Denna lax är bara helt otroligt god, passar perfekt i alla väder, grilla eller sautera i panna.

Observera att laxen måste marinera i 24 timmar, alltså dagen innan man tänkt bjuda till fest.

Recept för 4 personer

• 600 g laxfilé

• 2 msk havssalt

• 1 msk socker
• 10 dillkronor
• 5 dl vatten 

Gör så här:

Blanda socker, salt och vatten i en kastrull. Tillsätt hälften av dillen och låt koka i 20 minuter.

Sila av marinaden i en burk med lock. Tillsätt laxen och resten av dillen på med locket och kyl i 24 timmar.

Om vädret tillåter grillas laxen nu ca 3 minuter på var sida. Annars sauteras laxen enligt följande. Lägg laxen i en sautépanna, fyll på med så mycket av marinaden att det täcker botten. Sautera laxen 3 minuter på var sida. Laxen ska vara rå i mitten och lätt krispig på utsidan. Servera laxen kall eller varm med sommarsallad, lantbröd och olivolja. 

Jag kan bara förundras över det intryck de 19 överlevande sjöfararna av de ursprungliga ca 250 måste ha gjort på invånarna i kungliga Sevilla, där de i september 1522 stapplade fram med skabb, skörbjugg och allsköns illaluktande kroppsegna odörer.

Men de kom som verkliga vinnare – de var de första som seglat jorden runt. Och de hade överlevt. 

Det var den lilla baskiska byn Getarias stora sjöhjälte Juan Sebastián Elkano som ledde den dramatiska världsomseglingen efter att Ferdinand Magellan själv “found himself up shit creek” och blev ihjälslagen av lokalbefolkningen på Filippinerna. Endast ett enda skepp tog sig hem med Elkano vid rodret och en handfull män som sannolikt led båda av “bad hair day” som av akut dålig andedräkt.  

Man kan tänka sig vad deras överlyckliga mammor skulle ha sagt – efter att ha avlusat dem och tvingat dem att borsta de kvarvarande tänderna med Txakoli i en hel vecka:

“Voj, voj, prisa Gud min gosse att du kom hem till lilla mamma igen. Och som du ser ut! Men nu lär du dig av dina misstag och aldrig mer ger dig av på sånadäringa långfärder nå mer! Hör du vad jag säger!”

Men lyssnade Elkano på lilla mamma?

Nä.

Tre år senare hade skabben, skörbjuggen, “arga natives med väldigt vassa spjut” och de ovänliga stormarna vid Goda Hoppsudden liksom glidit in i ett riktigt, riktigt tårtrosa mysskimmer. Så han gav sig iväg.

Indoooorrrrrneeesia, here I come again!

Gud straffar dock dumskallar med skörbjuggs-hybris hårt.

Elkano dog någonstans på Stilla havet av dålig andedräkt, och så var det med det.

Vart fjärde år firas numera bygdens son i Getaria med en uppskattad dramatisering av den första återkomsten (dock inte moders-trotset). Det är säkert värt en resa till Getaria av just den anledningen. Men det finns en ytterligare.

Den stavas halstrad Marulk. 

Den viktiga fiskehamnen i Getaria ett par mil väster om San Sebastián förser nämligen restaurangerna med så färsk fisk man bara kan önska sig och deras tillagningsfilosofi är lika enkel som underbar. Lägg den i halstret, rosta lite tunna vitlöksskivor häll över en enkel liten sky av olja, citron och finhackad persilja som blandar sig med fiskens egna safter.

Var så god och ät.

Allt halstras på stora utomhusgrillar i Getaria. Sardiner, piggvar, kummel (mkt gott), sea-bream, havsabborre, torsk, you name it. Bara doften av fiskskinnens hårda karamellisering på grillarna är värt resan hit. Men den stora marulken var den godaste fisk jag nånsin ätit. 

Den tandlöse baskiske sjöhjälten och dumskallen, Elkano (R.i.p), skulle säkert ha hållit med mig.