Inställningen – eller avsaknaden av inställning – till religion kan ta sig många former. Monoteism, polyteism, ateism (stark och svag) och agnosticism är kanske de mest välkända; men därtill kan läggas ignosticism och apateism. Vad avses med dessa två synsätt?

• Ignosticism (eller teologisk icke-kognitivism) säger att frågan om Guds existens är meningslös eftersom “Gud” är ett icke-preciserat (och kanske icke-preciserbart) ord. Det går alltså inte att förhålla sig till det på något rationellt sätt. Jämför med analytisk ateism.
• Apateism säger att religiös tro är ointressant och att apati föreligger gentemot föreställningar om Gud. För ett icke-apatiskt försvar av apateism, se Jonathan Rauchs artikel “Let It Be: Three Cheers for Apatheism”.

Min syn: jag har viss sympati för båda dessa synsätt. Jag anser emellertid att ignosticism går att förena med den svaga ateism jag företräder, och så länge religion påverkar saker jag bryr mig om på ett i huvudsak negativt sätt kan jag inte vara apateistisk. Om religiösa själva vore apateistiska, eller om de skulle utöva sin religion strikt privat, skulle jag också vara det, men de flesta är tvärtom aktivistiska och försöker påverka människor och politik. Jag fortsätter därför min bana som aktivistisk anti-teist.

Tips: Niklas Elert.

Inte finns det väl något som heter “att man halkar in på ett bananskal” heller? Näe det tror jag inte, jag bara inte inte tror det, jag vet det. Inte var det den så kallade bananskalslagen som såg till att det blev en stjärnkrock i min trädgård idag. Ingen av dessa själar bara halkade hit. Allt var ju förutbestämt. Att vi ska träffas en dag som denna och dela våra tankar och erfarenheter. Det är makterna som pillar lite ovanifrån så att vi möts just idag, de trixar liksom till det, de har ju läst manualen och har den i färskt minne till skillnad från oss glömska varelser som vandrar på Moder Jord.

Nina var här, hon som talar med änglarna, hon som namnger dina änglar om du frågar. Hon är även en rackare på att få en att skratta.

Svava, massör och snart Rosenterapeut från Island i labyrinten.

Martin min stjärnbroder smälter upplevelsen av att ha gått en tur i labyrinten.

Annelie var också här men hon lyckades inte komma med på bild.

Jag kan ju bara säga att dagen var fantastisk med många helande samtal och en strålande sol. Jordgubbarna smakade himmelskt och vattnet rann ner i våra strupar.

Men ibland undrar jag ändå… kanske detta omtalade bananskal är av himmelsk natur rent av…?

]]> http://nonicoclolasos.wordpress.com/2009/06/03/orwell-om-religion/ Wed, 03 Jun 2009 05:22:36 +0000 nonicoclolasos http://nonicoclolasos.wordpress.com/2009/06/03/orwell-om-religion/

George Orwell i “Such, Such Were the Joys”:

Take religion, for instance. You were supposed to love God, and I did not question this. Till the age of about fourteen I believed in God, and believed that the accounts given of him were true. But I was well aware that I did not love him. On the contrary, I hated him, just as I hated Jesus and the Hebrew patriarchs. If I had sympathetic feelings towards any character in the Old Testament, it was towards such people as Cain, Jezebel, Haman, Agag, Sisera: in the New Testament my friends, if any, were Ananias, Caiaphas, Judas and Pontius Pilate. But the whole business of religion seemed to be strewn with psychological impossibilities. The Prayer Book told you, for example, to love God and fear him: but how could you love someone whom you feared? 

Ja, är det inte märkligt att tro på en guds existens och en vilja att dyrka och älska denna gud i allmänhet anses höra ihop? Kan man inte tro att guden X existerar och samtidigt vara oberörd av X eller t.o.m. finna X avskyvärd och motarbeta X? Ungefär som med människor: man kan tro att A existerar utan att dyrka och älska denne. Jag tänker mig dessa kombinationsmöjligheter:

Om någon tror på guden X förutsätts han vara en positiv troende. Men det finns andra möjligheter, vilket den unge Orwell illustrerar. Likaså torde det finnas olika inställningar bland sådana som inte tror att X existerar — det finns ateistiskt religiösa, vanliga ateister och anti-teister. Orwell fördjupar vår förståelse av vad det kan innebära att tro eller inte tro på en gud.

Han klargör också det absurda och stötande i att anse att någon bör straffas för att man inte är positivt troende (som i kristendomen, där X kallas Jahve och där alla utom de positivt troende anses värda evigt straff). Som om man fritt väljer om man tror att X existerar och som om man, om man tror att X existerar, fritt väljer sin känsla (kärlek, indifferens eller avsky) inför denne gud. I sanning en omoralisk religiös lära, den kristna. Tur att den är falsk. (Ni märker i vilken ruta i tabellen jag återfinns.)

Jag talar om Sergei Prokofiev, som har komponerat “Suggestion diabolique”, vilket här framförs av Sviatoslav Richter:

Magdalena Ribbing i QX (s. 22):

Det är alldeles utmärkt att samkönade par nu kan ingå äktenskap på samma villkor som heterosexuella. … Hur fasen kan man tycka något annat?

La déesse a parlé.

Media: AB, SvD, DN1, DN2

Mahalia Jacksons sång är oemotståndlig (liksom hennes frisyr):

Jag hade inte tänkt skriva något om Jonas Gardells dramaserie De halvt dolda, vars fyra delar nu har visats i Svt, av rädsla att låta patetisk. Men jag kan inte låta bli. Serien har berört mig på djupet. Dels för att dess teman ligger mig nära — frikyrkans märkliga värld (med dess legalism, konformism, hyckleri och sångskatt) och homosexualitet (både det egna uppvaknandet och andras aversion) — och dels för att den visar på livets bräcklighet och på lidandets realitet. Den pekar också på att vi i hög grad formas av vår sociala kontext. Att negligeras eller att bli slagen som barn sätter sina spår. Linus negligerades av en alkoholiserad mor och blev våldsam. Ragnar misshandlades fysiskt och psykiskt av sin far, missionären, och blev själv sträng. Att vara förälder utgör ett stort ansvar.

Gardell skriver på sin blogg:

Var och en av oss är en dimma som syns en kort stund och sedan försvinner.

Ja. Just därför att livet är bräckligt och präglat av lidande tycker jag om att försöka se det som en dimma som syns en kort stund och sedan försvinner. Detta synsätt utesluter inte att man fokuserar på och försöker förmera livets många glädjeämnen, som också återfinns i serien: ungdomlig skönhet, attraktion, närhet, vänskap, konst. Eftersom dimman försvinner gäller det att leva livet fullt ut medan man har det.

Det enda jag inte tyckte om var det vanliga problemet med svenska skådespelare som låter tillgjorda. Den enda som inte gjorde det var alkoholistmamman Anette, briljant spelad av Ia Langhammer. Sötast var Henrik, spelad av Kristoffer Berglund (i grönt på bilden ovan; annan bild).

Ett tag till kan du se samtliga fyra avsnitt här.

Nåja, något traditionsenligt måste jag väl ändå göra så här på nyår.

Av någon anledning så är nyår så hårt förknippat med förändring, nystarter och hopp. Varför? Ja, jag vet inte. Det är ändå samma veckodagar och månader som kommer oss till mötes. Men just nyår får folk att vilja förändra sig själva till det bättre. Själv trodde jag inte, i och med min nyårsdiss, att jag skulle ha något behov av att förändra mig, eller låta den önskvärda förändringen gå av stapeln just efter tolvslaget den 31/12. Ve, så fel jag hade. Jag känner mig konstigt nog inspirerad att ta tag i mig själv.

Först och främst ska jag sluta röka. Jag vet, jätteklyschigt. Men nu har jag hjälpt tobaksindustrin i deras slaveri allt för länge. En annan industri jag har hjälpt för länge är köttindustrin. Ja, jag har försökt tidigare utan att lyckas avvärja mig mina bekväma vanor, som att inte orka laga min egen mat t.ex. Nu, inför 2009, så vill jag lägga av med kött. Jag ska lära mig laga god, näringsrik vegitarisk mat. Var gång jag handlar ska jag handla för miljöns och djurens bästa. Det är många industrier som får foten, känner jag. Hädanefter ska kläder och skor i största möjliga mån vara rättvisemärkta, ekologiska, köpt i andra hand eller hemmagjorda. Dessutom ska jag fortsätta att göra gåvor själv, istället för att köpa.

Jag vill ävenledes lära om mig själv igen. Nysta upp de trådar jag trasslat ihop. Bejaka mina känslor och hitta glöden. Rent praktiskt måste jag ta tag i de få rester jag har i skolan, skaffa jobb, ta körkortet och flytta hemifrån. Jag ska bli ännu bättre på att säga nej och sätta upp gränser.

Det låter nästan som en ouppnåelig utopi. Men jag kan ana att allt är möjligt. Jag kan göra allt. Eller, jag vet att jag kan göra allt. Jag är ju trots allt gudomlig.
(Nej, det var inte skrivet med något som helst uns av sarkasm eller glimt i ögat. Jag menar allvar.)

2009 kommer naturligtvis inte att ge mig allt det här. Självfallet måste jag belöna mig själv med att uppnå dessa mål. Det är jag värd.

Edita Gruberova i tredje delen av Mozarts “Exsultate, jubilate” går inte av för hackor. Vilken teknik. Halleluja!

Terrorismen har fått USA och dess delstater att inrätta Offices of Homeland Security. Nu visar det sig att denna säkerhetsmyndighet i Kentucky måste tillkännage sitt beroende av “Gud Allsmäktig” (enligt KY Code 39G.010). Detta sätt att uttrycka sig specificeras i KY Code 39A.285(3):

The safety and security of the Commonwealth cannot be achieved apart from reliance upon Almighty God …

Tre kommentarer:

1. Jag ser det som mycket viktigt att stat och religion hålls åtskilda. Staten ska förhålla sig neutral till religion och ska inte proklamera att det finns (och inte heller att det inte finns) någon gud. (Apropå det borde Successsionsordningen snarast revideras.)
2. Lagstiftarna i Kentucky låtsas inte om eller känner inte till teodicéproblemet. Om det funnes en allsmäktig gud till att börja med skulle inga terrordåd, med åtföljande död och plåga, äga rum. I alla fall inte om denne gud dessutom är god — men om han inte är det, varför ska man lita på honom?
3. Är det inte ironiskt att terrorister ofta tror sig agera på uppdrag av en allsmäktig gud?

Lagstiftarna i Kentucky borde tas i Herrans tukt och förmaning för denna undermåliga lagstiftning.

Media: DN1, DN2, SvD, Dagen, Sydsvenskan

Man kan tycka om opera av många skäl. Ett av mina skäl är att jag intresserar mig för den rent tekniska sidan av sången. Allra mest fascinerande är de riktigt höga tonerna. Lyssna här på 14 olika inspelningar i kronologisk ordning från perioden 1960—1980, där Joan Sutherland, min favoritsångerska, presterar “samma” höga E i La Traviata:

Mina favoriter: nr 2 (konsert i Amsterdam 1962) och nr 6 (konsert i Australien 1965). Din favorit?

Tidigare forskning* har visat att höjd arbetslöshetsersättning medför högre arbetslöshet. Konjunkturinstitutet skriver i linje med detta följande (s 9):

Även förändringen i den effektiva ersättningsgraden vid arbetslöshet kan ha bidragit till en lägre jämviktsarbetslöshet genom att öka arbetsmarknadens parters incitament att ta hänsyn till arbetslösheten.

Samtidigt kallar Mona Sahlin regeringens arbetslinje “satanisk”. Det är visst gudomligt, för socialdemokraterna, att aktivt förespråka åtgärder som ökar arbetslösheten. Håller väljarna med?

_________________

*Se tidigare inlägg om en finsk studie och om Lars Calmfors utvärdering av forskningen samt Dennis Josefssons inlägg om en IFAU-rapport om den svenska jämviktsarbetslösheten.

Befinner du dig i London framöver, missa för för allt i världen inte den nya Rothko-utställningen på Tate Modern. Den pågår till 1 februari 2009.

Mark Rothko, Red on Maroon (1959), 266,7 x 238,8 cm:

Tre av fyra amerikaner tror på gudomliga mirakel. Ska vi tro att de har rätt? Nej, och David Hume förklarar varför i An Enquiry concerning Human Understanding:

“When anyone tells me, that he saw a dead man restored to life, I immediately consider with myself, whether it be more probable, that this person should either deceive or be deceived, or that the fact, which he relates, should really have happened. I weigh the one miracle against the other; and according to the superiority, which I discover, I pronounce my decision, and always reject the greater miracle. If the falsehood of his testimony would be more miraculous, than the event which he relates; then, and not till then, can he pretend to command my belief or opinion.”

Pascal’s wager säger att man bör tro på gud eftersom man har allt att vinna och inget att förlora på det. Om gud inte finns spelar det ju ingen roll om man tror eller ej — men om han finns vinner man evig lycka i himlen om man tror på honom och evig olycka i helvetet om man inte tror på honom.

Det finns dock många problem med argumentet. Ett av dem är: Vilken gud ska man tro på? Som tur är vet vi nu åtminstone lite mer om den saken. Utgångspunkten är att gud bryr sig om fotboll. Och Turkiet vann över Tjeckien, vilket implicerar att Allah pwns Jahve. Ska man vara på den säkra sidan när det gäller evig lycka verkar det, åtminstone för tillfället, bättre att bli muslim än kristen.

Jag förkastar det första budordet (2 Mos. 20:3):

Du skall inga andra gudar hava jämte mig.

Istället för Jahve har jag två gudar: Zlatan och Cristiano Ronaldo. De är mycket mer tilltalande! Och duktiga, som när Cristiano ikväll gjorde Manchester Uniteds enda ordinarie mål. Se hur kraftfull, rentav allsmäktig, han ser ut:

Jag är nog inte ateist längre. Se hur han svävar. Det är Zlatan som nu har blivit gud i Italien efter sin starka insats i en fotbollsmatch. Så trevligt. Jag föredrar Zlatan som gud framför alla av mig kända alternativ (Jahve, Allah, Zeus, Tor och Ganesha inkluderade). Om jag ska be till någon gud på min dödsbädd får det bli till Zlatan.

Lördagskvällen tillbringades, i sällskap med mina nära vänner Anders och Magnus, på Restaurant formel B i Köpenhamn. En upplevelse utöver det vanliga (som alltid). Detta inmundigades:

På bilden visas piggvaren (klicka för större bild):

Den söta kyparen sedan! En s.k. höjdarkväll.

Professor Steven Pinker:

It is true that science in the narrow sense cannot show what is right or wrong. But neither can appeals to God. It’s not just that the traditional Judeo-Christian God endorsed genocide, slavery, rape, and the death penalty for trivial insults. It’s that morality cannot be grounded in divine decree, not even in principle. Why did God deem some acts moral and others immoral? If he had no reason but divine whim, why should we take his commandments seriously? If he did have reasons, then why not appeal to those reasons directly?

Exakt. Att framhålla Jahve som moralisk förebild är stötande.

Jacqueline Bisset är en kvinna i min smak. Vilken självsäkerhet, stil och elegans hon utstrålar! Nu senast har hon spelat James i Nip/Tuck — en osedvanligt osmaklig person, lite av urtypen för den helt amoraliska människan, som inte accepterar några moraliska restriktioner.

Men mitt i all hänsynslöshet som den rollen innefattade strålade Jacqueline, som den stjärna hon är. Hennes engelska accent, och hennes flytande franska, bidrog till att skapa en mystisk karaktär. Hon var en främmande fågel i Miami, men sannolikt hade hon varit en främmande fågel överallt. En kosmopolit, hemma överallt och ingenstans. Briljant och dominerande i kraft av sin skönhet och sin karismatiska personlighet.

Nota bene: skönhet kan existera även i en person som är 64 år gammal.

Jag är full av beundran.

Så länge människorna haft något som liknar ett intellekt har hon tittat upp mot natthimlen och undrat hur tusan allt hänger ihop. Det är inte speciellt svårt att förstå att man rent intuitivt trodde att det fanns någon typ av skapare som låg bakom det hela.

Innan den vetenskapliga revolutionen på 1500-talet hade man en geocentrisk världsbild, och trodde att gud skapat jorden som universums medelpunkt och att allting annat, inklusive solen, kretsade runt oss…

När Nicolaus Copernicus försiktigt påpekade att det kanske var mer logiskt att det i själva verket var vi som kretsade kring solen, höll han på att bli bränd på bål för kätteri. Gud, resonerade man, måste ha placerat det viktigaste, vi människor, i mitten!

Till slut blev bevisen dock så överväldigande att kyrkan inte kunde stå emot den vetenskapliga utvecklingen längre. Ett av de största paradigm skiftena någonsin var ett faktum. Men den naturvetenskapliga revolutionen hade bara börjat.

Knappt hade kyrkan hämtat sig från chocken att vi inte var universums medelpunkt, när en man vid namn Galileo Galilei knåpade ihop sitt första teleskop. Snabbt insåg man att det fanns lite fler stjärnor än de ca 2000 man kan se med blotta ögat. Plötsligt kunde man se miljontals stjärnor, och när teleskopen blev ännu bättre upptäckte man små fläckar som man först trodde var något slags gasmoln. Det var inte gasmoln. Det var andra galaxer som precis som vintergatan hade hundratals miljarder stjärnor i sig.

Snart upptäckte man tusentals, hundratusentals, miljoner, miljarder andra galaxer som var och en hade hundratals miljarder stjärnor i sig. På senare tid har man också upptäckt att det inte är speciellt ovanligt att stjärnor har planetsystem kring sig, och även de mest försiktiga uppskattningarna ger vid handen att det borde finnas flera miljarder planeter där ute med intelligent liv.

De allra senaste forskningsrönen antyder dessutom att vårt universum kanske inte är det enda… En av strängteorins förutsägelser är att det borde finnas oändligt många universum.

Vi var inte så speciella när allt kom omkring.

Detta ställer såklart till det för de som förespråkar en gudomlig skapelse, och att vi människor på något sätt skulle vara speciella.

Bibeln kan ju omöjligt stämma längre. Om Jorden bara är en av flera miljarder planeter i vårt universum som har liv, och om det dessutom är så att det finns ett oändligt antal andra universum. Hur tusan funkar det då?

Placerade gud en Jesus på varje planet? Om nu gud har skapat allt, är det samma moraliska värdegrund som gäller på alla planeter med liv? Hur funkar det på Alpha Centuri där alla varelserna är hermafroditer? Ska man, som man förespråkar i bibeln, ta kål på alla homosexuella där också?

Det finns naturligtvis fortfarande frågor som inte vetenskapen kan svara på. Hur, exakt, uppstod universum, hur bildades livet, hur kan det komma sig att Runar Sörgård fick hångla upp Tilde de Paula… Men det är inte det som är poängen. De små frågetecknen som är kvar är naturligtvis inget bevis på någon gudomlig makt.

Varje intelligent människa som fortfarande är kristen borde naturligtvis revidera sin kristna tro och följa med utvecklingen… men nej.. det har inte hänt. De lever kvar i samma tidsålder som när man trodde att Jorden var universums centrum och att homosexualitet var en sjukdom… I en tid när människor blir allt mer upplysta kommer kristendomen reduceras till en gullig kuriositet, ungefär som jultomten… 

Länkar
Stephen Hawking

Många verkar fascineras av frimurarorden. Jag skulle aldrig få för mig att försöka bli frimurare, av flera skäl.

• Svenska frimurare måste vara kristna, och jag förkastar kristendomen. Utomlands krävs i regel bara något slags gudtro, tro på en Supreme Being eller en Great Architect of the Universe, och någon sådan tro har inte jag. (Dock finns det vissa som accepterar ateister.)
• Frimurare framhåller sig som goda genom frekvent tal om välgörenhet, och grupper som känner behov av att framhålla sig som goda är jag misstänksam mot.
• Medlemskap innefattar hemlighetsmakeri baserat på eder, löften och hot. Sådant finner jag principiellt förkastligt.
• Medlemskap innefattar också utstuderade ritualer, och sådana finner jag puerila.
• Rent allmänt tycker jag att frimurarorden, likt de flesta andra organisationer, andas kollektivism, vilket jag (rent psykologiskt) ogillar.
• Stilen är högborgerlig, och jag känner mig inte komfortabel med den.

Intressant nog ogillar Katolska kyrkan också frimurarorden:

[T]he Church’s negative judgment in regard to Masonic association remains unchanged since their principles have always been considered irreconcilable with the doctrine of the Church and therefore membership in them remains forbidden. The faithful who enroll in Masonic associations are in a state of grave sin and may not receive Holy Communion.”

Nu ogillar jag förvisso Katolska kyrkan mer än frimurarorden, så de får gärna bekämpa varandra, vad mig anbelangar.

Biskopen i Lund har, tillsammans med en rabbin och en imam, “välsignat” Malmö FF:s elitlag inför kommande säsong. Oförargligt, måhända, men jag kan inte undgå att irriteras över tilltaget, av två skäl.

1. “Välsignelse” bygger på vidskepelse, dvs. idén att en gud existerar och att denne bryr sig om det aktuella fotbollslaget. Så medan allsmäktige och allgode Jahve/Allah inte bryr sig om tortyr-, tsunami- eller jordbävningsoffer ska han alltså bry sig om fotboll; och det är just MFF han ska bry sig om. Osammanhängande? Bisarrt? Ja.
2. Som spelare skulle jag se det som en förolämpning att diverse prelater pådyvlas laget som helhet. Om nu gudomlig “välsignelse” efterfrågas, varför inte låta det ske på individuell basis? Det kan finnas spelare av annan eller ingen religion, och de bör inte utsättas för “välsignelse”. Individuell irrationalitet är rent allmänt bättre än kollektiv irrationalitet.

Se tidigare inlägg om religion och sport här och här.

Det har stormat i södra USA. Tennessees guvernör Phil Bredsen sa igår följande, efter att ha inspekterat skadorna efter tromberna där:

The wrath of God is the only way I can describe it. I’m used to seeing roofs off houses, houses blown over. These houses were down to their foundations, stripped clean. (Min kursivering.)

Faktum är att bibeln klargör att Jahve ofta har använt sig av vädret för att straffa eller (mindre ofta) belöna människor. Några exempel:

• 1 Mos 6:5-19 (jorden förstörs av en flod, människor och djur dödas)
• 2 Mos 9:23-29 (hagel och eld från himlen över Egypten)
• Jos 10:11 (hagel på amoriterna)
• I Sam 7:10 (åska skingrar filistinerna)
• Nahum 1:3 (dom med kraftiga vindar och torka)
• 3 Mos 26:19-20 (regnuppehåll, torka)
• 5 Mos 11:13-15 (regn som belöning för lydande)
• 5 Mos 28:24 (torka som straff)
• I Sam 12:18 (åska och regn för att få människors uppmärksamhet)
• II Sam 21:1 (torka och svält)
• I Kon 8:35-36 (fint väder som belöning)
• I Kon 16:30-18:45 (regnuppehåll)
• Hos 13:15 (torka)
• Amos 4:7 (regnuppehåll)
• Jona 1:4,10-15 (straff genom storm på havet)
• Sak 14:17 (regnuppehåll som straff)
• Upp 16:21 (hagel som straff)

Men givetvis gör han det enbart av kärlek. Eller så kanske han finns lika lite som andra vädergudar?

Mormonen Mitt Romney vann republikanernas primärval i Michigan.

Ska man tolka det som att ängeln Moroni och hans uppdragsgivare Jahve stod på hans sida? Vad säger Huckabee?