Första upplagan av den praktfulla Evert Taube-boxen ”Samtliga grammofoninspelningar 1921-1970” sålde slut direkt. Och detta trots att priset i de flesta affärer ligger uppåt 1 000 kronor. Nu är en ny upplaga av boxen pressad och tryckt.

Evert Taube var och förblir ett nationalhelgon. Eller kanske en nationalklenod? Han är vår egendom. Han tillhör Sverige och svenskarna. Men vilken Evert Taube har vi gjort till nationalhelgon? Hur vill och ska vi minnas honom?

”Änglamark”, skriven till och framförd i Hasse å Tage-filmen Äppelkriget” (1971), blev hans sista visklassiker. Evert Taube var då 80 plus. Vi minns honom också från Gröna Lund, där han började framträda på 60-talet och på en sommar kunde locka 18 000 personer.

Och alla kan vi både sjunga och nynna hans eviga sjömanssånger och skärgårdsvalser om Fritiof Andersson, Calle Schewen och Rönnerdahl. Oftast har vi hört dem framförda av Taubes åldrande röst till bl a Lille Bror Söderlundhs, Gunnar Hahns och Ulf Björlins storartade – och mycket svenska – arrangemang.  

Det är alltså den äldre Taube, tror jag, som vi minns. Men Evert Taubes karriär sträckte sig över flera generationer. Gamla lyssnare försvann och nya tillkom. Dessutom blev inspelningskvalitén så mycket bättre att äldre Taube-skivor sällan har spelats på radion. Innan han blev ”vår Taube” så var han – delvis – en annan.

I häftet till boxen finns ett foto från 30- eller 40-talet. Evert Taube står ensam med lutan på en folkparksscen. Också på tidiga inspelningar kompar han sig själv. Han dänger på lutans strängar och sjunger med stor entusiasm och mindre tonsäkerhet.

Nej, han var varken musiker eller sångare utan en trubadur (eller sångpoet, som titeln skulle ha varit idag). Taube diktade historier som han berättade så inlevelsefullt och självupplevt att man bara måste lyssna.

Som alla folksångare skapade han sin egen sångpoesi av lånegods. Ibland uppges det (sången om ”Karl Alfred” är upptecknad, ”Flickan i Peru” bygger på en amerikansk sång och ”Stockholmsmelodi” på en sydamerikansk) men det hände att han glömde att tala om det. Som synes komponerade Taube också så kallad världsmusik redan på 20- och 30-talen. Stockholm var först (hör inspelningen från 1934) en stad i Argentina. När ”Stockholmsmelodi” spelades in på nytt (1955) hade både staden och melodin försvenskats. 

Politikern Margareta Winberg (s) beklagade sig över kvinnosynen i visorna. Nog hade Taube, inspirerad av provençalsk trubadurtradition, en syn på kvinnan som till viss del var föråldrad redan under hans livstid. Men det finns också andra budskap i vistexterna. 

T o m i den förhatliga ”Flickan i Havanna” sjunger Taube att ”hon har inga pengar kvar / sitter i ett fönster / vinkar åt en karl”. En rak och realistisk beskrivning av hur prostitution uppstår – ur fattigdom och nöd. ”Brevet från Lillan” (eller ”Pappa kom hem”) är en hemsk sång, diktad av en poet som vet vilken usel pappa han varit. ”Balladen om Gustaf Blom” (inspelad 1936!) skildrar en  svensk sjöman som hade rasistiska åsikter men kommit på bättre tankar.

Evert Taube
Samtliga grammofoninspelningar 1921-1970
(EMI)
Box med nio enkla CD-skivor samt en extra dubbel-CD (på den sistnämnda finns ett urval radioinspelningar). Sammanlagt 231 titlar. Boxen innehåller också ett 100-sidigt häfte i coffee table-format med texter om Taube av bl a Mikael Timm, Lars Forssell, Gunnar Ekelöf och Sven-Bertil Taube.

(Fönstret 2007)

My thanks go out to the Philharmonic Chamber Choir of Singapore who kindly allowed one of their own members to present a concert which in addition to its alignment with the Singapore Art Museum’s exhibition, was also the opportunity for me to present a public performance as a choral conductor, in fulfillment of the audition requirements for my pursuit of further studies in Choral Conducting.

While not by far, the most polished performance that the choir has presented, the concert attracted an audience of people who would not otherwise normally have experienced the beauty of choral music, and thus I hope helps to develop the love of music in Singapore in some small way.

Details of the performance were as follows:

Event: Big Voices @ The Singapore Art Museum

Presenter: The Philharmonic Chamber Choir, Singapore and the Singapore Art Museum

Date: 10th Nov 2007

Venue: Auditorium, Singapore Art Museum

Programme:

Pierre Villette – O Quam Amabilis Es

Gunnar Hahn – Rondo Lapponico

Per Norgard – “Wiigen Lied” from Wie ein Kind

arr. Ng Tian Hui – “Joget Kasih Tak Sudah” popularised by Siti Nurhalizah

Synopsis: The Philharmonic Chamber Choir of Singapore together with Conductor Ng Tian Hui present a varied programme of music traversing the landscapes of 20th century choral music from around the world, in conjunction with the exhibition “Big Pictures” currently showing at the Singapore Art Museum

Pierre Villette – O Quam Amabilis Es

Gunnar Hahn – Rondo Lapponico

Per Norgard – “Wiigen Lied” from Wie Ein Kind

For the video of Joget Kasih Tak Sudah arranged by me, please see my earlier post here:

http://journal.ngtianhui.com/2007/12/25/ng-tian-hui-arr-joget-kasih-tak-sudah/