Diesen Wunsch hat die Giraffe wohl zu wörtlich genommen.

Bohémienne – Gypsy-1626

Damien Hirst, Requiem, White Flowers and Butterflies, 2008

If Damien Hirst ever produces a painting that comes anywhere close to resembling a Rembrandt I will eat my shoe. The fact that he would even suggest that “anyone can be like Rembrandt” illustrates just how ludicrous he is. I have been taking life drawing classes for a few weeks and my teacher said something in the first class which struck a cord. He said “When we pick up a musical instrument and play for the first time we don’t expect a full sonata to come out. We have to practice at it. So why to we expect to be able to draw something perfectly on the first attempt?” He’s so right. We have to work at it. And I have always been a great believer that we can all improve at something with a little effort, whether playing piano, dancing, cooking, doing maths or drawing. But some of us will simply become better or even good whilst others will become great. The works displayed in Hirst’s most recent exhibition at the Wallace Collection suggest that unfortunately he falls into the former category. They were only okay.

All the familiar identifiers of Hirst’s oeuvre were referred to in the paintings – a menagerie of sharks, skulls and butterflies, with references to mortality (both his and ours), all superimposed on a grid of white spots and often featuring the spidery white lines one might see in a work by Francis Bacon, one of Hirst’s heroes. The works are flat, repetitive and unimaginative. There were one or two I could bear to have on my wall. One, a single lonesome skill, whose bald head shone iridescently off the dark blue background from different viewpoints. The other, a large canvas bursting with white roses and butterflies (painted rather than squashed). The works are of course all blue in a very contrived homage to Picasso. It’s like D.H. is some child in the artists’ playground, jumping and screaming “I want a blue-period too. I want something for people to remember me by.” Don’t worry Damien. We will all remember you.

I don’t respect Damien for his personality or for his talent (or lack thereof), but to his credit, if there is one thing he is great at doing it’s getting attention. And as for the bad reviews, he shares Andy Warhol’s opinion on the matter: “weigh them, don’t read them.”

Frans Hals, The Laughing Cavalier, 1624

They just don’t make them like they used to. For me, the best part of No Love Lost was that I got to visit my old favourites at the Wallace Collection again (in fact, visiting figures have doubled since Hirst’s show opened). Fragonard’s dreamy girl on The Swing, André Charles Boulle’s impressive marquetry and Joshua Reynolds’ intimate portraits. And, as Brian Sewell said in his review, he has finally discovered what Frans Hals’ iconic Laughing Cavalier is laughing at. It’s Damien Hirst.

No Love Lost, Blue Paintings by Damien Hirst is on at the Wallace Collection until 24 January. Admission free. 

Det här får ni sannerligen inte se så ofta här eftersom jag har som princip att inte visa mina familjemedlemmar, eller mej själv, på bild! Här ser ni mr Hund!

Sitter här och dricker hett te med honung i för halsen känns inte alls bekväm ska ni veta, den är liksom för liten eller hur jag ska säga! Mår i övrigt bra men näsan killar och halsen har krympt. Ja, ja, så kan det vara i gråvädrets november!

Det gick bra för mr Hund att vara utan “stödstrumpan” i natt i alla fall! Han såg då ut att njuta av “friheten”, tänk bara att kunna klia sig där det kliar, det måste ju vara skönt!

Nu ska jag återgå till alla kommentarer, tar en bit i taget, så får det bli när alla varit så flitiga. Apropå att vara flitig, ni gömmer väl inte undan en massa tomglas hemma? Jag menar såna små 33 cl glasflaskor. Julmusten väl och ve hänger på det nämligen, det är brist på glasflaskor! Så nu vädjar landets bryggerier till konsumenterna att lämna in sina tomglas!

Eine Liebeserklärung?
Nein.
Warum sollte ich dir meine Liebe erklären?
Da gibt es nichts zu erklären.
Sie ist einfach da.
Basta.

Davon abgesehen ist es doch völlig unwichtig.
Ich liebe dich.
Punkt.
Durch mit das.
Mehr gibt es dazu nicht zu sagen
und schon gar nicht zu erklären.

Eine Erklärung ist meist eine Rechtfertigung.
Warum sollte ich mich für tiefe Gefühle rechtfertigen?
Nein.
Sieh es von mir aus als Sturheit.
Als Dickkopf.
Als was auch immer du willst.

Nimm es oder lass es.
Werte es oder vergiss es.
Freue dich darüber
oder sei einfach nur geschockt.
Du wirst nichts daran ändern,
weil es mir schlicht egal ist.

Ja, sei sicher, dass es mir egal ist!
Es berührt mich nicht,
wie es zum Beispiel ein Kolibri tun würde,
der den Hauch eines Luftzuges in seinen Bann zieht
oder eine Ameise am Gipfel des Mount Everest.
Ebenso wie ein Elefant, der auf Wolken tanzt.

Es könnte auch ein Habicht sein,
der eine Ziege trinkt
oder ein Löwe,
der ein Schaf in den Schlaf singt,
genauso wie eine Giraffe
mit einem Knoten im Hals.

Ja, genau so wäre und ist es.
Bist du.
Für mich.
Total normal und unbedeutend.
Ich liebe dich nur so.
Ist das ein Drama?

Lass es doch einfach so stehen.
Kümmere dich nicht weiter darum.
Ich tue es doch auch nicht.
Denn sobald wir dem Bedeutung schenken
wird es kaputt gehen.
Und dafür ist es mir dann doch zu wertvoll.

© skriptum

Den här gamla förkylningen, som egentligen inte hållt mig sjuk sen i slutet på förra veckan, har nu satt sig på mina stämband. Det gör att jag låter som att jag varit på partysemester på Kos i en vecka och skrikit för full hals på dansgolvet.

Det har jag självklart inte gjort. (Om jag nu behövde klargöra det)

Ida och Lykka kom förbi en sväng, vi åt varsin lunch vid samma köksbord och snackade lite skit under tiden. Det är rätt skönt att kunna få sällskap “bara sådär”. Annars ett fenomen som jag är van vid från mina Närke-dagar, men som inte riktigt sker här i Stockholmsområdet. Samtidigt som det är rätt skönt att inte behöva ha städat dygnet runt, är det lite tråkigt att man tappar lite spontanitet.

Lykka beslutade sig för att testa på vår hoppgunga i väntan på att det ska komma ut nya i affärerna. Lika bra var väl det, Lilla A tycker nämligen inte att den är någon direkt hit. Inte alls faktiskt!

Hoppeli hopp hopp

A passade istället på att ta sig en liten lekstund på sin härliga matta. Väntar med spänning på att hon ska vända på sig. Betvivlar inte att hon kan, gå upp i brygga gör hon dagligen på skötbordet, men själva rullningen har inte kommit än.

Nycklarna börjar vara intressanta att pilla på. (Ibland dvs)

Nu är det äntligen dags för Idol igen! Som man väntar hela veckan, nu är det äntligen dags! Vem är din favorit?

Augen sind wunderschön,
glaub’s mir, ich hab’s geseh’n!
Unfassbar tief und weit
und seit
ich dich kenn
gleit ich in deine.
Und meine?
Denen kann ich nicht mehr trauen
und muss auf meine andern Sinne bauen.
Doch ein Nachteil hat’s,
man kann sie nicht berühr’n
wie Hals und Bauch,
doch man kann sich für immer in ihnen verlier’n.

Trägt der Hals im Oktober einen Galgenstrick,
so kommt der Frühling nie mehr für ihn zurück.

(Oscar-Benno Rülpsilanti teilt uns eine den Oktober betreffende, mittelalterliche Weisheit mit)

Ihvertfall koselige overraskelser.. Etter en firetimers lang dag på skolen kom jeg hjem til ferdig middag, og ikke minst en gave fra mamma. Hun hadde kjøpt en såkalt “hals” til meg, og en søt sølvfarget hårbøyle. Halsen matcher hårbøylen! I love mum <3

I dag har jeg en så lang “to do” liste at jeg ikke har tenkt å skrive den her på bloggen. Den er så lang at den kunne tilsvart fem innlegg fra meg (nesten!). For øyeblikket er jeg kjempe trøtt, så jeg har mest lyst å la to do listen min fly ut altandøren mamma nettopp åpnet. Ups. Det ville vært sørgelig du..

Huset vi så på i går var forresten ingen suksess. Herregud! Det måtte pusses opp fra topp til tå! Flotte greier. Så blir jeg boende her litt til.. Lucky me!

Og ja, etterveksten skal taes…snart…

Nu ligger det färsk fläderjuice i frysen. Vi körde bären i råsaftscentrifugen och hällde upp den direkt på flaskor. Tanken är att den svarta saften skall stötta vid förkylning eller tas i glas som piggapådrink när trötthet tränger sig på. Lite beska och syrliga bär är det men med en sked honung och några droppar citron kommer det att bli en dryck som smakar i influensatider. Därtill skall den vara milt smärtstillande och är mest känd som hals- och hostmedel. Min kära granne operasångerskan, har beundrat den översållade busken och berättat om vilken räddande ängel de svarta små safirerna kan vara.

Fläderbusken har gett fantastiskt fina bär i år….

… och skörden blev riklig.

Wir waren in einem mexikanischen Restaurant mit Freunden von CT und im Kino. Wir gehen Arm in Arm nach Hause, beide schweigsam, in Gedanken versunken und gut gelaunt. Sie geht ins Bad während ich mich ausziehe und nackt in ihrem Bett auf sie warte. Sie hat ein Negligé an und nichts darunter.

CT legt sich zu mir und dreht mir den Rücken zu. Ihr Kopf liegt auf meinem Arm, ich küsse ihren Hals und ihren Haaransatz. Meine Hand wandert unter ihr Nachthemd und ich spiele mit ihren Brüsten und ihren Brustwarzen. Sie drückt ihren Hintern gegen meinen steifen Schwanz.

Ich umfasse ihren Hals, drücke leicht zu und beisse ihr in die Haut hinter dem Ohr. Sie atmet tief und stöhnt leicht. Meine Hand wandert von ihren Brüsten abwärts. Ich kratze über ihren Bauch, ihre Hüfte und Oberschenkel. Sie bewegt ihren Hintern und mein Schwanz findet automatisch den Weg zwischen ihre Schamlippen. Meine Fingernägel drücken in ihre Pobacke. Ich öffne sie für mich und dringe langsam von hinten in sie ein, während mein Arm sie weiter fest am Hals umklammert und fixiert.

Sie atmet schwer unter meinen langsamen und tiefen Stößen. Ich greife ein Kissen mit meiner freien Hand und lege es unter ihre Hüften, bevor ich sie auf den Bauch drehe, mein Schwanz tief in ihr. Ich lege mich auf sie und fasse ihre Hände, während ich weiter in sie stoße. Sie streckt mir, unterstützt durch das Kissen, ihren Hintern entgegen.

Ihre Beine sind weit gespreizt, ihr Kopf liegt flach auf dem Bett. Ich höre sie stöhnen und ihre Hände krampfen in meinen, als sie kommt. Ich ficke sie weiter, langsam und tief. Ich führe ihre Arme hinter ihrem Rücken zusammen und halte sie an ihren Fesseln. Meine Stöße werden stärker und schneller, sie wird lauter und begräbt ihren Kopf in ihrer Matratze. Sie schreit, durch die Matratze gedämpft, als sich mein Schwanz in ihr zusammen zieht und ich tief in ihr komme.

Godmorgon alla!

Idag är det lördag och förhoppningsvis är all på bra humör eftersom solen lyser!
Det var nämligen så jag vaknade, har inte skaffat några gardiner än. Så jag vaknade av att solen strålade rakt in i spegeln, som självklart lyckades blända mej.
Men det gör inte så mycket, jag skuttade upp och var glad över lite sol.
En sak som är mindre kul är väl att jag inte kan gå ut i solen. Är fortfarande sjuk.
Har ont i huvudet, halsen och är sliten.
Men får se om jag kanske klarar av att ta mej ut och gå en liten promenad sen. Jag måste ändå handla så jag kanske kan gå en extra liten runda.

Jag börjar bli lite knäpp av att sitta inne tror jag. Nu har jag knappt varit utanför lägenheten på snart fyra dagar! Det är helt sjukt.
Tiden går så långsamt när man inte har någonting att göra.
Men men, hoppas jag blir frisk snart så jag orkar hitta på något!

Kollar just nu på Kendras bröllop på Tv. Ni vet hon som var med i Playboy. Ett sånt bröllop skulle jag också vilja ha. Om jag någonsin hittar någon att gifta mej med.
Allting var helt perfekt, förutom att hon betedde sej som en blåst bimbo. Men, det är ju i och för sej det hon är känd för.
Men bröllopet i helhet var fint.

Så vackert. Jag ska definitivt gifta mej!

Nä nu ska jag äta frukost och sen tänkte jag måla lite.
Men vi hörs senare! Kramar S