Det borde ha stannat vid euron.

Höganäs kommun har infört en lokal valuta med världens konstigaste namn. Den heter “You’re an ass”. Fast det stavas “Euronäs”.

Hur tänkte man här? Borde man inte vara mer rädd om sin lokalbefolkning? Risken är stor att folk får på käften. Utan att de ens fattar varför.

“How much is this?

“Five, you’re an ass!”

SMOCK!!!

Var det här verkligen meningen? Och vem kom på idén?

Någon som rimligen borde vrida sig av obehag:

“Shit. I’m an ass…”

Men med vetskap om att all medial uppmärksamhet numera räknas som bra uppmärksamhet, hur dålig den än är, får man ändå anta att den nybildade Fejangruppen “Vi som tycker att Euronäs låter misstänkt likt You’re an ass” faktiskt kommer att applåderas av kommunledningen.

Den har ju redan flera hundra medlemmar.

Stjärnanisdoft. Staken på plats. Så även tomtar och pumlor. Utomhus är granen tänd, fångade den från bilfönstret.

Lutar den inte lite väl mycket?

För mig är det helt ok att granen lutar, det skapar en italiensk stämning i vårt julfirande. Tankarna går till Pisa.

Jag hade helt fått för mig att det var på fredag som vi skulle skaffa köksbord å grejer men det blir tydligen imorron. Det blir väl bra. Skönt med ett köksbord iaf. Känns inte som en riktig middag annars liksom. Nu är det ju inte så att vi sitter på golvet och käkar utan vi sitter i vardagsrummet vid bordet. Glor på tv samtidigt. Rolig middag. Känns bättre och mer civiliserat om man har ett köksbord.

Det där med kärleken är fortfarande inte lätt och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det gör ont varje dag, det han har gjort. Samtidigt som jag väldigt gärna vill vara med Kristoffer så känns det som om att jag går emot mig själv. Men jag försöker. Jag tycker att de får bära eller brista. Men det är jobbigt att vänta på hur det kommer bli, kommer det bära eller kommer det brista? Hur mycket jag än vill vara med Kristoffer och hur mycket jag än älskar honom så känns ingenting som vanligt, som förut. Att tänka framtiden med honom. Försöka tänka som förut, det är absolut inte lätt. Sanningen är väl den att jag inte ska tänka som förut, för det är inte som förut, Kristoffer har sårat mig, djupt.

Just nu så tänker jag stå ut med mina mixade känslor. Men varför känns det som om att det är jag som lider mest? Att det är jag som återigen ger i det här förhållandet? Det är Kristoffer som ska fixa med en psykolog, undra hur det går. När det händer. Jag orkar inte hur länge som helst. Och jag säger inte att den där psykologen kommer att lösa det så att vi kan fortsätta tillsammans. Det kan lika gärna bli så att jag kommer till mer insikt med att jag ska gå vidare i mitt liv, med allt vad det innebär. Det kommer bli otroligt svårt. Men frågan är om det inte går fortare att göra det än vad det tar att försöka lappa ihop detta förhållande….

Ska man flytta isär för att sedan kanske hitta tillbaks till varandra, ska man stanna å kämpa eller ska man gå skilda vägar och bara  vara kompisar… Jag vet inte. Det är så jobbigt. Alla tankar, sveket, alla känslor. Det är ju inte bara min kärlek som jag velat spendera livet med som jag går miste om, det är min bästa kompis. Jag hoppas av hela mitt hjärta att vi kan fortsätta vara kompisar om det är så att jag kommer fram till att gå vidare.

Känslor, vad ska dom vara bra för?
Fast många gånger så tycker jag det är härligt med känslor. Känna medlidande eller glädje för andra.. Det är ju de bästa känslorna. Tycker jag. Visa att man bryr sig och att man kan glädjas för andras lycka och framgång. Det är inte många som kan det. Utan fnyser bara för att de själva säkert hade velat lyckas. Jag vet att sådan var jag i mina yngre dagar. Men allt handlar om att växa upp, känna att man är nöjd med sig själv å sitt eget liv. Antar att de är det man måste göra innan man kan glädjas åt andra. Vad vet jag. Säkert många som har medlidande i den situationen jag har med min kärlek. För jag vet att så många av er en gång va i samma båt. Nu ska vi bara se till att ro i land det här också!

Min lillebror har börjat blogga igen. Så titta gärna in till honom!
JIMEEH!
Längtar tills jag ska till Kalmar. Jul å grejer!

Minns att jag skrev om fina Monika för ett tag sedan.

Nu är hon den första kvinnliga kyrkoherden i Pajala.

Äntligen. Hoppas att såpan nu fått sitt lyckliga slut.

Hej,hej Monika ropar vi som brinner för en jämlik tillvaro!

Vi har haft en fantastisk helg. På tordagen var vi ut på öl med Camilla och Märita. Camilla kom för UWC-mötet och på fredagen anlände flera av Willes gamla collegevänner till stan. Tana bodde hos oss, men skötte sig ganska långt själv och vi var bjudna på middag till Axel och Barbara. Underbara människor! Lilla Freja pep “party” alldeles förtjust och barnen hade väntat på kalaset heeeela dagen. Ballonger och lek så aptiten var på topp när vi satte oss till bords. Sånt där Mextex som man får äta med händerna! Party!

På lördag njöt vi av att göra ingenting tills Wille föreslog Ikea vid 3-snåret. Bara för att köpa en extra gästmadrass..och en soffa..och en fotpall. Hmm. Vi kommer inte att fara till Ikea en lördag igen på mycket, mycket länge.  Trötta ungar och trötta mammor och trötta kassatyper. Jag kände att jag hade velat ha morotsbitar och Mariekex i handväskan för att peta i ungarna omkring mig. Det tog 45min att köa sig ut. I kön till lagret insåg vi att vi inte betalt för själva soffan?! Överdraget fanns inte i lager, men soffan skulle vi ju ha! W trasslade sig tillbaks till kassan, men fick kalla handen och var tvungen att springa tillbaks upp till själva soffavdelningen och köa efter en ny lapp, köa för att få betala och köa för att få ut soffan ur lagret. Min vardagshjälte! Själv hade jag åkt hem, lugnat mig några veckor och gjort ett nytt försök. Men inte W, han slutför saker han påbörjat. Himla bra egenskap..jag jobbar på det!

Metro hem och soffan fick egen taxi. Snygg timing med Tana, som precis kom hem från mötet och Marianne som kom körandes från Amiens för att träffa UWC-folket. Jag tycker så mycket om henne, härliga positiva människa! Med gemensamma krafter vad gäller både muskler och språk hjälptes vi åt att få soffan in…inte in i hissen. Ok och …inte in i trappuppgången heller. Nähäpp. 5 pers starka står vi där och tittar dumt på varandra och på den dumt stora soffan. 20.45 en lördagkväll. Jahapp.

Tack och lov är inte skjutskillen lika rådlös som vi andra, han har nämligen en kompis som har en lift och gärna jobbar på söndagar. Vad tusan kan det kosta, tänker jag, men vi kan inte gärna lämna soffan i foajén hur länge som helst heller och själva känner vi ju ingen som kör lift någon dag i veckan, så vi tackar ja och han ringer sin polare som lovar komma 9.30 nästa morgon. Toppen!

Själv är jaghar jag bultande ikea-huvudvärk, men W tar flickorna ut på en rolig kväll och jag sover som en sten när de rullar in. 9.10 ringer liftkompisen och undrar om vi reserverat plats för liften på gatan. Eh? Oj..tänkte visst inte på det. Vi har tur och ingen har parkerat under vår balkong denna natt!

Upp stiger flickorna och mycket snart glider soffan in genom vardagsrumsfönstret. Plättlätt! Liftkillen är en underhållande typ, ja liften är såklart inte hans, han fick låna den av en kompis, han berättar mycket målande för Marianne( som står under liften), om hur farligt det är att köra lift och att det kan ju hända att saker trillar ner om nånting går fel. Jag känner att jag gillar dessa araber. De har vänner och kompisar. Känner folk som känner folk och vi är noga med att spara namn och nummer till både skjutskille och liftkompisen. Det är så himla tryggt och hemtrevligt med folk som känner folk. Till kompispriset 50€ fick vi in soffan med speciallift  en söndagsmorgon. Det kan jag leva med.

Efter morgongymnastiken njöt vi av en låååååång frukost. Sen mötte vi några UWCare på lunch och efter att vi kramat dem hejdå, hann vi gå hemma för oss själva och plocka och mysa. Underbart!

Nöjdaste Willen i nya soffan med mommos pläd:

Idag känner jag mig lite nostalgisk och det är P3:s “fel”. Tidigare under dagen spelade de Guns N´ Roses underbara låt ”Sweet Child O´Mine” och minnen väcks till liv hos mig.

När jag gick högstadiet (för ungefär hundra år sedan) var jag stormförtjust, ja nästan lite besatt, i detta skandalomsusade band. Jag prydde väggarna i mitt rum med planscher, fyllde ett helt vhs-band med konserter och annat, köpte skivor osv. Naturligtvis fastnade jag för dem p.g.a. deras musik och stil men även för att vara tvärtemot ”alla” andra tjejer som var tokiga i New Kids On The Block. Jag var så förtjust att jag valde att skriva en uppsats (göra ett arbete kallade man det väl) om Axl Rose och när det sedan skulle redovisas under en musiklektion så visade jag en bit av en konsert för klassen. Lärarinnan gillade uppenbarligen inte Guns N´ Roses musik för jag kommer fortfarande ihåg hennes kommentar efter att tv:n stängts av: ”Ja, det hade säkert varit bra om sångaren kunnat sjunga och gitarristen kunnat spela!”. Vad sägs om det?!

Ah, jag skulle nog kunna skriva hur mycket som helst om musik och minnen, olika favoritgrupper/favoritartister man haft genom åren, om när vinylskivan försvann från affärerna m.m. Kanske skulle starta en renodlad musikblogg igen?

Guns N’ Roses – Sweet Child O Mine
Uploaded by hushhush112. – See the latest featured music videos.

…för en fantastisk helg i nollåttaland! Ja, torsdag till söndag kväll gick alldeles för fort. Fredagens överraskning var en finfin present från mina hela-livet-vänner till oss kvinnor-som-är-mitt-i-livet. Hairspray – the musical på Chinateatern….!

Ja, jag blev lite stirrig när vi klev in genom dörrarna, en anrik teater som numera drivs av två proffsiga företag. Programbladet hade samma finish som Vogue……Och på scen gräddan av svensk skådespelarelit…..Piraja tappade hakan och det är inte ofta hon gör det. Det här var ett sånt goldenmoment. Och vad tyckte jag om föreställningen då? See it! Just see it! Smakfullt levereras dagsaktuella frågor i ett färgsprakande fyrverkeri.

(Som grädde på moset; hotellets närmaste affär hade det fashionabla namnet Caramella.)

Kan man ha det bättre? Well. Not. Fortsättning följer. Så då vet ni det. Jag är tillbaka.

Kristoffer jobbar.. Som vanligt. Ingen vanlig lördag. Inte så länge vi har bott här iaf. Extra pengar är väl bra men det börja kännas ensamt att bara äta frukost tillsammans en dag i veckan. Bra att han jobbar iaf. Han kommer väl hem om ett par timmar. Fundera på om vi ska gå på “stan” då. Besöka de nya Kappahl som Kristoffer inte har sett. Lär väl va lite folk. Få se om det är så smockat som det var när jag var där på själva öppningsdagen.

Eddie åkte tydligen ut ur idol igår. Det var väl på tiden efter alla hans dåliga framträdanden. Nu menar inte jag att han alltid varit dålig, men de senaste gångerna har han inte varit på topp och när de andra är det så är det ju inte mer än rättvist att han åker ut. Vi får se vem som vinner hela spektaklet. Idag är det final i Körslaget för de som följer det. Det gör inte jag iaf. Nästa lördag så ersätts Körslagetssändningstid med Robinson Karibien. Att Paolo Roberto är programledare denna gången gör ju så att man vill följa det! Vi får se vilka fighters som är med i denna omgången av Robinson.

Jag tycker att de borde starta andra gamla program också. Så som Farmen, ni som kommer ihåg de programet. Det var ju underhållande! Undra varför de slutade med det egentligen. Inte tillräckligt med tittare kanske? Vem vet. Något program som ni saknar idag? Jag saknar Skutt också. Han tittade jag på som barn. Lilla gröna Skutt Skutt med den roliga kepsen.

Jag har ett nytt guldkorn här idag.. ——->
Mattiaz. Han fick ju uppmärksamhet när han var med i det nya programet Ullared. Han var med i första programet och sen har det väl bara rullat på. Jag ska väl inte presentera honom som om att jag är påläst Han får väl presentera sig själv på sin blogg där han skriver om det mesta som händer i hans liv. Jag tycker att han är annorlunda. Annorlunda på sitt sätt och det ska han bara ta positivt.

OCH VET NI! Datorn är så gott som på väg. Jag kan tänka mig att den skickas på måndag å så landar den här hemma på onsdag någon gång. SNART alltså. Snart så slipper jag denna dumburken. Äntligen, äntligen, äntligen! Jag hoppas på det iaf.  Men sedan med min vanliga gamla tur så kommer det väl säkert inte bli så. Men det är så det ska vara för det står den 18 nov på hemsidan. Eller det har ändrats nu till omgående leverans. Men då blir det den 18 nov så. SNART.

Har funderat på vad jag ska göra med denna gamla. Den funkar ju men är seg i sina omgångar. Min bror har en gammal dator som säkert är segare än denna. Och smidigare. Han har en stationär. Och han har ju sina kontakter som säkert kan fixa upp denna datorn. Så jag funderar på att ge honom denna datorn. Han behöver liksom inte betala nått för den. Så känner jag. Han kan lika gärna ta den.

Nu ska jag nog vika lite tvätt och se vad jag kan hitta på innan Kristoffer kommer hem… Se vad Ville gör den sjusovaren

Gårdagen hade ett enda tema. Det började med att jag gosade lite med Atte innan jag satte kaffepannan på spisen. Jag fick fast en liten rackare. En ettrig liten loppa. Stackars liten vovve har kliat sig så den senaste veckan, mer och mer för varje dag. Jag har kammat och kammat och letat och spekulerat, men han fäller inte speciellt mycket just nu, istället ligger det små tofsar överallt som han plockar själv ur pälsen när han gnager och kliar. Jag hittade ingenting i pälsen på honom, lite torr och mjällig på några ställen, jag letade utslag, men hittade bara några småsmå sår av typen “sönderkliat myggbett”. Men i morse såg jag en svart prick och fick fast den.

Jag är tacksam över att det bara är loppor, det hade varit mycket jobbigare att reda ut om han har någon allergi eller om han är stressad osv. Igår sanerade jag både hund och hem och nu kommer de små kräken att vara döda inom 24h.

Jag är tacksam över tallsåpa på bit! Den köpte vi i Getaboden i somras när vi var på utflykt alldeles innan vi skulle flytta, jag visste väl att den skulle komma till nytta!

Oerhört tacksam över att vi lät installera en egen bykmaskin, den gick hela dagen igår, med hundkoppel, leksaker, bäddar och alla våra småmattor. Det hade inte varit kul att släpa loppiga hundbäddar till allmänna tvättställena. Inte för att jag har sett en endaste loppa sedan den där jag fick fast, men det l’är ju finnas där och äggen också. Hugaligen, vad det kliar när man tänker på det! Jag är tacksam över att hunden inte får vara i sängen och soffan också.

Loppor är kanske inte världens roligaste, men jag är otroligt lättad att hunden kommer att må bra igen inom ett par dagar. Det är verkligen inte kul när mer ser hur beklämd och orolig han är av klådan.

Isskrapan kom till användning i morse, det lär väl bli allt oftare framöver, tyvärr. Fast jag tycker ändå bättre om såna här dagar när underlaget fryst till lite än som det varit nu ett tag, såphalt och geggigt i hagarna. Och så har solen hedrat oss med sin närvaro idag också. Det var ett tag sen sist och kanske kände “hon” (för visst är väl solen en hon?) att jag desperat behövde lite solsken i mitt sinne just nu. Det är jag nog inte ensam om heller. Allt blir så mycket lättare när solen tittat på oss en smula, man kan enklare hitta de där små guldkornen som ju alltid finns där, bara det att vissa dagar tycks de omöjliga att upptäcka.

Jag funderar lite över hur det skulle vara att vara blind, att leva i ständigt mörker. Hur sjutton fyller man på depåerna av solsken och ljus då? Kanske är det så att vi alla har olika sätt att fylla på oss med kraft och glädje. Det gäller att hitta just det som passar för var och en. Tyvärr är det säkert så att många aldrig hittar sin måbrakälla, utan väljer att leva i mörker och bitterhet. För jag tror ändå att mycket beror på vilken inställning man själv har till livet.Om du hela tiden ser dig själv som ett offer för omständigheter som du själv inte har någon möjlighet att påverka, då blir det tungt. Och visst finns det en hel del som händer som kullkastar våra planer, så är det ju allt som oftast, men en del människor har verkligen förmågan att göra det bästa av situationen, medan andra bara gräver ner sig och tycker att allt är hopplöst och orättvist.

Just det där att alltid snegla på grannen och vilja ha det som han har istället för att titta på sin egen verklighet och leva sitt eget liv, det möter man ofta tycker jag. Det finns så mycket att skylla på, när det i själva verket är du själv som måste ta tag i ditt liv. Den enda man kan ändra på är ju sig själv och ändå försöker man hela tiden att få andra att ändra sig istället. Men den enkla sanningen är ju att ändrar du på dig och ditt sätt att vara så kommer de andra också att tvingas ändra på hur de bemöter dig. Tänkt att det som är så enkelt ändå kan vara så svårt! Eller kanske det är just det där att vi ska krångla till allt så till den milda grad.

De här tankarna brottas jag ofta med och jag tycker att jag har har sammanhanget helt klart för mig, ändå lyckas jag inte leva på det här sättet, i alla fall inte varje dag. Men en del framsteg tycker jag trots allt att det blivit under resans gång och kanske är det just så det ska vara, det ska ta tid och inte vara allt för lätt. Det är väl därför det känns spännande att få vakna till en ny dag som man får till sitt förfogande att fylla med meningsfullt innehåll. Nu ska jag fortsätta fylla den här dagen med händelser och känslor, så får vi se vad som händer. Det är spännande att leva!

Jag önskar att jag kunde beskriva hur mycket musik betyder för mig men det är svårt. Man kanske skulle kunna likna det vid en vän som aldrig sviker..som finns där i med- och motgång. Detta låter säkert märkligt för dem som inte känner som jag men… musik är en av de få saker som kan få mig att gråta av glädje och jag kan faktiskt bli lite provocerad av musik som (i mitt tycke) är dålig.

Idag fick jag ett mail som gjorde mig uppspelt – en ovan känsla nuförtiden. Grand Archives kommer till Sverige i februari och ska ha en konsert i Göteborg. Jag försöker luska ut var de ska spela för informationen på nätet är lite motstridig. Men ändå…. 13 februari (en lördag!!) så hoppas jag att jag befinner mig i Göteborg och diggar till detta härliga band!

Det ryktas på stan att Bandidos och Hell’s Angels håller på att gå samman för att bilda ett gemensamt ungdomsförbund.

“Vi måste stärka vår profil”, säger en talesman som dock inte vill framträda med namn. “Vi förstår att det finns pengar att hämta bland de statliga bidragen. Vi har ansett oss vara ledande när det handlar om att driva svartklubbar. Men som alla inser är konkurrensen för svår. Det är bara att gratulera MUF i Helsingborg som haft många framgångsrika år. Men nu vill vi ha vår del av kakan.”

MC-klubbarnas barnkrubba med spritservering kommer enligt uppgift att heta Lille Skutt.

Det är något bekant över nyheten att landstingspolitiker i Uppsala, Dalarna och Gävleborg armbågat sig före vaccinationskön. Vänta nu… Har vi inte garvat rått åt detta förut? Jo – nu minns jag…

“I was trying to lead the way!!” “We needed a leader, someone to lead the way to safety” “As the leader, if I die, all hope is lost!”

Sagt av världens mest självgode figur, den fullständigt ogenerade George Costanza i Seinfeldavsnittet “The Fire”, som förklaring till varför han just trampat ner ett helt barnkalas (och en mormor med rollator) för att först av alla rädda sig själv när det börjar brinna i köket.

Nu hör jag, på alldeles blodigt allvar, samma förklaring komma från landstingsstyrelsens ordförande i Gävleborg, Ann-Marie Knapp, och landstingsråden i Dalarna och Uppsala, Ingalill Persson och Ismail Kamil, tre av dem som trängt sig före barn och gamla för att få influensavaccin.

Två dagar senare får vi veta att samhällsbärarna Laila Bagge och Andreas Carlsson tackat ja till var sin plats i samma tevekomedi.

Brandmannen till George: “How do you live with yourself?” George: “It’s not easy.”

Har haft en fantastisk kväll med glada vänner igår. Lyssna på Willy Clay Band och Markus Fagervall från gårdagens Tornedalsfest vid Kulturens Hus i Luleå, sången heter  Kruuvamies.

Jag blir berörd och gråter. Något av det absolut vackraste jag hört.

“Jag är ingen slarvig person”, säger matskribenten Caroline Hofberg. Jag antar hon menar: “Jag skrev av Bo Hagströms böcker så noga jag kunde”.

Ännu ett exempel på att ursäktandet har utvecklats till en veritabel konst på senare tid.

Och – jag är ledsen Carro. Du har inte hängt med så bra här.

Just nu frågar matälskarna nämligen efter “äkta vara” och “inga konstgjorda tillsatser”.

Oldboy, 2003 av Chan-wook Park med Min-sik Choi

Dae-su vaknar upp i ett tomt rum. Dörren är låst, inga fönster. Hans enda sällskap är teven. Han får mat genom en lucka. Han tränar, skriver i sin dagbok. Via teven får han veta att han är efterlyst för mordet på sin fru. Hans dotter har blivit adopterad av ett svenskt par. Han har blivit fråntagen allt som betyder något. Och värst av allt, han vet inte vad han gjort för att förtjäna det. Han är fast, varje dag är den andra lik. Klaustrofobin går över i uppgivenhet. Han försöker ta självmord men misslyckas. Efter femton år släpps han ut. Vem stängde in honom? Varför stängdes han in? Varför släpptes han ut?  – Moviezine

Här är ännu ett guldkorn jag måste rekommendera om du inte är en inbiten Hollywood fantast och vägrar se saker från andra länder än USA. Den här rullen äger Hollywood i brygga! Skådespelet går inte att betydsätta, det är låååångt över ribban. Min-sik Choi är helt makalöst bra, han lyckas verkligen spela en snubbe som har varit inlåst i ett enda rum i 15 år. Han övertygade iallafall mig!

Att Hollywood ska göra en remake av den här av Steven Spielberg med Will Smith är fan skam! Vad har Spielberg tänkt? Att han ska göra ett mästerverk bättre? Glöm det! Will Smith har inte en chans mot Min-sik Choi när det kommer till att spela en manodeppresiv, nyss utsläppt galning. Vart kommer alla nya amerikanska skräckfilmer ifrån? Jo, det är remakes från Japanska filmer. Och nu ska dom börja lägga sina pengakåta, sliskiga fingrar på filmer som borde vara brottsligt att försöka göra om!

Vill du se en, rå men ändå djup och våldsam film med underbart skådespel ifrån ett annat land än USA. Se den här och njut.

Eternal Sunshine of the Spotless Mind, 2004 av Michel Gondry med Jim Carrey och Kate Winslet

Helt plötsligt upptäcker Joel att hans flickvän Clementine efter ett stort gräl har fått hjälp av ett företag att ta bort alla minnen av honom och deras förhållande från hennes minne. I desperation tar han kontakt med samma företag och ber om att få samma procedur gjord på honom för att få bort alla minnen av samma sak. Men när minnena tas bort och gås igenom i Joels huvud upptäcker han själv varför han älskade Clementine från första början.

Det här är en av mina absoluta favoritfilmerna genom alla tider. Jim Carrey måste vara ett geni, i grunden komiker men helt suverän skådespelare. Det bevisade han redan i The Truman Show 1998 och den är precis lika lysande den också.

Den tragiska, ensamma känslan efter man har förlorat någon man älskar hänger som en tung dimma genom hela filmen, när man bara sitter och minns alla roliga stunder man hade tillsammans. Den är så jävla djup så det är sannslöst.

Det är svårt att både tycka om den och det är svårt att tycka den är dålig. Det är antingen eller. Jag har träffat folk som hatar filmen och önskar att den aldrig hade gjorts och jag har träffat de som tycker som jag. Att det är ett mästerverk. Musik, handling, skådespel, klippning, filmning. Helt galet bra!

Clementine: This is it, Joel. It’s going to be gone soon.
Joel: I know.
Clementine: What do we do?
Joel: Enjoy it.

Denna veckas första dag innebar att jag numera kan titulera mig 40+.  MajaPiraja är inte en 40-taggare utan lite därtill. Jag vill tacka alla som gratulerat samtidigt som jag tackar dem som inte gjort det. För hur kul är det på en skala mellan ett och tio att livet för varje dag blir kortare och kortare? Måndagen avslutades på hästryggen. Jag hade äran att få rida en av indianhästarna i stallet, Spirit. Där på ryggen kände jag återigen känslan av flow…Magiskt. Ridningen är min egen lilla oas just nu. Mer om det imorgon.

Denna veckans andra dag har avslutats med en underbar ayur-veda behandling (abhyanga). En present från förra året. Klokt av mig att boka in behandlingen just nu. Inte en tanke fastnade där jag låg på britsen, jag bara flög iväg och somnade till doften av fjäderlätta rörelser och underbart doftande oljor.

Dalai lama, porlande lycka och rosa bomull är det enda som kretsar i mitt huvud. En känsla av välbefinnande och plus plus. Jag är mycket glad att jag prioriterar att lägga in dessa oaser i mitt liv, det gör att jag orkar hålla ett högt tempo.

Alla mina telefoner är avstängda, rummet fyllt av tända ljus. Jag dricker vatten och det enda jag ytterligare ska göra idag är att värma lite mjölk som ska kryddas med kardemumma och kanel.

Njuuuter.

Vad gör du nu för tiden? Varför hör du aldrig av dig? Kända strofer levererade av Tomas Ledin och de kan även till viss del karaktärisera min blogg, styvmoderligt behandlad den senaste tiden från min sida. Jag är inne i halvlek av en ytterst intensiv period. Ett axplock av den senaste veckans arbetsschema; deltagande vid en konferens om minoritetsspråket meänkieli i Pajala med tillhörande kort föreläsning, möte med elever vid Teaterhögskolan om framtida samarbete, mediauttalanden, säljsamtal till företag om årets Julkalender i Stadsparken, samrådsmöte med Länsstyrelsen och tv-inspelning samt fotografering i Stockholm under fredagen.

Veckan har avslutats med mycket sömn och tillsammans med vänner. I telefon,  kring köksbordet sliskandes pizza och svart pasta med köttfärs. Mina små fåglar har också varit och hälsat på. Medans jag och föräldrarna gluttade på Idol lekte de konferens. De gamla välkända lekarna såsom doktor och hela havet stormar dög inte, nä det skulle vara något modernt som konferens. (Paradoxalt är det att småfåglarna leker vuxenlekar och jag som för allt i världen inte vill tappa mitt barnasinne!) Om nästa möte är tråkigt har jag i alla fall fått lösningen serverat på ett silverfat av småfåglarna, hitta en hålslagningsapparat och slå så många hål som möjligt på ett vitt papper. Det är vad leken konferens går ut på. Inspirerad av helgen har jag därför utan att fråga om lov bokat in mig på en resa till Egypten tillsammans med en mycket kär väninna. Det blir bara vi två med all inclusive och en massa böcker. Januari är en dötråkig månad som jag bara måste slå hål på. Så bra. Nu är det fixat.

Den där idén jag hade (har) om att publicera dagliga inlägg med guldkorn i har ju inte funkat så bra hittills… Jag skyller på trötthet och brist på fokus! Från och med nu ska jag försöka skriva ett inlägg med minst två guldkorn i varje dag!

Nå, vilka är dagens guldkorn? Jo, att pappa fått komma hem från sjukhuset, att flera på jobbet hälsat mig välkommen tillbaka efter sjukskrivningen o c h att jag precis fått veta att en av mina favoritgrupper Shout Out Louds är på gång med en ny skiva!!  De släpper den troligen i början av 2010 och jag kommer naturligtvis att köpa den!

Fem personer har avlidit efter att ha vaccinerats. Ja, och fler lär det bli.

Folk dör nämligen. Varje dag. Antingen de är vaccinerade eller inte. Och ju fler som vaccineras desto större blir sannolikheten för att de som avlider är vaccinerade. Det är enkel matematik.

Det är som med min tobaksaffär (fast tvärtom). Den brukar kallas turaffär eftersom så många av deras kunder vinner på Triss och Lotto. Men själva verket beror det på att de har ovanligt stor omsättning på lotter. Många lotter ger många vinster. Det  är enkel matematik.

- om jag bara hade gått till Säpo. Säger alltså Jan Guillou och drar en parallell till diplomaten Dag Klackenberg – “det var nästan samma sak som jag gjorde”.

Att på allvar kunna måla upp en sådan förgylld bild av sig själv är beundransvärt. Man tycker nästan synd om den gamle pösmunken. Vad blev det av honom? En hopsäckad sufflé.

Jag har kollat lite extra på datorer nu och har nog nästan bestämt mig. Jag ville inte vänta allt för länge men jag har fastnat för en dator som jag vill ha å då får jag vänta i ca 3 – 4 veckor innan jag får den. Datorn är snygg, bra och har de nya operativsystemen windows 7. Alla datorer är väl bättre än den jag har, självklart. Men man vill inte köpa en ny som nästan är lika dålig eller snabbt sjunker till samma nivå som den jag har nu. Så jag ska väl köpa en bra. Kristoffer är ju bättre på det där än vad jag är. Så jag litar på hans omdöme! Hade velat ha en rosa som jag sett på netonnets hemsida. Men den verkar inte vara så himla bra. Jag tycker om HP och den jag blivit förtjust i är en HP. Länk till den finns HÄR! Visst är den lite tjusig?

Men isf får jag vänta, och jag blir bara mer och mer övertygad om att det är den jag vill ha. Får vänta typ fyra veckor. Men Kristoffer får ju vänta i typ två månader innan han får sin nya iphone som han har beställt… Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Om jag bara tar en dator för att jag vill ha den NU NU NU så tror jag inte att jag kommer bli lika nöjd. Det är den datorn jag vill ha, HP Pavilion dv6-1341eo. Nu har jag en gammal HP pavilion zv6000.  Så när kristoffer kommer hem så ska jag tala om för honom att jag har bestämt mig. Jag väntar! Han är nämligen på jobbet nu. Han skulle jobba 4 timmar idag så han är hemma vid ett. Klockan är 20 i elva nu

Idag är det tvättning och städning på schemat. Bädda rent i sängen osv. Allt det där som är behövligt att göra ibland.. Jag ska väl bädda rent och börja tvätta tills Kristoffer kommer hem. Sedan hjälps vi åt med resten. För det tycker jag är viktigt. Att han är med så jag inte gör allt själv. Även om jag mycket möjligt kunde göra det. Det kliar i mina fingrar men jag vill inte göra han van vid att slippa städa, så då får jag stå ut. Men han var ju så duktig å städade upp vid Villes kattlåda efter ett litet missöde som tydligen hade hänt inatt. Ville hade bajsat utanför! Löst också, om ni ville veta. Men det hade torkat haha. Så han fixade det! Härligt. Ikväll blir det tacos å vin! Mysig lördag med andra ord och Kristoffer tur att laga mat. Jag har nästan gjort det hela veckan… Inte för att jag blivit tvingad eller så men ombyte förnöjer. Igår käkade vi pizza så det blev inte mkt matlagning där. Och idag är det ju lätt. Så Kristoffer går inte på det mest svåraste direkt

Igår när vi var i affärn så var det smockat med folk. Likaså när vi var på pizzerian. Mest för avhämtning. Så är det väl när alla får pengar och blir som gamar. Tror det var en del som blev galna på mig och Kristoffer som gick  å strosade runt i affärn och tittade och diskuterade, vi hade, som alla andra, också en lista att gå efter men vi sprang inte runt å virrade som yra höns. Vi hade all tid i världen Vi köpte mest grönt faktiskt. Så vi kände oss lite sunda inför pizzaköpet..

För ett tag sedan så köpte jag ju cykellysen till mig å Kristoffer, igår skruvades hållarna på, på cyklarna så nu kan vi cykla i mörkret utan några som helst problem Så vi inte blir påkörda när vi är ute på vägarna..

Igår var jag i Gävle å lämnade sista lägenhetsnycklarna.. Träffade Frida en snabbis. Det var verkligen en snabbvisit men vi snackar om att hitta på något nästa helg då det är halloween. HÅLL I HATTEN. Snart är det november och imorron ska man skruva tillbaks klockan en timme. GLÖM INTE DET! Bakåt ska det Nu ska jag återgå till livet, hade kunnat sitta här å skriva en stund till å hur mkt som helst, det orkar ni nog inte läsa… Dessutom Katrin Zytomierska är gravid. De är vad de snackade om igår på Idol eftersnack. Nu är hon med barn. Det trodde vi väl inte än på ett tag. Nu väntar vi bara på att nästa bloggdrottning ska bli med barn. NEJ INTE BLONDIN(brunett)BELLA. Jag snackar om Carolina Gynning.. Eller kanske Vicktoria Silvstedt ( stavning). Det är på tiden. Eller kanske denna bloggdrottning, Turez!

HÄLSA PÅ EMMA! I hennes blogg vettja

Braveheart, 1995 av och med Mel Gibson mfl.

Skottland, 1200-talet. När William Wallace fru blir överfallen och mördad av engelska trupper, byts snart hans besatthet av hämnd ut mot en kallsinnig kamp för hans lands frihet. Berättelsen om Wallaces hjältemod sprider sig snabbt och inspirerar alla förtryckta att med vapen ta upp kampen mot England. Det hämndkorståg som Sir Wallace startat blir upptakten till ett grymt och kallblodigt krig.

Det finns en liten rolig berättelse första gången jag såg den här fantastiska filmen. Där vi bodde fanns det en butik ägd av skottar, mannen som ägde butiken var avlägsen släkting till filmens huvudrolls karaktär, William Wallace. Så den karl hade fått hem en VHS-screener innan filmen skulle släppas, som någon då givetvis hade fått låna av honom och sen i sin tur hamnade den hemma i min video.

Mel Gibson sätter här en extremt hög ribba för alla kommande sitta-på-häst-framför-arme-och-hålla-ett-makalöst-bra-tal.

“Aye! Fight and you may die. Run, and you’ll live, at least a while. And dying in your beds, many years from now, would you be willin’ to trade all the days from that day to this, for one chance, just one chance to come back here and tell our enemies that they may take our lives, but they’ll never take our freedom!”

Makalöst bra skådespel, underbar musik, fantastiska omgivningar. Svingrymma sammandrabbningar, fina flickor och äckligt fina kläder. Jag har sett filmen säkert 10 gånger och den är lika bra varenda gång.

• För alla fina superlativer jag fått efter radioinslaget i söndags. Det kommer mer radio med mig!
• För att jag är fotogenisk (ibland). Såg en artikel där jag var f…ing snygg
• För att jag inte besökt McDonald’s på fyra veckor. YES! Ibland har jag en sjuhelsikes karaktär när jag väl bestämt mig.
• För att vi fick träna med markbommar under gårdagens ridlektion. Mer om det imorgon, Wonder är Wonder! En solklar favorit. Nu blir det riduppehåll två måndagar, ska försöka rida igen de passen någon annan dag.

Och annars då? Jovars. Imorgon är jag ledig för jag ska på konferens till helgen vid Sånga Säby. Som handlar om vad? Jämställdhetsarbete. Och vad har du gjort idag då? Sålt, pratat och fakturerat.