So I decided to put together a mix for today… that Tofurky isn’t going to cook itself and I thought it would be good to have a mix for while we’re cooking (OK… admittedly I’m going to be mostly drinking and getting in Chandi’s way while she cooks). After I put the mix together I decided that I was pretty happy with it so I thought that I would put it up here in the spirit of sharing.

It’s really more a sampling of a some things, old and new, that I have been listening to lately and less a Thanksgiving mix. However, I tried to keep it mostly upbeat, so hopefully it will be a good mix for cooking/hanging out/enjoying a day off. Hope you enjoy it.

1. Pop / Ben Barnett (from Songs About Zombies and Trust Issues)
2. Give Me Back My Heart Attack / Land of Talk (from Some Are Lakes)
3. Happens To Us All Otherwise / Bound Stems (from The Family Afloat)
4. Anna / Hello Saferide (from More Modern Short Stories from Hello Saferide)
5. Through My Gloves / Forest Fire (from Survival)
6. Fake Blues / Real Estate (from Fake Blues/Green River 7″)
7. Try To Think About Me (Don’t Worry A Bit) / Herman Dune (from Next Year in Zion)
8. Changes Are No Good / The Stills (from Logic Will Break Your Heart)
9. Drop It Doe Eyes / Los Campesinos! (from Hold on Now, Youngster…)
10. Barnacle Goose / Born Ruffians (from Red, Yellow and Blue)
11. Four Long Days / Voxtrot (from Mothers, Sisters, Daughters & Wives)
12. A Trenchant Critique / Owen (from New Leaves)
13. Into The Stream / The Tallest Man on Earth (from Shallow Graves)
14. Sex Bodies / Matthew Hemerlein (from EP 2)
15. Stopped Signs / A Wonderful (from Uncorked Understandings)
16. Friends They Are Jewels / Iron and Wine (from Around the Well)

Again, I really hope you like it. And please, if there is anything above that you haven’t heard and really like go buy their lp/disc from your favorite independent record store… or better yet go see the band live and buy it from them.

It was a great year for fine albums, though only one merits to be remembered as a stone cold classic. I’m sorry to omit a number of very good efforts released in 2005, such as those by Brandi Carlile, Iron & Wine, Damien Jurado, Death Cab for Cutie, Maria Taylor, Andrew Bird, Emilíana Torrini, John Frusciante, Colin Hay, Kathleen Edwards, Nicole Willis and the Soul Investigators, Kevin Devine, Eels, The Cardigans, John Prine, Kate Earl, Richard Thompson, Ryan Adams & the Cardinals, Blue Eyed Son, Sarah Bettens, Antony & the Johnsons, Beck, Tristan Prettyman, The Magic Numbers, Hot Hot Heat, Charlie Sexton …

* * *

Bright Eyes – I’m Wide Awake, It’s Morning

On the same day as Conor Oberst and chums released their best album — and one of the decades finest — they also released what I think is their worst, Digital Ash In A Digital Turn. It was wise that they did not take the option of releasing these two entirely distinct albums — one alt.country, the other electronica — as a double album. I’m Wide Awake, which features Emmylou Harris on a couple of tracks, has Oberst in a restrained, though not necessarily tamed, form. The indisciplined excesses from previous albums have been ironed out, but not at the expense of that most essential Oberst quality: the feverish intensity. It certainly is the most consistent Bright Eyes album. Every song here is beautiful, especially First Day Of My Life and We Are Nowhere And It’s Now, on the latter of which Emmylou harmonises.

Lyrically, Oberst is in fine form: tender, resigned, confused, hopeful, angry. When he sings on At The Bottom Of Everything about capital punishment, he rightly hectors: “Into the face of every criminal strapped firmly to a chair, we must stare, we must stare, we must stare.” And on Old Soul Song, about an anti-war protest in New York, has some beautifully poetic lines: “We left before the dust had time to settle, and all the broken glass swept off the avenue. And on the way home held your camera like a bible, just wishing so bad that it held some kind of truth.”
Bright Eyes – Old Soul Song (For The New World Order).mp3
Bright Eyes – We Are Nowhere And It’s Now.mp3

.

Richard Hawley – Coles Corner

From the moment the melancholy strings strike up on the album’s opener, the gorgeous title track (featured HERE), this album captivates the listener. A more even effort than 2003’s Lowedges, Hawley tries to capture a mood of 1950s balladeering, drawing from country, pop and rockabilly with a healthy dose of torchsong crooning. One can almost imagine Hotel Room being reworked as a doo wop song. The orchestration is lush, scoring Hawley’s warm baritone beautifully. Besides the title track and the countryish Just Like The Rain, the standout track here is The Ocean (not the most encouraging title, it must be said) which starts off quietly and slowly builds up to a dramatic crescendo. I’d gladly call Coles Corner Hawley’s masterpiece, but he has topped it with this year’s Truelove’s Gutter.
Richard Hawley – The Ocean.mp3

.

Jens Lekman – Oh You’re So Silent, Jens

Jens Lekman featured with his debut album in the 2004 list; here he returns with a compilation of single and EP tracks — and Lekman has an extravagant catalogue of EPs, some of which he made available on his site for free downloading a while back. So it is suitable, and doubtless intentional, that the opening track would be called At the Dept. of Forgotten Songs. Lyrically and musically it’s all very quirky, but nowhere as much so as A Sweet Summer’s Night on Hammer Hill, a song that is at once funny and wistful (and which gets the release date of Warren G’s Regulate wrong and fails to credit Nate Dogg), recorded with probably not entirely sober pals who improvise the backing vocals and at the end shout out requests (the woman who requests Black Cab gets her wish on the album). Lekman channels Morrissey and The Byrds on I Saw Her At The Anti-War Demonstration, muses on the use of the F-Word, and forges the punchline to childhood jokes. In a sequence of three songs, Lekman assumes the alter ego Rocky Dennis (the name of the facially deformed character played by Eric Stoltz in the ’80s film Mask), whom he finally bids farewell at the end of the trilogy. It’s a thoroughly likeable collection of songs.
Jens Lekman – I Saw Her At The Anti-War Demonstration.mp3

.

Wilco – Kicking Television – Live in Chicago

I’m ambivalent about live albums. Much of the time they are a letdown: the songs don’t sound as good as they did on the studio album, the live atmosphere is not captured and so on. Some live albums work because the artist’s stage presence or audience vibe translates to record. And some live albums work because the performer adds something new to the songs. Kicking Television satisfies at least the latter requirement (I’d argue that the vibe is there, too). Take Misunderstood. A weedy, proto-emo number on 1996’s Being There, here it’s a dramatic monster — I’m among those who love the repeated “Nothing”s. There’s humour as well. Following the mid-tempo Wishful Thinking, Tweedy announces, laughingly: “Let’s get this party started…with some mid-tempo rock”. True to his word, the band eases into the mid-tempo Jesus etc. With the great Nels Cline in the line-up and Tweedy having polished his guitar work, there’s much to be had by way of axemanship, most notably on At Least That’s What You Said.
Wilco – Misunderstood.mp3

.

Hello Saferide – Introducing…Hello Saferide

Like fellow Swede Jens Lekman, who gets a namecheck in the wonderful The Quiz on Hello Saferide’s 2006 EP, Annika Norlin (for she is Hello Saferide) benefits from a quirky sense of humour, an attractive Swedish accent and the fact that English is not her first language. The latter is not a handicap as she manoeuvres her way around conventions to create novel lyrical ideas that are often cute but never twee. Norlin’s mind is fascinating: expressing her affection for a friend, she wishes they were lesbians; she wishes her boyfriend illness so that she can take care of her “teddy bear on heroin”; getting in touch again with an old pen pal, she admits to having told lies; as a high school stalker in the very funny song of the same name she breaks into the dentist’s office so that the object of her desire won’t need braces and then has coffee with his mother. The upbeat tunes are catchy, and the slow numbers are saved by almost invariably great lyrics and Norlin’s lovely, vulnerable voice.
Hello Saferide – Highschool Stalker.mp3
.

Neil Diamond – 12 Songs

God bless Rick Rubin. Having re-established Johnny Cash as relevant artist, he resurrected Neil Diamond, redeeming him from the lame-jacketed crooner reputation. The title 12 Songs became a misnomer with the belated introduction of two bonus tracks (a rip-off, surely it’s the initial purchasers of an album who deserve a bonus), one an alternative, upbeat version of Delirious Love, a song featuring Brian Wilson that appears in more muted form among the original dozen tracks.. That song is the closest Diamond comes to his late ’60s pomp, the bonus track’s arrangement in particular. Most of the album is reflective, pensive and acoustic. It is beautiful. And it’s tempting to give Rubin all the credit. That would be unfair to Diamond, who wrote the songs and for whom the acoustic arrangement is not foreign, as fans of his ’60s albums will know. More than equipping Diamond with a new sound, Rubin harnessed the man’s strength and, perhaps more importantly, by association made him, like Cash, relevant again.
Neil Diamond – Save Me A Saturday Night.mp3

.

Common – Be

I can think of very few albums on which the three closing tracks may be the set’s best. Ziggy Stardust comes to mind as a contender (though its best song, Starman, is on Side 1). This is certainly the case here. Modern hip hop, especially the leering misogyny and swaggering materialism expressed by dentally adventurous people in whose company I would not want to spend a minute, leaves me largely cold. Kanye West’s album of the same year had its moments, but I never feel prompted to play it. West did, however, produce most of Common’s album, which is good, and appears on many of the tracks, which is not so good when he makes those idiotic high-pitched noises. This certainly is not a hip hop album that’s representative of the contemporary genre. As much of Common’s work, it is thoughtful and socially conscious. It draws as much from Public Enemy as it does from the great era of politically aware black music, the early to mid-1970s. There is more than a hint of Curtis Mayfield and Gil Scott-Heron on Be, and the Last Poets even appear on the album, as does John Legend, one of the few current non-nasal R&B crooners whose music is rooted in the ’70s soul scene (slightly unexpectedly, John Mayer also pops up). Common, in short, is the Marvin Gaye of hip hop.
Common – It’s Your World (Part 1 & 2).mp3

.

Josh Rouse – Nashville

On his fifth album, the Nebraskan Rouse said goodbye to his temporary domicile of Nashville before moving to Spain. Where his previous album, 1972, sought to capture the vibe of the year of the title, on Nashville Rouse revisits 1980s indie pop through a country lense. It’s cheerful, catchy stuff for a warm summer’s evening (even if one track is called Winter In The Hamptons), admirably coming in at under 40 minutes, like LPs used to. The lyrics aren’t very memorable here; some are decidedly pedestrian. The album’s most powerful song, Sad Eyes, is also its least jovial. It starts slowly as Rouse observes a woman’s melancholy and builds up to a, erm, rousing climax as he offers encouragement. Alas, it’s followed by the set’s one clunker, the rocker Why Won’t You Tell Me What.
Josh Rouse – Sad Eyes.mp3

.

Ben Folds – Songs For Silverman

Ah, the album the hardcore Foldsians love to hate. Granted, there’s some forgettable guff on here. Much as I love Ben Folds, I would not be able to tell you a thing about Time or Sentimental Guy. And, as I’m getting all my irritations with Silverman off the chest, the tribute to Elliott Smith, Late, has some really poor lyrics. But then there is the vintage Folds stuff. Bastard, ostensibly about young Republicans in old clothes, packs a decent groove. Give Judy My Notice has a great West Coast rock vibe. You To Thank has a superb piano break, and the break-up songs, Trusted (“She’s gonna be pissed when she wakes up for terrible things I did to her in her dreams”) and Landed (“Down comes the reign of the telephone czar”), are among the best work Folds has done, musically and lyrically. And having just listened to Time and Sentimental Guy for the purpose of this project, well, they are not bad songs.
Ben Folds – You To Thank.mp3

.

Rosie Thomas – If These Songs Could Be Held

The title If These Songs Could Be Held seems apt; there is fragility in Rosie Thomas’ songs, emphasised by her beautiful, sad voice. You want to hold her and the songs. Her family and friends help out again, with Ed Harcourt duetting on the unpretentious cover of Let It Be Me (featured in The Originals Vol. 24). The arrangements are more complex than a casual listen would suggest. Hear the almost martial bass drum in the opener Since You’ve Been Gone. The lyrics range from perceptive introspection to sophomore poetry, but expressed through the medium of Rosie’s gorgeous voice, even the more inopportune words are entirely forgivable.
Rosie Thomas – If These Songs Could Be Held.mp3

.

More Albums of the Year

Idag fyller Tobbe Gamnackes favorit Annika Norlin 32 år. Det är säkert. Fast nu var det Hello Saferide. Med låten Anna. Hon har ingen födelsedag alls, Anna…

She would have married a Kennedy
She would have found the cure for HIV
I’m real sorry, Anna, you never got to be
’cause your daddy moved on, and he left me

Anna hade inte gift sig med John F Kennedy i alla fall, han åkte bil i Dallas just den här dagen 1963. Hello? Not a safe ride!

Lägg märke till att jag stod emot att lägga upp Dead Kennedys här. Starkt.

Det här snörvlandet och hostandet börjar skava på mitt vanligtvis så starka tålamod. Först nu har värmen återkommit i lägenheten, efter ett dygns kyla. Tack för den Bostaden, men too little – too late.

Vart Popup-festivalen tog vägen vet jag inte, men kul att Markus Krunegård tänker besöka Umeå Open. Förhoppningsvis möts han av en lite mer mottaglig och inte lika Hello Saferide-suktande publik den här gången.

Turné våren 2010:
11 feb – Sälen, Restaurang HC
12 feb – Uppsala, Katalin
13 feb – Sundsvall, Aveny
18 feb – Oslo, By:larm
19 feb – Oslo, By:larm
20 feb – Linköping, Konsert & Kongress
26 feb – Malmö, KB
27 feb – Göteborg, Trädgår´n
5 mar – Västerås, Sigurdsgatan 25
6 mar – Södertälje, Klubb Molto
12 mar – Eskilstuna, Harrys
13 mar – Helsingborg, The Tivoli
19 mar – Norrköping, Skandiateatern
20 mar – Luleå, Minus 30°
26 mar – Gävle, Spegeln
27 mar – Umeå, Umeå Open
10 apr – Lund, Mejeriet
16 apr – Vara, Vara Konserthus
17 apr – Skövde, Kulturhuset Valhall
23 apr – Stockholm, Strand
24 apr – Stockholm, Strand
21 maj – Växjö, Rock the lake
22 maj – Nyköping, Skeppsbron 11

28 jun-3 jul – Borlänge, Peace & Love (datum ej satt)

Nu har jag röstat fram önskeband till Peace&Love 2010, gör det du med!

Hello Saferide @ Peace & Love 2009

Såhär röstade jag:
♥ Håkan Hellström
♥ Muse
♥ Rockettothesky
♥ Kent
♥ Dead by April
♥ Hello Saferide
♥ Britta Persson
♥ The Kooks
♥ Rufus Wainwright
♥ The Decemberists

Het lijkt wel alsof ze op ons wacht in plaats van wij op haar. Zelfverzekerd maar tegelijkertijd verlegen staat ze op het podium.  Ik ben een beetje in de war, want ik kan haar niet goed plaatsen. Op wie lijkt ze? Ze is mooi, maar beweegt zich houterig, ze danst stijfjes maar tegelijkertijd met een gemak alsof er niemand naar haar kijkt. Het ene moment draait ze slinks om gevoelige onderwerpen heen, het andere is ze ontwapenend open en direct.

Ze zegt dat ze niet goed is met woorden en je moet haar wel geloven, omdat ze je vanaf het moment dat ze haar kleine verhaaltjes begint te zingen op haar golflengte heeft. Ze vertelt, dat mensen als liedjes zijn. Dat je morgen jarig bent, maar dat ze dat eigenlijk niet had kunnen weten, als ze je niet stiekem op internet nagecheckt had. Waarschijnlijk wordt het weer een shitty year, zingt ze opgewekt. Ze doet moeilijk en stelt je op de proef met haar zelfbedachte quiz, om vervolgens te beweren dat het allemaal zo makkelijk zou kunnen zijn als you and me and house and food.

Ik zag Hello Saferide in de O2 in Hamburg, het contrast tussen de kroegen en sexindustrie buiten op de Reeperbahn en de naieve, soms kinderlijke wereld waar Annika Norlin binnen van vertelde kon bijna niet groter zijn. Mogelijk was het dit contrast dat bijdroeg aan het feit dat er zulke uiteenlopende reacties vanuit het publiek kwamen. Ik heb gänsehaut, ganz toll, absolutely adorable en lief! gehoord maar ook fremdschämen, fake en zelfs dom wijf. Ik heb mensen verliefd en ontroerd naar het podium zien kijken, maar ook zure gezichten gezien. Ik ben zelfs op een andere plek gaan staan, omdat het Nederlandse meisje naast me zich luidkeels ontpopte als de vrouwelijke Nico Dijkshoorn. Heel even vroeg ik me af of ik dan zo’n simpele ziel ben, dat ik het allemaal wel geloof? Ja natuurlijk ben ik dat. Ik lekker wél.

http://www.youtube.com/watch?v=7yirWnVa8jE

Idag kom hösten på riktigt. Det var nollgradigt och frost på rutorna på bilen i morse.  Hurra! Verkligen.

Dessutom var det ordentligt med vatten/is på insidan av mina fönster i sovrummet, vilket gjorde att jag kände mig tvungen att kontrollera att det inte var år 1850, en sträng vinter i Moskva, utan faktiskt år 2009 i ett hus som borde vara byggt för att inte gå typ  sönder vid minusgrader. Nog om det, det här är inte min dagbok (tror jag).

Idag har jag lyssnat på Cardigans, gillar verkligen tidiga Cardigans, då de fortfarande var indie, säger man så, eller är det bara bevis för att man är gammal? Sick and tired är riktigt bra:

http://open.spotify.com/track/38WZtcmmsivCiXblyrVw75

Rise and Shine, http://open.spotify.com/track/4J1b2Elv3bP7r8ogUQThYy , är inte så tokig den heller.

Passerade förbi Annika Norlin lite snabbt idag också, har gillat henne sen jag hörde Highschool Stalker 2004(?):

http://open.spotify.com/track/0QwH40Oxhd4YhHw9Wh3v08, lite trött på de tidiga låtarna nu dock.

Gillar i så fall mer Någon gång måste du bli själv, vilken jag tycker har ett riktigt skönt vemod goin’ on:

http://open.spotify.com/track/5TMI69d1qbDHE0yk01kkoN

Hoppas verkligen att Annika Norlin kan fortsätta producera sina grymt sköna popbagateller, enkelheten och självförtroendet i dem faller mig perfekt i smaken. 

Måste gilla 2006 också:  

http://open.spotify.com/track/7hr4Ddq5j39Leem1ibgXgL

Den kalla morgonen blev en fin dag, ha en fin kväll!

You look nice alright
and I like the way you nod after everything I say
like it actually means something
to you

And I like your record collection
Townes and Jens with a hint of Rickie Lee
And you’ve cleaned up the bathroom, made a really nice soup
but a bit too much sci-fi in your shelf with DVD’s

There are things you need to know about me
I’m weak right now, so weak right now
I need proof before I dare to open this heart
so I prepared a quiz for you

Would you freak out if I said i liked you?
Do you walk the line
Is your IQ higher than your neighbour’s
And is it very much higher than mine

Can you sleep when I grind my teeth
Do you look away if I slob when I eat
Will you let me be myself
Can you at all times wear socks, because I’m still scared of feet

And if I’d fall, would you pick me up
And if I’d fall, would you pick me up

Do you talk in the middle of Seinfeld
Do you read more than two books a month
Do you get racist or sexist when you’ve had a few
Is it fine if I make more money than you

Have you slept with any people I work with
Is there anyone you’d rather wish I’d be
Do you still keep pictures of old girlfriends
Are they prettier than me

And if I’d fall, would you pick me up
If I’d fall, would you pick me up

- Hello Saferide

The Facebook Face Off has started and the War is on between Lunki and me. While Lunki is busy working at his Uncle’s Store I am using all the methods I know to add friends to my Facebook account.

Johnny the Intern has been helping me document my road to victory, now that he is done reading “Video Cameras – for Dummies”. The result will be presented on Friday and I can’t wait to sing the sweet song of Victory.

In the meantime you can listen to our Soundtrack of the week on the theme Friendship, Facebook, and War.

The Soundtrack contains:

Lunki and Sika – Songs from the Facebook Face Off – OST

01. Al Stewart – Russians and Americans

02. Louise Hoffsten – Let the Best Man Win

03. Sparks – This Town Ain’t Big Enough For The Both Of Us

04. Edwin Starr – War

05. Turbonegro – Get It On

06. Backyard Babies – Friends

07. Kurt Darren – My Facebook Song

08. Britney Spears – Gimme More

09. Lionel Richie – Hello

10. Hello Saferide – Long Lost Penpal

11. Black Sabbath – War pigs

12. James Brown – I Got You (I Feel Good)

13. Jimmy Cliff – You Can Get It If You Really Want

14. Dionne Warwick and Friends – That’s What Friends Are For

And if you have Spotify, here’s the link:

Vi sykler til byen og kjøper nye solbriller. De er litt for dyre men de blir helt sikkert verdt det. Allerede har de gjort oss glade. Første konserten på lista i dag er Jaga Jazzist, men vi må overgi oss til lysten av å se Pony The Pirate en gang til, for de var så bra sist. I går sprang vi fra klubb til klubb og mistet tellingen på hvor mange band vi egentlig så, men to navn husker vi; My Little Pony og det unge talentet Eivind Stray som vi begge er enige om at vi kommer til å se mer til fremover. Mens vi spår fremtiden nyter vi nåtiden og tar den inn for alt den er verdt. Vi har hørt fra noen som hadde hørt noen som sa noen mente at Bon Iver var verdt å få med seg. Vi får med oss. Vi elsker. Vi kjøper plate. Band of Horses. Det regner og alle tenåringene rundt oss rett foran scenen hyler, så vi trekker oss litt tilbake. Det er ikke lenger vits å kjøpe poncho Mew. Glede. Vi kjøper t-sjorte.

Vi sjangler hjem. Kveldens første (og eneste) øl skylles ned mens vi kaster av oss våte t-sjorter og converse, tar en super-sjapp dusj, skifter, nye sko, og ut igjen. Vi må få med oss Maribel for neste gang skal vi jobbe. Vi står helt foran scenen og hører Lionheart Brothers. Resten av kvelden hører vi bare susing. Men det var verdt det. Vi har hatt bursdag. Nyoppdaget musikk er fantastiske presanger.

Vi får hvit skrift på ryggen og går frem og tilbake. Vi hører dunking av bass, og av og til hører litt vi litt mere, bare vi følger med samtidig, og det gjør vi. Vi hører afrikanske rytmer som får oss til å hoppe, vi hører Glasvegas, Arctic Mnkeys og Wilco, men vi hører ikke Marit Larsen fordi hun synger altfor lavt. Vi rapporterer: “Leder handlegate, det er Ingrid”. Leder handlegate svarer. “Melding mottatt”. Vi ser på hverandre og er litt stolte, men det kan ikke feires for vi har også litt dårlig samvittighet. “Sånn går no dagan” sier en nordlending. Vi danser til Fever Ray og kaster folk ut fra området.

Vi får nydelig vær. Vi drikker en øl i det nydelige været. Hello Saferide er enda en bursdagsgave. Vi hører Lily Allen og beveger kroppen til musikken når ingen ser på. Vi elsker Datarock vi elsker Datarock vi elsker Datarock. Vi kjøper hele joggedressen. Nei, for det har vi ikke råd til. Men vi skulle gjerne gjort det. Vi panter noen øl-glass men det skal mere til. Men vi har råd til enda en øl. Vi hører Madness men det er kjdelig. Vi hører Enslaved men det er høyt. Vi spiser kebab.

Vi er slitne i ryggen, har gangsperr i benene og vondt under føttene. Nedsatt hørsel. Vi tar på oss litt mer klær enn i går og litt mere dagen etter og så litt til, fordi vi har lært. Vi sitter oppe i tårnet og observerer og ønsker at vi hadde litt mere klær. Vi er sultne og smaker det økologiske knekkebrødet for tretusende gang. Det smaker fortsatt veldig godt. Vi vokter utgangen og hopper i sølepytter mens vi venter på mat som vi gjerne skulle ønske var litt mer varm. Vi drikker te med honning som er varm og varmer. Det regner hele dagen og vi liker ikke musikken men vi har det helt fantastisk fint. Vi ser ham Martin Kellerman signere Rocky bøker men min ligger langt borte. Vi tar bilder av dem som deler poncho og synes de er søte.

Røyksopp er ferdig og det samme er festivalen. Vi passer på at at øl-glassene blir kastet før gjestene stikker ut. “Men dette er bare vann”. Det har de på utsiden også. Alle glass må kastes. Tomme glass må kastes. De siste ti minuttene tar vi jobben vår veldig seriøst. Som vi har gjort hele tiden. De styrter ølen og rusler ut. Smilende og våte.

Vi har blitt flinke til å dusje fort. Vi tar en øl i handa og forter oss til Rockefeller. Vi drikker gratis øl og danser. Vi er glade. Vi stjeler sjerf og ting som er gratis og gjemmer oss og finner oss og tuller litt på vei hjem. Vi åpner en siste øl fra kjøleskapet. Vi kaster ut besøket. Og så sovner vi. Med armene fulle av festivalbånd som vi ikke vil ta av, helt enda.

BILDER

I was definitely made for these times
I can make the meanest daiquiri
I can quote all of high fidelity
I was definitely made for these times

Hello Saferide – I was definitely made for these times

Då är vi två. Som kan citera hela High Fidelity alltså. Om  jag är gjord för dessa tider låter jag vara osagt.

Världens bästa film heter inte Gudfadern, Apocalypse Now, Sjunde inseglet eller något liknande. High Fidelity säger mer om livet självt, eller i alla fall livet som jag upplever det, än tusen andra “konst”-filmer. Kärlek, sorg, musik, humor, djup, existentialism, livsval, ja tamejfan allt man kan uppleva. Lägg därtill ett soundtrack som saknar motstycke och ni har min gunstling inom filmens värld. Till dags datum har jag sett filmen ett tjugotal gånger och innan jag ligger på dödsbädden lär den siffran vara närmare hundra.

Och om tio minuter är det dags igen…”What came first? Music or misery?”

Idag knåpade jag ihop en liten film om mina dagar på Peace&Love, enjoy!

There is a big city fest going on here in Göteborg at the moment; Göteborgs Kulturkalas. A big culture-fest with lots of happenings all over the place. And, it all comes to a bangin’ en with the Way out West-festival.

So, today Camilla and I are going to attend this fest. My favourite band of all time; bob hund, are playing on a big stage in the city center and it’s all free. (Also tonight Hello Saferide are/is, can’t really decide, playing.)

There are few musical ventures that have, and has, influenced my songwriting as much as bob hund has. There are in fact only three more: Nirvana [Spotify link], Johan Norberg [Spotify link; none of the tracks that influenced me are here. If you are interested, check out his album '5 hours 4 months and a day'] and Grandaddy [MySpace link; no Grandaddy tracks on Spotify but the new Jason Lytle album is there and gives you some idea]. (The latter, being Grandaddy, obviously shines through, in my song-writing. Although I really can’t here it. Several of the recipients of my album give-away have pointed it out to me.)

Until tomorrow.

Would you freak out if I said I liked you?
Näh.

Do you walk the line?
Hyfsat

Is your IQ higher than your neighbour’s?
Förmodligen.

And is it very much higher than mine?
Inte mycket. Kanske lite!

Can you sleep when I grind my teeth?
Ja, om jag somnar först.

Do you look away if I slob when I eat?
Kanske, eller så ger jag dig en dryg kommentar.

Will you let me be myself?
Ja.

Can you at all times wear socks, because I’m still scared of feet?
Hmm. Jag skulle nog försöka vänja dig av med den rädslan.

And if I’d fall, would you pick me up?
Försöka så gott jag kan!

Do you talk in the middle of Seinfeld?
Försöker undvika det.

Do you read more than two books a month?
JA!

Do you get racist or sexist when you’ve had a few?
Ja, fast bara ironiskt.

Is it fine if I make more money than you?
Ja, om jag får ta del av dem, hehe.

Have you slept with any people I work with?
Nej, men jag skulle nog vilja.

Is there anyone you’d rather wish I’d be?
Inte på riktigt.

Do you still keep pictures of old girlfriends?
Ja. Fast de betyder inget.

Are they prettier than me?
Näh.

Einfach nur wow: Die schwedische Indie-Band “Hello Saferide” sagte mir gar nichts, bis ich sie durch Zufall auf WDR 2 (!) hörte und sofort irgendwie mochte. Beim ersten Hören sind die Songs wirklich schön. Nach drei, vier Durchläufen sind sie schlichtweg großartig. Unglaublich, dass ich bisher noch nie etwas von denen gehört habe.

Ahhh, the serenity and calm of a four day week…

Let’s welcome the weekend with 10 in a row shall we? Each track comes complete with a six word summary because I’m feeling too serene and calm to contemplate anything more adventurous than that. Yawn.

Last Bitter Song – Hello Saferide more twee lyrics from Swedish songwriter

Speak Of Trouble – Great Bloomers roots and blues from Toronto, Canada

Anthem – Born In The Flood wonderful building rock from Colorado USA.

Bumble Bee – The Wave Pictures quirky lyrical Londoners – possible clarinet (?) solo

Strings – Asobi Seksu NYC shoegaze, big on the vocals

The Weight Of Lies – The Avett Brothers folk/rock outfit with wonderful harmonies

Lyin’ In Bed – David Vandervelde Amazing singer-songwriter, glad he ditched metal

Closer Than You Think, Part 1 – Everything Absent Or Distorted Tinkly opening and beautiful yearning strings

Under The Blacklight – Rilo Kiley catchy riffs and vocals from LA

39 Black – Good China 8-piece indie pop from Melbourne, Australia

Så, här sitter jag igen. Försöker skriva en läsbar text, något som betyder något, menar till och med. På teven i bakgrunden sänds Upp till kamp. Göteborg var så vackert då, mycket bättre, mer romantiskt. Hello Saferide spelar från högtalarna på datorn. Jag önskar att jag kunde skriva så som hon gör. Det borde inte vara svårt. När hon sjunger verkar det så självklart och man kan fylla i nästa textrad med egna ord och veta att det kommer vara hennes ord också. Men jag tror inte jag kan skriva längre.

Jag har inte gjort det på ett tag och det känns förtvivlat tungt att komma igång. Jag undrar, kan man tappa en talang? Om det ens varit en talang. Det kanske bara varit en skev verklighetsbild jag haft. Jag undrar, frågar, skriker och sover på saken. Svaren kommer väl.

Musikmässigt händer det inte mycket nu. Har två recensioner i vardande men inte mycket mer. Piteå Dansar och Ler är snart i antågande, men då vädret är det väsentliga har jag inte ens köpt biljett än. Visst skulle det vara skoj att se Veronica Maggio, Eldkvarn med flera, men det finns inte en chans att jag gör detta i ett ösregn. Lägg därtill att ingen vettig artist släpper nytt på sommaren och ni förstår vilket vakuum jag befinner mig i.

Detta är lite av anledningen till att det blivit en del foto-inlägg på bloggen. Tids nog lär jag göra en ny blogg för att särskilja Musik och Foto, men just nu får mina intressen dela sovplats.

Men då det här aldrig varit en särskilt personlig blogg tänkte jag göra ett litet undantag och berätta lite om vad som händer och sker i mitt liv just nu. Jag jobbar och sliter på Norrfjärdens Församling för en lön som måste klassas som makalöst bra. Dessa pengar ska dock inte gå till nöjen utan helt enkelt finansiera de kommande studierna. Kulturjournalistik, fyra terminer, så heter min framtid. Lärarbanan är med största sannolikhet avslutad och om gudarna är goda kommer det förhoppningsvis ingen fortsättning. Åtminstone kommer jag inte att, som jag gjort det senaste året, återgå till springvikariat. Gjorde en snabb överslagsräkning och kom fram till att jag undervisat cirka 800-1000 elever det senaste året i åldrarna 7-19 och kan i dag inte namnet på mer än en handfull av dessa. Anledningen? När man lärt känna klassen litet grann är det tack och hej och vidare till nästa skola. Under vårterminen orkade jag inte ens försöka lära mig några namn utan pekade på den jag ville ha kontakt med och kallade alla för “du där”.

Jag tror dock att jag gjorde ett rätt bra jobb på de flesta skolor, trots den apatiska inställning jag hade där mot slutet. Men utifrån det jag sett och upplevt det senaste året är det ingen tvekan om att läraryrket är en spottkopp, en parentes som höjs till skyarna för att belönas i samma utsträckning som en skadeskjuten hund. Om det nu är ett så viktigt och ärofullt uppdrag, att lärare faktiskt är nästa generations ledsagare, varför skiter då de ansvariga fullständigt i villkoren? Det handlar inte ens om pengar längre, utan det handlar om det faktum att yrket i sig är ett helvete när man har 30-32 elever med alla världens problem, bokstavskombinationer till oändlighet, höga på socker (tack till alla kafeterior som säljer Coca Cola, ni hjälper verkligen till) och en respekt för medmänniskor som är lika med noll.De här faktorerna har bidragit till att jag vissa dagar varit så mentalt trött att ett “normalt” liv inte varit aktuellt. Den lilla energi man uppbådade räckte nätt och jämnt till att få eleverna att inte surfa på Facebook, inte spela CS, inte rita på bänkarna, inte kalla varandra för hora, dumjävel, trög, loser och blatte (det är något fasinerande med att se och höra två personer med exakt samma invandrarbakgrund kalla varandra för blatte, neger, arabjävel och faktiskt mena det som något sårande). När det då talades om att säga upp lärare p.g.a. minskat elevintag (istället för att faktiskt göra mindre klasser) så såg jag det som det definitiva avslutet för min del.

Den dag det införs en lag som förbjuder klasser att vara större än 25 elever, specialpedagoger anställs och resurser i form av böcker, kartor och dylikt blir en norm, ja då skulle jag gladeligen jobba som lärare. För när man arbetar på en skola med vettiga resurser så är det faktiskt riktigt jäkla roligt. Av de knappa 1000 elever jag träffat på under det här året är det inte fler än 4-5 stycken som jag direkt skulle ge etiketten hopplösa. Hopplösa i utbildningsmässig benämning. Elever med en framtidstro mindre än judarna på väg in i gaskammaren och med attityden att det är töntigt (ofta uttryckt som gay) att ens försöka. Passande nog är det samma personer som visar upp en obehagligt aggressiv syn mot invandrare och homosexuella (bänkklotter avslöjar det mesta).

Så all heder till dem som över huvud taget orkar tugga i sig skiten på skolor runt om i landet. Något säger mig att de allra flesta kommer gå in i väggen om inget görs. Åtminstone på de skolor som över huvud taget inte längre bryr sig.

Så när jag då definitivt bestämde mig för att byta inriktning på yrkeslivet frågade jag mig helt enkelt: Vad är jag mest intresserad av? Vad är jag bäst lämpad för? Sedan lade jag ihop de två svaren och kom fram till det jag redan för sju år sedan kom fram till; skriva. Skriva om musik, kultur, whatever. Det är bland det roligaste jag vet, samtidigt som jag är bra på det. Inte bäst, men absolut inte sämst. Lyssna på musik har jag gjort hela livet och är samtidigt begåvad med ett minne som jag inte riktigt kan förklara. Jag kommer utan problem ihåg låtordningen på ett blandband jag fick under mellanstadiet (det var en kassett med Power-Ballads och hade egenskapen att om man lyssnade på Mötley Crües Without You behövde man bara vända på bandet så fanns den där igen. En guldgruva innan CD-skivan gjorde sitt intåg på allvar och för den som inte gillade att spola). På samma sätt kommer jag ihåg praktiskt taget allt som sades om musik, film och tv, något jag gör än idag, utan att riktigt kunna förklara varför. Det bara fastnar. Textrader, onödig kuriosa om personer, var en skiva spelades in, var jag var när jag lyssnade/såg den för första gången etc. etc.

Kanske är det så att det man intresserar sig för fastnar, medan det man tvingas lära sig inte fastnar. Jag hade aldrig kunnat lära mig det jag vet idag från scratch, helt omöjligt. De böckerna är för det första inte skrivna och för det andra skulle jag inte orka. Jag kan, med ganska stor precision, redogöra för Stevie Wonders tonår på Motown, men jag kan inte förklara vad ett modalt hjälpverb är. Trots att jag utbildat mig för att kunna undervisa om det senare.

I grund och botten är jag oerhört lat. Känns det inte roligt eller åtminstone stimulerande orkar jag inte lägga ned tid och kraft på just det.  Man kan med hundraprocentig tydlighet utläsa, via mina betyg, hur min motivation såg ut under en viss tid. Hela universitetstiden har jag brottats med uppgifter som jag i mångt och mycket ansett vara onödiga eller åtminstone onödigt krångliga. Resultatet? G, ibland med råge, ibland med ren och skär tur. När jag dock fått en uppgift jag trivs med, eller som jag faktiskt förstår syftet med, slutar det desto bättre. Jag skrev en uppsats om Daniel Defoes Robinson Crusoe versus Michel Tourniers Fredag och jämförde handling och kontext. Det är en av de där gångerna när man vet att det inte finns anledning att oroa sig, texten var perfekt och jag gick till opponeringsseminariet med vetskapen om att det var VG. Och så blev det, lärare Munk hade inte ett ord att tillägga. Men när det här händer tre gånger under fem år är jag den förste att erkänna att jag inte är den bäste på att verkligen motivera mig själv.

I höstas gick jag två distanskurser som hette “Populärmusik” och “Rockens historia och mytologier” (rekommenderas varmt) där jag insåg att det fanns något bättre runt hörnet, något jag faktiskt var betydligt bättre än de flesta på. Den första uppgiften var att välja ett tema och exemplifiera detta via en artist eller grupp. Jag valde att ifrågasätta huruvida det finns någon “Svensk rockmusik” utifrån Ulf Lundells musik. Efter att ha läst kurslitteraturen skrev jag rapporten, skrev och skrev och skrev. Under tidens gång märkte jag att jag inte behövde titta i böcker, kontrollera uppgifter eller ens kontrollera ett utdrag ur en låttext. Allt fanns redan där, fast som i ett jäkla spindelnät. Det enda jag kontrollerade var sidnummer. Det svar jag fick av ansvarig lärare var att det var bland det bästa han läst och att han tyckte jag borde kontakta någon lektor, docent eller vad det nu kallades (för mig går alla som jobbar på ett universitet under benämningen universitets-nissar) då denne tydligen höll på med att skriva något om Ulf Lundell. Något jag inte gjorde. Jag hade ju redan skrivit klart det jag ville ha sagt.

Nu ska inte det här bli en orgie av självförhärligande skryt. Otaliga är de uppsatser som jag fått tillbaka där ett G lyser som svagast och där allt från ifrågasatta syftesformuleringar till avsaknad av relevanta källor till frågor om vad jag egentligen menar står att finna i marginalerna. Det jag menar är egentligen bara att det under det senaste året blivit mer och mer uppenbart vad jag vill hålla på med samt vad jag faktiskt är bra på. Och jag vill med största tydlighet säga att jag inte på något sätt och vis siktar på att bli musikjournalist. Inte heller nöjes- eller kulturjournalist. Sker det så sker det, men det jag vill komma åt är egentligen bara att se hur bra jag kan bli. Min inställning är kort och gott; är man tillräckligt bra så ordnar det sig. Alltid. Det är inte säkert att jag siktar mot samma mål om två år ändå.

Jag började redan förra hösten med att skriva för Musiklandet. När jag idag läser mina första recensioner så kaskadspyr jag rakt över skärmen. Jag vill passa på att be om ursäkt till alla som läst, i synnherhet om någon av de berörda artisterna råkat snubbla över dem, och ber er härmed att förpassa dem ur ert minne. Nackdelen med Internet är dock att ingenting försvinner på riktigt. Problemet var att jag tidigare sagt samma saker med ljud, som jag nu försökte få ner i skrift. Jag har under otaliga fester vräkt ur mig okvädesord och besserwisser-kommentarer till personer jag ansett ha “fel” musiksmak, eller som haft fel i faktasak o.s.v. Jag gick inte direkt på fester för att skaffa nya vänner, eller det kanske jag gjorde men jag sköt mig konstant i foten med en bazooka så alla positiva ffekter uteblev. Att då skriva ned min åsikt i text, utan en specifik mottagare, vars brister jag kan påvisa, blev en chock utan dess like. Helt plötsligt kunde jag inte använda en svordom i vaje mening, ett hånskratt här och där eller en förolämpning (min favorit genom åren är “Du är helt klart musikaliskt handikappad och borde söka hjälp!”). Vilka fick lida för detta? Jo, de artister jag recenserade. Jag letade fel i praktiskt taget varje textrad, som om Blood on the Tracks var det facit jag rättade allt efter. Jag tror jag recenserade en skiva som heter Siren On, av artisten med samma namn, vilken jag sågade något så oerhört. Jag minns inte om jag gav den ett M eller ett överkryssat M, men jag hade inget positivt att skriva över huvud taget. Det är nog den text jag skäms mest över, än idag.

Det har dock blivit betydligt bättre med tiden, mycket tack vare att jag lusläst varenda recension, bra som dålig, DN’s som bloggares, lång som kort och snappat upp tips, fraser, sätt att uttrycka sig och mycket mer. Om ni undrar varför jag ägnade flertalet inlägg åt att förvissa alla om att Lennart Persson avlidit så hör det ihop med just detta. Jag lånade Feber-antologierna och lusläste dessa under några dagar. Ingen skugga ska falla över Mats Olsson, Jan Gradvall eller Andres Lokko, men de spelar i allsvenskan, medan Lennart Persson befann sig i en konstant pågående Champions Leauge-final. Jag började sno strukturerna från hans recensioner. Olika sätt att inleda och avsluta en text samt att slänga in kuriosa däremellan utan att det blir referens-onani av det hela, det är saker jag började använda mig av. Om jag lyckades eller ej är inte jag personen att bedöma, men försöken gjorde det i alla fall roligare att skriva.Med tiden har jag även börjat skriva för Skivkoll där det befriande nog inte krävs ett betyg utan texten får tala för sig själv. Det ställer helt andra krav, tro mig. Jag skrev till Groove och frågade om jag kunde få skriva några texter, vilket jag fick. Den baktanke jag hade där (förutom det faktum att jag faktiskt tycker om tidningen) var att Groove-texterna är extremt kortfattade, något som varit mitt problem under lång tid. Även där gick det bra till slut.

Jag sökte mig mot frilansuppdrag under våren, utan att riktigt veta vad som förväntades av mig. Efter diverse projekt som till största delen rann ut i sanden verkade det som att någonting var på gång. Någon av Västerbottenstidningarna (jag minns allvarligt inte vilken det var) ville att jag skulle skriva något om Pop i allmänhet och Indiepop i synnerhet samt bevaka några livespelningar. De hade läst mina recensioner från Popup-festivalen och fattade uppenbarligen tycke. Men, och detta är ett jävligt viktigt Men, när det kom fram att jag inte fotograferade själv upphörde helt sonika mail-konversationen. Jag hade visserligen fotograferat på Popup-festivalen, men att kalla detta för att fotografera är en smärre överdrift. Jag hade en gammal kompaktkamera med fejk-zoom och en ljuskänslighet som snuddade vid nollstrecket när jag tog de bilderna. Resultaten finns på Musiklandet för den intresserade, men som en fotnot till bilderna bör ni veta att resultaten av de två bilderna (Markus Krunegård och Hello Saferide) är inget annat än ren och skär tur. Av 120 bilder var de allt som gick att använda. Att Krunegård höll sitt luggbeprydda huvud så pass stilla och att ljuset föll så fint är slumpens verk och inget annat. Därför kunde jag inte ljuga ihop en historia och hävda att jag minsann var fotograf.

Inte heller nu skulle jag kalla mig fotograf, men jag skulle utan tvekan kunna ta bilder värda att publiceras. Kameran jag köpte är en dröm att använda och kommer att användas flitigt under höstens konsertbesök. Att det dessutom är ett inofficiellt måste att fotografera själv som frilansjournalist gör att det förhoppningsvis öppnar en del dörrar framöver. Att jag gör Fototrissar är helt enkelt ett sätt att träna upp kameravanan, att snabbt hitta rätt inställning för ett visst ljus och fotografera objektet ur en så intressant vinkel som möjligt. Det är inget slutändamål att fotografera nycklar och blåbär utan ett sätt att utmana min egen lathet.

Där har ni mitt senaste år, rent yrkesmässigt. På det personliga planet har det sett ut så att jag och Sambo-Hanna har bott i Umeå utan att egentligen umgås med någon annan. Två eremiter, hur motsägelsefullt det än må låta. Ett evighetens tack till älskade Hanna som stöttat mig när jag brutit ihop av trötthet och hopplöshet och som lyckats strukturera upp tillvaron något åt mig. Jag har inte varit den lättaste att leva med alla dagar. Det som dock känns allra jävligast är att Sambo-Hanna under det kommande året kommer benämnas Särbo-Hanna. Under det kommande året kommer hon bo och jobba i Stockholm medan jag pluggar vidare i Umeå. Det kommer att bli ett oerhört mycket tråkigare år än de fem föregående. Detär ett som är säkert. Från och med terminsstarten kommer jag därför försöka hitta en inneboende att dela hyran med. Och fastän den personen skulle tycka att exempelvis Neil Young är bättre än Bob Dylan kommer jag att smälta det och låta denna lilla smädelse vara osagd. Så länge det är en vettig person och denne betalar hyran i tid får han spela Smurfhits dagarna i ända om så önskas.

I synnherhet de senaste veckorna har varit väldigt turbulenta. Från att jag faktiskt kom in på utbildningen och insett att jag kommer bo själv i Umeå under en lång tid, har jag även som bekant hunnit få ryggskott. Det kanske är en kombination av ålder och dumhet som gör att ryggen knakar titt som tätt, men ett ryggskott önskar jag inte min värsta fiende. Jag har praktiskt taget varit handikappad under flera dagar, där vardagsbestyr som att sitta, ligga och stå varit oerhört smärtfyllda. Därför har den här bloggen mestadels bestått av nonsens och länkar till andra sidor. För några dagar sedan åkte mormor in på akuten med hjärtflimmer, vilket visade sig vara mer av en varning än något direkt hotande. Då morfar dog av hjärtproblem känns det dock inte alltför betryggande, trots att jag faktiskt har en mormor som cyklar två mil för att hälsa på folk och som har ett socialt liv jag är innerligt avundsjuk på. Morfar ja, han dog för ganska länge sedan. Han var en skön skäggig sjöman (säg det snabbt tio gånger om du kan) som spelade schack och läste böcker. En av de finaste komplimanger jag brukar få av mor och moster är att jag tydligen är kusligt lik honom till sättet. Och de borde ju veta. Tyvärr är min skäggväxt alltför gles och färglös för att jag ska kunna föra även det fysiska arvet vidare.

När jag startade den här bloggen var det enbart för att skriva av mig om sådant som jag inte får plats med på andra forum, eller som av olika anledningar inte passar in. Lite musiktips och sådant jag tycker att allmänheten bör veta. Så har det alltid varit och så kommer fortsättningen också att se ut. Det här inlägget är inget annat än ett undantag från detta och ingen ledstjärna för någon ny inriktning. Jag avskyr att vara personlig i bloggform, speciellt då det inte har något syfte i det här fallet. Att locka läsare är inget jag håller högt och jag har nog inte ens sagt till mina närmaste att bloggen existerar. Det har de läst sig till på annat håll. Det brukar i snitt vara mellan 50 och 200 besökare per dag, beroende på vad jag skriver om (Lennart Persson-inläggen är dock de populäraste hittills med nästan 400 unika klick/inlägg)  Så länge jag tycker det är roligt att blogga kommer jag fortsätta med det. Den dag det känns motigt eller intetsägande lägger jag ner den. Så enkelt var det med den saken. Det här inlägget blir mest troligt det enda där ni får veta någonting om mig som person. Det kanske kommer upp en bild också, vem vet.

Så där ja! När jag började skriva det här inlägget stod solen betydligt högre på himlen och magen kändes betydligt mättare. Mest troligt är det inte så många som orkat läsa ända hit, men till er som tragglat er ändå hit får jag väl säga Grattis. Så nu ska jag klicka på publicera och därefter vandra ner och få mig något att äta. Jag vågar inte ens kontrollera hur långt det här inlägget blev.

På återhörande!

/Anders

*****

De bloggar jag snubblar över brukar ofta ha en uppmaning till läsarna att kommentera inläggen. Vissa verkar till och med vara besvikna över uteblivna kommentarer. Vad är meningen med det egentligen? Om ni funderar på att lämna en kommentar så gör det gärna. Men lämna inte kommentarer av typen “Hej, kolla in min blogg på http://…” Dessa kommentarer raderas direkt och i fortsättningen kommer jag även att blockera avsändaren. Kommentera bara om ni vill mig något, om ni har någonting som antingen är kopplat till det aktuella inlägget eller bloggen i allmänhet. Eller om ni vill tipsa om något intressant som jag borde veta om/lyssna på.

http://www.youtube.com/watch?v=Vv9lhKZEfg4

bara lite lite bättre

Det gör ont för varje hjärtslag
Det gör ont för varje hjärtslag
Det gör ont för varje hjärtslag
Det gör ont för varje hjärtslag
Det gör ont för varje hjärtslag
Det gör ont för varje hjärtslag
Det gör ont för varje hjärtslag
Det gör ont för varje hjärtslag

pqrst