Jag har tidigare undrat varför inte fler bryr sig. Varför är inte fler heteros engagerade i hbt-kampen? Varför är inte fler män delaktiga i den feministiska kampen?

Grejen är ju den att “minoritetsfrågor” bekymrar inte majoriteten helt enkelt för att de inte påverkas av dem. Så länge du som heterosexuell vit man/normen har alla dina rättigheter behöver inte du bry dig om i fall andra inte har det.

Så är det. Du som tillhör normen har ingen anledning (förutom medmänsklighet) att agera eftersom det inte är dina rättigheter det handlar om.

Därför gillar jag den här listan som jag hittade. Om hur homo- och transofobi också påverkar heterosexuella. Det är bra insikter som borde få fler, som inte redan är det, att agera lite mer.

1. Homophobia and transphobia force us to act “macho” if we are a man or “feminine” if we are a woman. This limits our individuality and self-expression.

2. Homophobia and transphobia put pressure on straight people to act aggressively and angrily towards LGBTQI people.

3. Homophobia and transphobia can make it harder to be close friends with someone of the same sex.

4. Homophobia and transphobia often strain family and community relationships.

5. Homophobia and transphobia can cause youth to become sexually active before they are ready in order to prove they are “normal.” This can lead to an increase in unwanted pregnancies and STIs (sexually transmitted infections).

6. Homophobia and transphobia prevent vital information on sex and sexuality to be readily available in classrooms, medical offices, and other educational venues. Without this information, LGBTQI people are putting themselves at a greater risk for HIV and other STIs (sexually transmitted infections).

7. Homophobia and transphobia can be used to hurt a straight person if they “appear to be gay” and/or express her/his gender outside societal expectations.

8. Homophobia and transphobia make it hard for straight people and LGBTQ people to be friends.

9. Homophobia and transphobia, along with racism, sexism, classism, etc. make it hard to put an end to AIDS.

10. Homophobia and transphobia make it hard to appreciate true diversity and the unique traits that are not “mainstream.”

Uganda är på väg att införa de kanske mest homofoba lagarna någonsin.

Inte nog med att de nya lagarna skulle ge dödstraff till de som ägnar sig åt “grov homosexualitet”, men de skulle också fängsla alla som inte avslöjar en homosexuell persons identitet till polisen inom 24 timmar efter att ha upptäckt personens sexualitet. Tre år i fängelse för det.

Sju års fängelse för de som överhuvudtaget försvarar homosexuella människor.

Det är smarta lagar måste jag medge. För de förminskar livsutrymmena fullständigt för homosexuella. Inte nog med dödsstraff eller fängelse för de som är bögar och lebbor. Med lagarna tvingas också alla att hålla koll på varandra.

Allt som tolkas som homosexuellt kommer att leda till samtal med polisen. Resultatet: fullständ rättning i leden.

Ugandas president Yoweri Museveni sa förra veckan:

“I hear European homosexuals are recruiting in Africa. We used to have very few homosexuals traditionally. They were not persecuted but were not encouraged either because it was clear that is not how God arranged things to be. You should discourage your colleagues [who are gay] because God was not foolish to do the way he arranged. Mr and Mrs, but now you have to say Mr and Mr? What is that now?”

Han är en idiot som leder sitt land in i ännu mer idioti.

Och hur reagerar då omvärlden? Självklart har många länder gått ut med fördömanden. Men de flesta har gjort det alldeles för långsamt och tamt. Sveriges moderata biståndsminister Gunilla Carlsson har väntat och väntat. Men så i lördags verkade hon vakna till:

“Jag tycker att det är förfärligt. Min statssekreterare har direktkontakter med regeringen tagit upp detta. Vi har markerat på plats och jag själv också försökt ha kontakter med organisationer som jobbar med dem som nu är måltavla för förtrycket i Uganda.”

Hon hotar nu med att dra in de i genomsnitt 330 miljoner kronor per år som landet får i bistånd från Sverige. Det är helt riktigt agerat.

Hoppas att hon inte bara pratar, utan agerar.

Jag vill bli Årets homo 2010. Som en försenad födelsedagspresent till mig tycker jag att ni ska nominera mig till det.

Gör det inte för att jag är ert favorithomo. Gör det för tacktalet jag ska hålla när jag vinner.

En gång i tiden antar jag att priset var till för att uppmärksamma de offentliga personer som vågade vara öppna med sin homosexualitet. Men är vi inte förbi tiden då öppenhet med sin sexualitet är något som behöver hyllas och prisas?

Priset är vilket som det sedan länge. För nu handlar det enbart om att hylla den som är bäst på att vara homosexuell. Det är ett pris för kändishomos som har släppt en skiva, lett ett tv-program eller sjungit i en musikal under året. Då blir de automatiskt Årets homo. Jaha.

Jag är positiv till pris till människor som har bidragit med något särskilt till den politiska hbt-rörelsen. Absolut. Ett pris för en viktig gärning. Men det handlar inte Årets homo om.

Det handlar om att belöna människor för deras sexualitet.

Att dela ut pris som Årets homo och Årets hetero är lika dumt som att dela ut pris till Årets kvinna och Årets arab. Det är att reducera och kategorisera in i normativa föreställningar om vad en kvinna, arab eller homo är/ska vara.

Jag vill utmana det från prispallen. Jag vill hålla ett tal som Gustaf Skarsgård höll förra året när han blev Årets hetero:

“Men vadå? Jag har aldrig sagt att jag är hetero!”

Nominera mig här!

Liturgiskt konservativ Svartrock
vald till årets medlem av RFSL-Jönköping

Den 26 februari 2005 höll RFSL-Jönköping årsmöte. En ny styrelse förärades förtroendet att tillsammans med sin nye ordförande Stefan lotsa föreningen mot nya djärva mål.
På årsmötet utsågs hetron Max Hobstig till årets medlem.

Grattis Max!
Hur känns det att bli utsedd till årets medlem?
Jag känner mig oerhört hedrad av föreningens förtroende.

Vad gör dig mest glad i föreningen?
Det som glädjer mig mest är när jag ser att våra medlemmar och gäster trivs och mår bra i verksamheten.

Vad gör dig mest upprörd idag?
Mest upprörd blir jag när jag hör människor som Åke Green, som tar sig rätten att med bibeln som vapen kränka folk- och samhällsgrupper. Vem som helst kan med lite ansträngning hitta delar i bibeln som kan utnyttjas i kränkande syfte. Att det är lättare att hitta motsatsen tycks inte bekymra herrar som Green.

Vad jobbar du helst med i föreningen?
Jag har valt att i första hand jobba med markservicen i föreningens kafé verksamhet som innebär allt från kaffekokning och disk till medlemsvård som i sin tur betyder att alla medlemmar och gäster alltid skall känna sig välkomna till föreningen.

Hur kan de sociala verksamheterna som till exempel kafékvällarna ut vecklas så att ännu fler gäster kommer?
Varför inte anordna ett ungdomskafé en dag i veckan? Jag kan som gammal gubbe ansvara för att markservicen fungerar!

Är det något du tycker att vi i föreningen borde arbeta mer med?
Jag tycker att vår nyvalde ordförande Stefan är rätt ute när han talar om att öka medlemsinflytandet. Ett sätt att utstaka den föresatsen är att bjuda in medlemmarna till styrelsemötena.
På den tid jag var politisk gruppledare och grå eminens var det en självklarhet att kalla till styrelse- och medlemsmöte. Våra medlemmar fick på så sätt direktinflytande över styrelsens beslut. Förenklat kan man säga att alla medlemmar var ”adjungerande”! För övrigt är jag inte tillräckligt ung för att veta allting.

Du är sedan en tid engagerad i RFSL samtidigt som du tillhör en väldigt konservativ fraktion inom Svenska Kyrkan och förutom detta en gammal KD-politiker. Hur går det ihop?
Jag var engagerad i HBT-frågorna redan som Kristdemokrat vilket var och en kan konstatera om man går in på QX.se och söker på mitt efternamn (Hobstig). Att jag tillhör en ”konservativ fraktion inom Svenska Kyrkan” är inte mer märkvärdigt än att min Gudstro är min barnatro.
Nu som vuxen inser jag att man måste revidera en del från barndomens syn på Bibeln. När jag hamnar i teologiska bryderier om bibeltolkning brukar jag fråga mig själv: ”Vad säger Jesus om saken”. Som det här med öga för öga, tand för tand. Där säger Jesus: ”Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom.”
Skulle jag inte lyssna på Jesus i just den här frågan så får ni själva fundera ut hur jag enligt herr Åke Greens bibelsyn skulle ha agerat när jag för en tid sedan blev utsatt för ett mordförsök. Jag fick en gång en fråga från en av RFSL-Jönköpings medlemmar inför ett möte om Homosexuella i Svenska Kyrkan, vad han skulle läsa på inför mötet. Jag svarade: Läs Matteus. Det räcker!

Hur reagerar dina bekanta när de får höra att du är engagerad i RFSL?
Eftersom jag under hela mitt vuxna liv haft olika sociala engagemang med vitt skilda målgrupper så är det ingen som visat någon förvåning alls. Det är som det alltid varit.

Någon HBT-person du beundrar?
Oscar Wilde och Truman Capote står som nummer ett och två på min lista. På delad tredjeplats kommer Lukas Romson och Nicole Eriksson eftersom deras livssituation
som transsexuella berör mig!

Hur länge till tror du att det behövs en särskild förening för HBT-personer?
Jag tror att föreningar som RFSL behövs ett bra tag till. Men det kommer en dag då ett nytt fotbollslag visar framfötterna i elitserien. Och den dag då Real Madrid eller Barcelona köper en spelare från IFK HBT har RFSL gjort sitt, eftersom målet då är uppnått

Vad önskar du dig mest av allt just nu?
Jag längtar efter en värld där alla människor har ett lika värde oavsett etnisk eller kulturell bakgrund. En värld där sexuell läggning inte anses mer märkvärdig än att ha rött hår … eller att ha hund.

Grattis igen och tack för ett gediget arbete!

Kyrkligt bevandrade minns säkert prästernas upprop 2005 mot välsignelse av samkönade äktenskap. Det är en djävla massa namn. Listan offentliggjordes, oss andra till uppbyggelse. Även om man kan ha invändningar mot den nya kyrkliga ordningen att viga samkönade par (det har jag), så kan man nog sätta både en tia och en hundring på att namnen på listan i stor utsträckning förenas inte bara av kyrklig homofientlighet, utan även av biblicistisk fundamentalism i andra meningar. Det är min fördom. Och den bekräftas av några stickprov.

De som fortfarande ägnar sig åt kyrkliga aktiviteter (själv ska jag inkonsekvent nog på första advent-gudstjänst i morgon), gör klokt i att undvika svartrockarna, som med sin propaganda är än farligare för den individernas, som finns inom deras räckhåll, myndighetsprocess, än deras mer frisinnade bekragade kollegor. Genom att undvika dem undermineras deras auktoritet.

Listan finns här. Finns din präst med? Fråga honom i så fall om hans biblicisms utsträckning. Menar han att Bibeln i sin helhet är Guds Ord? – Då är det illa. Då tjänar han en övernaturlig diktator.

Tack till Gregorius Rex för länken till listan.

Enligt Adlibris kategoriserande av sitt sortiment finns det böcker “Av särskilt intresse  för homosexuella män” och “Av särskilt intresse för lesbiska kvinnor”. Varför är inte också kvinnor som dras till samma kön homosexuella?

Och varför finns det ingen motsvarighet till lesbisk när man pratar om män som gillar män?

När jag dör hoppas jag att jag har någon att dela grav med. Min älskade. Det skulle vara fint. Oavsett vem av oss som dör först vill jag vila bredvid han jag älskar, även efter döden.

Det känns som en självklarhet att ha den rätten. Att få bestämma sin sista vila själv.

Guvernören i den amerikanska delstaten Rhode Island la nyligen sitt veto mot en ny lag som tillåter registrerade samboende par att få ordna med begravning och allt det för varandra, inklusive rätten att få dela grav om så önskas.

Guvernören Carcieri tycker att det skulle ge homosexuella lite för lika rättigheter som de som är gifta har:

“This bill represents a disturbing trend over the past few years of the incremental erosion of the principles surrounding traditional marriage, which is not the preferred way to approach this issue. If the General Assembly believes it would like to address the issue of domestic partnerships, it should place the issue on the ballot and let the people of the state of Rhode Island decide.”

Det är inhumant.

Den här lagen skulle ge all registerade samboende par, hetero som homo, dessa rättigheter. Men det är bögarna och lebborna som ska hållas borta. Som vanligt.

Det som alltid glöms bort. Det finns alltid människor som drabbas av dessa orättvisor. En som har drabbats av saknaden av lagligt stöd är Mark S. Goldberg.

Han kämpade förra året en lång kamp för att få kremera sin partner sedan 17 år, Ron Hanby. Men han fick inte eftersom hans äktenskap, som ingicks i Connecticut, inte erkändes i Rhode Island.

Trots att han visade “wills, living wills, power of attorney and marriage certificate” ville ingen ens kolla på dokumentet. Först efter flera månaders krånglande fick han äntligen förfylla sin partners önskan och kremera honom.

“I felt as if I was treated not as a second-class citizen, but as a noncitizen.”

Att man hyser en sådan avsky och respektlöshet mot andra människor som guvernören visar. Jag förstår inte. Jag förstår verkligen inte. Är äktenskapet så pass jävla fragilt  att två älskare av samma kön som begravs tillsammans kan rubba det?

Det är bara korkat. Det är bara inhumant.

Är det bara jag eller är inte “nära vän och sambo” en lite konstig formlulering?

Jag läste denna formulering i en artikel på expressen.se. Artikeln handlar om mediaprofilen Lennart Swahn. Hans “nära vän och sambo” David Bonnier berättar att Lennart fick lida onödigt mycket på grund av dålig vård av Maria Regina Hospice.

Antagligen är jag efter år av pluggande både på juridisk- och genusvetenskaplig institution överanalyserade, men det känns som att de formulerar sig så för att det handlar om två gamla gubbar som är homosexuella. Som att de lite vill släta över att det faktisk är människor i en kärleksrelation det handlar om. “nära vän och sambo”. Skulle man säga “nära vän och fru/nära vän och make”, det tror jag faktiskt inte. Och själv skulle jag aldrig beskriva Patrik som min nära vän och sambo, att han är min nära alltmöjligt följer väl av att vi är ett kärlekspar som till och med bor ihop under äktenskapsliknande förhållanden?

Brad Pitt och Angelina Jolie sa för några år sedan att de inte kommer att gifta sig förrän könsneutrala äktenskap är tillåtna i USA. Jag tyckte att det var ett beundransvärt ställningstagande. Att de inte vill ta del av en diskriminerande institution.

Jag läser nu om det brittiska paret Tom Freeman och Katherine Doyle. De vill ingå “civil parnership” vilket är det andra klassens äktenskap som har vigts åt samkönade par i Storbritannien. Men Tom och Katherine fick inte ingå det. De fick ett refuseringsbrev som löd:

“I do not wish to comment on your views on marriage but would point out that part one of the Civil Partnerships Act 2004 states that a civil partnership is a relationship between two people of the same sex and therefore we would not be able to take notice of your proposed civil partnership.”

Utanför rådhuset sa paret att de kände sig diskriminerade på grund av sin sexualitet och att de nu ska överklaga hos European Court of Human Rights.

“Today we have been refused access to a legal institution because of our sexuality. We are saddened and disappointed. In a democratic state, all institutions should be open to all people.”

Paret gör tydligen inte detta som ett sätt att visa det absurda med att samkönade par inte får gifta sig, utan för att de verkligen vill slå ett slag för “heterosexuellas rättigheter”.

De säger dock att de hoppas att både partnerskapet och äktenskapet som institutioner ska öppnas för alla.

Det är lustigt med människor som slåss för majoritetens, normens, rättigheter. Det är, eh, uppfriskande på något sätt. Men visst ska heterosexuella diskrimineras lika lite som homosexuella ska det.

Två fel gör inte ett rätt.

Jämlikhet är till för alla, till och med heterosexuella.

..and no play, makes TheMegaBitch a dull girl…

Jo, jag har inte varit så energisk med den här bloggen som jag kanske borde på sista tiden, och det ber jag om insekt för…

Men…kära läsare, mitt liv är ju tyvärr annat än ljuvligt bloggande och gåsdunsbolster beströdda med rosenblad, och jag har haft extremt mycket att göra den senaste veckan.

Ett jobb, visserligen jobbar jag enligt alliansens modell 9-12 timmar om dagen för inga pengar alls och kan bara hoppas att den egoliberalistiska tok-kapitalismen snart förlorar greppet om låginkomsttagarnas andningsvägar och en ny regering byter grepp och klämmer åt pungkulorna på de rikas gyllene grabborden istället…

Ett liv, börjar få ett. Sakta men säkert skrapar jag fram ett fotfäste och en plats åt mig själv i denna den galnaste av alla tänkbara världar..

Men jag lovar att försöka skriva lite mer regelbundet i framtiden… om faran att raka sig FÖR noga när man skall på läkarbesök, om galna grekiska beundrare på internet och om allt som gör mig förbannad, allt som gör mig glad och allt om klänningar i storlek anorektisk pygmé…

TheMegaBitch

I Sverige brukar media och politiker slå sig för bröstet vad bra vi är på mänskliga rättigheter men i en rapport till FN:s råd för mänskliga rättigheter i dag visar Svenska FN-förbundet , med stöd av sexton andra frivilligorganisationer, att Sverige inte lever upp till sina åtaganden. Så den bilden stämmer långt ifrån in. Här kommer några exempel:

# I Sverige har asylsökande och papperslösa inte rätt till fullständig sjukvård, utan endast akut vård. Människor dör på grund av att de inte får vård i tid och lagen måste ändras så att alla får rätt till bästa möjliga vård.

# FN:s barnkonvention åsidosätts i asylärenden. Bara en tredjedel av Sveriges kommuner tar emot ensamkommande barn, vilket gör att hundratals barn fastnar i tillfälliga boenden utan skola och tillsyn av vuxna. Tänk bara på Osolidariska Vellinges beteende.

# Personer med utländsk bakgrund attackeras inte bara i den politiska debatten. Det totala antalet rapporterade hatbrott ökade med nästan 50 procent mellan 2007 och 2008, till nära 5 900. Islamofobiska, antisemitiska och homofobiska hatbrott ökade med i tur och ordning 32, 35 och 45 procent.

# Rasistisk propaganda och vit makt-musik sprids via internet och i skolor där mottagliga grupper finns. FN:s rasdiskrimineringskonvention kräver ett förbud mot rasistisk propaganda och rasistiska organisationer, men ett sådant saknas i Sverige.

# FN har flera gånger kritiserat diskrimineringen mot samer och romer i Sverige. Efter tretton år av utredningar har regeringen ännu inte ratificerat ILO-konvention 169 om bland annat samernas rätt till land. Utanförskapet för landets romska befolkning måste brytas.

# För lite har gjorts för att eliminera diskriminering av kvinnor på arbetsmarknaden och gapet mellan antalet kvinnor och män på maktpositioner både i privata och akademiska sektorer inte har minskat.

# Rapporetarade fall av sexualiserat våld mot kvinnor och flickor har ökat i Sverige.  Sverige ska vidta åtgärder för att ändra attityder som leder till våld mot kvinnor och också skapa bättre skydd för slagna kvinnor.

Sammanfattningsvis: regeringen måste ta fram konkreta åtgärder för att garantera fullständiga mänskliga rättigheter till alla som befinner sig i Sverige.

Det damp ner ett mail, som var skickat till mig och ganska många andra coacher, tror jag. Innehållet blev jag otroligt glad för. Mailet var från en driven arbetssökande som nu var på jakt efter en jobbcoach och undrade om jag som coach hade hbt-kompetens! “Varsågod och skriv och förklara för mig på vilket sätt DU har hbt-kompetens och vad du kan göra för mig”, lät det i mailet! Vilken framåt fråga och uppmaning! Så klokt tänkt! Här fick jag tänka till – vad kan jag erbjuda, egentligen? Och såklart blev jag nyfiken – vem är den här engagerade personen som är så målmedveten, om sig och kring sig och frågar efter det hon vill ha och inte nöjer sig? Och hur ser svaren ut som hon får från förhoppningsvis många andra coachföretag?

Vi träffades på ett möte och denna coola person berättade att nu var hon trött på att vara arbetslös och också trött på att inte bli förstådd för den hon var. Hon ville komma rakt in i en situation där hon kunde få vara sig själv, där termen hbt var solklar, inte behövde någon förklaring och INTE förknippades med KBT-terapi, som hon berättade att många hon träffade i samband med jobbletandet trodde att hon var ute efter…

Det där tänker jag är viktigt för företag att förstå och börja jobba med. Det är inte längre fråga om att pyssla med hbt-frågor för att vara politiskt korrekt – det är faktiskt så att många medarbetare KRÄVER det. Vilket förstås förstärks av 80-talistgenerationen och snart 90-talisterna som vill ha raka besked, kanske redan under anställningsintervjun: “What´s in it for me här på ditt företag?”. Och då gäller det att kunna svara, veta vad man pratar om OCH – helst inte tro att det handlar om KBT-terapi.

Adam Lambert gjorde sin post-American Idol-debut i söndags på American Music Awards. Bland annat gned han sitt kön mot en manlig dansares ansikte och hånglade med sin manlige keybordspelare.

Ajabaja.

Det resulterade i 1500 anmälningar till FCC, amerikanska varianten av Granskningsnämnden. Upprörda föräldrar och andra påstod att hans “olämpliga” show inte passade sig för barn.

Att Adam Lambet avslutade galan, alltså efter kl 23 på kvällen, på ena kusten och att en censurerad version visades på den andra kusten, ja det spelade tydligen ingen roll. Men det är inte vad det här handlar om. Som Adam Lambert själv säger:

“Women performers have been pushing the envelope sexually for the past 20 years and all of a sudden a male does it and everybody goes, ‘Oh, we can’t show that on TV’. To me that’s a form of discrimination and it’s a double standard, and that’s too bad.”

Helt korrekt. Och så att han är bög också. Om en heteroartist hade hånglat med en brud, inte fan hade någon brytt sig lika mycket.

Push it, Adam, push it.

Att som 16-åring våga sitta och prata i svensk nationell TV om sin transsexualism imponerar mig. Även familjens (läs storasysters blogg) förståelse och acceptans är en faktor att beundra.

I en artikel på HBT-sajten QX den 11/11 -09, uppmärksammas att Sverigedemokraterna har ett starkt stöd bland HBT-personer. Detta grundas förmodligen på en undersökning som gjordes på QX-sajten i september 2009, där 2649 personer deltog. 7% av dem valde Sverigedemokraterna, och om resultatet gällt ett verkligt riksdagsval, så hade riksdagsmandaten fördelats enligt ovan.

Reportaget hugger inte oväntat efter SD, istället för att föra en saklig debatt om våra ståndpunkter och vår politik. Politiker från andra partier får uttala sig om vår syn (!), utan att vi tillåts replikera. Det är alltså samma gamla visa som vi är vana att se även från andra PK-media. Jag går inte in på så många detaljer kring det, men jag förstår att vissa uttalanden som gjorts av SD-företrädare kan uppfattas som sårande av homosexuella. Jag anser främst att Björn Söder, som är en politiker jag beundrar starkt och ser som helt ovärderlig i partiet, uttalat sig onödigt grovt i de här frågorna vid ett par tillfällen.

Min kritik gäller formen (främst vissa ordval) – inte innehållet. Jag är helt med mitt parti vad gäller motstånd mot inseminering av lesbiska, motstånd mot homosexuellas barnadoptioner och motstånd mot samkönade kyrkliga äktenskap. Man kan ha de åsikterna av flera skäl och det har ingenting att göra med dålig respekt för HBT-personer. Min uppfattning mycket kortfattat är att neutrala utredningar ur barnens synvinkel måste göras (och självklart bedömas per resultat) innan ev. förändringar kan ske, att kärnfamiljen där det finns en mamma och en pappa är den ideala familjeformen, och att traditioner skall bevaras.

Vad som främst får spykänslorna att dyka upp när man läser den här artikeln, är angreppet på SD-sympatiserande HBT-personer i slutet av artikeln. Det handlar om ren skrämselpropaganda och om förakt och förolämpningar mot människor p.g.a. deras politiska åsikter.

- Jag tycker att det är som att spotta sig själv i ansiktet som Hbt-person att rösta på SD, säger Birgitta Ohlsson riksdagsledamot för folkpartiet.

– Sverigedemokraterna livnär sig på drömmen om ett samhälle utan minoriteter, det “rena” Sverige med den traditionella bilden av kärnfamiljen som ideal. Den drömmen borde vara extra otäck för alla som vet att man själv tillhör en minoritet, säger Martin Andreasson.

Sören Juvas menar att Hbt-personer som stöder SD behöver mer självrespekt.
– Jag tycker att det skulle vara bra med lite självrespekt hos dom här. Jag anser att hbt-folk som engagerar sig i ett parti som anser att de själva skall ha en sämre behandling än andra i samhället, saknar såväl ryggrad som självrespekt.

De pissar alltså på SD-sympatiserande HBT-personer. Direkt eller indirekt förklaras de icke-önskvärda i det egna sammanhanget. Jag har ett par råd att ge till SD-sympatiserande HBT-personer. Det första är att de inte ska låta sig skrämmas eller tystas, utan fortsätta vara kritiska och nyfikna. Pissa tillbaka på HBT-eliten, eller åtminstone – ryt tillbaka! Det andra tipset är att fortsätta lära om Sverigedemokraterna, gärna aktivt. Kontakta partiet, t.ex. den egna kommunala SD-avdelningen. Lär känna partiet inifrån och bilda en egen uppfattning istället för att låta andra predika vilken uppfattning man ska ha. Ställ frågor, för dialog, fråga vilken hjälp och vilket engagemang partiet behöver inför valet 2010 – kanske på just den egna orten. Var med och påverka – inifrån!

Ingen människa rår över sin sexuella läggning och vad vuxna människor väljer för relationer till varandra, handlar överhuvudtaget inte politik. Inte på en enda punkt motsäger SD’s politik på det HBT-relaterade området den individuella friheten som är självklar i varje civiliserat samhälle.

QX-artikeln nämner att HBT-personer troligen väljer SD p.g.a. hotet från Islam (även om QX uttrycker det lite annorlunda). Där tror jag QX har delvis rätt. Det största hotet mot HBT-personer idag, är Islams snabba utbredning och den bristande assimileringen av invandrare från muslimska länder. För facit om hur framtiden kan bli för HBT-personer i Sverige, räcker att se hur HBT-personer har det i muslimska länder idag.

Mer rekommenderad läsning: HBT-frågor diskuteras på Sverigedemokraternas ungdomsforum.
Om HBT-sverigedemokrater
Om den ovan nämnda artikeln på QX

Igår vid 21-tiden kom en polisbil körandes utanför mitt jobb. Några timmar därefter följde fyra piket-bussar och snart var pressen på plats också. Det handlade om den första svenska Queer-ockupationen någonsin av ett hus vid Botulsplatsen i Lund. Sydsvenskan beskriver ockupationen som ett sätt att uppmärksamma HBT-frågor och kopplar samman den med kampanjen Bara Bröst som drivits i bland annat Malmö. Grupperna kopplar samman sexuell identitet med politik på ett aktivt sätt.

Foto: Oqupation

Idéerna bakom ockupationen finns att läsa på http://oqupation.blogspot.com/, jag tycker att det är viktigt att man gör det om man tänker uttala sig om den. För uttala sig kommer människor att göra, den kommer att kritiseras och rosas och då tycker jag att det är på sin plats att man vet vad begreppen innebär. Jag ser det som ett problem med en aktion likt den här. Hur många som läser Sydsvenskans artikel känner sig insatta i queer-begreppet? Hur många tycker sig veta vad det normlösa samhället är? Förstår allmänheten kopplingen till att ockupera hus?

Foto: Oqupation

En annan aspekt är den att grupperna kan uppfattas säga sig föra HBT-rörelsens talan. Det blir lite problematiskt eftersom man använder sig av civil olydnad och ockupation som en strategi och inte alla inom HBT-rörelsen skriver under för det. På samma sätt som en stigmatisering av HBT leder till en vi och dem känsla så kan aktioner likt den här skapa klyftor inom rörelser som verkligen inte behöver det. På sidan Hardqueer diskuteras detta i kommentarsfälten

“Förbannade SVIN som drar ner hela HBTQ-världen i skiten p.g.a korkade jävla ockupationer med enda avsikt att smutskasta alla oss andra. Jag vet att ni är medvetna om hur mycket ni skadar för oss andra som kämpar med att HBTQ-samhället ska bli mer accepterat.

Jag säger inte att vi ska assimileras till fullo i heterovärlden, men detta är att gå åt helt fel håll.”

Frågan om detta är ett bra sätt att skapa debatt om HBT-frågor kommer med all sannolikhet att diskuteras. Kom då ihåg, att en sexuell identitet inte är likställt med ett visst politiskt perspektiv. Precis som att de som tillhör heterosexuella inte alla delar samma politiska åsikter så gäller detta även för homo, bi och transpersoner.

Iran avrättar fler personer per capita än något annat land. Endast Kina avrättar fler fångar. Sedan början av året, men framförallt sedan massrörelsen i somras, har antalet avrättningar ökat markant.

Dagen efter avrättandet av Ehsan Fatahian organiserade Rättvisepartiet Socialisterna, HBT-socialisterna och Socialistiska Studenter ett protestmöte i centrala Göteborg. Femton personer deltog på protestmötet mot avrättning- en, under parollen ”Frige alla politis­ka fångar”. Allmänheten visade ett stort intresse, stannade och lyssnade och ställde frågor. Irans Socialistiska Studenter deltog och Anahita Hossei­ni läste upp det brev som smugglats ut ur fängelset från Ehsan. Även hon uppmanade till internationellt stöd för arbetares, studenter och ungas kamp i Iran mot den islamiska regimen.

Idag väntar över 135 unga på dödsstraff, varav 120 inom en snar framtid. Bara i år har regimen avrättat 240 personer. Iran är även det land som dömer flest barn till döden. Vissa avrättningar har politiska motiv, att straffa dem som vågat kämpa för sina rättigheter och sin frihet. Andra har dömts för brott mot sharialagar har som syfte att skrämma andra till tystnad.

Fem till tio homosexuella har avrättats i år. Tre homosexuella väntar på avrättning för sexuellt umgänge. För att skrämma HBT personer sker ofta avrättningarna offentligt. Trots detta fortsätter Sverige att utvisa HBT-personer till Iran med komentaren “man behöver ju inte vara öppet homosexuell.

Det är heller inte ovanligt att de som fängslats har försvunnit och att anhöriga inte får några svar på sina frågor. Andra har hittats döda utanför städerna. Sedan massrörelsen i juni, som växte fram efter valet mot diktaturen, har tusentals fängslats. Enbart under demonstrationerna den 4 november fängslades 400 i Teheran.
Många politiska aktivister som dömts till döden väntar nu på sin dom. Spekulationerna är att regimen för att statuera exempel kommer att genomföra nya massavrättningar med offentliga hängningar för att skrämma folk till tystnad.
Kristofer Lundberg

Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa, OSSE, presenterade häromdagen en sammanställning av hatbrott i Europa under 2008. Läs en presentation av rapporten här och själva rapporten här. OSSE drar i huvudsak tre slutsatser av det material som ligger till grund för rapporten: För det första utgör hatbrott fortfarande ett stort problem i OSSE:s medlemsländer med mord, mordbränder, misshandel, vandalism och andra brott riktade mot människor på grundval av t ex deras etniska eller nationella identitet, religion, sexuella läggning eller könsidentitet. För det andra är ländernas statistikinhämtning gällande hatbrott undermålig. Hatbrott rapporteras som vanliga brott eller inte alls. Metoderna för hur informationen samlas in varierar vilket försvårar jämförelser mellan länderna. För det tredje anser OSSE att det kan göras mycket mer av regeringarna för att uppmärksamma och bekämpa förekomsten av hatbrott.

Hatbrott är inte enbart ett fruktansvärt övergrepp på den människa eller den folkgrupp som utsätts för det utan också på hela det demokratiska samhället och dess grundläggande värderingar. Det är ur det perspektivet viktigt att samla in korrekt information och föra pålitilig statistik över de hatbrott som sker. Dels för att kunna spåra eventuella trender, dels för att kunna sätta in rätt åtgärder för att förhindra, motverka och beivra denna typ av systemhotande brottslighet. Men det är också viktigt för den som drabbas att övergreppet benämns för vad det är – annars osynliggörs den utsatte och det bakomliggande större motivet vilket riskerar att förvärra kränkningen.

Läs gärna vår rapport “Hatets språk – om gränsen mellan hatpropaganda och yttrandefrihet” eller den korta men mycket informativa pamfletten “Hatets språk – frågor och svar om hatpropaganda och yttrandefrihet“.

Adam Lamberts bögighet har visat sig vara en svår nöt att knäcka. Han är på omslaget av senaste numret av bögtidningen Out Magazine som även har en lång intervju med honom.

Nu går tidningens chefredaktör och journalisten som gjorde intervjun ut och menar att Lamberts skivbolag ville få dem att inte göra Lamberts medverkan “too gay” eller “gay-gay”.

Det är ett oerhört märkligt krav att ställa till en bögtidning och speciellt då Adam Lambert själv är oerhört öppen och frispråkig om sin bögighet.

Men jag fattar varför, som jag har skrivit förut.

Hans skivbolag vill ju inte skrämma bort de heterosexuella. De vill lansera honom som en Freddie Mercury-typ: öppet homo, men ändå någon som kan tilltala flera läger. En queer, och inte homo, rockstar.

De vill hålla fantasin om en ambivalent sexualitet levande.

Adam Lambert kommenterar själv svårigheten många har kring att hantera hans sexualitet:

“To some people, me being sexual is really offensive because I’m gay. They’re like, he’s being really gay. And I’m like, actually, no, because there’s no other guys up here. I’m just being sexual.”

Det är ett klockrent citat. För det synliggör vad allt detta handlar om. Att spela på sex som bög innebär något helt annat än om typ Shakira gör det. Att spela på sex som bög blir för folk lika med att idka analsex på scenen. Man trycker ner bögigheten i folks halsar.

Det är precis det som inte är mainstream. Om Adam Lambert vill bli mainstream på riktigt betyder det att hålla fantasin om en ambivalent sexualitet levande.

Frågan är om han kan göra det utan att tappa bort sig själv.

För sex år sedan grundades Missionsprovinsen. På den tiden var jag fortfarande kyrkligt aktiv. Och jag stod nära sammanhangen där Missionsprovinsen växte fram. Själva tanken var att Svenska kyrkan inte längre får några nya präster som fullt ut tror på Bibeln, eftersom prästkandidater som säger “nej” till kvinnliga präster inte längre vigs till Ordets ämbete. Därför menade man i de här kretsarna, att situationen var tillräckligt akut, för att man skulle se till att viga egna präster. För att få prästerna vigda i apostolisk ordning behövdes en biskop som var vigd i apostolisk ordning. Missionsprovinsen ville bli självförsörjande på präster, så man ville viga inte mindre än tre nya biskopar, för att kunna viga nya präster.

Någon av Svenska kyrkans biskopar, aktiva eller pensionerade, var inte beredda att arbeta för Missionsprovinsen. Men huvudperson vid första biskopsvigningen, som ägde rum 2005 i Schillerska gymnasiets aula, i Göteborg, blev den kenyanske biskopen Walther Obare.

Honom har man inte hört så mycket av, men nu har han dykt upp i mindre smickrande sammanhang igen. Evangelisk-Luthersk Mission, även kända  som Bibeltrogna Vänner, har publicerat ett brev från Obare på sin hemsida. Där ondgör sig Obare över Svenska kyrkan, som inte bara haft den dåliga smaken att viga en kvinna till biskop, utan dessutom en som lever i en samkönad relation. Obare berättar att hans kyrka tar emot nyheten med chock och avsky, och förtydligar att inga som lever i samkönade relationer borde få bli präster. Vidare konstaterar Obare att Svenska kyrkan nu avvisat kyrkans tro och Bibelns auktoritet. Sen kommer den här märkliga passagen:

“…vi vill påminna dessa lutherska kyrkor och andra som viger kvinnor till Ordets och sakramentens ämbete att denna olyckliga ordning är en nyhet som infördes för endast omkring femtio år sedan och verkligen är central för den andliga lesbianismen i dagens kyrka…”

Obare fortsätter med att kalla samkönad kärlek “frånstötande”. Men han är vänlig nog att påpeka att de som hamnat i “homosexuell bundenhet” också verkar kunna få Guds förlåtelse för sin synd.

– Nå, det här är inskränkt. Och märkligt. Och kärlekslöst. Och helt enkelt svagsint. Men det känns på något vis skönt att människor som dessa straffar ut sig själv från andra kyrkliga sammanhang genom att vara så raka med vad de tycker. I Sverige blev Missionsprovinsen inte ett fritt stift inom Svenska kyrkan, som man ville. De driver omkring som en biblicistisk rörelse, isolerade och små. Och snart borta. Förhoppningsvis gäller detsamma för alla biblicister, som sätter bokstaven framför all kärlek och allt rationellt tänkande. – Gud bevare oss!

Ibland kan barn göra mig glad. Det händer inte ofta. De grinar, slafsar och gnäller alldeles för ofta. Sedan blir de tonåringar och grinar, slafsar och gnäller lite mer. Sedan blir de vuxna och grinar, slafsar och gnäller ända tills de dör.

Förlåt, ända tills vi dör.

Men tillbaka till barnet. Han heter Will Phillips och är 10 år. En läsare uppmärksammade mig om hans historia och den är fantastiskt hoppfull.

I USA har de något väldigt amerikanskt som de kallar för “the pledge of allegiance”. Ni har sett det i filmer. Kids som varje morgon svär eden framför den amerikanska flaggan:

“I pledge allegiance to the flag of the United States of America and to the republic for which it stands: one nation under God, indivisible, with liberty and justice for all.”

Will och hans familj har många homosexuella vänner och Wills föräldrar har upprörts över att homosexuella inte får gifta sig och adoptera barn. Detta fick Will att tänka efter:

“I’ve always tried to analyze things because I want to be lawyer. I really don’t feel that there’s currently liberty and justice for all.”

Will började därmed att vägra svära “the pledge of allegiance”. De finns ingen lag eller regel som tvingar någon att svära den, men Wills vikarierande lärare, som dessutom kände Wills familj, blev allt mer irriterad över Wills “oamerikanska” beteende.

“She got a lot more angry and raised her voice and brought my mom and my grandma up. I was fuming and was too furious to really pay attention to what she was saying. After a few minutes, I said, ‘With all due respect, ma’am, you can go jump off a bridge.’”

Vilken tuff unge!

Wills föräldrar drogs in och förklarade för rektorn att det är Wills rättighet att inte svära eden om han inte tror på den. Och Will fortsätter att vägra. I skolan blir han mobbad för det, men hans föräldrar har bloggat och skrivit om hans historia för att visa honom att det finns folk därute som stödjer honom.

Vilken fantastiskt klok unge. Han kommer göra mycket gott i världen. Han fattar att eden varenda amerikansk unge svär varenda morgon är en lögn. Alla amerikaner är inte lika och fria. Det är bara bullshit.

Om en 10-årig pojke kan fatta det, varför kan inte fler göra det?

Jag har aldrig varit i Vatikanen. Jag har ingen direkt längtan dit heller. Och just det, jag är inte välkommen heller.

Biskopen Janusz Kaleta, sa när han intervjuades i anslutning till FN:s World Tourism Organization förra månaden, att homosexuella turister inte är välkomna till Vatikanen.

“I consider if someone is homosexual, it is a provocation and an abuse of this place. Try to go to a mosque if you are not Muslim. It is abuse of our buildings and our religion because the church interprets our religion that is not ethical… If you have different ideas, go to a different location.”

Åh, bara min närvaro skulle alltså häda Gud och Jesus och Maria och alla deras kusiner. Please.

Nu är visserligen denna kazakhstanska biskop säkert inte bundis med påven himself, så vad han säger kanske inte är lag. Men troligtvis håller hans kollegor med honom. Och visst, go ahead.

För nu skiter jag som sagt i om jag får besöka Vatikanen eller inte, men jag tyckte att Slap Upside The Head uttryckte sig så träffande när han skrev så här:

“I already visited the Vatican in 2003, and I might go back. (So there.) My strongest impression, next to the sheer extravagance of its palaces, was that the Vatican was the gayest place I have ever been in my life. And that’s no surprise; the Vatican’s most famous architect, Michelangelo, is well documented to have been gay. I guess this means his type just isn’t welcome any more. Oh, well. That place is probably reaching its threshold in homoerotic artwork anyway. I mean, overdoing it is just tacky, right?”

Haha, det är faktiskt roligt. Vatikanen är det bögigaste stället någonsin. Hm, där ser man…

Jag tycker att det är intressant det här med att komma ut. Jag kan tycka att det är så jävla larvigt. Att komma ut som homo är lika relevant som att komma ut som vänsterhänt.

Jaha. Kul för dig.

Men för många är hela processen med att komma ut jobbig, ångestladdad och vissa börjar skada sig själva. Vi vet alla att det inte är homosexualiteten i sig som orsakar dessa beteenden. Det är samhället med dess värderingar, normer och förväntningar som gör det.

Det är just därför det är viktigt med öppet homosexuella förebilder.

När jag läste att friidrottskommentatorn och förre längdhopparen Peter Häggström kom ut med sin homosexualitet blev jag först irriterad. Varför gör de en stor nyhet om någons sexualitet?

Men Peter Häggström säger det bäst själv:

“Det är svårare att komma ut än att kvala till OS. Men nu när jag berättar om hur det var kanske jag kan hjälpa någon och bli lite av den förebild jag saknade.”

Han menar att han är den förste friidrottare på elitnivå i Sverige som kommer ut som homo. Och det har han säkert rätt i. Han berättar att han gav upp sin länghoppskarriär delvis på grund av oron för att någon skulle komma på att han var bög.

“Det fanns inga förebilder för det här existerar inte. Jag var ju bara 26 år när jag slutade och jag lade av delvis på grund av den orsaken. Jag tror många slutar, innan de kommer upp på elitnivå. Och det är riktigt synd, för jag tror att det finns en jävla kraft i dem som känner utanförskap.”

Om han hade haft någon att se upp till, inspireras av och räcka ut handen till. Ja, det skulle ha gjort en skillnad.

Även om jag fullständigt skiter i vad folk tycker om att jag är bög, vet jag att det finns tusentals därute som inte känner samma självklarhet. Som tänker att de är ensamma. Som är rädda för vad familjen och samhället ska göra om de får reda på sanningen.

Någon kanske är en rädd 15-årig kille som drömmer om en längdhoppskarriär. Han räddas nu av Peter Häggström.

Det går inte så bra för hbt-kämparna i USA. De gör få framsteg för närvarande. Det är ledsamt. Och mycket på grund av att den kristna högern lyckas skrämma upp tillräckligt med människor att om bögar och flator ges rättigheter, ja då faller samhället ihop.

Hbt-kämparna brukar köra taktiken att de inte är annorlunda från majoriteten. “Titta, vi är vanliga”. Den mest effektiva taktiken säkerligen. Larvig, men nödvändig. Men det väcks alltid röster inom rörelsen om att vi hbt-are borde slåss för att få vara annorlunda.

Varför det?

Borde inte kampen handla om allas lika rättigheter och möjligheter att bli de som de vill vara och leva de liv de vill leva? Vare sig det är ett typiskt svennebananliv med hus och barn eller som översminkade schlagerfantaster på bögklubben varje helg?

Hbt-rörelsen kamp för att få samma rättigheter som den heterosexuella majoriteten, som äktenskap och adoption till exempel, är en viktig kamp mot diskriminering och för möjligheten att leva det liv man själv vill.

Men nu går det som sagt inte så bra för hbt-rörelsen i USA. Och då läser jag hur Newsweeks kolumnist Ramin Setoodeh menar att det beror på alla bögar på tv. Förlåt, fjollor.

Han menar att Kurt från Glee, Marc från Ugly Betty, Lloyd från Entourage, Cameron och Mitchell från Modern Family och sen alla fjollorna i Project Runway. Alla de är för fjolliga för att gå hem hos Middle America och därmed växer motståndet mot hbt-rättigheter.

“Marriage (and the military) are sacred institutions, so it’s not surprising that some heterosexuals will defend them against what they see as a radical alteration. But if you want to be invited to someone else’s party, sometimes you have to dress the part. Is that a form of appeasement? Maybe. It’s not that gay men and women should pretend to be straight, or file down all their fabulously spiky edges. But even Rachel Maddow wears lipstick on TV. The key is balance.”

Det är lätt att punktera Ramin Setoodehs analys. För på amerikansk tv kan man även följa en stenhård bögpolis i Southland, en ung bög i fluga i United States of Tara, en homo ambulanssjukvårdare i Trauma, en till hård bögpolis i One Life to Live, en homoprins i Kings, bisexuelle Captain Jack i Torchwood, homosexuella collegesnubben Calvin i Greek och inte minst det äkta paret Kevin och Scotty i Brothers & Sisters.

Alla är de karaktärer som inte passar in på de stereotyper som förbryllar Setoodeh.

Jag om någon understryker hur viktigt det är med icke-stereotypa skildringar av bögar och flator på tv och i film. Men just nu är det bättre blandning än på väldigt många år.

Men Ramin Setoodehs poäng är att vi borde anpassa oss mer. Inte “skrämma” de stackars heterona. Men om vi ska vinna rättigheter för alla bögar, lebbor, bisexuella och transsexuella, så ska vi göra just det. För alla.

Även för fjollan som aldrig vill gifta sig.