1964 gick jag på Kärrtorps gymnasium, var 17 år och ett popsnöre. Året innan hade jag på minuten när skivorna kom till Sverige köpt de två första LP-plattorna med Beatles. Både Beatles och andra engelska band som Rolling Stones, Kinks, Pretty Things, Downliners Sect och The Who skulle 1964-65-66-67 snurra i ett i ett i ett på skivspelaren.

Jag köpte också Cornelis Vreeswijks debut-LP, ”Ballader och oförskämdheter” (1964). Varför då? Skulle det vara musik för ett popyngel? Inga elgitarrer larmade och inga trummor slamrade. Cornelis spelade akustisk gitarr och sjöng. Det var allt.

Cornelis Vreeswijks debut-LP.

Akustisk gitarr gick väl an men då skulle det vara amerikanska protestsånger typ Bob Dylan, som jag precis hade upptäckt. Men Cornelis sjöng ju inte ens på engelska utan på svenska. Han var, jag menar, vissångare…

Här har nu en visa skrivits
om William, stadens tok.
Åt skämt som med honom bedrivits
man skrattar sig ryggen i krok.
Man lurade dåren att klättra på taken
för att jaga hästar. Har du hört på maken!
Häst-på-taket-William, gå upp och hämta ned han!
Alla älskade William för dom fick skämta med han.
(“Häst-på-taket-William”, 1964)

”Häst-på-taket-William” ska faktiskt (enligt uppgift i bl a Klas Widéns biografi, se litteraturförteckningen) ha varit Cornelis Vreeswijks första egna låt – den allra första låten han skrev! Så häpen jag blev, när jag på senare år fick reda på det. Han var sig själv, som mest och bäst, redan i förstlingsverket.

Förresten kan det sista ordet syfta på hela debut-LPn (som föregicks av en EP med fyra visor som också finns med på LPn). Cornelis Vreeswijk debuterade inte som debutant utan som en (missförstå inte ordet) färdig artist. En personlighet och mer: en unik personlighet. ”Ballader och oförskämdheter” är, från första till sista spåret, en enastående debut. Han gjorde, i mina öron, ingen bättre LP. Möjligen den så kallade ”sambaskivan”, alltså ”Tio vackra visor och Personliga Person” (1968), men den är lite av en annan genre och historia.

Cornelis skulle bredda sig, både poetiskt och musikaliskt: bli fräckare och grövre i dikt och mun vad gällde sex och politik, sjunga till jazzkomp (som Jan Johansson, piano, Rune Gustavsson, gitarr, och Sture Åkerberg, bas) och popbandet Made in Sweden (med Jojje Wadenius på elgitarr), importera och omplantera brasiliansk samba, tolka Carl Michael Bellman, Evert Taube, Edvard Persson, Povel Ramel och Gustaf Fröding, översätta Victor Jara.

Amatörgitarristen Erikssons första sång- och spela-häfte.

Hans mest kända och populära låtar började komma året efter debuten – t ex ”I natt jag drömde något som…” och ”Brev från kolonien” (1965), ”Ångbåtsblues”, ”Jag hade en gång en båt” och ”Balladen om herr Fredrik Åkare och söta fröken Cecilia Lind (1966), ”Deirdres samba”, ”Somliga går med trasiga skor” och ”Felicia, adjö” (1968), ”Hönan Agda” (singel 1969), ”En halv böj blues” och ”Turistens klagan” (1978).

Han skulle lägga till men inte dra ifrån. Den han var vid debuten förblev han till sin död. Han var sig själv trogen. Roten, kärnan, hjärtat, själen – det typiska och kännetecknande, det som vi kände och känner igen som Cornelis – fanns fixt och färdigt redan från början.

Medborgare, ur spår är tiden,
det hävdar jag bestämt.
Törhända ni jagar standard?
Ja, jäklar vilket skämt!
Den varan är såsom såpa
som man hastigt försöker ta.
För var dag blir den bättre
men den blir aldrig bra.
(“Ballad på en soptipp”, 1964)

Vad bestod hans personlighet av? Eller låt mig formulera frågan så här: Vad var det som fick en popgalen 17-åring som repade med sitt band i cykelstallet att varva Beatles, Stones och Vreeswijk på grammofonen?

Det måste ha varit bluesen. Att Cornelis inte var någon vanlig vissångare som spelade valskomp – du-dutt-dutt, du-dutt-dutt – på gitarren utan tuffare än så. Som blues, nästan. Blues på svenska. Han var, så måste jag ha känt, en svensk vissångare i samma tid och anda som Beatles, Stones och Dylan, det musikaliskt och politiskt explosiva 60-talet. ”Jag sjunger en visa i vinden” diktade och sjöng Cornelis i just ”Visa i vinden” på debut-LPn. Visst var det samma blåst som ven genom Bob Dylan-sången ”Blowin´ In The Wind”?

Om förebilder och influenser har Cornelis berättat i flera intervjuer. Först ”lyssnarsånger”: melodier med texter att lyssna på, en tradition som var vanlig i Holland och som den unge invandraren Vreeswijk hade med sig i öron och kropp när han kom till Sverige, då var han 12 år.

Sen brukade han nämna Leadbelly och Josh White, bägge svarta amerikanska bluessångare/gitarrister. Han nämnde också Georges Brassens, fransk vispoet, och Mose Allison, amerikansk jazzpianist, sångare och kompositör.

Det var som gjort för mig. Josh White, som kring 1960 ofta besökte Sverige, hade varit på TV och sjungit blues och amerikanska folksånger till gitarr. Också Georges Brassens hade jag faktiskt hört. När jag åkte på språkresa till England fanns i samma värdfamilj en skolkille från Frankrike. Han presenterade Brassens för mig. Och Mose Allison bara fanns där. Alla som på 60-talet lirade i ett popband ”upptäckte” och gillade honom.

Cornelis Vreeswijk lyssnade in Whites akustiska bluesgitarr, förenklade tekniken något och anpassade till nylonsträngad gitarr. Han gjorde svenska visor, sånger eller låtar om människor och händelser med texter som var burdusa som Brassens och ordfyndiga som Allisons.

Resultatet blev, för att låna en kommande LP-titel, ”Poem, ballader och lite blues” (1970). (Forts…)

(Ur boken ”Svenska sång- och rockpoeter 1”,
utgiven 2005 av BTJ)

Om någon någon gång levt upp till myten om den geniale och galne konstnären torde det vara Fröding, som långa perioder var tvungen att vara intagen på hospital för att vårda sitt sinne. Samtidigt är det oftast mycket svårt att se spår av detta när hospitalvistelserna inte utgör själva ämnet för dikten – visst kan man ju tolka en dikt som Hydran som kampen mot galenskapen, men även som en kamp mot vilket annat personligt problem som helst – på det hela taget är många av hans dikter väldigt citatvänliga i en mångfald situationer. I Gustaf Frödings poesi, redigerad av Germund Michanek, föreligger det mesta av vad han lämnat efter sig på vers, vilket är en på flera sätt imponerande samling. Eftersom jag för lite mer än ett år sedan dock recenserade en annan, mindre omfattande samling, ämnar jag inte upprepa lovorden från den, även om de fortfarande är giltiga.
Låt mig istället ge ett litet exempel ur Jonte och Brunte, om en gammal dräng och hans ök till häst. Detta är avslutningsstroferna, och mer intrikat går det knappast att skriva och behålla mening i texten – och det utan att ta till konstlad ordföljd!

Och Jonte han fumlade
druligt med tömmen,
och Bronte han drumlade
framåt i drömmen,
han stötte, han stracklade
– hölasset vacklade
fram utmed strömmen.

Det finns naturligtvis massor av andra dikter, och för litteraturvetare finns här massor att syssla med för att reda ut sammanhang, tankebanor eller diktkvaliteter. Låt mig därför istället säga något om den apparat som finns att tillgå min utgåva, som påstår sig vara till för att alla skall kunna förstå dikten. Detta är en grov överdrift: noterna är få och förekommer bara när de är absolut nödvändiga, och för de som inte kan till exempel Walter Scott på sina fem fingrar torde en dikt som Abbotsford vara tämligen svårbegripligt, befolkad som den är av den skotske författarens alster. De där »alla« är snarast »alla med en bred allmänbildning«.

Dessutom vill jag klaga på urvalet: det finns ju en avdelning för översatta dikter, så var tusan har de av Burns blivit av? Och gott öl kom är betydligt roligare läsning än Poes dunkla gotik, men det är den senare som tagits med. Obegripligt.

Frågan man till sist måste ställa sig inför en sådan här samling är dock: vill man läsa även opublicerad dikt? Det brukar ju trots allt finnas anledningar till att författare lämnar efter sig opublicerade verk, om det så beror på upplevda brister eller ett innehåll man av olika anledningar inte tycker allmänheten behöver ta del av. Svaret får bli ett »nja«. Självklart kan även den mest klarsynta höna ibland ta en sten för ett korn, och vill ha jämn och hög kvalitet skall man hålla sig till de tre första samlingarna han själv gav ut, men det finns naturligtvis även intressanta alster bland det övriga. Man gör dock bäst i att bläddra förbi de verssatta epistlar som tagits med: de är både ointressanta både ur innehållsmässig och teknisk synpunkt.

Som – och för att väga upp alla de klagomål som jag radat upp, vilka ger ett intryck av mer missnöje än vad som egentligen är fallet – avslutning kan vi låta Fröding själv tala om sin diktning:

Jag ville dikta dristigt fritt som nycken
hos någon sorglös ryktbar sagans lätting
min vers vill ut, min vers vill slå i stycken
var trångsmidd länk i tvångets tunga kätting

Ut kom den, och även om trotset fick ett högt pris så kan eftervärlden glädjas åt de fria nyckerna.

Bo Strömstedt, som sen också skulle bli chefredaktör för Expressen, var den andra kulturredaktör som jag skrev regelbundet till när jag började som frilansande kulturjournalist. (Den första var Karl Vennberg på Aftonbladet). Idag den 4 november fyller Strömstedt 80 år. 

Så jag tog fram ett par texter som jag skrivit om Bo Strömstedt: den ena för exakt 10 år sen, alltså när han fyllde 70, och även en snabbskriven text (lämning, som det brukar vara, cirka en timma efter hemkomsten) från ett besök som Strömstedt gjorde på Veberöds då helt nya bibliotek i Skåne.

När Strömstedt ringde

Det är de små, små detaljerna som gör det. Även i språket, ja, inte minst i språket.

Nogrannheten, finputsandet, ommöbleringen: ett onödigt ord stryks, ett annat ord ersätts av en synonym (så många gånger jag växlat mellan ”också” och ”även”, fram och tillbaks, vad blir bäst?), ett kommatecken byts mot ett tankestreck, en punkt ersätts av ett utropstecken.

Kom att tänka på det när jag läste Bo E Åkermarks kortintervju i DN med kulturredaktören som blev chefredaktör som blev estradör: Bo Strömstedt, nu 70 år fyllda. Födelsedagsgrattis!

Strömstedt säger:

– Man ska vara noga med sista meningen, den ska innehålla en överraskning som man minns.

Nyutsprungen från Journalisthögskolan skickade jag 1969, kanske –70, en text till Expressens kultursida, över  vilken Bo Strömstedt då var chef: en saga om två systrar, den ena musikalisk, den andra omusikalisk. Strömstedt ringde på fredagen: ”Vi trycker texten i morgon. Men sista meningen är inte bra. Kan du inte ändra den?”

Hela dagen slet jag. Var meningen så dålig? Gick den att byta ut? Kunde orden möbleras om? Hur skulle jag formulera en ny och bättre sista mening?

Strax före deadline ringde jag till Strömstedt och läste upp den nya meningen.

Tyst i luren. Jag kunde höra honom tänka.

Strömstedt: ”Mmmmmmm. Fortfarande är sista meningen inte riktigt bra. Men bättre än förut. Vi tar den.”

(Kvällsposten 1999)

Strömstedts 29:e bokstav

Var ska alfabetets 29:e bokstav finnas om inte på ett nybyggt bibliotek: från och till litteraturen och människorna, i bägge riktningarna. 

Bo Strömstedt kom inte som ett yrväder till Veberöds nya bibliotek en duggregnig kväll i november och talade  inte som ett yrväder heller utan mer som det svenska språkets frikyrkopredikant. Före detta kultur- och chefredaktör på Expressen, nu en livfull ambassadör för den 29:e bokstaven. 

– Det sägs, sa han igår på biblioteket  i Veberöd och avbröt meningen, sa emot innan han avslutat. 

 – Det sägs att det svenska språket är fattigt. Och sen motbevisade han under en dryg timma med citat från Fröding – ”grönt”, ”gott”, ”friskt”, ”skönt” – till Moberg,  som drog sitt stora finger över Ljuder sockenkarta, stannade fingret och sa: ”Här stod astrakanen”.

– Det, förklarade Strömstedt, var den 29:e bokstaven.

Som inte finns men ändå finns, inte syns men märks och känns. I förälskelsen och kärleken, poesin och prosan, dialekterna (finlandssvenskan, trelleborgskan och  lundensiskan, värmländskan och kronobergsdialekten). I frikyrkan: hos pappa predikanten och hos Sven Lidman som tog poesin och vällusten med i predikstolen.

– Varje ord och bokstav har en betydelse, sa Strömstedt och talade så att varje vokal och konsonant fick sin betydelse. Han talade som de(t) han talade om: poetiska, inlevelsefullska och utlevelsefullska.

Han visade hur språket kan bli utan den 29:e bokstaven. Som i Expressen, då var han själv där: ”Örebro sportklubb har inte kastat yxan i sjön utan snarare tvärtom.”

Varje läsande och inte minst skrivande människa mår bättre av en kväll med Bo Strömstedt.

 (Kvällsposten 2004)

Jag lyssnar på långfredagen till Sveriges Radio P1. Där berättar Carl Magnus von Seth intresseväckande om radions äldsta program. Det sändes första gången 1 februari 1937. Programmet heter Dagens dikt och finns fortfarande kvar. Pontus Boman (1900-1994) instiftade programserien. 

Efter den inledande dikten, avslutas inslaget med ett kort musikstycke, mestadels konstmusik. Jag har lyssnat till denna programpunkt, tämligen ofta under många år. Ibland bär man med sig en diktrad eller fras, under den resterande dagen eller rentav en längre tid. Dessutom är det alltid roligt att fundera över vem som har skrivit dikten, samt komponerat musiken. Ett  önskemål vore att oftare få lyssna till verk av Gustaf Fröding och Bruno K. Öijer.

Parentetiskt kan nämnas att Sveriges Radios ( tidigare Radiotjänst) näst äldsta program, heter Dagens eko. Fortfarande i högsta grad aktuellt. Hösten 1937 sändes det första ekot.

Lars Sjögren

en tassande andfådd ursäkt
vid foten av Frödings grav
en smygande liten vårbikt
i skuggan av Frödings grav
för att nu förläget förlika oss med
att sårbarheten är som den är
att vi är predisponerade
snällonanerade
orospanerade
dömda att känna så här

Även om denna nyhet nu har några månader på nacken så är det bättre att den tas upp sent än aldrig.

I år under den gångna sommaren så hölls det en så kallad “antirasistisk” konsert mitt inne i Karlstads centrum, närmare bestämt på en sorts ungdomens hus som heter Uno.

Eftersom det var tvärstopp ifrån Karlstad kommun för det fascistiska och antidemokratiska nätverket Värmland mot rasism att hålla en antirasistisk konsert på Tolvmansgatans fritidsgård i stadsdelen Hagaborg så fick istället detta nätverk så småningom anordna konserten på Uno.

Anledningen till att den inte fick hållas den helgen som det var tänkt var att Sverigedemokraterna då hade sitt årsmöte i Karlstad på hotellet Gustaf Fröding, och naturligt så ställde under den helgen så kallade “antirasister” till mängder med bråk i Karlstad, bl a under både fredagkväll och lördagkväll då flera personer misshandlades grovt.

Men naturligtvis var en massa antidemokratiska medlemmar ur detta fascistiska nätverk utanför hotellet under större delen utav helgen för att protestera emot mötesfriheten, och därigenom bevisa för folk som tänker längre än vad näsan räcker att nätverket Värmland mot rasism är allting annat än det som dess medlemmar och sammarbetsorganisationer försöker tuta i folk att det är.

På nätverkets hemsida kan man bl a läsa, i alla fall har man kunnat göra det under detta år, att vänsterextrema terroristgrupperingar som t ex Ung vänster, Syndikalistiska ungdomsförbundet, Revolutionära fronten och Revolutionär kommunistisk ungdom ingår i detta “demokratiska” nätverk.

Ung vänster och Syndikalistiska ungdomsförbundet är nämligen uppsatta på Säpos terroristlista över grupperingar som är ett stort hot emot demokratin.

Ett tag ingick också den våldsförhärligande terroristorganisationen Antifascistisk aktion (AFA), ni vet de som t ex misshandlar gamla tanter med barnvagnar och har försökt spränga McDonalds i luften, i nätverket även om det inte stod på Värmland mot rasisms hemsida.

Fast å andra sidan hade det lika gärna kunnat stått där, eftersom detta nätverk ju klart och tydligt visar att det är för diktatur och emot demokrati.

Detta är bl en utav anledningarna till att Värmland mot rasism är ett antidemokratiskt och starkt fascistiskt nätverk, de enda som inte anser det är de själva.

Men när till och med en sådan person som Greger Wahlgren, alltså polisen som arbetar på Brottsförebyggande rådet i Karlstad emot extremistiska grupperingar och organisationer utav olika slag, t ex vänsterextremister och extrema djurrättsaktivister, går ut i radio och säger att Värmland mot rasism bara består utav extrema bråkstakar som inte är för demokrati och allting som innefattas utav den, ja, då säger det en hel del.

Men nu tillbaka till den här så kallade “antirasistiska” konserten som skulle anordnas.

Den anordnades alltså under sommaren istället.

Men vilken syn som mötte de ungdomar och andra som kom in på Uno där konserten hölls.

Överallt på väggarna satt nämligen mängder med affischer uppsatta med texten “Upp till kamp emot rasismen”, under denna text stod det en person med rånarluva på sig och med ett höjt automatvapen i handen.

Snacka om att propagera för våld emot meningsmotståndare.

Dessa affischer får mig att tänka på affischer ifrån den engelska nazistorganisation Combat 18, enda skillnaden på Värmland mot rasism och Combat 18 är att de är motståndare till varandra.

Men när det gäller affischerna så förespråkar de våld. Det är ju faktiskt exakt samma sorts affischer, båda grupperna propagerar ju också för våld emot meningsmotståndare.

Dessutom är det fullständigt ofattbart att Värmland mot rasism fick sätta upp affischerna och att ingen reagerade.

Var de som kom till lokalen blinda? Eller var de för våld emot oliktänkande? Ja, tydligen.

Men men, det är väl som det sägs: Vissa grupperingar och organisationer har mer gemensamt än de själva vill gå med på.

Det stämmer i alla fall när det gäller Combat 18 och det “antirasistiska” nätverket Värmland mot rasism.

“Huka er gubbar, för nu laddar de om!”

Tankarna kring tystnaden har inte lämnat mig. Många författarskap har tystnat. Författarer och poeter har erfarit litteraturens gränser och omöjligheter och valt att kliva av. Rimbaud är väl praktexemplet. Vissa har tystnat ett tag och återkommit, allt som oftast med ett annat uttryck.
Fröding var en konsekvensernas man. Hans krav på sanning och ärlighet var absolut och utopisk. Och det gällde inte bara litteraturen utan hela språket, hela kommunikationen. Jag läser vidare i Aspenströms essä “Dikten och sanningen” att Fröding föreslog att akademin skulle ta fram en ny ordbok. Ett lexikon där varje ord bara hade en betydelse och denna skulle vara noga definierad. Detta skulle underlätta samvaron. “Som det nu är kunna människor ej fullt förstå hvarandra.”
Fröding vistades ju en stor del av sitt liv på mentalsjukhus. Stundtals blev misstron mot språket (eller om det var misstron mot sig själv) så stark att han inte bara tystnade som poet utan även som människa. Frödings läkare, Frey Svensson, skriver: “Tidvis låg han faktiskt stum, emedan han tyckte att han inte kunde tala sanning”.
Tragiskt. Men vackert.

“Jag tror att man behöfver klämmas på bröstet som dockor för att kunna skrika poetiskt…” skriver Fröding.
Citatet har jag funnit i en essä av Aspenström, ”Dikten och sanningen. Frågor i marginalen” i den fina boken Jag! utropar Fröding (red. Staffan Söderblom). Aspenström citerar även ur en tidningsartikel, “I skuggans land”, där Fröding beskriver det nordiska klimatet: “Då bröstkorgen är sammanpressad av trycket ovanifrån och strupens strängar är sjuka av fukt och kyla” och de bleka människorna framsläpar sina liv och för “urvattnade samtal om ingenting.” Orden får mig att tänka på Öijers “Ishjärta” från 2001: “Järnkättingar/av grått dis/ hängde ur himlen/…/detta avlånga ishjärta/detta sjuka/sadistiska urberg/där en ängel/aldrig satt sin fot”.
Huruvida jag upplevt samma tryck som Fröding eller Öijer vet jag inte, men när rundgångsviten skrevs var i alla fall det mentala läget tämligen tryckt. Jag jobbade heltid och försökte vara en bra lärare samtidigt som jag studerade halvtid och förökte vara en duktig och begåvad student. Givetvis försökte jag också vara en bra pappa. Och så skrev jag förstås. Mitt i allt avled min far. Då han hade hade varit sjuk en längre tid kände jag mig förberedd på det och trodde att jag skulle kunna fortsätta i samma tempo. Knappast. Inte kan man förbereda sig på något sådant. Total rundgång i skallen, avbrutna studier och sjukskrivning blev resultatet. Vila och promenera så blir allt bra, tänkte jag. Vila? Hur gör man det när allting snurrar? Jag vet fortfarande inte riktigt men nio dikter blev till under mitt mentala kaos. Och efter hand lugnade det ner sig. Det tog dock tid. Lång tid.
Om dikterna handlar om stress, sorg och kollaps vill jag inte uttala mig. Men det var under sådant tryck de kom till.

 Alster

Vi besökte först Alsters herrgård. Där föddes Gustaf Fröding. Han omyndigförklarades år 1900 vid 40 års ålder. Söp och skänkte bort sitt farsarv på 17 000, en nätt liten summa, idag motsvarande en miljon.

 Gustafs glasögon

 Gustafs dödsmask

Gustafs syster - ”Ynglingen” Hedda, den första kvinnliga studenten på dåvarande Handelsinstitutet i Göteborg (systern Mathilda drev gods och jagade, systern Cecilia tog hand om honom)

Det gör lite ont i mig när jag ser journalerna från Upsala hospital. På vägen dit försökte han slänga sig framför hästarna, som dagens ungdom kastar sig framför tåget. Väl framme försökte han hänga sig och skära sig och på alla sätt ta livet av sig.

en fantom
var väl mina symptom

Han hör röster och är alkoholiserad. Han drömmer om kärleken men den enda gång han friar rabblar han upp alla negativa egenskaper, som Kafka när han gjorde vad han kunde för att inte bli gift med Felice Bauer. Det är bäst om ingen vill ha dem.

Tag edra visors buller bort
och bort med maningar av gammal välkänd sort,
som ropa flyg! åt den, som brutit vingen!
Och bort med fingrarne från sår, som svida,
jag vill ha rätt att ensam genomlida
mitt eget kval – jag vill ha tröst av ingen!

Vänner vid sjukbädden

1896 vill Albert Bonnier stryka dikten En morgondröm ur Frödings nya samling. Frödings vänner, bl.a. Heidenstam, reagerar. Fröding låter publicera dikten och blir åtalad. Då är alla vännerna som bortblåsta. Han fälls lika lite som Strindberg i Giftasrättegången men ingen av dem hämtar sig någonsin. De får veta vad ensamhet är. Fröding blir snuskgubben, den osedlige, som ingen vill ta i med tång. Bergatrollet:

Jag ville klapp’na och kyss’na,
fast jag har allt en för ful trut

Fröding kände ingen kärlek utom den som gick att köpa. Under en period hade han fruktansvärd ångest över att ha haft samlag bakifrån. Han hade varit omänsklig, djurisk. Inte så underligt i en tid när t.ex. onani inte bara var fult utan ansågs direkt sinnessjukdomsframkallande. Och Fröding var ju sinnessjuk. Både på fädernet och mödernet. “Egendomliga lynnen” heter det i journalen. Hans mor blev deprimerad efter förlossningen och hans far led av tvångstankar.

Den gode han är väl ej så god,
som själv han tror i sitt övermod.
Den onde han är ej så ond ändå,
som själv han tror, när kvalen slå.
Thy skall du ej mycket berömma,
ej mycket häckla och döma.

En fattig munk från Skara

Genomsnäll trodde han sig vara genomond. De snälla lider alltid av sin elakhet. De elaka lider väl snarare av sin snällhet. Elakheten är naturligt för dem.

 Mårbacka

Selma Lagerlöf, hon var, visade det sig när breven släpptes fria i början av 1990-talet, en riktig flata med en riktig författarhustru. Hennes Mårbacka står som det såg ut när hon lämnade det.

Jag har inget förhållande till henne, varken positivt eller negativt. Lyckliga människor har aldrig intresserat mig i någon större omfattning och Selma var ett lyckligt barn. Hennes diskbänk den var av koppar. Pigorna fick putsa den två gånger om dagen men hon behandlade sitt arbetsfolk övermåttan väl.

Hon hade små fötter och en medfödd höftskada som gav henne en haltande gång. Och klädde ibland ut någon i personalen att vinka åt henne på balkongen. Die dumme Touristen…

Selma ligger i en fet familjegrav på Östra Ämterviks kyrkogård. Där ligger även köksföreståndaren. Hon tog henne med sig i graven.

På väg mot Ludvika och Falun, visa Munkfors och Hagfors, står en skylt:

Rämmen 1
Rämmens k:a 2
Rämens herrgård 3

Rämen måste vara den gamla stavningen. Dit kom den unge Esaias Tegnér som informator. Vi kör genom den lummiga allén. Herrgården är en gul träbyggnad, omgiven av liknande gula träbyggnader, en familj av hus. Det står en kvinna på gårdsplanen, hon bor i den ena flygeln. När det kryper fram att jag är lite Tegnérbevandrad (jag är ju lite konstig) frågar hon om jag vill se herrgården inifrån. Klockan är halv tio på kvällen och jag kliver rakt in i 1700-talet. Det finns ingen elektricitet i Tegnérrummet. Jag beundrar väggmålningarna så gott det går, betraktar Tegnérministatyn gjord av samma gubbe som gjorde Lundastatyn, och åh-ar och ah-ar.

Han tyckte själv att folk var idioter som läste vad han skrev. Många av hans dikter har överlevt sig själva men några står sig och han var framför allt en brevskrivare av rang. En modern människa. Bitter:

Vad vill mig verkligheten med sin döda,
Sin stumma massa, tryckande och rå?
Hur hoppet bleknat, ack, det rosenröda!
Hur minnet mulnat, ack, det himmelsblå!
Och själva dikten! Dess lindansarmöda,
Dess luftsprång har jag sett mig mätt uppå.
Dess gyckelbilder tillfredsställa ingen,
Lös-skummande från ytan utav tingen.

Mjältsjukan

Det är bra. Det duger än.

De skickade honom till dårhuset i Schleswig för att om möjligt kurera honom från hans galenskap. Det gjorde honom ännu bittrare.

Jag har träffat Tegnér förr, då i hans hem i Lund. Nu också på Rämens herrgård.

Det är inte helt lätt att bli klok på Fröding. Ena stunden fullkomligt ångar han av självsäkerhet, nästa sjunker han ihop till den mest osäkra tvivlare. Det enda som är konsekvent är hans misstro mot den instängda moralen, en tankegång som bland annat uttrycktes i En morgondröm. I dag är det svårt att se hur orden »skälvande sköte« kunde ge upphov till kommentarer som »erinra […] mera om vissa populärmedicinska böcker än om poesi, men upplagan lades i kvarstad, och det blev rättegång, i samband med vilken Heidenstam betedde sig synnerligen skamlöst.

Nåväl, tesen om den köttsliga kärlekens oskuldsfullhet är inte det enda temat bland de dikter som av Nils Petter Sundgren utvalts att ingå i Dikt och prosa, även om det, tillsammans med utanförskapet och längtan efter djupare kärlek, är ett av de starkare.  Här finns även mer folkligt anknutna saker, som dikten om Jan Ersa och Per Persa, och mer historiskt förankrade dikter som Sigurd Jorsalafar. Dessa stannar dock inte vid ett tomt berättande, utan vill säga något mer; i fallet Sigurd om hur det är att gammal sitta och minna forna tiders prakt och härlighet.

Dikten är överlag väl komponerad, med rim som sitter där de ska, både i versmåttet och meningarna; det är endast sällan som trycket kommer onaturligt. Parat med förmågan att känna medlidande med nästan allt och alla – till och med ett gammalt bergtroll framstår närmast sympatiskt, trots att det i slutändan vill äta prinsessan – så är det inte konstigt att detta är i högsta grad levande poesi.

Prosan, å andra sidan, känns långt mindre redig. Porträttet av Burns är fint tecknat, och man anar ett visst frändeskap, även om Burns till skillnad mot Fröding hade god tur med flickorna. I slutändan blev dock bådas livsöden lika tragiska.

Innan jag slutar skall jag bara framföra min tacksamhet mot principen att urvalet gjorts bland de diktsamlingar som släptes under författarens levnad, snarare än bland dikterna. Det kommer göra det enklare att komplettera med de smalingar som inte tagits med, vilket jag definitivt kommer göra.

Fredag den 30 maj. Tvåorna på BYS gick ut skolan (med undantag för hovslagarna som har ett halvår kvar på Hovslagarskolan).  Alla “mina tjejer” i landsbygd var på plats och det var nog inte bara jag som fällde en tår eller två… I år var det nya avslutningsrutiner. Studenterna är så många på SLU och BYS så vi fick samlas på teatern på Stadshotellet istället för SLU. Där hölls det vackra tal och diplom delades ut. Vi fick höra Gustaf Frödings lyrik i tonsatt form. Örongodis. I samlad tropp vandrade alla sedan genom stan till campusområdet där det var traditionsenlig fika och studentkårstal.

I år hade BYS stipendier att dela ut. Följande häststudenter prisades för goda insatser, kamratskap och väl visat entreprenörskap i form av affärsplan: Sandra Andersson (hälsa-friskvård), Johanna Alm (landsbygd), Fanny Nilsson (ridskola-instruktör). Hovslagarna får vänta lite på sitt stipendium. För AT var det Eva-Lotta Gustafsson och Henrik Larsson som fick ta emot folkets jubel på scenen. Det är alltid lika härligt att vara på skolavslutning, oavsett åldern på de som slutar. Tack alla ni studenter för fina blommor, en jättefin tovad käpphäst och vackra ord. Men tack framförallt för att ni satsade på er själva, lade tid på BYS och att vi fick chans att lära känna er.

“Mina tjejer” från landsbygdsgrenen, Jennie Wiberg, Johanna Alm, Carina Melker, Sofie Dahlgren, Nanna Sjunnesson och Ewa Cristoffersson. Arn flankerar.

Hälsa-Friskvårdsgänget med en halshuggen Arn…

Glada tjejer i inriktningen ridskola-instruktör.

Som ni säkert vet så hade Sverigedemokraterna under den gångna helgen sitt årsmöte på hotellet Gustaf Fröding i Karlstad, och tack vare polisens insats så lyckades inte “antirastisterna” ifrån den fascistiska och antidemokratiska föreningen Värmland mot rasism ställa till något bråk utanför hotellet.

Däremot var det mycket bråk på stan under både fredagkvällen och lördagkvällen där dessa antirasister ställde till med bråk. Dock orsakades inte allt bråk utav dessa “demokratiska” människor, eftersom det förekom “vanligt” bråk också. Men större delen utav bråken stod antirasisterna för.

De bråk som antirasisterna ställde till med uppmärksammades dock utav någon konstig anledning inte utav media.

Vad som heller inte uppmärksammades utav media var att det ifrån kl. 11.00 på lördag förmiddag och några timmar framåt skedde en nyckelskramlardemonstration på Karlstadtorget. I detta patetiska och fjantiga nyckelskramlande deltog ett antal Karlstadbor som en protest mot rasism och mot Sverigedemokraternas årsmöte.

Här hade vi alltså ett antal idiotiska människor som inte kunde skilja på rasism och på nationalism, de var dessutom idioter på ett annat sätt också.

Denna patetiska nyckelskramlardemonstration skedde nämligen c:a 7-8 km ifrån det hotell som Sverigedemokraterna hade sitt årsmöte på.

Var de Karlstadbor och andra människor som deltog i demonstrationen så korkade att de inte kunde ha den vid hotellet istället för på torget? Ja uppenbarligen, för på torget gjorde den ju ingen nytta.

Å andra sidan hade den ändå inte gjort någon nytta vid hotellet, eftersom det löjliga oljudet knappast hördes in i hotellet. Dessutom hade den knappast kunna ske vid hotellet ändå, eftersom polisen troligen hade skingrat och upplöst hela spektaklet.

Så varför ha en demonstration över huvudtaget? Den tjänade ju knappast sitt syfte ändå, dessutom var det inte så många som var med i den.

Men detta var nog inte så konstigt, för ingen människa med värdighet vill väl demonstrera på ett sådant löjligt sätt.

De personer som ändå gjorde det kan man bara kalla för en samling patetiska och fjantiga idioter.

Vi har all anledning att vara stolta i Värmland.

Beja Lööv

Berith Broström Persson 380506 – 090903.

Det är ute med dig!
Ute?

Då frågar man sig.
Hur gärna vore jag inte där ute,
vid galaxernas gräns.

Obotligt jagande den bortersta gränsen.
Som silverniten sin balk.

Så låt det vara ute med mig!
Därute.
Där börjar jag om!

Denna lilla dikt hittades i ett häfte jag fått av mamma.  Hon kallar häftet Beriths tankeord. Jag tycker det är väldigt vackert uttryckt. Hon vet inte vem som skrivit dessa ord.

I sin ungdom så reciterade mamma dikter. Hon gör så även idag då hon erbjuds tillfälle. Och hon är enormt duktig.  Gustaf Fröding är en favorit och jag förstår henne.

Hon var så glad och tacksam för lördagen då jag ringde i söndags.Hon tyckte det var en fantastisk upplevelse att Umberto hade sjungit Volare och Ciao ciao bambina.

Samt att hon uppskattade att en artist även framfört Sakta vi gå genom stan.   Den som Monica Zetterlund gör så bra. Samt jag tycker Svante Thuressons version är fantastisk oxå.

Mamma berättade att hon och Umberto faktiskt varit ute och promenerat.  Sakta gick de två genom stan, en natt 1959.

För mamma spelas idag Sven Ingvars från allsång på skansen.

Törparerock. Känn gunget….
Håhåja ja det blåser i träa idag! Ja ligger på söffa för så ska dä va!
läs gärna Herrar Nyfikna Herrar Våghalsar

Jag vill tacka livet -Arja Saijonmaa

Jag vill tacka livet
Som gett mig så mycket
Det har gett mig ljudet
Och hela alfabetet
Så att jag fick orden
För tankarna jag tänker
Moder, vän och broder
Ljuset som upplyser
Den karja väg min älsklings själ ska vandra
(uppdaterad 090917)

En majoritet av stadsbyggnadsnämndens ledamöter Håkan Holm, Henrik Lindblom, Anita Svensson-Nilsson, Fredrik Hammarbo, Lena Grip, Maria Frisk, Karin Granström, Klaes Lindau, Lars Bertil Langered, Björn Bergin och Gunilla Tågmark eller eventuellt deras ersättare röstade idag för en rivning av Karlstadstidningens tidningshus från 1870.

– Det är platsen, inte huset som har ett kulturhistoriskt värde, säger stadsbyggnadsnämndens ordförande Håkan Holm (s) till NWT i ett av sina mer huvudlösa uttalanden hittills.

Vad är det egentligen Håkan Holm menar? Denna syn skulle i så fall radikalt inte bara förändra synen på kulturmiljöer i hela världen, utan också gå stick i stäv med den. Tänk efter själv – om det plötsligt var platsen i sig som var kulturmiljön, att detta räckte, och att inte byggnaden har någon som helst betydelse för den kulturhistoriska berättelsen. Jag tänker direkt på hur det skulle se ut om man i ett större sammanhang applicerade detta resonemang t ex på Colosseum i Rom, pyramiderna i Kairo eller varför inte på kvarteret Almen i Karlstad. Om det var platsen, inte byggnaderna, som var intressanta.

Detta är naturligtvis befängt och saknar fullkomligt förankring i den gängse synen på kulturmiljön, vilket jag tror att till och med ett skolbarn skulle förstå. När man i andra städer värnar och lyfter fram sitt kulturhistoriska arv, och på vissa plaser till och med återuppbygger miljöer som rivits, går politikerna i Karlstad i rakt motsatt riktning. Här river man hej vilt för att sopa igen spåren av historien. Här är den geografiska platsen kulturmiljö nog, byggnaderna behövs inte. Tyvärr väljer NWTs reporter att ducka för en följdfråga, för att be Holm utveckla sitt resonemang, något som hade varit mycket intressant.

I det hus man nu lämnat klartecken för rivning av togs en gång rakryggat strid för den kvinnliga rösträtten och här kämpades med ord och trycksvärta för en fredlig unionsupplösning mellan Sverige och Norge. Med ordet som vapen stod chefredaktören Mauritz ” Maggan” Hellberg bergfast i sin kamp för jämlikhet, demokrati och frihet.

Denna demokrati har nämnda ledamöter idag använt till att sopa igen spåren efter en synnerligen intressant och händelsrik epok och ett medialt arv som saknar motstycke i Sverige.

Men Karlstadstidnigens gamla tidningshus var också den plats där den rikskände skalden Gustaf Fröding hade sitt enda betalda arbete i livet, och här har genom åren ändlösa rader av stadsvandringar stannat till för att berätta denna spännande historia. Men nu har Stadsbyggnadsnämnden i Karlstad lämnat dörren öppen för grävskopornas käftar att för all framtid sopa igen spåren efter denna epok. Detta är naturligtvis djupt, djupt olyckligt och ett anmärkningsvärt oansvarigt beslut.

Lika anmärkningsvärt är det faktum att varken CarlstadGillet, Karlstad Lever, Karlstad Hembygdsförening eller Värmlands Museum höjt sina röster mot hotet om rivning. Man måste fråga sig om dessa föreningars medlemmar verkligen instämmer med det sätt som deras styrelsemedlemmar agerat?

Vad vi nu får sätta hoppet till är att exploatörerna Lars Runby och Sture Emanuelsson tar sitt förnuft till fånga och trots allt väljer att hitta en lösning som ändock gör det möjligt att bevara och restaurera det gamla huset, som är ett av de allra sista av de trähus i Karlstad som uppfördes omedelbart efter stadsbranden 1865.

Vart står stadens kulturpersonligheter i denna debatt? Och vart står hela Karlstads mediasfär när vad som ändå måste vara att beteckna som deras viktigaste historiska minnesmärke hotas av rivning? Politikernas oengagemang och okunskap när det gäller lokal kulturhistoria och arkitektur är slående, men jag antar att vi får de politiker vi förtjänar.

Men framför allt – var är Karlstadborna själva när deras kulturmiljöer skövlas av penninghungriga byggföretag och oengagerade politiker?

Om vi var fler som höjde våra röster till kulturhusens försvar är jag övertygad om att det skulle bli ett annat ljud i skällan på den politiska arenan.

Varför inte börja med att skicka ett mail till stadsbyggnadsnämnden (klicka här) och säga vad du tycker.

• Läs tidigare inlägg om Karlstadstidningens hus

• Läs Operation Karlstads debattartikel i NWT