“Dells are notoriously shitty.” – Alexandra Corinth

I should have listened to her… so many years ago. (Insert fade-out sequence here).

I was a young staff writer for a nameless (but evil) insurance company in 2011. It was my first high-paying job and I loved it (at first). But then came time to move on. Anyway, during that time I decided I wanted an Alienware computer. Yes, I know it’s overpriced, but it glows in the dark, so why wouldn’t I buy it? Oh wait, I know why: because I didn’t yet have the money. But then the dark clouds of reality dissipated and a golden ray of light appeared: the Dell credit card! I was finally cleared to go and get the object of my desire. Of course, it’s never that easy, is it? When I ordered my Alienware computer it took four attempts and countless hours with customer service to make the order. I was almost over the whole thing, but the customer service managers were pretty helpful. It was during this time that I quickly learned how to deal with customer service call centers: tone matters people, and things escalate to managers more quickly when you’re nice to the people who take your calls. A month after I initially placed the order I had my baby. And yes, I treat my computer more nicely than I would treat an infant. It’s a power house of performance and it runs games sooooo smoothly. I can finally murder my Sims without lag! Yay!

(Fade-in sequence).

But this time it was really easy and now I have a Windows 8 laptop just in time for the pop culture conference.

Now I just need to write that conference paper…

I know most of you are like 

But it’s pretty easy actually. So you cgoose some random course, like HTML, sign up, and they video-teach you about it, you do some quizzes/tests and VALA!, you’ve made a page!

 So I have already chosen 2 of them; Algebra and python

 First of all, I am not crazy when I choose algebra. I just love math like all other nerds do. And BTW, that does not give bullies the right to bully nerds. 

 Secondly, python is a program in which one can make games. I’ve tried it before, but I just learnt the basics like trolling with the terminal ‘n shit.

 I’m starting the algebra one tomorrow, and I’m going to ace that quiz! I can’t start the python one tough, because it’s supposed to have the next session in spring or someshit.

 I advise gamers to study python too, because one day, after the zombie apocalypse, you’ll have to make your own games. I’m planning on making a rpg game with Simon using python. He estimates it’ll take like 4 years or something~ too bad

 This is how much I think Simon and I’ll fail at it

–

CD

I’m ranting, yes, ranting. As usual. The past few weekends, I’ve seen nothing but awkward guys, or experienced ridiculousness. Guys that are rude, proposition me thinking that it’s cute (trust me, it’s NOT), say weird things, or give me awkward side hugs.

I reflect on a lot of the mistakes I’ve made in the past year often, and I’ve come to the conclusion that I have to let them go. This year, I just have to learn to let them go. They’ve already been made, I’ve felt bad about them, and I let my mistakes rule me, let them define who I am. They aren’t who I want to be anymore. I’ve always had the potential to be this really amazing person, this strong and aware person. I would love to grow into that potential, grab it by the horns, and make life happen for me. I can’t see myself as a victim anymore.

I’m kind of a big deal.

                This post isn’t actually about haters, and this post, like the previous ones is going to be my creative outlet of opinion, although, I’d love to hear some opinion from you. Yes, you, the one who’s reading this.

                Again, this post isn’t actually about haters. Haters gonna hate, Flamers gonna flame, Potatoes gonna potate, and “potate” isn’t even a word. What I’m trying to say is, people are going to do whatever it is that they do, so, what’s the point of stopping them?

            This is a double standard kind of thing, really. If what’s being done is, well, bad, by all means it has to be stopped; on the contrary, if the action involved is pretty much beneficiary or isn’t harming anyone, why stop? See what I mean? Double standard. Now, going back to what I was saying, people are going to do whatever it is that they do, so don’t let what other people say stop you from being you. I mean more or less you have an idea of  what’s right or wrong and when it’s lacking or when it’s too much. Sure, you could ask for assistance for self development, but don’t ever let other people define you. That’s a given.

Cheesy people are gonna cheese. Like moi.

I swear I’m going to put graphics and pictures when I get creative.

Jag säger inte att män aldrig får motta anonyma hot och kränkningar, verkligen inte, men jag tror att de ser generellt ut på ett annat sätt än de som riktas mot kvinnor. Den uppfattning jag har är att män vanligtvis får hot om fysiskt våld, medan kvinnor får ta emot hot om våldtäkt men också bli förringade, förminskade, bemötas med en väldigt nedlåtande attityd. Som kvinna bör man helt enkelt inte ha en åsikt om man frågar de som gömmer sig bakom anonyma konton och lassar hat via Flashback och sociala medier. Som kvinna ska du vara tyst och snäll, helst stå i köket och föda barn. Uttalar du dig om rasism eller feminism – då är det fritt fram att attackera.

Det är beklämmande och jag skräms av den bild som framträtt för mig sedan jag för drygt ett år sedan började utforska den här “världen”. Det är nämligen ungefär ett år sedan vi började komma igång med IRM och jag började debattera mer, främst i sociala medier, om rasism och främlingsfientlighet. Innan dess hade jag ingen koll om hur man blir bemött, vilka grova saker man kan få kastat i ansiktet. Därför är jag glad och djupt tacksam att det verkar vara en fråga som uppmärksammas och lyfts fram i ljuset. Att det är fler och fler som ställer sig upp och säger att “Nej, det här beteendet är inte okej!”.

Tyvärr räcker det inte att påpeka för den anonyma mobben att det är riktiga människor, människor med tankar och känslor, som de vräker hat över. Tyvärr räcker det inte att “ta debatten”. Tyvärr räcker det inte att försöka borsta av sig hatet och tänka “det som inte dödar, härdar” för små små fragment av det där kryper ändå in under huden. Tyvärr räcker det inte att blunda för att det här är ett riktigt problem och ett hot mot vår demokrati.

Jag hoppas att i och med att frågan lyfts så kommer det också att ge en spegling i hur sådana här kränkningar blir behandlade när de polisanmäls. Att det inte blir direkt “Förundersökning nedlagd” utan att något faktiskt händer. Att de där som sitter bakom sina anonyma konton och kräks ut hot faktiskt får sitt straff. För kanske, kanske, kanske får det någon att tänka efter både en och två gånger innan de trycker på “skicka”.

Att anmärka på mitt utseende, särskilt min vikt, är något som tydligen är jätteroligt. Vad min vikt har med mina åsikter är väldigt oklart och ärligt talat… är inte tjockis-kommentarer lite VÄL 2012? Nu är det ett nytt år, hitta på något nytt. Bli snälla och trevliga och sansade, till exempel. Det är inte så svårt. Det är bara att låta bli att skriva elaka saker, gömd bakom ett anonym konto. Fler borde testa!

Men vi har också de som TROR att de är lite mer eleganta i sina dissar. Som väljer att istället för att angripa mig för mitt yttre, istället angripa mer personliga saker. Som min jobbstatus:

För alla vet ju att jag dagarna i ändan ligger hemma och pillar mig i naveln och ÄTER skattepengar. Eeeeeeller? Nej, riktigt så är det kanske inte. Jag gör praktik som man kan jämställa med ett helt vanligt jobb (fast utan lön…), samtidigt som jag är skribent på en av Sveriges viktigaste politiska sajter (skrytskryt) och dessutom försöker jag ha ett liv. Nåväl, nu spenderas mycket tid framför Twitter, det ska jag liksom verkligen inte förneka för då ljuger jag. Men det betyder inte att jag kollar Twitter JÄMT och svarar på mentions OMEDELBUMS. Särskilt då inte från otrevliga rasister. (Jag tror förövrigt det var samma person som skrivit tweeten ovan som frågade mig  häromdagen om jag “hade tagit mina piller” för jag “verkade lite ostabil”.)

Tycker det är märkligt det där. Hur de inte alls kan bemöta argument eller föra en diskussion. Eller för den delen: hur de inte kan acceptera de gånger då jag inte har tid, lust eller ork med en diskussion. Istället är det liksom full fart framåt-attack, personangrepp och en slev med bajs som ska ösas över mig. Och de undrar sedan varför jag sedan inte vill “ta debatten”? Ta den själv, vettja!

Bonusmaterial
Får man slut på argument kan man visst välja att “ta debatten” så här istället:

Cat despre anul 2013 (in care daca nu ma informa facebookul si toate pozele in care am fost taggata de oameni necunoscuti ca am intrat, clar nu as fii stiut), pentru mine nu este mare lucru. Adica daca vrei sa schimbi ceva poti sa o faci acum, nu trebuie sa astepti anul viitor ca sa te imbeti pana nu mai stii de tine si sa dai cu trei artificii toata ziua ca seara sa stai sa te uiti la vecini, apoi dimineata iti pui 193729 dorinte si iti promiti ca vei fi mai bun, mai darnic, mai intelegator…. Pffff.
Mi-am dat seama ca uneori ajungi sa regreti lucruri pe care nu le-ai facut, pe care iti doresti sa nu le fi amanat atat, pe care iti doresti sa nu fi ezitat sa le faci si pentru care merita sa iti iei inima in dinti.“Nu acum” s-ar putea să insemne “niciodata” dinainte ca eternitatea sa ia sfarsit si sa avem cu totii dovada că asa a fost.

Deci, cu alte cuvinte…sa aveti un douamiitreispe plin de fericire, va doresc ce imi doriti si voi mie.
La multi ani !

And there’s nothing you can do about it.

Who likes Barbra Streisand?

If you do, I love you.

Anyways.

So, as you can tell from the title, about two weeks ago I had a pretty awkward moment that I shall reenact using drawings.

My friends – we’ll call them Mel and Clara – and I were staying after school, due to the play we were putting on. This guy – we’ll call him Abe – came in, and started talking to Mel about random shows. Totally flirting. And he offended me, like, five times! Clara was watching Glee at this time…lucky. So Clara and I decided to leave. Yeah. Leave.

And at first, Mel and Abe didn’t even acknowledge we left.

We decided to roam around and reminisce in the elementary school for a bit. We went to the third floor, where our old English teacher’s room is. We looked in, seeing all of the changes that the new, young, very attractive male teacher – we’ll call him Bill – made.

Suddenly, I thought I heard someone singing and walking our way, so I turned around; however, Clara didn’t and continued to stare into the room. Bill then walked into the room, singing, ‘do do do do *whistle whistle whistle*’. This is what happened next:

Clara and I then scurry away down the hall, and I look to my left as we go. I see Bill slowly walking past the doorway with the same expression on his face.

I’m pretty sure we really creeped him out.

Heh.

But that is not all for the awkward moments!

We ran back to our teacher’s classroom and explained everything to Mel and Abe. Abe left, and Mel, Clara, and I decided to go for a walk around campus. This adorable little car was about to pass by, and Clara said, “I bet that’s him [referring to Bill]!!” Mel doubted it, believing there was no way that this cute, little, white car could belong to him. They made me look in, and…

So, that was a very interesting afternoon to experience. Clara and I then continued to obsess over Bill with the disapproval of most of our classmates, but who cares? HATERZ GOIN’ HATE.

Thank you for wasting your dear time by reading this crazy but true story.

Thank you. *bows*

Okay, guys, it’s Tuesday, which means the work week is 2/5 over! WOO! Being away from school and coming back really made me realize how much I hate being social. In my opinion, internet people are much cooler than normal people (<3). Anyways, Tuesday also means that tomorrow is Wednesday, which is Poetry Wednesday! YEAH PARTY PARTY! Tomorrow I’ll post the last of my poems from my English assignment, but I do have a couple poems/songs (I haven’t quite decided which yet…) for later Poetry Wednesdays. Don’t forget to post your own poems on the comments, dreamers!

Peace out, home skilley biscuits. I’m going to read Jane Eyre.

Peace, Love, and Bill,

Cassidy

It’s that arbitrary time again where we make half-assed declarations of intended self-improvement. Yeah! I usually jump on the bandwagon, making lists of things I want to learn about and get done… and then usually don’t follow through.

So this year, I’m gonna skip the formalities of making an actual list, and just strive in general to be better about getting shit done, taking care of myself, and learning new things. Because there’s plenty of goals I want to reach that I set before the new year, and plenty more I will set in months to come. So all that really matters is that we try to be better.

The picture isn’t really related. I was searching through my images trying to find something good to post, and there’s very little I feel is worthy to put on my blog. I have several pieces I’m holding on to, stories I want to build up to. I can’t give away all the good stuff so soon, can I? That’s the one major Life Resolution I’ve been working on lately: make more art.

This picture is from an assignment from Art History: Stone Age to Renaissance, where our teacher Onur asked us to split into groups to design a “hero monument”. I ended up pairing with my friend who was a marketing major, and I think the only reason we chose Willow was because the group next to us told us we couldn’t do Will Smith because they were doing that. It ended up being a good choice, because it was fun, and the song “Whip My Hair” is all about doing your own thing and being creative (and brushing off the haters).

My friend and I spent an evening smoking, watching music videos, and drawing and writing (and playing with his two really fat cats). I think that’s when I realized marketing people think differently than I do. He focused on the words that “sounded good”, I wanted to be genuine. Eh, little differences. He was totally in love with the seven little diamond accents on the statue. I loved the corinthian pillar she was standing on.

You can be your own worst hater, so if you’re struggling with keeping up your resolutions just remember Willow’s writer’s wise words:

Don’t let haters keep me off my grind

Keep my head up and I know I’ll be fine

Keep fighting until I get there

Am down and I feel like giving up

I whip my hair back and forth

Happy New Year!

A few weeks ago, I wrote about QR codes, and how hideous they really are. They are essentially splotches on a meticulously designed ad. And like a loudmouth yelling back at the film at a movie theater, they take you out of an experience.

Most every QR code company admits this, essentially saying, Okay, we get it. But what can you do? Some companies, of course, do their best to make the codes as inconspicuous as possible, but often you end up with some bizarre looking thing that makes the ad look worse. Still, one Tel Aviv, Israel-based startup continues to fight the good fight, and in early January is releasing the next generation of marginally-better QR codes.

Instead of sticking the run of the mill black and white codes in the corner of an ad, Visualead boldly puts them front and center. Nevo Alva, the company’s chief executive, says the team studied the technology of every company that scans QR codes to see what was truly essential for the process to work, and what could be ditched to make the codes more appealing to a viewer. “We made it as visual as possible for the human eye, but kept it readable for a machine,” says Alva.

This new generation code is supposed to overlay the ad artwork more seamlessly. It takes the shapes and colors of the ad, and fits the code elements on top of them in a way that makes is supposedly less evasive.

Sadly, the result is not spectacular. This new code is arguably more unbecoming than the traditional looking code. You get a pixelated mess that looks like it might be trying to mask some sort of nudity. Or you wonder if the poster you’re looking at might have water damage at just one specific spot. With the traditional code, at least a designer can just put in a corner, out of the way of the ad’s focal point, and the code can just dwell there unapologetically, as if saying, “Haters gonna hate.” (Cue the mic drop.)

But there’s one thing that might surprise you: None of that means a damn thing.

A study the company did earlier this month pitted the new and old codes against each other. A duty free store in Israel ran an ad in Yediot Aharonot, the country’s biggest newspaper, for a month – two weeks using a traditional code, two weeks using Visualead’s code. The study said over 33 percent more people scanned the new code.

It seems the biggest factor at play here is curiosity. A Visualead code doesn’t necessarily hide the code any better, it piques the interest of a viewer just enough to make them pull out their phones. And if your goal is a high hit rate, you can’t complain about that, can you? ”I do not claim that people scan the codes more because they are more beautiful, I claim that people scan them more because they are centered and big and attract attention,” says Alva.

The aesthetic-appreciating consumer – and graphic designer, for that matter – might prefer a tradition code in the corner of the ad, but like a tuned out banner ad, it’s not rousing anything in the customer. And if a viewer is compelled to scan a code, even if it’s for visually negative reasons, that’s a good thing for a QR company. There are many other things to consider, however, if you are an advertiser; you’ve always got to be careful around brand sentiment, even if it’s little things.

Alva refuses to think of the codes in terms of beauty or ugliness because that’s “a matter of taste,” he says. But he does concede, “It’s still a QR code,” though he does believe his company makes them more pleasant. Still, it seems even the company knows the codes are still a bit of an eyesore. Eventually, Alva — like so many others — says he wants to make the codes disappear in favor of image recognition – an entirely different technology than QR codes.

Image recognition is clearly the more elegant choice for both an advertiser and consumer. And even a traditional QR code can be more subtle, for that matter. But for now, in this transitional point, Visualead has something bizarre going for it: Its codes are odd-looking enough to entice a consumer to scan. It’s like digital rubbernecking. And if you’ve ever driven a car, you know how hard it is to look away.

[Photo courtesy: clevercupcakes]

And then the government tries to brand the city based on food when it’s so clear that the food quality in the city is going down the drains. It’s getting really bad now, don’t know what to say. Everyone wants to go down the cuisine line. and you expect to compete with singapore, kuala lumpur, cambodia, thailand? Seriously. You cannot start something without trying to Learn as you go. It’s not as simple as getting a shit degree from a local college and doing everything from the book. =.= . Why? !!!

Living in a world that is messed up is really hard to comprehend and work with. Sometimes you need to get out of here to be able to be an ordinary human being. There’s nothing ordinary about this city, and there’s nothing ordinary about me. But at the same time, you’re not allowed to Be Extraordinary. You have to follow like everyone else. It gets nowhere at the end of the day. Things like this make me want to do 2 things. – Hug a Plushie. & Organize a FlashMob.

There’s something about dance that make you want to give up everything and not worry at all. Same thing with Painting, Writing, Laughing. – For me it’s Organizing events. The amount of pressure i put myself under to see everything take off eventually and come back together as something to look forward to, love it. It’s like kneading dough to make a pizza. Tough dough. Awesome Pizza!

Det började redan häromveckan då diskussionerna rörde pepparkaksgubbars vara eller inte vara i ett luciatåg. Att barnen inte fick klä ut sig till pepparkaksgubbar var “PK som gått för långt” och “moralpanik” och allt vad folk hävde ur sig. Nu visade det sig ju att det kanske inte var riktigt sådär jättelämpligt att basera ett helt drev på EN förälders uttalande, utan att man kanske bör fråga skolan också. Men, nog om dåligt omdöme i tidningsbranschen och mer om luciapaniken. På min facebook har jag idag hittat den här statusen:

Bruna pepparkaksgubbar, röda tomtar, vita lucior, gula lussebullar, svarta russin, tjocka snögubbar… Hur kan nån känna sig kränkt då alla färger och former finns representerade???

Men JÖSSES? Vems uppgift är det egentligen att avgöra “rätten” att känna sig kränkt av något? Jag skulle spontant vilja påstå att det är den som är kränkt som äger den rätten. Att folk som inte påverkas roffar åt sig tolkningsföreträdet på det här sättet tycker jag är minst sagt deprimerande. Just den här statusen är också obehaglig eftersom den avfärdar i princip alla former av diskriminering. Om man säger till ett skolbarn “Du får vara snögubbe för du är tjock” – är det då fel av barnet att känna sig kränkt över detta? Det är ju exakt samma sak som att säga “Du får vara pepparkaksgubbe, för du är brun”.

“Men så kan man inte sägaaaa, det är inte samma saaaak, att säga att nån är tjock är ju ELAKT!“, tjöt massorna i kör.  Mjo, men tänk så här: Det kan faktiskt uppfattas som elakt att påpeka någons hudfärg också. Att peka och säga “Du ser inte ut som resten av klassen så nu ska vi skilja ut dig riktigt ordentligt från mängden” kan för många uppfattas som direkt stötande. Precis som många inte bryr sig. Men åter igen: Det är den som känner sig kränkt, illa behandlad, mobbad, diskriminerad som äger rätten att säga att det är fel. Och det ska fan i mig inte ifrågasättas med dynga av typen “kränkthet faktiskt föder fler fördomar, johooo så ääär det“.

Jag kommer aldrig kunna förstå varför det är så svårt för vissa att förstå och acceptera att man kanske inte har gjort rätt? Vad SITTER det i?  Varför, varför, varför är ni så himla sugna på att slita åt er tolkningsföreträdet och sen skrika som stuckna grisar när någon snällt ber att få tillbaka det?

Sen finns det förstås också de som totalt spårar ur och kommenterar på Sverigedemokratiska riksdagsledamöter bloggar:

Rimligt.

Men, det finns hopp! För vår favoritrasistblogg Avpixlat har tydligen lämnat sin “publicistiska” idé (att vara hatiska mot utlandsfödda i allmänhet och muslimer i synnerhet) och satsat på något slags humorperspektiv istället. De har nämligen också publicerat ett inlägg om luciatåg. Vad som är roligast vet jag inte: Att de rasar över att en -kristen- skola har “förbjudit” tomtar i luciatåget, eller att de förfasas över att ICA inte längre säljer pepparkaksgubbar. Just det där med pepparkaksgubbarna är nog kanske mest fascinerande då ingen tycks komma ihåg att det gått att köpa pepparkaksgubbar på ICA – någonsin. Avpixlat blev mer som “Snedpixlat” i det här fallet…

Men ja, att Lucia tydligen är viktigare än att en nazist tagit plats i Lidköpings kommunfullmäktige står ju ganska klart. Det senare har inte på långa vägar rört upp lika mycket känslor. Och att en luciasång görs om till en rapsång i SVT:s luciafirande är uppenbarligen, enligt inte bara SD-sympatisörerna och Avpixlat-kommentatorerna, det värsta som hänt sedan… ja sedan TIDERNAS BEGYNNELSE. Typ. Iallafall enligt Twitter…
Nåväl. Vill bara avsluta med en önskan,  den enda julklapp jag vill ha i år: Nästa gång ni är på väg att skrika “MEN VAR INTE SÅ LÄTTKRÄNKT!” så snälla, snälla, snälla tänk efter en gång till. Fundera en sväng på om det är så svårt för dig att istället säga förlåt och försöka utvecklas som människa.