En vän har bjudit med mig på Moderata ungdomsförbundets stämma som hålls på lördag. Detta har satt politikertankebollen i rullning. I flera år har jag funderat (till och från) vilket parti jag sympatiserar mest med. Jag vet vilken ideologi jag känner mig hemma i samt vilken jag föredrar ur ett Sannaologiskt perspektiv. I sakfrågor kan jag dock hoppa lite. Mina föräldrar är och har varit politiskt aktiva under hela min uppväxt vilket givetvis har inspirerat. Min mamma sa en fin sak (som jag även applicerar på lite udda politiker som är svåra att förstå) och det var att politiker har ett stort hjärta då de ständigt vill ändra och förbättra samhället och verkligheten vi lever i. Det håller jag med om. Jag tror att jag skulle bli en bra politiker då jag faktiskt brinner för att just förändra och förbättra samhället på ett effektivt men rättvist sätt. Det är inte för inte åklagarrollen fick mig att söka till juristlinjen. Men om Muf känns riktigt rätt för mig, ställer jag mig osäker till. Jag har snarare tänkt mig Luf, men våra vägar tycks aldrig korsas. I dagens politiska samhälle, där allt ibland uppfattas som en stor röra, spelar det kanske mindre roll vilken partitillhörighet man har. Fokus kanske snarare ligger på samhällsteorier med härkomst från ideologierna och hur väl man tycker att partierna profilerar sig i sakfrågorna man är intresserad av (?).

Jag tycker i alla fall att statsminister Fredrik Reinfeldt är en begåvad politiker som inspirerar till nytänkande, förändring och förbättring. I höstas deltog jag i ett seminarium om Kroatiens väg till EU som han höll tillsammans med Kroatiens premiärminister Ivo Sanander. Det är knappt 20 år sedan Kroatien deklarerade sin självständighet och ca 14 år sedan deras självständighetskrig upphörde. De ansökte om medlemsskap i EU 2004 och beräknas nu bli invalda ca 2010-2011.  Jag tycker att det är imponerande att se hur snabbt ett land genom reformer kan anpassa sin ekonomi för att nå upp till EU:s förhållandevis hårda krav. Go Croatia, jag hoppas att ni joinar oss snart!

Jag är trött och har uppenbarligen inte kommit längre i frågan om min politiska tillhörighet. Jag tar och sover på saken.

När fick människan för sig att vi var centrum av universum?
Inte kan det ha funnits med redan från början av vår existens? Det måste ju ha varit någonstans på vägen, för om vi från början trodde att vi var det nav som resten av universum snurrade runt borde ju alla andra djur tro detsamma!
Fast det kanske de gör?
Men djur som är instängda utav oss människor, skulle de också se sig som centrum? Att det vi människor gör mot dem inte är ett beteende från en art med korkade idéer om sin överlägsenhet utan ett tecken på något annat, något som kanske styrs av något gudomligt?
Å andra sidan så var det väl så att samma människor som ansåg att vi var centrum i universum också ansåg att det fanns någon slags guddom som bestämde över oss!
Jag lyssnade på Max Tegmarks Sommar, det kanske svarar på varför jag kom in i dessa grubblerier.
Men jag fick också höra något annat intressant, något som jag började grubbla över någon gång i tonåren, eller kanske redan tidigare, jag gick över ett övergångställe och efteråt for en tanke genom mitt huvud, tänk om jag blev påkörd när jag gick över, tänk om jag bara inbillade mig att jag stod oskadd på andra sidan vägen?
Efter ett tag vidareutvecklades den här teorin till att det kanske gick bra i det här universum, men sämre i något annat?
Det här är ett grubbleri som brukar dyka upp då och då i mitt liv.
Men så när jag lyssnade på den här professorn i astrofysik, så visade det sig att jag inte var den enda som hade funderat i de här banorna!
Det är faktiskt rätt trevligt att upptäcka att man inte är helt ensam om sådana här tankar, men samtidig skulle det ju vara kul att komma på något helt unikt, något som ingen riktigt har fattat än…