I går skrev jag under namnlistan Rädda Hammarkullens Bibliotek. Klicka på länken och skriv under, du med!

I början av nittiotalet bodde jag i Hammarkullen några år. Biblioteket var en livsnödvändig ventil, under denna tid. Böckerna som hjälpte mig överleva fanns där, jag började läsa för livet.

Jag lärde mig läsa klassisk arabiska under samma period. Att studera islam var också en livsnödvändighet. Muslimer, vars sociala liv genomsyras och styrs av hederstänkande, lyssnar inte på några argument utom möjligen dem från Koranen. Visserligen finner de stöd för sin kultur styrd av rädsla och hämnd i Koranen, men tolkningsmånen ger även utrymme för en helt annan, absolut human och tolerant attityd. Detta är viktigt att framhålla.

Så jag började studera Koranen, och fick en helt annan syn på islam än den som muslimerna tongav i nyhetssändningar och vardagshandlingar. Jag förstod att många frågor bör omformuleras. I stället för att ifrågasätta varför islamisk livsstil omfattar många inhumana osh intoleranta inslag, bör vi ifrågasätta varför muslimerna inte satt stopp för dessa invanda handlingsmönster, alldeles i synnerhet som Koranen givit utrymme för en helt annan och mysket mer vidsynt tolkning.

Samtidigt födde jag min första dotter. Jag minns de obarmhärtigt gröna träden utanför mitt fönster, där jag satt och ammade i min ensamhet medan Majestätet underhöll sina släktingar och vänner på bottenvåningen. Eremiten behövde glasögon och pillade sönder allt han tittade på med sina små fingrar. Lockarna växte fortfarande fritt på hans hjässa, men han hade hunnit bli gammal nog för att låta bli vägguttagen, som Färgätmigej envisades med att stoppa fingrarna i, varje gång jag skulle amma Eremiten när han var nyfödd. Jag hann fundera en hel del på de krav och måsten som min dotter skulle underkastas, medan skratten nådde mig på övervåningen och samtalet på punjabi dundrade i vågor på indiskt vis. Jag kom att hålla av den höga volymen, det fanns ju trots allt människor i närheten, och aldrig har jag känt mig så lugn som jag gjorde ett år senare, när jag somnade till sorlet av röster från taken i Lahore.

Men för att återgå till Hammarkullen, var som sagt biblioteket en viktig källa till livskraft, under den tid jag bodde där. Det var där jag började läsa för att leva. Inte bara Koranen.

Det var från Hammarkullens Bibliotek jag lånade Köksgudens Hustru av Ami Tan. En bok som återger den djupa driften att bevara sin ursprungliga kultur i ett nytt land. Utvandrad från Kina till USA, beskriver huvudpersonen sin mammas kamp för att få vara sig själv. Priset som hon får betala för att gå sin egen väg. Hemligheter avslöjas, alla varför får något slags svar. En annan kultur, en annan fråga om heder, men en man som misshandlar är blott en man som misshandlar oavsett vad han har för bortförklaring till sin handling. Oavsett vad han upplevt själv eller vilken kultur som format honom.

Det- är-syndast-om-männen-bloggen gjorde för någon dag sedan gällande att de stackars afghanska männen osynliggörs i media. Som vanligt tar Pär Ström tillfället i akt och vänder på pannkakan. Visst är det synd om människor som lever i fanatisk diktatur. Men skillnaden mellan könen i en könssegregerad kultur kan du inte föreställa dig förrän du dragit en burqa över huvudet och vinglat omkring själv, på grusvägar i högklackade sandaler. Afghanistans kvinnor har inte sig själva att skylla, till lika stor del som männen där kan tänkas ha det. Det är ju faktiskt männen som bestämmer och då menar jag bestämmer.

Pakistan är mycket mindre restriktivt än Afghanistan. Bruket av slöja grundar sig på en jämlikhetstanke. En kvinna ska kunna röra sig fritt, ute i samhället, uatn att bli objektifierad och antastad. Nu kan jag hålla med om att män förmodligen kan avstå från att gå över gränsen för vad som är lämpligt i en kvinnas närvaro, utan att hon ska behöva dölja allt utom det faktum att hon är kvinna. Det går ju ganska bra här, men det fungerar inte alls i ett samhälle, vars hedersbegrepp skiljer sig från vårt och lägger hela ansvaret för mannens handlingar på kvinnan.

Mannens välbefinnande beror på kvinnan. Man förväxlar gärna ett ömsesidgt beroende med jämlikhet i länder som Pakistan. Trots att alla s k heliga skrifter inklusive Koranen, otvetydigt framhåller att varje människa är ansvarig för sina egna handlinger, avstår man inte från sitt hederstänkande, kanske av vana, kanske av ren lathet. – Nej, jag tror inte att de saknar förmågan att ändra sitt tankemönster. Det är omöjligt för mig att fortsätta intala mig att männsikor på grund av sina omständigheter inte har förmåga att förstå. Detta överseende  är i sin grund rasistiskt. Bara för att vi gynnats och haft det bekvämare och lättare att inhämta kunskap, betyder det inte att vi har lättare att lära, förstå och förändra våra liv.

Jag minns det vansinne som spärrar in kvinnor i väntan. När man läst ut boken och dammat av prydnadsakerna på hyllan för fjärde gången samma dag, bara för att man faktiskt vill röra på sig lite, upptäcker man att det är fortafrande minst fyra timmar kvar tills någon man i den utökade familjen kommer hem och eventuellt tar med en till bazaren eller för att äta ute på någon av det fåtal restauranger som tar emot kvinnliga besökare tillsammans med manliga släktingar i den så kallade familjeavdeningen. Som en pakistansk kvinna uttryckte sig: Inte konstigt att vi shoppar så mycket, eftersom det enda stället vi kan hitta på en ursäkt att få gå ut,  är att vi behöver något från bazaren.

Visst kan man prommenera. Som gäst från utlandet erbjuds man utflykter både hit och dit. Fallfärdiga museer och misskötta fornlämningar är inget att se, men kvinnorna i familjen blir ju så hjärtskärande glada att få en anledning att komma ut, att visst går man gärna med. Dagen efter sitter du tillsammans med dessa kvinnor och lyssnar på deras outsinliga klagan över hur ont de har i sina ben. Träningsvärk, kallas det men sätts knappast i samband med en fyra timmars bilfärd och en halvtimmes prommenad. Bättre då att gå till Bazaren, till affären som skickar en unge med det tunga paketet hem till din dörr dagen efter, av en av mannen betrodd affärsman, som bjuder dig sitta ner och dricka chai eller mangojuice medan han visar upp sina nyinkomna varor.

Jag vill gärna köpa en sådan douphatta, säger jag när vi går förbi ett stånd utanför en affär.

Nej, i den affären handlar inte vår familj. Vi tar en hästdroska hem.

Men visst är det synd om män som punktstyr sina kvinnor så här. Sedan må man anföra vilket argument som helst, sin egen förträfflighet eller sin fruktan för vansinnet som rasar i samhället. Och visst är det så att kvinnan är svagare än mannen, man har ju systematiskt försvagat kvinnan.