Oj, vad tiden går fort! Snart är jag halvvägs! Känner bebisen i magen varje dag, förutom i torsdags då jag inte kände den på hela dan. Först på fredag kväll kände jag de välbekanta fladdringarna i magen!

Mår fortfarande illa på morgonen. Men barnmorskan tyckte att jag skulle ta två Postafen varje dag. Det hjälper faktiskt. Nu kan jag äta frukost och ta mig till jobbet utan att vara fullkomligt matt. Jag är tyvärr extremt trött. Men det kanske beror på sköldkörteln? I så fall kommer jag ju få behandling för det. Skulle vara oerhört skönt att bli piggare.

Har bestämt mig för att lösenordsskydda alla inlägg i fortsättningen, så lämna en kommentar om du vill fortsätta följa bloggen.

Tar en liten paus också för att fundera på vad jag vill med bloggen egentligen.

Idag är det förresten precis en månad kvar till lillebror är beräknad och vi julpyntar för fullt. Blir spännande att se från vilken sida av magen Lilla L alt Lilla E kommer att se nyårsraketerna.

Glad advent!

En sånn här läckerbit går att låtsasäta om jag sluter ögonen ett ögonblick

Jo man kan ju bli något vriden i huvudet när det kommer till mat & godbitar nu på slutet av dieten. Det som mestadels fyller min snurriga skalle visuellt för tiden är stora, nygräddade choklad-brownies täckt med ett tjockt lager chokladglasyr från 7-Eleven… smakade dessa på Arlanda när vi senast kom hem från Budapest, och kan inte glömma den sjuuuukt goda maken… vad sjutton har de egentligen haft i dem??! Crack??

… så för att vete exact vart man kan hitta mina efterlängtade brownies i Göteborg – när jag slutligen kan ge mig själv grönt ljus – så har jag letat upp närmsta 7-Eleven-butik till vårt hotel (Gothia) Ja det gäller ju att vara väl förberedd! Hör ju till under tävlingsförberedelser det här eller hur? 

E ju nestan som att gå gravid detta ju  … när man blev galet fixerad på en viss doft eller matvara… för mig var det på den tiden Tom & Jerry-kexkakor med vaniljsmak varje dag under en stor del av graviditeten … hade en rejäl samling plastiga Tom & Jerry-figurer radat upp i fönstren när min son föddes

Fortfarande gott… ibland

Ack ja… det skall bli så skönt att få återgå till norrmalen igen … lite trött nu på både matrestriktioner och diverse måsten… och direkt roligt är det ju inte när intelligensen verkar rinna ut och bara chokladmoln finns kvar i huvudet ..he..he.. ja senaste igår presterade jag göra en pinsam blunder som jag vägrar berätta mer om 

Jaha, då var jag stucken i armen igen. Ser snart ut som en ost. Hoppas läkaren hör av sig och säger att jag inte behöver behandling. Har läst att gravida med för låg ämnesomsättning får ointelligenta barn. Min bebis ska ju bli ett geni! David kallar den för Julius. Inget passande namn på en lågpresterande.

Nu ser jag fram emot helgen. Pepparkaksbak och att sätta upp julstjärnorna!

Läkaren ringde igår. Mina värden för sköldkörteln var tydligen inte helt normala. Men han ville att jag skulle göra ett nytt blodprov innan det sätter in behandlingen. Usch, jag blir lite orolig!

Så idag får jag åka och bli stucken i armen igen. Börjar bli en riktig stammis på MVC…

Efter en igångsättning som gick strålande bra föddes vår dotter klockan 00:28 natten till tisdag. Jag är äntligen mamma, vi är på BB och njuter stort. Mer uppdatering kommer sen.

…så hittade Sigge en resväska som var ofantligt intressant med alla dragkedjor och fack. Han som aldrig leker själv, vilken underbar timing!

… en dryg timma efter att Doris kom ut var det dags för vägning och mätning. Hon vägde 4030 g och var 50 cm lång. Under tiden de höll på med henne passade jag på att ta en lång varm dusch. Jag hade blivit ombedd att försöka kissa, något som känns lite avskräckande direkt efter en förlossning men det funkade bra.

Tillbaka på förlossningsrummet hade älsklingen packat iordning alla våra prylar och det stod en liten rullstol på rummet. Undersköterskan kom in och bad mig slå mig ner. Jag fick Doris i famnen och sedan rullade vi iväg med BB-avdelningen i sikte. Jag känner mig ödmjuk inför livet och är glad att jag inte har några handikapp, men jag måste erkänna att jag vid de två tillfällen jag blivit upprullad till en BB-avdelning med mitt nyfödda barn i famnen upplevt en nästintill magisk känsla av att vara omhändertagen. Vi fick ett rum att dela med någon annan, men än sålänge var vi själva. Vi kröp ner alla tre i den sjukt smala och obekväma sängen. Sen låg vi där och mös tills J bestämde sig för att gå hem. Det kändes skönt och spännande att vara ensam ett tag.

Ensam med en pigg Doris som vägrade sova. Den lilla stackarn låg och spydde fostervatten. Barnets lungor är fyllda av fostervatten fram tills att det kommer ut, i samband med att det pressas ut pressas fostervattnet ut och bebisen tar sitt första andetag i luft. Det blir dock oftast lite fostervatten kvar i lungorna och detta kan inte kroppen bryta ner. Det måste kräkas upp så att säga. Jag öppnade den välbehövda chokladkakan jag fick av Caroline på partyt och mumsade i mig en ruta i taget. Drack kopiösa mängder vatten och pussade på Doris. Natten gick fort och tidigt morgonen därpå kom älsklingen tillbaka.

Vi mådde bra och ville hem så fort som möjligt. Såfort barnläkaren var på plats blev Doris undersökt och sedan packade vi ordning för hemfärd. Jag bar hem henne i bärsjalen, precis som med Toddo. Vi stannade till på apoteket och köpte ett 100-pack bindor. Har ni hört talas om avslag? Moderkakan är gigantisk och när den lossnar blir det ett stort sår där den har suttit. Under tiden såret läker så blöder man. I början extremt mycket men det stabiliseras relativt fort. När de värsta blödningarna har lagt sig är det som att ha mens i 4-6 veckor.

Väl hemma lade vi oss i sängen och jag fick sova för första gången på länge. Ett par timmar senare kom Toddo och svärisarna hem. Toddo var glad, sprallig och blev omedelbart förtjust i sin lillasyster. Svärisarna hade med sig smörgåstårta. I samma stund som de lämnade oss och jag var ensam med min familj kände jag att jag nu lämnat en era bakom mig och precis gått in i en annan.

Og her gik jeg og troede, at jeg når jeg gik på barsel, ville aktiviteten på bloggen stige massivt…Godt så – jeg håber I bærer over med mig. Mit personlige aktivitetsniveau er også gået hastigt ned, hvilket nok er meget godt. I går sad jeg i møde hele dagen, og det kan min krop bare ikke håndtere mere – det her med at sidde på en hård stol i mange timer i streg gjorde, at jeg praktisk talt var grydeklar da jeg landede herhjemme kl 17. Så ved man det!

Desuden lader det til at mine lemmer – hænder og fødder – nu har indtaget den størrelse, som de har tænkt sig at beholde resten af graviditeten. At mine fødder og ankler hæver er jo ikke en nyhed, og min vielsesring har ligesom også sat større mærker end normalt længe, men nu har fødderne nået den størrelse, som kun virker i gummistøvler, og min venstre arm (yndlingsarmen) falder konstant i søvn og jeg kan ikke længere lave en knytnæve…

I søndags var vi til navnefest i Lyngby, og på vej derop skulle vi ind forbi Nørreport station – jeg har på dette tidspunkt ét par, forholdsvist udtrådte, stiletter som jeg stadig kan passe, og dem har jeg valgt at tage på. På Nørreport træder jeg i et lille (hælformet?) hul, og her efterlader jeg store dele af hælen… Eftersom jeg ikke synes jeg er helt klar til at overgive mig 100% til gummistøvlerne, tog jeg i går eftermiddags en rask beslutning og kørte forbi Tøj&Sko – nu har jeg købt flade, sorte, læder(agtige) støvler i en størrelse jeg kan passe…

Jeg accepterer naturligvis tingenes tilstand – men jeg er sgu ikke tilfreds!!

Jag är inte tjock. Jag är bara lite på tjocken.

Vi pratar mage i ytterst, ytterst tidigt skede men eftersom hälsotillståndet är som det är blir det lite svårt att bortförklara nu när läkarna själva inte längre tror på sin teori om seglivad maginfluensa (och de har ju vetat om från första början att något gror därinne).

Mellan hulkningarna är jag glad, tror jag. Jo, det är jag verkligen men det tar på krafterna. Om Hugo gick som en dans fysiskt sett så har vi uppenbarligen det motsatta förhållandet här. Och det borde väl verkligen borga för att det kommer ut en liten snäll flicka med blonda lockar som bara säger “ja, mamma, nej, mamma”…

Allt kan hända men om det är något man lär sig med åren så är det att leva i nuet och just nu och här väntar familjen Hallberg tillökning. Tack fantastiska moderna teknik!

Men den här, den kommer ni aldrig att få se mig i.

126 dagar kvar till förlossning.

Fyra  månader.

18 veckor.

 Vecka 23 imorgon.

Det känns ju som…

Plättlätt. Ingen tid alls. Piece of cake. Nemas problemas. Som en droppe i havet.

Nä gud, jag måste sluta vara så ironisk.

Allvarligt talat. Det känns som att jag har varit gravid i en halv evighet. Jag var gravid när vi gifte oss i somras och det känns som att det var en evighet sedan. Undra om det säger något om min graviditet eller om mitt äktenskap, eller om det bara är november och allt som är varmt och ljust känns som att det var länge sedan? ;-)

När jag vaknade på fredagen så kände jag att något var på gång. Efter att ha lämnat Toddo på dagis tog jag en sväng in på Espresso House och avnjöt en fika i min ensamhet. Den där känslan av att något är på gång går inte beskriva. Den bara är.

Under dagen förberedde jag inför kvällens partaj. Ett partaj som blev väldigt lyckad. Alla verkade ha trevligt, det var en skön mix av vänner och stämningen var hjärligt avslappnad. Under kvällen hände skumma saker i min mage, det kändes som om hela livmodern startade igång. Jag fick sammandragningar titt som tätt och innan kvällens sista gäst lämnade partyt strax efter midnatt så hade mina värkar kommit igång.

Jag hade regelbundna värkar hela natten. Varje kvart hände det något i kroppen, det gjorde mer eller mindre ont. Det var inte smärtfritt, men det kändes inte så farligt heller. När jag vaknade på morgon ringde jag förlossningen och berättade om natten som varit. De trodde att värkarbetet hade startat upp men sa samtidigt att det inte är helt ovanligt att andragångsföderskor har så kallade “falska alarm”.  Falskt alarm??? Tsssss… Jag visste att det var dags. Den 21 november är min pappas födelsedag och jag ringde honom för att önska grattis. Samtidigt packade jag klart BB-väskan och berättade för pappa att det skulle komma en bebis idag.

Vi tog bussen hem till svärisarna för att lämna Toddo. Mina värkar blev kraftigare och kraftigare. När vi passerade SÖS gjorde vi en chansning. Vi hoppade av bussen och traskade upp mot förlossningen. När vi gick där började jag storböla. Av glädje och förundran. Hela min kropp visste att det var dags. Jag var så rörd. Solen sken och det var den finaste dagen som varit hitills under hela gråtrista november. Himmeln var klarblå och luften var frisk.

Jag blev undersökt och hade öppnat mig 5 cm. Vi fick ett rum men bestämde oss för att återkomma, vi ville åka hem och fixa lite grejer. Det var helt okej för barnmorskorna, vi fick behålla vårt rum och jag blev lovad ett bad i deras fina jacuzzi. På vägen hem stannade vi till vid Åhléns. De kändes helt sjukt att stå där inne och dofta på parfymer samtigt som jag profylaxandades igenom mina värkar. Men jag kan lova er en sak, det var betydligt mer underhållande att stå där med värkar än att stå i ett trist förlossningsrum med värkar. Jag köpte på mig diverse spaartiklar. Badskum, skrub, doftbollar och allt möjligt skoj. Eftersom förlossningen skådades i horisonten insåg jag att det skulle bli omöjligt att hinna med en spadag på Sturebadet. Efter shoppingturen åt vi varsin pizza och gick hem för att hämta BB-väskan.

Klockan 14.15 var vi tillbaka på förlossningen. Jag fick mitt utlovade bad. Låg där och plaskade. Det var så romantiskt. Tända ljus, massor av skum, massor av värkar och massor av mys. Jag ringde min mamma och sa att det var på gång. Efter en timmas plaskandes började värkarna bli outhärdliga och jag ville upp. Då hade jag vips öppnats upp till 8 cm. Jag klädde på mig den där fina landstingssärken och fattade ett stadigt tag om lustgasen. De två sista cenimetrarna var jag definitivt värd lite smärtstillande. Barnmorskan frågade om jag ville provsitta på en pall, jag testade det men det var ganska obekvämt. Sen testade jag att sitta på en pilatesboll, det var kul. Jag gungade lite fram och tillbaka på den i en halvtimma, sen ville jag ligga ner. Sen gick allt väldigt fort. Vattnet gick, jag var fullt öppen krystvärkarna kom och vips…

Två timmar efter att jag klev upp ur mitt spabad föddes lilla Doris.

1. Färdknäppen… Funkade fin-fint på Toddo. Vattnet gick på beräknat datum och han föddes v 40+1.

2. Bjud in alla dina vänner till ett babyshowerparty. Funkade fin-fint på Doris. Värkarna satte igång under festen och hon föddes i v 39+0.

Maken mailade och frågade (med en humoristisk ton) om inte det här var något för mig.

Mmm, verkligen. Jag känner ju absolut inte tre miljarder sparkar per dag. Jag behöver en monitor för att veta när vårt barn stampar på min urinblåsa.

Ja, jag kanske är lite ironisk nu.

Sitter och glor på min mage som  har börjat dansa helt av sig själv! Tänk att man kan få uppleva såna märkliga saker med sin kropp… Bebben vrider och vänder så hela min mage ser ut att gå i vågor. Jag bara älskar det. Ibland sitter jag på fikarasten på jobbet och tänker att “herre gud va det måste se kul ut när magen svajar som en vågmaskin!” Det känns som att alla verkligen måste se det, det kan inte undgås? Men det är ju faktiskt så att mina kollegor inte sitter och spanar på min kula hela fikarasten.. Men ibland känns det som att sparkarna nästan skjuter ut en decimeter från kroppen! Njuter så galet mycket nu!

Alltså om en timme och 15 minuter ska jag sättas igång.

Borde jag inte vara lite nervös?

Denna vecka: en sötpotatis

I morse kände jag för första gången hur sötpotatisen snurrade runt ett halvt varv i magen. Från början kände jag sprittande rörselser nästan upp vid naveln. Sen kände jag hur rörelserna sakta rörde sig medsols längre och längre ner. Till slut kändes de nästan nere vid blygdbenet. En riktig akrobat!

Förra veckan: en kålrot

Jag har lite svårt att se 5 dagars latensfas som psykiskt förenklad förlossning…

Igår kväll åkte vi in till förlossningen, för att jag kände att jag behövde sova och inte vågade ta en sömntablett. Det var tydligen oförändrat läge och vi fick välja mellan att åka hem eller stanna kvar. Eftersom det känns som det här kan ta hundra år till så åkte vi hem igen och sov på sömntabletten.

Idag har det knappt varit några värkar. Så nu ska vi på fest!

Min make fyllde år igår. Jag började med att handla en massa goda saker till middagen på hötorgshallen, jag köpte ett gott vin och jag fixade gott té och fikabröd. Jag skyndade mig hem och hämtade dottern (det brukar han göra i vanliga fall). Jag fixade med allt hemma, städade och plockade. Jag gjorde middag åt Lilla E och hjälpte henne at få i sig allt medan jag förberedde maten åt oss. Jag lagade en jäkligt god middag som vi åt.

Lagom till fikan så däckar jag. Där tog min ork slut. Dessutom blir jag så vansinnigt gasig i magen så att jag får kramp.

Det slutar alltså med att maken har en halvsovande, fisande och jävligt grinig fru.

Oh the joy of pregnancy.

Jag har äntligen fått tummen ur och börjat göra fotoboken om Stellas första halvår.
Med anledning av detta slog det mig att det vore lite kul att göra en tillbakablick här på bloggen. Varken graviditet eller förlossning har nämnts i den tidigare. Lite personligt och utelämnande… Men äh. Jag bjuder på det. Jag är mest ledsen att jag inte bloggade på den tiden, även om jag har lite dagboksfunderingar nedprintade för mig själv.

Jag tar det i omgångar. Först – En liten summering + Första delen av graviditeten.

Jag gick igenom hela graviditeten helt utan krämpor. Sånt flyt jag hade! Inte en tillstymmelse till illamående, inte ont någonstans. Inget sug efter något särskilt. Vad sjutton gjorde jag för att förtjäna en sådan guldgraviditet? Jag tränade in i det sista. Gravidyoga blandades med långa, snabba promenader. Jag tränade vanliga pass på SATS till v.19 (då vi lämnade Stockholm för bröllop och resor), joggade fram tom v. 22 ungefär och gick en 8-kilometerspromenad så sent som dagen före Stella kom. Givetvis var det en inställning också – även om den möjliggjordes av att jag mådde så bra - att jag ville köra på in i det sista. Att jag nog skulle bli svagare om jag kände efter, och jag ville vara stark och behålla såväl muskler som kondition. Med facit i hand tror jag också att det var väldigt bra för såväl förlossning som återhämtning.

v.6-8
Från att från början mest ha tyckt att det var overkligt att vi väntade barn, så började jag vid den här tiden inse faktum. Från att i början ha haft dagar då jag kunde tänka ”hur sjutton ska det här bli” så kunde jag vid den här tidpunkten inte tänka något annat än att allt var helt rätt. Måtte klimpen vara frisk och stanna där inne! Molvärk och något ömmande bröst var det enda som alls tydde på att mitt tillstånd var annorlunda. Och möjligen avsmaken för kaffe och öl (drack alkoholfri sådan i början när graviditeten mörkades).
Det fick bli ett tidigt UL för att få bekräftat att något verkligen fanns där… och det gjorde det, en liten böna såg vi och fascinerades.

v.10-11
Inskrivning hos barnmorskan Rita på Eken. En helt fantastisk sådan! Alla värden var toppen, och allt blev att kännas mer verkligt. Jag upplevde det dock enormt konstigt – Hon pratade ju med oss som att vi skulle bli föräldrar!
Det kunde jag fortfarande inte tro, så det fick bli ett tidigt UL till för att bekräfta. Där kunde vi konstatera en liten bebis med två armar och två ben och tickande hjärta. Kände oss därmed mogna att under julen sprida lite goda nyheter.
Nyheterna togs emot med största glädje, och jag tyckte vårt barn kändes mer verkligt för vår omgivning än för mig. Jag tvivlade fortfarande på att det verkligen var något.

v.13
Började tycka att magen kändes svälld, framför allt på kvällen, men i övrigt var vikten stabil. Kände mig hungrigare än vanligt, men upplevde förbränningen som ovanligt hög. Kanske fungerande för första gången i mitt liv? Blev officiell på jobbet, både mitt bolag (även om jag berättat för min chef redan i v.5, pga New York-planerna) och hos kund.

v.14-19
Särskilt mycket hände inte på magfronten, även om jag såklart märkte av en mage som började växa. Framför allt om kvällarna kändes den svälld. Bröllopsplanerna var inne på upploppet, vi flyttade ur vår lägenhet som skulle hyras ut under våren och bodde hos H’s syster. Jag tränade, mådde bra, och levde allmänt som vanligt - förutom kaotiska omständigheter med jobb, bröllopsförberedelser och boendesituation. Bröllopsklänningen var 2-delad, och in i det sista hade jag planer på att sy ut kjolen, men några dagar innan bröllopet kunde jag konstatera att det inte behövdes (även om den inte satt helt som den gjorde då jag köpte den).
I vecka 18 började jag känna sparkar, och veckan därpå kändes de även utanpå, och H kunde känna de små sprattlen. Några dagar före bröllopet – i v.19  gjorde vi stora ultraljudet. Allt såg bra ut. Vi frågade vad de var, men BM såg inget. Vi trodde tjej… pga detta (inget låg ju liksom för och skymde sikten?) men även för magkänslan.