med en illusjon av menneskelighet, og kanskje jeg da ville kunne sove om natten. Jeg forstå nå at illusjonene er det eneste som holder menneske i balanse, og ved å forlate han der så forlot jeg også mine egne illusjoner, og vil nå vandre hen til galskapens rekker. Om noen år vil det være meg på den gaten, kun ikledd en sykende gal latter og en eneste avgrunn av stillhet.

Els d’Esquerra encara segueixen llepant-li la fava al paio aquell d’Iznájar?
Als catalans encara ens perd l’estètica?
Al paio aquell d’Iznájar encara li cau la baba quan sent a parlar d’Espanya?
Els votants “catalans” del PSOE pateixen “desafecció” política?
Els estats no fan ús del nacionalisme?
Les nacions coincideixen amb els estats?
Perquè lluitar contra el nazisme o el feixisme està ben vist, però lluitar contra l’islamisme no?
Perquè al Messi se li permet el que no es tolera a ningú més?
Què té Catalunya que tots els exfutbolistes de clubs catalans s’hi volen jubilar?
La llibertat d’empresa no forma part de la llibertat?
A tomb de què els catalans pensem que els diners cauen del cel?
És lògic que una societat “normal” vulgui ser funcionària?
Si no hi ha riquesa, com se’n pot repartir?
Perquè hi ha gent que es creu amb dret a decidir sobre el què han de fer els altres?
La plastilina amb què ens educaven de petits, servia per alguna cosa?
Perquè les esquerres parlen de repartir la riquesa, si detesten la forma com es crea?
Són conciliables els conceptes intel·ligència i Joan Saura?
En Joan Puigcercós serà capaç d’enganyar algú?
I en Joan Carretero serà capaç d’engrescar a prou gent com per entrar al Parlament?
Perquè existeixen els Col·legis Oficial de Periodisme, si no hi ha periodistes?
Si no fos obligatori, alguna empresa pagaria la quota a les Cambres de Comerç?
Perquè les dones són com són?
I els homes perquè fan el què fan?
Aconseguirà Artur Mas ser President de la Generalitat?
Tornarà Xavier Vendrell a repartir, casa per casa, productes etiquetats en català?
Els Estats Units han ocupat mai cap país per quedar-s’hi?
Què va fer Dani Jarque en vida per mereixer el reconeixement que ha tingut en morir-se?
Odien més el país d’acollida els immigrants de segona generació que els de primera?
Perquè hi ha tant poca neurona en el món independentista?
Tenint les dents que tinc, com és possible que hagi tingut relacions amb dones?
A totes les dones els agrada ballar?
Què passaria si a les escoles s’expliqués que significa la democràcia?
Com s’entèn que els idiotes dominin tantes àrees de poder a Catalunya?
Què diferencia l’IRA d’ETA?
Perquè els informatius de les televisions de l’estat només allliçonen i no a informen?
Perquè el “senyor” Joan Roures encara no està a l’atur?
A qui defensen els sindicats?
El papu del PP és tant dolent com diuen?
Qui no té ganes de fotre una hòstia ben donada a la Leire Pajín?
És cert que Madrid és comunidad autónoma?
Esperanza Aguirre, lliberal?
Sandro Rossel o Xavier Sala Martín?
Perquè la riquesa aliena està mal vista?
Els turcs mereixen formar part d’Europa?
Què hi fa un equip de “galàctics” al Planeta Terra?
Intersindical-CSC, sindicat nacional i de classe?
Un assassí pot tenir un càrrec en un sindicat?
“Un patriota, un idiota”, val per a tothom?
És creible lligar la paraula funcionari amb servei públic?
Conduir a 80 km/h és conduir?
És normal que les televisions privades facin 15 minuts de publicitat just quan en falten 5 per acabar una sèrie?
Es pot ser tant curt com per arribar a pensar que abans vivíem millor?
Quina lògica té dir-ne “espanyol” de l’idioma castellà?
Els argentins saben ser alguna cosa més que argentins?

Segurament qualsevol dels lectors d’aquest blog podria formular centenars o milers de preguntes diferents. Doncs que ho faci, i així tots plegats sabrem quines coses són les que no entenem o, parlant clar i català, les que no acceptem. Feu aquest exercici. És molt saludable,  per saber realment com sou, però sobretot per saber com no voldrieu que fos la realitat que us envolta.

Du bär på en sorg
Den är stor
Det gör ont.

Du bär på en sorg
som dom vuxna har åsamkat dig.
Du kunde inte värja dig.
Det fanns inget skydd.

Du förstår inte alls
dom vuxnas val.
Du vet bara att han väljer
någonting annat än er.

En liten tanke fladdrar hos dig
Hjärtat håller på att brisera
av kraften som kommer
Den slår nästan omkull dig
Du saknar…längtar
utan att riktigt förstå.

Tårarna som kommer
bränner som eld
Inom dig pågår en kamp
Kärleken sliter i dig
Hatet lika så..

Tankarna som kommer
är som sandpapper
Den smeker brutalt 
din längtande själ

Ett litet barn
med svåra tankar
Berövad en del
av sin barndom.
Dom vuxna
har ännu en gång valt.

Ett litet ledset hjärta
som ifrågasätter
sig själv.

Vad är det han ser
när han ser på mig?
En värdelös unge
som älskar dig?

Idag var jag ute och åkte i bilen. På en bänk satt en kvinna och grät. Folk gick förbi och bara tittade på henne. Det som slog mig var att om det hade varit en vacker kvinna som satt där och rät så hade säkert någon stannat för att ge lite tröst, anledning till att jag inte gjorde något var att jag inte hade tid att stanna. Det fanns säkert någon av de som gick förbi som var lika upptagna som mig, men inte alla skulle jag tro.

Men utseende har betydelse, det kan man se överallt. Kolla bara i butiker, på resturanger osv. hur folk behandlas. Dom som ser bra ut får ofta ett annat bemötande än de som inte ser lika bra ut.

Uttrycket ”skönhet kommer innefrån” måste ha myntats av någon som inte såg bra ut.

Jag har träffat en person som i samma veva som jag själv låg i förgråten ångest på köksgolvet under midsommarhelgen gjorde detsamma, under samma helg. Bara några meter i från mig… Wierd. Vi ska ta en vinkväll snart och förmodligen har vi en hel del gemensamt.

Livet rullar på. Barnen är med mig och det känns faktiskt riktigt bra. Jag bara väntar på kraschen. Den kommer jag vet inte bara när.

Att gråtande vakna från att nyss ha simmat i sin egen blodfyllda mun och sedan testa varje enskild tand med tungan för att försäkra sig om deras fortsatta förankring. Man tänker att det nog är på tiden att verkligen göra något åt den där tandstensbeläggningen och inte bara vara dentalt duktig två veckor inför kommande tandläkarbesök.

Av alla sätt att mötas.