Det här är en blogg som målar upp livet ur en livsnjutande kvinnas perspektiv. Jag drömmer om att vara en stark kvinna som utmanar mina medmänniskor till att bli människor som Älskar och Njuter och Växer till de kvinnor och män de är skapta till. Jag vill skänka er min skönhet. Jag vill frambringa mitt liv, min skönhet – den själfulla och den fysiska – för att sätta er i gungning, få er att reflektera. Jag tror på skönhet. Jag tror att den väger tugnt.

Kommer att ta en Internet paus för att ta tid tillsammans med min Maker. Hoppas detta blir en vecka av förvandling, förfriskning, känsloströmmar, kreativitet och stor välsignelse. Bloggen kommer förstås att förbli orörd under denna vecka också. Därför sitter jag ikväll (söndag) och laddar upp inlägg som kommer att dyka upp utan att jag behöver röra en fena! So I’ll catch up with you guys in a week, då kommer jag att ha återvänt från en retreat på Åland full av ny kraft och skrivarglädje.

Glöm inte adventstiden och blunda inte för de vackra detaljerna (de kan ge dig någonting) som gömmer sig där du går fram denna vecka!

Kärleksfulla tankar & skoljobbkraft

E

Det har varit tomt i kollektivet i helgen, för Micke och Tony har varit i Östersund. Vi kvarvarande har gjort vårt bästa för att hantera den oändliga tystnaden och lugnet som lagt sig över hemmet. Vi började med en rejäl fylla. Fortsatte med tvångsmässigt bakande och julpyntande. Och världens adventsfika, för att fylla tomrummet med andra människor och socker. Ellen och jag har bakat i flera dagar; mozartkulor, bonnkaker, syltkakor, indiska saffransbullar, adventskaka, lingonbullar, rockyroadfudge, bananfudge, flingor i choklad och mintkyssar. Det var nog allt. Och bjöd in lite trevligt folk som åt av våra kakor och firade första advent.

Men nu är Tony och Micke hemma igen, läget är som det ska vara igen. Och vi har väldigt mycket fika kvar, om någon vill komma förbi så har vi absolut fika att bjuda på.

For en kjærlighet Gud har til oss. Han elsker å være sammen med oss, Han lengter etter det. Mer enn 1000 ord kan si……
Jesus kjærlighet på korset overvinner ALT. Det overvinner hodepine, sorg, smerte, død, sykdom, bekymring, depresjon, ensomhet osv…. Kjærligheten svikter ikke; den tåler alt, tror alt, håper alt, utholder alt. Vi kan takke og ta imot den kjærligheten.
Men vi kan også gi den videre.. Pay it forward!

More than a nice melody.
More than the sweetest of word’s,
This is love I have found,
and with this love I am found.

I just want you jesus, I just want you my lord,
I just want you jeses, I just want you.

Never could I comprehend,
The love you so freely give,
Never could I be with you,
But you love covers all of my sin.

I just want you Jesus,
I just want you my lord,
I just want you jesus I just want you.

There is no greater love than your’s,
Nothing else could ever compair,
And even if I search all the world I will never find a love like your’s God.

Jag försöker ju hitta bra musik som typ handlar om Jesus. Hymns From Nineveh gör sådan musik. Alldeles nyligen släppte han en ep med jullåtar som är väldigt fin och som du kan lyssna på hans myspace för tillfället. Så det blir mitt första tips på en annan sorts julmusik detta år. Trevlig första advent.

Christmas is here, the Kingdom is near

Friedrich Wilhelm Nietzsche (1844-1900) - Portrætteret af Edvard Munch

Men da Zarathustra var alene, talte han således til sit hjerte: ”Skulle det da være muligt! Denne gamle hellige har, ude i sin skov, endnu intet hørt om, at Gud er død!” - Friedrich Nietzsche: Således Talte Zarathustra – (min oversættelse)

Ja, således talte Zarathustra, og således skrev Nietzsche – og ja, det er primært disse linjer, der refereres til, når man taler om Nietzsches aflivning af Gud. Proklamationen er central for hans (altså Nietzsches) forfatterskab og filosofi, men hvad mener han i grunden med den?

Mange opfatter umiddelbart Guds-nekrologen som et antireligiøst eller ateistisk projekt; en påstand om, at de monoteistiske religioners skabende og lovgivende Gud ikke findes. Dette er måske nok også en del af Nietzsches pointe, men det er i hvert fald ikke det radikalt nye ved den. Helt tilbage i renæssancen, og måske endda før, havde man fået adskilt den skabende Gud tilstrækkeligt fra universets urværk, til at man – hvis man vel at mærke var fri for kirkens politiske indflydelse – så sig i stand til at strege Gud fra regnskabet. Med andre ord var ateismen allerede, teologisk set, en gammel sang på Nietzsches tid.

Gud, Fornuft, Vilje

Så vidt jeg forstår Nietzsche, er hans påstand mere snævert filosofisk. Den er et opgør med oplysningstidens forsøg på at bygge et borgerligt samfund på den antagelse, at alle mennesker er i besiddelse af den samme, universelle fornuft, som gør at vi alle erkender verden ens, og at vi alle, hvis vi tænker grundigt over sagen, er enige om, hvad der er rigtigt og forkert. For Nietzsche at se er både vores begreber og vores værdier altid opstået i konkrete samfund, på specifikke historiske tidspunkter og i bestemte situationer. Forskellige menneskers og forskellige samfunds begreber og værdier har altså vidt forskellige tilblivelseshistorier, og der er derfor ingen garanti for at de skulle være ens (- faktisk er det ganske tydeligt at de i virkeligheden er meget forskellige – mennesker bliver jo ofte uenige om et og andet).

At tro på en uforanderlig fornuft og moral i mennesket, er det samme som at tro på en Gud, hvis eksistens ikke kan bevises, men kun formodes. Den moderne filosofi, før Nietzsche, havde flyttet naturens eller universets rationelle love ind i mennesket selv, og gjort dem til erkendelsens og moralens love. Nietzsche skønnede at hans samtid var moden til dernæst at indse, at fornuften og moralen ikke følger nogen guddommelige love, men at mennesket derimod er i besiddelse af en vilje til at ordne universets kaos, og til at skabe sociale værdier. Denne vilje udmønter sig ikke i en forudbestemt fornuft, men rummer potentialet for en uendelig mangfoldighed af verdenssyn og værdisæt.

Hvad skal det til for?

Den mest solidariske beskrivelse Nietzsches dagsorden må være den, at han ville have os til at genfinde vores vilje til at skabe; til aktivt at forme verden som vi ønsker den, i stedet for at lade menneskeånden reduceres til den blotte fastholdelse af det minimum, de fleste kan blive enige om. Den guddommelige fornuft svarer for Nietzsche blot til den laveste fællesnævner.

Er dette en demokratisk tanke? Absolut ikke! Har det noget med fred og harmoni at gøre? Givetvis heller ikke. Alligevel er disse tanker svære at ryste af sig, nu hvor vi har gennemlevet det 20. århundredes globalisering. Har vi ikke yderligere fået styrket mistanken om, at menneskeheden er alt for forskelligartet en størrelse, til at den skulle kunne gå op i en højere enhed? Eller måske har vi bare fået en fornemmelse af, at en sådan enhed altid vil være en bestemt (stærk) gruppe menneskers idé om, hvad det er, vi alle burde have tilfælles.

Uanset hvordan vi hver især intuitivt måtte reagere på Nietzsche tanker (som unægtelig, for en stor dels vedkommende, er formuleret både rabiat og utrolig patetisk), så vil jeg mene at hans værker er et unikt udgangspunkt for at tænke forskellighed, mangfoldighed og, ikke mindst, uenighed – hvilket vi nok alligevel ikke kommer uden om.

Sidespor

Men det var jo slet ikke det, vi kom fra! Det var det med Guds død. Jeg er nok ikke den eneste, der i mange år hørte rygterne om dette foruroligende dødsfald, og følte mig instinktivt udfordret på min personlige Gudstro. Og vi har vel egentlig ikke fået afklaret, hvad konsekvenserne er for en religiøs kristen tro på Gud… det må der kigges nærmere på. Men ikke i dag. Dette indlæg er mere end langt og tørt nok nu.

Men jeg lover, at en fortsættelse følger.

Återigen har pedofilskandaler inom Katolska Kyrkan uppdagats. Det är inte första gången på Irland. Övergreppen i sig är väl kanske kända sedan tidigare. Men vad som är den stora nyheten är att ärkestiftet i Dublin ”mörkade” uppgifterna ändå in på 1990-talet! Uppgifterna kommer från Murphy-rapporten, som sammanställts av irländska staten. Nyheterna är vedervärdiga.

Jag citerar vad som står att läsa på Kyrkans Tidnings hemsida:

Den 720 sidor långa rapporten avslöjar 46 präster som misstänkts ha gjort sig skyldiga till minst 320 fall av sexuella övergrepp och våldtäkter mot barn.

[...]

Både kyrkliga företrädare och statsanställda pekas nu ut som ansvariga, eftersom de valde att tiga trots att de kände till att det förekom övergrepp. Kommittén slår exempelvis fast att tre av Dublins ärkbiskopar: John Charles McQuaid (1940-72), Dermot Ryan (1972-84) och Kevin Mc Namara (1985-87) hade kunskap om övergrepp men höll tyst för att undvika skandal och värna kyrkans goda rykte och rikedomar. I stället flyttades förövarna från församling till församling.

Min far är från Irland. När vi var där på besök i somras så skulle precis en liknande rapport, Ryan-rapporten, offentliggöras. Den handlade om övergrepp (inte endast sexuella) som skett på barnhem och skolor, drivna av kyrkliga organisationer. Denna rapport orsakade mycket sorg, ilska och hat på Irland i somras. Jag antar att denna nya rapport tjänar till att spä på de känslorna.

Jag diskuterade detta med mina irländska fastrar. Hur kunde detta ske? Min ena faster sa någonting, som jag tror är en central punkt i frågan:

”Här på Irland ifrågasätter man aldrig prästerna. De är Guds representanter, och ses nästan som Gud själva. De är ofelbara.”

Jag tror mycket ligger i detta. Mina fastrar är medlemar av katolska kyrkan, som de flesta på Irland, men jag verkar ha en mer uttalad kristen tro (jag läser Bibeln osv). Jag försökte förklara hur jag kände inför detta som dessa präster gjort sig skyldiga till:

”Det krossar verkligen mitt hjärta. För mig ska en präst faktiskt representera Gud. Och när dessa gudsrepresentanter begår dessa onda handlingar, så finn det inte ord för att beskriva vilken sorg jag känner.”

I Bibeln står det om hur en präst ska vara. I Första Timotheusbrevet står det:

”Den som önskar bli församlingsledare eftersträvar ett viktigt arbete. Därför måste församlingsledaren vara höjd över allt klander, gift bara en gång, nykter, behärskad, anständig, gästfri och en god lärare. Han får inte missbruka vin och inte vara hårdhänt utan skall vara försynt och fridsam och fri från penningbegär. Han skall kunna styra sitt hus och få sina barn att underordna sig, allt i värdiga former. För hur skall någon som inte kan styra sitt eget hus kunna ta hand om Guds församling? Han får inte vara nyomvänd, så att han faller under djävulens dom. Dessutom måste han ha ett gott rykte bland utomstående, så att han inte blir förhånad och går i djävulens fälla.”

- 1 Tim 3: 1b-7

Detta är hur en präst ska vara. Inte vad han automatiskt är!

Men på Irland verkar det ha blivit så att man automatiskt förutsätts vara på ovanstående sätt om man är präst. Eftersom det är ett kall från Gud så kan man ju inte bete sig på ett sätt som säger emot ovanstående beskrivning. Det var den attityd min faster förklarade fanns i den irländska Katolska kyrkan.

En maktsymbol?

Förstår ni vilken makt detta ger till präster med onda avsikter? Pedofiler söker sig till yrken där de får kontakt med barn. Vissa av dem blir nog också präster på Irland. Jag tror dock dessa utgör en minoritet.

Många människor vill nog skylla på celibatet. Att leva i celibat anses kanske inte vara naturligt. Alla människor har ju en sexualdrift och när den förträngs så går det åt skogen, helt enkelt. Men jag håller inte riktigt med om den uppfattningen.

Jag tror att Gud kallar människor till att leva i celibat. Det är en oerhörd gåva. Att istället för att dela livet med en annan människa, delade det fullt ut med Gud.

Med jag tror inte att prästyrket förutsätter celibat. Det är ju en grund i den katolska prästsynen, att alla präster ska leva i celibat. Detta anser jag naturligtvis saknar biblisk grund (Petrus, en av Jesu närmaste apostlar och ansedd som den förste påven, var ju gift). Jag tror att det finns präster som ska leva i celibat, men jag tror inte att alla präster ska göra det. Om Gud kallar en person att bli präst, och om sedan Katolska Kyrkan pressar på denne person ett liv i celibat, så kan det bli fel.

Detta är naturligtvis inte en förklaring. Men jag tror att detta, tillsammans med en kyrklig kultur där övergreppen mörklades och tystades ner har bidragit till att övergreppen blivit så många.

Och Satan naturligtvis. Människor i maktpositioner tror jag är extra utsatta för frestelsen att utnyttja denna makt. Kanske speciellt präster. Dessa 46 prästers övergrepp är oerhört ondskefulla handlingar som har sitt ursprung i helvetet. Ingen tvekan om den saken. Dessa präster har låtit ondskan styra i deras liv.

Återigen – det finns inte ord att beskriva den sorg jag känner inför dessa nyheter. Dels för att detta drabbar mitt älskade Irland. Dels för att det spär på hatet mot Katolska Kyrkan och kristendom, vilket blir ett hinder för evangeliet. Men naturligtvis främst för alla dessa barn som i åratal utsatts för dessa förbrytelser. Sexuellt utnyttjade… av de människor som ska vara kristna förebilder och tydliga representanter av Kristus. Det är en antikristlig skändlighet!

Länkar: Svenska Dagbladet, Dagen.se, SR.se, Kyrkans Tidning.

Jag har aldrig gillat det här med framgångsteologi och har därför många gånger ryst till när jag hört uttrycket JHWH Jireh, eller “Jehova Jaayrah” som amerikanerna brukar uttala det.

Men för att jag haft svårt för det, eller att det utnyttjats i själviska syften, gör ju inte att detta Guds namn är mindre sant.

Vad jag vet så myntades uttrycket av Abraham när han var på väg att slakta Isak, men Gud FÖRSOG med en bagge att slakta istället (+ att Gud inte tycker om människooffer!). Det kan också ses som ett löfte att Gud kommer att förse en väg till sig själv genom syndernas förlåtelse genom Jesus.

Jag ville bara lämna en liten “praise report” om det jag sa om pengar. Gud är så god!!! 

Saxat från ett mail: 

“Jag såg ikväll på mitt konto att det fanns en insättning från “Sara M”…  Jag vet knappt hur jag skall sätta ord på detta. Jag är verkligen tacksam för pengarna i sig, men det som berörde mig mest var vilket datum de kom in. Jag var med och ledde lovsång på Oasdagarna i Rättvik i veckan. I onsdags, den 18:e, höll Hedemora prästen Gunnar Hellerby ett kollekttal som utmanade mig mycket. Han sa bland annat att vi inte kan ge så mycket att vi inte har det vi behöver men att vi kan snåla oss fattiga. Jag insåg att detta är vad som har hänt mig på senaste – jag har snålat istället för att ge i rädsla för att inte ha till det jag behöver. Han sa också att om vi ger Gud vår plånbok så får vi Hans, och Hans är mycket större! Det gjorde att jag kvällen efter lovade att ge en gåva till Oasrörelsen, trots att jag knappt visste om jag hade dem eller inte, men jag upplevde att det skulle gå bra, på något sätt! Så sent som idag tänkte jag på det och proklamerade för mig själv att “We can’t outgive God!”

Att då hitta en gåva på 100 kr mer än det jag lovat till Oas på mitt konto är så stort att jag nästan inte har ord för det! Gud bevisar sin trofasthet för lilla mej!! Åh! Jag är så tacksam!”

Sedan dess har jag på bara några dagar fått två till gåvor som har gjort att jag storligen har kunnat betala av på den skuld jag haft upp sedan sommarens Mission Adventures. Det känns nästan otroligt. Självklart är pengarna kul, men inte en bråkdel så uppmuntrande som vad det säger om vem Gud är och vad som händer om vi lever efter Hans principer! (2 Kor 9 “Gud förmår ge er allt gott i överflöd, så att ni alltid har allt vad ni behöver och själva kan ge i överflöd till varje gott ändamål.”)

Hoppas att detta blir ett vittnesbörd för dig också! Vår Gud är Herren vår försörjare, och han pratar med oss! Vi får vara Hans barn och Hans tjänare och Hans vänner!

Allt gott!

Kan någonting var Guds vilja om det får mig att känna mig “trapped” (hittar ingen bra översättning)?

Så mycket att skriva om!

För att återknyta till rubriken: Jag älskar min pappa! Han är fantastisk på de allra flesta sätt och jag har lärt mig otroligt mycket av honom, både om livet och kunskapsmässigt. Han har berättat om hans och mammas relation och på så sätt har jag fått lära mig hur ett förhållande kan vara lyckligt i 30 år – tills döden skilde dem åt. Vad jag däremot har saknat, även om jag kanske inte ens bett om det, är råd från min far när det gäller en kärleksrelation. Det där fader-dottersamtalet om att man ska ta hand om sig när det gäller killar. Det har vi aldrig haft.

Visst, pappa var ung på 60-talet och det motsvarande samtalet jag hade med min mamma var väl inte någon gigantisk moralkaka om jag säger så (alla är väl mer eller mindre barn av sin tid). Men, att han inte sagt det gör ju självklart inte att jag betvivlar att han vill att jag ska ta hand om mig i relationer! Det är inte så jag menar!Men han har aldrig sagt det.

Undrar om mitt liv, från tonåren tills nu, hade varit annorlunda om jag hade pratat mer med mina föräldrar om kärleksrelationer? (en fråga som hänger ihop med föregående blogg)

I alla fall.
I kväll har vi pratat om att höra Guds röst (ovanligt inom YWAM va?!). Då berättade jag att det första jag oftast hör från Gud är: “Jag älskar dig Lisa!” Det är ju underbart och jag gissar att det är för att Gud tänker: “Hon lyssnar! Då måste jag säga det här snabbt så att hon hör det!” Men det är ju också så att när jag hör och litar på att Gud älskar mig så vågar jag också lita på Honom. Och det är ju viktigast av allt, för kan jag lita på Honom, och om jag vet min identitet och auktoritet i Honom så kommer jag göra visa beslut, om jag har min trygghet i Honom och inte i min egen förmåga. Då handlar det om Honom och inte om mig…

En annan sak, inte hälften så viktig som I>+<, som utlöste dessa tankar om fadershjärtat var en kram jag fick av en äldre man som är här denna vecka. Han har ett fadershjärta och även om jag verkligen inte känner honom väl så känner jag Guds fadershjärta genom honom och jag får mycket av det jag saknat och tips om var jag kan få mer vishet = hos Gud.

Mina tidigare tre råd står fast och jag tycker du ska börja med dem. Kanske behöver du inte söka hjälp och då har du vunnit en hel del genom att inte utsättas för den sociala stigmatisering som jag menar kan följa på den offentlighet som du tvingas ut i.

Första rådet är annars att söka hjälp. Det är svårt för en del men viktigt. Svårt därför att: det finns olika hjälp att söka. Vilken ska jag välja? Hur ska jag hantera det med arbetet eller skolan? Hur går det med min integritet och anonymitet? Det krävs ett mod att stå för en så stigmatiserande sjukdom. Det krävs också ett mod att vara frisk. Det finns gott om sjukdomsvinster med depression! Har jag valt depressionen för att nå ett mål? Hjälper den mig att bli något, ger den mig uppmärksamhet? Det krävs ett beslut och en verklig vilja att bli hel och frisk igen. Vill jag verkligen bli frisk? Vad innebär det att vara frisk? Likafullt är det viktigt att söka hjälp. Man kan inte alltid förstå sig själv eller klara av att lära sig själv om sig själv – du behöver hjälp. Du klarar inte av att se eller tror inte det finns alternativa vägar – du behöver hjälp. Någon måste tro på dig och vara positiv i ditt ställe – du behöver hjälp. Du kan behöva en medicin en kortare eller längre period (det fungerade inte för mig, men kanske för dig) – du behöver hjälp. Du behöver kanske få nya uppgifter, nya mål och ny mening och terapeuten är ingen idiot – han kan hjälpa dig och – du behöver hjälp.

Många läkare eller terapeuter som skrivit böcker i ämnet depression menar att vi inte ska sitta på vår kammare med självhjälpsböcker utan vi behöver söka hjälp. Jag kan hålla med. Däremot tror jag det är ett bra komplement till en i många fall knölig vårdapparat och fyrkantiga terapier och behandlingmetoder där patienten måste anpassa sig efter systemet och inte tvärtom. Ett system som i många fall inte böjer sig fram till den hjälpsökande och sträcker ut sin hand. Patienten måste exempelvis, om det inte är så illa att du blivit inlagd, vara kapabel och aktiv, passa fastlagda tider, dessutom finns inget stöd mellan terapisessionerna. Det kan säkert se olika ut och förhoppningsvis upplever de flesta att det inte är några problem och att de får en god hjälp.

Mitt andra råd. Ska jag trots allt rekommendera en del litteratur som är bra och till hjälp så blir det följande böcker. De är i alla fall inte ytliga som många självhjälpsböcker och de står pall för en kritisk blick. Speciellt av den som vet, det vill säga den deprimerade själv. Samtidigt är de inte enbart vetenskapliga eller bara klargör orsaker och grunder, utan de hjälper och stödjer dig i att förstå dig själv och skapar hopp och lust till livet. James Hillmans bok om ekollonteorin Själens kod (tycks få sökas på antikvariat för svensk översättning) är egentligen ingen bok om depression, men är en bok full av hopp och förmedlar en tro på mål och mening med vars och ens liv (en del kan tycka den är lite new age i negativ mening och det respekterar jag), Andrew Solomons Depressionens demoner (tycks få sökas på antikvariat för svensk översättning) är den mest grundliga bok jag läst om depression ur såväl den drabbades som ur en journalists ögon. Den skänker en stor förståelse för depression och stärker din självkänsla, Viktor Frankls Livet måste ha mening handlar dels om hans tid i koncentrationsläger under andra världskriget, men också om hur hans upplevelser kom att forma hans uppfattning om mål och mening med livet och hur vi bör tackla våra svårigheter. Samt slutligen Kärlek och vilja (tycks få sökas på antikvariat för svensk översättning) av Rollo May. Den är svår och kräver en del av läsaren men handlar om viljans intentionalitet, dvs grunden för vårt viljestyrda liv, vårt varför. Oerhört klarsynt och handlar om vår existens och vårt förhållningssätt till livet. För en hel uppsats om Rollo May och intentionalitet bland annat.

Sista rådet. Ta Gud till hjälp även om du inte kallar dig kristen – inte kan det skada att åtminstone prova en bön! Vi äter ju piller många gånger helt oreflekterat i tro att de ska fungera?! Du kanske inte tror att Gud kan göra något för dig, men det finns en liten anekdot om en man som alltid sett två fotspår i sanden när han vandrat livets väg, sina egna och Guds. Nu kunde han bara se ett och ropade förtvivlat till Gud: Varför har du övergivit mig, nu när jag behövde dig som mest! Gud svarade: Inte har jag övergivit dig. Det är mina fotspår du ser, det är jag som burit dig! Ibland är det just så – vi tror vi vet och så visar det sig efteråt att Gud verkat för oss i det dolda. När det gäller det andliga perspektivet i tillvaron så kan jag verkligen rekommendera både dig som inte kallar dig kristen och dig som gör det att läsa Philip Yancey! Hans böcker har en ödmjuk ton och är förankrade i egna och andras erfarenheter med en stor insikt. Han är inte en dogmatisk kristen men han sviktar inte i tron på Gud och hans nåd. Läs med fördel Mörkerseende – när du är besviken på Gud, Med nådens ögon – finns nåd och förtjänar jag den? (finns på antikvariat i skrivande stund), Livlinor – inspiration om människor som hittat sitt varför!)

Disclaimer – för dig som läser detta! Jag tycker det är viktigt att påminna om att jag inte har expertkunskaper i ämnet.
Jag placerade detta stycke sist eftersom min mellanflicka på 10 år precis förstått att jag har en blogg och kanske läser en bit. Men, jag tror inte hon kanske orkar igenom texten ända hit ner. Jag vill egentligen bespara henne oroväckande och skrämmande tankar som onödigtvis skulle ge henne ångest eller dålig sömn av oro för mig. Det finns ingen anledning kvar till oro för mig idag. Ovanstående tillsammans med det jag skrivit tidigare i inlägget Tre små råd om depression är råd som jag tror fungerar, men de är valda utifrån min erfarenhet, dvs de fungerar för mig. Jag har inte haft den djupaste formen av depression. Likafullt har jag många gånger (speciellt när jag var yngre) funderat över självmord och i desperation över min tillvaro och mitt jag känt att det inte finns några utvägar. Självmord har dock aldrig varit helt aktuellt. Kanske för att jag håller av mina nära på ett sätt som jag upplever som stödjande i sig. Jag skulle inte kunna svika dem så eller göra dem så illa. De älskar mig och jag älskar dem. Och nu sedan jag har fått barn så finns det inte längre kvar i min föreställningsvärd. Sedan har min Gudstro hjälpt mig att inte ta ett sådant steg. Jag upplever att det även gentemot Gud skulle vara ett svek. Men oj vad jag har hållt Honom ansvarig för mycket och oj vad jag har spytt galla över Honom för mitt livs skull. Som om jag inte hade ett eget ansvar eller gjort egna val…!
Så även om jag inte är expert eller har haft den djupaste formen av depression med diagnos så hoppas jag att jag kan ha en del att säga till råd för den deprimerade. Samtidigt hoppas jag att den som just nu verkligen lider av en djup och allvarlig depression inte tar dessa ord och råd som en förolämpning mot hans situation. Jag vet mycket väl att de kan väga lätt i en sådan situation. Det är min mening att de kanske ändå kan hjälpa till något.

Förra veckan blev det inte så många kaffepauser, mest för att man har mycket annat att göra, men också för att jag höll på att läsa och smälta vad Eva Basch-Kåhre skriver i sin bok ”Bortom Drifterna – en bok om psykoanalys och tro”. Förutom att den på ett väldigt överskådligt sätt beskriver psykoanalysen enligt Freud, med tillägg och förändringar genom senare namn som Erikson, Lacan, Klein och Bion, så tar hon själv upp den utelämnade pusselbiten, Gud, genom en teologisk tolkningsmodell.

Psykoanalysen är från början ateistisk och saknar nämligen Gud i ekvationen. Någon måste sätta dit den saknade delen. Psykoanalytikerna vill kanske gärna se sig som lika vetenskapliga som fysikerna – och vill därför inte ta in teologisk empiri och erfarenhet som likvärdig vad man gängse klassar som “vetenskaplig” sådan. Detta är faktiskt lite märkligt då allt handlar om upplevelser vi har i vårt medvetande och i vårt övriga psykiska liv.

Nåväl. Vad psykologin inte tycks inte bry sig om är att fråga sig själv frågan – vad är vårt psykologiska liv bra för? Vad fyller det för mening?

Om vi, vilket bland annat ateister som Dawkins hävdar, bara är ”transportörer av vår själviska, genetiska kod” från en kropp till nästa och vars enda syfte är att reproducera och sprida sig, då blir hela psykologin meningslös. En gen behöver uppenbarligen inte en kropp med ett medvetande för att föröka sig. Det räcker nog att ställa upp i en dokusåpa, vilket man tycks behöva varken hjärna eller mycket annat för att nå “framgång” i.

Men hur kan vi säga att någonting verkligen har gått fel, att vi har en psykisk sjukdom, en psykos, om vi inte har en idé, en teori, om vad vårt medvetande är till för? En idé som också måste vara större än att enbart handla om fortplantning. Annars hade det inte ens varit meningsfullt för oss att tänka ut någon form materialistisk/ateistisk metafysik.

Vad man kan konstatera är i alla fall att det inte bara rent kroppsligt och biologiskt finns tusentals saker som kan gå fel och påverka oss negativt. Även inom det mänskliga psyket finns mycket som kan gå fel. Och tyvärr tycks grunden läggas, vilket ger upphov till de allvarligaste felen, när vi är som mest sårbara. Det vill säga som spädbarn och upp till någonstans efter genomgången pubertet. Central i människans hela utveckling är kärleken, uttryckt genom olika relationer (bindningar) till andra människor, först och främst föräldrarna. När den är knapp, missriktad, eller helt saknad, redan i relationen mellan förälder och barn, kommer inte bara barnet som vuxen att ha svårt att utvecklas till en egen fullständig personlighet, utan också garanterat föra vidare samma problem till sina barn.

Med tanke på det nyfödda barnets sårbarhet och totala oförmåga att överleva utan föräldrar så har detta också en aspekt av ren självbevarelse. De band som knyts mellan förälder, först och främst modern, och barn är nödvändiga för att barnet skall överleva. Att göra sig av med barn av diverse olika anledningar är absolut inget nytt fenomen som har med ”kvinnans frigörelse” att göra (i vår tid kallat för abort). Det har alltid varit extremt vanligt i alla forna kulturer, bara det att man då gjorde sig av med det barnet först efter att det blivit fött.

Men, som sagt, utan en teori om vad psyket är till för, så blir även hela frågan om sjuk/frisk meningslös. Hur kan någon förklaras ha en psykisk skada eller sjukdom om inte dennes psyke också har ett syfte? En maskin har ett syfte och måste fungera för att uppfylla det. Är vårt medvetande bara en meningslös slump, en parentes i ett dött universum utan mening – då finns det heller inget rätt eller fel i vår psykologi. Det finns heller ingen skola som kan säga utveckla en mer sann teori än någon annan, liksom vi inte kan utveckla några tankar eller filosofier om någonting annat och mena att de innehåller sanning. Är det jag som tror på Gud som är en hallucinerande galning, eller är det ateisten som psykologiskt blind och döv för en andlig värld?

Alla människor gör existentiella val, vissa är medvetna, andra mindre. Även den lilla bebisen, ja till och med fostret i magen, gör sådana val. Positiva val leder framåt och utvecklar individen, negativa hindrar samma utveckling. Eva Basch-Kåhre skriver att

”Man kan bruka tänkandet och språket för att söka sanningen om sig själv och världen. Eller man kan missbruka dem för att med hjälp av utsökta tankekonstruktioner och ordvändningar bygga sig en värld där man själv är gud.”

Negativa val leder till att någonting annat måste ta den plats som Gud lämnar i ens psyke. För en del kan det vara just en själv, men lika vanligt är att man också överför det gudomliga till någonting annat utanför en själv, som man sedan kan dyrka. Det blir likt ett vakuum som kan suga åt sig vad som helst som råkar komma i ens väg. Dawkins är typsikt den typen som dyrkar sig själv och sin egen intelligens. Andra dyrkar yttre ting som ”staten”, ett visst ”folkslag” eller ”ras”, ”partiet”, en viss ”samhällsklass”, den store ”ledaren”, ”politiken” i sig eller olika av människan skapade ”system”.

Nåväl. Vi har tidigare pratat om hur allt som rör det mänskliga sker genom relationer – och även Gud försöker ha en relation med oss. Enligt den kristna traditionen och läran så är det vi människor som trodde (och tror) att vi klarar oss lika själva bra, tack så mycket, och på grund av det negativa existentiella valet har vi inte längre tillgång till den direkta kommunikationen med Gud som vi först hade i paradisets trädgårdar. Vi har dock fortfarande del i det Gudomliga Varat eftersom vi är skapade i Guds avbild. Därför är vårt personliga vara och det gudomliga Varat samma sak och Bion, vars namn också har dykt upp flera gånger hos Bob kallade dessa båda Vara för samma sak, nämligen ”Origo” eller kort och gott O.

Detta är O, menade Bion, är den ”absoluta oartikulerbara sanningen om Gud och om människan” skriver Basch-Kåhre. Då O inte kan uttryckas med ord så måste det levas för upp-levas och förstås. Därför är religion och vetskap om Gud inte bara baserat på blind tro, utan på erfarenhet och kunskap – ”Ty Guds ord är levande och verksamt” (Hebr 4:12).

När vi inte kan sätta rena ord på något måste vi förmedla det genom andra vägar, som till exempel vetenskap, poesi, konst och musik. Vi kan bara försöka tänka oss hur våra förfäder upplevde det när de, i sitt psyke, för första gången blev medvetna som det yttersta varat och fångade en glimt av det gudomliga. När det subjektivt personliga bröt fram från det omedvetna till det medvetna… Vad och hur skulle de göra av med alla dessa känslor och all denna energi som nu stormade inom dem? Måla dem på första bästa grottvägg såklart!

Allt sedan dess (vilket tycks ha varit för si sådär 40 000 år sedan enligt de arkeologiska fynden) har människan sökt efter förklaringen på det egna varat, vilket enligt Bion alltså är samma sak som att söka efter Gud och det gudomliga – vilka båda är del av det totala O.

När vi tänker och talar i syfte att få veta mer om varat deltar vi i form av gudstjänst, därför att det då sker i form av kärlek till tänkandet och därmed en kärlek till språket. Problemet är alltså att vi inte kan formulera vad vi upplever i klara och tydliga ord – men det är här som religionen spelar sin  roll som förmedlare och uttrycksmedel.

Underbar bön av Leonard Cohen. Lyssna på texten – “All your praises they shall ring. If it be your will, to let me sing.”

If it be your will
That I speak no more
And my voice be still
As it was before
I will speak no more
I shall abide until
I am spoken for
If it be your will

If it be your will
That a voice be true
From this broken hill
I will sing to you
From this broken hill
All your praises they shall ring
If it be your will
To let me sing

Kommentarfeltet på nrk.no krever at du skriver inn en CAPTCHA-kode, altså en tilfeldig kode som vises i form av et bilde, for å få poste. På nrk.no består denne koden av tre tilfeldige bokstaver, som f.eks. “tsp”, “pqm” eller “kke”.

Grunnen til at websider krever sånt er at de vil unngå automatiske spam-programmer som legger inn masse reklame i kommentarene og sånt. Spam-programmer er nemlig ikke så gode til å tyde bilder…

Nå drev jeg akkurat og skulle skrive en kommentar til denne artikkelen her. Den handler om at partikkel-akseleratoren LHC er reparert, og skal startes opp igjen:

Trykk her hvis du vil hoppe over beskrivelsen av selve nyhetssaken.

Big Bang-maskinen har startet igjen

Etter 14 måneders utsettelse har forskerne ved CERN satt i gang igjen maskinen som skal løse gåten om universets opprinnelse.

En eller annen journalist har forsøkt å skjønne hva det er snakk om. Morsomt nok har han skrevet at maskinen skal “gjenskape «The Big Bang»”, og litt lenger ned i artikkelen har han til og med skrevet at den skal gjenskape forholdene som var “like før” Big Bang ^_^.

Big Bang er, for de som ikke vet det, det fysikerne regner med at var slik hele universet – som vi kjenner det – oppsto. En slik eksplosjon ville krevd at hele universet (det er MYE mer enn jorda) var samlet i ett eneste punkt, resten av universet (all energi og materie) måtte med andre ord vært samlet sammen på forhånd og selve verdensrommet måtte blitt krympet. Om det i det hele tatt gir mening å snakke om tid før Big Bang er et åpent spørsmål, og fysikerne driver ihvertfall ikke og eksperimenterer med hva som fantes før universet ble skapt.

Journalisten har tydeligvis både snakket med Røed Ødegaard og funnet noen kilder om dette her da, så han har nok prøvd å skjønne hva det er snakk om.

Men kommentarfeltet er en historie for seg. Folk er redd for dommedag og sorte hull, enda det er ganske opplagt at ingen av dem skjønner essensen av hva fysikerne holder på med med denne maskinen.

Jeg vet at fysikerne faktisk har tatt disse bekymringene på alvor. De har laget detaljerte rapporter for folk, hvor de prøver å forklare temaet på en måte som folk kan forstå, og samtidig gjør grundige utregninger om hvor sannsynelig det er at hver foreslåtte katastrofe skal inntreffe.

Det er litt som å lage en bok om sannsyneligheten for at Obama blir drept av at du heller kaffe i kaffekoppen din.

Den samme vitenskapen som forteller forskerne at det skal skje noe spesielt hvis de bygger denne digre maskinen, forteller oss nemlig at en hel masse enda kraftigere elementærpartikkel-kollisjoner skjer helt tilfeldig i universet rundt oss hver dag, og til og med når elementærpartikler fra verdensrommet treffer atmosfæren vår. Det er bare at vi ikke har kontroll på det til vanlig, og ikke har montert digre apparater for å kikke akkurat der det tilfeldigvis skjer. Hvis dette var så farlig som noen tror, ville universet ha kollapset for lenge, lenge siden.

Men, det nytter såklart ikke å vise en flue veien ut med en pil. Muligens har noen lest disse dokumentene, men flertallet av de som er redd for katastrofe nå, er vel ikke helt “der”, på hverken den ene eller andre måten:
Partikkelfysikk er LANGT over hodene deres pr. idag, og de vet det. Pluss at de er opptatt med å stange hodet i vinduet, og antagelig er en del av dem for redde til å ta seg tid til å lære seg noe grundig nå uansett.

Så kommentarfeltet inneholdt masse dommedagsprofetier, og religion som tema ligger litt i bakgrunnen.

Noen skrev at vitenskapsmenn godt kunne være kristne, og at det ikke var noe irrasjonelt ved det. Og jeg tok litt arrogant til motmæle.

Da jeg hadde skrevet kommentaren min, og skulle skrive inn CAPTCHA-koden for å trykke “Send inn”, så jeg dette:

Trykk på bildet for å se hva det står

Et tegn fra Gud?

Det er 26 bokstaver i det engelske alfabetet (som CAPTCHA-kodene bruker her). Så antallet mulige kombinasjoner av 3 bokstaver i rekkefølge er:

26^3 = 26*26*26 = 17576

Sjansen for å få én bestemt av disse, f.eks. “gud”, er altså:

1/17576

Eller ca. 0,0057%, for de som liker å se sannsynelighet på den måten.

Og jeg kommer ikke på noen andre tre-bokstavers ord som kunne passa SÅ bra til denne saken her. Så dersom dette var den eneste artikkelen jeg hadde kommentert med CAPTCHA noe sted, ville dette vært et ganske utrolig sammentreff. Det er mye mer sannsynelig å få “gud” som CAPTCHA i den første saken man kommenterer på nrk.no, enn det er å vinne førstepremien i Lotto, men allikevel…

Nå er ikke dette den første kommentaren jeg skriver der da. Faktisk har jeg nok skrevet et sted mellom 500 og 1000 kommentarer der. I så fall var sjansen nå et sted mellom (17575/17576)^500 og (17575/17576)^1000 for at jeg skulle unngå ordet “gud” denne gangen også.
(Sannsyneligheten for å unngå “gud” var nemlig 17575 av 17576 mulige, hver gang).

Trykk her hvis du vil hoppe over selve utregningen, og se hva dette innebærer.

En 1000-potens er et jævlig stort tall å regne ut. Men jeg kan prøve meg på litt logaritme-mikkmakk:

(17575/17576)^1000
= e^( ln( (17575/17576 )^1000 ) )
= e^( 1000 * ln(17575/17576) )

Det siste igjen er lik e^( 1000 * ( ln(17575) - ln(17576) ), men på grunn av hvordan datamaskiner regner ut desimaltall, lønner deg seg neppe å gjøre det siste skrittet hvis jeg skal ha mest mulig presisjon. Så jeg plugger rett inn i en kalkulator og får:

e^(-0,056897385580482833516919698809538) = ...
Hvorfor i all verden har Windows XP sin kalkulator ln() men ikke e?

= 0.944691003312 , ifølge denne kalkulatoren.

Her er det avrunding inne i bildet, men det er altså ca. 94,47% sjanse for at jeg fortsatt ikke kom til å støte på “gud”, selv om dette var den tusende kommentaren min på nrk.no.

Det er altså fortsatt usannsynelig, men da er det tross alt ca. 5,53% sjanse for alt mulig annet. Altså for at jeg KOM til å få “gud” minst én gang, enten denne gangen eller en av de 999 tidligere gangene.

Dermed er det omtrendt like stor sjangs for at “gud” ville dukke opp i kommentarskrivinga mi, som det er for å bli valgt tilfeldig i en gruppe på 18 personer.

Det finnes nok flere personer som er i liknende situasjon som meg på nrk.no og andre steder, så at en av oss skal få “gud” er ikke så innmari overraskende. Flaks at det var meg bare .

Dette virket først som et soleklart “tegn fra gud”, men det er altså ikke så ekstraordinært rart som det kan virke som.

Noe som er litt snodig, er at jeg skulle få “gud” akkurat når jeg skrev en kommentar som forkastet kristendommen. For det er ikke så ofte jeg tar rollen som arrogant ateist på NRK.no.

Men på den annen side finnes det veldig mange ord og forkortelser på tre bokstaver, som kunne gitt meg “gud”-aktige opplevelser. Og sjansen for å støte på hver av dem er akkurat like høy som for å støte på “gud”. Istad fikk jeg f.eks. “usb”. Tenk om det hadde vært en data-artikkel jeg kommenterte da? Mange av de 17576 mulighetene er ordentlige ord, som kan gi merkelige sammentreff. Så det er mange muligheter for “fulltreff” her, og tilsammen blir det ganske sannsynelig at jeg får noen fulltreffere.

“Lus”, “kuk”, “fin”, “sur”, “gal”, “opp”, “ned”, “rar”, “lei”, “pul”, “rip”, “ion”, “rom”, “uro”, “vei”, “ull”, “mat”, “lys”, “hef”, “let”, “eva”, “xxx”, “god”, “tro” osv.. Du kan sikkert finne ti ord til selv, og mange fler enn det også, uten problemer.

Og hvert ordentlige ord kan også passe til flere ting. Selv om jeg ikke pleier å disse kristendommen så ofte, kunne jeg jo f.eks. skrevet en kommentar om konspirasjonsteorier, eller om alternativ-messen, eller om engleskolen til Märtha Luise, eller om religiøse fundamentalister i Israel, eller om nakenhet-er-synd -folka på Vestlandet… Om “gud” hadde dukket opp en gang som CAPTCHA når jeg skulle skrive en hvilken som helst av disse kommentarene, kunne det virket akkurat like treffende.

Så samme i hvilken av de 1000 artiklene jeg har skrevet, den 5.53% sannsyneligheten for å få “gud” slo til på, er det god sjangs for at det ville virket oppsiktsvekkende. Det hadde ikke trengt å skje i akkurat denne, selv om det passet bra her også. Og det finnes mange andre ord som også har “gud”-liknende potensiale til å gi meg «åpenbaringer», og tilsammen er sannsyneligheten ganske høy for at det dukker opp ett eller annet ord som gir meg bakoversveis, sammen med en kjempepassende artikkel, en eller annen gang. Det virker faktisk veldig sannsynelig. Selv om det usannsynelige kunne skjedd også selvfølgelig. Det går an å ha dritflaks .

Jeg tror forresten jeg fikk “fis” en gang jeg kritiserte en jeg mente var prippen .

Ja, også er det jo denne her da:

Dette var etter at Israel invaderte Libanon i år, og Israels invasjon er anledningen til at dette var en nyhetssak

Et lite addendum, kveld 21. november:

På byen idag tror jeg jeg gikk rett forbi han som drev den gamle taekwondoklubben min. Han løp forbi meg, på vei til t-banen. Fyren har bil, og pleier så vidt jeg vet ikke å ta t-banen. Og det er over 580 000 mennesker som bor i Oslo, som jeg _kunne_ støtt på. Hva er sjansen for et sånt sammentreff!

Vel, jeg har gått forbi mennesker i byen maaange ganger idag.

Det er mange folk jeg har et forhold til som jeg kunne støtt på der.

Og situasjonen kunne vært vel så rar om jeg så ham på universitetet, i en uventet butikk, eller et av mange andre rare steder.

Det blir litt samme greia .

Første Mosebok er blitt tegneserie (igjen), nå er det den amerikanske tegneserieskaperen R. Crumb som har tatt oppdraget. Han har brukt fire år, fulgt bibelteksten ganske slavisk og ikke hatt latterliggjøring som mål. Det er action nok i seg selv i teksten, og Crumb er sier han ble slått i bakken av ondskapen, massemordene, volden, incesten etc etc.

Her er saken i Dagbladet.no (Kommentar fra Meland Gruppen: Vi er ikke stolte over denne saken, men vi velger å nevne den likevel, på grunn av de fine tegneseriestripene).

Vanvittig mye synd av denne typen førte til syndefloden:

Sett bort fra sexen, akkurat denne lille stripen er min favoritt. Dette skjer når Babels tårn ryker:

.

Skraj?

.

Vilken power han har, Jonas Gardell!

Såg nyss “Debatt” på TV där första delen handlade om att Jonas Gardell blivit nekad att filma och kommentera inuti Peterskyrkan i Vatikanen.

Gardell håller på med en TV-serie som kommer att börja sändas i vår. “Åh, Herregud!” är namnet, och den ska handla om tro och vad jag förstår bygger den på hans båda böcker “Om Gud” och “Om Jesus”.

Ett av inslagen ska handla om just Peterskyrkan, och Gardell hade fått tillstånd att filma och allt var klart. Men plötsligt fick han veta att han inte var välkommen.

Och sen råder det delade meningar om orsaken. En del hävdar att det bara handlar om att man inte får filma och samtidigt kommentera inuti Peterskyrkan, en del hävdar att det är Gardell och hans kontroversiella uttalanden om Jesus som är orsaken.

Jag vet ju vad jag tror.

Handlar det bara om det förstnämnda, så går väl det att kringgå genom att lägga på speakertext i efterhand. Så troligast är väl att Gardell är obekväm som vågar ifrågasätta det vedertagna.

En av frågorna i boken “Om Jesus” är varför vår trosbekännelse hoppar över hela Jesu gärning.

“…Vi tror ock på Jesus Kristus,
hans enfödde Son, vår Herre,
vilken är avlad av den helige Ande,
född av jungfrun Maria,
pinad under Pontius Pilatus,
korsfäst, död och begraven…”

Men allt som Jesus GJORDE då? Varför nämner man inte det?

Jag tror på en Jesus som engagerade sig, som ville att vi skulle agera om vi kunde. Ta ställning, protestera, kämpa för rättvisa och framför allt vara kärleksfulla emot varandra.

“Is God a three letter word for love?” sjunger man i en vacker sång av Duke Ellington.

Ja så tror jag att det är. Gud är inget objekt, utan helt enkelt det som uppstår när vi öppnar våra hjärtan och sinnen och känner gemenskap med varandra och älskar och respekterar oss själva och hela skapelsen.

Agape.

Daemon.

“Ubi Caritas et Amor, Deus ibi est” sjunger vi ibland. “Varhelst det finns omtanke och kärlek, där finns också Gud”.

Och om katolska kyrkan kan jag inte uttala mig så särskilt mycket egentligen, mer än att jag bevistat ett par mässor och slogs av att jag inte var välkommen att ta nattvarden. Denna är endast förbehållen “äkta” katoliker.

Undrar vad Jesus hade sagt om det.

I min protestantiska evangeliska kyrka så kommer både hinduer, buddhister, muslimer och kristna med glädje och tar del av brödet och vinet varje söndag. Man öppnar dörrar.

För som Mamadou Sene, en muslimsk artist och tillika bekant en gång sa; “Vi har alla samma mål, men olika vägar att nå dit”.

Mamadou

Jonas Gardell fick in en underbar replik i debatten i alla fall. “När påven Benedictus är död och blivit kanoniserad, då kommer säkert det här att jag blivit nekad att filma att framstå som hans enda mirakel!”.

Jonas, aldrig ska jag sluta älska dig!

.

.

Hur man roar sig en torsdagskväll; man pratar bara engelska och snortar saltlösning. För att inte glömma microkola! Or microwave fudge as it’s called in english. Sweet, sweet microwave fudge.

- Af Martin Luther

Vi finder ofte mennesker, der beder, faster, skænker gaver, gør dette og hint og i andre menneskers øjne fører et fromt liv; men spørger du dem selv, om de nu også er sikre på, at det de gør, er Gud velbehageligt, så siger de nej, det ved de ikke eller tvivler på det. Dertil kommer, at der er nogle højlærde folk, der leder dem på vildspor og siger, at det ikke er nødvendigt at være sikker herpå, og som alligevel ikke foretager sig andet end at lære, at man skal gøre gode gerninger. Nu er det sådan, at alle disse gerninger ikke sker i tro; derfor er de intet værd, helt døde. For sådan som ens samvittighed har det med Gud og ens gudetro er, sådan er de gerninger, der bliver resultatet heraf. Nu er der ingen tro, ingen god samvittighed for Gud; derfor er det intet bevendt med de gode gerninger, og deres hele liv og al deres godhed er for intet at regne. Det er grunden til, at de beskylder mig for at forbyde gode gerninger, når jeg sætter troen så højt og forkaster disse gerninger uden tro, mens jeg netop ville lære troens virkelige gode gerninger.

Spørger du dem endvidere, om de også anser det for en god gerning, når de udfører deres håndværk, går, står, spiser, drikker og laver alt det arbejde, livets opretholdelse og almenvellet kræver, – om de tror, at Gud finder behag i sligt, så vil du finde, at de siger nej og opfatter begrebet de gode gerninger så snævert, at der kun bliver tale om sådan noget som at bede i kirken, faste og give almisse. De andre gerninger anser de for at være uden betydning som om Gud ingen vægt lagde på den slags ting, og således afkorter og forringer de ved deres fordømte mangel på tro den tjeneste, de skylder Gud, som dog alt tjener, der kan gøres, siges og tænkes i tro. (…)

Således kan nu enhver selv mærke og føle, hvornår han gør noget godt, og hvornår han ikke gør det. For finder han i sit hjerte forvisningen om, at det behager Gud, så er det han gør, godt, om det så var så lidt som at løfte et halmstrå. Er denne tillid ikke til stede og er han i tvivl, så er det, han gør, ikke en god gerning, om den så vakte alle døde til live og mennesket lod sig brænde levende. Det lærer Sankt Paulus (Rom. 14, 23): “Alt, hvad der ikke sker ud af eller i tro, det er synd.” Ved troen som hovedgerning og ved ingen anden gerning bærer vi navnet kristne og troende. For alle andre gerninger kan en hedning, jøde, tyrk eller synder også udføre; men at stole helt og fuldt på, at han har Guds velvilje, det er kun muligt for en kristen, der gennem troen har nået afklaring og fasthed. (…)

I denne tro bliver alle gerninger ligestillede, og den ene er som den anden; al forskel mellem gerningerne falder væk, hvad enten de nu er store eller små, kort- eller langvarige, mange eller få. For gerningerne er ikke gode i sig selv, men ved troen, der uden forskel forbliver den samme i alle disse gerninger og virker og lever, hvor mange og forskellige de end måtte være, ligesom alle lemmer lever af hovedet og virker og bærer navnet og uden hoved er der ikke et lem, der kan leve, virke eller have et navn. Deraf følger endvidere, at en kristen, der lever i denne tro, ikke behøver nogen lærer i gode gerninger, men hvad der ligger lige for hånden, det gør han, og alt er velgjort.

Det kan vi givet et simpelt, kødeligt eksempel på: dersom en mand (eller en kvinde) antager, at den anden nærer kærlighed og velvilje til ham, og tror fuldt og fast derpå – hvem lærer ham da, hvordan han skal opføre sig, hvad han skal gøre, undlade, sige, fortie og tænke? Tilliden alene lærer ham dette og mere, end der behøves. Da findes der for ham ingen forskel på gerningerne: Han gør det store, langvarige, mangfoldige, lige så gerne som det små, kortvarige, enkle og det med et glad, fredfyldt, tillidsfuldt hjerte. Men dersom der er tvivl, da søger man efter, hvad der vil være bedst, da begynder man at udmale sig forskellige gerninger, som man vil erhverve sig velvilje ved, og skrider til værket med tungt hjerte og stor ulyst og er alligevel indfanget, mer end halvt fortvivlet og bliver ofte til nar. Således ved også en kristen, der i forholdet til Gud lever i denne tillid, alt, formår alt, tror sig i stand til alt, der skal gøres, og gør alt, glad og fri – ikke for at samle megen fortjeneste og gode gerninger sammen, men fordi det er ham en lyst, således at behage Gud, og han tjener Gud uden tanke på at få noget til gengæld, tilfreds med, at han derved er Gud til behag. Men det omvendte er tilfældet, dersom nogen ikke er enig med Gud eller tvivler på det. Han begynder da bekymret at spekulere på, hvorledes han dog skal stille Gud tilfreds og vinde ham med mange gerninger. Han iler til Santiago, til Rom og Jerusalem, farer hid og did, beder bønner her, går til skrifte der, spørger denne og hin og finder dog ingen hvile og gør alt med beklemt fortvivlet og trist hjerte. Skriften kalder da også sådanne gerninger på hebræisk aven amal, på vort sprog “møje og arbejde”; dertil kommer, at det ikke er gode gerninger og alt er spildt. Der er mange, der er blevet forrykte derover, og af angst er de drevet ud i jammer og elendighed. Derom står i Visdommens bog (5, 6f): “Vi er blevet trætte på den forkerte vej og har vandret ad tunge sure veje; men Guds vej har vi ikke erkendt, og retfærdighedens sol er ikke stået op for os.”